Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 460 to 463, by Carl Grimberg, 1924
The account:
»Nordens Minerva» i kretsen av Europas lärda män.
SNART genljöd Europa av beundran över den unga flicka, som styrde den nyvordna stormakten i Norden. Whitelocke berättar i sin dagbok om följande samtal mellan honom och Cromwell, den engelska republikens styresman: »Säg mig», yttrade den store protektorn, »är drottningen av Sverige en kvinna med så stora egenskaper, som det berättas här?» Whitelocke svarade: »Hon är i sanning, Sire, en utmärkt kvinna, äger en ovanlig begåvning, kan flera språk, är hemma i de flesta vetenskaper, isynnerhet i historien, och har bland alla, som jag känner, icke sin like i statskunskapen.»
Kristina njöt av att vara berömd, ja för henne var det ett livsbehov att veta, att folk talade om henne överallt. Men för en ärelystnad av det slaget givs ingen rast eller ro. Till varje pris måste en sådan natur skaffa människorna nya anledningar att falla i häpnad, om ej i beundran, över henne. I krig kunde hon ju icke vinna ny ära. Men hennes ovanliga begåvning och kunskapstörst anvisade henne en annan väg. Skulle hon ej kunna som drottning få följa sin böjelse? Genom vapenbragder hade det svenska folket gjort sig ett namn ute i världen. Ett återstod dock ännu: i Sveriges karga jordmån hade den högre kulturen icke kunnat slå rot. Men varför skulle ej så kunna ske? Var det ej, som om Försynen utvalt den store härförarens dotter för en dylik uppgift, satt henne till vårdarinna av vetenskap och konst uppe i Nordanlanden? Ett hov, där drottningen lyste som en stjärna i kretsen av Europas berömdheter inom den lärda världen, det var något för Gustav Adolfs dotter, det.
Hela skaror av vetenskapsmän, särskilt fransmän, antogo Kristinas inbjudningar att komma till Stockholm, och den ene drog den andre med sig. Det var ett ideligt kommande och gående av lärda herrar, och för dem alla höll drottningen öppet hus. Tidtals skall hon ha haft ett helt tjog av dem omkring sig. De hade lämnat hem och hustru och barn för att få skåda den nya vishetsgudinnan på Sveriges tron, »den nordiska Minerva» och allt vad för vackert de nu kunde hitta på att kalla henne. För hennes skull hade de under veckor kastats omkring på ett stormigt hav i små bräckliga fartyg eller skakats ömma och ledbrutna på ohyggliga landsvägar; ja till och med den fruktade kölden i Nordanlanden vågade dessa Söderns barn trotsa, i den ljuva förvissning, att Sveriges drottning skulle rikligt löna deras mödor.
Snart fanns det väl ingen ryktbar vetenskapsman i Europa, som Kristina ej åtminstone försökt komma i beröring med. Huvudet högre än dem alla var fransmannen Cartesius, en av de största filosofer, som någonsin funnits.
Han utgår i sin filosofi från att man skall tvivla på allt; på allt vad man lärt, ja på allt vad man hör och ser. Hur ofta — säger han — bedraga oss ej våra sinnen! Men den, som en gång bedragit oss, bruka vi ju aldrig skänka fullt förtroende. Detsamma bör då gälla om våra fem sinnen: vad ha vi väl för säkerhet för att de ej alltid bedraga oss? Det händer ju, att vi i drömmen tycka oss se ting, som ej finnas; vi se dem tydligt utan att veta, att vi blott drömma. Vad ha vi väl för garanti för att ej hela livet är en dröm?
Tvivla därför på allt! »Jag betvivlar», säger Cartesius, »att världen är sådan, som mina sinnen visa mig den. Jag betvivlar, att det alls finns några föremål utanför mig, att jag själv har en kropp, ja att två gånger två är fyra. Men ett ting är det omöjligt för mig att betvivla, det nämligen, att jag själv tvivlar. Jag tvivlar, alltså är jag till. Detta är den första och vissaste av alla kunskaper.»
Sedan Cartesius ur själva tvivlet vunnit denna fasta utgångspunkt, arbetar han sig småningom fram till de säkra kunskaperna, d. v. s. sådana, som den tänkande människan förvärvat sig genom egen prövning och kritik, i motsats till inlärt minnesgods. Och vid sökandet efter kunskap hänvisar han till en kunskapskälla av sannare och högre art än våra sinnen, nämligen vad han kallar »medfödda idéer» i själens djup. Såsom den högsta av dessa idéer sätter han Guds-idéen och anför flere filosofiska bevis för Guds existens. »Eftersom nu Gud är sannfärdig, kan han icke bedraga människan, vilken han skapat och givit förnuft. Följaktligen finns för människan ytterligare möjlighet att vinna sann kunskap, nämligen om allt sådant, som hon inför förnuftets prövande domstol känner sig förnimma klart och tydligt.»
