Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 122 to 134, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 100 to 111, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
Kristina's letter to Pierre Hector Chanut, written on February 17 or 18/27 or 28 (New Style), 1654, is here:
Kristina's letter of March 10/20 (Old Style), 1652 to her cousin the Landgrave Friedrich of Hesse-Darmstadt is here:
Father Paolo Casati's letter of November 25/December 5 (New Style), 1655 to Pope Alexander VII is here:
The account:
WHITELOCKE'S picture of Christina has its value, though he did not understand her. In her cleverness he saw only a bright scholar's precocity; in her proposal to descend from the throne only a "young lady's" capricious whim. It did not occur to him that the "young lady", who seemed to be soaking in his words of mature wisdom, might really be playing with him and keeping back a portion of her thoughts. Yet that is not an infrequent way with young ladies. It may even have been the way, sometimes, of Mrs. and the Misses Whitelocke; and it was certainly Christina's way. She was an infinitely more complex young lady than the grave old Puritan imagined.
It was not true that she proposed to quit her throne merely for the sake of the greater calm of a private station. She also meant to change her religion; and she told Whitelocke nothing about that. Nor was it true that Whitelocke was, as she let him think, the first recipient of her confidences. Long before she confided in him[,] she had confided, as we know, in Chanut; and Whitelocke, in fact, prints the letter to Chanut which makes this clear, though without appearing to perceive that it contradicts Christina's statement that she had first sought advice from himself.
"You know" (Christina wrote to Chanut on February 28, 1653 [sic]) "that this fancy hath continued with me a long time, and that it hath not been without consideration. It is eight years since I formed this resolution, and at least five since I communicated it to you. In all that time nothing has happened to make me change my mind."
For years, she adds, she has been working towards the end which she now proposes to accomplish. She perceives that her action will be like the ringing down of the curtain on a drama; but she is indifferent to the applause or the lack of it. The many will doubtless censure; but the few will approve; and Chanut will be one of the few. She is quite content that the multitude shall be puzzled as to her motives. She despises the multitude, — she is capable of laughing at them. Though she will have plenty of leisure henceforward, she will devote none of it to worrying about their criticisms of her conduct. On the contrary, resigning without regret the advantages which she has enjoyed without improper pride, she will devote her time to examining her past life and correcting her faults, albeit without expressing any shocked surprise at them, or regarding them as matters to be repented of in sackcloth and ashes. Nor is she acting without consideration of the designs and decrees of Providence, though she is not at all sure what these may be —
"If Providence should still deign to take the trouble to direct my affairs for me, I shall submit to the divine will with all proper respect and resignation. If Providence leaves me to myself, I shall devote the faculties divinely bestowed upon me to the pursuit of happiness. And I shall achieve happiness, feeling sure that I have nothing to fear from either God or men; and the rest of my life shall be consecrated to familiarising myself with these thoughts, and watching from the safety of the haven the troubles of those who are still agitated by the storms of life because they have never given their minds to such reflections. I am happy, am I not? Many would envy me if they knew my happiness; but you are too good a friend to envy me. You will sympathise, rather, seeing that I have the frankness to confess that I derive a goodly share of these sentiments from my conversations with you."
That is a real confidence, — differing from the conversations with Whitelocke as a confidence differs from an apology. The heart speaks in it, even if the facts are scamped. There was no need for Christina to tell Chanut the facts, — he knew them. He might protest, for form's sake; but he would also admire and express his admiration, — sympathise and express his sympathy, — realising that Christina's decision was no sudden and irresponsible caprice, but the inevitable climax of a prolonged drama of the soul.
For Christina had long, as he knew, uneasily lived a double life; the life of a queen who was the illustrious figure-head of a country glorious in war; and the life of a woman to whom the routine of pomp was wearisome, and whose æsthetic sensibilities bade her aim at self-development, self-perfection, and self-expression. Alike in study and in frivolity, the struggle between the two sides of her nature had proceeded; but the scholars had hardly got nearer to perceiving it than the statesmen. To some of them she had appeared merely a blue-stocking; while others — like the Doctor of Divinity with whom she insisted on playing battledore and shuttlecock — had been shocked to see in her nothing but a romp.
