Source:
Drottning Kristinas pariserfärd, article written by Georg Nordensvan for Ord och Bild, trettiotredje årgången: 1924, part 2, pages 109 to 111, 1924; issues donated to Projekt Runeberg from a library in Växjö and from the University Library in Linköping
—
Above: Georg Nordensvan.
Posted on September 8, 2026, the 370th anniversary of Kristina's arrival in Paris.
The article:
Drottning Kristinas pariserfärd
Av Georg Nordensvan
FRANSMÄNNEN kalla den genuine parisaren »parisien de Paris» — vi svenskar beteckna den franska typens stockholmska motsvarighet med det mera vulgära ordet rännstensunge, ett ord som F. U. WRANGEL med förkärlek använder om sig själv.
Han har sina barndomsminnen från Stockholms Faubourg St. Germain, excellensernas kvarter vid Stora Trädgårdsgatan, som den då hette. Via Karl den trettondes torg och Blasieholmen sträckte sig hans intresse småningom ut över hela staden. Visserligen hörde han ej till de stillasittande, som förlade sitt sommarnöje i torget och sin brunnsresa till vattenbutiken i västra allén, tvärt om reste han gärna allt ifrån sin ungdom och träffades på 1870-talet i Düsseldorf, Paris och Venedig, men han kom alltid hem igen till sin huvudstad. Hans intressen, studier och författarskap rörde sig först och sist omkring stockholmiana, mera dock kring Holmia antiqua än hodierna, kring Stockholms historia och minnesmärken. Det är en meningslös ödets nyck som flyttat denne i ovanlig grad intresserade och sakkunnige specialist utanför det område, där han var i ordets fulla bemärkelse hemma.
Han var dock ej uteslutande stockholmsforskare, han var därjämte genealog och personhistoriker. Han utgav Personhistorisk tidskrift och Svenska adelns ättartavlor m. m., och sedan han slagit ner sina bopålar i Paris har han huvudsakligen idkat historiskt författarskap och med förkärlek skildrat svenska personligheter på främmande mark.
Han citerade en gång — i sin intressevärda bok »Paris förr och nu», som han utgav 1909 under författarmärket W. Legran — Johan Oxenstiernas hyllning till Frankrike som »utlänningarnas fosterland», det lyckliga land, där hövligheten är naturaliserad, hedern blomstrar, rättvisa skipas, där konst, sång och skämt försköna tillvaron, där olyckan ej tages på allvar, långvarig kärlek ej är på modet och ett mod aldrig är långvarigt. Det var för 300 år sedan en vittberest svensk gjorde dessa iakttagelser.
Ett kapitel i den nämnda boken behandlar »Svensk storfrämmande i Paris på 1600-talet»: Axel Oxenstiernas besök vid Ludvig XIII:s hov 1635 i ändamål att underhandla med Richelieu, Karl X Gustavs studieresa till Paris som ung pfalzgreve 1638 och exdrottning Kristinas första besök hos den unge Ludvig XIV och hos Mazarin, Frankrikes regent 1656. De studier, han där framlägger, har han sedan ytterligare utarbetat i två böcker Axel Oxenstiernas resa till och i Frankrike — utgiven 1914 — och Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656, som nyligen utkommit.
Till boken om Kristina — som givit den omedelbara anledningen till dessa rader — har forskaren samlat hittills oanvänt källmaterial i 33 olika arkiv i Frankrike, 11 i Italien och 2 i Spanien. Att skriva böcker är ej alltid ett latmansgöra. Han har följt drottning Kristinas spår på hennes väg från Marseille norrut genom ett 20-tal små och större städer fram till Paris, och han genomgår mottagningsprogrammet i alla dessa städer med en noggrannhet, som onekligen frestar läsaren att hoppa över ett och annat stycke i texten. Ceremonielet befinnes nämligen vara tröttsamt enahanda — presentationer, deputationer och orationer utan all ända. Men då det höga föremålet ej tröttnade på att i långrandiga bombastiska haranger bli kallad den tionde musan och kyrkans yngsta dotter, som nu övergått till den sanna tron — »till kristendomen», yttrade en av talarna — så bör även läsaren kunna smälta vältaligheten, som i själva verket är i hög grad betecknande för tiden och smaken.