Kristina lyckades efter en lång tids brevväxling och enträgna inbjudningar få även Cartesius till Stockholm, på hösten 1649. Det var alls icke någon möglig kammarlärd, den skarpsinnige tänkare, med vilken Sveriges drottning nu fick tillfälle att personligen diskutera livets högsta frågor. Cartesius var en fin och belevad världsman. Han hade varit militär i Tillys armé och åtnjöt ett stadgat anseende ej blott som filosof utan även som fruntimmerskarl. Men säkerligen hade aldrig någon kvinna så egoistiskt lagt beslag på honom som hans kungliga beundrarinna i Stockholm. Klockan fem på morgnarna måste han infinna sig i hennes bibliotek för att undervisa och diskutera med henne. Och han, som lagt sig till med den sanne världsmannens bekväma vänor! Han frös i de mörka och kalla rummen på Stockholms slott, så han skakade, och efter fyra månader fick han lunginflammation och dog.
Rotfast blev för resten ingen av de lärda gästerna i Sverige. Kristina saknade medel att i längden hålla dem kvar. Så länge det fanns guld i skattkammaren, öste hon ut det med fulla händer — ty att sköta pengar var något, som hon aldrig lärde sig. Men Sveriges skattkammare var långt ifrån outtömlig; och när guldströmmen började sina, avtog märkbart intresset hos många bland de lärda främlingarna. Den ene efter den andre av flyttfåglarna försvann utan att ha haft något större inflytande på vår andliga odling. Deras roll i skådespelet hade huvudsakligen varit att förströ drottningen själv, tända rökelse till hennes ära och tjäna som dekorationer vid hennes hov.
Två av de lärda män, som Kristina inkallade till Sverige, blevo professorer vid Uppsala universitet. Men högskolan hade föga glädje av dem, ty de levde i ständiga tvister med sin omgivning. Särskilt betänkligt stod det till med sämjan i lärdomsstaden den tid av halvtannat år, som den berömde professorn i romersk vältalighet Boeclerus från Strassburg levde och verkade där. Han hade knappt börjat sin verksamhet, förrän studenterna voro som besatta. Anledningen säges ha varit den, att Boeclerus en gång vid slutet av en föreläsning yttrat: »Jag skulle tillägga mera, om dessa svenska pundhuvuden kunde fatta det.» En av studenterna hade genast svarat: »Vi hava icke blott förstått allt vad Ni hittills sagt, utan vi skola också förstå allt vad Ni härefter kan komma att säga.» Och efter föreläsningens slut avtackade studenterna sin lärare genom att undfägna honom med stut.
Deras känslor gåvo sig ytterligare luft genom att de ett par gånger kastade in stenar genom fönstret i professorns bostad. Ja, den gode Boeclerus påstår till och med, att de skjutit med bössa mot hans familj därinne, och vädjade till självaste drottningen såsom den enda, som förmådde skydda honom.
Kristina avlät också ett mycket skarpt brev till det akademiska konsistoriet i anledning av »den galenskap och det oväsen, som studenterna begynt, i det de icke allenast nattetid kastat stenar in i Boecleri rum, där hans små barn lågo, utan ock fördristat sig skjuta det ena lodet efter det andra genom hans fönster». De akademiska fäderna ålades att kraftigt straffa den brottslige, androm till varnagel.
Det kungliga brevet mottogs med harm av vederbörande, och förbittringen blev så mycket större, som en undersökning i Boecleri hus syntes utvisa, att hemfriden aldrig störts genom någon bösskula. Någon straffåtgärd blev det ej heller av, och lugnare förhållanden inträdde åter, då Boeclerus, överhopad med skänker av drottningen, for hem till sitt land igen, där han redan förut ådagalagt sin oförmåga att leva i sämja med sina medmänniskor.
English translation (my own):
"The Minerva of the North" in the circle of European scholars.
EUROPE soon echoed with admiration for the young girl who ruled the newly-established great power in the North. Whitelocke tells in his diary of the following conversation between him and Cromwell, the ruler of the English Commonwealth:
"I pray, tell me", said the great Protector, "is the Queen [of Sweden] a lady of such rare parts as is reported of her?"
Whitelocke replied: "Truly, Sir, she is a lady excellently qualified, of rare abilities of mind, perfect in many languages, and most sorts of learning, especially history, and, beyond compare with any person whom I have known, understanding the affairs and interests of all the states and princes [of Christendom]."
Kristina enjoyed being famous; indeed, for her it was a necessity of life to know that people were talking about her everywhere. But for an ambition of that kind, there is no rest or peace. At any price such a nature must provide people with new reasons to fall in amazement, if not in admiration, over her. In war she could not win new glory. But her unusual talent and thirst for knowledge showed her another path. Could she not, as queen, be allowed to follow her inclination? Through feats of arms the Swedish people had made a name for themselves in the world.
One thing remained, however: in the barren soil of Sweden, higher culture had not been able to take root. But why should that not be possible? Was it not as if Providence had chosen the daughter of the great army leader for such a task, and had placed her as the guardianess of science and art up in the Northern lands? A court where the Queen shone like a star in the circle of Europe's celebrities within the learned world, that was something for Gustav Adolf's daughter.