She had been both these things at her hours, in response to the influences working on her; the abiding influence being the neurotic strain which impelled her to exaggerate in all things. But those traits were superficial. The essence was the desire to be herself and not the incarnation of her country; to live her own life, not the corporate life of Sweden. No women, and only a few men, had been accorded glimpses at this real self; but they could see that her motives, though apparently various, hung together. She was worried; religious unrest was mixed up with her worries; but the worries and the unrest were the occasion rather than the causes of the great renunciation on which she had determined.
She was worried with plots, opposition, hostility of sundry kinds. Her statesmen were jealous of her scholars; her countrymen were jealous of the foreigners. Different factions were pulling different ways. The peasants wanted her to take their part against the nobles; the nobles wanted her to take their part against the peasants. There were even plots against her life, though it can hardly be said that her life was in any real danger from them. The disorder in the finances, which was really due to the expenses of the Thirty Years War, was attributed to her extravagance; and satires were circulated on the subject: notably a poem in which the following imaginary dialogues occurred —
"Beaulieu", asked the Queen of her Master of the Ceremonies, "how much does a ballet cost?"
"About ten thousand dollars, Your Majesty."
"What! Is that all? Get the money from the Treasurer at once."
And then again —
"John Holm", asked the Queen of her Chamberlain, "what are people talking about in the city?"
"They find that the time hangs heavily and tediously because Your Majesty no longer dances."
"Well, Beaulieu", said the Queen, turning to the Master of the Ceremonies, "prepare a ball for the amusement of the people. How much does a ball cost?"
"About twenty thousand dollars, Your Majesty."
"Very well! Go to the Treasurer and tell him to give you the money!"
The implied charge was not altogether unfounded. Christina had begun to fling money about recklessly from the very day of her Coronation, when her accession was honoured with a salute of no less than 1800 guns, and wine, both red and white, spouted from the fountains all day long. But these things did not really matter. Christina could have conciliated her critics by mending her ways; or she could have defied them. Sedition does not seem to have frightened her. But she disliked the atmosphere of political conflict and intrigue. She had no real interest in the business, — she knew a better way.
On the religious side, too, she had found a way which pleased her better than that of the long-winded Lutherans; though it would be an error to think of her as a woman to whom nothing but religion mattered. In later life, indeed, when she wrote her Memoirs, she was persuaded that she had cheerfully resigned precious possessions for the sake of the Gospel and the Kingdom; but, in that distant view of the matter, she had evidently got the perspective wrong. Her tone, at the time, was different; for, on the very eve of her own change of religion, we find her writing to Prince Frederick of Hesse to dissuade him from changing his —
"You must be aware" (she urged) "how much converts are hated by those whom they leave, and you must know from many famous examples that they are despised by those whom they join. Consider how the belief in his constancy affects the reputation of a prince, and be assured that your fame will suffer if you are guilty of such a fault."
The inconsistency is too glaring to be explained except on the assumption that, in the choice of a religion, as in the other affairs of life, circumstances alter cases: a common assumption in royal circles ever since the day when Henri IV. declared Paris to be worth a mass. Christina, in fact, speaks of herself, in this very letter, as being of "a third religion", and therefore able to discuss the other two religions impartially. We must be content to make what we can of her attitude and her arguments when we come to piece together the story, such as it is, of her conversion.
There was no coup-de-foudre, such as has marked the great historical conversions from the time of St. Paul to that of General Booth. It was a gradual process, ending, indeed, in a sort of rapt mysticism, but originating in an impulse partly æsthetic and partly philosophic. Disgust with the aridities of Lutheran hair-splitting, the æsthetic inadequacy of Lutheran ritual, and the awful length of Lutheran sermons, furnished the starting-point: as we have seen, Christina's first manifestation of religious originality was to misbehave in church. She was also, like most clever young women, instinctively and intensely anxious to be "in the movement"; and those were days when, everywhere except in England, the prevalent spiritual movement was back to Rome. Many eminent scholars had 'verted or were 'verting; and it may well have seemed to Christina that all the clever people, and all the nice people, were Catholics.
