Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 107 to 121, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 88 to 100, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
THOUGH Bulstrode Whitelocke was the Ambassador of a Puritan Government, we must not think of him as one of the ordinary psalm-singers of the period. He figured on the Puritan side in the character of a "political Dissenter" rather than a fanatic. He had been a gentleman before he became a Puritan: he remained a gentleman first and a Puritan afterwards. He was an Oxford man — a fellow commoner of St. John's — and a barrister of the Middle Temple, with a practice worth £2000 a year and a country seat near Henley-on-Thames. As a law student he had organised a masque for the diversion of the King and Court; he had been complimented, on that occasion, not only on his stage-management, but on his dancing. England had need of such Puritans no less than of the Puritans who went about snuffling that if Christ had not died for them[,] they had been damned.
He was one of those, moreover, who had too much wit to associate themselves with the indictment, trial, and execution of the King: a reason, of course, for expecting them to be a persona grata to other sovereigns, who might have found it hard to be polite to regicides. On the other hand, he was too good a Parliamentarian to please Cromwell; and it therefore suited Cromwell to find him honourable employment at a distance from home. So, when there was trouble with the Dutch, and a Treaty with Sweden was deemed desirable, he was the obvious man to be charged with the mission. He did not in the least want to go; but he yielded to the claims of expediency, took two of his children with him, leaving ten behind, and tore himself from the arms of a wife who not only wept[,] but "shrieked" at the hour of his departure, believing Sweden to be as remote as the North Pole, and sadly fearing that she would never see her husband's face again.
And truly the journey was a terrible experience, very different from any that a modern Ambassador has to take. On the high seas Whitelocke had to run the gauntlet of the Dutch fleet, — he actually captured one of their ships, and considered that he did no violence to international law by bringing it into a Swedish port as a prize. It was a time, too, when British Ambassadors were frequently waylaid and murdered, as Ascham and Dorislaus had lately been. Moreover, the sea voyage was long and rough, and most of the company were prostrated with sea-sickness; and even after they had landed at Gothenburg, their troubles were by no means at an end. They still had to travel in coaches and carts — a long procession of one hundred carts — for many weary days over abominable roads, putting up for the night in miserable country inns before they reached Upsala, where the Queen was wintering. It was on November 6, 1653, that Whitelocke weighed anchor in the Thames, and on November 15 that he landed. He rested at Gothenburg for a fortnight, and did not get to Upsala until just before Christmas Eve.
His adventures by the way are his business rather than ours; but his record of the spirit in which he faced them shows us usefully what manner of man it was that Cromwell had sent to Christina. He was a Puritan up to a point, but a very cheery Puritan: one who combined a rough sense of humour with a keen sense of his personal and ambassadorial dignity. It was his pleasant habit to "droll" with his companions, or, as we should say, to "chaff" them. He began by drolling with the ship's company, "by affording them now and then a douse in the neck or a kick in jest ... which demeanours please those kind of people." He ended by drolling with the Queen of Sweden, albeit in a manner more suitable to her condition.
Though no total abstainer, again, he astonished the Swedes by refusing to join them in the drinking of toasts. "Why not 'eat' a toast instead?" he asked them; and there were indeed horrible examples in Sweden which indicated that that was the safer way of pledging those whom one esteemed. The case of the Russian Ambassador may be cited; a formal reception of the diplomatic corps having to be put off on account of that Muscovite's excesses —
"The Russ" (Whitelocke tells us) "had sent word that, the notice of his audience not being given him till about ten o'clock this morning, he had before that time drunk so much aqua-vitæ that he was already drunk, and not in a condition to have his audience that day, but desired it might be appointed another day, and he to have earlier notice of it."
Another matter in which Whitelocke had firm principles and stuck to them firmly was that of Lord's Day observance. As each Sabbath came round he required his chaplain to preach two sermons to his retinue; and when the chaplain had finished he generally added admonitions of his own, speaking more to the point than the clergy did, and having, as one imagines, something of a lawyer's disdain for clerical circumlocutions. Nor would he divert himself, or countenance diversion, on the Sunday: a day which he insisted, in many discourses, must be wholly given over to devotional exercise and Bible reading. He begged that he might be given no Sunday invitations, even to Court entertainments, in order that he might not have to cause offence by declining them; but on other days he could be induced to dance, with the slow dignity becoming his years and station, and was, in fact, rather glad to have the opportunity of demonstrating that, Puritan though he was, he danced uncommonly well.
