Kristina and her favourites, in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1927

Source:

Under fröken Kristinas regemente, article written by P-y B. for Hufvudstadsbladet, issue 347 (2nd edition), pages 7 to 8, issue of Thursday, December 22, 1927; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1535037?term=Kristinas&term=drottning&term=Drottning&term=Kristina&term=drottningen&term=drottningens&term=Drottningen&page=7

Hufvudstadsbladet, 22.12.1927 no 347 (2nd edition), s. 7-8 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1535037 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Under fröken Kristinas

regemente.

—

En svensk drottning och hennes

gunstlingar.

—

Drottning Kristina av Sverige är en personlighet som i allmänhet mera fängslat utlänningarna än svenskarna själva. Det har skrivits åtskilliga biografier över henne på engelska och franska, men den svenska historieforskningen har på ett ganska ointresserat sätt gått hennes gestalt förbi. I synnerhet har man ansett sig kunna nonchalera hennes öden efter det hon avsade sig kronan och lämnade fosterlandet. Det är naturligtvis hennes abdikering och omvändelse till den tro hennes fader bekämpat som närmast föranlett den köld med vilken svenskarna bemött henne. Men också hela hennes karaktärsläggning var sådan att det måste bli svårt för hennes landsmän att förstå henne. Hon hade ärvt sin faders stora begåvning och sin moders excentricitet, hon var alltså en originell och kraftfull natur som alltid väckte uppmärksamhet.

Drottning Kristinas nya svenska biograf, Ragnar Sjöberg, säger att hon hade något av den moderna människans behov att synas och omtalas. På våra dagars språk skulle omdömet lyda, att hon förträffligt förstod konsten att skaffa sig „en god press”. De engelsmän, fransmän och italienare, som ägnat henne sina studier, ha alla sett på henne som ett intressant och underligt djur i vår Herres hage. På moralens våg ha de inte vägt henne. Med enbart sitt intellekt — utan inslag av känsla — ha de studerat och bedömt henne. Hon är en av de få svenska personligheter, som vunnit internationell berömmelse. Hennes namn är känt inte blott bland lärda specialister och flitiga bokmalar — det bekanta porträttet av den högdragna damen med den skarpt skurna profilen och den majestätiskt böjda näsan tillhör inte uteslutande hennes eget folk; det är hela den bildade världens allmänna egendom.

Drottning Kristina tadlades ofta för sina manliga fasoner, men trots det ägde hon mycken kvinnlig charm. Carl Grimberg har rätt då han säger att Bourdons porträtt av drottningen lär ingen man kunna likgiltigt betrakta.

Kristina lät kröna sig i Stockholm och inte i Uppsala, vilken dittills varit sed. Hon tyckte som vanligt om att trotsa fördomarna. Med åren utvecklades alltmer hennes främlingskänsla för sitt folk, och hennes lust att isolera sig växte i jämnbredd därmed. Det invecklade hovceremonielet blev för henne ett välkommet medel att skydda sin person. Hovmännens antal växte år från år — fram på 1650-talet hade hon lyckats att på Stockholms slott införa vanor från Filip av Spaniens och Anna av Österrikes hov i Madrid och Paris. Allra mest frånstötande för det svenska folkets uppfattning var det gunstlingsvälde, som snart började florera på slottet. Den unga drottningen slösade sina ynnestbevis på personer i sin omgivning på ett så fördomsfritt och obekymrat sätt, att det satte onda tungor i rörelse inte bara bland avundsjuka svenska hovmän. Louvrens „cronique scandaleuse” fick mer än ett bidrag från hovet där uppe i det isiga björnlandet.

