Source:
Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Historisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 173 to 181, published by Emil Hildebrand, 1902
The article:
Maria Eleonora föddes den 11 november 1599 och var dotter till kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg och hans gemål Anna af Preussen. Anna hörde till den gren af huset Hohenzollern, som innehade Ostpreussen såsom hertigdöme under polsk länshöghet; hennes fader var emellertid den siste manlige ättlingen af denna gren, och efter hans död 1618 öfvergick landet till kurfursten af Brandenburg. Maria Eleonora var född i Königsberg och synes ofta hafva vistats i Preussen under sin barndom, hvilket förklarar, att hon hade en viss förkärlek för detta land och sedermera önskade att återvända dit. När Maria Eleonora blef fullvuxen, uppträdde konung Gustaf Adolf af Sverige såsom friare. Det var, som vi veta, Gustaf Adolfs ungdomsdröm att få Ebba Brahe till gemål, men 1618 blef hon bortgift med Jakob De la Gardie och var således förlorad för konungen. Han vände sig då i stället till den för sin skönhet omtalade prinsessan Maria Eleonora af Brandenburg och framförde personligen sitt frieri vid ett besök i Berlin i maj 1620. På sommaren samma år skickades rikskansleren Axel Oxenstierna ut för att afhämta bruden. Men i sista stund höll alltsammans på att gå om intet. Kurfursten Johan Sigismund hade nämligen dött i december 1619 och efterträddes af sin son Georg Vilhelm. Denne gjorde en omsvängning i Brandenburgs politik, närmade sig kejsaren och Polen och var därför mindre angelägen om det svenska giftermålet. När Axel Oxenstierna den 4 september anlände till Berlin, befann sig kurfursten i Preussen, och rådsherrarne vägrade bestämdt att inlåta sig i underhandlingar om giftermålskontraktets upprättande, emedan de icke fått någon instruktion rörande denna angelägenhet. Den som då räddade situationen, var Maria Eleonoras moder, änkekurfurstinnan Anna, som hela tiden varit synnerligen gynnsamt stämd för den ifrågasatta förbindelsen mellan hennes dotter och den nordiske konungen. Maria Eleonora vistades för tillfället i Wolfenbüttel på besök hos sin syster hertiginnan Anna Sofia af Braunschweig. Kurfurstinnan uppmanade nu Axel Oxenstierna att resa till Wolfenbüttel och därifrån föra prinsessan till Mecklenburg, dit kurfurstinnan själf ämnade begifva sig för att sedan följa sin dotter öfver till Sverige. Denna plan sattes genast i verket. De rymde helt enkelt. Maria Eleonora fick således tidigt vara med om ett romantiskt rymningsäfventyr och hade därför en viss erfarenhet, när hon själf längre fram satte i scen en liknande tillställning. Företaget lyckades emellertid alldeles utmärkt. Den 16 september lämnade Axel Oxenstierna Wolfenbüttel i sällskap med prinsessan och hennes syster, som också följde med, sedan sammanträffade de enligt aftal med änkekurfurstinnan, och den 25 voro de färdiga att afsegla från Wismar, där de svenska fartygen väntade.
Gustaf Adolf mötte sin brud i Kalmar, och den 25 november firades bröllopet i Stockholm. Maria Eleonora älskade sin make alldeles oerhördt — i lifvet och efter döden, ja efter Gustaf Adolfs död antog hennes beundran för honom så egendomliga former, att man väl sällan har hört talas om något dylikt.
