Historiska Samlingar, part 2, pages 219 to 238, Johan A. Carlbohm, 1793
Svenska riksrådets protokoll. 12, 1647-1648, pages 429 to 438, published by Severin Bergh, 1909
Above: Niclas Lafrensen the Younger's imagining of the meeting, painted in 1793.
The 3,200th post on this blog!
The diary entry (Karl Gustav's concept):
Then 15 Junij A:o 1648 om afton vti Gref Magni och Episcopi Doct. Jahannis närwarelsse passerade thetta som effterföllier emillan H. K. M. och migh.
Emedan jagh så wäl igiönom gref Magnum såsom och giönom Doct. Jah. hafuer låtit mercka migh huruledes jag förhoppades en cathegorisch resolution om giftermåhlet, ty lät H. K. M. kalla migh in, således seijandes efter någon cunctation:
At H. K. M. hafuer låtit kalla migh in vti thesse twenne personers närwarelse och vti gudhs åsyyn at contestera sin intention och willia medh min person; och wore sådant icke något fagert snack eller compliment, vtan H. K. M. alfuar, tagandes gudh til wetne vti alt thet som nu passerar, nembligen:
1) At H. K. M. migh icke betoghe något hop at tagha migh sigh til Echta, eij heller gofue H. K. M. migh nogot hop at sådant skee skolle.
2) H. K. M. försäckrade och lofuade, ingen annan vthi thenna werden wille tagha til Echta, i fall H. K. M. trede til gifte, een min person.
3) J fall H. K. M. icke wille gifta sigh, wille H. K. M. til Rijcksents säckerheet och besta skul, sökia declarera migh til successorem och arfförste til Rijcket.
Högre kunne H. K. M. icke lofua migh, och om jagh icke wore ther medh tilfreds, wiste H. K. M. ingen annan resolution at gifua.
Här vppå tysnade jagh något och kunne icke komma til egentligit taal: vtan begyntes discoursen ennu widare, at H. K. M. intet annat meente een som hon nu sagt hade och wille sålunda icke bedragha migh, bekennandes at H. K. M. vti sitt sinne icke ennu weel til consumation af gifte och gifftermåhl hade beslutitt, hwarcken til eller ifrån; vtan alt hwadh H. K. M. migh här vtinnan och nu lofuar och gör, skeer icke vti consideration för H. K. M. egen person och åstundan eij heller för min persons skul; vthan i regard til publicum bonum och fäderneslandz[ens] besta och säckerheet, och fast jagh migh kunne låta inbilda at thet som H. K. M. migh nu öfuer armeens direction vthskickar, så är thet allenast skeedt för then tiänst som H. K. M. förhoppas at jagh H. K. M. och Rijcket och således ipsi publico vthretta kunne, försäckrandes migh således om Rijcket vppå al dödeligh hendelsse och försäckrandes Rijcket om min person, ath the borde hafua öga vppå migh, hwilket wore H. K. M. endesta meningh.
Här vppå betackade jagh H. K. M. för then Nåde migh nu skeedde och moste migh weel gifua tilfreds medh alt thet som H. K. M. behaghade; män at min intention allenast altijdh hafuer til H. K. M. person och giftet warit, intet annat intenderade jagh eij heller åstundade eller giorde annan reckningh, een i fal giftermåhl hoppet wore vthe, at låta fahra alt annat.
Här vppå råckade wij vti hårdt discours hwilken som här vppå hwarannan föllier, omögeliget är så til prijcka alt describera.
H. K. M. för[e]brodde migh min opiniatretet och owetskap, och sade at H. K. M. wille ennu widare lofua migh at söckia befremmia sin intention, i thet H. K. M. widh nästa Herredagh wille proponera de successione ad imperium, sigh beropandes dher vppå then förriga resolution H. K. M. giordt och förklarat hafuer om giftermåhlet til Stenderne, at emedan jagh nu wore vthe stadder och således alt icke kunne komma til sin endtskap, at the endoch vppå alt dödeliget fal skole declarera migh til Successorem et Principem Hereditarium Regni. H. K. M. sade migh at hon aperte wille gå om medh min person, seijandes at hon wil icke ennu något wist om consumatione matrimonii hade beslutit; endoch terminerade H. K. M. Krönings och then tijden som H. K. M. kunne blijfua fem och tiuge åhr gammal at H. K. M. innan thess wille giöre ett wist vthslagh: och gifte sigh H. K. M. icke innan then tijdhen, skole sedan intet hoop mehra wara at H. K. M. skole i något gifte treda, hwilken tidh jagh och afbida skole, och skole jagh innan thess H. K. M. blifuer 25 åhr gammal, blijfua förwissat, antingen til eller ifrån gifte och thess hoop emellan H. K. M. och migh, lofuandes ingen annan någon tijdh wille tagha til echta, vtan migh, och skole thet migh wara satisfaction nogh, förmeenandes at ingen annan piga skole vthlofua och försäckra migh om ett sådant som hon nu giorde, at ingen annan wille tagha til echta vtan migh. Emedlertijd skole jagh migh förlita til guds nåde och til H. K. M. person och giorde lyfte, och bedia gudh at han wille gifua sin wälsignelsse och medhwärckan ther til at beweeka begges hierta til een god enda. H. K. M. sade sigh icke willia strefua emoot guds willja, therförre och salutem patriæ ponera frammanför sin egen åstundan, och thet H. K. M. nu sade, wore sandtferdeligen H. K. M. mening och at H. K. M. wille mitt besta söckia vti alt och min lycka hiälpa befremmia höghre een jagh siälf tänckia eller åstunda [kunne].
Här vppå wiste jagh intet annat een til at tacka H. K. M. vnderdånigst, allenast bode jagh H. K. M. wille icke ille vptagha at jagh intet annat mitt facit giorde een vppå giftermåhlet: alt annat åstundade jagh intet, vtan kunne wäl låta nöija migh medh ett stycke brödt, när migh min åstundan om giftermåhlet betoghs och jagh elliest aldrig wille see Swerige; hwilket H. K. M. illa vptogh och ther vppå H. K. M. min egenwalttigheet för[e]brådde migh, säijandes migh wara owärdigh then nåde som migh skeedde och at thet wore een phanfaronade som jagh giorde och ett stycke vthur een Roman; män när jagh wore något vti nödh, skole jagh sådant ångra, och at wår Herre icke hafuer låtit skapa migh til någon privat person eller at biwista hushåld[e]t och sijttia vppå min her faders gods ther vte, vtan at gudh hade destinerat migh til något höghre och jagh skolle icke strefua emoot guds willia: H. K. M. wiste weel af min humor at han icke wore medh sådant lijte content, vtan thet wore allenast een fåfengia som jagh nu förrebrachte.
Her vppå swarade jagh och contesterade thet wara mitt bahra alfuar, medh eedt contesterandes at jagh aldeles wore intentionerat aldrigh til at see Swerige, om icke consumatio matrimonii medh H. K. M. och migh wunne sin fortgång, til hwilket jagh stoora motiver hade, härhooss contesterade jagh huruledes jagh hög[e]ligen beklagade at jagh icke erspoorde H. K. M. affection til min person vti giftermåhlets fulbordan; vtan påminte H. K. M. ehwadt H. K. M. migh sade samma afton vti hofmarschalckens gemak, när min herfadher kom til gref Magni bröllop then 2. Martij A:o 1647. at H. K. M. icke bahr någon affection til min person at tagha migh til echt; vtan för Stendernes och sine vndersåtares begäran thetsamma endlig[en] kunne ingå af then consideration, hwilket H. K. M. migh icke kunde förholla och stälte migh frijdt om jagh vppå sådan condition wille antagat een gång och wiste H. K. M. wäl hwadt jag tå swarade.
Här vppå replicerade H. K. M. at hwadt som affectionen anginge, så wore then ennu lijka och ennu hwarcken til giftermåhl eller therifrån inclinerat, vtan alt hwadt H. K. M. nu giorde, ansåghe H. K. M. fäderneslandet, hwilketts besta hon prefererade frammanför sin person eller min person och åstundan, och om H. K. M. wiste at thet icke lende fäderneslandet til besta, skole H. K. M. icke således vthlåta sigh.
Jagh remonstrerade huruledes jagh ofta medh största sorg ersport hafuer, huruledes H. K. M. illa hafuer vptagit thet jagh matrimonium solliciterat hafuer och min affection således esom oftast declarerat, hwilket H. K. M. onåde migh mehra förorsackat hafuer een migh gangnat, hwilket migh ofta qualt hafuer, i thet jagh om een god vthgång af min åstundan desperera moste; förvthseendes migh tilwexa större inconvenienter och olycker om jagh lenge vti min åstundan och vpsåt persevererade; ty hafuer jagh warit esomoftast sinnader, såsom och beedt gudh at afwenda mitt sinne och hiärta af thetta vpsåtet, på thet jagh icke H. K. M. onåde framdeles til min största skade skole bekomma; emedan thet H. K. M. willia wore aldeles emoot och jagh intet hop til een god vthgång kunne hafua; ty wore migh best at slået vthur sinnet och hemställat gudhi vti hender, icke söckiandes min åstundan, vtan til at contentera H. K. M. ther medh; så hafuer jagh migh aldeles befunnit incapable sådant vthur mit sinne eller hiärta sluta, mycket mindre bringa sådant mitt vpsåt til någon effect, vtan jagh hafuer qualts dagheligen, och i thet min åstundan och affection til H. K. M. person hafuer dagheligen wuxet och föröckts, så hafuer och min engslan och sorg daghligen föröckts och warit icke migh siälf mechtig, hwilket jagh förmodhar migh mehra hafua skadat een gangnat, i thet jagh H. K. M. misshagh här vtinnan hafuer ersport.
4) H. K. M. swarade här intet mehra kunna göra een som redo skeedt wore och wille icke bedragha migh medh något fagert snack, vtan thet som H. K. M. migh lofuade, wore H. K. M. sinnader ehrligen at hålla och skole jagh hwarcken mehra eller mindre så af henne, allenast wille H. K. M. sigh ennu widare således emoot migh förklara til tacksamheet för then affection hon förnimmer af migh til sin person, af then contestation jagh nu giordt hafuer om affectus mei sensu, vtaf hwilket H. K. M. migh nu lofuade och tilsade til wissare försäckring at i fal H. K. M. icke kunde förmå Stenderne at antagha migh til arffurste, så wille H. K. M. wist tagha migh och til Echta och consumera matrimonium, och at etthera wist skole skee, antingen at H. K. M. wille declarera migh til sin successorem til Richet, eller och tagha migh til Echta: etthera sade H. K. M. wist willia effectuera, och kan skee begge och thet medh thet snareste som H. K. M. mögligit kunne wara; ty at H. K. M. nu pro tempore icke så cathegorice kunde resolvera sigh til giftermåhlets fulbordan, hade H. K. M. serdeles ordsaaker och hade H. K. M. ennu några sacker at rymma vthur wegen och anstella til sin säckerheet för een brölloppet skedde: helst för een kröningen wore förbij och alt annat sin richtigheet kunde winna; emedlertijdh kunde jagh göra migh ther vthe considerabler vthi then chargen som migh anförtrot wore och H. K. M. intention, allenast hende såsom thet nu skeedt, antingen at jagh skole hafua dess bettre hop til thet eena eller til thet andra, som är til matrimonium eller successionem regni, hwarom H. K. M. migh wisserligen försäckrade, eendeles beweckt til een sådan tacksamheet för then affection jagh contesterat hafuer til H. K. M. person, såsom [ock] för fäderneslandz besta skul.
Här vppå kunde jagh icke tilfyllest tacka H. K. M. contesterandes migh aldeles wara owerdigh then nåde som H. K. M. migh bewisar, och om jagh icke aldeles kunde så vptagat som H. K. M. gerna wille, at H. K. M. tå icke wille sådant illa explicera vtan sådant min passion tilscrifua hwilken jagh icke bemestra kunde, protesterandes at jagh ingen annan intention hade een som til H. K. M. person och giftermåhlet och at min ambition therhooss bornerade, migh icke flatterandes af något annat fåfengio, försäckrandes H. K. M. altijdh om mit hörsamme och devote hiärta och at jagh hoppas således comportera migh emoot H. K. M., om min lycka kunde wara en gångh så godh at treda i giftermåhl medh henne, at H. K. M. skal belefua al hughna vtaf mitt comportamente och devote hörsamheet som jagh skal behra vti alla H. K. M. befalninger, icke achtandes något annat een som at wara H. K. M. vnderdånigh.
H. K. M. gaf här vppå migh tilkenna at hon sådant och af migh förmodade och hon wille icke manquera vppå sin sijda thet görra, som henne vppå sådant fal tilkommer. Jagh blef åter widh mitt förra at i fal jagh then lyckan icke kunne åthniuta at blijfua H. K. M. til Echta, at jagh alt annat förachtade och wäl kunde wara content medh lijtet ehuru thet och wore, een som låta flattera migh af den fåfeng ambition, och at jagh aldrigh skole komma vti Swerige eller seedt, medh mindre H. K. M. icke lofuade matrimonii consummationem.
Vtaf thetta här råckade wij sedan vti wijdare discourse om ett och annat, altidh försäckrade H. K. M. migh, at alt hwadt hon migh lofuat hafuer och giordt, wore sandtferdeligen H. K. M. meningh och tänckte thet ehrligen at hålla såsom hon och thet sijsta som hon nu vthlofuade, skole näst guds hielp effectuera; ty wore H. K. M. beweckt sådant lyfte at göra af contestation af min trogne affection til H. K. M. person at sådant til tacksamheet af henne jagh skole åthniuta.
Hwilket jagh högt estimerade och H. K. M. bad at H. K. M. allenast sigh wille försäckra om min trogne affection til H. K. M. person: beklagandes at jagh wäl förmärckt hade thet H. K. M. icke trodt hafuer thet jagh således meente. Jagh reitererade altijdh mitt förra taal, betygandes min intention intet annat wara een som til H. K. M. person, och i fal H. K. M. weele heel och hållen vtslå giftermåhlet, at H. K. M. migh then nådhen weele göra at dimittera migh vthur tiänsten, migh wäl ther vthe så lenge H. K. M. nådigst behaghar brucka vtomlands; män icke fordra migh til Swerige, hwardt jagh tå aldrigh tänckte komma.
H. K. M. swarade at när fredh blefue, H. K. M. icke kunna brucka migh, eij heller min condition efterläte at brucka migh vti stats sacker vthomlands, och wille icke ther til förstå, och thet icke kunde skee: för[e]brådde migh min eenwisheet.
Ther vppå begärade jagh allenast at i fal jagh begärade gå vthur tiänst eller skole thensamma quittera, at H. K. M. weele see therhen at jagh honorablement och vthan min ähras förklendring thet måtte skee; jagh togh gudh til weetne at jagh ehrligen menar och hoppas så tiäna H. K. M. [och] Rijcket, at jagh in för gudh skal behålla ett reent samweet; ty wore jagh intentionerat at, i fal min åstundan icke wunno sin fortgång, bewissa igienom mina actioner huru ehrligen trogen jagh hafuer meent, inthet hållandes ospart hwarcken lijf eller blodt, och skal jagh således näst gudh contentera migh at thetsamma således prestera, sedan kunde ingen förtänckia migh at jagh migh til roo och eensamheet begofue.
