Showing posts with label Other. Show all posts
Showing posts with label Other. Show all posts

Sunday, November 9, 2025

Sad news... (Autism theory adjacent)


Nabil Shaban, the man I have cited as my precedent for a disabled person believing they and their favourite historical Scandinavian monarch have a disability in common, has sadly passed away on October 25, 2025; I only just found out today. For years he was fascinated with Ivar the Boneless and believed that he was born with brittle bones like himself. I never knew Nabil or got to tell him about my own belief that Kristina was likely autistic, but I can still tell the world, and I hope that wherever he is now, he can know too in spirit. I also give my condolences to his family and friends and to all others who did know him, he was certainly a wonderful person.

Ivar the Boneless and Queen/King Kristina of Sweden were and are both fascinating and enigmatic figures in history. Although they lived 800 years apart, they were both legends during their lifetimes, full of the (stereo)typical Viking love of adventure, adrenaline and foreign treasures, they were both born to famous fathers and became just as or more famous than said fathers; and no matter what anyone may think or say about our respective theories, I am glad that Nabil and I have been able to contribute our perspectives and personal understanding to their respective legacies.

R.I.P. Nabil Shaban (1953-2025).

🥀

Friday, November 7, 2025

Kristina's handwritten note, signed by Pietro Antonio Bandiera, dated February 24/March 5 (New Style), 1688

Source:

Riksarkivet, page 8 in K 429 (Nr 36)/Alchimia et Astrologia; Azzolinosamlingen; Kungliga arkiv



The letter:

Roma 5 Marzo 1688
ho dato al Band[i]era Cento cinquanta Scudi per pagarlo dei suoi avanzi estr[a]ordinarij del anno passato et Jl sopra piu a bon Conto delli sette Cento Scudi che si Doueranno pagar se con Jl Contratto stabilito per la mia stilleria[.]

Jl avanzo estr[a]ordinario suo per lanno 1687 importa Otta[n]ta Scudi il sopra piu delli delli [sic] detti 150 scudi Va a bon Conto del lanno presente
Jo Pietro Ant[oni]o Bandiera
[...]

With modernised spelling:

Roma, 5 marzo 1688.
Ho dato al Band[i]era cento cinquanta scudi per pagarlo dei suoi avanzi estr[a]ordinari del anno passato ed il soprappiù a bon conto delli sette cento scudi, che si dovranno pagarse con il contratto stabilito per la mia stilleria.

Il avanzo estr[a]ordinario suo per l'anno 1687 importa otta[n]ta scudi, il soprappiù delli detti 150 scudi va a bon conto dell'anno presente.
Io, Pietro Antonio Bandiera, [...].

French translation (my own):

Rome, le 5 mars 1688.
J'ai donné à Bandiera cent cinquante écus pour régler ses dépenses extraordinaires de l'année écoulée, et le reste à titre d'acompte sur les sept cents écus dus en vertu du contrat établi pour ma distillerie.

Son excédent extraordinaire pour l'année 1687 s'élève à quatre-vingts écus; le reste desdits 150 écus est imputé à l'année présent.
Je, Pierre-Antoine Bandiera, [...].

Swedish translation (my own):

Rom, den 5 mars 1688.
Jag har givit Bandiera etthundrafemtio scudi för att täcka hans extraordinära utgifter från det gångna året, och resten som förskott på de sjuhundra scudi som skall betalas enligt det upprättade kontraktet för mitt destilleri.

Hans extraordinära överskott för år 1687 uppgår till åttio scudi; resten av nämnda 150 scudi krediteras mot innevarande år.
Jag, Pietro Antonio Bandiera, [...].

English translation (my own):

Rome, March 5, 1688.
I have given Bandiera one hundred and fifty scudi to settle his extraordinary expenses from the past year, and the remainder as an advance payment toward the seven hundred scudi due under the established contract for my distillery.

His extraordinary surplus for the year 1687 amounts to eighty scudi; the remainder of the said 150 scudi is credited against the present year.
I, Pietro Antonio Bandiera, [...].


Above: Kristina.

Tuesday, October 28, 2025

Kristina's letter to the Council in Gothenburg, concerning the captured Danish ship "Sankt Peder", dated August 23/September 2 (Old Style), 1645

Source:

Riksarkivet, images 346 to 347/pages 343 to 344 in Juli-September 1645; Riksregistraturet


The letter:

Christina etc.
Wår ynnest etc. Wij Hafwe tro Vndersåthere, Burgrefwe, Præsidenten och samptlige Rådzförwanter j Wår Stadh Götheborg, förstått af Eder anKompne Skrifwelse, Huru sigh förewetter medh det Skeppet S.te Petter, som Capiteinen Haßel emellan Norige och Hallandh eröfrat och till Götheborg inbracht Hafwer; Och Hwadh renkar Redarne Hafwe brukat att få det löst igen. Så aldenstundh det är Klart att sij och döma af de acter och documenter, som Oß jämpte förbe:de Eder Skrifwelse insinuerade äre, att Skeppet Hörer Kungens j Danmarck Vndersåthere till, och effter all Krigzrätt ofritt och bör wara Confiscerat; Hwarföre är Wår endtlige resolution och nådige befallning, att J sådant Klarligen remonstrere dem, som medh slijk oskähl sökia att få det löst, och dem der medh afwijsa. Der medh göre J Hwadh saksens billigheet fordrar och Wår nådige wilie är lijkmätigt. Gudh etc.
Christina.

With modernised spelling:

Kristina, etc.
Vår ynnest, etc. Vi have, tro undersåtare, borggreve, presidenten och samtliga rådsförvanter i Vår Stad Göteborg, förstått av Eder ankomna skrivelse huru sig förevetter med det skeppet Sankt Peder, som kapitenen Hassel emellan Norge och Halland erövrat och till Göteborg inbragt haver, och vad ränker redarna hava brukat att få det löst igen.

Så alldenstund det är klart att se och döma av de akter och dokumenter som Oss jämte förberörda Eder skrivelse insinuerade äro att skeppet hör kungens i Danmark undersåtare till och efter all krigsrätt ofritt ock bör vara konfiskerat, varföre är Vår ändliga resolution och nådiga befallning att I sådant klarligen remonstrere dem som med slik oskäl söka att få det löst och dem därmed avvisa. Därmed göre I vad saksens billighet fordrar och Vår nådiga vilje är likmätigt. Gud, etc.
Kristina.

French translation (my own):

Christine, etc.
Notre faveur, etc. Nous avons, féaux sujets, burgrave, président et tous les membres du Conseil de Notre ville de Gothembourg, compris d'après votre lettre qui Nous est parvenue ce qui se passe avec le navire Saint-Pierre, que le capitaine Hassel a capturé entre la Norvège et le Halland et amené à Gothembourg, et quels titres les armateurs ont utilisés pour le faire libérer.

Puisqu'il ressort clairement des actes et documents, ainsi que de votre lettre, que le navire appartient aux sujets du roi du Danemark et que, conformément au droit de guerre, il n'est pas libre et doit être confisqué, Notre résolution finale et Notre gracieux commandement sont que vous réprimandiez clairement ceux qui, avec une raison si erronée, cherchent à obtenir sa libération et que vous les déboutiez. Vous feriez donc ce que l'équité exige et ce qui serait conforme à Notre volonté bienveillante. Dieu, etc.
Christine.

English translation (my own):

Kristina, etc.
Our favour, etc. We have, faithful subjects, Burgrave, President and all the Council members in Our City of Gothenburg, understood from your letter that has arrived what is happening with the ship Sankt Peder, which Captain Hassel has captured between Norway and Halland and brought to Gothenburg, and what ranks the shipowners have used to get it released again.

So because it is clear to see and judge from what is insinuated to Us in the acts and documents as well as in your letter that the ship belongs to the King of Denmark's subjects and, in accordance with all wartime law, is unfree and should be confiscated, it is therefore Our final resolution and gracious command that you clearly remonstrate to those who with such ill reason seek to have it released and that you thereby reject them. You would thus do what the fairness of the matter requires and what would be equal to Our gracious will. God, etc.
Kristina.


Above: Kristina.

Monday, October 27, 2025

Mention of Kristina in Olle Holmberg's "Inbillningens värld: Poesien", year 1929

Source:

Inbillningens värld: Poesien, pages 12 to 14, by Olle Holmberg, 1929; original at the University of California


The account:

2.
Jag finner ett treårs barn stå med händerna i fickorna och mössan på sned och mumla ett namn. Namnet är en äldre lekkamrats, och meningen med den lilla pantomimen är tydligen den att barnet vill föreställa denna äldre kamrat, spela honom, representera honom. Närmast skulle man likna det vid en repeterande skådespelare, fast det inte förbereder sig för att uppträda publikt.