Such were his manners and disposition; and if we desire a picture of his appearance on ceremonial occasions, this is how he tells us that he looked —
"His secretary, for the credit of his master, had put himself into a rich habit. Whitelocke himself was plain, but extraordinarily rich in his habit, though without any gold or silver lace or embroidery. His suit was of black English cloth, the cloak lined with the same cloth, and that and the suit set with very fair rich diamond buttons; his hat-band of diamonds answerable; and all of the value of £1000."
Thus plainly but bravely apparelled, he proceeded to his first audience; the Queen receiving him "sitting, at the upper end of the room, upon her chair of state of crimson velvet, with a canopy of the same over it." Her magnificence, he observed, was less than his. Her dress was "of plain grey stuff", surmounted with "a jacket such as men wear of the same stuff." Round her neck was a black scarf, "tied before with a black ribbon, as soldiers and mariners sometimes use to wear"; while "her hair was braided and hung loose upon her head." She nevertheless had "much of majesty in her demeanour"; but Bulstrode Whitelocke was not the man to let himself be too much impressed by it. The Spanish Ambassador was reported to have been so dazzled by her that, when first received, he had made three low bows and retired without speaking, — affecting to be overawed, dumbfoundered, unable to find words; but if Christina expected Whitelocke to do the same, she had misjudged him —
"The Queen" (he writes) "was very attentive whilst he spake, and, coming up close to him, by her looks and gestures (as was supposed) would have daunted him; but those who have been conversant in the late great affairs in England are not so soon as others appalled with the presence of a young lady and her servants."
So, the ordinary civilities having been exchanged, Whitelocke withdrew and settled down in his Embassy. He showed himself a man of the world as well as a Puritan by hastening to make friends with "Grave Tott, the Queen's favourite, a gallant young gentleman"; and one would gather from the way he puts it that it was a matter of course to him that queens should have favourites, — a foreign custom to be accepted by him in the same tolerant spirit in which he accepted foreign food and foreign languages. He also let his interests range somewhat in the style of an American Ambassador in England by entering into friendly relations with the students of the Upsala University. They presented an address of welcome to him, composed in verse and in English. He thought the verses quaint; and so they were —
"One only star (from East) three Kings did lead:
Most glorious Mars and Jupiter brought you to Swede,
Who, doubtless, with your famous will and wisdom,
Will knot and LOCK ours with your most martial kingdom."
Et cetera; leading to the conclusion that —
"Thus do we, the literal flower of this most glorious Academy,
With hearts embrace whom Heaven sent, and praise your famous Excellency."
And so to business; though, as Whitelocke's business is not ours, we will not dwell upon it, but merely record that he was kept kicking his heels in Sweden rather longer than he liked before he could get it finished. The round of banquets, musical evenings, and diplomatic interviews would be wearisome to follow in detail; but one must insist that Whitelocke was a strong man who maintained the dignity of the Commonwealth by emphatically affirming his title to ceremonial precedence. When the Master of the Ceremonies told him that, at a certain reception, the Danish Ambassador would take precedence of him because he was the representative of a crowned sovereign, he replied that if the Danish Ambassador attempted to do anything of the kind, he would lay violent hands on him, even in the royal presence, and throw him out; with the result that, as Whitelocke was believed to be a man of his word, the Danish Ambassador received no invitation to that party.
His firmness, however, did not prevent Christina from liking him. Again and again she invited him to join her when she proposed to "take the air"; and the conversation was by no means limited to diplomatic business. He "drolled" with her, as has been said; he had even some reason to believe that she confided in him. She told him that she considered Cromwell "one of the gallantest men in the world", — superior even to the Prince de Condé. She was much interested in his description of the officers and soldiers of the Army of the Parliament "encouraging and exhorting one another out of the word of God" — an example which Gustavus Adolphus had set; and she mentioned the proposal of marriage which she had received from Charles II. —
"I confess that letters have passed between us; but this I assure you, that I will not marry that King; he is a young man, and in a condition sad enough; though I respect him very much, yet I shall never marry him, you may be well assured."
She was also curious about Whitelocke's own matrimonial affairs —
"How many wives have you had?"
"I have had three wives."
"Have you had children by all of them?"
"Yes, by every one of them."
"Pardieu! Vous êtes incorrigible!"
"Madam, I have been a true servant to your sex; and as it was my duty to be kind to my wives, so I count it my happiness and riches and strength to have many children."
Then we have a curious dialogue arising out of some remarks on the comparative poverty of Sweden. The English, Christina said, had money to spare, whereas she had none; whereupon —
"I do not see Your Majesty to waste the revenues of your Crown in gallantry of clothes for your person."