H. K. M. swarade sigh weela sådant wäl förekomma och at jagh ther til ingen orsaak skole hafue, (förlät sigh och aldeles til min troheet hwilken qualitatem hon vti sitt sinne hooss echta person estimerar: och om jagh handlade illa jemwäl, så wiste H. K. M. at gudh skole anseet och straffat och jagh fahra werst therwidh. H. K. M. wille göra thet hon tänckt answara för wår Herre til mitt besta) vtan at min opiniatritet thettsamma förorsaacka, hwilket H. K. M. beklagade, och at jagh intet större förtroende til henne bohre, contesterandes at H. K. M. icke mehra förmåtte tilseija eller göra een thet som alleredo skeedt är: och fast H. K. M. wore betagen af en serdeles högh affection at tagha gennast min person til echta, hwilket nu icke är så, efterlät endoch icke H. K. M. stat eller reputation at gennast treda til gifte för een hon några sacker vthrettat hafuer, them hon intentionerar och helst at kröningen måtte fulbordas; ty moste jagh sådant förbida, och at jagh icke meriterade then nådhen migh skeedde, om jagh icke låte nöjha migh medh then resolution som nu skeedt är, och at jagh icke ennu wiste hwadt hennes Ståndt och person hade innebähra, eij heller kende siälf then differentien som wore emellen henne och migh, helst om jagh refuserade thet som migh anböds om successionen och at thet man wore sicke sack och discourser: jagh skole wäl trödtnas en gångh at sittia vti eensamheet, ty min humeur icke wore ther til skapt.
Jagh replicerade at thet wore min största olycka, i thet H. K. M. hade en sådan opinion om min person och således trodde at jagh giordt alt affectat och intet efter then mening jagh sagdt, hwilket kan skee H. K. M. och mente om then affection jagh betygar til H. K. M. person: och hade jagh wist för en jagh kom hijt til Swerige, at H. K. M. hade förendrat sin menning och migh gifna lyften ifrån vngdom vp, hade jagh aldrigh begifuit migh [hit], vtan elliest [velat] söckia ehrligen lefua vti werden: och hade H. K. M. giordt bättre at hon migh sin meening här om tilförende tilkenna gifwit hade.
H. K. M. replicerade at alt hwadt H. K. M. vti vngdomen vthlofuat hafuer, hafuer H. K. M. giordt owettandes, af vngdoms oförståndt, eij heller hade macht een bondegårdt at förgifua, mycket mindre förlofua sigh siälf ther så consideration hooss war; ty wore H. K. M. icke plichtigh sådant at hålla, och vphäfuer således al then obligation, i thet sådant vti vngdomen passerade, och wille til intet sådant wara mehra förbunden; allenast hwadt som nu sagdt wore, tänckte H. K. M. ehrligen til at hålla, och skole jagh migh therwidh contentera låta: och wore thet migh fast ähra nogh at jagh kommer vti sådant consideration och embne vti werden, hwilket H. K. M. wille betygha emoot hwar och en och lijcka som aldeles at matrimonium [vore] resolverat: och wore thet migh reputerligit nogh fast om jagh dödhe vti ett sådant esperance och embne för heela werden, oanseedt jagh intet finge åtniutat; hwilken mongen skulle gerna [se] at således wara stadder vti anseende för heela werden.
Jagh sade at jagh moste wäl gifua migh tilfreeds med hwadt gudh täcktes göra och migh påleggia och kunde icke emootseije H. K. M. wilia, vtan moste wäl migh låtha nögia ehwadh H. K. M. täcktes giöra; ty H. K. M. stodh ingen til at twinga, Män at jagh skole wara så fatt at låta flattera migh af en fåfeng ambition, thet wore intet min humeur, och hade så wijda ringa ähra at komma vti Roop för thet som icke skee kunde; allegerandes thet Gref Erick Oxenstiärna och hade warit vti taal at gifta H. K. M. och hade ringa ähra ther af.
H. K. M. replicerade gennast at ther wore en stoor åthskillningh, emellan gref Erick och migh och hade jagh een annan avantage en han. H. K. M. hoppades icke at hon skole således hafua tracterat migh, som hon hafuer giordt honom: och om jagh intet bettre wiste åthskillia, wore jagh intet wärdt then ähran som migh anmodades, eij heller Nåden som wår Herre hafuer medhdelat och qualificerat min person medh.
Jagh swarade och blef altijdh widh min förra meening om giftermåhlet och at jagh ingen annan intention eller åstundan hade, förblijfuendes widh min förra meening. Jagh önskade och at gudh skole bewahra migh at lefua then dagh thet jagh skole wara stadder efter H. K. M. dödh vti thesse herrers wilkor och skön, mycket mindre antaga något wälde; ty jagh komme aldrigh til retta medh them, jagh estimerade at jagh skole råcka vti största olegenheet: och gudh schole bewara migh at söla mina hender vti theras blodh. Thet wore migh mycket kiärare aldrigh få någre sådanne tancker at hafue en sådan esperance om Rijcket.
H. K. M. swarade at om hoon icke wiste at thet wore fäderneslandet gagneligit, skole hon aldrigh constituera migh til successorem, och wille H. K. M. wäl förekomma at jagh icke skole söla migh vti theras blodh; ty wore thet fast bättre at aldrigh sådant befremmia som skole komma oreda åstadh, män efter H. K. M. seer och förhoppas at vti min persohn al oreda kan kastas vthur wegen och at alla skole weel wara medh migh tilfreds, så komme sådant vtaf wår Herre, och at jagh icke war werdigh then Nådhen som migh wederfahrs, om jagh icke then erkende och således antogho thetta tilbådet.
Jblandt moverade jagh och then questionen, at emedan jagh såghe at vti alt thet H. K. M. giorde om giftermåhls förklaring, hade H. K. M. een sådan indifference till och från, at jagh icke wiste huru jagh skole sådant förstå, och icke kunde finna migh thervtinnan at vti then resolution H. K. M. hafuer gifuit om giftermåhlet, wore H. K. M. affectus indifferente för min person så wäl som för någen annan pro tempore: och kunde henda at H. K. M. igiönom een particular affection kunde moveras ifrån then migh gifna förtröstan framdeles.
H. K. M. föl migh gennest vti taalet, seijandes at jagh allenast wille sondera hennes tanckar och luhra vth henne, hwilket migh icke skole gå an, vtan hon wore ingom skyldigh sina tanckar vppenbahra eller giöra reckenskap förre; vtan wille låta beroo medh thet som hon migh nu sagdt hade, hwarcken til mehra eller mindhre och ehwadh som lofuat war, wille H. K. M. ehrligen och orygligen holla. Jagh hade migh at nöja om then försäckring och skole intet migh bekymra om något annat, förblifuandes altijdh i wedh ett taal.
Sedan befalte H. K. M. at jagh alt thetta secrete skole hålla och ingen annat låta merckia een som om thet alt wore reda resolverat och samtyckt, hwilcket H. K. M. och altijdh skole contestera.
Jag begärade at H. K. M. wille informera migh om modum scribendi vti sina handtbref, at H. K. M. migh icke medh något fåfengt wille förtrösta, kanskee af serdeles considerationer at abusera någon; så begärte jagh at H. K. M. herhooss wille annotera om thet som icke wore alfuar, medh ett Nota. Alt annat et certa onoterat scrifue, om gudh täcktes gifua henne Andans gåfuor til avantagieuxer resolution til min åstundan.
H. K. M. precaverade här hooss at, när H. K. M. screfue migh til: at hon wisserligen wille hålla alt thet H. K. M. migh låfuat, at jagh til intet skole vthtydat eller framdeles medh brefs vplegning bewissa eller henne per indirectum förbinda, een som igiönom thet H. K. M. migh nu vti Gref Magni och Doct. Jahannis närwarelsse och som förr war sagdt, vti guds åsyn lofuade, som wore then första, 3) och sedan then 4) puncten. H. K. M. efterlät migh och at jagh skole om thenna sacken communicera och widare bearbete igiönom scrifuelser til min herfadher och Doctorem Jahannem: såsom recommendation [vis] taala medh Drotning Maria, doch så lijcka som thet wore alt klart, hwilket jagh migh emoot alle H. K. M. ministros hälst emoot Ricks Cantzeleren och Feldtherren skolle betygha.
Efter mycket taalande och debatterande sade H. K. M. at jagh skole föllia H. K. M. opinion hervtinnan efter och migh til freds stella, migh tillitandes til guds bijståndt och H. K. M. nåde, och at således skole taacke H. K. M., therhooss bedia gudh at han wille ansee således thetta här wercket, at thet kunde lenda til Christenheetenes gagn och besta och oss beggia til hughna, betagandes wårt sinne således fången vnder gudhs willie och lefua altijdh stedes vti åkallan til gudh, hwilket H. K. M. sade sigh och wille göra på sin sijda.
Jagh approberade H. K. M. taal och aflade emoot H. K. M. min skyldige vnderdånige tackseijelsse, och badt gudh om nådhen til en önskeligh vthgång.
Eendtlich[en] excuserade jagh migh thet jagh så fridt mina tanckar vthtaalat hafuer, och taalte mehra mitt hierta een som jagh considererade tiänligit wara illo loco frambehra, hwilket H. K. M. allernådigst wille förmerkia och ther vtaf min vprichtigheet erspöria, lijka som jagh hade ännu een tillijt af een oförandrat affection til H. K. M. godheet til min person.
H. K. M. togh thetsamma heel[t] wäl vp och estimerade min franschise lijka som hon förmente thet samma och giordt hafua.
Ther vppå förmaante oss Gref Magnus och Doctor Jahan til ett godt förtroende inbördes at H. K. M. skole rett tillijta sigh til migh och jagh förtro migh H. K. M:s disposition.
With modernised spelling:
Den 15 juni anno 1648 om afton uti greve Magni och episcopi doctoris Johannis närvarelse passerade detta som efterföljer emellan Hennes Kungliga Majestät och mig.
Emedan jag såväl igenom greve Magnum såsom ock genom doctorem Johannem haver låtit märka mig huruledes jag förhoppades en kategorisk resolution om giftermålet, ty lät Hennes Kungliga Majestät kalla mig in, således sägandes efter någon kunktation: att Hennes Kungliga Majestät haver låtit kalla mig in uti dessa tvenne personers närvarelse och uti Guds åsyn att kontestera sin intention och vilja med min person; och vore sådant icke något fagert snack eller komplimang, utan Hennes Kungliga Majestät allvar, tagandes Gud till vittne uti allt det som nu passerar, nämligen:
1. Att Hennes Kungliga Majestät mig icke betoge något hopp att taga mig sig till äkta, ej heller gåve Hennes Kungliga Majestät mig något hopp att sådant ske skulle.
2. Hennes Kungliga Majestät försäkrade och lovade ingen annan uti denna världen ville taga till äkta, i fall Hennes Kungliga Majestät träde till gifte, än min person.
3. I fall Hennes Kungliga Majestät icke ville gifta sig, ville Hennes Kungliga Majestät til Riksens säkerhets och bästas skull söka deklarera mig till successorem och arvfurste till Riket.
Högre kunne Hennes Kungliga Majestät icke lova mig, och om jag icke vore därmed tillfreds, visste Hennes Kungliga Majestät ingen annan resolution att giva.
Häruppå tystnade jag något och kunde icke komma till egentligt tal, utan begyntes diskursen ännu vidare att Hennes Kungliga Majestät intet annat mente än som hon nu sagt hade och ville sålunda icke bedraga mig; bekännandes att Hennes Kungliga Majestät uti sitt sinne icke ännu väl till konsummation av gifte och giftermål hade beslutit varken till eller ifrån, utan allt vad Hennes Kungliga Majestät mig härutinnan och nu lovar och gör sker icke uti konsideration för Hennes Kungliga Majestäts egen person och åstundan ej heller för min persons skull, utan i regard till publicum bonum och Fäderneslandsens bästa och säkerhet.
Och fast jag mig kunde låta inbilda att det som Hennes Kungliga Majestät mig nu över arméns direktion utskickar, så är det allenast skett för den tjänst som Hennes Kungliga Majestät förhoppas att jag Hennes Kungliga Majestät och Riket och således ipsi publico uträtta kunde, försäkrandes mig således om Riket uppå all dödlig händelse och försäkrandes Riket om min person, att de borde hava öga uppå mig, vilket vore Hennes Kungliga Majestäts endaste mening.
Häruppå betackade jag Hennes Kungliga Majestät för den nåde mig nu skedde och måste mig väl giva tillfreds med allt det som Hennes Kungliga Majestät behagade, men att min intention allenast alltid haver till Hennes Kungliga Majestäts person och giftet varit, intet annat intenderade jag, ej heller åstundade eller gjorde annan räkning, än, i fall giftermål hoppet vore ute, at låta fara allt annat.
Häruppå råkade vi uti hård diskurs, vilken som häruppå varannan följer, omöjligt är så till pricka allt deskribera.
Hennes Kungliga Majestät förebrådde mig min opiniastretet och ovetskap och sade att Hennes Kungliga Majestät ville ännu vidare lova mig att söka befrämja sin intention, i det Hennes Kungliga Majestät vid näste Herredag ville proponera de successione ad imperium, sig beropandes däruppå den förriga resolution Hennes Kungliga Majestät gjort och förklarat haver om giftermålet till Ständerna, att emedan jag nu vore ute stadder och således allt icke kunne komma till sin ändskap, att de ändock uppå allt dödligt fall skulle deklarera mig till successorem et principem hereditarium Regni.
Hennes Kungliga Majestät sade mig att hon aperte ville gå om med min person, sägandes att hon vill icke ännu något visst om consummatione matrimonii hade beslutit; ändock terminerade Hennes Kungliga Majestäts kröning och den tiden som Hennes Kungliga Majestät kunde bliva fem och tjugo år gammal att Hennes Kungliga Majestät innan dess ville göra ett visst utslag. Och gifte sig Hennes Kungliga Majestät icke innan den tiden, skulle sedan intet hopp mera vara att Hennes Kungliga Majestät skulle i något gifte träda, vilken tid jag ock avbida skulle, och skulle jag innan dess Hennes Kungliga Majestät bliver 25 år gammal bliva förvissad antingen till eller ifrån gifte och dess hopp emellan Hennes Kungliga Majestät och mig, lovandes ingen annan någontid ville taga till äkta, utan mig (och skulle det mig vara satisfaktion nog) förmenandes att ingen annan piga skole utlova och försäkra mig om ett sådant som hon nu gjorde, att ingen annan ville taga till äkta utan mig.
Emellertid skulle jag mig förlita till Guds nåde och till Hennes Kungliga Majestäts person och gjorda löfte och bedja Gud att han ville giva sin välsignelse och medverkan därtill att beveka bägges hjärta till en god ända. Hennes Kungliga Majestät sade sig icke vilja sträva emot Guds vilja, därföre ock salutem Patriæ ponera frammanför sin egen åstundan; och det Hennes Kungliga Majestät nu sade, vore sannfärdeligen Hennes Kungliga Majestäts mening och att Hennes Kungliga Majestät ville mitt bästa söka uti allt och min lycka hjälpa befrämja högre än jag själv tänka eller åstunda [kunne].