Vissa psykologer anse att barnet inte har någon känsla för sitt eget jags särart och enhet, någon »jagmedvetenhet», förrän det har nått en viss, ganska hög ålder, vilket bland annat skall visas därav att det intill dess talar om sig självt i tredje personen. Iakttagelsen är icke allmängiltig, ty om barnet talar om sig självt i första eller tredje personen beror delvis på hur andra bruka tilltala det. Ett barn som kallas vid namn kommer sannolikt att använda detta namn som subjekt och objekt även då det talar om sig självt; ett barn som kallas du kommer förmodligen att kalla sig självt för jag. Hur därmed än må förhålla sig torde det inte kunna förnekas att barnet ända från medvetandets gryningstid har ett mycket starkt utvecklat sinne för detta jags intressen och rättigheter, framför allt äganderätt. Det oaktat kan man ge psykologerna rätt i att barnet inte har någon utpräglad individualitet. Det har vad man kan kalla en intresseindividualitet, men icke någon karaktärsindividualitet. Så fort ett intresse kommer med i spelet — t. ex. intresset att få mat eller intresset att slippa äta — så reagerar barnet på ett lika själviskt som självständigt sätt, men så fort inget intresse är i gång eller intresset är glömt, låter det sig påverkas utan motstånd och urskillning.

Barnet saknar den sorts individualitet vars namn är karaktär; det är därigenom det gör estetikern förtjust och uppfostraren ibland förtvivlad. Barnet lånar sina individualiteter; det försöker sig än i den ena och än i den andra, obekymrat om huruvida de ha något att göra med varandra eller passa ihop. Det var ett sådant försök som vi härovan ertappade treåringen i. Har barnet varit i kyrkan så kliver det upp på en stol och leker präst; har det kommit i beröring med ett stadsbud så är det dess högsta dröm att få bli stadsbud; har det åkt spårvagn så vill det bli spårvagnskonduktör; har det sett kungen så agerar det kung. Liksom en spegel återger det den bild det har framför sig. Om två barn leka, så gör det yngre efter praktiskt taget allt vad det äldre gör: det är någonting mittemellan apa och aktör. Ett barn under den tid som man skulle kunna kalla för den första barnaåldern och som sträcker sig ungefär till tandömsningen, reproducerar människorna mera än det reagerar inför dem. Den imitativa tendensen överväger över den reaktiva, kan åtminstone av barnkännaren med ett lätt grepp fås att överväga. Det är inte säkert att den sistnämnde, som vill ha ett barn i tre- och fyraårsåldern att vara tyst, tillgriper metoden att med hög röst tillsäga det sin önskan; han kan också börja viska och på den vägen fö[r]må barnet att imitativt förhålla sig så som det reaktivt inte gärna skulle göra.

Genom barnets hela liv är denna imitationsdrift märkbar. Om man skrattar åt en vuxen person, en reflekterande kulturmänniska, så blir hon i de flesta fall förvånad eller förargad, men om man skrattar åt ett litet barn så skrattar det efter. Om jag säger något till en vuxen människa så svarar hon med andra och egna ord, men säger jag något till ett litet barn så kan det hända att det helt enkelt upprepar mina ord. Den som i en krets av vuxna plötsligt började företa underliga, våldsamma rörelser med armar och ben skulle ådra sig tillkallandet av läkare eller polis, men den som gjorde det i en krets av barn skulle kanske få dem att göra på samma sätt. »Vi se att barn», heter det hos Spinoza, »emedan deras kroppar ständigt befinna sig i ett slags jämviktsläge, le och gråta redan av det skälet att de se andra le och gråta. De försöka också genast härma efter vad de se andra göra, och fordra likaledes för egen räkning allt som de tro att andra ha någon glädje av.» En annan 1600-talsförfattare, drottning Kristina i sin självbiografi, formulerar saken så: »Barnen äro liksom apor, de göra efter allt som de se andra göra; de äro som vax, mottagliga för alla intryck som man ger dem.»

English translation (my own):

2.
I find a three year old child standing with his hands in his pockets and his cap tilted, muttering a name. The name is that of an older playmate, and the meaning of the little pantomime is apparently that the child wants to imagine this older friend, to play him, to represent him. One would most liken it to an actor rehearsing, although he is not preparing to perform in public.

Some psychologists believe that the child has no sense of the uniqueness and unity of his own self, any "awareness of the ego", until he has reached a certain, fairly high age, which is shown, among other things, by the fact that until then he speaks of himself in the third person. The observation is not universally valid, for whether the child speaks of himself in the first or third person depends partly on how others are accustomed to addressing him. A child who is called by name will probably use this name as subject and object even when he speaks of himself; a child who is called you will probably call himself I. Whatever the case may be, it cannot be denied that from the dawn of consciousness the child has a very strongly developed sense of the interests and rights of this self, especially property rights. Nevertheless, the psychologists can be right in saying that the child has no distinct individuality. He has what can be called an individuality of interests, but not an individuality of character. As soon as an interest comes into play — e.g. the interest in getting food or the interest in not wanting to eat — the child reacts in a way that is equally selfish and independent, but as soon as no interest is active or the interest is forgotten, he allows himself to be influenced without resistance or discrimination.

The child lacks the kind of individuality whose name is character; that is why it delights the aesthetician and sometimes despairs the educator. The child borrows his individualities; he tries himself in one and then in the other, unconcerned as to whether they have anything to do with each other or fit together. It was such an attempt that we caught the three year old in above. If the child has been to church, he climbs onto a chair and plays priest; if he has come into contact with a city messenger, his greatest dream is to become a city messenger; if he has ridden a tram, he wants to become a tram conductor; if he has seen the king, he acts like a king. Like a mirror, he reproduces the image before him. If two children are playing, the younger one does practically everything that the older one does: he is something between a monkey and an actor. A child during the period that could be called the first childhood, which extends approximately to the time of teething, reproduces people more than he reacts to them. The imitative tendency prevails over the reactive one, and can at least be easily made to consider this by the child expert. It is not certain that the latter, who wants a child of three or four years of age to be quiet, will resort to the method of telling him his wish in a loud voice; he may also begin to whisper and in this way induce the child to behave imitatively in a way that the reactive one would not like to do.

This drive for imitation is noticeable throughout the child's entire life. If one laughs at an adult, a reflective, cultured person, they will usually be surprised or annoyed, but if one laughs at a small child, they will laugh back. If I say something to an adult, they will respond in other words and in their own, but if I say something to a small child, it may happen that they simply repeat my words. Anyone who suddenly began to make strange, violent movements with his or her arms and legs in a circle of adults would incur the summons of a doctor or the police, but anyone who did it in a circle of children would perhaps cause them to do the same. "We see that children", says Spinoza, "because their bodies are constantly in a kind of state of equilibrium, laugh and cry simply because they see others laugh and cry. They also immediately try to imitate what they see others do, and they likewise claim for themselves everything that they think others derive some pleasure from." Another 17th-century author, Queen Kristina, in her autobiography, formulates the matter this way: "Children are like monkeys, they do everything they see others do; they are like wax, susceptible to all impressions that one gives them."


Above: Kristina.


Above: Olle Holmberg.

Thursday, October 2, 2025

Excerpt mentioning Kristina from Catherine the Great's letter to Baron Friedrich Melchior von Grimm, dated March 25/April 5 (New Style), 1787

Source:

Сборникъ императорскаго рꙋсскаго историческаго общества, volume 23, page 403, published by the Imperial Russian Historical Society, 1878; original at the Bavarian State Library


The letter excerpt:

Ce 4 d'avril, après dîner.
... Lavater de Zürich prouve que la reine Christine valait sans comparaison mieux que moi par sa physionomie und daß ich bei weitem nicht bin was man von mir sagt; en un mot, que je ne suis pas digne de dénouer les cordonnets de sa chaussure et que ma physionomie est kindisch und unbesonnen. Ainsi ayez la bonté de laisser nos pauvres nez, celui du gr. échanson et le mien, en repos, et au lieu des nôtres ne vous plairait-il pas de vous accrocher à celui de la reine Christine, Alexandre de Suède, et à cet effet d'adresser vos homélies à Gustave Antonin, son successeur, lequel étudie présentement à fond à Upsal toutes les sciences, mais particulièrement la plus utile pour lui, celle de faire de l'or; pour moi, je n'en ai pas besoin: je ne prête que du papier, ma je n'emprunte plus.

Russian translation (my own):

4 апреля, после обеда.
… Лаватер из Цюриха доказывает, что королева Кристина была несравненно лучше меня по физиономике, и что я далека от того, кем меня считают; одним словом, что я недостойна даже развязать ей шнурки, и что моя физиономика детская и опрометчивая. Так будьте же так любезный, оставьте наши бедные носы, нос великого виночерпия и мой, в покое, и вместо нашего носа, не хотели бы Вы прикоснуться к носу королевы Кристины Александры Шведской и с этой целью обратиться со своими проповедями к Густаву Антонину, ее преемнику, который в настоящее время тщательно изучает все науки в Упсале, но особенно ту, которая ему наиболее полезна, — золотоделие? Что касается меня, то мне это не нужно; я только одалживаю бумагу, я больше не беру взаймы.