"I am the least curious in clothes of any woman, especially now I am in the country."
"Your wearing plain clothes makes them rich."
A compliment which the Queen turned with the irrelevant remark: "My Chancellor will be in town shortly"; whereto Whitelocke adroitly responded: "Your Majesty is happy in such a servant of so great wisdom, experience, and fidelity."
Religion was another of Christina's favourite subjects. The number and variety of the sects in England perplexed her; and she was also curious to know what Whitelocke thought about transubstantiation, — a significant hint as to the turn which her thoughts were beginning to take. That, however, is a matter which we shall have to return to. For the moment it is more relevant to show how Whitelocke acquitted himself at one of the Court balls. Christina invited him to dance with her; he begged to be excused, but she insisted: "I will try", she said, "whether you can dance." So he took up the challenge, and earned a compliment —
"The Hollanders" (Christina said) "reported to me, a great while since, that all the noblesse of England were of the King's party, and none but mechanics of the Parliament party, and not a gentleman among them; now I thought to try you, and to shame you if you could not dance; but I see that you are a gentleman and have been bred a gentleman, and that makes me say that the Hollanders are lying fellows."
Whereto Whitelocke properly replied that the Parliament "would not have given the honour to any but a gentleman to kiss Your Majesty's hand", adding: "I was bred up in the qualities of a gentleman, and, in my youth, was accounted not inferior to others in the practice of them." And Christina thanked him, saying: "I take it as a favour that you were willing to lay aside your gravity and play the courtier upon my request, which I see you can do so well when you please."
Evidently Whitelocke knew how to deal with the Queen who required Doctors of Divinity to play battledore and shuttlecock, — unbending with more dignity than they did. His manner with her would seem to have been that of a father with a skittish daughter: he tells us of yet another occasion on which he humoured her inclination for friskiness.
It was on May Day, when he was permitted to offer her an entertainment in the English style. He not only gave her a banquet which tempted her to "eat and drink more than she used to do in three or four days at her own table"; he also found her "full of pleasantness and gaiety of spirit both in supper-time and afterwards", in the following manner —
"Among other frolics" (he says) "she commanded Whitelocke to teach her ladies the English salutation, which, after some pretty defences, their lips obeyed, and Whitelocke most readily ... and her discourse was all of mirth and drollery, wherein Whitelocke endeavoured to answer her, and the rest of the company did their parts."
Whether Christina herself took lessons in "the English salutation" does not appear, — perhaps she already knew it; but these stories, at any rate, show us fairly well how Whitelocke regarded her. He was not overawed, — he did not take her too seriously. As soon would the Vice-Chancellor of Cambridge be overawed by a Girton girl because she was reported to write brilliant iambics! She remained just a "young lady" to him. His cue was to pat her paternally and approvingly on the back when she did well; to descend a little way towards her level and humour her when she was gay [cheerful, excited]; to admonish her when the gaiety was excessive; to give her good advice out of the vast storehouse of his experience. No doubt he "had a way with him" which Christina liked even when he gave her "a talking to" on the impropriety of dancing on the Sabbath; and that is how it came about that she proposed to tell him a secret and ask his advice —
Queen: "I shall surprise you with something that I intend to communicate to you; but it must be under secrecy."
Whitelocke: "Madam, we that have been versed in the affairs of England do not use to be surprised with the discourse of a young lady. Whatsoever Your Majesty shall think fit to impart to me, and command to be under secrecy, shall be faithfully obeyed by me."
What she should tell him, Christina continued, she had as yet told to no one else. She told it now because she desired advice; and then she came out with it —
"Sir, this it is. I have it in my thoughts and resolution to quit the Crown of Sweden, and to retire myself unto a private life, as much more suitable to my contentment than the great cares and troubles attendant upon the government of my kingdom; and what think you of this resolution?"
It was a little disingenuous. The resolution was not so new as all that, — the secret had already been imparted to a good many others. Chanut, for one, had been taken into Christina's confidence long before Whitelocke. Nor did she impart all her reasons for her decision, — the religious reason, which would not have appealed to Whitelocke, was withheld: we will deal with that reason in its place. But she had a woman's desire to be advised to do the thing which she had made up her mind to do; and she had ulterior motives, which will appear. So she and Whitelocke argued the matter out for the space of about three hours.