Häruppå visste jag intet annat än till att tacka Hennes Kungliga Majestät underdånigst, allenast bad jag Hennes Kungliga Majestät ville icke illa upptaga att jag intet annat mitt facit gjorde än uppå giftermålet. Allt annat åstundade jag inte, utan kunde väl låta nöja mig med ett stycke bröd när mig min åstundan om giftermålet betogs, och jag eljest aldrig ville se Sverige, vilket Hennes Kungliga Majestät illa upptog och däruppå Hennes Kungliga Majestät min egenvåldighet förebrådde mig, sägandes mig vara ovärdig den nåde som mig skedde och att det vore en fanfaronad som jag gjorde och ett stycke utur en roman.
Men när jag vore något uti nöd, skulle jag sådant ångra och att vår Herre icke haver låtit skapa mig till någon privat person eller att bivista hushållet och sitta uppå min herrfaders gods därute, utan att Gud hade destinerat mig till något högre, och jag skulle icke sträva emot Guds vilja. Hennes Kungliga Majestät visste väl av min humör att han icke vore med sådant lite kontent, utan det vore allenast en fåfänga som jag nu förebragte.
Häruppå svarade jag och kontesterade det vara mitt bara allvar, med ed kontesterandes att jag alldeles vore intentionerad aldrig till att se Sverige, om icke consummatio matrimonii med Hennes Kungliga Majestät och mig vunne sin fortgång, till vilket jag stora motiver hade. Härhos kontesterade jag huruledes jag högeligen beklagade att jag icke ersporde Hennes Kungliga Majestäts affektion till min person uti giftermålets fullbordan, utan påminte Hennes Kungliga Majestät evad Hennes Kungliga Majestät mig sade samma afton uti hovmarskalkens gemak, när min herrfader kom till greve Magni bröllop den 2 martii anno 1647, att Hennes Kungliga Majestät icke bar någon affektion till min person att taga mig till äkta, utan för Ständernas och sina undersåtares begäran detsamma äntlig[en] kunne ingå av den konsideration, vilket Hennes Kungliga Majestät mig icke kunde förhålla och ställte mig fritt om jag uppå sådan kondition ville antagat en gång, och visste Hennes Kungliga Majestät väl vad jag då svarade.
Häruppå replikerade Hennes Kungliga Majestät att vad som affektionen anginge, så vore den ännu lika och ännu varken till giftermål eller därifrån inklinerad, utan allt vad Hennes Kungliga Majestät nu gjorde, ansåge Hennes Kungliga Majestät Fäderneslandet, vilkets bästa hon prefererade frammanför sin person eller min person och åstundan; och om Hennes Kungliga Majestät visste att det icke lände Fäderneslandet till bästa, skulle Hennes Kungliga Majestät icke således utlåta sig.
Jag remonstrerade huruledes jag ofta med största sorg ersport haver huruledes Hennes Kungliga Majestät illa haver upptagit det jag matrimonium solliciterat haver och min affektion således esomoftast deklarerat, vilket Hennes Kungliga Majestäts onåde mig mera förorsakat haver en mig gagnat, vilket mig ofta kvalt haver, i det jag om en god utgång av min åstundan desperera måste, förutseendes mig tillväxa större inkonvenienter och olyckor om jag länge uti min åstundan och uppsåt persevererade.
Ty haver jag varit esomoftast sinnader, såsom ock bett Gud att avvända mitt sinne och hjärta av detta uppsåttet, på det jag icke Hennes Kungliga Majestäts onåde framdeles till min största skada skulle bekomma; emedan det Hennes Kungliga Majestät vilja vore alldeles emot och jag intet hopp till en god utgång kunne hava, ty vore mig bäst att slået utur sinnet och hemställat Gudi uti händer, icke sökandes min åstundan, utan till att kontentera Hennes Kungliga Majestät därmed. Så haver jag mig alldeles befunnit inkapabel sådant utur mitt sinne eller hjärta sluta, mycket mindre bringa sådant mitt uppsått till någon effekt, utan jag haver kvalts dagligen, och i det min åstundan och affektion till Hennes Kungliga Majestäts person haver dagligen vuxet och förökts, så haver ock min ängslan och sorg dagligen förökts och varit icke mig själv mäktig, vilket jag förmodar mig mera hava skadat än gagnat, i det jag Hennes Kungliga Majestäts misshag härutinnan haver ersport.
4. Hennes Kungliga Majestät svarade här intet mera kunna göra än som reda skett vore och ville icke bedraga mig med något fagert snack, utan det som Hennes Kungliga Majestät mig lovade, vore Hennes Kungliga Majestät sinnader ärligen att hålla, och skulle jag varken mera eller mindre så av henne, allenast ville Hennes Kungliga Majestät sig ännu vidare således emot mig förklara till tacksamhet för den affektion hon förnimmer av mig till sin person av den kontestation jag nu gjort haver om affectus mei sensu, utav vilket Hennes Kungliga Majestät mig nu lovade och tillsade till vissare försäkring att, i fall Hennes Kungliga Majestät icke kunde förmå Ständerna att antaga mig till arvfurste, så ville Hennes Kungliga Majestät visst taga mig och till äkta och konsummera matrimonium.
Och att ettdera visst skulle ske, antingen att Hennes Kungliga Majestät ville deklarera mig till sin successorem till Riket, eller ock taga mig till äkta, ettdera sade Hennes Kungliga Majestät visst vilja effektuera, och kanske bägge och det med det snaraste som Hennes Kungliga Majestät möjligt kunne vara; ty att Hennes Kungliga Majestät nu pro tempore icke så categorice kunde resolvera sig till giftermålets fullbordan, hade Hennes Kungliga Majestät särdeles orsaker, och hade Hennes Kungliga Majestät ännu några saker att rymma utur vägen och anställa till sin säkerhet förrän bröllopet skedde, helst förrän kröningen vore förbi och allt annat sin riktighet kunde vinna.
Emellertid kunde jag göra mig därute konsiderablare uti den chargen som mig anförtrodd vore och Hennes Kungliga Majestäts intention, allenast hände såsom det nu skett, antingen att jag skulle hava dess bättre hopp till det ena eller till det andra, som är till matrimonium eller successionem Regni, varom Hennes Kungliga Majestät mig visserligen försäkrade, endeles bevekt till en sådan tacksamhet för den affektion jag kontesterat haver till Hennes Kungliga Majestäts person, såsom [ock] för Fäderneslands bästas skull.
Häruppå kunde jag icke tillfyllest tacka Hennes Kungliga Majestät, kontesterandes mig alldeles vara ovärdig den nåde som Hennes Kungliga Majestät mig beviser, och om jag icke alldeles kunde så upptagat som Hennes Kungliga Majestät gärna ville att Hennes Kungliga Majestät då icke ville sådant illa explicera, utan sådant min passion tillskriva vilken jag icke bemästra kunde, protesterandes att jag ingen annan intention hade än som till Hennes Kungliga Majestäts person och giftermålet och att min ambition därhos bornerade, mig icke flatterandes av något annat fåfängo, försäkrandes Hennes Kungliga Majestät alltid om mit hörsamma och devota hjärta och att jag hoppas således komportera mig emot Hennes Kungliga Majestät om min lycka kunde vara en gång så god att träda i giftermål med henne, att Hennes Kungliga Majestät skall beleva all hugna utav mitt komportement och devota hörsamhet som jag skall bära uti alla Hennes Kungliga Majestäts befallningar, icke aktandes något annat än som att vara Hennes Kungliga Majestät underdånig.
Hennes Kungliga Majestät gav häruppå mig tillkänna att hon sådant ock av mig förmodade och hon ville icke mankera uppå sin sida det göra, som henne uppå sådant fall tillkommer. Jag blev åter vid mitt förra, att i fall jag den lyckan icke kunne åtnjuta att bliva Hennes Kungliga Majestät till äkta, att jag allt annat föraktade och väl kunde vara kontent med litet, ehuru det ock vore, än som låta flattera mig av den fåfäng ambition, och att jag aldrig skulle komma uti Sverige eller sett, medmindre Hennes Kungliga Majestät icke lovade matrimonii consummationem.
Utav detta här råkade vi sedan uti vidare diskurs om ett och annat; alltid försäkrade Hennes Kungliga Majestät mig att allt vad hon mig lovat haver och gjort vore sannfärdeligen Hennes Kungliga Majestäts mening och tänkte det ärligen att hålla såsom hon ock det sista som hon nu utlovade skulle näst Guds hjälp effektuera; ty vore Hennes Kungliga Majestät bevekt sådant löfte att göra av kontestation av min trogna affektion till Hennes Kungliga Majestäts person att sådant till tacksamhet av henne jag skulle åtnjuta.
Vilket jag högt estimerade och Hennes Kungliga Majestät bad att Hennes Kungliga Majestät allenast sig ville försäkra om min trogna affektion till Hennes Kungliga Majestäts person, beklagandes att jag väl förmärkt hade det Hennes Kungliga Majestät icke trott haver det jag således mente. Jag reitererade alltid mitt förra tal, betygandes min intention intet annat vara än som till Hennes Kungliga Majestäts person, och i fall Hennes Kungliga Majestät ville hel och hållen utslå giftermålet, att Hennes Kungliga Majestät mig den nåden ville göra att dimittera mig utur tjänsten, mig väl därute så länge Hennes Kungliga Majestät nådigst behagar bruka utomlands, men icke fordra mig till Sverige, vart jag då aldrig tänkte komma.
Hennes Kungliga Majestät svarade att när fred bleve, Hennes Kungliga Majestät icke kunne bruka mig, ej heller min kondition efterläte att bruka mig uti statssaker utomlands, och ville icke därtill förstå, och det icke kunde ske; förebrådde mig min envishet.
Däruppå begärade jag allenast att i fall jag begärade gå utur tjänst eller skulle densamma kvittera, att Hennes Kungliga Majestät ville se därhän att jag honorablement och utan min äras förklenring det måtte ske; jag tog Gud till vittne att jag ärligen menar och hoppas så tjäna Hennes Kungliga Majestät [och] Riket, att jag inför Gud skall behålla ett rent samvete, ty vore jag intentionerad att, i fall min åstundan icke vunne sin fortgång, bevisa igenom mina aktioner huru ärligen trogen jag haver ment, inte hållandes ospart varken liv eller blod; och skall jag således näst Gud kontentera mig att detsamma således prestera, sedan kunde ingen förtänka mig att jag mig till ro och ensamhet begåve.
Hennes Kungliga Majestät svarade sig vilja sådant väl förekomma och att jag därtill ingen orsak skulle hava (förlät sig ock alldeles till min trohet, vilken qualitatem hon uti sitt sinne hos äkta person estimerar; och om jag handlade illa jämväl, så visste Hennes Kungliga Majestät att Gud skulle anset och straffat och jag fara värst därvid. Hennes Kungliga Majestät ville göra det hon tänkt ansvara för vår Herre till mitt bästa), utan att min opiniastretet detsamma förorsaka, vilket Hennes Kungliga Majestät beklagade ock att jag inte större förtroende till henne bure, kontesterandes att Hennes Kungliga Majestät icke mera förmåtte tillsäga eller göra än det som allaredo skett är.
Och fast Hennes Kungliga Majestät vore betagen av en särdeles hög affektion att taga genast min person till äkta, vilket nu icke är så, efterlät ändock icke Hennes Kungliga Majestäts stat eller reputation att genast träda till gifte förrän hon några saker uträttat haver, dem hon intentionerar och helst att kröningen måtte fullbordas; ty måste jag sådant förbida, och att jag icke meriterade den nåden mig skedde om jag icke låte nöja mig med den resolution som nu skedd är, och att jag icke ännu visste vad hennes stånd och person hade [inneburit]; ej heller kände själv den differentien som vore emellan henne och mig, helst om jag refuserade det som mig anbjöds om successionen och att det man vore sicka sak och diskurser. Jag skulle väl tröttnas en gång att sitta uti ensamhet, ty min humör icke vore därtill skapt.
Jag replikerade att det vore min största olycka, i det Hennes Kungliga Majestät hade en sådan opinion om min person och således trodde att jag gjort allt affectat och inte efter den mening jag sagt, vilket kanske Hennes Kungliga Majestät ock mente om den affektion jag betyger till Hennes Kungliga Majestäts person; och hade jag visst förrän jag kom hit till Sverige att Hennes Kungliga Majestät hade förändrat sin mening och mig givna löften ifrån ungdom upp, hade jag aldrig begivit mig [hit], utan eljest [velat] söka ärligen leva uti världen, och hade Hennes Kungliga Majestät gjort bättre att hon mig sin mening härom tillförne tillkännagivit hade.
Hennes Kungliga Majestät replikerade att allt vad Hennes Kungliga Majestät uti ungdomen utlovat haver, haver Hennes Kungliga Majestät gjort ovetandes, av ungdoms oförstånd, ej heller hade makt en bondegård att förgiva, mycket mindre förlova sig själv där så konsideration hos var; ty vore Hennes Kungliga Majestät icke pliktig sådant att hålla och upphäver således all den obligation i det sådant uti ungdomen passerade, och ville till intet sådant vara mera förbunden.
Allenast vad som nu sagt vore, tänkte Hennes Kungliga Majestät ärligen till att hålla, och skulle jag mig därvid kontentera låta, och vore det mig fast ära nog att jag kommer uti sådant konsideration och ämne uti världen, vilket Hennes Kungliga Majestät ville betyga emot var och en och lika som alldeles att matrimonium [vore] resolverat; och vore det mig reputerligt nog fast om jag dödde uti ett sådant esperans och ämne för hela världen, oansett jag inte finge åtnjutat, vilken mången skulle gärna [se] att således vara stadder uti anseende för hela världen.
Jag sade att jag måste väl giva mig tillfreds med vad Gud täcktes göra och mig pålägga och kunde icke emotsäga Hennes Kungliga Majestäts vilja, utan måste väl mig låta nöja evad Hennes Kungliga Majestät täcktes göra, ty Hennes Kungliga Majestät stod ingen till att tvinga. Men att jag skulle vara så fatt att låta flattera mig av en fåfäng ambition, det vore inte min humör och hade så vida ringa ära att komma uti rop för det som icke ske kunde, allegerandes det greve Erik Oxenstierna ock hade varit uti tal att gifta Hennes Kungliga Majestät och hade ringa ära därav.
Hennes Kungliga Majestät replikerade genast att där vore en stor åtskiljning emellan greve Erik och mig och hade jag en annan avantage än han. Hennes Kungliga Majestät hoppades icke att hon skulle således hava trakterat mig som hon haver gjort honom; och om jag inte bättre visste åtskilja, vore jag inte värd den äran som mig anmodades, ej heller nåden som vår Herre haver meddelat och kvalificerat min person med.