Swedish translation (my own):

Den 4 april, på eftermiddagen.
... Lavater av Zürich bevisar att drottning Kristina var ojämförligt bättre än jag i fråga om hennes fysionomi, och att jag är långt ifrån vad man säger att jag är; med ett ord, att jag inte är värdig att knyta upp hennes skosnören, och att min fysionomi är barnslig och besinningslös. Så var så vänlig att lämna våra stackars näsor, den store munskänkens och min, i fred, och istället för våra, skulle Ni inte vilja lägga Era händer på drottning Kristina Alexandras av Sveriges, och för detta ändamål rikta Era predikningar till Gustav Antonin, hennes efterträdare, som för närvarande studerar alla vetenskaper grundligt i Uppsala, men särskilt den som är mest användbar för honom, nämligen att tillverka guld? Vad mig beträffar behöver jag det inte; jag lånar bara ut papper, jag lånar inte längre.

English translation (my own):

April 4, in the afternoon.
... Lavater of Zürich proves that Queen Kristina was incomparably better than me in terms of her physiognomy, and that I am far from what one says I am; in a word, that I am not worthy to untie her shoelaces, and that my physiognomy is childlike and rash. So do be so kind as to leave our poor noses, that of the great cupbearer and mine, in peace, and instead of ours, wouldn't you like to lay your hands on that of Queen Kristina Alexandra of Sweden, and for this purpose address your homilies to Gustav Antonin, her successor, who is currently studying all the sciences thoroughly in Uppsala, but particularly the one most useful to him, that of making gold? As for me, I don't need it; I only lend paper, I don't borrow anymore.


Above: Kristina.


Above: King Gustav III of Sweden.


Above: Baron Friedrich Melchior von Grimm.



Above: Catherine II, — Catherine the Great, — empress regnant of Russia, formerly Princess Sophia of Anhalt-Zerbst.

Notes: In late 18th century Russia, where the Julian calendar was still in use, the Gregorian calendar (New Style) date was eleven days ahead of the Julian (Old Style) date.

Lavater of Zürich = Johann Kaspar Lavater (1741-1801), a Swiss poet, writer, philosopher, physiognomist and theologian.

physiognomy = physical appearance, face or countenance, especially with respect to the temper of the mind; or, the art or pseudoscience of deducing the predominant temper and other characteristic qualities of the mind from the outward appearance, especially from the facial features.

Gustav Antonin = one of Catherine's nicknames or codenames for King Gustav III of Sweden (1746-1792).

Friday, September 19, 2025

Supplement: Conversation from Pierre Bourdelot's Academy, on blood transfusion, year 1672

Source:

Conversations de l'Académie de Monsieur l'abbé Bourdelot, volume 1, pages 83 to 90 (Book 2), by Pierre Bourdelot, compiled by Monsieur le Gallois, 1672; original at the National Library of France (Bibliothèque nationale de France); scan without obscured text at the National Central Library of Rome (Biblioteca Nazionale Centrale di Roma)



The conversation:

De la transfusion du sang.
QVOY qu'il en soit, Periandre, voyant la Compagnie dans l'attente de ce qu'il alloit dire, pour passer si peu qu'il restoit de temps à conuerser, demanda ce qu'on disoit par la Ville de la transfusion du sang, & si elle auroit du succez. Chacun rapporta ce qu'il en sçauoit, les vns pour, les autres contre. Philidas dit que la raison d'accord auec toutes les experiẽces qu'on auoit faites de ce remede, & qui auoient trés-mal reussi, persuadoit assez que la transfusion estoit trés-dangereuse. «C'est vn peu trop dire», répondit Ergaste, «& pour vne ou deux mauuaises épreuues, dont la faute apparemment est prouenüe de la trop grande indisposition des malades, qui n'en pouuoient rechapper, quoy qu'on eût pû faire; il ne faut pas blasmer vn remede qui peut reussir en cent occasions, pourueu qu'on s'en serue à propos, & qu'on l'applique sur des sujets, qui soient capables d'en receuoir le benefice.» «Croyez-vous», luy dit Eusebe, «qu'vn sang étranger, dont les parties sont d'vne nature differente de celles du nostre, puisse rétablir les forces d'vn vieillard, & redonner la santé à vn malade.» «Ie ne crois pas absolument», repartit Ergaste, «parce que pour reparer les forces d'vn vieillard, il luy faudroit redonner de nouueaux vaisseaux, & de nouuelles entrailles, aussi bien que de bon sang; & c'est ce que la transfusion ne peut faire; je l'auouë: mais elle luy peut toujours donner plus de vigueur qu'il n'a, par le moyen d'vn sang plus chaud & plus spiritueux que le sien. I'auoüe pareillement que la transfusion ne guerit pas toutes sortes de maladies; elle ne sçauroit sans doute guerir celles, qui prouiennent du propre vice des visceres; il n'y a point de remede qui en puisse venir à bout: mais quand la cause du mal est dans les humeurs; quand il prouient d'vn sang tout corrompu, qui cause tant de maux differens, selon les parties qu'il affecte, & le degré de corruption, & la quantité où il est; je soûtiens qu'en tirant ce mauuais sang pour en remettre de bon en sa place, on peut sauuer vn malade; & de fait qui pourroit l'empescher, puis que la cause du mal estant ostés, l'effet en doit necessairement cesser.» «Ce que vous dites à quelque apparence», repliqua Polidor, «mais si le malade, aprés auoir donné tout son sang, n'a plus assez de vigueur pour digerer le sang étranger qu'on luy redonne au lieu du sien, croyez-vous, Monsieur, que ce soit bien fait d'exposer vne personne à vn peril si grand & si manifeste; car je ne doute pas que vous ne sçachiez bien qu'vn sang étranger, tout sang qu'il est, a besoin de secours en nous pour estre digeré, c'est à dire pour estre changé en nostre sang, ayant, comme il a, tant de parties qui ne nous conuiennent pas.» «Ie l'auoüe», répondit Ergaste; «mais c'est en quoy il faut que la prudence d'vn Medecin agisse, non seulement pour se seruir de ce remede, quãd il en est besoin; mais aussi pour y ménager les forces de son malade, & pour les proportionner au remede: je veux dire qu'il doit bien prendre garde que le malade ait toujours assez de vigueur pour s'approprier le sang qu'on luy redonne; autrement il feroit vn mauuais vsage d'vne chose qui est bonne d'elle-mesme: mais pourquoy se plaindre de la transfusion pour cela, puis qu'il en est de mesme des autres remedes, où l'on ne court pas moins de risque, s'ils ne sont donnez auec nombre, poids, & mesure. Ie puis dire mesme qu'on y fait peut-estre de fautes que dans la transfusion: mais ce n'est pas icy le lieu de le prouuer. Il suffit de dire qu'on ne blâme la transfusion que parce qu'elle est nouuelle, & qu'on ne l'a pas assez bien examinée.» «Ie ne doute point», poursuiuit Oronte, «que quand on l'aura pratiquée en plusieurs sujets, on n'y puisse fonder des maximes plus asseurées. Veritablement il y auroit danger d'oster tout d'vn coup le sang d'vn homme, pour luy faire vne generale transfusion d'vn sang nouueau; on ne s'exposera pas aussi volontiers à cette operation: mais on la prattiquera peu à peu & par interualles; & comme vne mesme pluie nourrit tant de plantes differentes, & vn mesme sang tant de parties diuerses dans le corps; il ne faut pas aprehender que le sang d'vn animal ne contienne des parties propres à nourrir l'homme. Nous voions bien que nostre sang reçoit tous les jours de notables changemens; & que neantmoins il ne laisse pas de nous nourrir; il est vray que c'est auec quelque difference; mais elle est si peu considerable, qu'à peine l'on s'en apperçoit: or comme la fin de la transfusion doit estre de reparer les forces en redonnant vn sang meilleur que celuy qu'on oste; il en faut attendre de bons effets, quand elle sera faite à propos & selon les regles. Ie sçais des chiens à qui l'on a fait des transfusions trés-considerables du sang de veau, & qui cependant s'en portent à merueilles, & n'en sont que plus affamez & plus guais. Il n'y a point de nouueauté qui n'ait ses partisans & ses contretenans: mais il ne faut pas que ce soit la passion, qui nous oblige à prendre vn parti plutost que l'autre. La circulation du sang n'est pas reçeüe de tout le monde, quoy qu'elle soit si clairement demontrée. Les vaisseaux de Monsieur Pequet ont esté publiquement combatus. La transfusion sera attaquée de mesme: mais elle aura aussi ses partisans, du nombre desquels je suis; car enfin je ne puis croire que le sang des animaux ne puisse fournir à l'homme des parties proportionnées à sa constitution; de mesme qu'il en tire du laict & de la chair, qui estant bien plus éloignées du sang humain, ont aussi besoin de plus de preparation.» «Ce que vous dites peut estre & n'estre pas», repartit Periandre, «si l'on doit blâmer ceux, qui rejettent tout sans rien examiner; ceux qui au contraire approuuent tout sans consideration, ne sont pas moins blâmables: Il faut donc suiure icy vn milieu, où pour parler plus clairement, il faut bien considerer la chose, auant que de l'admettre de la rejetter; & c'est, ce me semble, ce qu'on a assez bien fait à l'égard de la transfusion, qui est plus ancienne que vous ne pensez; car bien auparauant que les Anglois en eussent fait l'experience; j'en auois amplement traité dans l'Academie de l'Illustre Dorante; & mesme je m'en estois heureusement serui en quelque occasion; mais à la verité d'vne autre maniere qu'on ne s'en sert maintenant. Vous voyez donc bien que nous auons eu tout le loisir d'examiner ce que c'est; de sorte que ce n'est pas sans raison que nous ne nous en seruons point, de la maniere dont quelques-vns la portent.» «Vous me ferez plaisir, Monsieur», interrompit Ergaste, «de me dire les raisons qui vous ont obligé de la rejetter.» «Ie n'en ay qu'vne, Monsieur», répondit Periandre; «mais elle en vaut mille; & seule elle suffit pour empescher qu'on ne s'en serue communément. C'est que pour vn bien qu'elle peut causer, elle peut faire cent maux, par l'imprudence de ceux qui ne s'en seruiroient pas bien; ce qui ne seroit que trop ordinaire, à cause des grandes difficultez qu'il y a à s'en bien seruir.» Ergaste n'en fust pas demeuré là, si la Compagnie satisfaite de cette raison, n'eust mis fin à la Conuersation, en se leuant & prenant congé de Peperiandre [sic].
FIN.