He spoke of the duty which a queen owed to her subjects; she replied that her successor would be much more competent than she was to discharge that duty. He then warned her of certain possible consequences of her abdication — a diminished income and affronts from time-serving courtiers who now cringed and fawned before her; and to these arguments also she had her answer ready. Her tastes, she protested, were very simple: "I can content myself with very little; and for servants, with a lackey and a chambermaid." As for the threatened disrespect: "I look upon such things as these as the course of this world, and shall expect such scorns, and be prepared to contemn them."
So Christina adhered to her opinion, and Whitelocke to his; and presently Whitelocke discovered that the secret which had been communicated to him was already secret de Polichinelle, and that it had been communicated to him for a particular private reason: because Christina wanted a secret article included in the projected Treaty, empowering Cromwell to repudiate his engagements if her own retiring allowance was not punctually paid. That, however, was altogether too feminine a proposal to be practicable. Christina did not insist upon it; and the business being concluded, the farewells were said. Gifts were exchanged; and Whitelocke received an invitation to visit the Queen in Pomerania, where, she said, she proposed to take the waters. One may quote a final scrap of dialogue —
Queen: "If you will come to me into Pomerland, you shall be as welcome as any man living, and we will be merry together."
Whitelocke: "I humbly thank Your Majesty for your great favour to your servant, who hath a wife and children enough to people a province in Pomerland, and I shall bring them all thither to do Your Majesty service."
Queen: "If you will bring your lady and all your children and family thither, and settle yourself there, you shall want nothing in my power, and shall be welcome to me."
But that was only politeness; interesting chiefly as proving that the Puritan as well as the Queen could, on occasion, grace life with agreeable fibs. Not Pomerania[,] but Rome[,] was Christina's destination; and Whitelocke had no intention of visiting her either in Pomerania or anywhere else.
Nor was he really as deeply in her confidence as he had flattered himself. His portrait of her is valuable as a corrective of certain other portraits; but the true story of her abdication, and her motives for it, must be sought from other sources.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Ehuru Bulstrode Whitelocke var en puritansk regerings sändebud, få vi icke tänka oss honom såsom en af denna tids vanliga psalmsångare. Han stod på den puritanska sidan i egenskap af "politisk dissenter" fastmer än som en fanatiker. Innan han blef puritan, hade han varit gentleman, och gentleman förblef han först och främst och puritan därnäst. Han var en Oxfordman, samt medlem af S:t Johns College och jurist i Middle Temple med en praktik, värd 2,000 pund om året, och ett landtligt herresäte i närheten af Henley-on-Thames. Medan han var juris studiosus, hade han ordnat en maskerad för att roa kungen och hofvet och hade fått beröm vid detta tillfälle, icke blott för sin anordning af scenen, utan äfven för sin dans. England behöfde sådana puritaner lika väl som de puritaner, hvilka gingo omkring och snörflade, att om Kristus icke dött för dem, hade de blifvit fördömda.
Han var dessutom en af dem, som voro alldeles för kloka att taga del i konungens anklagelse, förhör och afrättning; ett skäl, hvarför han kunde väntas vara persona grata hos andra suveräner, hvilka torde ha funnit det svårt att artigt behandla kungamördare. Å andra sidan var han en alltför god parlamentariker för att behaga Cromwell, som fördenskull fann lämpligt att skaffa honom hedrande sysselsättning på afstånd från hemmet. Då tvist uppstod med Holland och ett fördrag med Sverige ansågs önskvärdt, var han rätte mannen till att erhålla uppdraget. Han ville alls icke resa, men gaf vika för nödvändighetens kraf, tog två af sina barn med sig och lämnade kvar tio samt slet sig ur en hustrus armar, som icke allenast grät, utan "skrek" i afskedsstunden, i den tron att Sverige vore så långt borta som nordpolen och i sin sorg fruktade, att hon aldrig mera skulle få se sin makes ansikte.
Resan var verkligen också en fruktansvärd erfarenhet, helt annan än den ett modärnt sändebud behöfver göra. Ute på öppna sjön löpte Whitelocke fara att öfverrumplas af den holländska flottan; — han tog verkligen ett af deras fartyg och ansåg det icke för något brott mot mellanfolklig lag att föra det till en svensk hamn som god pris. Det var en tid då försåt ofta lades för britiska sändebud, hvilka mördades, såsom detta kort tid förut händt Ascham och Dorislaus. Dessutom var sjöresan lång och stormig; de flesta af sällskapet angrepos af sjösjuka, och äfven sedan de landstigit i Göteborg, var det ingalunda slut med deras vedermödor. I vagnar och kärror — en lång rad af mer än hundra fordon — måste de under många tröttsamma dagar resa på afskyvärda vägar och under nätterna taga in på usla gästgifvargårdar, innan de uppnådde Uppsala, där drottningen tillbringade vintern. Den 6 november 1653 hade Whitelocke lyft ankaret i Thames och den 15 november hade han landstigit. Han stannade fjorton dagar i Göteborg och kom icke till Uppsala förrän strax före julafton.
