Source:
Kunskapens bok: Natur och kulturs illustrerade uppslagsverk för hem och skola: Femte upplagan, 4. I - L (1697-2232), pages 2091 to 2092, edited by Sven S. Lidman et al., 1955
The biography:
GUSTAV II ADOLFS DOTTER
KRISTINA (1626-89), drottning av Sverige 1632, regerande drottning 1644, abdikerade 1654, från 1655 bosatt i Rom. Då den sexåriga Kristina några månader efter sin faders död framvisades för riksens församlade ständer, lär en bonde vid namn Lars ha givit luft åt sina känslor i följande ord: »Det är sanning! Se konung Gustavs näsa, hans ögon, hans panna! Hon skall vara vår drottning!» Ett par årtionden senare stod den 28-åriga drottningen inför sin tronavsägelse. Hon hade sammankallat riksens ständer till Uppsala för att i slottets berömda rikssal verkställa sin föresats. Vid sammanträdet framträdde böndernas talman och yttrade bl. a.: »Fortfar, nådigsta drottning, i Edra förrättningar och drag lasset, så länge I lever; vi skola hjälpa Eder det bästa vi kunna att lätta bördan. Eder fader var en hederlig man och god konung samt gjorde sig namnkunnig i världen; och vi lydde och älskade honom, så länge han levde. Eders Maj:t är hans enda barn, som har styrt oss ganska väl, och vi älska även Eder av allt hjärta. Prinsen är väl en hederlig man, och när hans tid kommer, äro vi lika villiga att lyda honom som nu Eder, men så länge som I lever, vilja vi icke skiljas från Eder, och beder jag därför, nådigsta drottning: drag Eder icke ifrån oss!» Och när bonden slutat sitt tal – fortsätter vår sagesman, engelsmannen Whitelocke, som var ögonvittne till händelsen – skakade han hand med drottningen utan någon bugning, tog sedan upp en liten näsduk ur fickan och torkade bort tårarna, som rann utför hans kinder.
Hennes regerings ljusa och mörka sidor
De båda böndernas ord är vackra vittnesbörd om den trohet som menige man i vårt land hyste för Gustav Adolfs dotter. Hur motsvarade Kristina denna tillit från svenska folkets sida? Hennes regeringsår var en tid av rik utveckling på många områden av svenskt samhälls- och kulturliv. Falu gruva nådde maximum av sin produktion, kolonisationen i Amerika sattes i gång, en ny skolordning tillkom, förvaltningsapparaten förbättrades. Kristinas myndighetsförklaring 1644 ackompanjerades av segerbulletiner från två krigsskådeplatser, Danmark och Tyskland, och under de närmaste åren slöts två freder – Brömsebrofreden och westfaliska freden – som tillförde vårt land värdefulla och delvis för framtiden bestående landvinster. Vid drottningens kröning 1650 restes på nuvarande Norrmalmstorg i Stockholm en äreport, som gav ett synligt uttryck åt den segerstolthet som besjälade nationen.
Men å andra sidan hade Kristina själv föga andel i denna lysande utveckling. Det var andra som skapat den glans som återföll på den unga drottningen. Själv ställdes hon inför en annan fråga, som satte hennes förmåga på hårda prov: tidens sociala nöd. Inom de ofrälse stånden, särskilt bönderna, jäste det sedan länge. På kröningsriksdagen 1650 kom denna stämning till utbrott. Man ropade på ett radikalt ingripande mot bondejordens och kronjordens fortgående avsöndring till adeln, och krav framställdes t. o. m. på en reduktion (indragning till kronan) av redan bortförlänad jord. Kristina slog emellertid inte in på en sådan väg utan fortsatte att utdela donationer till adelsmän, vilkas tjänster hon ville belöna. Detta försämrade statsfinanserna och ökade ännu mer bondeståndets ekonomiska och sociala betryck. I dessa avseenden förvärrades sålunda förhållandena i landet. Däremot satte hon vid samma tid med framgång in sin energi på en annan angelägenhet: att gentemot de högadliga strävandena hävda kungamaktens auktoritet. Som ett led i denna politik arbetade hon på att få tronföljden tillförsäkrad sin kusin Karl Gustav och hans ätt. Den kraft med vilken hon övervann adelns motstånd på denna punkt röjer verklig politisk begåvning.