Jag svarade och blev alltid vid min förra mening om giftermålet och att jag ingen annan intention eller åstundan hade, förblivandes vid min förra mening. Jag önskade ock att Gud skulle bevara mig att leva den dag det jag skulle vara stadder efter Hennes Kungliga Majestäts död uti dessa herrars villkor och skön, mycket mindre antaga något välde, ty jag komme aldrig till rätta med dem; jag estimerade att jag skulle råka uti största olägenhet, och Gud skulle bevara mig att söla mina händer uti deras blod. Det vore mig mycket kärare aldrig få några sådana tanker att hava en sådan esperans om riket.
Hennes Kungliga Majestät svarade att om hon icke visste att det vore Fäderneslandet gagneligt, skulle hon aldrig konstituera mig till successorem, och ville Hennes Kungliga Majestät väl förekomma att jag icke skulle söla mig uti deras blod, ty vore det fast bättre att aldrig sådant befrämja som skulle komma oreda åstad; men efter Hennes Kungliga Majestät ser och förhoppas att uti min person all oreda kan kastas utur vägen och att alla skulle väl vara med mig tillfreds, så komme sådant utav vår Herre, och att jag icke var värdig den nåden som mig vederfars om jag icke den erkände och således antoge detta tillbudet.
Ibland moverade jag ock den kvestionen att emedan jag såge att uti allt det Hennes Kungliga Majestät gjorde om giftermåls förklaring, hade Hennes Kungliga Majestät en sådan indifferens till och från att jag icke visste huru jag skulle sådant förstå och icke kunde finna mig därutinnan att uti den resolution Hennes Kungliga Majestät haver givit om giftermålet, vore Hennes Kungliga Majestäts affectus indifferente för min person såväl som för någon annan pro tempore; och kunde hända att Hennes Kungliga Majestät igenom en partikuljär affektion kunde moveras ifrån den mig givna förtröstan framdeles.
Hennes Kungliga Majestät föll mig genast uti talet, sägandes att jag allenast ville sondera hennes tankar och lura ut henne, vilket mig icke skulle gå an, utan hon vore ingom skyldig sina tankar uppenbara eller göra räkenskap före, utan ville låta bero med det som hon mig nu sagt hade, varken till mera eller mindre; och evad som lovat var, ville Hennes Kungliga Majestät ärligen och oryggligen hålla. Jag hade mig att nöja om den försäkring och skulle inte mig bekymra om något annat, förblivandes alltid i vid ett tal.
Sedan befallte Hennes Kungliga Majestät att jag allt detta secrete skulle hålla och ingen annat [sic] låta märka än som om det allt vore reda[n] resolverat och samtyckt, vilket Hennes Kungliga Majestät ock alltid skulle kontestera.
Jag begärade att Hennes Kungliga Majestät ville informera mig om modum scribendi uti sina handbrev, att Hennes Kungliga Majestät mig icke med något fåfängt ville förtrösta, kanske av särdeles konsiderationer att abusera någon; så begärte jag att Hennes Kungliga Majestät härhos ville annotera om det som icke vore allvar med ett nota allt annat et certa onoterat skriva, om Gud täcktes giva henne andans gåvor till avantagiösare resolution till min åstundan.
Hennes Kungliga Majestät prekaverade härhos att när Hennes Kungliga Majestät skreve mig till, att hon visserligen ville hålla allt det Hennes Kungliga Majestät mig lovat att jag till intet skulle uttydat eller framdeles med brevs uppläggning bevisa eller henne per indirectum förbinda än som igenom det Hennes Kungliga Majestät mig nu uti greve Magni och doctoris Johannis närvarelse och (som förr var sagt) uti Guds åsyn lovade, som vore den första, 3dje och sedan den 4de punkten.
Hennes Kungliga Majestät efterlät mig och att jag skulle om denna saken kommunicera och vidare bearbete igenom skrivelser till min herrfader och doctorem Johannem, såsom rekommendation[svis] tala med drottning Maria, dock så lika som det vore allt klart, vilket jag mig emot alla Hennes Kungliga Majestäts ministros (helst emot Rikskanslern och fältherren) skulle betyga.
Efter mycket talande och debatterande sade Hennes Kungliga Majestät att jag skulle följa Hennes Kungliga Majestäts opinion härutinnan efter och mig tillfreds ställa, mig tillitandes till Guds bistånd och Hennes Kungliga Majestäts nåde, och att således skulle tacka Hennes Kungliga Majestät, därhos bedja Gud att han ville anse således detta här verket, att det kunde lända till kristenhetens gagn och bästa och oss bägga till hugna, betagandes vårt sinne således fången under Guds vilje och leva alltid städse uti åkallan till Gud, vilket Hennes Kungliga Majestät sade sig och ville göra på sin sida.
Jag approberade Hennes Kungliga Majestäts tal och avlade emot Hennes Kungliga Majestät min skyldiga underdåniga tacksägelse och bad Gud om nåden till en önsklig utgång.
Äntlig[en] exkyserade jag mig det jag så fritt mina tankar uttalat haver och talte mera mitt hjärta än som jag konsidererade tjänligit vara illo loco frambära, vilket Hennes Kungliga Majestät allernådigst ville förmärka och därutav min uppriktighet erspörja, likasom jag hade ännu en tillit av en oförändrad affektion till Hennes Kungliga Majestäts godhet till min person.
Hennes Kungliga Majestät tog detsamma hel[t] väl upp och estimerade min franchise likasom hon förmente detsamma och gjort hava.
Däruppå förmante oss greve Magnus och doktor Johan til ett gott förtroende inbördes att Hennes Kungliga Majestät skulle rätt tillita sig till mig och jag förtro mig Hennes Kungliga Majestäts disposition.
Bergh's transcript of the diary entry:
Den 15 Junij 1648 om afftonen uthi Gref Magni och Episcopi Doctoris Jo. Matthiæ närvarelse passerade och förelopp detta effterfölliande emillan Hennes Kongl. M:tt och migh Carl Gustaf.
Emedhan jagh så vähl genom Gref Magnum som och Doct. Joh. Matthiæ hafver låtit merkia mig, huruledes jag förhoppades een änteligh och cathegorisk resolution om gifftermåhlet, alså lät Hennes K. M:tt kalla mig till sig, således sägandes effter någon lijten cunctation: Hennes K. M:t hafver låtit migh inkalla uthi desse tvenne personers nährvaru och uthi Gudz åsyyn att contestera sin intention och villia medh min person, hvilket intet vore något fagert snack eller compliment, uthan sielfve grunden och alfvar, tagandes Gudh til vittne öfver alt sådant:
Nehmligen 1. att Hennes K. M:tt intet förtogo mig något hopp om gifftermåhlet och echtenskapet emoot sig, [ej] heller gofvo H. K. M:tt mig fulkomlig försäkring, att sådant skee kunde.
2. Hennes K. M:tt försäkrade och lofvade ingen annan uthi verlden villia taga till äckta, i fall Hennes K. M:tt trädde til giffte, än min person.
3. Om at H. K. M:tt icke skulle giffta sig, ville H. K. M:tt till rijcksens säckerheet och bästa sökia at declarera migh successorem och arfförste til rijket; mehre och högre kunde H. K. M:tt intet tilsäija och lofva. Vore jagh hermedh intet till fredz, viste H. K. M:tt ingen annan resolution at gifva.
Uppå alt dhetta tijgde jagh ännu något stilla och kunde intet komma mig til egentligit taal; continuerandes dherföre discursen vijdare, att H. K. M:tt intet annat meente, än som hon nu sagt hade, och ville sålunda icke bedrag mig, bekännandes att H. K. M:t uthi sitt sinne icke ännu väl consummationem matrimonii och gifftermåhl beslutit hade till eller från, uthan alt hvadh Hennes K. M:t häruthinnan nu lofvar at giöra, skeer intet uthi consideration för Hennes K. M:tz egen person och åstundan, eij heller för mijn person skul, uthan ratione boni publici och at fädernesslandzens bästa och säckerheet; fast jag och kunde mig inbilla, dhet Hennes K. M:t migh nu öfver armeens direction uthskickade, voro allenast pro forma och något annat dherunder, så är thet lijckväl skedh för den tiänst Hennes K. M:t förhoppades sigh och rijcket in publico dhermedh förrättas och bevijsas kunna, försäckrandes migh således [om] rijcket uppå all dödeligh händelse, jämvähl och rijket försäkrandes om mijn person, att dhet skulle hafva ögat på mig, hvilket vore K. M:tz endelighe meening.
Heruppå betackade jagh Hennes K. M. för dhen nåde nu migh skedde, säijandes att jagh och måste gifva migh nu till fredz medh alt dhet, som Hennes K. M. behagade, men mijn intention endast och allenast hafver varit til Hennes K. M:[ts] person och gifftermåhl, eij heller intenderade jagh och åstundade jagh ännu annat, giörandes dhet sluth och dhen räckning, at i fall gifftermåhls hoppet vore uthe, alt dhet andra och öfrige fahra låta.
Altså råkade vij uthi een hårdh discours, som här effter föllier, dock omöijeligit är till pricka fullkomligen describera.
Hennes K. M:t förebrodde migh mijn opiniatretet och ovettenskap, säijandes sigh vilia lofva och tilsäija ännu vijdare att befrämmia sin intention, i dhet Hennes K. M:t vijdh näste Rijcksdagh villa proponera de successione ad imperium, beropandes sigh dher hooss uppå sin förre giorde och gifne resolution till Ständerne om gifftermåhlet, och emedan jagh då vore uthrijckes stadder, och sådant icke kunde hafva framgångh at komma til dhet endskap och fulbordan, dhet då Ständerne på alt giörligit fall skulle declarera migh successorem et principem hereditarium regni. Hennes K. M. sade än ytterligare, dhet hon aperte ville umgå medh mijn person, och ehuruväl Hennes Kongl. M:tt icke något vist de consummatione matrimonii hade beslutit, lijckväl determinerade Hennes K. M. tijden så vijda, att dherpå skulle ett vist uthslag skee vijdh kröningstijden och tå H:s K. M. vore 25 åhr gammal, och så framt att icke [innan then tijden] någon viss resolution om gifftermåhlet fattades, och jagh icke till eller ifrån försäckrades, skulle alt hopp derom vara uthe; dock skulle H:s K. M:t aldrig taga någon annan till äckta uthan migh, hvilket alt kunde vara mig satisfaction nogh, förmeenandes att ingen annan pijga skulle lofva migh dhet löfftet at (ͻ: och) giöra dhen obligation ingen annan i verlden at äkta uthan migh; uthi medler tijdh skulle jagh lijta på Gudz nåde [och] till Hennes K. M:tz person och giorde löfften, bediandes Gudh att han ville gifva sin välsignelse och medvärkan, dhet begges våra hiertan till een godh ände bevekas måtte. Hennes K. M:t ville intet sträfva emoth Gudz villia, uthan salutem patriæ sättia för sin egen åstundan, hvilket sanferdeligen contesterades och betygades vara He:s K. M. villia, att mit bästa sökia uthi alt och min lycka befrämia högre än jagh sielf tänckia eller åstunda kunde.
Hvartill jagh eij annat kunde svara än tacka Hennes K. M:t underthänigst, och badh Hennes K. M:t icke ville illa uptaga, dhet jagh intet annat facit migh giorde än uppå gifftermåhlet, alt annat åstundade jagh intet, uthan kunde väl låta nöija migh medh ett stycke brödh, om mig min åstundan om gifftermåhlet betages, på hvilket fall jagh och sedan aldrig åstundade see Sverige.
Sådant tog Hennes K. M:t illa up och mig mijn egenvettigheet förbrodde, säijandes migh vara ovärdigh dhen nåde migh bevijstes, och at dhet vore ett phantaserande jagh förhadde och ett stycke af en roman. Men när jagh vore uthi nöden, skulle jagh sådant ångra. Gudh alzmektigh hade och icke skapat mig till een privat person eller att bijvijsta huusholdet och sittia på min Her faders gorz dher uthe, uthan hade destinerat migh till något högre, ty skulle jagh intet sträfva emoot Gudz villie. Hennes K. M:t viste och vähl af min humeur, at jagh intet vore medh sådant byte content, uthan sådant vore allenast een fåfängia, som af migh förebrachtes.
Jagh replicerade dhetta vara mitt bara alfvar och fulkommelige meening, contesterandes medh eedh mig vara intentionerat aldrig at se Sverige, om icke consummatio matrimonii medh Hennes K. M. mig skee skulle, dher till jagh månge motiver hade och stoora. Jagh beklagade dherhooss och högeligen, att jag intet förnimmer Hennes K. M:tz inclination och affection till min person uthi giftermåhlets fulbordan, påminnandes Hen:s K. M. hvadh högstbem:te H:s K. M. migh sade uthi Hofmarskalkens gemach samme affton min Herr fader hijtkom till Gref Magni bröllop den 2. Mart. 1647, nehmligen at Hen:s K. M:t ingen affection hade til at äkta min person, uthan för Ständernes och undersåthernes begiäran skul dhet samma enteligen kunde ingå, hvilken consideration Hen:s K. M:tt migh intet ville förholla, ställandes migh frijt, om jagh uppå sådan condition dhet eengång antaga ville, och påminner Hen:s K. M:tt sig nogsamt väl hvadh jag dhen tijdh då dher till svarade.
Dheruppå sade H. K. M:t, at hvadh affection vidhkommer, så vore dhen ännu lijka, hvarken till eller ifrån gifftermåhlet inclinerat, uthan alt hvadh Hen:s K. M:t dheruthinnan giorde, ansåge hon fäderneslandet, hvars bästa K. M:t præfererade sin och min person och dhes åstundan; dher och Hen:s K. M:tt vijste, att dhet icke lände fäderneslandet till goda, skulle H. K. M:t sigh således intet uthlåta.
Jagh remonstrerade igen ytterligare, huruledes jagh medh största sorg offta förnummit och förstått hafver, att H:s K. M:tt illa hafver uptagit, dhet jagh de matrimonio solliciterat hafver och mijn affection esomofftast declarerat, hvilket migh mehra hafver förorsakat H:s K. M:tz onåde än gagnat, och altderföre migh offta qvalt, så att jagh om ett gott uthslagh til min åstundan desesperera måste, föruthseendes migh större inconvenienter tilvexa och olykor tillstunda, om jagh länge uthi min åstundan och upsåth persevererade. Ty hafver jagh offta varit sinnader, såsom och bedit Gudh att afvända mit sinne och hierta ifrån detta mit upsåth, på dhet jag intet H. K. M:tz onåder migh framdeeles till största skada bekomma, måtte, emedan H. K. M:tz villia vore ther aldeeles emoot, så at jagh inthet hopp till een godh uthgång hafva kunde. Så ehuruväl jagh hafver försöckt Hen:s K. M:tt till contentement dhetta mitt desiderium uthur sinnet at låta, dhet uthi Gudz händer heemstellandes, lijckväl hafver jagh befunnit migh aldeeles incapabel sådant uthur mit hierta sluta, uthan hafver qvaldz dagligen medh mitt upsåths fulbordan, hvartil affectionen mehr och mehr hafver förökts bredevidh ängslan och qval, at jagh migh sielf intet är mächtigh vorden, hvilket dok förnimmes migh mehra hafva skadat än gagnat, i dhet Hen. K. M:tz misshagh dhertill förspöries.