How or when the seed was first sown[,] one cannot say. She herself attributes her change of heart to a serious illness which overtook her in 1648. "It was in this sickness", she writes, "that I made a vow to quit all and become a Catholic if God would save my life"; but, if she made this vow at that date, she certainly did not hurry to fulfil it, as her attempt, made four years later, to dissuade Frederick of Hesse from becoming a Catholic most clearly shows. Her enemies, on the other hand, have attributed her conversion to the evil influence of Dr. Bourdelot; but that is a still less credible theory, — not only because Bourdelot is said to have been an atheist, but also because of the improbability that such a woman as Christina would have gone to a practical joker for religious advice.
Most likely, therefore, the first effective evangelists were Chanut and Descartes. The former was the most sympathetic and the latter the cleverest man whom Christina had ever met. And they were both Catholics of a kind: the kind which, somehow or other, — in virtue, as it were, of the disposition of their minds in watertight compartments, — contrive to reconcile profound and daring speculation with a theoretical acceptance of the papal authority in the domain of dogma. It does not much matter whether they actually sowed the seed or only prepared the soil, or whether the effect of their conversations was accidental or designed.
But then came Father Macedo, a Jesuit, and Confessor to the Portuguese Ambassador. The Ambassador, who knew no Latin, sometimes employed him as an interpreter; and he seized the opportunity of spreading the light at times when he was supposed to be discussing diplomatic business. If he did not shake Christina's faith, at least he aroused her curiosity. It was arranged between him and her, under the unsuspecting Ambassador's nose, that machinery should be set in motion for her conversion: that the General of the Jesuit Order should be asked to send two of his best men to Sweden to reason with her. Perhaps, delighting in theological dialectics, she wished to show that she could give a good account of herself in controversy; or it may be that intellectual pride forbade her to yield, except to the Pope's picked champions.
Macedo, at any rate, accepted the commission and set out for Rome. The Ambassador refused him leave of absence; but he dispensed with it, and departed secretly, holding that his duty to the Church ranked before his duty to the man who only paid his salary. Nor was his flight altogether without adventure. He shivered all night on a desolate rock while waiting for the vessel which was to take him off. The scandalous report was spread that he had not gone alone, but had taken a lady with him on a gallant excursion. A hue and cry was raised. The captain of a Swedish man-of-war was sent in pursuit, — albeit with secret instructions from Christina on no account to catch the fugitive: a series of exciting incidents which may well have appealed to her appreciation of the romantic, mysterious, and spectacular.
And then, in due course, the emissaries of the Jesuit General arrived: Francesco Malines, Professor of Theology at Turin, and Paul Casati, Professor of Mathematics at Rome; but still an air of mystery — deeper mystery than even before — enveloped the proceedings. The emissaries did not announce themselves: they knew — or feared — that a Protestant mob would tear them limb from limb if their errand were suspected. They appeared, therefore, as ordinary Italian gentlemen travelling for their pleasure, and were presented at Court in that character, leaving it to Christina to divine their true identity and question them. She had seen them several times before she penetrated their disguise; but then there was a whispered colloquy, as between the partners in some dark conspiracy of melodrama —
"Are you those whom I expect?"
"We are."
"Have you letters for me?"
"We have."
"Not a word of them to any one. Be silent as the grave!"
One can almost see her putting her finger to her lips, not exactly in jest, but with a certain satisfaction at having a secret which even her sagacious Chancellor must not be allowed to penetrate: she was still young enough to take pleasure in that way. The next thing was to find pretexts for private conversations with the missionaries, and even to play with them something very much akin to a comedy: putting posers to them as if to make it clear that she was worth converting because she was hard to convert, — affecting to be obdurate, even after she had made up her mind to yield.
The position which she chose to defend would seem to have been that of a sceptic rather than an orthodox Protestant; and it was a fixed idea with her, in later years, that she had never in her life believed the Lutheran tenets. We have only her word for that; but we can easily conceive that Catholicism appealed to her by its trick of whittling away intellectual difficulties, instead of insisting upon a definite intellectual attitude towards a vast number of undemonstrable propositions. For that is unquestionably the line of attack by which Catholicism sometimes subdues superior minds.
Protestantism affirms at once the right of private judgment and the duty of privately judging in favour of particular conclusions. But that is, of course, to confer a privilege with one hand and take it away with the other, and to assume authority in the very act of denying it: an inconsistency which always seems either painful or absurd to those who are acute enough to detect it.