Vi stanna emellertid ett ögonblick vid slutet af hjältekonungens lefnad. År 1630 gick Gustaf Adolf, som bekant, öfver till Tyskland; Sveriges deltagande i trettioåriga kriget begynner. Men när konungen var borta, blef drottningen vanligtvis sjuk af längtan efter honom, och hon beslöt därför att uppsöka sin gemål i Tyskland. I februari 1631 vidtog man förberedande åtgärder för hennes resa, men med utrustningen gick mycket långsamt. Drottningen grät och blef otålig. Fram i maj hotade hon att fara i sina hvardagskläder, om icke inom 14 dagar allt vore i ordning för resan. I rådet blef man ängslig öfver att råka ut för konungens onåd, om drottningen gjorde allvar af sin hotelse. Man fick liksom en förkänning af allt det obehag hon sedermera skulle komma att förorsaka. Utrustningen påskyndades så godt sig göra lät, men först fram i juni kunde afresan äga rum. I Tyskland uppehöll sig Maria Eleonora tidtals på samma ställen som konungen, men kunde icke följa honom öfverallt under hans fälttag. Genom sin närvaro förhöjde hon glansen vid Gustaf Adolfs lysande hof i Mainz på vintern 1632. På hösten vistades hon en tid i Würzburg och ämnade därifrån begifva sig till Rothenburg, men då konungen i följd af Wallensteins infall i Sachsen måste vända om mot norr, reste hon i stället till Erfurt. Därifrån skref hon till Axel Oxenstierna ett bref, som förtjänar omnämnas, emedan man där finner ett rörande bevis på hennes tillgifvenhet för sin make. Hufvudinnehållet i brefvet är föga anmärkningsvärdt; det handlar om anskaffande af nya kläder till hofdamerna. Men i ett egenhändigt postscriptum tackar drottningen rikskansleren för att han hade styrt om, att hon kommit i konungens närhet. »Ingenting är mig kärare i denna världen», säger hon, »än att så länge jag lefver få vara hos Hans K. Maj:t, ty utan Hans K. Maj:ts närvaro aktar jag intet, ej ens mitt lif.» Detta skref Maria Eleonora tre dagar före slaget vid Lützen. Brefvet är nämligen dateradt Erfurt den 3 november 1632.
Efter Gustaf Adolfs död fördes hans lik först till en by i närheten af Lützen, vidare till Weissenfels, därifrån till Wittenberg och slutligen till Wolgast. Maria Eleonora följde med och vistades sedan i Wolgast ända till sommaren 1633, då liket öfverfördes till Sverige.
Först den 8 december 1632 kom underrättelsen om slaget vid Lützen till Stockholm. Det dröjde således öfver en månad, innan denna synnerligen viktiga nyhet blef bekant i hufvudstaden, ett utmärkt bevis på den tidens dåliga kommunikationer. Rådet, som vid konungens afresa till Tyskland 1630 fått i uppdrag att föra styrelsen under hans frånvaro, beslöt att därmed tills vidare fortfara. Gustaf Adolfs dotter Kristina var ju omyndig, och man visste ännu icke, om konungen efterlämnat något testamente eller någon regeringsform. Dessutom beslöt rådet att sammankalla riksdagen och att till Tyskland utsända grefve Per Brahe dels för att kondolera änkedrottningen, dels för att till rikskansleren öfverlämna rådets fullmakt för honom att leda Sveriges politik i Tyskland. Vidare fingo fältmarskalken Åke Tott och legaten Sten Bielke, som förut befunno sig där ute, i uppdrag att bistå änkedrottningen med råd och dåd; särskildt skulle de tillse, att främmande sändebud blefvo på tillbörligt sätt emottagna.
Den 10 februari kom Per Brahe till Wolgast, där han fann änkedrottningen »i största gråt». Hon beklagade sig också häftigt öfver att man så »orätt och vrångt» allt uttydde, likasom hon skulle hafva bortskänkt och förslösat såväl sina egna som alla sal. konungens efterlåtna saker. Vid den rannsakning, som Per Brahe med anledning häraf anställde, säger han sig hafva funnit, att mycket var orätt berättadt och obetänkt utspridt.
Att ordningen icke var den bästa, synes dock vara uppenbart. Rådet fick underrättelse därom i slutet af februari och beslöt då att sända ut »en man af renommée, auktoritet och credit». Härtill utsågs Gabriel Gustafsson Oxenstierna, Axels broder, och honom skulle adjungeras riksrådet Matthias Soop, »efter han är van vid ceremonier och eljest lätt på foten». Soop reste i förväg i början af mars. Gabriel Gustafsson tog afsked i rådet den 6 april, råkade på vägen ut för en »gräselig storm» och anlände till Wolgast först den 10 maj. Där befanns allt vara »i ett ömkeligt tillstånd». Hoffolket och lifgardet hade på två månader icke fått något lön, skulderna uppgingo till 12,000 riksdaler, och Gabriel Gustafsson ansåg, att minst 40,000 riksdaler behöfdes, för att man »med ära och reputation» skulle kunna komma ifrån Wolgast. Det värsta är dock, skriver han till Axel Oxenstierna, att Hennes Maj:t är »i sina fattade opinioner mycket ståndhaftig». Emellertid anskaffade rikskansleren 30,000 riksdaler, och Mathias Soop lyckades få ett lån på 20,000 i Hamburg mot hypotek af kronans koppar. I midten af juli blef man sent omsider i ordning. En eskader, bestående af 8 örlogsfartyg under riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms befäl, öfverförde Gustaf Adolfs lik och änkedrottningen från Wolgast till Nyköping.