[4.] Hen:s M:tt svarade sigh intet mehra dhertill kunna giöra, än allareda skedh voro, och ville inthet bedraga migh medh något fagert skeen och snack, uthan dhet som H. K. M:t migh lofvade vore hon sinnader ährligen at holla, och skulle jagh få af Hen:s M:t hvarken mehr eller mindre, dok ville H. K. M:t sigh än vijdare emoot migh således förklara til tacksamheet för dhen affection hon af migh förnimmer til sin person och för dhen contestation jagh nu giorde om mei affectus sensu, nemligen att Hen:s K. M:t migh til vissare försäkran lofvade och tilsagde, dhet i fall Hen:s K. M. intet kunde förmå Ständerne til at antaga migh för arfförste, så ville Hen:s K. M:t vist taga migh till ächta och consumera matrimonium, och [att] ett[dera] änteligen visserligen skulle skee, och kan skee begge, sådant och medh dhet snareste Hen:s K. M:t kan möijeligit vara. Men at hon nu pro tempore til giftermåhlets fulbordan eij kunde cathegorice resolvera sigh, dher till vore särdeles orsaker, och hade Hen:s K. M:t ännu någre saker att rymma uthur vägen och anställa till sin säkerheet, för än brölloppet skedde, och hälst för än kröningen passerat är och alt annat sin riktigheet hade. I medler tijdh kunde jagh giöra migh considerabel dherute i min anbetrodde charge, dhermedh Hen:s K. M:tz intention allenast voro, att jagh desto bättre hopp skulle hafva antingen til matrimonium eller til successionem regni, hvarom H. K. M:t migh visserligen försäckrade, beveckt til sådan taksamheet af dhen affection och contestation jagh giorde och betedde emoot Hen:s K. M:tz person, item och dher till medh för fäderneslandzens bästa och vählfärd skul.
Häruppå kunde jagh icke tillfyllest tacka Hen:s Kongl. M:tt, säijandes migh aldeles ovärdigh dhen nåde Hen:s K. M:t migh bevijste, och om jagh alt dhetta icke således uptogo, som Hen:s K. M:tt gärna ville, så begiärade jagh dhet eij illa expliceras skulle, uthan min passion dhet tilschrifvas, hvilken jagh intet bemästra kunde, contesterandes att jagh ingen annan intention hade än till Hen:s K. M:tz person och gifftermåhlet, och at min ambition intet formerade (?) migh något flatterie utaf någon annan fåfängia, försäkrandes Hen:s K. M:tt altidh om mit hörsame devot hierta, och att jagh hoppades således emoot Hen:s K. M:t migh comportera, om min lycka kunde een gångh så godh vara medh henne i gifftermåhl inträda, at högstb:te H. K. M:t skall hugna och glädia sigh öfver mitt comportemente och ödmiuke hörsamheet uthi alla H. K. M:tz befallningar, intet aktandes något annat än som vara H. K. M. underthänig.
H. K. M:t gaf dherpå til svars, at hon och sådant af migh förmodade, Hen:s K. M:tt ville och intet manquera uppå sin sijda dhet giöra, som henne uppå sådant fall tilkommer.
Jagh blef alt vidh mit förre taal, och i fall jagh dhen lyckan eij kunde åthniuta och bekomma H. K. M:t til äkta, dhet jagh thå alt annat föraktade, låtandes migh nöija medh lijtet eller intet, och eij vore dhen som låto flattera sigh af een fåfeng ambition, uthan ville aldrigh mehra see Sverige, medh mindre H. K. M:t uthlofvade consummationem matrimonii.
Heruppå råkade vij uthi een vidlöfftigare discours om ett och annat medh hvarandra, tå försäckrade H. K. M:t migh altijdh, att alt dhet, som hon lofvat hade, vore sanfärdigh och dess egentelige mening, tänkandes dhet ährligen at hålla, såsom och dhet, som sedan och sedermehra adjungerades och lofvades, skulle näst Gudz hielp effectueras, till hvilket löffte H. K. M:t bevekt vore af min giorde contestation och trogne affection til H:s K. M:tz person, för hvilken orsak jagh alt sådant till godo åthniuta skulle.
Dhetta jagh högt æstimerade och badh H. K. M:t allenast ville försäckra sigh om min trogne affection til H:s K. M:tz person, beklagandes dhet jagh vähl förmärkt hade, at H. K. M:t icke förr meent och trodt hade migh således vara intentionerad, itererandes altidh mit förre taal, betygandes min intention intet annat vara än till högstbe:te H. K. M:t[s] person. Ville fördenskul H. K. M:t gifftermåhlet heelt och hollet uthslå, då begiärade jagh, dhet H. K. M:t ville giöra migh dhen nåden och dimittera migh uthur tiänsten, när H. K. M. hade brukat migh een tijdh effter egit behagh dherute, och intet kalla migh hijt heem i rijket igen, hvilket jagh aldrig tänkte på sådant vidrigit fall mehre at see.
H. K. M:t svarade sigh dher til intet kunna förstå, ty H. K. M. intet kunde, eij heller min condition tillåta uthi staatssaker uthom landz migh at bruka, dher fredh blefvo, förbrådde migh och så än ytterligare min eenvijssheet häruthinnan, som intet skee kunde.
Jagh begiärade fördhenskul replicando, att dher jagh tiänsten qvittera ville eller skulle, H. K. M:tt täcktes therhän see och trakta, att sådant uthan min ähras förklening honorablement skee måtte, och hoppades H. K. M. och rijket så tiena, att jagh in för Gudh ansvara kunde och et reent samvete beholla; vore och aldeles intentionerad, i fall min åstundan icke vunno sin frambgång, dhet jagh lijkväl genom mine actioner vijsa skulle, huru ährligen, troget och väl jagh hade meent, hållandes lijff och blodh ospardt, contenterandes migh medh dess præsterande, förmodandes migh sedan ingen menskia skola kunna förtänkia, att jagh mig til roo och eensamheet begåfvo.
H. K. M:t svarade sigh sådant väl villia förekomma, at jagh dheröfver ingen orsak skulle hafva migh at besvära, förleet sigh och aldeles till min troheet, hvilken qvalitet högt æstimeras, och om jagh handlade annars än väl, så viste H. K. M:t, att Gudh skal dhet ansee och straffa, dervidh jagh och sielf värst foro. H. K. M. ville giöra alt till mit bästa, som han tänckte ansvara för Gudh i himmelen, beklagandes öfver min eenvetenheet, och at jagh intet större förtroende drogo til henne, contesterandes sigh intet mehra villia eller kunna tilsäija och giöra än dhet, som allareeda skedt är, och fast Hen. K. M. vore betagen af een särdeles högh affection at taga straxt min person til äkta — hvilket dok än intet så är — så effterlete lijkväl intet H. K. M:tz staat och reputation att träda genast til giffte, för än någre saker förrättade voro, helst kröningz fulbordan. Ty måste jagh sådant afbijda; ellies meriterade jagh intet dhen nåde migh skedde, om jagh eij medh dhenne giorde resolution åthnöijgdes, eij heller viste jagh hvadh hennes stånd och person hade innebära, eller kiende dhen differentien, som är emellan henne och migh, särdeles om jagh recuserade tilbodet om successionen, och at dhet man vore fickfake och bara discurser. Jagh skulle väl een gång tröttas at sittia i eensamheet, ty min humeur vore intet dhertil beskaffat.
Jagh replicerade, at dhet vore min största olycka, dhet H. K. M. hade een sådan opinion om migh, serdeles att jagh alt giorde affectate och eij af dhen meening jagh sade, hvilket H. K. M. til äfventyrs och meente om dhen affection jagh betygade til H. K. M:tz person. Hade jagh och vist, förr än jagh kom hijt in till Sverige, att H. K. M. hade förändrat sin meening om migh gifne löften ifrån ungdomen, hade jagh aldrig begifvit migh hijt, uthan elliest söckt ährligen lefva uthi verlden, och hade H. K. M:t giort bättre, att hon migh sin meening härom tillförende hade gifvit tilkiänna.
Dher till svarades, att alt hvadh sägdes i ungdomen uthlofvat var hafver H. K. M. giort af ovett och ungdoms oförstånd, tå hon eij hade makt een bondegård att bortgiffva, mycket mindre förlofva sig sielf, dher så stoor consideration hoos var; ty vore H. K. M. intet pliktigh dher till, uthan uphäfver all dhen obligation, [i thet sådant] i ungdomen passerade, eij villiandes dher till mehra vara förbunden, allenast dhet som nu sagt voro, dhet tänker H. K. M. ährligen att holla, och skulle jagh migh dher medh contentera låta; dhet vore migh fast nogh ähra, att jagh komme uthi sådan consideration och ämne uthi verlden, hvilket H. K. M. ville betyga emoot hvar och een, lijka som matrimonium aldeles voro resolverat. Om jagh tå dödde uthi een sådan esperence för heela verlden, vore dhet migh reputerligit nogh, oansedt jagh dhen intet finge åthniuta, och skulle mången gärna see sigh vara stadder uthi sådant anseende för verlden.
Jagh sade, dhet jagh väll måste gifva migh till fredz medh hvadh Gudh täckes migh påläggia och giöra, kundhe och icke säija Hen:s K. M:tt emoth, uthan måste väll låta migh nöija medh hvadh Hen:s K. M:tt täckes göra, effter henne ingen stodh till att tvinga, thet vore intet min humeur att låta flattera migh medh en fåfängh ambition och att komma uthi roop för dhet som eij skee kundhe, allegerandes Greef Erick Oxenstierna hafva ringa ähra af sitt ryckte om gifftermåhl medh Hen:s K. M:tt.
Svarades deruppå strax een stor åthskillnadt vara emellan Greef Erick och migh, jagh hadhe een annan avantage än han, Hen:s K. M:tt hoppades inthet således hafva tracterat migh som honom, och om jagh inthet bättre viste åthskillnaden, vore jagh inthet värdigh dhen ähra migh anbiudes, eij heller dhen nådh och gåfvor vår Herre migh medh begåfvat och qvalificerat hade.
Uthi ansvarande här till blef jagh alt vidh min förra meeningh om gifftermåhlet, och att jagh ingen annan intention heller åstundan hade; jagh badh och Gudh bevara migh att lefva dhen dagh, dhet jagh skulle vara stadder effter Hen:s K. M:tz dödh i desse herrars hvilckor [och skön] och antaga något välde, ty jagh komme aldrigh medh dem till rätta, jagh æstimerade migh råka uthi största olägenheet, men Gudh vill jagh bedia bevara migh före att söla mine hender i deras bloodh, dhet vore migh fast kiärare [aldrigh] få [några sådanne] tanckar och esperencer till rijket.
Hen:s K. M:tt svaradhe, att dher hoon inthet viste vara fäderneslandet gagneligit constituera migh successorem, skulle dhet inthet skee; Hen:s K. M:tt ville väl förekomma, att jagh inthet skulle söla migh i dheras blodh, ty dhet vore fast bättre aldrigh sådant befrämia, som skulle komma ondt åstadh; men effter Hen:s K. M:tt seer och hoppas genom min persohn alt ondt förekomma och af vägen tagas, och at alle äro medh migh väl tillfredz, så komme sådant uthaf vår Herre, hvilcket om jagh eij tillbörligen ärkände, vore jagh inthet värdh dhen nådh migh tillbiudes, moverandes [jag] sedan dher bredhevidh och dätta, att emedan Hen:s K. M:tt uti gifftermåhls förklaringen hade een [sådan] indifferentz till och ifrån, altså kunde jagh migh dheruthi inthet finna eller sådant förstå, uthan Hen:s K. M:ttz hugh och gifftermåhls affection vore indifferent till min persohn så väll som till någen annan pro tempore, kundhe hända att Hen:s K. M:tt igenom een particular affection kundhe framdeles moveras ifrån dhen förtröstningh migh nu gifven är.
Hen:s K. M:tt föll migh strax uthi dhetta mitt taal, säijandhes att jagh alleenast ville sondera hennes tanckar och dhem uthlocka, hvilcket migh icke skulle angå, hoon vore ingen skyldigh sine tanckar att uppenbara eller dherföre räkenskapp giöra, uthan ville låta beroo vidh dhet som migh nu sagt voro, villiandes hvarcken mehra eller mindhre lofva, uthan ährligen holla och oryggeligen förblifva vidh dhet, som uthfäst var; jag skulle migh medh godh försäkringh åthnöija låta, icke bekymbrandhes migh om någon annan, förblifvandhes i så måtto alt vidh ett tahl.
Sådant alt befalte Hen:s K. M:tt blifva secret, så att ingen annan märckia kundhe, ähn att alt reedan vore fullkomligen resolverat, slutit och samtyckt, hvilcket och Hen:s K. M:tt altijdh och allerstädhes ville contestera.
Jagh begiärade, att Hen:s K. M:tt ville informera migh de modo scribendi uthi sine handbreef, att Hen:s K. M:tt migh icke medh något fåfängt ville förtrösta, kan skee af särdeles considerationer att abusera någon, och tå Hen:s K. M:tt ther hooss ville annotera medh särdeles notis dhet som inthet vore alfvar, seria et certa uthan notis skrifva, om Gudh täcktes gifva henne andans gofvor till avantagieusare resolution i min åstundan.
Hen:s K. M:tt præcaverade här hooss, att när Hen:s K. M:tt skrefve till migh, skulle jagh intet uthtyda annars eller framdeeles medh breef uplysningh bevisa eller per indirectum villia förbinda henne till annat än det, som Hen:s K. M:tt migh nu uthi Greef Magni och Doctoris Johannis Matthiæ närvarelse sacht hade, alt som tillförende här förmält ähr och uthi Gudz åsyyn lofvat, hvilcket vore dee förste tree [och sedan then 4. puncten] i detta värcket. Hen:s K. M:tt lofvade och, att jagh denne saak måtte vidare bearbeta igenom skrifvelse[r] till min Herr fader och Doctorem Johanni Matthia (!) såsom och recommendationvijss tala eller tala låta medh Drottningh Maria Eleonora, dock lijka såsom alt vore klart, hvilcket jagh och emoth alle meniskior, serdeles emoth Feltherren och Rijkz-Cantzleren, betyga skulle.
Effter mycket talande och debetterande sadhe Hen:s K. M:tt ytterligare, att jagh hennes opinion häruthinnan föllia skulle, ställandes migh tillfredz, tillijtandes Gudz bijståndh och Hennes K. M:ttz nådhe, dherföre tackandes H:s K. M:tt, och bedia Gudh, att han således ville ansee dätta värcket, at dät kundhe lända till christenheetens gagn och bästa, oss beggiom till hugnadt, kastandes vårt sinne således under Gudz villia, och lefva stadigt uthi åkallan till Gudh; hvilcket Hen:s K. M:tt sadhe sigh att villia giöra på sin sijda.