Catholicism, at any rate, perceives and avoids that pitfall. It no more asks any Catholic to have an opinion of his own about any doctrinal subtlety than the Professor of Mathematics expects the man in the street to have opinions of his own about the infinitesimal calculus. Its view is, rather, that, as mathematics are left to mathematicians, so theology should be left to theologians; that whatever appears to be "contrary to reason" shall be regarded as "above reason"; that the faithful shall leave whatever puzzles them to the Church — that is to say, to the Pope. If the Pope be mistaken — perish the thought! — the responsibility is his. The convert need not worry, but may confess his sins and be absolved.
That is the position. It seems to have both pros and cons, but we need not go into them. Enough to note it, and to note also how much more powerfully than Protestantism it appeals to those who combine dialectal acumen with mystical inclinations. Christina was such a one; and hence her sudden capitulation after strenuous resistance. She argued everything: the distinction between good and evil; the existence of God; the immortality of the soul. But then she added, to the intense astonishment of the evangelists who believed that she was trying to drive them into a corner: "Perhaps, after all, I am nearer to becoming a Catholic than you suppose."
"When we heard that", said Casati, "we felt like men raised from the dead"; and the rest was only detail. Supposing she were admitted into the Church, Christina asked, would the Pope accord her a dispensation to receive the Lord's Supper, once a year, according to the Lutheran rites? The answer was that the Pope would assuredly lend himself to no such deception; and that settled it —
"The die is cast", said Christina. "I must resign my crown."
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Whitelockes teckning af Kristina har sitt värde, ehuru han icke förstod henne. I hennes snille såg han endast en begåfvad lärjunges brådmogenhet, i hennes beslut att afsäga sig kronan endast "en ung dams" nyckfulla infall. Det föll honom icke in, att den "unga damen", som tycktes insupa hans mogna visdoms ord, i själfva verket kunde leka med honom och förtiga en del af sina tankar. Detta är just ingenting ovanligt hos unga damer. Det torde nog stundom ha händt både mrs. och missena Whitelocke, och Kristinas sätt var det för visso. Hon var en oändligt mycket mera sammansatt ung dam än den allvarlige gamle puritanen föreställde sig.
Det var icke sant, att hon tänkte lämna sin tron endast för att komma i åtnjutande af en privatpersons lugnare ställning. Hon hade också för afsikt att förändra sin religion, men därom sade hon ingenting åt Whitelocke. Det var icke heller sant, att Whitelocke var den förste, som erhöll hennes förtroende, såsom hon lät honom tro. Långt innan hon meddelade sig med honom, hade hon redan anförtrott sig åt Chanut; och Whitelocke aftrycker också det bref till Chanut, som förklarar detta, ehuru han icke tyckes märka, att det motsäger Kristinas försäkran, att hon först sökt råd hos honom.
"Ni vet", skref Kristina till Chanut den 26 februari 1653 [sic], "att jag länge hyst denna tanke och att detta icke skett utan öfverläggning. Det är åtta år sedan jag fattade detta beslut, och åtminstone fem år sedan jag meddelade Eder detsamma. Under hela denna tid har ingenting händt, som kunnat förmå mig ändra föresats."