Whole crowds of scientists, especially Frenchmen, accepted Kristina's invitations to come to Stockholm, and one drew the other with him. There was a constant coming and going of learned gentlemen, and the Queen kept an open house for all of them. At one time she is said to have had a full score of them around her. They had left home and their wives and children to see the new goddess of wisdom on the throne of Sweden, "the Nordic Minerva", and whatever beautiful things they could think of to call her. For her sake they had been tossed about on a stormy sea for weeks in small fragile ships or shaken sore and broken-jointed on terrible country roads; indeed, even the dreaded cold of the Northern lands these children of the South dared to defy, in the sweet certainty that the Queen of Sweden would richly reward their labours.
Soon there was hardly a renowned scientist in Europe that Kristina had not at least tried to get in touch with. Head and shoulders above them all was the Frenchman Descartes, one of the greatest philosophers who has ever lived.
He starts his philosophy from the fact that one should doubt everything; everything one has learned, yes, everything one hears and sees. How often — he says — do our senses deceive us! But we never give full confidence to someone who has deceived us once. The same should apply to our five senses: what assurance do we have that they do not always deceive us? It happens that in dreams we think we see things that do not exist; we see them clearly without knowing that we are only dreaming. What guarantee do we have that our whole life is not a dream?
Therefore, to doubt everything! "I doubt", says Descartes, "that the world is such as my senses show it to me. I doubt that there are any objects at all outside me, that I myself have a body, yes, that two times two make four. But one thing it is impossible for me to doubt, namely, that I myself doubt. I doubt, therefore I exist. This is the first and most certain of all knowledges."
After Descartes gained this firm starting point from doubt itself, he gradually works his way up to certain knowledge, i.e. such as the thinking man has acquired through his own trial and criticism, as opposed to learned memory. And in the search for knowledge he refers to a source of knowledge of a truer and higher kind than our senses, namely what he calls "innate ideas" in the depths of the soul. As the highest of these ideas he places the idea of God and gives several philosophical proofs for the existence of God. "Since now God is truthful, He cannot deceive man, whom He has created and given reason. Consequently, there is further opportunity for man to gain true knowledge, namely about everything that he feels he perceives clearly and distinctly before the examining tribunal of reason."
After a long exchange of letters and persistent invitations, Kristina managed to get Descartes to Stockholm in the autumn of 1649. It was not some moldy court scholar at all, the sharp-witted thinker, with whom the Queen of Sweden now had the opportunity to personally discuss the highest questions of life. Descartes was a fine and cultured man of the world. He had been a soldier in Tilly's army and enjoyed a well-established reputation not only as a philosopher, but also as a ladies' man.
But certainly no woman had ever so selfishly taken possession of him as his royal admirer in Stockholm. At five in the morning he had to appear in her library to teach and discuss with her. And he, who had settled down with the comfortable friends of the true man of the world! He froze in the dark and cold rooms of Stockholm Castle, so that he shivered, and after four months he contracted lung inflammation and died.
None of the learned guests remained permanently in Sweden. Kristina lacked the means to keep them there for long. As long as there was gold in the treasury, she poured it out with full hands — for managing money was something she never learned. But Sweden's treasury was far from inexhaustible; and when the stream of gold began to run dry, the interest of many of the learned foreigners noticeably diminished. One after another of the migratory birds disappeared without having had any major influence on our spiritual cultivation. Their role in the spectacle had mainly been to entertain the Queen herself, light incense in her honour, and serve as decorations at her court.
Two of the learned men whom Kristina summoned to Sweden became professors at Uppsala University. But the University had little pleasure in them, for they lived in constant disputes with their surroundings. The state of harmony in the city of learning was particularly precarious during the year and a half that the famous professor of Roman eloquence, Boeckler, from Strassburg, lived and worked there. He had hardly begun his work before the students were as if possessed. The reason is said to have been that Boeckler once said at the end of a lecture: "I would add more if these Swedish poundheads could understand it."
One of the students had immediately replied: "We have not only understood everything you have said so far, but we will also understand everything you may say from now on."
And after the lecture was over, the students thanked their teacher by showering him with beatings.
Their feelings were further vented by their throwing stones through the window of the professor's residence a couple of times. Indeed, the good Boeckler even claims that they fired a gun at his family inside, and he appealed to the Queen herself as the only one who could protect him.
Kristina also sent a very sharp letter to the academic consistory on the occasion of "the madness and the noise that the students have started, in that they have not only thrown stones into Boeckler's room at night, where his small children were lying, but have also dared to shoot one bullet after another through his window". The academic fathers were ordered to severely punish the criminal, and even as a warning example to others.
The royal letter was received with indignation by those concerned, and the resentment became all the greater, as an investigation in Boeckler's house seemed to show that the peace of the house had never been disturbed by a single gunshot. No punitive action was taken, and calmer conditions returned when Boeckler, showered with gifts from the Queen, returned to his country, where he had already demonstrated his inability to live in harmony with his fellow men.
Above: Kristina.
Above: Carl Grimberg.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
_c_1685.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