Dit anlände eskadern i början af augusti. Pfalzgrefven Johan Kasimir, Gustaf Adolfs svåger, mötte Maria Eleonora i skärgården, och den 5 augusti blef det kungliga liket högtidligen insatt uti den gröna salen på Nyköpings slott.
Frågan om tiden för begrafningen gaf nu anledning till den första sammanstötningen mellan änkedrottningen och rådet, som äfven infunnit sig i Nyköping. Redan i början af året hade Maria Eleonora skrifvit till rikskansleren, att hon förnummit, hurusom rådet där hemma ämnar med begrafningen mycket hasta. Men vi vilja, säger hon, att det konungsliga liket, så länge Gud oss lifvet unnar, ingalunda begrafvas må. »Eftersom vi Hans K. Maj:t vår högtärade saligste käre herre och gemål uti lifvet föga njutit hafva, så må oss då unnas, att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla lifstid åskåda och hafva måge.» Före afresan från Wolgast hade hon också bevekligen anhållit om, att konungens lik måtte blifva obegrafvet under hennes lifstid, eller att med begrafningen måtte uppskjutas så länge som möjligt. Samma begäran lät hon nu omedelbart efter ankomsten till Nyköping hofpredikanten Joh. Mathiæ framföra till riksmarsken Jakob De la Gardie, som den 6 augusti anmälde saken i rådet, där änkedrottningens besynnerliga idéer naturligtvis väckte stark opposition. Att vänta med begrafningen till Hennes Maj:ts död ansåg Johan Skytte vara absurdt och stridande mot 5:te budet: du skall icke dräpa. Hennes Maj:t tänker då alltid på att dö och förkorta sin lifstid. Karl Bonde fruktade, att i fall begrafningen uppskötes på obestämd tid, många skulle däraf taga orsak att säga, det man ingen förmögenhet hade att låta Hans K. Maj:ts lik komma i jorden. Och Klas Fleming utbrast: Mången skall ock tänka, att Hans K. Maj:t icke vore död. För att i någon mån gå änkedrottningen till mötes, beslöt man dock enhälligt den 9 augusti, att begrafningen skulle uppskjutas till februari följande år, och rådet uppvaktade henne för att om möjligt utverka hennes samtycke därtill. Men Maria Eleonora var missnöjd och begärde fyra veckors betänketid. Då skickades biskopen i Linköping, Johan Botvidi, till henne. Denne fann henne mycket sorgbunden, men sökte att med anförande af bibel språk öfvertyga henne om, att det stred mot Guds ord att låta de döda vara obegrafna, och slutligen lyckades han drifva henne så pass långt, att hon sade sig vara nöjd, om hon finge hafva liket obegrafvet 1¼ år. Men ett sådant svar kunde man naturligtvis icke vara belåten med, utan biskopen skickades till henne ännu en gång och aftvingade henne slutligen den 21 augusti ett slags medgifvande, att begrafningen skulle få äga rum.
Den 26 augusti hade rådet sitt sista sammanträde i Nyköping. Men två herrar, Axel Baner och Erik Ryning, stannade kvar hos änkedrottningen och fingo en särskild instruktion, enligt hvilken de skulle söka öfvertyga henne om nödvändigheten att påskynda begrafningen samt tillse, att hon ej alltför ofta besökte liket.