I åratal, tillägger hon, hade hon arbetat för det mål, som hon nu föresatt sig att fullfölja. Hon inser, att hennes handling skall bli som om ett förhänge nedfälldes öfver ett drama, men hon är likgiltig för bifall eller icke bifall. Mängden skall sannolikt klandra henne, men ett fåtal gilla henne, och Chanut skall vara en af de få. Hon är fullkomligt nöjd med att mängden skall undra, hvilka hennes bevekelsegrunder äro. Men hon föraktar mängden och kan skratta åt den. Fastän hon dädanefter skall få godt om tid, tänker hon icke ett ögonblick plåga sig med dess kritik öfver hennes uppförande. Tvärtom, då hon utan saknad afstår från de fördelar, som hon åtnjutit utan otillbörlig stolthet, skall hon ägna sin tid åt granskningen af sitt förflutna lif och att rätta sina fel, utan att fördenskull uttrycka någon upprörd öfverraskning öfver dem eller betrakta dem såsom något, som bör ångras i säck och asko. Hon handlar för öfrigt icke utan afseende på försynens planer och beslut, ehuru hon alls icke vet hvilka dessa äro:
"Om försynen ännu skulle värdigas göra sig besvär med att tyda mina angelägenheter, skall jag med vederbörlig vördnad och undergifvenhet underkasta mig den gudomliga viljan. Om försynen lämnar mig åt mig själf, skall jag ägna de gåfvor, som gudomlig nåd förlänat mig till att söka lyckan. Och jag skall bli lycklig, enär jag känner mig förvissad om, att jag icke har något att frukta från vare sig Gud eller människor; och hela mitt återstående lif skall jag söka göra mig förtrogen med dessa tankar och från den trygga hamnen ge akt på deras bekymmer, hvilka ännu kringkastas af lifvets stormar därför att de aldrig ägnat sina tankar åt sådana betraktelser. Är jag icke lycklig? Många skulle afundas mig, om de visste, huru lycklig jag är; men Ni är en alltför god vän för att afundas mig. Ni skall fastmer skänka mig Edert deltagande, då Ni ser, att jag är öppenhjärtig nog att erkänna, att jag fått en god del af dessa känslor från mina samtal med Eder."
Detta är ett verkligt förtroende — lika skiljaktigt från hennes samtal med Whitelocke som ett förtroende skiljer sig från en ursäkt. Hjärtat talar i det, äfven om fakta äro knapphändiga. Kristina behöfde för öfrigt icke omtala det verkliga förhållandet för Chanut, ty han kände det. Han kunde för formens skull göra invändningar, men han skulle också beundra och uttala sin beundran — sympatisera och uttrycka sin sympati — då han fann, att Kristinas beslut icke var en plötslig, oförsvarlig nyck, utan den oundvikliga höjdpunkten af ett långvarigt själsdrama.
Kristina hade verkligen, såsom han visste, länge oroligt lefvat ett dubbellif; lifvet hos en drottning, som var den lysande gallionbilden för ett i krig ärorikt land, och lifvet hos en kvinna, för hvilken ståten var tröttsam och hvars skönhetskänsla bjöd henne sträfva efter själfutveckling, själffulländning och själfhäfdelse. Både under hennes studier och hennes förströelser hade kampen mellan de båda sidorna af hennes natur fortgått; men de lärde hade knappast lika väl märkt detta som statsmannen. För några af dem hade hon endast tett sig som en blåstrumpa, medan andra — i likhet med den teologie doktor, med hvilken hon ville spela boll — förgrymats af att i henne icke finna annat än en yrhätta.
Hon hade tidtals varit båda delarna alltefter de inflytanden, som påverkade henne, medan det fortfarande inflytandet utgjordes af den neurotiska belastning, som dref henne till öfverdrift i allt. Dessa drag voro emellertid ytliga. Det väsentliga var hennes önskan att vara sig själf och icke personifikationen af hennes land, att lefva sitt eget lif, icke Sveriges statsslif. Ingen kvinna och blott få män har det förunnats att få inblickar i detta hennes verkliga jag; men de kunde se, att hennes bevekelsegrunder, ehuru af olika slag, likväl sammanhängde med hvarandra. Hon var uttråkad; religiös oro blandade sig med hennes obehag, men obehagen och oron föranledde fastmer tillfället än de utgjorde orsakerna till den stora uppoffring, för hvilken hon beslutat sig.
Hon var trött på intriger, motsägelser, fientligheter af allehanda slag. Hennes statsmän voro afundsjuka på hennes lärde, hennes landsmän afundsjuka på utländingarna. Olika partier sträfvade åt olika håll. Bönderna ville, att hon skulle försvara dem mot adeln; adeln, att hon skulle sätta sig på dess sida mot bönderna. Anslag mot hennes eget lif förekommo också, ehuru det knappast kan sägas, att hennes lif verkligen var i fara. Oordningen i rikets finanser, som i verkligheten berodde på kostnaderna för trettioåriga kriget, tillskrefs hennes slöseri, och om den saken voro satirer i omlopp, i synnerhet ett poem, hvari följande samtal förekom:
"Beaulieu", sade drottningen till sin ceremonimästare, "hur mycket kostar en balett?"