Jagh approberade sådant Hen:s K. M:ttz tahl och aflade emoth Hen:s K. M:tt min skyldige underdånige tackseijelsse och badh Gudh om nådhe till ett önskeligit uthslagh.
Enteligh excuserade jagh migh, det jagh så frijtt mine tanckar uthtalt hade, och tahlade mera mitt hierta än jagh considererade tienligit vara illo loco frambära, hvilcket Hen:s K. M:tt allernådigst ville förmärckia och där af min upricktigheet spöria, såsom jagh och ännu hade af een oförandrat affection min tillijt till Hen:s K. M:ttz godheet emoth min persohn.
Hen:s K. M:tt togh denne min excusation heel väl up och estimerade min franchise lijka som hoon förmeente det samma och giort hafva.
Dheruppå förmante Gref Magnus och D:r Johan oss till ett gått förtroende inbördes, att Hen:s K. M:tt skulle tryggeligen migh tillijta och jagh förtroo migh Hen:s K. M:ttz disposition.
French translation of the original concept (my own):
Le 15 juin 1648, dans la soirée et en présence du comte Magnus et de l'évêque docteur Jean, ce qui suit s'est passé entre Sa Majesté Royale et moi.
Parce que j'ai remarqué, tant par le comte Magnus que par le docteur Jean, combien j'espérais une résolution catégorique concernant le mariage, Sa Majesté Royale m'a donc laissé appeler, pour parler après quelque conctation: que Sa Majesté Royale m'a fait appeler en présence de ces deux personnes et devant Dieu pour qu'elle puisse contester son intention et sa volonté avec ma personne; et ce n'était pas une simple conversation ou un compliment, mais c'était sérieux pour Sa Majesté Royale, prenant Dieu à témoin dans tout ce qui se passe actuellement, à savoir:
1. Que Sa Majesté Royale ne m'a donné aucune espérance qu'elle m'épouse, ni qu'elle ne m'a donné aucune espérance qu'une telle chose se produise.
2. Sa Majesté Royale a assuré et promis qu'elle ne voulait épouser personne d'autre au monde, si elle se marierait, que ma personne.
3. Au cas où Sa Majesté Royale ne voudrait pas se marier, elle voudrait chercher à me déclarer son successeur et héritier du Royaume, pour le bien de la sécurité et du bien-être du royaume.
Sa Majesté Royale ne pouvait rien me promettre de plus grand, et si je n'en étais pas satisfait, Sa Majesté Royale ne connaîtrait aucune autre résolution à donner.
Après cela, je restai quelque peu silencieux et je ne pus vraiment rien dire, mais le discours commença encore plus loin en disant que Sa Majesté Royale ne voulait rien dire d'autre que ce qu'elle venait de dire et qu'elle ne voulait donc pas me tromper; avouant que Sa Majesté Royale dans son esprit n'avait pas encore bien décidé ni pour ni contre la consommation du mariage et du mariage, mais que tout ce que Sa Majesté Royale m'a promis jusqu'à présent, me promet et me fait maintenant, n'a pas lieu en considération de la personne et le désir de Sa Majesté Royale, non pas pour le bien de ma personne, mais en ce qui concerne le bien public et pour le bien et la sécurité de la Patrie.
Et bien que je puisse me permettre d'imaginer que Sa Majesté Royale aurait pu m'envoyer maintenant à la direction de l'armée, cela n'est arrivé que pour le service que Sa Majesté Royale espère que je pourrais accomplir pour elle et pour le Royaume et donc pour le public lui-même, m'assurant ainsi du Royaume en cas de décès et assurant le Royaume de ma personne, qu'ils devraient avoir un oeil sur moi, ce qui serait le seul avis de Sa Majesté Royale.
Là-dessus, je remerciai Sa Majesté Royale pour la grâce qu'elle m'avait maintenant accordée, et je devais me contenter de tout ce qui plaisait à Sa Majesté Royale, mais que mon intention n'avait toujours été que pour la personne de Sa Majesté Royale et pour notre mariage, je n'avais pas l'intention d'autre chose, et je n'ai pas non plus désiré ni fait d'autres calculs, que de laisser tomber tout le reste, au cas où toute espérance de mariage serait perdu.
Là-dessus nous entrâmes dans un discours farouche, qui suit comme auparavant; il est impossible de tout décrire dans les moindres particularités.
Sa Majesté Royale m'a reproché mon opiniâtreté et mon ignorance, et elle a dit qu'elle voulait me promettre en outre de chercher à promouvoir son intention, dans la mesure où Sa Majesté Royale voulait proposer la succession au gouvernement à la prochaine Diète des Seigneurs, en s'appuyant sur le résolution précédente que Sa Majesté Royale avait prise et déclarée aux États au sujet du mariage, que parce que j'étais maintenant absent et que tout ne pouvait donc pas prendre fin, que même en cas de décès, ils me déclareraient comme son successeur et prince héréditaire du Royaume.
Sa Majesté Royale m'a dit qu'elle voulait ouvertement s'associer à ma personne, disant qu'elle ne voulait pas encore avoir décidé quoi que ce soit de certain sur la consommation du mariage; pourtant, Sa Majesté Royale voulait prendre une certaine décision avant son couronnement et avant le moment venu quand Sa Majesté Royale aurait vingt-cinq ans. Et si Sa Majesté Royale ne se mariait pas avant cette temps (que je devrais aussi attendre), alors il n'y aurait plus aucune espérance qu'elle contracte un quelconque mariage, et avant que Sa Majesté Royale ait 25 ans, je devrais être assuré soit pour, soit contre le mariage, et l'espérance de celui-ci, entre Sa Majesté Royale et moi, promettant qu'elle n'épouserait jamais personne d'autre que moi (et ce serait une satisfaction suffisante pour moi), en supposant qu'aucune autre jeune fille ne promettrait et assurerait moi de ce qu'elle faisait maintenant, qu'elle ne voulait épouser personne d'autre que moi.
Cependant, je devais faire confiance à la grâce de Dieu et à la personne et à la promesse de Sa Majesté Royale, et je devais prier Dieu pour qu'il donne sa bénédiction et qu'il nous aide à émouvoir nos deux cœurs vers une bonne fin. Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle ne voulait pas aller à l'encontre de la volonté de Dieu, elle devait donc aussi faire passer la sécurité de la Patrie avant son propre désir; et que ce que Sa Majesté Royale disait maintenant était véritablement son opinion et qu'elle voulait rechercher mon bien-être en tout et contribuer à promouvoir mon bonheur plus haut que ce que je pouvais moi-même imaginer ou désirer.
Après cela, je ne savais que faire, sinon remercier très humblement Sa Majesté Royale; j'ai seulement demandé à Sa Majesté Royale de ne pas s'inquiéter du fait que je n'ai pris aucune autre décision que le mariage. Je ne souhaitais rien d'autre que de pouvoir me contenter d'un morceau de pain lorsque mon désir de mariage m'était volé, et pour le reste, je n'ai jamais voulu voir la Suède, que Sa Majesté Royale n'a pas reçu bien; et en plus Sa Majesté Royale me reprochait mon entêtement, disant que je serais indigne de la grâce qui m'avait été faite et que je commettrais une fanfaronade et que ce serait quelque chose qui sort d'un roman.
Mais si j'étais dans le besoin, je regretterais une telle chose, et que notre Seigneur ne m'ait pas permis d'être créé en tant que personne privée ou pour m'occuper de la maison et siéger au sommet des biens de mon seigneur père là-bas, mais que Dieu m'a destiné à quelque chose de plus grand et que je ne dois pas aller à l'encontre de la volonté de Dieu. Sa Majesté Royale savait bien, par mon humeur, qu'elle ne se contenterait pas de si peu, mais que ce ne serait que vanité que je montrerais désormais.
A cela, je répondis et contestai que c'était mon seul sérieux, contestant par un serment que je n'aurais absolument jamais l'intention de voir la Suède à moins que la consommation du mariage avec Sa Majesté Royale et moi ne fasse progresser son déroulement, pour lequel j'avais de grandes raisons. Ici, je contestai combien je regrettais profondément de ne pas avoir recherché l'affection de Sa Majesté Royale pour moi lors de la consommation du mariage, mais je rappelai à Sa Majesté Royale ce qu'elle m'avait dit le soir même dans la chambre du maître de la Cour, lorsque Monsieur mon père est venu au mariage du comte Magnus le 2 mars 1647, que Sa Majesté Royale n'avait aucune affection pour ma personne pour m'épouser, mais, à la demande des États et de leurs sujets, elle a finalement pu contracter mariage dans ce sens, ce que Sa Majesté Royale ne pourrait pas me donner librement si je devais assumer une telle condition ne serait-ce qu'une seule fois, et Sa Majesté Royale savait bien ce que j'avais alors répondu.
Sa Majesté Royale répondit alors qu'en ce qui concerne l'affection, elle était toujours la même et qu'elle n'était encore ni encline ni en faveur ni contre le mariage, mais que quoi que fasse maintenant Sa Majesté Royale, Sa Majesté Royale considérait la Patrie, dont elle préférait le bien-être à sa personne ou à ma personne et à mon désir; et si Sa Majesté Royale savait que ce n'était pas dans le meilleur intérêt de la Patrie, Sa Majesté Royale ne s'exprimerait pas ainsi.
Je lui remontrai comment j'avais souvent appris avec la plus grande tristesse combien Sa Majesté Royale avait mal pris que je l'avais sollicité au sujet du mariage et que j'avais ainsi le plus souvent déclaré mon affection, ce qui m'avait causé la disgrâce de Sa Majesté Royale plus que ne m'en avait profité, qui m'avait souvent tourmenté, de sorte que, si je devais désespérer d'un bon résultat pour mon désir, je me prévoyais tomber dans de plus grands inconvénients et malheurs si je devais persévérer longtemps dans mon désir et mon intention.
J'avais été enclin à cela la plupart du temps, car j'avais aussi prié Dieu de détourner mon esprit et mon cœur de cette intention, afin de ne pas encourir à l'avenir la disgrâce de Sa Royale Majesté, à mon plus grand détriment; parce que cela irait complètement à l'encontre de Sa Majesté Royale et que je ne pourrais alors avoir aucune espérance d'aboutir à un résultat positif, car il serait préférable pour moi de sortir cela de mon esprit et de le remettre entre les mains de Dieu, non pas pour rechercher mon désir, mais pour en contenter Sa Majesté Royale. Je m'étais ainsi trouvé tout à fait incapable d'une telle chose dans mon esprit ou dans mon cœur, et encore moins de réaliser mon intention, mais j'avais été étouffé chaque jour, et à mesure que mon esprit et mon affection pour la personne de Sa Majesté Royale grandissaient et augmentaient chaque jour, donc mon anxiété et mon chagrin ont également augmenté de jour en jour; et je n'ai pas pu me contrôler, ce qui, je suppose, a fait plus de mal que de bien, dans la mesure où j'ai déjà encouru la disgrâce de Sa Majesté Royale.
4. Sa Majesté Royale répondit alors qu'elle ne pouvait rien faire de plus que ce qui avait déjà été fait et qu'elle ne voulait pas me tromper par de belles paroles, mais que Sa Majesté Royale me faisait une promesse, si Sa Majesté Royale était honnêtement enclin à le garder, et je ne désirerais ni plus ni moins d'elle. Sa Majesté Royale voulait seulement se déclarer ainsi encore plus à mon égard en gratitude pour l'affection qu'elle éprouve de moi pour sa personne, de la contestation que j'ai maintenant faite sur le ressenti de mes émotions, dont Sa Majesté Royale m'a maintenant promis et a ajouté avec certitude l'assurance que, au cas où Sa Majesté Royale ne pourrait pas persuader les États de m'accepter comme prince héréditaire, Sa Majesté Royale voudrait alors certainement m'épouser et consommer notre mariage.
Et cela arriverait certainement, soit que Sa Majesté Royale veuille me déclarer son successeur au royaume, soit qu'elle me prenne aussi en mariage. Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle voudrait certainement réaliser l'un ou l'autre, peut-être même les deux, et dès que cela serait possible pour Sa Majesté Royale; quant au fait que Sa Majesté Royale ne pouvait pas, pour le moment, se résoudre aussi catégoriquement à la consommation du mariage, Sa Majesté Royale avait des raisons particulières, et Sa Majesté Royale avait encore quelques choses à mettre de côté et à employer pour sa sécurité jusqu'à ce que le mariage ait lieu, de préférence avant que le couronnement ne soit passé et que tout le reste puisse être arrangé.
Cependant, je pouvais me rendre plus considérable dans la charge qui m'était confiée et dans l'intention de Sa Royale Majesté, il se passait seulement comme cela se passait maintenant, soit que j'aurais la meilleure espérance pour l'un ou pour l'autre, ce qui est pour le mariage ou la succession au royaume, dont Sa Majesté Royale m'a certainement assuré, tout ému de tant de gratitude pour l'affection que j'ai contestée pour la personne de Sa Majesté Royale, comme aussi pour le bien de la Patrie.
A cela, je ne pouvais pas remercier complètement Sa Majesté Royale, contestant que j'étais complètement indigne de la grâce que Sa Majesté Royale m'a témoignée, et si je ne pouvais pas le prendre tout à fait comme Sa Majesté Royale le souhaiterait, elle ne voudrait alors pas m'expliquer. une si mauvaise chose, mais elle attribuerait cela à une passion que je ne parvenais pas à maîtriser, protestant que je n'avais d'autre intention que celle de la personne de Sa Majesté Royale et du mariage et que mon ambition y était liée, sans me flatter par toute autre vanité, assurant toujours Sa Majesté Royale de mon cœur obéissant et dévot, et que j'espère me conduire ainsi envers Sa Majesté Royale, si ma fortune pouvait être assez bonne pour contracter mariage avec elle, que Sa Majesté Royale le fera expérimenter toute la joie de mon comportement et de ma dévote obéissance que je porterai dans tous les commandements de Sa Majesté Royale, ne respectant rien d'autre que d'être soumis à Sa Majesté Royale.
Sa Majesté Royale m'a alors fait savoir qu'elle supposait aussi de telles choses de ma part, et qu'elle ne voulait pas manquer de sa part à son devoir dans un tel cas. Je suis revenu à mon ancienne position, à savoir que si je ne pouvais jouir du bonheur de devenir l'époux de Sa Royale Majesté, je mépriserais tout le reste et pourrais bien me contenter de peu, quoi qu'il en soit, que de me laisser flatter par une vaine ambition, et que je ne viendrais jamais en Suède ni ne la verrais à moins que Sa Majesté Royale ne me promette la consommation de notre mariage.
De là, nous sommes ensuite entrés dans un nouveau discours sur une chose ou une autre; Sa Majesté Royale m'a toujours assuré que tout ce qu'elle m'avait promis et tout ce qu'elle avait fait était véritablement l'opinion de Sa Majesté Royale, et qu'elle avait honnêtement l'intention de la respecter, de même que la dernière chose qu'elle promettait maintenant serait réalisée avec l'aide de Dieu; Sa Majesté Royale serait donc poussée à faire une telle promesse, par gratitude pour la contestation de ma fidèle affection envers la personne de Sa Majesté Royale, que je jouirais d'une telle chose.