Senare på hösten uppstod en ny tvistefråga, nämligen om grafplatsen. Konungen hade själf förordnat, att han skulle begrafvas på Gråmunkeholmen i Stockholm, och där hade man redan börjat göra i ordning grafven, då änkedrottningen genom riksrådet Klas Fleming lät hälsa rådet, att hon önskade, det K. Maj:ts saliga lik måtte nedsättas i Uppsala, samt att begrafningen i så fall kunde äga rum, när rådet behagade. Detta kunde naturligtvis omöjligen beviljas, lika litet som det förslag Maria Eleonora sedan framställde, nämligen att liket efter begrafningen skulle föras till Strömsholm.
Emellertid blef man icke färdig med begrafningen i februari, såsom ämnadt var. Först i midten af juni 1634 fördes liket från Nyköping till Stockholm. Riksdagen var då samlad. Dess hufvuduppgift var att definitivt ordna styrelsen under Kristinas minderårighet, och detta skedde också genom en regeringsform, enligt hvilken förmyndarregeringen skulle bestå af de fem höga riksämbetsmännen. De lediga riksdrots- och riksskattmästareämbetena besattes; Gabriel Gustafsson Oxenstierna blef riksdrots och Gabriel Bengtsson Oxenstierna skattmästare. Att änkedrottningen skulle kunna insättas i regeringen, har tydligen aldrig hvarken Gustaf Adolf själf eller rådet eller ständerna tänkt sig såsom en möjlighet, men det hindrar icke, att hon kände sig förbigången.
Den 22 juni ägde begrafningen ändtligen rum. Men om herrarne i regeringen och rådet trodde, att saken därmed var utagerad, så skulle de snart få erfara, att detta var ett misstag. Två dagar efter begrafningen, själfva midsommardagen på aftonen, skickade änkedrottningen bud till riksmarskalken Axel Baner, att hon ämnade gå ned i klosterkyrkan och in i sal. K. Maj:ts graf för att öppna kistan. Detta hade dock endast den påföljden, att rådet, efter att hafva inhämtat biskoparnes utlåtande, beslöt att vidtaga åtgärder för att hindra henne från att komma in i grafven. Hofmästaren Adam Pentz inkallades och ålades strängeligen att förbjuda Hennes Maj:ts drabanter och tjänare att taga stenarna af konungens graf utan regeringens vetskap.
Biskoparne i Linköping och Västerås erbjödo sig emellertid att hvarannan dag gå upp till Hennes Maj:t och söka förmå henne att taga sitt förnuft till fånga. Men dessa regelbundet återkommande förmaningar hade tydligen icke åsyftad verkan. Ty den 11 juli berättade riksdrotsen i rådet, att änkedrottningen åter hade begärt att få öppna sal. K. Maj:ts graf och likkista. Strax efteråt infann sig äfven pfalzgrefven Johan Kasimir, nedsänd af Maria Eleonora med hälsning, att hon ville i kistan inlägga konungens hjärta, som hon ännu förvarade hos sig. Men rådet var obevekligt, åberopade det förut fattade beslutet och sade sig befara, att ständerna kunde blifva otåliga; herrarne bådo därför pfalzgrefven ursäkta, att de icke kunde bifalla Hennes Maj:ts begäran; de erbjödo sig dock att tillsammans med honom gå ned i grafven och inlägga hjärtat. Pfalzgrefven tycktes vara något generad öfver att springa ärenden åt änkedrottningen; excuserade sig, heter det, att han af en händelse kommit att åtaga sig detta uppdrag, »gör det eljest icke gärna». Han anhöll, att några af herrarne ville följa honom upp till Hennes Maj:t. Johan Skytte, Mathias Soop och Johan De la Gardie blefvo därtill utsedda. När de kommo upp, låg drottningen till sängs, hvarför endast pfalzgrefven blef insläppt. Han framförde nu rådets hälsning. Men Maria Eleonora svarade: »När ständerna äro sin kos, vill jag gå dit in och likväl behålla K. Maj:ts hjärta hos mig så länge jag lefver». Därefter blef riksmarsken uppkallad, och till honom sade drottningen, att hon icke kunde lugna sig, med mindre hon fick gå och beskåda sal. K. Maj:ts lik, och att hon aldrig kunde släppa hans hjärta ifrån sig. Riksmarsken upprepade då de skäl, som gjorde, att rådet icke kunde villfara hennes önskningar. Det är uppenbart, att Maria Eleonora nu befann sig i en så exalterad sinnesstämning, att hon knappast var fullt tillräknelig. På morgonen begärde hon att få inlägga konungens hjärta i grafven, men på förmiddagen samma dag säger hon sig vilja behålla det så länge hon lefver; hennes enda tanke eller fixa idé var att åter få se sin aflidne makes anletsdrag. Men nog hade Axel Oxenstierna rätt, när han vid ett tillfälle yttrade, att hon dref denna sak »ad fastidium usque».
