Review of "Queen Christina" (1933), in "Svenska Pressen" newspaper, year 1933

Source:

Greta Garbo gör svensk historia till filmskoj, article written by Adamson for Svenska Pressen, issue 250, page 5, issue of Saturday, October 28, 1933; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1924177?term=drottning&term=Kristina&term=Kristinas&term=drottningens&term=drottningen&term=Drottningen&page=5

Svenska Pressen, 28.10.1933 no 250, s. 5 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1924177 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Greta Garbo gör svensk

historia till filmskoj.

—

Kristina-filmen blir romantisk och bjuder på spansk kärlek, inavel och östersjökryssning.

—

När man läser den amerikanska tidningspressens fantastiska jeremiader om den nu avslutade inspelningen av Kristina-filmen i vilken Greta Garbo som bekant skall kreera den svenska drottningens roll, känner man sig en smula beklämd. Ja man reagerar mot det lättvindiga sätt på vilket det amerikanska filmbolagets scenarioskribenter handskas med historien och får åter en gång ett tillfälle att i minnet rekapitulera alla de förvanskade historiska sanningar, man sett rulla förbi på lärftet efter det de först preparerats av förhandsreklamens våldsamma trumeld om „alla tiders historiska epos” m. m. dyl. Ha vi icke sett lovande och vackra upptakter i monumentala filmer störta ihop som korthus i ett snöpligt sista kapitel bara för att den amerikanska publiken måste få „ett lyckligt slut” på visan och ha vi inte sett tvålfagra ynglingar och sockersöta misser i valhänta försök att giva sagoskimrande historiska gestalter kött och blod? Ha vi icke gått från filmtemplen med dystra tankar inför den hädelse mot historiens stolta minnen, som presenterats för våra häpna ögon? Ja förvisso, men lika säkert är att dessa stilvridiga förvanskningar ständigt återkomma med korta mellanrum och synas bliva alltmer oundvikliga.

Det senaste praktbeviset är nu denna Kristina-film i vilken ett par scenarioskribenter skapat en Kristina, som passar in i Garbos kläder och satt en eldig spanjor att älska henne i två timmar under det diverse „extras” i Hollywood trummats ihop mellan ateljéernas pappväggar för att åskådliggöra det svenska folket i den staden Stockholm. Och historien har man stuvat om för att få in litet mer romantik. Kristina har fått mera „personlig färg”, litet tröttare ögonlock, litet slarvigare frisyr, litet populärt sömniga ögon och en röst som bullrar dovt någonstans långt nere i basregistret.

Rouben Mamoulian, den unge armeniern, skall således se till att denna historiska film blir „alla tiders” och att den ger en rätt bild av det svenska 1600-talet. Garbo själv bistår honom med råd och dåd då det gäller de historiska uppgifterna. Hon är nämligen praktiskt taget professor i svensk historia. Det anser man åtminstone i Hollywood. Gretas senaste Sverige-besök gick enligt dessa uppgifter helt och hållet i de historiska studiernas tecken och långa och många timmar satt den berömda stjärnan lutad över böckerna i de stockholmska biblioteken. Med sitt säkra sinne för pietet i inredning, möbler och historiska detaljer, berättar man vidare har Greta Garbo gjort utkast, vilka illusoriskt återge det svenska slottet och drottning Kristinas sängkammare m. m. trevligt från 1600-talet. Så nu vet man att barberarflickan Gustafsson inte bara är en begåvad filmdiva, utan även ett sannskyldigt fenomen då det gäller historiska kunskaper och sinne för historiska utstyrseldetaljer.