Det faller av sig självt, att denna drottning utan land var föremål för en mängd skvaller och lögnhistorier. Samtida brev- och memoarskrivare omtalade henne gärna som en äventyrerska och intrigör. Högdragen och absolut likgiltig för vad plebs tänkte och tyckte, utmanade hon obesvärat lögnsmideriet och sensationslystnaden. Under sin resa till Paris blev hon naturligtvis föremål för nyfikenhet från höga och låga, hon väckte förvåning och även intresse hos dem som fingo se henne på nära håll, och reseskildraren är ej den ende som blivit en smula intagen i den resande amazonen.
Hon visar sig i denna skildring från sin älskvärdaste sida. Hon var endast 30 år gammal [sic], hennes uppsyn var »ljus och angenäm», mademoiselle de Montpensier fann, att hon såg ut »som en liten vacker gosse». Hon uppträdde med okonstlad värdighet och besvarade förbindligt de mångordiga tirader, hon måste åhöra. De förnäma herrarna och damerna vid drottning Annas hov i Compiègne, som naturligtvis representerade tidens högst stående människoart, tyckas ha mött henne med en viss överlägsenhet. Men hon var dem vuxen. Till en början befanns det, att hon kände till allas släktförhållanden och kärleksintriger, och detta visar ju att hon var en bildad dam, men hon kände även gott till Frankrike, och hon förvånade genom sina kunskaper i en mängd olika ämnen, som hovmänniskorna hade föga begrepp om. Hon försatte dem i en underordnad ställning, som gjorde dem försagda. En rapportör skrev, att hon rörde sig så ledigt och hemvant att det föreföll som vore hon härskarinna på platsen och omgiven av sitt eget hov och inte av Frankrikes.
När man här läser om Kristina, flyga tankarna ofta nog till Gustav III. Det saknas ej likhet de båda emellan. Båda ägde stor begåvning och båda voro fulla av motsägelser. Båda ingåvo beundran och hat, lovsjöngos och smädades. Båda voro oroliga naturer, rastlöst ivriga, upptagna av ständigt nya planer, uppslag, beräkningar. Övermodiga, fåfänga och inbilska voro de. Kristina var lik Gustav III också i sin nöjeslystnad och sin smak för ceremonier — fast hon själv kunde sätta sig över reglerna för ett korrekt uppförande höll hon strängt på etiketten. Men det var endast vid undantagstillfällen hon nedlät sig till att lägga an på att vinna, fängsla, avväpna genom personlig älskvärdighet. Gustav III var mera kvinnligt behagsjuk än Kristina och vida mera skådespelare.
Om Gustav III:s utseende skrev Gjörwell, att hans porträttörer ha svårt att träffa likheten, då hans ansikte så ofta förändrar karaktären. Om Kristina yttrar en fransk ambassadör, att ett enda porträtt ej är tillräckligt för att ge en föreställning om hennes utseende — hennes ansikte förändras efter hennes själs rörelser, så att man knappast känner igen henne.
I ett avseende var hon absolut olik Gustav III: i sin fullkomliga saknad av fosterlandskärlek. —
I boken om Kristinas resa finner man även underhållande skildringar av hennes liv i Rom under hennes första vistelse där, då hon ännu var ny på platsen, residerade i palazzo Farnese, diskuterade filosofi och vetenskaper med kardinaler och lärde, omgav sig med ett hov av tvetydiga figurer och med ett eget garde, som ej heller gjorde sig väl känt, och hade dåliga affärer, så att hon måste sälja eller pantsätta sina dyrbarheter och vigga av själva hans helighet. Det var påven som bekostade hennes resa till dess hon landsteg i Frankrike för att sedan fortsätta som franske konungens gäst. Resan gick sjöledes från Civita Vecchia på fyra påvliga galärer, som roddes av en mängd galärslavar, sammankedjade och eländiga att åse. Några stycken dogo på vägen. För övrigt fylldes de fyra farkosterna av ett brokigt sällskap — vid pass 300 andliga, munkar och pilgrimer, som passat på detta tillfälle att få göra resan över de farliga djupen. Drottningens personliga svit bestod av endast 66 personer av olika nationalitet — det var ett anspråkslöst antal på denna tid. Axel Oxenstierna hade vid sin resa till Frankrike 200 personer i sitt följe. Men när Ludvig XIV med sitt hov begav sig till sin här i Flandern, säges hans sällskap ha uppgått till 15,000 personer.