"Omkring tiotusen daler, Eders majestät."
"Hvad! Icke mera? Tag genast pengarna hos skattmästaren."
Och vidare:
"Johan Holm", sade drottningen till sin kammartjänare, "hvad säger folk i staden?"
"Man tycker, att tiden blir lång och tråkig därför att Eders majestät icke dansar mera."
"Godt, Beaulieu", sade drottningen och vände sig till sin ceremonimästare, "ställ till en bal för att roa folket. Huru mycket kostar en bal?"
"Omkring tjugutusen daler, Eders majestät."
"Godt! Gå till skattmästaren och säg, att han skall lämna Eder pengarna!"
Förebråelsen var emellertid icke alldeles ogrundad. Kristina hade börjat strö penningar omkring sig alltifrån den dag hon kröntes och hennes uppstigande på tronen firades med salut från icke mindre än 1,800 kanoner och både rödt och hvitt vin hela dagen rann i springbrunnarna. I själfva verket betydde detta likväl icke mycket. Kristina hade kunnat tysta dem, som klandrade henne, genom att bättra sig eller ock kunde hon ha trotsat dem. Uppror tyckes icke ha skrämt henne. Men hon afskydde den atmosfär af politiska strider och ränker, som omgaf henne. Hon hyste intet verkligt intresse för regeringsärendena — hon visste hvad som var bättre.
Äfven hvad religionen angick, hade hon funnit hvad som mera behagade henne än den långrandiga lutheranismen, ehuru det skulle vara ett misstag att tro henne vara en kvinna, för hvilken ingenting annat än religionen hade betydelse. Då hon under den senare delen af sin lefnad skref sina "Minnen", var hon visserligen öfvertygad om, att hon med glädje afstod från dyrbara ägodelar för evangeliets och Guds rikes skull, men på så långt afstånd från händelserna hade hon tydligen förlorat det rätta perspektivet. Vid denna tid var hennes tro helt annorlunda, ty omedelbart före sin egen religionsförändring finna vi, att hon skref till prins Fredrik af Hessen och sökte öfvertala honom att icke byta om religion.
"Ni måste veta", förklarade hon, "huru hatade nyomvändne äro af dem de lämna, och af ryktbara exempel måste Ni också veta, att de föraktas af dem, till hvilka de öfvergå. Betänk, huru tron på hans ståndaktighet inverkar på en furstes anseende, och var viss om, att Edert rykte skall lida, om Ni gör Eder skyldig till ett sådant fel."
Inkonsekvensen är alltför påtaglig för att kunna förklaras, så vida man icke vill påstå, att omständigheterna förändra saken i valet af religion liksom i andra lifvets angelägenheter: ett vanligt förebärande i kungliga kretsar allt sedan den dag, då Henrik IV förklarade, att Paris var värdt en mässa. I själfva verket talar Kristina i detta bref om sig själf, som om hon omfattade "en tredje religion" och fördenskull kunde bedöma de båda andra religionerna med opartiskhet. Vi måste nöja oss med att förklara hennes hållning så godt vi kunna och granska hennes skäl, då vi skola sammanfoga historien, sådan den är, om hennes omvändelse.
Där förekommer intet sådant coup de foudre, som utmärkt de stora historiska omvändelserna från aposteln Paulus till general Booth. Det var en gradvis framskridande, process, hvilken slutade med ett slags hänförd mysticism, men som hade sitt ursprung i en delvis estetisk, delvis filosofisk bevekelsegrund. Motvilja mot de torra lutherska hårklyfverierna, den estetiskt otillfredsställande lutherska ritualen, och de lutherska predikningarnas fruktansvärda längd utgjorde utgångspunkten; såsom vi sett, var Kristinas första yttring af religiös originalitet, att hon uppförde sig på ett opassande sätt i kyrkan. Liksom de flesta begåfvade unga kvinnor var hon af instinkt ytterst ifrig att vara "midt uppe i rörelsen", och just under dessa dagar var, utom i England, den förhärskande andliga rörelsen "tillbaka till Rom". Många framstående lärde hade "omvändt" sig eller stodo i begrepp att "omvända sig", och Kristina kunde ganska väl ha tyckt, att allt begåfvadt och allt fint folk voro katoliker.