Följande dag anmälde hofpredikanten Johan Mathiæ, att änkedrottningen befallt honom gå ned och säga, »att Hennes Maj:t var alldeles resolverad att fara neder till sal. K. Maj:ts lik, senaten måtte göra härutinnan hvad de ville». Denna gång tog man saken ganska lugnt. Rådet hänvisade endast till det svar man gifvit pfalzgrefven och tillade ironiskt, att det skulle »gifva Hennes M:t föga reputation, där Hennes Maj:t före neder till kyrkan och icke kunde komma in; Hennes Maj:t skulle då med större förtret draga dädan igen.»
Men sedan man af biskop Rudbeckius fått veta, att somliga rent af fruktade, att änkedrottningen skulle få slag, om rådet hårdhjärtadt satte sig emot hennes önskningar, togs det verkligen i allvarligt öfvervägande, huruvida man möjligen skulle tillåta henne att en gång gå ned i grafven, dock utan att öppna kistan. Slutligen beslöt man likväl att icke framgå den förut fattade resolutionen, och biskoparne fingo i uppdrag att urskulda rådet hos änkedrottningen. Dessutom afgaf prästerskapet på regeringens begäran ett långt betänkande, »om en kristen med godt samvete kan begära och honom efterlåtas att öppna de dödas grifter och likkistor och deras lekamen beskåda och handtera, förmenandes sig därigenom någon tröst och hugsvalelse att hafva uti sin stora hjärtans sorg och bedröfvelse». Där bevisades naturligtvis, att sådant icke vore tillåtet. Men om Maria Eleonora däraf kände sig öfvertygad, lämna vi därhän.
Konungens hjärta måste hon i alla fall lämna ifrån sig, och det blef sedan nedlagdt i grafven.
English translation (my own):
Maria Eleonora was born on November 11, 1599 and was the daughter of Elector Johann Sigismund of Brandenburg and his wife Anna of Prussia. Anna belonged to the branch of the House of Hohenzollern which held East Prussia as a duchy under Polish county sovereignty; her father, however, was the last male descendant of this branch, and after his death in 1618 the land passed to the Elector of Brandenburg. Maria Eleonora was born in Königsberg and seems to have often stayed in Prussia during her childhood, which explains that she had a certain fondness for this country and later wished to return there.
When Maria Eleonora became an adult, King Gustav Adolf of Sweden appeared as suitor. As we know, it was Gustav Adolf's youthful dream to have Ebba Brahe as his wife, but in 1618 she was married off to Jakob de la Gardie and was thus lost to the King. He then turned instead to the Princess Maria Eleonora of Brandenburg, renowned for her beauty, and personally proposed his proposal during a visit to Berlin in May 1620. In the summer of the same year, Chancellor Axel Oxenstierna was sent out to collect the bride. But at the last moment, it all came to naught. Elector Johann Sigismund had died in December 1619 and was succeeded by his son Georg Wilhelm. This made a turnaround in Brandenburg's politics, approached the Emperor and Poland and was therefore less anxious about the Swedish marriage.
When Axel Oxenstierna arrived in Berlin on September 4, the Elector was in Prussia, and the councilmen firmly refused to engage in negotiations on the drawing up of the marriage contract because they had received no instructions regarding this matter. The one who then saved the situation was Maria Eleonora's mother, the Dowager Electress Anna, who had always been particularly favourable to the disputed relationship between her daughter and the Nordic king. Maria Eleonora was currently staying in Wolfenbüttel visiting her sister Duchess Anna Sofia of Braunschweig. The Electress now urged Axel Oxenstierna to travel to Wolfenbüttel and from there take the princess to Mecklenburg, where the Electress herself intended to go and then follow her daughter over to Sweden.