With modernised spelling:

De la transfusion du sang.
Quoi qu'il en soit, Périandre, voyant la compagnie dans l'attente de ce qu'il allait dire, pour passer si peu qu'il restait de temps à converser, demanda ce qu'on disait par la ville de la transfusion du sang, et si elle aurait du succès. Chacun rapporta ce qu'il en savait, les uns pour, les autres contre. Philidas dit que la raison d'accord avec toutes les expériences qu'on avait faites de ce remède et qui avaient très mal réussi, persuadait assez que la transfusion était très dangereuse.

«C'est un peu trop dire», répondit Ergaste; «et pour une ou deux mauvaises épreuves, dont la faute apparemment est provenue de la trop grande indisposition des malades, qui n'en pouvaient réchapper, quoiqu'on eût pu faire. Il ne faut pas blâmer un remède qui peut réussir en cent occasions, pourvu qu'on s'en serve à propos, et qu'on l'applique sur des sujets qui soient capables d'en recevoir le bénéfice.»

«Croyez-vous», lui dit Eusèbe, «qu'un sang étranger, dont les parties sont d'une nature différente de celles du nôtre, puisse rétablir les forces d'un vieillard et redonner la santé à un malade?»

«Je ne crois pas absolument», repartit Ergaste, «parce que, pour réparer les forces d'un vieillard, il lui faudrait redonner de nouveaux vaisseaux et de nouvelles entrailles, aussi bien que de bon sang; et c'est ce que la transfusion ne peut faire. Je l'avoue, mais elle lui peut toujours donner plus de vigueur qu'il n'a, par le moyen d'un sang plus chaud et plus spiritueux que le sien.

J'avoue pareillement que la transfusion ne guérit pas toutes sortes de maladies; elle ne saurait sans doute guérir celles qui proviennent du propre vice des viscères. Il n'y a point de remède qui en puisse venir à bout, mais quand la cause du mal est dans les humeurs; quand il provient d'un sang tout corrompu, qui cause tant de maux différents, selon les parties qu'il affecte, et le degré de corruption et la quantité où il est. Je soutiens qu'en tirant ce mauvais sang pour en remettre de bon en sa place, on peut sauver un malade; et, de fait, qui pourrait l'empêcher, puisque, la cause du mal étant ôtés, l'effet en doit nécessairement cesser?»

«Ce que vous dites a quelque apparence», répliqua Polidor; «mais si le malade, après avoir donné tout son sang, n'a plus assez de vigueur pour digérer le sang étranger qu'on lui redonne au lieu du sien, croyez-vous, Monsieur, que ce soit bien fait d'exposer une personne à un péril si grand et si manifeste? Car je ne doute pas que vous ne sachiez bien qu'un sang étranger, tout sang qu'il est, a besoin de secours en nous pour être digéré; c'est-à-dire, pour être changé en notre sang, ayant, comme il a, tant de parties qui ne nous conviennent pas.»

«Je l'avoue», répondit Ergaste; «mais c'est en quoi il faut que la prudence d'un médecin agisse, non seulement pour se servir de ce remède quand il en est besoin, mais aussi pour y ménager les forces de son malade et pour les proportionner au remède. Je veux dire qu'il doit bien prendre garde que le malade ait toujours assez de vigueur pour s'approprier le sang qu'on lui redonne.

Autrement, il ferait un mauvais usage d'une chose qui est bonne d'elle-même; mais pourquoi se plaindre de la transfusion pour cela? Puisqu'il en est de même des autres remèdes, où l'on ne court pas moins de risque, s'ils ne sont donnez avec nombre, poids et mesure. Je puis dire même qu'on y fait peut-être de fautes que dans la transfusion, mais ce n'est pas ici le lieu de le prouver. Il suffit de dire qu'on ne blâme la transfusion que parce qu'elle est nouvelle et qu'on ne l'a pas assez bien examinée.»

«Je ne doute point», poursuivit Oronte, «que quand on l'aura pratiquée en plusieurs sujets, on n'y puisse fonder des maximes plus assurées. Véritablement, il y aurait danger d'ôter tout d'un coup le sang d'un homme pour lui faire une générale transfusion d'un sang nouveau. On ne s'exposera pas aussi volontiers à cette operation, mais on la pratiquera peu à peu et par intervalles; et comme une même pluie nourrit tant de plantes différentes, et un même sang tant de parties diverses dans le corps, il ne faut pas appréhender que le sang d'un animal ne contienne des parties propres à nourrir l'homme.

Nous voyons bien que notre sang reçoit tous les jours de notables changements, et que néanmoins il ne laisse pas de nous nourrir. Il est vrai que c'est avec quelque différence, mais elle est si peu considerable qu'à peine l'on s'en aperçoit. Or, comme la fin de la transfusion doit être de réparer les forces en redonnant un sang meilleur que celui qu'on ôte, il en faut attendre de bons effets, quand elle sera faite à propos et selon les règles.

Je sais des chiens à qui l'on a fait des transfusions très considérables du sang de veau, et qui cependant s'en portent à merveilles et n'en sont que plus affamés et plus gais. Il n'y a point de nouveauté qui n'ait ses partisans et ses contretenants, mais il ne faut pas que ce soit la passion qui nous oblige à prendre un parti plutôt que l'autre. La circulation du sang n'est pas reçue de tout le monde, quoiqu'elle soit si clairement demontrée.

Les vaisseaux de Monsieur Pecquet ont été publiquement combattus. La transfusion sera attaquée de même, mais elle aura aussi ses partisans, du nombre desquels je suis; car enfin je ne puis croire que le sang des animaux ne puisse fournir à l'homme des parties proportionnées à sa constitution; de même qu'il en tire du lait et de la chair, qui, étant bien plus éloignées du sang humain, ont aussi besoin de plus de préparation.»

«Ce que vous dites peut être et n'être pas», repartit Périandre, «si l'on doit blâmer ceux qui rejettent tout sans rien examiner. Ceux qui, au contraire, approuvent tout sans considération ne sont pas moins blâmables.

Il faut donc suivre ici un milieu, où, pour parler plus clairement, il faut bien considérer la chose avant que de l'admettre de la rejeter; et c'est, ce me semble, ce qu'on a assez bien fait à l'égard de la transfusion, qui est plus ancienne que vous ne pensez. Car, bien auparavant que les Anglais en eussent fait l'expérience, j'en avais amplement traité dans l'Académie de l'illustre Dorante; et même je m'en étais heureusement servi en quelque occasion, mais, à la vérité, d'une autre manière qu'on ne s'en sert maintenant.

Vous voyez donc bien que nous avons eu tout le loisir d'examiner ce que c'est, de sorte que ce n'est pas sans raison que nous ne nous en servons point de la manière dont quelques-uns la portent.»

«Vous me ferez plaisir, Monsieur», interrompit Ergaste, «de me dire les raisons qui vous ont obligé de la rejeter.»

«Je n'en ai qu'une, Monsieur», répondit Périandre, «mais elle en vaut mille; et seule elle suffit pour empêcher qu'on ne s'en serve communément. C'est que pour un bien qu'elle peut causer, elle peut faire cent maux, par l'imprudence de ceux qui ne s'en serviraient pas bien, ce qui ne serait que trop ordinaire, à cause des grandes difficultés qu'il y a à s'en bien servir.»

Ergaste n'en fut pas demeuré là si la compagnie, satisfaite de cette raison, n'eut mis fin à la conversation en se levant et prenant congé de Périandre.
Fin.

Swedish translation (my own):

Om blodtransfusion.
I vilket fall som helst, Periandros, som såg att sällskapet väntade på att höra vad han skulle säga, och ville tillbringa den lilla återstående tiden i samtal, frågade vad som sades runt om i staden om blodtransfusion och om den skulle lyckas. Var och en rapporterade vad de visste om den, vissa för den, andra emot den. Filidas sade att anledningen, i enlighet med alla experiment som hade utförts med detta botemedel och som hade varit mycket misslyckade, helt övertygade en om att transfusion var mycket farlig.