Mr Mayer själv, Metro-chefen således, förklarar att man romantiserat handlingen „en smula”. Det fordrar publiken. Man släpper in den omtalade spanjoren, vars uppgift är att ställa till allehanda trassligheter och mellan verserna älska drottningen med äkta latinsk passion och lidelse. Det blir en liten operetthistoria med oröjda identiteter på vardera sidan, avslöjande och skandaler, dueller och så ett bombastiskt slut på en galeas på Östersjön. Drottningen flyr undan förtalet och intrigerna, får „i solens dalande strålar ombord på sitt fartyg böja knä invid den kista, som hyser den döda kroppen av den älskade spanjoren. Han har stupat i en duell och smugglats ombord på samma skepp som drottningen flyr”. En smula makabert visserligen, men gjort med fotografisk smartness och bestrålad av genialiska belysningseffekter bör slutscenen bli amerikanskt „gripande”. Och så vandrar människomassan ut i kvällen, fast övertygad om att den sett en stor och mäktig film. Kritiken är översvallande förståelsefull mot omstuvningen av den historiska handlingen, som ju helt enkelt måste läggas om för en film. Man skänker av gammal vana den uppburna stjärnan sin lyriska hyllning. Och reklamens trumeld går sin brakande paradmarsch från metropol till metropol, samlande fulla hus och kassor för det stora amerikanska affärsföretag, som funnit den geniala idén att av drottning Kristina skapa en lämplig roll för gudomliga Greta Garbo. Kvinnan som är värd sin femdubbla vikt i renaste guld.

Det blir en festlig afton vi få uppleva då filmen äntligen, när Helsingfors. I handlingen har den amerikanska författaren i samråd med experten i svensk historia, fröken Greta Gustafsson-Garbo bl. a. kommit underfund med att drottning Kristina „idkade ett intimt liv med Ebba Brahe [sic]”, som vi annars trodde var en ungdomskärlek till Kristinas pappa, Gustav II Adolf! Detta intima liv har man emellertid i klädsamt pryderi reducerat till ett lika klädsamt minimum i filmen. Vad som emellertid är litet fatalare är att Ebba Brahe giftes bort med Magnus Gabriel de la Gardie [sic]. Här tycker man dock att Greta Garbo i den svenska historiska rättvisans namn borde ha inskridit, om inte för annat så för att förskona släkten från en fördärvbringande inavel. Eller lärde sig inte Greta i skolan, att Magnus Gabriel de la Gardie var son till Ebba Brahe och ingalunda lär ha varit hågad till ett intimt förhållande i stil med det som stygga historieskrivare konstruerat kring t. ex. Cæsar och Lucrezia Borgia?! Att drottningen abdikerade för en Östersjökryssning med sin spanske älskare och inte av religiösa skäl, må däremot vara hänt — om inte för annat så för det „gripande” slutets skull.

Adamson.

English translation (my own):

Greta Garbo makes Swedish

history into a movie joke.

—

The Kristina movie becomes romantic and offers Spanish love, inbreeding and a Baltic cruise.

—

When one reads the American press's fantastic moaning and groaning about the now completed filming of the Kristina movie in which Greta Garbo, as is well known, will create the role of the Swedish queen, one feels a little distressed. Yes, one reacts to the frivolous way in which the American film company's scriptwriters deal with history and once again get an opportunity to recapitulate in one's memory all the distorted historical truths that one has seen rolling by on the stage after they were first prepared by the violent drumbeat of the advance advertising about "the historical epic of all times", etc. Have we not seen promising and beautiful beginnings in monumental films collapse like a house of cards in a sloppy final chapter just because the American audience have to have a "happy ending" to the story, and have we not seen pretty-pretty young men and sugar-sweet misses in a vain attempt to give flesh and blood to fairytale historical figures? Have we not left the cinema with gloomy thoughts before the blasphemy against the proud memories of history that has been presented to our astonished eyes? Yes, certainly, but it is equally certain that these stylistic distortions constantly return at short intervals and seem to become increasingly inevitable.

The latest proof of splendour is now this Kristina movie, in which a couple of scriptwriters have created a Kristina who fits into Garbo's clothes and made a fiery Spaniard love her for two hours while the various "extras" in Hollywood have been drummed together between the cardboard walls of the studios to illustrate the Swedish people in that city of Stockholm. And the story has been re-arranged to bring in a little more romance. Kristina has been given more "personal colour", slightly more tired eyelids, slightly untidier hair, slightly popularly sleepy eyes, and a voice that rumbles dully somewhere far down in the bass register.