Skvallrets medelpunkt var en tjugo års pojke — greve Magnus Gabriel de la Gardie. Han hade gjort vidsträckta resor i Tyskland, Holland och Frankrike. Som ressällskap hade han rikskanslerns unge son, den blivande store statsmannen Erik Axelsson Oxenstierna. Resan varade hela tre år. Unge greve Magnus drog tydligen fördel av sina erfarenheter i främmande land — när han kom hem, var han landets mest fulländade kavaljer. — Orsaken till grevens framgångar vid hovet i Stockholm får sökas på det personliga området. Drottningen hade nyss konstaterat, att hennes hjärta ohjälpligen kallnat för den tjocke, opoetiske kusinen Karl Gustav. Hon var trött på Axel Oxenstiernas evinnerliga allvar och hans allt uppslukande intresse för „kronan Sveriges” framtid och storhet. Hon längtade efter ett mer jämnbördigt sällskap. Stämningen var trist på Stockholms slott.

I det psykologiska ögonblicket uppträdde greve Magnus. — Ragnar Sjöberg karaktäriserar honom på följande sätt: „Han var inte över hövan begåvad, inte besvärande djupsinnig och absolut fri från allt allvar. Men han var vacker — vacker som en gud — och han var smidig och elegant. Han drack inte och han slogs inte, som stormaktstidens unga adelsmän för sed hade. Han var kort sagt en uppenbarelse från en annan värld. Inte underligt, att den nittonåriga Kristinas ögon tindrade av förtjusning över detta fynd. Att den eleganta ytan dolde en plebej och de ridderliga fraserna en feg och opålitlig karaktär, var mer än hennes världserfarenhet förmådde genomskåda.”

Greve Magnus steg snabbt i graderna — han blev svensk ambassadör i Paris, riksråd, hovmarskalk och slutligen riksskattmästare. Men sedan blev han störtad. Han råkade fast för att ha bakdantat ett par av drottningens nya gunstlingar, och Kristinas vänskap för honom tog en hastig ände. Det berättas att hans mor, den gamla Ebba Brahe gråtande kastat sig för den unga drottningens fötter och bönfallit om förlåtelse för sonen. Men drottningen ville aldrig mer se Magnus för sina ögon. Och hon höll ord.

Efter greve Magnus' fall uppsteg en ny stjärna, som en tid skulle fördunkla alla andra. Det var Klas Åkesson Tott, son till fältmarskalken Åke Henriksson Tott, Gustav Adolfs berömda „snöplog”. Hans mor var Sigrid Vasa, Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter. På mödernet räknade han således nära släktskap med kungahuset. Om honom skriver Sjöberg: „I fråga om ståtligt yttre behövde unge herr Klas inte vika tillbaka för en jämförelse med greve Magnus. Vad de inre egenskaperna beträffar, hade han ingen likhet med den störtade rivalen. Klas Tott fuskade varken i konst eller litteratur; någon lärdom kunde han inte med skäl beskyllas för. Däremot var han en av samtidens mest beryktade slagskämpar, fräck och brutal och alltid parat till „slående” argument, men därtill en ypperlig sportsman, den främste på rännarbanan. Hans förnämsta merit till gunstlingsposten tycks ha varit den, att han i allt var greve Magnus' konträra motsats.”

Vid tjugotvå års ålder blev Klas utnämnd till greve — på grund av faderns förtjänster, hette det. Han gav den beskäftiga fru Fama ännu mer sysselsättning än på sin tid greve Magnus gjort det. Man påstod, att drottningen ville göra honom till sin efterträdare på tronen — ett stöd för sina funderingar trodde man sig finna i det faktum, att han kunde leda sina anor tillbaka till Vasaätten. Ryktet var helt och hållet gripet ur luften. Greve Klas var för Kristina ett umgänge som till en tid roade henne — ingenting annat. Med sin vanliga hänsynslöshet slösade hon pengar och titlar på honom. Att ge honom politiskt inflytande föll henne däremot inte ett ögonblick in. Tronföljdsfrågan hade hon i sitt sinne för länge sedan avgjort i vad på henne berodde. Visst är dock, att greve Klas väckte en ovilja, vilken långt övergick den, som den mer smidige greve Magnus under sin välmakts dagar beklagat sig över. Trots sin råhet och hänsynslöshet föreföll dock greve Klas, när allt kom omkring, det svenska folket som en bland de få aktningsvärda personerna i drottningens omgivning. Med alla sina fel hade han en stor förtjänst. Klas Tott var ingen främling, han var svensk.