»Det är att säga lite för mycket«, svarade Ergaste; »och för ett eller två misslyckade försök, vars misslyckande tydligen berodde på patienternas extrema svaghet, som inte kunde ha återhämtat sig oavsett vad som hade gjorts. Man får inte fördöma ett botemedel som kan vara framgångsrikt i hundra fall, förutsatt att det används på rätt sätt och tillämpas på patienter som kan dra nytta av det.«

»Tror Ni«, sade Eusebios till honom, »att främmande blod, vars beståndsdelar är av en annan natur än våra egna, kan återställa en gammal mans styrka och återställa hälsan hos en sjuk man?«

»Det tror jag inte alls«, svarade Ergaste, »för att återställa en gammal mans styrka skulle det vara nödvändigt att ge honom nya blodkärl och nya inälvor, såväl som gott blod; och det är något som transfusion inte kan göra. Jag medger det, men det kan fortfarande ge honom mer kraft än han har, med hjälp av blod som är varmare och mer sprithaltigt än hans eget.

Jag medger likaså att blodtransfusion inte botar alla slags sjukdomar; den kan utan tvekan inte bota de som härrör från inneboende defekter i inälvorna. Det finns inget botemedel som kan övervinna detta, men när orsaken till sjukdomen ligger i kroppsvätskorna; när den härrör från fullständigt förorenat blod, vilket orsakar så många olika sjukdomar, beroende på de delar det drabbar, och graden av förorenandet och den mängd som finns, hävdar jag att genom att ta detta dåliga blod och ersätta det med gott blod kan man rädda en patient; och vem skulle kunna förhindra detta, eftersom orsaken till sjukdomen avlägsnas, och effekten nödvändigtvis måste upphöra?«

»Det Ni säger har visst värde«, svarade Polydoros; »men om patienten, efter att ha förlorat allt sitt eget blod, inte längre har tillräckligt med styrka för att smälta det främmande blod som ges till honom i stället för sitt eget, tror Ni då, herre, att det är klokt att utsätta en person för en så stor och uppenbar fara? För jag tvivlar inte på att Ni är väl medveten om att främmande blod, även om det fortfarande är blod, behöver hjälp i våra kroppar för att smältas; det vill säga, för att omvandlas till vårt eget blod, eftersom det innehåller så många komponenter som inte är förenliga med oss.«

»Jag medger det«, svarade Ergaste; »men det är just här en läkares försiktighet måste komma in i bilden, inte bara när det gäller att använda detta botemedel när det behövs, utan också när det gäller att bevara patientens styrka och anpassa den till botemedlet. Jag menar att han måste vara mycket noga med att se till att patienten alltid har tillräckligt med vitalitet för att absorbera det blod som ges till honom.

Annars skulle han missbruka något som är god i sig; men varför klaga på blodtransfusion av den anledningen? Detsamma gäller andra botemedel, där riskerna inte är mindre betydande om de inte administreras med rätt antal, vikt och precision. Jag skulle till och med kunna säga att kanske fler misstag görs med andra botemedel än med blodtransfusioner, men det är inte rätt plats att bevisa det här. Det räcker med att säga att blodtransfusion bara klandras för att den är ny och inte har undersökts tillräckligt.«

»Jag tvivlar inte«, fortsatte Oronte, »att när denna procedur väl har utförts på flera försökspersoner kommer vi att kunna fastställa mer tillförlitliga principer. Det skulle faktiskt finnas en fara i att plötsligt ta bort allt en mans blod för att utföra en allmän transfusion med nytt blod. Man skulle inte lätt utsätta sig för en sådan operation, men den skulle kunna utföras lite i taget och med jämna mellanrum; och precis som samma regn ger näring åt så många olika växter, och samma blod ger näring åt så många olika delar av kroppen, finns det ingen anledning att frukta att ett djurs blod inte skulle innehålla ämnen som är lämpliga för att ge näring åt en människa.

Vi ser tydligt att vårt blod genomgår märkbara förändringar varje dag, och ändå fortsätter det att ge oss näring. Det är sant att det finns en viss skillnad, men den är så liten att den knappt är märkbar. Eftersom syftet med en blodtransfusion är att återställa styrkan genom att tillhandahålla blod som är bättre än det blod som tas ut, kan vi förvänta oss positiva resultat när det utförs på rätt sätt och i enlighet med reglerna.

Jag känner till hundar som har fått mycket stora transfusioner av kalvblod, och ändå mår de utmärkt och är ännu mer hungriga och glada än tidigare. Det finns ingen nyhet som inte har sina anhängare och sina kritiker, men vi får inte låta passionen tvinga oss att ta den ena sidan snarare än den andra. Blodcirkulationen accepteras inte av alla, trots att den har visats så tydligt.

Monsieur Pecquets teorier om kärl har ifrågasatts offentligt. Blodtransfusioner kommer också att attackeras, men de kommer också att ha sina anhängare, bland vilka jag själv räknar; för jag kan inte tro att djurens blod inte kan förse människan med komponenter som passar hennes konstitution, precis som hon får mjölk och kött från dem, vilka, eftersom de är ju mycket längre bort från mänskligt blod, också kräver mer förberedelse.«

»Det Ni säger kan vara sant eller inte«, svarade Periander, »om vi skall klandra dem som förkastar allt utan att undersöka någonting. De som å andra sidan godkänner allt utan övervägande är inte mindre klandervärda.

Det är därför nödvändigt att följa en medelväg här, eller, för att uttrycka det tydligare, man måste överväga saken väl innan man antingen accepterar eller avvisar den; och detta, tycker jag, är vad som har gjorts ganska bra när det gäller blodtransfusion, som är äldre än Ni kan tro. För långt innan engelsmännen hade experimenterat med den, hade jag diskuterat den utförligt i den berömde Dorantes akademi; och jag hade till och med framgångsrikt använt den vid några tillfällen, men i sanning på ett annat sätt än den används nu.

Ni kan därför se att vi har haft gott om tid att undersöka vad den är, så det är inte utan anledning att vi inte använder den på det sätt som vissa människor gör.«

»Ni skall göra mig nöje, herre«, avbröt Ergaste, »genom att berätta mig skälen till att Ni har tvingat Er att avvisa den.«

»Jag har bara en, herre«, svarade Periander, »men den är värd tusen; och bara den är tillräckligt för att förhindra att den används i allmänhet. För allt gott den kan medföra, kan den orsaka hundra onda saker genom oförsiktighet hos dem som inte använder den på rätt sätt, vilket skulle vara alltför vanligt med tanke på de stora svårigheter som det innebär att använda den väl.«

Ergaste skulle inte ha stannat där om inte sällskapet, nöjda med denna anledning, hade avslutat samtalet genom att resa sig upp och ta avsked med Periander.
Slut.

English translation (my own):

On blood transfusion.
In any case, Periander, seeing the company waiting to hear what he would say, and wanting to spend the little time remaining in conversation, asked what was being said around the city about blood transfusion and whether it would be successful. Each reported what they knew about it, some for it, others against it. Philidas said that reason, in agreement with all the experiments that had been conducted with this remedy and which had been very unsuccessful, quite persuaded one that transfusion was very dangerous.

"That's saying a bit too much", replied Ergaste; "and for one or two unsuccessful attempts, the failure of which apparently stemmed from the extreme weakness of the patients, who could not have recovered no matter what had been done. One must not condemn a remedy that can be successful in a hundred cases, provided it is used appropriately and applied to patients who are capable of benefiting from it."

"Do you believe", Eusebius said to him, "that foreign blood, whose components are of a different nature than those of our own, can restore the strength of an old man and restore health to a sick man?"

"I don't believe that at all", replied Ergaste, "because, in order to restore an old man's strength, it would be necessary to give him new blood vessels and new entrails, as well as good blood; and that is something that transfusion cannot do. I admit it, but it can still give him more vigour than he has, by means of blood that is warmer and more spiritous than his own.

I likewise admit that blood transfusion does not cure all kinds of illnesses; it doubtlessly cannot cure those that stem from inherent defects of the viscera. There is no remedy that can overcome this, but when the cause of the illness lies in the humours; when it originates from completely corrupted blood, which causes so many different ailments, depending on the parts it affects, and the degree of the corruption and the quantity present, I maintain that by drawing this bad blood and replacing it with good blood, one can save a patient; and indeed, who could prevent this, since, the cause of the illness being removed, the effect must necessarily cease?"

"What you say has some merit", replied Polydorus; "but if the patient, after having lost all his own blood, no longer has enough strength to digest the foreign blood that is given to him in place of his own, do you believe, sir, that it is wise to expose a person to such a great and manifest danger? For I have no doubt that you are well aware that foreign blood, even though it is still blood, needs assistance within our bodies to be digested; that is to say, to be transformed into our own blood, since it contains so many components that do not agree with us."

"I admit it", replied Ergaste; "but this is precisely where a doctor's prudence must come into play, not only in using this remedy when needed, but also in preserving the patient's strength and adapting it to the remedy. I mean that he must be very careful to ensure that the patient always has enough vitality to assimilate the blood that is being given to him.