This plan was immediately put into action. They simply ran away. Maria Eleonora was thus early on involved in a romantic runaway adventure and therefore had a certain amount of experience when she later staged a similar event herself. However, the company succeeded very well. On September 16, Axel Oxenstierna left Wolfenbüttel in the company of the princess and her sister, who also accompanied them, then they met according to agreement with the Dowager Electress, and on the 25th they were ready to set sail from Wismar, where the Swedish ships were waiting.
Gustav Adolf met his bride in Kalmar, and on November 25 the wedding was celebrated in Stockholm. Maria Eleonora loved her husband very much — in life and after death, indeed after Gustav Adolf's death her admiration for him assumed such peculiar forms that one has rarely heard of anything like it.
However, we stop for a moment at the end of the hero king's life. In 1630, Gustav Adolf, as is well known, went over to Germany; Sweden's participation in the Thirty Years' War begins. But when the King was away, the Queen usually fell ill with longing for him, and she therefore decided to seek out her consort in Germany. In February 1631 preparations were made for her journey, but the equipment was very slow. The Queen cried and became impatient. Until May, she threatened to travel in her everyday clothes, if everything was not in order for the trip within 14 days. The Council became anxious about incurring the King's disgrace if the Queen took her threat seriously. It was like a foretaste of all the discomfort she would later cause.
The equipment was sped up as much as possible, but the departure could not take place until June. In Germany, Maria Eleonora stayed for ages in the same places as the King, but could not follow him everywhere during his campaigns. Through her presence, she enhanced the shine at Gustav Adolf's brilliant court in Mainz in the winter of 1632. In the autumn, she stayed for a time in Würzburg and intended to go from there to Rotenburg, but when the King had to turn north as a result of Wallenstein's incursions into Saxony, she traveled instead to Erfurt. From there she wrote a letter to Axel Oxenstierna, which deserves to be mentioned, because there one finds touching proof of her affection for her husband.
The main content of the letter is unremarkable; it is about procuring new clothes for the court ladies. But in a postscript in her own hand, the Queen thanks the Chancellor for directing her to become close to the King. "Nothing is dearer to me in this world", she says, "than as long as I live to be with His Royal Majesty, because without His Royal Majesty's presence I value nothing, not even my life."
This Maria Eleonora wrote three days before the battle of Lützen. The letter is dated Erfurt, November 3, 1632.
After Gustav Adolf's death, his body was first taken to a village near Lützen, then to Weissenfels, from there to Wittenberg and finally to Wolgast. Maria Eleonora came along and then stayed in Wolgast until the summer of 1633, when the body was transferred to Sweden.
It was not until December 8, 1632 that news of the Battle of Lützen reached Stockholm. It thus took more than a month before this extremely important news became known in the capital, an excellent proof of the poor communications of the time. The Council, which on the King's departure to Germany in 1630 was tasked with running the government during his absence, decided to continue with it for the time being. After all, Gustav Adolf's daughter Kristina was underage, and it was not yet known whether the King had left any will or any form of government. In addition, the Council decided to convene the Riksdag and to send Count Per Brahe to Germany, partly to offer condolences to the Dowager Queen, and partly to hand over to the Chancellor the Council's full power for him to lead Sweden's policy in Germany. Furthermore, field marshal Åke Tott and legate Sten Bielke, who had previously been out there, were tasked with assisting the Dowager Queen with rede and deed; in particular they were to ensure that foreign envoys were properly received.
On February 10, Per Brahe came to Wolgast, where he found the Dowager Queen "in the greatest weeping". She also vehemently complained that everything was interpreted so "incorrectly and wrongly", as if she had given away and wasted her own as things well as all those things left behind by the late King. During the investigation, which Per Brahe commissioned for this reason, he claims to have found that much was wrongly told and recklessly spread.
However, it seems obvious that the arrangement was not the best. The Council was informed of this at the end of February and then decided to send out "a man of reputation, authority and credit." To this, Gabriel Gustafsson Oxenstierna, Axel's brother, was appointed, and he was to be joined by the councilman Matthias Soop, "as he is used to ceremonies and otherwise light on his feet." Soop traveled in advance at the beginning of March. Gabriel Gustafsson took his leave from the the Council on April 6, ran into a "horrible storm" on the way out, and only arrived in Wolgast on May 10.