I raden av drottningens gunstlingar bör man inte heller glömma fransmannen Chanut. Två år efter det Kristina blivit myndig kom han till det svenska hovet i egenskap av resident. Tre år senare — år 1649 — belönades hans välförhållande med en rangförhöjning — han utnämndes till ambassadör. Det var en välförtjänt upphöjelse, ty han hade på denna korta tid helt vunnit drottningen. Hon samtalade med honom om sina hemligaste tankar, berättade för främlingen om sin oro, sin vantrevnad, sin melankoli. Chanut gjorde det bästa av situationen. Han prisade Frankrikes skönhet, glansen vid drottning Annas hov, han beskrev de parisiska salongerna, där sköna damer förde spirituella samtal med lärda, vittra och eleganta män. Han förstod att träffa den svenska drottningens svagaste sida — hennes måttlösa fåfänga. — Till sist skilde Chanut henne från hennes fäders tro. Det var ingen svår konst. Hon hade aldrig haft något religiöst sinne. Hon hade aldrig varit lutheran, och hon blev aldrig en troende katolik. Men hon kände sig uttråkad av den poesilösa protestantiska liturgin, de ändlöst långa dogmatiska utläggningarna, de kala, torftiga kyrkorna. Hon behövde svängande rökelsekar, vigvatten och skrudade prelater för att komma i stämning. Hon var i grunden torr och nykter, men hennes skönhetssinne längtade efter katedraler i stället för vitmenade svenska bondkyrkor. — Chanut gjorde mer än berättade lockande sagor om den stora världen utanför Sveriges gränser. Han kände personligen många av de lärda män som han talade om, och han erbjöd sig att uppträda som medlare mellan dem och den svenska drottningen. Ett av de första namnen han nämnde var René Descartes, känd under namnet Cartesius.”

Kristinas förhållande till sina gunstlingar har sysselsatt många svenska författare i senare tid. August Strindberg ger i sitt skådespel om drottningen ett sympatiskt och ridderligt porträtt av den unge Tott, då däremot greve Magnus blivit en smula vid sidan. Kristina själv framstår mera som en typisk Strindbergsk kvinnokatt än som en manhaftigt och stark drottning. Också Verner von Heidenstam har sökt tyda drottning Kristinas gåta — i den berömda dikten „Drottning Kristinas julnatt”. I denna dikt stifta vi bekantskap med den åldrande kvinnan som vandrar omkring under sömnlösa nätter i sitt palats i Rom, hemlös och utan krona. Även greve Snoilsky har ägnat henne i en diktcykel i „Svenska bilder” — man erinrar sig den gripande scenen från hennes dödsbädd. Vid hennes sista läger satt en man, insvept i den röda kardinalsdräkten. Det var Azzolino, hennes sista gunstling och enda verkliga vän. Han hade aldrig älskat henne [sic], men han visade sig som en trofast vän. Klockan sex på morgonen den 19 april 1689 lytte den sjuka sin vänstra hand mot halsen. Christina Alexandra, Sveriges forna drottning, hade ingått i den eviga vilan.

När testamentet öppnades, fann man att kardinalen Decio Azzolino hade av henne bestämts till universalarvinge. Han levde endast några månader efter drottningen. Efter hans död spriddes hennes kvarlåtenskap, som delvis var svenska kronans egendom, åt alla väderstreck.

P-y B.

English translation (my own):

During Lady Kristina's

reign.

—

A Swedish queen and her

favourites.

—

Queen Kristina of Sweden is a personality who has generally captivated foreigners more than the Swedes themselves. Several biographies have been written about her in English and French, but Swedish historical research has passed her figure by in a rather uninterested manner. In particular, people have considered it possible to ignore her fate after she renounced the crown and left her homeland. It is, of course, her abdication and conversion to the faith her father had fought against that has most closely caused the coldness with which the Swedes have treated her. But her entire character was also such that it must have been difficult for her countrymen to understand her. She had inherited her father's great talent and her mother's eccentricity; she was therefore an original and powerful nature that always attracted attention.