Otherwise, he would be misusing something that is good in itself; but why complain about blood transfusion for that reason? The same applies to other remedies, where the risks are no less significant if they are not administered with proper number, weight and precision. I could even say that perhaps more mistakes are made with other remedies than with blood transfusions, but this is not the place to prove that. Suffice it to say that blood transfusion is only blamed because it is new and has not been sufficiently examined."

"I do not doubt", Oronte continued, "that once this procedure has been performed on several subjects, we will be able to establish more reliable principles. Indeed, there would be a danger in suddenly removing all of a man's blood to perform a general transfusion with new blood. One would not readily expose oneself to such an operation, but it could be performed little by little and at intervals; and just as the same rain nourishes so many different plants, and the same blood nourishes so many different parts of the body, there is no reason to fear that the blood of an animal would not contain elements suitable for nourishing a man.

We clearly see that our blood undergoes notable changes every day, and yet it continues to nourish us. It is true that there is some difference, but it is so slight that it is barely noticeable. Now, since the purpose of a blood transfusion is to restore strength by providing blood that is better than the blood being removed, we can expect positive results when it is performed appropriately and in accordance with the rules.

I know of dogs that have received very large transfusions of calf's blood, and yet they are faring wonderfully and are even more hungry and cheerful than before. There is no novelty that does not have its supporters and its detractors, but we must not let passion force us to take one side rather than the other. The circulation of the blood is not accepted by everyone, even though it has been so clearly demonstrated.

Monsieur Pecquet's theories on vessels have been publicly challenged. Blood transfusion will likewise be attacked, but it will also have its supporters, among whom I count myself; for I cannot believe that the blood of animals cannot provide man with components suited to his constitution, just as he obtains milk and meat from them, which, being much further removed from human blood, also require more preparation."

"What you say may or may not be true", replied Periander, "if we are to blame those who reject everything without examining anything. Those who, on the other hand, approve everything without consideration are no less blameworthy.

It is therefore necessary to follow a middle ground here, or, to put it more clearly, one must consider the matter well before either accepting or rejecting it; and this, it seems to me, is what has been done quite well with regard to blood transfusion, which is older than you might think. For, long before the English had experimented with it, I had discussed it extensively in the Academy of the illustrious Dorante; and I had even successfully used it on a few occasions, but, in truth, in a different way than it is used now.

You can see, therefore, that we have had ample leisure to examine what it is, so it is not without reason that we do not use it in the way that some people do."

"You will do me pleasure, sir", interrupted Ergaste, "by telling me the reasons that have obliged you to reject it."

"I only have one, sir", replied Periander, "but it is worth a thousand; and it alone is enough to prevent its common use. For every good it might bring, it could cause a hundred evils through the imprudence of those who would not use it properly, which would be all too common, given the great difficulties involved in using it well."

Ergaste would not have stopped there if the company, satisfied with this reason, had not ended the conversation by getting up and taking their leave of Periander.
The end.


Above: Pierre Bourdelot.

Monday, September 8, 2025

Story about an escapee from Danviken Hospital appearing to some councilmen and claiming to be Kristina, about half a century after her death (circa 1730s), in "Tammerfors Aftonblad" newspaper, year 1923 (Old Style date used for Kristina's date of death)

Source:

En återuppstånden drottning Kristina, article written for Tammerfors Aftonblad, issue 83, page 4, issue of Monday, June 4, 1923; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)


Tammerfors Aftonblad, 04.06.1923 no 83, s. 4 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1473192 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot



The article:

En återuppstånden drottning Kristina.
Alldenstund drottning Kristina veterligen avled i Rom den 9 april 1689, är det icke att förvånas över, att de svenska statsrådsledamöterna kände sig förbluffade vid en av sina sessioner ungefär halvtannat sekel senare, när — efter ett oändligt ramlande och bullrande i förrummet och där befintliga vaktmästarens förskrämda utrop — dörrarna plötsligt slogos upp på vid gavel och ett medelålders fruntimmer störtade in i sessionssalen och fram till bordet, där hon hejdade sig och med en verkligt konungslig hälsning yttrade till den höga församlingen:

— Jag är drottning Kristina, Gustaf Adolfs dotter, och är nu anländ för att underrätta herrarna om, att jag nu själv vill regera och icke alls vill veta av några som helst förmyndare. Fördenskull får jag således bedja herrarna nu bringa rikshärolden befallning att rida omkring på gator och torg och utropa mig som drottning!

Herrar statsråd sutto där med uppspärrade ögon och vidöppna munnar och stirrade på uppenbarelsen, som hade de sett ett spöke. Och det dröjde en god stund, innan någon av dem kom sig för att yttra något.

Den nybakade Kristina tycktes snart börja finna denna tystnad alltför lång, ty hon gjorde sig redo att åter öppna munnen till ett högstämt och befallande anförande, då justitiestatsministern greve Fredrik Gyllenborg, som förstod varåt det lutade och att man hade en sinnesrubbad framför sig, artigt stod upp och talade:

— Min fru, om det förhåller sig på detta sätt, så tillåter jag mig bedja frun att stiga in i rummet härutanför och där vänta, under det vi taga i övervägande den begäran, som frun behagat framställa till oss!

Konung Gustaf II Adolfs något senfödda dotter sken upp av idel belåtenhet över detta skenbara tillmötesgående och svarade:

— Minsann, det låter höra sig! Men jag hade sannerligen icke heller väntat mig något annat svar av dig, min gubbe, ty du är ju Oxenstierna, min faders gamle vän.

Sade och avtågade med den mest majestätiska hållning till det anvisade rummet, där hon sakta och värdigt slog sig ned i en fåtölj.

Nu voro herrar statsråd icke sena att handla. Ett ilbud avgick till överståthållaren, och länge dröjde det icke, förrän en hyreskalesch stod fix och färdig utanför porten för att transportera det remarkabla fruntimret till Danvikens hospital.

Greve Gyllenborg täcktes därefter underrätta supplikanten, att nu vore allt klart för hennes utropande till drottning. Rikshärolden var beredd att blåsa i sitt horn, och nere vid porten väntade hennes triumfvagn.

Glad, förnöjd, majestätisk och omisstänksam vandrade ”drottning Kristina” utför trapporna, ut till kaleschen, där tvenne polisbetjänter stodo redo och hastigt förpassade henne till dess innandömen. Så en klatsch! och ”drottningen” rullade snabbt åstad till sitt riktiga rike.

Hur länge hon fick stanna på den platsen, är jag icke underrättad om, men förmodligen slog befrielsens timme snart nog. Ty det uppdagades rätt hastigt, att hon var dotter till en av huvudstadens borgare och en i allo ofarlig individ. Vanligen förhöll hon sig mycket stilla och lugn — det var endast när hennes klädesförråd tillökades med någon ny persedel, som hon greps av högfärdsgalenskapen, och då höll alltid drottning Kristinas ande sitt intåg i hennes borgerliga lekamen.

English translation (my own):

A resurrected Queen Kristina.
Because Queen Kristina is known to have died in Rome on April 9, 1689, it is not surprising that the members of the Swedish Council of State felt astonished at one of their sessions about half a century later, when — after an endless tumbling and rumbling in the anteroom and the frightened exclamation of the caretaker present there — the doors suddenly flew open wide, and a middle-aged woman rushed into the session hall and up to the table, where she stopped and with a truly royal greeting addressed the high assembly:

"I am Queen Kristina, daughter of Gustav Adolf, and have now arrived to inform the lords that I now wish to rule myself and do not want to know anything of any guardians. Therefore, I must ask the gentlemen to now bring the royal herald an order to ride around the streets and squares and proclaim me queen!"

The councilmen sat there with wide eyes and gaping mouths, staring at the apparition as if they had seen a ghost. And it was a long time before any of them could bring himself to say anything.

The brand-new Kristina soon seemed to find this silence too long, for she was preparing to open her mouth again for a lofty and commanding speech when the Minister of Justice, Count Fredrik Gyllenborg, who understood where things were headed and that he had a mentally disturbed person before him, politely stood up and spoke:

"Milady, if this is how it is, I would ask you to step into the room outside and wait there, while we consider the request that you have been pleased to make to us!"

King Gustav II Adolf's somewhat late-born daughter beamed with pure satisfaction at this apparent courtesy and replied:

"Indeed, that sounds good! But I certainly wouldn't have expected any other answer from you, my old man, because you are Oxenstierna, my father's old friend."

Said and departed with the most majestic bearing to the designated room, where she slowly and dignifiedly settled into an armchair.

Now the gentlemen were not slow to act. An urgent message was sent to the governor, and it was not long before a rented calèche stood ready and ready outside the gate to transport the remarkable woman to Danviken Hospital.

Count Gyllenborg was then summoned to inform the supplicant that everything was now ready for her proclamation as queen. The herald was ready to blow his horn, and her triumphal carriage was waiting at the gate.