Hur det gick till att resa på denna tid skildras i ett par lärorika, roande och avskräckande kapitel i de båda reseböckerna.
Axel Oxenstierna liksom Kristina gjorde resan till Paris för att förhandla politik med var sin kardinal, Richelieu och Mazarin, som båda styrde Frankrike med oinskränkt makt. Kristina — yttrar författaren — var underlägsen Mazarin i det avseendet, att hon var ärlig. I ett brev till sin förtrogne i Rom kardinal Azzolino skildrade hon Mazarin som »en försiktig, skicklig och listig man», som »utger sig för att vara en hederlig karl och lyckas ibland att ge sig sken därav». Om Richelieu hade Axel Oxenstierna efter underhandlingarna de båda statsmännen emellan skrivit till sin broder: »Dock hoppas jag, att medan han sålunda vill fiska uti grumligt vatten, skall han själv råka däri över öronen, så att han ej lätt skall återigen komma därutur.»
Det var en ärlig mans fromma önskan. Den gick naturligtvis ej i uppfyllelse. Även i våra yttersta tiders statsstyrekonst ger fiske i grumligt vatten de mest lysande och ärofulla resultat.
[F. U. WRANGEL: Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.]
English translation (my own):
Queen Kristina's journey to Paris
By Georg Nordensvan
THE FRENCH call the genuine Parisian "parisien de Paris" — we Swedes designate the Stockholm equivalent of the French type with the more vulgar word rännstensunge [street urchin], a word that F. U. WRANGEL fondly uses about himself.
He has childhood memories of Stockholm's Faubourg St. Germain, the district of the excellencies on Stora Trädgårdsgatan, as it was then called. Via Karl den trettondes torg and Blasieholmen, his interest gradually extended to the entire city. Admittedly, he was not one of the sedentary people who placed their summer fun in the square and their well-trip to the water shop in the western avenue, on the contrary, he liked to travel from his youth and in the 1870s met in Düsseldorf, Paris and Venice, but he always came home again to his capital city. His interests, studies and writing revolved first and foremost around Stockholmiana, more around Holmia antiqua than hodierna, around Stockholm's history and monuments. It is a meaningless twist of fate that has moved this unusually interested and expert specialist outside the area where he was, in the full sense of the word, at home.
However, he was not exclusively a Stockholm researcher; he was also a genealogist and personal historian. He published Personhistorisk tidskrift and Svenska adelns ättartavlor, etc., and since he settled in Paris he has mainly pursued historical writing and has a fondness for depicting Swedish personalities on foreign soil.
He once quoted — in his interesting book "Paris förr och nu", which he published in 1909 under the pen name W. Legran — Johan Oxenstierna's tribute to France as "the homeland of foreigners", the happy country where politeness is naturalised, honour flourishes, justice is done, where art, song and jokes beautify life, where misfortune is not taken seriously, long-lasting love is not in fashion, and courage is never long-lasting. It was 300 years ago that a well-travelled Swede made these observations.
A chapter in the aforementioned book deals with "Svensk storfrämmande i Paris på 1600-talet": Axel Oxenstierna's visit to Louis XIII's court in 1635 for the purpose of negotiating with Richelieu, Karl X Gustav's study journey to Paris as a young Count Palatine in 1638 and ex-Queen Kristina's first visit to the young Louis XIV and to Mazarin, the Regent of France in 1656. The studies he presents there have since been further elaborated in two books: Axel Oxenstiernas resa till och i Frankrike — published in 1914 — and Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656, which have recently been published.
For the book about Kristina — which has provided the immediate reason for these lines — the researcher has collected previously unused source material in 33 different archives in France, 11 in Italy, and 2 in Spain. Writing books is not always a lazy job. He has followed Queen Kristina's footsteps, on her way from Marseille north through some 20 small and large cities to Paris; and he goes through the reception program in all these cities with a thoroughness that undoubtedly tempts the reader to skip a paragraph or two in the text. The ceremonial is found to be tiresomely monotonous — presentations, deputations and orations without end. But since the lofty object did not tire of being called in long-winded, bombastic harangues the tenth Muse and the youngest daughter of the Church, who had now converted to the true faith — "to Christianity", one of the orators said — the reader should also be able to digest the eloquence, which is in fact highly indicative of the time and taste.