Queen Kristina's new Swedish biographer, Ragnar Sjöberg, says that she had something of the modern human need to be seen and talked about. In today's language, the assessment would be that she perfectly understood the art of getting "good press". The English, French and Italians who have devoted their studies to her have all seen her as an interesting and strange animal in Our Lord's pasture. They have not weighed her in the scales of morality. With their intellect alone — without a touch of feeling — they have studied and judged her. She is one of the few Swedish personalities who has won international fame. Her name is known not only among learned specialists and diligent bookworms — the familiar portrait of the haughty lady with the sharply cut profile and the majestically bent nose does not belong exclusively to her own people; it is the common property of the entire educated world.

Queen Kristina was often criticised for her masculine features, but in spite of that, she possessed a great deal of feminine charm. Carl Grimberg is right when he says that no man can look at Bourdon's portrait of the Queen indifferently.

Kristina was crowned in Stockholm and not in Uppsala, which had been the custom until then. As usual, she liked to defy prejudices. Over the years, her sense of alienation from her people grew more and more, and her desire to isolate herself grew in parallel with it. The intricate court ceremonial became a welcome means for her to protect her person. The number of courtiers grew year by year — by the 1650s she had succeeded in introducing customs from the courts of Felipe of Spain and Anne of Austria in Madrid and Paris to Stockholm Castle. Most repulsive to the Swedish people's perception was the rule of favouritism, which soon began to flourish at the castle. The young Queen lavished proofs of her favour on people around her in such an indiscriminate and carefree manner that it set evil tongues in motion not only among jealous Swedish courtiers. The Louvre's "cronique scandaleuse" received more than one contribution from the court up there in the icy land of bears.

The center of the gossip was a twenty year old boy — Count Magnus Gabriel de la Gardie. He had made extensive travels in Germany, Holland and France. As a travelling companion he had the Grand Chancellor's young son, the future great statesman Erik Axelsson Oxenstierna. The journey lasted a full three years. Young Count Magnus evidently benefited from his experiences in a foreign country — when he returned home, he was the country's most accomplished cavalier. — The reason for the Count's successes at the court in Stockholm must be sought in the personal sphere. The Queen had just noted that her heart had irremediably grown cold for her fat, unpoetic cousin Karl Gustav. She was tired of Axel Oxenstierna's everlasting seriousness and his all-consuming interest in the future and greatness of the "crown of Sweden". She longed for more equal company. The atmosphere at Stockholm Castle was sad.

At that psychological moment Count Magnus appeared. — Ragnar Sjöberg characterises him as follows: "He was not overly talented, not annoyingly profound and absolutely free from all seriousness. But he was beautiful — beautiful as a god — and he was agile and elegant. He did not drink and he did not fight, as was the custom of young nobles of the time of great power. In short, he was a revelation from another world. No wonder the eyes of the nineteen year old Kristina sparkled with delight at this discovery. That the elegant surface hid a plebeian and the chivalrous phrases a cowardly and unreliable character was more than her worldly experience could see through."

Count Magnus rose through the ranks quickly — he became Swedish ambassador in Paris, councilman, court marshal and finally grand treasurer. But then he was overthrown. He happened to be caught having backbited a couple of the Queen's new favourites, and Kristina's friendship for him came to a sudden end. It is said that his mother, the old Ebba Brahe, threw herself at the young Queen's feet in tears and begged for forgiveness for her son. But the Queen never wanted to see Magnus before her again. And she kept her word.