Happy, content, majestic and unsuspecting, "Queen Kristina" walked down the stairs and out to the carriage, where two police officers stood ready and quickly ushered her into its interior. Then a clap!, and the "Queen" quickly rolled away to her real kingdom.

How long she was allowed to remain in that place, I am not informed, but probably the hour of liberation struck soon enough. For it was discovered quite quickly that she was the daughter of one of the capital city's burghers and an otherwise harmless individual. Usually she behaved very quietly and calmly — it was only when her wardrobe was increased by some new piece of clothing that she was seized by the madness of arrogance, and then Queen Kristina's spirit always made its entrance into her bourgeois body.

Note: Danviken Hospital was a hospital, insane asylum and later a retirement home that was in operation from 1558 to 1861. The current building was built between 1718 and 1725 and functioned as an insane asylum from the 1740s onward. The buildings started to decay over the years, leading to the facility having its residents moved out, and it was closed down in 1863. It was renovated in 2009 and is now used as an art gallery.

Wednesday, August 27, 2025

Lasse Lut on a story about Gian Rinaldo Monaldeschi's ghost haunting Fontainebleau Palace, in "Allas Krönika" magazine, year 1924

Source:

Spöket i „Hjortarnas Galleri”, eller Monaldescos svärd och pansarskjorta, article written by Lasse Lut for Allas Krönika, issue 1, pages 7 to 8, issue of January 5, 1924; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)


Allas Krönika, 05.01.1924 no 1, s. 7-8 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/720313 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

WARNING: GRAPHIC VIOLENCE.



The article:

SPÖKET I „HJORTARNAS GALLERI”
ELLER MONALDESCOS SVÄRD OCH PANSARSKJORTA.
Det var vår i Paris 1921. Men vilken vår!

Aprilhimlen såg ut som tusen gamla skurtrasor; tid efter annan tömde den ur sig något kallt och klibbigt, som kunde kallas snö.

I förtvivlan kastade vi oss en sådan självm*rdseftermiddag över en kutting sherry nere hos Père Duvernois, Mont Parnasse. På något sätt måste ju solen fås fram.

Men ingenting hjälpte. Inom en timme var konversationen mekaniskt nere i grådasket, närmare bestämt på kapitlet spöken.

Henry Sundman deklarerade öppen anslutning till tron på spökenas existens. Han hade t. o. m. sett fotografier av spöken. Vid ingången till Hampton Court säljas sådana till 2 pence stycket. Och på dem ser man den fagra drottning Jane Seymour, som Henrik VIII Blåskägg tog livet av, och som nu går igen, ända tills domens dag varder kommande.

— Jag har också sett spöken, replikerade Max Rautell instämmande. Det var på Imatra en gång. Där såg jag med egna ögon Volodja Janson supera med en ryssinna, trots att hela Helsingfors visste, att han den dagen var på gäddsvirvel i Porkala. Det kunde ej vara annat än ett spöke.

Men Ture Stenman strök med förargelse den mörka locken från diktarpannan.

— Spökfotografier, alibispöken, usch sådant snafs! Kunna vi icke tala om de allvarsamma spökena, dem vi alla se, när fantasin spelar? Vad äro spökena annat än syner, dem vi se, när poeten i vårt inre någon gång vaknar upp ur sin dvala. Jag såg i går de hemskaste spöken en människa kan se. Det var ute i Fontainebleau.

Ture Stenman såg sig omkring. Auditoriet utlovade hörsamhet.

— Jag tog tåget dit ut i går. Jag ville titta ett slag på Filip den sköne, och så ville jag också se Napoleon mönstra sitt gamla garde. D. v. s. jag ville se spöken. Men huru det var intresserade mig de franska konungarnas jakt på hjortarna i den berömda skogen så, att jag kom till slottet först vid skymningen. In kom jag i alla fall, men bäst det var meddelades mig, att slottet skulle stängas. Jag räckte 20 francs åt en av funktionärerna.

— Jag har icke hunnit se allt. Det är långt hit från Paris, ni förstår.

— Men här spökar efter mörkrets inbrott.

— Så mycket bättre. Kan ni arrangera mig ett rendez-vous med Marie-Antoinette så blir det en tia till. För kejsarinnan Eugenie ger jag gärna det dubbla, förutsatt att kejsaren icke stör oss.

— Nej, min herre, de båda damerna sova hos Gud, men det är Monaldesco, som går igen. Och han gör det just här där vi stå, i Hjortarnas galleri. Vill ni stanna en stund, så var så god! Ni kommer ut den där vägen. — Här står förresten Monaldescos svärd, och därunder ser ni den olyckliges pansarskjorta.

Mannen försvann med tassande steg.

Monaldesco, Gallerie des Cerfs, 1657, 10 november, exdrottning Kristina av Sverige — mord!

Dessa anakronistiska filmtexter draga för min syn i fosforescerande ljus.

Och plötsligt flammar det mörka galleriet upp.

Där står drottning Kristina, Gustav Adolfs dotter, alias greve Dona. Hon bär icke kjol, bevars, hon är manligt överbelastad, hon har stövlar och sporrar och en vapenrock, i handen en käpp av ebenholz. Hon har ju aldrig velat gifta sig, enär det varit omöjligt att veta, om hon komme att föda en Nero eller en Augustus. Och ingen man har någonsin av allvarsamma historiker erkänts som härskare av hennes hjärta. Men det viskas också i historien —

Det viskas om Francesco Mario Santinelli [sic], som är Hennes Majestäts sändebud i Rom. Han skall där negociera i syfte att upphöja »suddrottningen« på Neapels tron. Men Santinelli är en lögnare, en skurk, ett fä.

Man visar också om den elegante hovmannen och markisen Gia[n] Rinaldo Monaldesco della Cervara, exdrottningens hovstallmästare. Han är det lilla hovets mest framträdande person, och har tidigare spelat en politisk roll i Rom.

Baron Bildt, som i Florens genomgått hennes korrespondens med Kardinal Azzolino, försäkrar, att dessa viskningar äro missvisande. Voltaire däremot har satt lit till dem.

Jag ser alltså drottning Kristina i Hjortarnas galleri. Hon samtalar till synes lugnt med Monaldesco, och Francesco Santinellis broder, som är chef för hennes livvakt och för resten dödsfiende till Monaldesco.

I fjärran stå två knektar.

In träder så fader Lebel, åt vilken Kristina några dagar tidigare anförtrott en packe brev.

Det är åska i luften.

Kristina griper breven, som Lebel av en händelse har med sig. Hon håller dem framför Monaldesco och spörjer med vrede:

— Vill ni icke erkänna dessa brev?

Monaldesco avvisar frågan. Handstilen är icke hans.

Drottningen tror honom icke.

Han blir häftig, han blir dramatisk och vill göra rätt för sig.

Men drottningen hör honom icke.

Santinelli och de två knektarna närma sig med dragna värjor. Monaldesco begynner förstå, att det gäller livet. Han kastar sig till drottningens fötter, han ber om misskund, han följer henne genom det långa, långa galleriet.

Hon hör på hans förklaringar, hon tar del av hans argument. Men det slutar med ett kallt ord till fader Lebel:

— Käre fader, jag drager mig tillbaka och överlämnar denne man åt eder. Bered honom på döden och tag vård om hans själ!

Så börjar dödskampen.

Men Kristina är kall och likgiltig.

Saken skall ha sin gång. Hon har sin kungliga rätt att utan domstol låta avrätta en otrogen tjänare. (En otrogen älskare skulle romantikerna säga.)

Tre värjor tränga mot Monaldescos bröst. Men han bär en pansarskjorta. Den är ogenomtränglig.

Värjorna drabba hans huvud. Blodet flyter i strömmar. Den olycklige visar bödlarna sin hals: Gör pinan kort, — där finnes intet skyddande pansartyg!

Äntligen är avrättningen slutförd. Hjortarnas galleri har blivit besudlat med blod, som aldrig kan tvättas bort.

Jag gick in i närmaste kabinett, där Kristina väntade.

— Det är fullbordat, sade jag. Hyser ni ingen ånger?

— Det har man frågat mig nu i över 200 år. Och jag svarar som jag svarade Mazarin: »Om jag ej nu gjort vad jag gjort, skulle jag ej lägga mig en enda kväll utan att ha gjort det. Jag har intet skäl att ångra det, men mer än hundratusen att vara förtjust däröver.»

— Och vad var då Monaldescos brott? sporde jag.

— Det är min hemlighet, som ingen behöver veta. Jag är icke skyldig att redovisa, jag hade makt över mina tjänares liv, ty jag var en suverän, om än jag avsagt mig Sverges tron.

Det hade blivit mörkt i Hjortarnas galleri. Endast någon ensam stjärnas ljus glimmade i ett svärdsfäste och kom en pansarskjorta att glittra.

Det var Monaldescos svärd och hans vid halsen sargade pansarklädnad.

Ture Stenman rörde igen vid sherrykuttingens sprund.
Lasse Lut.

English translation (my own):

THE GHOST IN THE "GALERIE DES CERFS"
OR, MONALDESCO'S SWORD AND SHIRT OF ARMOUR.
It was spring in Paris in 1921. But what a spring!