J'estimais beaucoup cela, et je priais Sa Majesté Royale qu'elle s'assurait seulement de ma fidèle affection pour sa personne, regrettant d'avoir bien remarqué que Sa Majesté Royale ne croyait pas que je le pensais. J'ai toujours réitéré mon discours précédent, déclarant que mon intention n'était autre que celle de la personne de Sa Majesté Royale, et au cas où Sa Majesté Royale souhaiterait annuler complètement le mariage, que Sa Majesté Royale me ferait la grâce de me laisser démissionner de son service, que je travaillerai à l'étranger aussi longtemps que cela plaira gracieusement à Sa Majesté Royale, mais sans m'obliger à rester en Suède, où je n'ai jamais eu l'intention de venir.
Sa Majesté Royale a répondu que lorsque la paix serait faite, elle ne pourrait plus m'utiliser et que mon état ne permettrait pas non plus que je sois utilisé dans les affaires de l'État à l'étranger, et je ne voulais pas comprendre cela, et cela ne pouvait pas arriver; elle me reprochait mon entêtement.
A cela, j'ai seulement demandé que, dans le cas où je demanderais à être mis hors service ou si je le reconnaissais, que Sa Majesté Royale veille à ce que cela se produise honorablement et sans diminuer mon honneur; j'ai pris Dieu à témoin que j'ai honnêtement l'intention et l'espérance de servir Sa Majesté Royale et le Royaume, que je garderai une conscience tranquille devant Dieu, car je serais destiné, au cas où mon désir ne gagnerait pas son progrès, à prouver par mon actions avec quelle honnêteté et fidélité j'ai été, sans épargner ni la vie ni le sang; et je me contenterais donc (à côté de Dieu) de faire la même chose de cette manière, alors personne ne pourrait me soupçonner de me vouer à la paix et à la solitude.
Sa Majesté Royale a répondu qu'elle voulait bien qu'une telle chose se produise et que je n'aurais aucune raison pour cela (elle avait aussi entièrement confiance en ma fidélité, dont elle estime la qualité dans son esprit par une personne vraie; et si j'ai mal agi de toute façon, Sa Majesté Royale savait que Dieu le verrait et le punirait et que j'en subirais le pire. Sa Majesté Royale voulait faire ce qu'elle pensait responsable de notre Seigneur et de mon bien-être), sans que mon opinion n'en provoque la même chose. Sa Majesté Royale s'est aussi plainte de ce que je n'avais pas une plus grande confiance en elle et elle a contesté qu'elle ne pouvait pas dire ou faire plus que ce qui avait déjà été dit et fait.
Et même si Sa Majesté Royale était mue par une affection particulièrement élevée à prendre immédiatement ma personne pour époux, ce qui n'est pas le cas actuellement, elle ne quitterait pas pour autant son état ou sa réputation pour se marier immédiatement avant d'avoir accompli certaines choses, ce qu'elle entend faire et de préférence que le couronnement soit achevé, car je dois attendre une telle chose, et que je ne mériterais pas la grâce qui m'a été accordée si je ne me laissais pas contenter de la résolution qui vient d'être prise et faite, et que je ne savais pas encore ce que sa position et sa personne signifiaient; je ne sentais pas non plus la différence qui serait entre elle et moi, surtout si je refusais ce qu'on m'offrait concernant la succession et que ce serait une telle chose et des discours. J'en aurais probablement marre de rester seule, car mon humeur n'était pas fait pour ça.
Je lui ai répondu que ce serait mon plus grand malheur, dans la mesure où Sa Majesté Royale avait une telle opinion de ma personne et croyait donc que j'avais tout fait avec affectation et non selon le sens que j'avais dit, ce que Sa Majesté Royale voulait peut-être aussi dire à propos de l'affection je témoigne avoir pour sa personne; et si j'avais su avant de venir ici en Suède que Sa Majesté Royale avait changé d'avis et les promesses qu'elle m'avait faites dès ma jeunesse, je ne serais jamais venu ici, mais j'aurais autrement voulu chercher à vivre honnêtement dans le monde, et Sa Majesté Royale aurait mieux fait de me faire part au préalable de son opinion à ce sujet.
Sa Majesté Royale répondit que tout ce qu'elle avait promis dans sa jeunesse, elle l'avait fait sans le savoir, par ignorance de sa jeunesse. Elle n'avait pas eu le pouvoir de louer une ferme, et encore moins de se fiancer s'il y avait une telle considération, car Sa Majesté Royale ne serait pas obligée de la conserver, et elle annule ainsi toute obligation dans ce qui s'est passé dans sa jeunesse, et elle ne voulait plus être liée à quoi que ce soit de ce genre.
Seul ce qui a été dit maintenant est ce que Sa Majesté Royale avait honnêtement l'intention de soutenir, et je dois m'en contenter, et ce serait un honneur suffisant pour moi de venir au monde avec une telle considération, comme Sa Majesté Royale souhaitait en témoigner chacun de la même façon que complètement que le mariage ait été résolu; et si je mourais dans une telle espérance pour le monde entier, même si je n'avais pas pu en profiter, ce que beaucoup verraient volontiers qu'une telle chose était aux yeux du monde entier, ma réputation suffirait.
J'ai dit que je devais me contenter de ce qu'il plaisait à Dieu de faire et de m'imposer, et que je ne pouvais pas contredire la volonté de Sa Majesté Royale, mais je devais me permettre de me contenter de ce qu'il plaisait à Sa Majesté Royale de faire, comme Sa Majesté Royale, Sa Majesté Royale n'étant en mesure de forcer personne. Mais que je serais assez stupide pour me laisser flatter par une vaine ambition, ce ne serait pas mon humeur et j'aurais si peu d'honneur de me faire remarquer pour ce qui ne pouvait pas arriver, en alléguant que le comte Eric Oxenstierna avait aussi parlé d'épouser Sa Majesté Royale et n'avait que peu d'honneur de ce fait.
Sa Majesté Royale a immédiatement répondu qu'il y avait une grande différence entre le comte Eric et moi et que j'avais un avantage différent de lui. Sa Majesté Royale n'espérait pas qu'elle m'aurait ainsi traité comme elle l'avait traité; et si je ne savais mieux distinguer, je ne serais pas digne de l'honneur qui m'a été demandé, ni de la grâce avec laquelle Notre Seigneur a partagé et qualifié ma personne.
J'ai répondu et j'ai toujours maintenu mon opinion précédente sur le mariage et que je n'avais aucune autre intention ou motif, restant fidèle à mon opinion précédente. Je désirais aussi que Dieu me conserve de vivre jusqu'au jour où je serais placé dans les conditions et la préférence de ces messieurs après la mort de Sa Majesté Royale, et encore moins assumer une quelconque domination, car je ne m'entendrais jamais avec eux; j'estimais que j'allais rencontrer les plus grands inconvénients, et à Dieu ne plaise que je me salisse les mains dans leur sang. Il me serait bien plus agréable de ne jamais avoir de telles pensées, d'avoir une telle attente du royaume.
Sa Majesté Royale répondit que si elle ne savait pas si cela serait bénéfique à la Patrie, elle ne me constituerait jamais son successeur, et Sa Majesté Royale empêcherait bien que je me tache de leur sang, car ce serait certainement mieux de ne jamais encourager une telle chose qui pourrait causer du désordre; mais parce que Sa Majesté Royale voit et espère qu'en ma personne tout désordre peut être écarté et que tout le monde serait bien avec moi en paix, une telle chose est venue de Notre Seigneur, et que je ne serais pas digne de la grâce qui m'a été montré si je ne reconnaissais pas et n'acceptais donc pas cette offre.
Parmi eux, j'ai aussi soulevé la question suivante, parce que je voyais que dans tout ce que Sa Majesté Royale faisait concernant la déclaration de mariage, Sa Majesté Royale avait une telle indifférence à l'égard et à l'égard de celle-ci que je ne savais pas comment comprendre une telle chose, et je ne pouvais m'apercevoir pas que dans la résolution que Sa Majesté Royale a donnée au sujet du mariage, l'affection de Sa Majesté Royale serait indifférente à ma personne ainsi qu'à toute autre pour le moment; et il pourrait arriver que Sa Royale Majesté, par une affection particulière, soit éloignée de la confiance qui m'était accordée dans l'avenir.
Sa Majesté Royale m'a immédiatement interrompu en disant que je voulais seulement sonder ses pensées et la tromper, ce que je ne voulais pas faire, mais qu'elle ne serait pas obligée de révéler ses pensées à qui que ce soit ni d'en rendre compte à qui que ce soit, mais elle voulait que cela dépende de ce qu'elle m'avait dit maintenant, ni plus ni moins; et quelle que soit la promesse, Sa Majesté royale voulait la tenir honnêtement et sans crainte. Je devais me contenter de cette assurance et ne me soucier de rien d'autre, m'en tenant toujours à un seul discours.
Alors Sa Majesté Royale m'a ordonné de garder tout cela secret et de ne laisser personne d'autre le remarquer, sauf comme si tout avait déjà été résolu et accepté, ce que Sa Majesté Royale contesterait aussi toujours.
J'ai demandé que Sa Majesté Royale veuille m'informer de la manière d'écrire dans ses lettres manuscrites, que Sa Majesté Royale ne veuille pas m'assurer de quoi que ce soit de vain, peut-être par souci particulier d'abuser de quelqu'un; j'ai donc demandé que Sa Majesté Royale annote ici ce qui n'était pas sérieux avec une note et écrive tout le reste avec certitude et sans annotation, s'il plaisait à Dieu de lui donner les dons de l'esprit pour une résolution plus avantageuse pour mon désir.
Sa Majesté Royale m'a alors averti que lorsqu'elle m'écrirait, elle tiendrait certainement tout ce qu'elle m'avait promis, que je n'interpréterais ni ne prouverais par la présentation de lettres ou ne la lierais indirectement que par ce que Sa Majesté Royale m'avait maintenant promis en présence du comte Magnus et du docteur Jean et (comme cela a été dit précédemment) devant Dieu, ce qui serait le premier, le troisième puis le quatrième points.
Sa Majesté Royale m'a acquiescé et m'a dit que je devrais communiquer à ce sujet et continuer à travailler par des lettres à Monsieur mon père et au docteur Jean et à parler avec la reine Marie comme recommandé, bien que comme si tout était prêt, et que je le témoignerais à tous les ministres de Sa Majesté Royale (de préférence au grand chancelier et au feltmaréchal).
Après beaucoup de discussions et de débats, Sa Majesté Royale a dit que je devrais suivre son opinion par la suite et me laisser contenter, confiant dans l'aide de Dieu et la grâce de Sa Majesté Royale, et que je devrais ainsi remercier Sa Majesté Royale, priant ainsi Dieu pour qu'il veuille donc considérer ce travail, qu'il pourrait finir par être pour le bénéfice et le bien de la chrétienté et pour la joie de nous deux, laissant ainsi nos esprits à la volonté de Dieu et vivre toujours en faisant appel à Dieu, ce que Sa Majesté Royale a dit qu'elle voulait aussi le faire de son côté.
J'ai approuvé le discours de Sa Majesté Royale et lui ai offert mes remerciements soumis et j'ai prié Dieu pour la grâce d'un résultat souhaitable.
Finalement, je m'excusai d'avoir exprimé si librement mes pensées et d'avoir parlé plus avec mon cœur que je ne jugeais approprié de le transmettre dans ce lieu, ce que Sa Majesté Royale voulait très gracieusement remarquer et ainsi ressentir ma sincérité, car je l'avais encore la confiance d'une affection inchangée pour la bonté de Sa Majesté Royale pour ma personne.
Sa Majesté Royale l'a très bien pris et a estimé ma franchise comme si elle avait supposé et fait de même.
Sur ce, le comte Magnus et le docteur Jean nous ont exhortés à avoir une bonne et mutuelle confiance que Sa Majesté Royale me ferait à juste titre confiance et que je fais confiance à la disposition de Sa Majesté Royale.
English translation of the original concept (my own):
On June 15, 1648, in the evening and in the presence of Count Magnus and Bishop Dr. Johannes, the following passed between Her Royal Majesty and me.
Because I have noticed, both through Count Magnus and also through Dr. Johannes, how I hoped for a categorical resolution about the marriage, Her Royal Majesty therefore has let me be called in, so as to speak after some cunctation: that Her Royal Majesty has had me called into the presence of these two persons and into God's sight so that she can contest her intention and will with my person; and this was no mere nice chat or compliment, but this was serious to Her Royal Majesty, taking God to witness in all that is now happening, namely:
1. That Her Royal Majesty did not give me any hope of her marrying me, nor did she give me any hope that such a thing would happen.
2. Her Royal Majesty assured and promised that she wanted to marry no one else in this world, if she were to marry, than my person.
3. In case Her Royal Majesty did not want to marry, she wanted to seek to declare me as her successor and heir to the kingdom, for the sake of the safety and well-being of the realm.
Her Royal Majesty could not promise me anything greater, and if I were not satisfied with that, Her Royal Majesty would not know any other resolution to give.
After this I fell somewhat silent and could not really say anything, but the discourse began even further that Her Royal Majesty meant nothing else than what she had just said and she thus did not want to deceive me; confessing that Her Royal Majesty in her mind had not yet well decided either for or against the consummation of marriage and matrimony, but that everything that Her Royal Majesty heretofore has promised and now promises and does to me does not take place in consideration of Her Royal Majesty's own person and desire, nor for the sake of my person, but in regard to the public good and for the good and security of the Fatherland.
And although I could allow myself to imagine that Her Royal Majesty might have now been sending me out for the direction of the army, it has only happened for the service which Her Royal Majesty hopes I could perform for her and the Kingdom and thus to the public itself, thus assuring me about the Realm in event of death and assuring the Realm about my person, that they should have an eye on me, which would be Her Royal Majesty's only opinion.
At this I thanked Her Royal Majesty for the grace she had now given me, and I had to be satisfied with all that Her Royal Majesty pleased, but that my intention had always only ever been for Her Royal Majesty's person and for our marriage, I intending nothing else, neither have I desired or made other calculations, than that, in case all hope for the marriage was lost, to let everything else go.
At this we came into a harsh discourse, which follows as before; it is impossible to describe everything to the last detail.
Her Royal Majesty reproached me for my opiniatrery and ignorance, and she said that she wanted to further promise me to seek to promote her intention, in that Her Royal Majesty wanted to propose about the succession to the government at the next Herredag, relying on the previous resolution Her Royal Majesty had made and declared to the Estates about the marriage, that because I was now out and thus everything could not come to an end, that even in case of death they would declare me as her successor and hereditary prince of the Realm.
Her Royal Majesty told me that she openly wanted to associate with my person, saying that she did not yet want to have decided anything certain about the consummation of matrimony; yet Her Royal Majesty wanted to make a certain decision before her coronation and when the time came that Her Royal Majesty would turn twenty-five years old. And if Her Royal Majesty did not marry before that time (which time I would also have to await), then there would no longer be any hope that she would enter into any marriage, and before Her Royal Majesty is 25 years old, I should be assured either for or against the marriage, and the hope for it, between Her Royal Majesty and me, promising that she would never marry anyone other than me (and that would be enough satisfaction for me), supposing that no other maiden would promise and assure me of such a thing as she now did, that she did not want to marry anyone but me.