Huru och när utsädet först såddes, kan ingen säga. Själf tillskrifver hon sitt hjärtas förändring en allvarsam sjukdom, som 1648 angrep henne. "Under denna sjukdom", skrifver hon, "gjorde jag ett heligt löfte att öfvergifva allt och bli katolik, om Gud ville rädda mitt lif." Om hon verkligen gjorde detta löfte vid den tiden, så hade hon visserligen ingen brådska att uppfylla det, såsom det försök, hon fyra år därefter gjorde att öfvertala Fredrik af Hessen från att bli katolik, tydligt nog visar. Å andra sidan ha henens [sic] fiender gifvit d:r Bourdelot fördärfliga inflytande skulden för hennes omvändelse; men detta är ännu mindre troligt, icke allenast därför att Bourdelot sades ha varit ateist, utan äfven på grund af det osannolika däri, att en sådan kvinna som Kristina skulle ha vändt sig till en rolighetsmakare för att erhålla råd i en religionsfråga.
Sannolikast är fördenskull, att de första verksamma troslärarna voro Chanut och Descartes. Den förre var den mest sympatiska och den senare den snillrikaste människa, Kristina någonsin träffat, och båda voro det slags katoliker, som på ett eller annat sätt — i kraft af sin andes, så att säga, inledning i vattentäta skott — lyckas förena djupt och djärft tänkande med ett teoretiskt medgifvande af den påfliga auktoriteten på dogmens område. Det gör icke mycket till saken, om de verkligen sådde säden eller endast förberedde jordmånen, eller om verkan af deras samtal var tillfällig eller beräknad.
Men sedan kom pater Macedo, jesuit och portugisiska sändebudets biktfar. Sändebudet, som icke kunde latin, använde honom ibland som tolk, och han passade på tillfället att sprida ljuset på de tider, då han antogs behandla diplomatiska ärenden. Om han icke skakade Kristinas tro, väckte han åtminstone hennes nyfikenhet. Midt för sändebudets näsa kommo de öfverens om, att åtgärder skulle vidtagas för hennes omvändelse: jesuiternas ordensgeneral skulle anmodas sända två af ordens bästa medlemmar till Sverige för att tala med henne. Hon, som älskade teologiska dispyter, önskade måhända visa, att hon kunde göra bra rätt för sig i ett meningsskifte, eller kanske hennes intellektuella stolthet förbjöd henne ge vika för andra än påfvens valda kämpar.
Macedo åtog sig i alla händelser uppdraget och begaf sig på väg till Rom. Sändebudet vägrade honom tillåtelse att resa, men detta frågade han icke efter, utan afreste i hemlighet, alldenstund han ansåg sin plikt mot kyrkan gå framför sina skyldigheter mot den person, som endast aflönade honom. Hans flykt var för öfrigt icke alldeles utan äfventyr. Hela natten skakade han af köld på en enslig klippa, medan han väntade på fartyget, som skulle ta honom ombord. Den skandalösa berättelsen spriddes, att han icke rymt ensam, utan tagit med sig en fröken på en kärleksresa. Också höjdes ett anskri, och ett svenskt örlogsfartyg sändes efter flyktningen, men med hemliga order från Kristina till kaptenen att på inga villkor fånga honom; en rad spännande händelser, som måste ha tilltalat hennes smak för det romantiska, hemlighetsfulla och uppseendeväckande.
I sinom tid anlände jesuitgeneralens utskickade: Francesco Malines, teologie professor i Turin, och Paolo Casati, professor i matematik i Rom; men fortfarande insveptes åtgärderna i en ändå djupare hemlighetsfullhet än förut. De utskickade gåfvo sig icke tillkänna; de visste — eller fruktade — att en protestantisk pöbel skulle slita dem i stycken, om deras ärende misstänktes. De uppträdde fördenskull såsom vanliga italienska adelsmän, hvilka reste för sitt nöje, och presenterades i denna egenskap vid hofvet, där de öfverläto åt Kristina att gissa, hvilka de i själfva verket voro, och fråga dem. Hon hade sett dem flera gånger, innan hon genomskådade deras förklädnad, men då ägde ett hviskande samtal rum liksom mellan deltagarna i en dunkel melodramatisk sammansvärjning.