Hans äfventyr under vägen äro hans ensak, men hans berättelser om det sätt, hvarpå han tog dem, visar oss förträffligt hvad slags man Cromwell skickat till Kristina. Han var visserligen puritan, men en mycket gladlynt puritan; en puritan, som förenade sinne för en sträf humor med en stark känsla af sin värdighet som person och sändebud. Han hade en treflig vana att gyckla och "nojsa" med sitt sällskap. Han började nojsa med skeppsbesättningen "genom att då och då gifva dem en knuff i nacken eller på skämt ge dem en spark... hvilket behagar sådant folk". Han slutade med att gyckla med drottningen af Sverige, ehuru på ett sätt, som bättre öfverensstämde med hennes ställning.
Ehuru visst icke absolut nykterhetsvän, förvånade han svenskarna, då han vägrade förena sig med dem i att dricka skålar. "Hvarför inte lika gärna i stället 'äta' en skål?" frågade han, och i Sverige funnos verkligen fruktansvärda exempel, som visade, att, detta var bästa sättet att göra dem man aktade sig förbundna. Det ryska sändebudet må här omtalas; en högtidlig mottagning af den diplomatiska kåren måste uppskjutas till följd af moskoviternas utsväfningar.
"Ryssen", berättar Whitelocke, "hade sändt bud, att som underrättelsen om hans audiens icke meddelats honom förrän på morgonen klockan tio, hade han redan före den tiden druckit så mycket aqua vitæ, at han redan var drucken och icke i sådant tillstånd, att han kunde infinna sig till audiens den dagen, men önskade, att en annan dag måtte bestämmas och att han tidigare underrättades därom."
En annan fråga, i hvilken Whitelocke hade fasta grundsatser, som han strängt vidhöll, var söndagens iakttagande. Då hvarje söndag kom, fordrade han, att hans kaplan skulle hålla två predikningar för hans husfolk; och då kaplanen slutat, ställde han vanligen egna förmaningar till dem och talade mera på sak än prästerskapet gör; han hade nämligen, såsom man kan tänka sig, något af juristens förakt för kyrkliga talesätt. Icke heller ville han deltaga i förströelser eller tillåta sådana om söndagen, en dag, hvilken, såsom han i många tal framhöll, helt och hållet måste ägnas åt andaktsöfningar och bibelläsning. Han bad, att inga bjudningar till hoffester skulle tillställas honom på söndagen, på det att han icke skulle nödgas orsaka förargelse genom att afböja dem, men andra dagar kunde han förmås att dansa med den lugna värdighet, som anstod hans år och hans rang. I själfva verket var han ganska nöjd att få tillfälle visa, att han dansade ovanligt väl, fast han var puritan.
Sådant var hans sätt och hans sinnelag, och om vi vilja ha en skildring af hans uppträdande vid högtidliga tillfällen, så berättar han, att han såg ut på följande sätt:
"Till sin herres ära hade hans sekreterare iklädt sig en rik dräkt. Själf bar Whitelocke en enkel, men utomordentligt rik dräkt, ehuru utan guldsaker, silfverspetsar eller broderi. Hans dräkt var af svart engelskt kläde och kappan fodrad med samma tyg, och såväl kappan som den öfriga dräkten var besatt med mycket vackra rika diamantknappar; bandet kring hans hatt var på samma sätt besatt med diamanter, alltsammans till ett värde af 1,000 pund sterling."
På detta sätt enkelt, men dyrbart klädd begaf han sig till sin första audiens, vid hvilken drottningen mottog honom, "sittande vid rummets öfre ända på sin tron af röd sammet under en himmel af samma tyg". Hon var, anmärker han, mycket mindre dyrbart klädd än han. Hennes kjol var "af enkelt grått tyg" och öfver densamma bar hon en jacka, sådan männen bära, af samma tyg. Om halsen hade hon en svart halsduk, "framtill knuten med ett svart band, sådan soldater och sjömän stundom bruka bära"; medan "hennes hår var benadt och hängde löst kring hennes hufvud". Detta oaktadt hade hon "mycket majestätiskt i sitt sätt". Bulstrode Whitelocke var emellertid icke den, som lät imponera på sig. Det berättades, att spanska sändebudet blifvit så bländad af henne vid sin första audiens, att han gjorde tre djupa bugningar och därpå drog sig tillbaka utan att säga något, i det han gaf sig sken af bli så öfverväldigad och förvirrad, att han var ur stånd att finna ord; men om Kristina trott, att Whitelocke skulle göra på samma sätt, hade hon misstagit sig på honom.