Rouben Mamoulian, the young Armenian, will thus ensure that this historical film becomes "great" and that it gives a correct picture of the Swedish 17th century. Garbo herself assists him with rede and deed when it comes to the historical information. She is practically a professor of Swedish history. At least that is what is believed in Hollywood. According to this information, Greta's latest visit to Sweden was entirely in the spirit of historical studies, and the famous star spent long and many hours leaning over the books in the Stockholm libraries. With her sure sense of piety in interior design, furniture and historical details, it is further said that Greta Garbo has made drafts that illusorily reproduce the Swedish castle and Queen Kristina's bedchamber, etc., pleasantly from the 17th century. So now we know that the barber girl Gustafsson is not only a talented film diva, but also a true phenomenon when it comes to historical knowledge and a sense for historical outfit details.

Mr. Mayer himself, the Metro manager, explains that the plot has been romanticised "a little". The audience demands it. The aforementioned Spaniard is let in, whose task is to cause all sorts of trouble and, between the verses, love the Queen with genuine Latin passion. It becomes a little operetta story with unclear identities on both sides, revelations and scandals, duels, and then a bombastic ending on a galley on the Baltic Sea. The Queen escapes the slander and intrigues, and is allowed "in the setting rays of the sun, on board her ship, to kneel beside the coffin that contains the dead body of the beloved Spaniard. He has fallen in a duel and been smuggled aboard the same ship on which the Queen is fleeing". A little macabre, to be certain, but done with photographic cleverness and irradiated by ingenious lighting effects, the final scene should be "gripping" in the American way. And so the crowd wanders out into the evening, convinced that they have seen a great and powerful film. The critics are effusively understanding of the reshuffling of the historical plot, which simply has to be rearranged for a film. Out of old habit, people pay their lyrical tribute to the uplifted star. And the drumbeat of advertising goes on its roaring parade march from metropolis to metropolis, gathering full houses and cash registers for the great American business corporation, which has found the ingenious idea of creating a suitable role for the divine Greta Garbo out of Queen Kristina. The woman who is worth five times her weight in purest gold.

It will be a festive evening when we finally get to experience the film, near Helsinki. In the plot, the American author, in consultation with the expert in Swedish history, Miss Greta Gustafsson-Garbo, has, among other things, discovered that Queen Kristina "engaged in an intimate life with Ebba Brahe [sic]", who we otherwise thought was a youthful love for Kristina's father, Gustav II Adolf! However, this intimate life has been reduced to an equally dressy minimum in the film in a dressy splendour. What is a little more fatal, however, is that Ebba Brahe was married off to Magnus Gabriel de la Gardie [sic]. Here, however, one thinks that Greta Garbo should have intervened in the name of Swedish historical justice, if for no other reason than to spare the family from a pernicious inbreeding. Or didn't Greta learn at school that Magnus Gabriel de la Gardie was the son of Ebba Brahe and in no way seems to have been interested in an intimate relationship like the one that bad historians have constructed around, for example, Caesar and Lucrezia Borgia?! That the Queen abdicated for a Baltic cruise with her Spanish lover and not for religious reasons, however, may have happened — if for no other reason than for the sake of the "gripping" ending.

Adamson.

Notes: In Swedish and the other main Continental Scandinavian languages, "med råd och dåd" literally means "with counsel and deed". However, "råd" is cognate to the archaic English word "rede", which means "advice" or "counsel" and in its modern pronunciation rhymes with "deed", so I have wanted to maintain the rhyme of the expression in both languages.

The woman Kristina loved was not Ebba Brahe (1596-1674), but her eventual daughter-in-law, Ebba Sparre (1626-1662). The latter Ebba married in 1653 to the older one's other son, Jakob Kasimir de la Gardie (1629-1658).