Vishetens gudinna från Norden
I det hela måste man ändå säga, att Kristina inte vunnit sin stora berömmelse genom vad hon uträttat som Sveriges regent. Det är genom sin personlighet hon fängslat intresset och väckt beundran. Hon prisades som vishetsgudinnan från Norden. Hon ägde en för den tidens kvinnor enastående lärdom: hon talade fulländat tyska, latin, franska och holländska och betraktade studiet av grekiska »som ett tidsfördriv». Den romerske författaren Ta´citus, som anses vara ovanligt svårläst, kunde hon – berättar det franska sändebudet Chanut [sjany´) – på rak arm översätta till franska. Hennes utbildning och uppfostran hade varit utpräglat manlig, hon trivdes egentligen endast i mäns sällskap, och hon verkade i sitt uppträdande mera man än kvinna. Åt sin toalett ägnade hon föga omsorg; hon klädde sig på en kvart. En kam och en bandbit var hennes enda hårprydnad. Under en jakt kunde hon sitta till häst tio timmar i sträck, köld och hetta generade henne inte, hennes föda var enkel och utan läckerheter. Även mot sina grånade rådgivare kunde hon uppträda med myndighet. Kristinas manhaftiga lynne övergick inte sällan till hårdhet; hon var »uppfostrad i det svenska 1600-talets hårda uppfattning om rättvisa och straff». Härom vittnar den sorgligt ryktbara händelsen, då hon i Fontainebleau år 1657 lät avrätta – eller mörda – sin hovstallmästare markis Monaldesco, emedan denne förrått viktiga och ömtåliga politiska hemligheter.
En splittrad och olycklig människa
Men Kristina hade ärvt inte blott sin faders genialitet och kraftfulla kynne; även från modern hade hon ett arv: nervositet, ombytlighet och till hysteri gränsande oro. Ur psykologisk synpunkt företer Kristina en egendomlig och rätt ovanlig typ. Hennes inre liv var starkt splittrat och fyllt av motsägelser, och hon var trots sitt käcka och resoluta väsen säkerligen i grunden en olycklig människa, med en djup tragik vilande över sig. Hennes benägenhet för gunstlingar gav fart åt illvilliga rykten, vilka dock med all säkerhet saknar grund. Endast inför en människa har Kristina helt varit kvinna: kardinal Azzolino, som hon mötte under sin Romtid; deras korrespondens röjer en verklig och djup böjelse från Kristinas sida.
Vad som mest slog samtiden med häpnad var Kristinas beslut att lämna sitt land och övergå till den tro, som hennes fader bekämpat. Att det finns ett intimt orsakssammanhang mellan hennes tronavsägelse och hennes trosförändring är tydligt. Som katolik kunde hon inte stanna kvar på Sveriges tron. Bakgrunden till Kristinas abdikation är emellertid mera sammansatt: hon hade en känsla av att landet behövde en manlig regent, hon insåg sin egen oförmåga att lösa den sociala krisen, och i grund och botten saknade hon säkerligen större intresse för sin uppgift som regent. Om hon hoppats finna lugn och ro i den allena saliggörande kyrkans sköte, blev hon emellertid besviken. I Rom levde hon visserligen som en drottning i konstens och vetenskapens värld, men själens oro stillades inte och hon hade svårt att överge sina ärelystna politiska planer. I all yttre glans förblev hon en ensam människa. »Du är så arm, Kristina Alexandra, då skådespelet lider mot sitt slut.»
English translation (my own):
GUSTAV II ADOLF'S DAUGHTER
KRISTINA (1626-89), Queen of Sweden 1632, reigning queen 1644, abdicated 1654, from 1655 lived in Rome. When the six year old Kristina was presented to the assembled Estates of the Realm a few months after her father's death, a peasant named Lars is said to have given vent to his feelings in the following words: "It is true! Look at King Gustav's nose, his eyes, his forehead! She shall be our queen!"
A couple of decades later, the 28 year old Queen was facing her abdication. She had summoned the Estates of the Realm to Uppsala to carry out her resolution in the castle's famous Hall of State. At the meeting, the peasants' speaker appeared and said, among other things:
"Continue, most gracious Queen, in your duties and carry the load, as long as you live; we will help you as best we can to lighten the burden. Your father was an honourable man and a good king, and made himself famous in the world; and we obeyed and loved him as long as he lived. Your Majesty is his only child, who has governed us quite well, and we also love you with all our hearts. The Prince is certainly an honourable man, and when his time comes, we are as willing to obey him as you are now, but as long as you live, we do not want to be separated from you, and therefore I pray, most gracious Queen: do not withdraw yourself from us!"
And when the pleasant had finished his speech — continues our sage, the Englishman Whitelocke, who was an eyewitness to the incident — he shook hands with the Queen without any bow, then took a small handkerchief from his pocket and wiped away the tears that were running down his cheeks.