"Drottningen", skrifver han, "var mycket uppmärksam, medan han talade, och, då han kom tätt intill honom, skulle hon (såsom antogs) ha skrämt honom med blick och åtbörder; men de, som deltagit i de senare stora händelserna i England, bringas icke så lätt som andra ur fattningen af en ung dams och hennes tjänares närvaro."
Sedan på detta sätt de vanliga hedersbetygelserna växlats, drog sig Whitelocke tillbaka och ordnade sin beskickning. Han visade sig vara en man af värld lika väl som puritan genom att skyndsamt göra bekantskap med "drottningens gunstling, grefve Tott, en vacker ung ädling"; och af det sätt, hvarpå han omtalar detta, finner man, att han fann det helt naturligt, att drottningar skulle ha gunstlingar — ett utländskt bruk, hvari han fogade sig med samma fördragsamhet som han fann sig i främmande föda och främmande språk. Han utsträckte också sina intressen, ungefär på samma sätt som ett amerikanskt sändebud i England, till att sätta sig i vänskaplig förbindelse med studenterna vid Uppsala universitet. De öfverlämnade en välkomsthälsning till honom på vers och på engelska, slutande med att "den litterära blomman vid den högst berömda akademien hjärtligt omfamnar den, som himlen sändt, och prisar Eders berömde excellens."
Och nu till affärerna. Som Whitelockes uppdrag egentligen icke angår oss, skola vi icke uppehålla oss vid detsamma, utan endast anteckna, att han måste dröja kvar mycket längre i Sverige än han ville, innan han kom till slut därmed. Det skulle bli alldeles för enformigt att i detalj skildra raden af festmåltider, musikaftnar och diplomatiska sammankomster; men man måste framhålla, att Whitelocke var en stark karl, som upprätthöll republikens värdighet genom att eftertryckligt fasthålla sin rätt till officiellt försteg. Då ceremonimästaren sade honom, att danska sändebudet skulle ha försteget framför honom vid en viss mottagning, alldenstund sändebudet representerade en krönt suverän, svarade Whitelocke, att om danska sändebudet gjorde ett dylikt försök, skulle han bära våldsam hand på honom, om det också vore i själfva drottningens närvaro, och kasta ut honom. Resultatet blef, att som Whitelocke ansågs vara man att stå för sitt ord, erhöll danska sändebudet ingen inbjudning till mottagningen.
Hans fasthet hindrade emellertid icke, att Kristina fann behag i honom. Hon inbjöd honom om och om igen att göra henne sällskap, då hon ville "hämta frisk luft", och samtalet inskränkte sig ingalunda till diplomatiska angelägenheter. Han "nojsade" med henne, såsom redan omtalats; han hade också skäl att tro henne hysa förtroende till honom. Hon förklarade, att hon ansåg Cromwell för "en af de yppersta män i världen", till och med öfverlägsnare än prinsen af Condé. Hon intresserade sig mycket för hans beskrifning af parlamentsarméns officerare och soldater, "hvilka stärkte och uppmuntrade hvarandra med Guds ord", efter Gustaf Adolfs föredöme; hon omtalade också det giftermålsanbud, som hon erhållit af Karl II.
"Jag erkänner", sade hon, "att bref växlats mellan oss; men jag försäkrar Eder, att jag icke vill äkta denne kung; han är en ung man och befinner sig i en nog så sorglig belägenhet. Ehuru jag högt aktar honom, skall jag aldrig gifta mig med honom, därpå kan Ni vara säker."
Hon ville också veta Whitelockes egna husliga förhållanden:
"Huru många hustrur har Ni haft?"
"Jag har haft tre hustrur."
"Har Ni haft barn med dem alla tre?"
"Ja, med hvarenda en."
"Pardieu! Vous êtes incorrigible!"
"Madame, jag har varit en trogen tjänare åt Edert kön; och som det var min plikt att vara god mot mina hustrur, så räknar jag det också för min lycka och rikedom och styrka att ha många barn."