In the meantime, I had to trust in God's grace and in Her Royal Majesty's person and promise, and I had to pray God that He would give His blessing and help to move both our hearts to a good end. Her Royal Majesty said she did not want to go against God's will, she must therefore also put the security of the Fatherland before her own desire; and that what Her Royal Majesty now said was truly her opinion and that she wanted to seek my welfare in everything and to help promote my happiness higher than I myself could imagine or desire.
After this, I did not know what to do but to most submissively thank Her Royal Majesty; I only asked Her Royal Majesty not to mind that I made no other decision than the marriage. I did not wish for anything else but that I could well let myself be content with a piece of bread when my wish for marriage was robbed from me, and for the rest, I never wanted to see Sweden, which Her Royal Majesty did not take well; and on top of that Her Royal Majesty reproached me for my stubbornness, saying that I would unworthy of the grace that had been given to me and that I would be committing a fanfaronade and that it would be something out of a novel.
But if I were in some need, I would regret such a thing, and that our Lord had not let me be created as a private person or to attend the household and sit on top of my lord father's estate out there, but that God had destined me for something greater, and that I must not go against God's will. Her Royal Majesty knew well from my humour that it would not be content with so little, but that it would only be vanity that I would now be showing.
To this I replied and contested that it was my only seriousness, contesting with an oath that I would absolutely never intend to see Sweden unless the consummation of the marriage with Her Royal Majesty and me won its progress, for which I had great reasons. Here I contested how I deeply regretted that I did not seek Her Royal Majesty's affection for me in the consummation of the marriage, but I reminded Her Royal Majesty of what she had said to me that same evening in the Court Steward's room, when my lord father came to Count Magnus' wedding on March 2, 1647, that Her Royal Majesty had no affection for my person to marry me, but, at the request of the Estates and their subjects, she could finally enter into the marriage in that consideration, which Her Royal Majesty could not give me freely if I were to assume such a condition even once, and Her Royal Majesty knew well what I had then answered.
At this Her Royal Majesty replied that as far as the affection was concerned, it was still the same and it was as yet neither inclined towards or against marriage, but whatever Her Royal Majesty now did, Her Royal Majesty considered the Fatherland, whose welfare she preferred before her person or my person and desire; and if Her Royal Majesty knew that it were not in the best interest of the Fatherland, Her Royal Majesty would not express herself thus.
I remonstrated how I had often with the greatest sorrow learned how Her Royal Majesty had taken it badly that I had solicited about the matrimony and that I had thus most often declared my affection, which had caused me Her Royal Majesty's disgrace more than benefited it me, which had often tormented me, so that I, if I did have to despair of a good outcome for my desire, foreseeing myself falling into greater inconveniences and misfortunes if I were to persevere for long in my desire and intention.
I had been inclined to that for most of the time, as I had also begged God to turn my mind and heart away from this intention, so that I should not incur Her Royal Majesty's disgrace, in the future to my greatest detriment; because it would be completely against Her Royal Majesty's and I could then have no hope of a good outcome, because it would be best for me to get it out of my mind and put it in God's hands, not to seek my desire, but to content Her Royal Majesty with it. I had thus found myself quite incapable of such a thing in my mind or heart, much less of bringing my intention to any effect, but I had daily been suffocated, and as my spirit and affection for Her Royal Majesty's person had daily grown and increased, so my anxiety and sorrow have also increased daily; and I have not been able to control myself, which I suppose has done more harm than good, in that I have previously incurred Her Royal Majesty's disgrace.
4. Her Royal Majesty replied hereupon that she could do nothing more than what had already been done, and she did not want to deceive me with any nice talk, but that Her Royal Majesty was making a promise to me, if Her Royal Majesty was honestly inclined to keep it, and I should desire neither more nor less of her. Her Royal Majesty only wanted to thus declare herself even further towards me in gratitude for the affection she feels from me to her person, from the contestation I have now made about feeling my emotions, of which Her Royal Majesty now promised me and added for certain assurance that, in case Her Royal Majesty could not persuade the Estates to accept me as Hereditary Prince, Her Royal Majesty would then certainly want to marry me and consummate our matrimony.
And that one of these would certainly happen, either that Her Royal Majesty wanted to declare me as her successor to the kingdom, or that she would also take me in marriage. Her Royal Majesty said she would certainly want to effect either one of these, perhaps even both, and as soon as it were possible for Her Royal Majesty; as for that Her Royal Majesty now for the time being could not resolve so categorically to the consummation of the marriage, Her Royal Majesty had particular reasons, and Her Royal Majesty still had a few things to get out of the way and employ for her security until the wedding took place, preferably before the coronation was passed and everything else could be arranged.
In the meantime, I could make myself more considerable in the charge that was entrusted to me and in Her Royal Majesty's intention, it only happened as it now happened, either that I would have the better hope for the one or for the other, which is for either the matrimony or the succession to the realm, of which Her Royal Majesty certainly assured me, completely moved to such gratitude for the affection I have contested for Her Royal Majesty's person, as also for the sake of the good of the Fatherland.
At this, I could not completely thank Her Royal Majesty, contesting that I was completely unworthy of the grace that Her Royal Majesty showed me, and if I could not take it quite as Her Royal Majesty would like, she would then not want to explain such a bad thing, but she would attribute such a thing to a passion to which I could not master, protesting that I had no other intention than that of Her Royal Majesty's person and the marriage and that my ambition was bound thereto, not flattering myself by any other vanity, assuring Her Royal Majesty always of my obedient and devout heart, and that I hope to conduct myself thus towards Her Royal Majesty, if my fortune could be so good as to enter into marriage with her, that Her Royal Majesty will experience all the joy from my comportment and devout obedience which I shall bear in all Her Royal Majesty's commands, respecting nothing else than to be subservient to Her Royal Majesty.
Her Royal Majesty then let me know that she also assumed such things from me, and she did not want to fail on her part to do what was her duty in such a case. I returned to my former position, that if I could not enjoy the happiness of becoming Her Royal Majesty's husband, that I would despised everything else and could well be content with little, however it was, than to allow myself to be flattered by vain ambition, and that I would never come to Sweden or see it unless Her Royal Majesty were to promise me the consummation of our matrimony.
From here we then came into further discourse about one thing or another; Her Royal Majesty always assuring me that everything she had promised me and everything she had done was truly Her Royal Majesty's opinion, and she honestly intended to keep it, as also the last thing she now promised would be effected by God's help; Her Royal Majesty would therefore be moved to make such a promise, out of gratitude for the contestation of my faithful affection to Her Royal Majesty's person, that I should enjoy such a thing.
I highly esteemed this, and I begged Her Royal Majesty that she would only assure herself of my faithful affection for her person, regretting that I had well noted that Her Royal Majesty did not believe that I meant it. I always reiterated my previous speech, declaring my intention to be nothing but that of Her Royal Majesty's person, and in case Her Royal Majesty wished to cancel the marriage altogether, that Her Royal Majesty would do me the grace to let me resign from her service, that I well work abroad out there for as long as it would graciously please Her Royal Majesty, but not to require me to stay in Sweden, where I never intended to come.
Her Royal Majesty replied that when peace was made, she could then not use me, nor would my condition allow me to be used in state affairs abroad, and I did not want to understand that, and it could not happen; she reproached me for my stubbornness.
To that I only requested that in the event that I were to request to go out of service or were to acknowledge the same, that Her Royal Majesty would see to it that it may happen honourably and without diminishing my honour; I took God to witness that I honestly mean and hope to serve Her Royal Majesty and the Realm, that I shall maintain a clear conscience before God, for I would be intended, in case my desire did not win its progress, to prove through my actions how honestly and faithful I have been, not holding either life or blood spared; and I would therefore thus content myself (next to God) to perform the same in this way, then no one could suspect me of devoting myself to peace and solitude.
Her Royal Majesty replied that she well wanted such a thing to happen and that I would have no reason for it (she also completely trusted my fidelity, whose quality she esteems in her mind by a true person; and if I acted badly anyway, Her Royal Majesty knew that God would see it and punish it and I would fare the worse for it. Her Royal Majesty wanted to do what she thought responsible for our Lord and for my welfare), without my opiniatrery causing the same. Her Royal Majesty also complained that I did not have greater trust in her and she contested that she could not say or do more than what had already been said and done.
And even if Her Royal Majesty were moved by a particularly high affection to immediately take my person as her husband, which is not now the case, she still would not leave her state or reputation to immediately enter into marriage until she had accomplished some things, which she intends to do and preferably that the coronation may be completed, for I must await such a thing, and that I would not deserve the grace that was bestowed upon me if I did not let myself be satisfied with the resolution that has now been made, and that I did not yet know what her position and person had meant; nor did I myself feel the difference that would be between her and me, especially if I were to refuse what was offered to me about the succession and that it would be such a thing and discourses. I would probably get tired of sitting alone, as my humour was not made for it.
I replied that it would be my greatest misfortune, in that Her Royal Majesty had such an opinion of my person and thus believed that I had done everything affectedly and not according to the meaning I said, which perhaps Her Royal Majesty also meant about the affection I testify to her person; and had I known before I came here to Sweden that Her Royal Majesty had changed her mind and the promises she had made to me from youth upwards, I would never have set out here, but I would have otherwise wanted to seek to live honestly in the world, and Her Royal Majesty would have done better to have previously announced her opinion on this to me.
Her Royal Majesty replied that all that she had promised in her youth, she had done unknowingly, out of the ignorance of youth. She had not had the power to lease a farm, much less betrothe herself if there were such consideration in it, for Her Royal Majesty would not be obliged to keep it, and she thus cancels all the obligation in that which happened in her youth, and she did not want to be bound to anything of the kind anymore.
Only what has now been said is what Her Royal Majesty honestly intended to hold, and I must content myself with that, and it would be my honour enough for me to come into the world in such consideration, as Her Royal Majesty wished to testify to each and every one and the same as completely that the matrimony were resolved; and if I died in such hope for the whole world, even if I had not gotten to enjoy it, which many would gladly see that such a thing were in the sight of the whole world, it would be my reputation enough.
I said that I must be content with what it pleased God to do and impose on me, and I could not contradict Her Royal Majesty's will, but I had to let myself to be content with what it pleased Her Royal Majesty to do, as Her Royal Majesty was not in a position to force anyone. But that I would be so foolish as to let myself be flattered by a vain ambition, it would not be my humour and I would have so little honour to come to the fore for what could not happen, alleging that Count Erik Oxenstierna had also been talking about marrying Her Royal Majesty and had little honour thereby.
Her Royal Majesty immediately replied that there was a great difference between Count Erik and me and that I had a different advantage than him. Her Royal Majesty did not hope that she would have thus treated me as she had done him; and if I did not know to better distinguish, I would not be worthy of the honour which was requested of me, nor of the grace with which our Lord has shared and qualified my person.
I answered and always stood by my previous opinion about the marriage and that I had no other intention or motive, remaining by my previous opinion. I also desired that God would preserve me to live to see the day that I should be put into these gentlemen's terms and preference after Her Royal Majesty's death, much less assume any dominion, for I would never come to terms with them; I estimated that I would run into the greatest inconvenience, and God forbid I soil my hands in their blood. It would be much more pleasant to me never to have such thoughts to have such an expectation of the kingdom.
Her Royal Majesty replied that if she did not know if it would be beneficial to the Fatherland, she would never constitute me as her successor, and Her Royal Majesty would well prevent that I would stain myself in their blood, for it would certainly be better never to encourage any such thing that would cause disorder; but because Her Royal Majesty sees and hopes that in my person all disorder can be thrown out of the way and that everyone would be well with me at peace, such a thing came from our Lord, and that I would not be worthy of the grace that was shown to me if I did not acknowledge and thus accepte this offer.
Thereamong I also raised the question that because I saw that in everything Her Royal Majesty did about the declaration of marriage, Her Royal Majesty had such indifference to and from it that I did not know how I was to understand such a thing, and I could not find myself therein that in the resolution Her Royal Majesty has given about the marriage, Her Royal Majesty's affection would be indifferent to my person as well as to anyone else for the time being; and it could happen that Her Royal Majesty, through a particular affection, could be moved from the trust given to me in the future.
Her Royal Majesty immediately interrupted me, saying that I only wanted to probe her thoughts and deceive her, which I did not want to do, but she would not be obliged to reveal her thoughts to anyone or give an account of them to anyone, but she wanted to let it depend on what she had now told me, no more and no less; and whatever was promised, Her Royal Majesty wanted to honestly and undauntedly keep it. I had to be satisfied with that assurance and not worry about anything else, always remaining by one speech.
Then Her Royal Majesty commanded that I should keep all this secret and let no one else notice except as if it had all already been resolved and agreed to, which Her Royal Majesty would also always contest.
I requested that Her Royal Majesty would inform me of the manner of writing in her handwritten letters, that Her Royal Majesty not want to assure me with anything vain, perhaps out of particular considerations of abusing someone; so I requested that Her Royal Majesty here would annotate about what was not serious with a note and to write everything else certain and unannotated, if it pleased God to give her the gifts of the spirit for a more advantageous resolution for my desire.
At this Her Royal Majesty warned that when she wrote to me she would certainly keep everything she had promised me, that I would not interpret or further prove with the laying out of letters or indirectly bind her than through what Her Royal Majesty now promised to me in the presence of count Magnus and Doctor Johannes and (as was said before) in the sight of God, which would be the first, third and then the fourth points.
Her Royal Majesty acquiesced to me and said that I should communicate about this matter and further work through letters to my Lord Father and to Dr. Johannes and to speak with Queen Maria as recommended, although as if it was all ready, which I would testify to all Her Royal Majesty's ministers (preferably to the Grand Chancellor and to the Field Marshal).
After much talking and debating, Her Royal Majesty said that I should follow her opinion hereafter and let myself be content, trusting in God's assistance and Her Royal Majesty's grace, and I thus should thank Her Royal Majesty, thereby praying God that He would want therefore consider this work, that it could end up being for the benefit and good of Christendom and for the joy of us both, thus leaving our minds to God's will and and to live always in appeal to God, which Her Royal Majesty said she would also do on her side.
I approved Her Royal Majesty's speech and offered to Her Royal Majesty my due submissive thanks and prayed God for the grace of a desirable outcome.
Finally I excused myself for that I had so freely expressed my thoughts, and spoke more from my heart than I considered proper to be conveyed in that place, which Her Royal Majesty most graciously wanted to notice and thereby feel my sincerity, as I still had the confidence of an unchanged affection for Her Royal Majesty's kindness for my person.
Her Royal Majesty took the same quite well and esteemed my frankness as though she had supposed and done the same.
Thereupon Count Magnus and Dr. Johannes exhorted us to have a good and mutual trust that Her Royal Majesty would rightly trust me and that I trust Her Royal Majesty's disposition.