After Count Magnus' fall, a new star rose, which for a time would eclipse all the others. It was Claes Åkesson Tott, son of field marshal Åke Henriksson Tott, Gustav Adolf's famous "snowplow". His mother was Sigrid Vasa, daughter of Erik XIV and Karin Månsdotter. On his mother's side, he was thus closely related to the royal house. Sjöberg writes about him: "In terms of stately appearance, young Lord Claes did not have to shy away from a comparison with Count Magnus. As for his inner qualities, he bore no resemblance to his overthrown rival. Claes Tott cheated in neither art nor literature; he could not reasonably be accused of any learning. On the other hand, he was one of the most notorious brawlers of his time, brazen and brutal and always ready with 'striking' arguments, but also an excellent sportsman, the foremost on the track. His chief merit for the position of favourite seems to have been that he was in everything the complete opposite of Count Magnus."

At the age of twenty-two, Claes was appointed count — because of his father's merits, it was said. He gave the busy Lady Fama even more employment than Count Magnus had done in his time. It was alleged that the Queen wanted to make him her successor on the throne — support for her speculations was thought to be found in the fact that he could trace his ancestry back to the Vasa family. The rumour was completely taken out of thin air. Count Claes was, for Kristina, a companion who amused her for a time — nothing more. With her usual recklessness, she wasted money and titles on him. Giving him political influence, however, did not occur to her for a moment. In her mind, she had long ago decided the question of succession to the throne as something that depended on her. It is certain, however, that Count Claes aroused a dislike that far exceeded that which the more flexible Count Magnus had complained about during the days of his prosperity. Despite his rudeness and ruthlessness, Count Claes, when it all came down to it, appeared to the Swedish people as one of the few respectable people in the Queen's entourage. With all his faults, he had one great merit. Claes Tott was no foreigner, he was a Swede.

Among the Queen's favourites, one should not forget the Frenchman Chanut. Two years after Kristina came of age, he came to the Swedish court as a resident. Three years later — in 1649 — his good relations were rewarded with a promotion — he was appointed ambassador. It was a well-deserved elevation, for in this short time he had completely won the Queen over. She talked to him about her most secret thoughts, told the foreigner about her anxiety, her unhappiness, her melancholy. Chanut made the best of the situation. He praised the beauty of France, the splendour of Queen Anne's court, he described the Parisian salons, where beautiful ladies held witty conversations with learned, aged, and elegant men. He knew how to hit upon the Swedish Queen's weakest side — her immoderate vanity. — In the end, Chanut separated her from the faith of her fathers. It was not a difficult art. She had never had any religious mind. She had never been a Lutheran, and she never became a devout Catholic. But she felt bored by the poetryless Protestant liturgy, the endlessly long dogmatic expositions, the bare, shabby churches. She needed swinging censers, holy water and garbed prelates to get in the mood. She was basically dry and sober, but her sense of beauty longed for cathedrals instead of whitewashed Swedish peasant churches. — Chanut did more than tell enticing tales about the great world beyond the borders of Sweden. He personally knew many of the learned men he spoke of, and he offered to act as mediator between them and the Swedish Queen. One of the first names he mentioned was René Descartes, known by the name Cartesius."

Kristina's relationship with her favourites has occupied many Swedish writers in recent times. In his play about the Queen, August Strindberg gives a sympathetic and chivalrous portrait of the young Tott, while Count Magnus has become a bit of a sidekick. Kristina herself appears more like a typical Strindbergian she-cat than a manly and strong queen. Verner von Heidenstam has also tried to solve the mystery of Queen Kristina — in the famous poem "Drottning Kristinas julnatt". In this poem we get to know the aging woman who wanders around during sleepless nights in her palazzo in Rome, homeless and without a crown. Count Snoilsky has also dedicated a poem cycle to her in "Svenska bilder" — one remembers the touching scene from her deathbed. At her last rest sat a man, wrapped in the red cardinal's robe. It was Azzolino, her last favourite and only true friend. He had never loved her [sic], but he proved himself a faithful friend. At six o'clock in the morning on April 19, 1689, the sick woman put her left hand to her throat. Kristina Alexandra, the former Queen of Sweden, had entered into eternal rest.

When the will was opened, it was found that Cardinal Decio Azzolino had been appointed by her as universal heir. He lived only a few months after the Queen. After his death, her estate, which was partly the property of the Swedish Crown, was scattered in all directions.

P-y B.