Vi ha därnäst ett egendomligt samtal med anledning af Sveriges relativa fattigdom. Engelsmannen, sade Kristina, har pengar, som han kan spara, hvaremot hon icke hade detta. Härtill svarade Whitelocke:
"Jag kan inte se, att Eders majestät offrar Eder kronas inkomster på präktiga kläder för Eder person."
"Jag bryr mig minst af alla kvinnor om kläder, särskildt nu, då jag är på landet."
"Att Ni bär enkla dräkter, gör Edert folk rikt."
En artighet, som drottningen kringgick med den oväntade anmärkningen: "Min kanslär skall inom kort komma till staden"; hvarpå Whitelocke skickligt svarade: "Eders majestät är lycklig, som har en så klok, erfaren och trogen tjänare."
Religionen var ett annat af Kristinas favoritämnen. Mängden och omväxlingen af sekter i England förvånade henne, och hon ville gärna veta, hvad Whitelocke tänkte om transsubstantiationen, — en betydelsefull vink om den riktning hennes tankar börjat taga. Till detta ämne skola vi emellertid återkomma. För tillfället är det viktigare att veta, hur Whitelocke redde sig vid en hofbal. Kristina inbjöd honom att dansa med sig; han bad att få slippa, men hon envisades: "Jag vill försöka", sade hon, "om Ni kan dansa." Han måste sålunda mottaga inbjudningen och erhöll en komplimang.
"Holländarne", sade Kristina, "berättade mig för en längre tid sedan, att hela den engelska noblessen stod på konungens sida och att endast handtverkare tillhörde parlamentet, men ingen adelsman. Nu tänkte jag pröfva Eder och skämma ut Eder, om Ni inte kunde dansa; men jag ser, att Ni är en adelsman, och nu säger jag, att holländare ljuga."
Härpå svarade Whitelocke lämpligt, att parlamentet icke "skulle gifvit någon annan än en adelsman äran att få kyssa Eders majestäts hand", och tillade: "Jag har fått adlig uppfostran och ansågs i min ungdom icke någon underlägsen i adliga öfningar." Kristina tackade honom och sade: "Jag anser det som en ynnest, att Ni velat lägga å sido Edert allvar och på min begäran vara hofman, hvilket jag ser, att Ni mycket väl kan, om Ni vill."
Whitelocke visste tydligen huru han skulle behandla en drottning, som fordrade, att teologie doktorer skulle spela boll — oböjlig med mera värdighet än de. Hans sätt mot drottningen tyckes ha varit en faders mot en nyckfull dotter. Han berättar äfven om ett annat tillfälle, vid hvilket han fogade sig efter hennes böjelse för upptåg.
Det var en majdag, då det tilläts honom att bjuda henne på en underhållning i engelsk stil. Han icke allenast gaf en festmåltid, som narrade henne att "äta och dricka mer än hon plägade göra på tre eller fyra dagar vid sitt eget bord", utan fann henne också "glad och vid godt lynne både vid supén och efteråt" på följande sätt:
"Bland annat skämt", säger han, "bad hon Whitelocke lära hennes damer den engelska hälsningen, som deras läppar efter några små invändningar lydde, en önskan, som Whitelocke beredvilligt efterkom ... och hennes tal var idel munterhet och lustiga infall, på hvilka Whitelocke gjorde sitt bästa att svara, och det öfriga sällskapet spelade äfven sin roll.["]
Om Kristina själf tog undervisning i "den engelska hälsningen", synes icke, — måhända kunde hon den redan, men dessa historier visa i alla händelser väl, huru Whitelocke uppfattade henne. Han var så längt ifrån öfverväldigad, att han icke tog henne allt för mycket på allvar. För honom förblef hon endast "en ung dam". Hans sätt var att faderligt och gillande klappa henne på axeln, då hon gjorde sin sak bra, att sänka sig ett litet stycke till hennes ståndpunkt och uppmuntra henne, då hon var glad, men varna henne, då glädjen gick till öfverdrift, och gifva henne goda råd ur sin erfarenhets stora skattkammare. Detta hade obestridligen "ett sätt med sig", som Kristina tyckte om, äfven då han gjorde henne "föreställningar" om det oskickliga i att dansa på sabbaten; och härpå berodde det, att hon beslöt anförtro honom en hemlighet och spörja honom om hans mening.
Drottningen: "Jag skall öfverraska Eder med något, som jag tänker meddela Eder; men det måste förbli oss emellan."
Whitelocke: "Madame, vi som tagit del i händelserna i England, bruka icke bli öfverraskade af hvad en ung dam har att säga. Hvad det än är, som Eders majestät anser lämpligt att anförtro mig och befaller under tysthetslöfte, skall jag troget åtlyda."