There, everything was found to be "in a pitiful state." The courtiers and the bodyguards had not received any salary for two months, the debts amounted to 12,000 riksdalers, and Gabriel Gustafsson believed that at least 40,000 riksdalers were needed in order to "with honour and reputation" be able to leave Wolgast. The worst thing, however, he writes to Axel Oxenstierna, is that Her Majesty is "very steadfast in her opinions." However, the Chancellor procured 30,000 riksdalers, and Mathias Soop managed to obtain a loan of 20,000 in Hamburg against the mortgage of the Crown's copper.
In the middle of July, things finally got organised. A squadron, consisting of 8 warships under the command of the Grand Admiral Carl Carlsson Gyllenhielm, transferred the body of Gustav Adolf and the Dowager Queen from Wolgast to Nyköping.
The squadron arrived there at the beginning of August. Count Palatine Johan Kasimir, Gustav Adolf's brother-in-law, met Maria Eleonora in the archipelago, and on August 5 the royal body was ceremoniously placed in the Green Hall at Nyköping Castle.
The question of the time for the funeral now gave rise to the first clash between the Dowager Queen and the Council, which was also present in Nyköping. Already at the beginning of the year, Maria Eleonora had written to the Chancellor that she had learned how the Council back home intended to rush the funeral. But We want, she says, that the royal body, as long as God spares Us life, must not be buried under any circumstances. "As we have had rarely had the happiness of being near His Royal Majesty, our most highly honoured and late dear lord and consort, in life, then may it be granted to us that we may behold and enjoy his royal body reasonably for recovery during our sad lifetime."
Before leaving Wolgast, she had also regretfully requested that the King's body be left unburied during her lifetime, or that the burial be postponed for as long as possible. Immediately after arriving in Nyköping, she had the court preacher Johannes Matthiæ present the same request to the Grand Constable Jakob de la Gardie, who on August 6 reported the matter to the Council, where the Dowager Queen's outlandish ideas naturally aroused strong opposition. To wait with the funeral until Her Majesty's death, Johan Skytte considered it absurd and contrary to the 5th commandment: "thou shalt not kill." "Her Majesty then always thinks of dying and shortening her life."
Carl Bonde feared that if the burial was postponed indefinitely, many would therefore take cause to say that they had no fortune to allow His Royal Majesty's body to be buried. And Claes Fleming exclaimed: "Many will also think that His Royal Majesty was not dead."
In order to gratify the Dowager Queen in some measure, it was unanimously decided on August 9, however, that the burial should be postponed until February of the following year, and the Council attended her to, if possible, obtain her consent to it. But Maria Eleonora was dissatisfied and requested a four-week cooling-off period.
Then the Bishop of Linköping, Johannes Bothvidi, was sent to her. He found her very sorrowful, but tried to convince her by speaking in biblical language that it was contrary to the word of God to leave the dead unburied, and finally he succeeded in driving her so far that she said she would be satisfied if she could keep the body unburied for 1¼ years. But, of course, one could not be satisfied with such an answer, but the Bishop was sent to her once more; and finally, on August 21, he forced a kind of concession from her that the funeral would be allowed to take place.
On August 26, the council held its last meeting in Nyköping. But two lords, Axel Banér and Erik Ryning, remained with the Dowager Queen and received special instructions, according to which they were to try to convince her of the necessity to hasten the burial and to see to it that she did not visit the body too often.
Later in the autumn, a new dispute arose, namely about the grave site. The King himself had ordered that he should be buried at Gråmunkeholmen in Stockholm, and there they had already begun to prepare the grave, when the Dowager Queen, through the councilman Claes Fleming, had the Council greeted that she wished for His Late Royal Majesty's body to be buried in Uppsala, and that in that case the burial could take place when the Council pleased. This, of course, could not possibly be granted, just as little as the proposal Maria Eleonora then made, namely that the body should be taken to Strömsholm after the funeral.
However, the funeral was not completed in February, as intended. Only in mid-June 1634 was the body brought from Nyköping to Stockholm. The Riksdag was then assembled. Its main task was to definitively organise the government during Kristina's minority, and this also took place through a Form of Government, according to which the regency government would consist of the five high-ranking government officials. The vacant offices of Grand Steward and Grand Treasurer were filled; Gabriel Gustafsson Oxenstierna became the Grand Steward and Gabriel Bengtsson Oxenstierna the Grand Treasurer. That the Dowager Queen could be installed in the regency was apparently never considered by either Gustav Adolf himself or the Council or the Estates as a possibility, but that did not prevent her from feeling passed over.