The bright and dark sides of her reign
The words of the two peasants are beautiful testimonies of the loyalty that ordinary people in our country had for Gustav Adolf's daughter. How did Kristina reciprocate this trust on the part of the Swedish people? Her reign was a time of rich development in many areas of Swedish social and cultural life. The Falu mine reached its maximum production, colonisation in America was initiated, a new school ordinance was established, and the administrative apparatus was improved. Kristina's declaration of majority in 1644 was accompanied by victory bulletins from two theaters of war, Denmark and Germany, and during the next few years two peaces were concluded — the Peace of Brömsebro and the Peace of Westphalia — which provided our country with valuable and partly lasting land gains. At the Queen's coronation in 1650, an honour gate was erected on what is now Norrmalmstorg in Stockholm, giving a visible expression to the pride in victory that animated the nation.
But on the other hand, Kristina herself had little share in this brilliant development. It was others who created the glory that fell upon the young Queen. She herself was faced with another issue that put her abilities to a severe test: the social distress of the time. There had been unrest among the commoners, especially the peasants, for a long time. At the coronation Riksdag in 1650, this mood exploded.
There were calls for radical intervention against the ongoing alienation of peasant land and Crown land to the nobility, and demands were even made for a reduction (withdrawal to the Crown) of land that had already been ceded. However, Kristina did not take such a path, but continued to distribute donations to noblemen whose services she wanted to reward. This worsened the state finances and increased the economic and social oppression of the peasantry even more. In these respects, conditions in the country thus worsened.
However, at the same time she successfully focused her energy on another matter: to assert the authority of the kingly power against the aspirations of the high nobility. As part of this policy, she worked to secure the succession to the throne for her cousin Karl Gustav and his family. The force with which she overcame the opposition of the nobility on this point reveals real political talent.
The goddess of wisdom from the North
All in all, it must be said that Kristina did not gain her great fame through what she had accomplished as the ruler of Sweden. It was through her personality that she captivated interest and aroused admiration. She was praised as the goddess of wisdom from the North. She possessed an exceptional learning for women of that time: she spoke German, Latin, French and Dutch perfectly and considered the study of Greek "as a pastime". The Roman author Ta´citus, who is considered unusually difficult to read, she could — says the French envoy Chanut [sjany´) — translate into French with ease. Her education and upbringing had been distinctly male, she really only thrived in the company of men, and in her behaviour she seemed more man than woman. She paid little attention to her toilette; she dressed in a quarter. A comb and a piece of ribbon were her only hair ornament.
During a hunt she could sit on horseback for ten hours straight, cold and heat did not bother her, her food was simple and without delicacies. Even towards her greying advisors she could behave with authority. Kristina's manly disposition often turned to harshness; she was "raised in the harsh Swedish 17th century concept of justice and punishment". This is evidenced by the sadly famous incident when in Fontainebleau in 1657 she had her court equerry, the Marquis Monaldesco, executed — or murdered — because he had betrayed important and sensitive political secrets.
A divided and unhappy person
But Kristina had inherited not only her father's genius and powerful talent; she also inherited from her mother: nervousness, fickleness and anxiety bordering on hysteria. From a psychological point of view, Kristina presents a peculiar and quite unusual type. Her inner life was strongly divided and full of contradictions, and despite her plucky and resolute nature, she was certainly fundamentally an unhappy person, with a deep tragedy resting on her. Her tendency to favouritism gave rise to malicious rumours, which, however, are certainly unfounded. Only to one person was Kristina completely a woman: Cardinal Azzolino, whom she met during her time in Rome; their correspondence reveals a real and deep inclination on Kristina's part.
What most astonished the contemporaries was Kristina's decision to leave her country and convert to the faith that her father had fought. That there is an intimate causal connection between her abdication and her change of faith is clear. As a Catholic, she could not remain on the throne of Sweden. The background to Kristina's abdication, however, is more complex: she had a feeling that the country needed a male regent, she realised her own inability to resolve the social crisis, and fundamentally she certainly lacked much interest in her task as ruler. If she had hoped to find peace and quiet in the bosom of the Church, which alone grants salvation, she was disappointed, however. In Rome, she certainly lived like a queen in the world of art and science, but the unrest of her soul was not appeased, and she had difficulty abandoning her ambitious political plans. In all her external splendour, she remained a lonely person. "Thou art so poor, Kristina Alexandra, when the play glides towards its end."
Note: The famous speech by the peasant to Kristina is a fabrication by Whitelocke.
No comments:
Post a Comment