Hvad hon tänkte säga honom, fortsatte Kristina, hade hon ännu icke sagt någon annan. Nu omtalade hon det, därför att hon ville ha ett råd, och så kom hon fram med det: —
"Sir, det är detta. Jag tänker och har beslutit afsäga mig Sveriges krona och draga mig tillbaka till privatlifvet, som bättre passar för mina önskningar än de bekymmer och all den oro, som äro oskiljaktiga från regeringen öfver mitt kungarike; hvad tänker Ni om mitt beslut?"
Detta var icke fullt uppriktigt. Beslutet var ingalunda så nytt, som hon sade — hemligheten hade redan anförtrotts åt flera andra. Chanut t. ex. hade långt före Whitelocke fått Kristinas förtroende. Icke heller omtalade hon alla skälen till sitt beslut; den religiösa orsaken, som icke skulle gjort någon verkan på Whitelocke, förteg hon sålunda; vi skola sedermera tala om densamma. Men hon hade en kvinnas lust att bli rådd just till det, som hon föresatt sig att göra, och dessutom hade hon andra skäl, hvilket skall visa sig. Emellertid öfvervägde hon saken med Whitelocke under nära tre timmars tid.
Han talade om den förpliktelse, drottningen hade till sina undersåtar; hon svarade, att hennes efterträdare skulle vara mycket mera kompetent än hon att uppfylla denna förpliktelse. Han varnade henne därefter för vissa möjliga följder af hennes afsägelse — minskade inkomster och förolämpningar af ögontjänare till hofmän, som nu bugade sig och kröpo för henne; men till dessa skäl hade hon sitt svar färdigt. Hennes tycken och vanor, förklarade hon, voro mycket enkla: "Jag kan nöja mig med mycket litet; hvad tjänare angår, med en lakej och en kammarjungfru." Om den hotande missaktningen sade hon: "Dylikt betraktar jag som tillhörande denna världens gång och väntar mig också uttryck af lågsinthet, hvilka jag är beredd att förakta."
Kristina vidhöll sålunda sin mening och Whitelocke sin, och snart upptäckte Whitelocke, att den hemlighet, som anförtrotts honom, redan var secret de Polichinelle samt att den meddelats honom af vissa särskilda privata skäl: därför att Kristina ville ha insatt i fördraget en hemlig artikel, hvilken gaf Cromwell rätt att uppsäga sina förpliktelser, om de medel, hvilka anslogos åt Kristina efter hennes nedstigande från tronen, icke punktligt utbetalades. Detta var emellertid ett alltför kvinnligt förslag för att vara praktiskt. Kristina vidhöll icke heller detsamma, och då fördraget slutligen ingåtts, bjöd man hvarandra farväl. Skänker växlades, och Whitelocke erhöll en inbjudning att besöka drottningen i Pommern, där hon sade sig tänka genomgå en brunnskur. Vi anföra endast ett brottstycke af ett egendomligt samtal.
Drottningen: "Om Ni vill besöka mig i Pommern, är Ni så välkommen som någon lefvande människa, och vi skola roa oss tillsammans.«
Whitelocke: "Jag tackar ödmjukast Eders majestät för Eder stora ynnest mot Eder tjänare, som har en hustru och tillräckligt många barn till att befolka en provins i Pommern, och jag skall föra dem allihop till att tjäna Eders majestät."
Drottningen: "Om Ni vill medföra Eder hustru och alla Edra barn och hela familjen dit och bosätta Eder där, skall Ni inte sakna något, som står i min makt, och skall vara välkommen."
Detta var emellertid endast artighet, af mesta intresset därför att det visade, att såväl puritanen som drottningen vid tillfälle kunde skänka lifvet behag med angenäma talesätt. Kristinas mål var Rom, men alls icke Pommern, och Whitelocke hade alls icke för afsikt att besöka henne vare sig i Pommern eller annorstädes.
Han hade för öfrigt icke heller hennes förtroende i så hög grad som han själf smickrade sig med. Hans porträtt af henne är af värde såsom korrektiv af vissa andra porträtt; men den verkliga historien om hennes tronafsägelse och hennes bevekelsegrunder till densamma måste sökas från andra källor.
Above: Kristina.
Above: Bulstrode Whitelocke.
Above: Francis Henry Gribble.
Notes: literal = literary.
skittish = wanton; fickle.
secret de Polichinelle (secret of Polichinelle) = an open secret, a supposed secret known to everyone.