"Ären I dem jag väntar?"
"Det äro vi."
"Hafven I bref till mig?"
"Det hafva vi."
"Icke ett ord om dem till någon. Varen tysta som grafven!"
Man kan nästan se henne lägga sitt finger på läpparna, om icke precis på skämt, så likväl med en viss tillfredsställelse att ha en hemlighet, som äfven hennes skarpsynte kanslär icke skulle få tillfälle uppdaga; hon var ännu tillräckligt ung för att finna nöje häri. Därnäst måste förevändningar för enskilda samtal med de utskickade uppfinnas, och något, som mycket liknade en komedi sättas i verket. I detta syfte förhöll hon sig på sådant sätt, att det blef dem klart, att det var mödan värdt att omvända henne, eftersom hon var så svår att omvända; äfven sedan hon beslutit ge vika, låtsades hon nämligen vara omöjlig att öfvertyga.
Den ställning, hon valde att försvara, tyckes fastmer ha varit en tviflandes, än en ortodox protestants, och under hennes senare år var hon fullt och fast öfvertygad om, att hon aldrig trott på de lutherska lärosatserna. Om den saken ha vi emellertid endast hennes egen försäkran, men kunna lätt förstå, att katolicismen tilltalade henne genom sitt knep att kringgå intellektuella svårigheter, i stället för att intaga en bestämd intellektuell ståndpunkt inför en stor mängd obevisliga satser. Detta är nämligen utan fråga det angreppssätt, hvarpå katolicismen stundom kufvar öfverlägsna andar.
Protestantismen erkänner samtidigt rätten till enskild pröfning och plikten att företaga denna pröfning till förmån för särskilda satser. Detta är naturligtvis att med ena handen gifva ett privilegium och ta det tillbaka med den andra samt göra anspråk på auktoritet just i det man förnekar denna; en inkonsekvens, som alltid synes pinsam eller orimlig för hvar och en, som är skarpsinnig nog att upptäcka den.
Katolicismen ser och undviker i alla händelser denna fälla. Den begär icke mer, att någon katolik skall ha en egen mening om lärans hårklyfverier än en professor i matematik väntar, att mannen från gatan skall ha egna åsikter om infinitesimalkalkylen. Dess synpunkt är fastmer att, liksom matematiken skall lämnas åt matematiker, så skall teologien lämnas åt teologer; att hvad som synes "stridande mot förnuftet skall betraktas såsom öfver förnuftet"; att de troende skola lämna hvad som förbryllar dem åt kyrkan, d. v. s. åt påfven. Om påfven misstar sig — bort denna tanke! — drabbar ansvaret honom. Den omvände behöfver icke bry sin hjärna, utan bör bikta sina synder och erhålla absolution.
Detta är ställningen. Den har mycket både för och emot sig, men härmed behöfva vi icke sysselsätta oss. Det är nog att framhålla detta och äfven att framhålla, huru mycket kraftigare än protestantismen den katolska kyrkan tilltalar dem, som förena dialektisk skärpa med benägenhet för mysticism. En sådan person var Kristina, och häraf kom sig också, att hon plötsligt gaf sig efter ett envist motstånd. Hon gjorde invändningar mot allting: skillnaden mellan godt och ondt; Guds tillvaro; själens odödlighet. Men därpå tillade hon till de båda utskickades stora förvåning, hvilka trodde, att hon ville sätta dem i förlägenhet: "När allt kommer omkring, är jag måhända närmare att bli katolik än I tron."
"Då vi hörde detta", sade Casati, "kände vi oss såsom människor, de där stigit upp från de döda"; sedan återstod endast att ordna enskildheter. Antaget att hon intogs i kyrkan, frågade Kristina, om påfven skulle bevilja henne rättigheten att en gång om året åtnjuta nattvarden enligt luthersk ritual? Svaret blef, att påfven för visso icke skulle låna sig till ett sådant medgifvande: och därmed var saken afgjord:
"Tärningen är kastad", sade Kristina. "Jag måste nedlägga min krona."
Above: Kristina.
Above: Francis Henry Gribble.