It goes without saying that this queen without a country was the subject of a multitude of gossip and mendacious stories. Contemporary letter writers and memoirists liked to refer to her as an adventuress and intriguer. Arrogant and absolutely indifferent to what the plebs thought and felt, she effortlessly challenged the fabrication of lies and the desire for sensationalism. During her trip to Paris, she naturally became the object of curiosity from high and low; she aroused surprise and even interest in those who got to see her up close; and the travel writer is not the only one who has become a little taken with the travelling Amazon.
She appears in this description from her most amiable side. She was only 30 years old [sic], her appearance was "bright and pleasant"; Mademoiselle de Montpensier found that she looked "like a pretty little boy". She behaved with artless dignity and answered obligingly the long-winded tirades she had to listen to. The noble lords and ladies at Queen Anne's court in Compiègne, who naturally represented the highest standing of the people of the time, seem to have met her with a certain superiority. But she was more mature than them. At first it was found that she knew everyone's family relations and love intrigues, and this shows that she was an educated lady; but she also knew France well, and she surprised with her knowledge of a wide variety of subjects, of which the courtiers had little idea. She placed them in a subordinate position, which made them timid. One reporter wrote that she moved so freely and at home that it seemed as if she were the mistress of the place and surrounded by her own court and not by France's.
When one reads about Kristina here, thoughts often fly to Gustav III. There is no lack of similarity between the two. Both possessed great talent, and both were full of contradictions. Both aroused admiration and hatred, were praised and reviled. Both were anxious natures, restlessly eager, constantly occupied with new plans, ideas, calculations. They were arrogant, vain and conceited. Kristina was also like Gustav III in her lust for pleasure and her taste for ceremony — although she herself could set herself above the rules of correct conduct, she strictly adhered to etiquette. But it was only on exceptional occasions that she condescended to set about winning, captivating, disarming through personal amiability. Gustav III was more femininely eager to please than Kristina and far more of an actor.
Regarding Gustav III's appearance, Gjörwell wrote that his portraitists had difficulty in achieving a likeness, as his face so often changed his character. Regarding Kristina, a French ambassador stated that a single portrait was not sufficient to give an idea of her appearance — her face changed according to the movements of her soul, so that one could hardly recognise her.
In one respect she was absolutely unlike Gustav III: in her complete lack of patriotism. —
In the book about Kristina's journey, one also finds entertaining descriptions of her life in Rome during her first stay there, when she was still new to the place, residing in the Palazzo Farnese, discussing philosophy and sciences with cardinals and learned men, surrounding herself with a court of ambiguous figures, and with her own guard, who also did not make themselves known; and she had bad affairs, so that she had to sell or pawn her valuables and borrow from His Holiness himself. It was the Pope who paid for her journey until she landed in France and then continued as the guest of the French King. The journey was by sea from Civitavecchia on four papal galleys, rowed by a multitude of galley slaves, chained together and miserable to look at. A few died on the way. Moreover, the four vessels were filled with a motley company — around 300 clergymen, monks and pilgrims, who took this opportunity to make the journey across the dangerous depths. The Queen's personal suite consisted of only 66 people of different nationalities — a modest number at that time. Axel Oxenstierna had 200 people in his suite on his journey to France. But when Louis XIV and his court set out for his army in Flanders, his party is said to have amounted to 15,000 people.
How it was to travel at this time is described in a couple of instructive, entertaining and discouraging chapters in both travel books.
Axel Oxenstierna, like Kristina, made the trip to Paris to negotiate politics with their respective cardinals, Richelieu and Mazarin, who both ruled France with unlimited power. Kristina — the author states — was inferior to Mazarin in the respect that she was honest. In a letter to her confidant in Rome, Cardinal Azzolino, she described Mazarin as "a cautious, skillful and cunning man", who "pretends to be an honest man and sometimes manages to give the appearance of it". About Richelieu, Axel Oxenstierna had written to his brother after the negotiations between the two statesmen: "However, I hope that while he thus wants to fish in murky water, he himself will fall into it over his ears, so that he will not easily get out of it again."
It was the pious wish of an honest man. It was, of course, not fulfilled. Even in the statecraft of our extreme times, fishing in murky water yields the most brilliant and glorious results.
[F. U. WRANGEL: Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.]
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
_c_1685.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
,_half-length,_in_a_black_surcote_trimmed_with_silver_embroidery_2012_CKS_05677_0218.jpg)
-Coenraad_van_Beuningen_(1622-1693),_bestuurder_en_diplomaat.jpg)