On June 22, the funeral finally took place. But if the gentlemen in the regency and the Council thought that the matter was over, they would soon learn that this was a mistake. Two days after the funeral, on the evening of Midsummer Day itself, the Dowager Queen sent word to the Grand Marshal, Axel Banér, that she intended to go down to the monastery church and into His Late Royal Majesty's grave to open the coffin. However, this only had the consequence that the Council, after having obtained the opinion of the bishops, decided to take measures to prevent her from entering the tomb. The court master Adam Penz was summoned and strictly ordered to forbid Her Majesty's servants from removing the stones from the King's tomb without the regency's knowledge.
The Bishops of Linköping and Västerås, however, offered to go up to Her Majesty every other day and try to persuade her to give in to reason. But these regularly recurring admonitions apparently did not have the intended effect. For on July 11, the Grand Steward told the Council that the Dowager Queen had again requested to open His Late Royal Majesty's grave and coffin. Shortly afterwards, the Count Palatine Johan Kasimir also appeared, sent by Maria Eleonora with greetings that she wanted to place the King's heart in the coffin, which she was still keeping with her. But the Council was adamant, invoked the previously made resolution, and said that they feared that the Estates might become impatient; the lords therefore asked the Count Palatine to excuse them for not being able to grant Her Majesty's request; they did, however, offer to go down into the tomb with him and place the heart.
The Count Palatine seemed somewhat embarrassed to run errands for the Dowager Queen; he excused himself, it is said, that he had come to undertake this task by chance, "otherwise he would not do it willingly". He requested that some of the gentlemen would accompany him up to Her Majesty. Johan Skytte, Matthias Soop and Johan de la Gardie were appointed for this purpose.
When they came up, the Queen was in bed, for which reason only the Count Palatine was admitted. He now presented the Council's greetings. But Maria Eleonora replied: "When the Estates are at their ease, I will go in there and still keep His Royal Majesty's heart with me as long as I live".
After that, the Grand Constable was summoned, and the Queen told him that she could not calm down unless she could go and see His Late Royal Majesty's body, and that she could never let his heart go. The Grand Constable then repeated the reasons which made it impossible for the Council to gratify her wishes. It is evident that Maria Eleonora was now in such an agitated state of mind that she was hardly fully sane. In the morning she requested to be allowed to put the King's heart in the tomb, but in the forenoon of the same day she declared that she wished to keep it as long as she lived; her only thought or fixed idea was to see again the features of her deceased husband. But Axel Oxenstierna was probably right when he once said that she pursued this matter "ad fastidium usque" ["to the point of fastidium"].
The following day, the court chaplain Johannes Matthiæ reported that the Dowager Queen had ordered him to go down and say "that Her Majesty was quite resolved to go down to His Late Royal Majesty's body, the Senate must do what they wanted in the meantime".
This time the matter was taken quite calmly. The Council only referred to the answer given to the Count Palatine and added ironically that it would "give Her Majesty little reputation if Her Majesty were to go down to the church and could not enter; Her Majesty would then, with greater annoyance, withdraw from there."
But after Bishop Rudbeckius had learned that some people were actually afraid that the Dowager Queen would suffer a stroke if the Council stubbornly opposed her wishes, serious consideration was given to whether she should possibly be allowed to go down into the grave one time, but without opening the coffin.
Finally, it was decided not to publish the previously made resolution, and the Bishops were instructed to excuse the Council from the Dowager Queen. In addition, the clergy, at the request of the government, submitted a long report, "whether a Christian in good conscience can request and be allowed to open the tombs and coffins of the dead and to view and handle their bodies, thereby claiming to have some comfort and solace in his heart's great sorrow and grief."
It was, of course, proved there that such a thing was not permissible. But if Maria Eleonora felt convinced of this, we will leave it at that.
She had to give up the King's heart in any case, and it was then placed in the grave.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Severin Bergh.
Note: fastidium = an archaic medical term referring to a repugnance to food or unwillingness to eat.
_-_Nationalmuseum_-_39839.tif.jpg)