The April sky looked like a thousand old rags; from time to time it emptied something cold and sticky, which could be called snow.

In desperation, we threw ourselves into a s*icidal afternoon over a glass of sherry down at Père Duvernois's, Mont Parnasse. Somehow the sun had to come out.

But nothing helped. Within an hour the conversation had mechanically descended into a pit of tears, specifically on the chapter of ghosts.

Henry Sundman openly declared his adherence to the belief in the existence of ghosts. He had even seen photographs of ghosts. At the entrance to Hampton Court, such are sold for 2 pence each. And on them one sees the fair Queen Jane Seymour, whom Henry VIII Bluebeard killed, and who is now walking again, until the day of judgement comes.

"I've seen ghosts too", Max Rautell replied in agreement. "It was in Imatra once. There I saw with my own eyes Volodya Janson having supper with a Russian woman, even though all of Helsinki knew that he was fishing for pike in Porkkala that day. It couldn't be anything other than a ghost."

But Ture Stenman indignantly brushed the dark locks from his poet forehead.

"Ghost photographs, alibi ghosts, ugh, such nonsense! Can't we talk about the serious ghosts, the ones we all see when the imagination plays? What are ghosts but visions, the ones we see when the poet in our inner being sometimes wakes up from his slumber? Yesterday I saw the most horrible ghosts a human being can see. It was out at Fontainebleau."

Ture Stenman looked around. The auditorium promised to listen.

"I took the train out there yesterday. I wanted to take a look at Philip the Fair, and I also wanted to see Napoleon muster his old guard. That is, I wanted to see ghosts. But somehow the French kings' hunt for deer in the famous forest interested me so much that I didn't get to the castle until dusk. I got in anyway, but as soon as it was over I was told that the castle would be closed. I handed 20 francs to one of the officials.

'I haven't had time to see everything. It's a long way to here from Paris, you understand.'

'But here it's haunted after dark.'

'All the better. If you can arrange for me a rendezvous with Marie Antoinette, it will be another ten. For the Empress Eugénie, I will gladly give double, provided the Emperor does not disturb us.'

'No, Monsieur, the two ladies are asleep with God, but it is Monaldesco who walks again. And he is doing it right here where we are standing, in the Galerie des Cerfs. If you want to stay a moment, please! You will come out that way. — Here, by the way, is Monaldesco's sword, and underneath you see the unfortunate man's shirt of armour.'

The man disappeared with stomping steps.

Monaldesco, Galerie des Cerfs, 1657, November 10, ex-Queen Kristina of Sweden — murder!

These anachronistic film texts dazzle my vision in phosphorescent light.

And suddenly the dark gallery bursts into flames.

There stands Queen Kristina, the daughter of Gustav Adolf, alias Count Dohna. She wears no skirt, —gosh!, — she is overburdened with masculinity, she has boots and spurs and a buffcoat, in her hand an ebony staff. She has never wanted to marry, since it has been impossible to know whether she will give birth to a Nero or an Augustus. And no man has ever been recognised by serious historians as the ruler of her heart. But it is also whispered in history —

There are whispers about Francesco Maria Santinelli, who is Her Majesty's envoy in Rome. He is there to negotiate with the aim of exalting the 'Queen of the South' to the throne of Naples. But Santinelli is a liar, a scoundrel, a beast.

It also tells about the elegant courtier and marquis Gian Rinaldo Monaldesco della Cervara, the ex-Queen's court equerry. He is the most prominent person at the little court, and he has previously played a political role in Rome.

Baron Bildt, who in Florence has gone through her correspondence with Cardinal Azzolino, assures us that these whispers are misleading. Voltaire, on the other hand, has placed his trust in them.

So I see Queen Kristina in the Galerie des Cerfs. She is apparently having a calm conversation with Monaldesco, and with Francesco Santinelli's brother, who is the head of her bodyguards and otherwise a mortal enemy of Monaldesco.

In the distance stand two mercenaries.

In comes Father le Bel, to whom Kristina has entrusted a package of letters, a few days earlier.

There is thunder in the air.

Kristina seizes the letters, which le Bel happens to have with him. She holds them up in front of Monaldesco and asks angrily:

'Will you not recognise these letters?'

Monaldesco rejects the question. The handwriting is not his.

The Queen does not believe him.

He gets passionate, he gets dramatic and wants to do himself justice.

But the Queen does not hear him.

Santinelli and the two mercenaries approach with drawn swords. Monaldesco begins to understand that his life is at stake. He throws himself at the Queen's feet, he begs for mercy, he follows her through the long, long gallery.

She listens to his explanations, she shares his arguments. But it ends with a cold word to Father le Bel:

'Dear Father, I withdraw and hand this man over to you. Prepare him for death and take care of his soul!'

So the deadly struggle begins.

But Kristina is cold and indifferent.

The matter must take its course. She has the royal right to execute an unfaithful servant without trial. (An unfaithful lover, the romantics would say.)

Three swords pierce Monaldesco's chest. But he wears a shirt of armour. It is impenetrable.

The swords strike his head. The blood flows in streams. The unfortunate man shows his neck to the executioners: Make the agony short, — there's no protective armour there!

Finally the execution is complete. The Galerie des Cerfs has been stained with blood that can never be washed away.

I went into the nearest cabinet, where Kristina was waiting.

'It is done', I said. 'Have you no contrition?'

'That has been asked of me for over 200 years now. And I answer as I answered Mazarin: 'If I had not done what I have done now, I would not go to bed a single night without having done it. I have no reason to regret it, but more than a hundred thousand to be delighted with it.''

'And what was Monaldesco's crime?' I asked.

'That is my secret, which no one needs to know. I am not obliged to account for it; I had power over the lives of my servants, for I was a sovereign, even though I renounced the throne of Sweden.'

It had become dark in the Galerie des Cerfs. Only the light of a lone star glimmered in a sword hilt, and a shirt of armour glittered.

It was Monaldesco's sword and his armour, torn at the neck."

Ture Stenman touched the crack of the sherry glass again.
Lasse Lut.

Tuesday, August 5, 2025

Excerpt from François Duncan de Saint-Hélène's defense of his brother Marc Duncan de Cérisantes, undated

Source:

Un original de l'Hôtel de Rambouillet: La vie aventureuse de Cérisantes, poète latin, article written by Georges Mongrédien for Revue d'Histoire littéraire de la France, 36e Année: 1929, page 498, published by the Society of the Literary History of France, 1929; original at the University of Virginia


"On conçoit qu'avec une telle attitude de capitan matamore, Cérisantes se soit fait de nombreux ennemis dans la société parisienne. Le duc d'Orléans, M. de Metz, alors abbé de Saint-Germain-des-Prés, et le duc d'Épernon, «qui ne pouvoit digérer l'algarade faite à son fils», firent tant et si bien que Cérisantes, d'ailleurs «endetté par-dessus les yeux», sentit sa situation intenable à la cour de France. D'autre part, Marigny, fâché avec lui, avait peint sans ménagement tous ses ridicules à la Reine de Suède. Sans réfléchir davantage, notre brouillon n'avertit personne et part pour Stockholm, espérant là-bas éclaircir la situation à son avantage. Le 28 avril 1646, notre ambassadeur en Suède, Chanut, écrit à M. de la Barde: «M. de Cerisantes est arrivé, ayant quitté son poste sans ordre pour venir sçavoir ce qu'il estoit à Paris; la Reine m'a dit qu'il n'avoit jamais esté Resident; j'ay crainte que si les choses ne changent, ses mesures ne se trouvent courtes». Cependant, Chanut n'est pas très exactement renseigné sur les véritables pensées de Christine de Suède. Le 17 février 1646 il écrit à Brienne cette lettre qui prouve combien mal il a compris la Reine, se laissant prendre aux prétextes que l'on met en avant pour écarter l'indésirable Cérisantes...

Mais, bien vite, Chanut est détrompé. Trois jours plus tard, le 20 février, il apprend à Cérisantes, avec de grands ménagements, que Christine a réservé l'ambassade de Suède en France au comte Magnus. On donne comme prétexte à Cérisantes que la Reine veut un ambassadeur de nationalité suédoise...

Bien entendu, Cérisantes est peu fier de ce rappel intempestif; il arrive à Stockholm en avril 1646 et, de là, il écrit à son frère, le 28 avril, fort impudemment, «qu'il se congédia lui-même, et qu'il partit de France à l'insceu de la Reine sa Maistresse». Son frère, M. de Sainte-Hélène, crut à ce mensonge, car il ajoute, dans son Apologie de Cérisantes..."

"It is understandable that, with such a braggart's attitude, Cérisantes made many enemies in Parisian society. The Duke d'Orléans, Monsieur de Metz, then Abbot of Saint-Germain-des-Prés, and the Duke of Épernon, 'who could not digest the squabble made against his son', did so much and so well that Cérisantes, moreover 'incredibly in debt', felt his situation at the court of France untenable. On the other hand, Marigny, angry with him, had bluntly painted all his ridiculousnesses to the Queen of Sweden. Without further reflection, our troublemaker warned no one and left for Stockholm, hoping there to clarify the situation to his advantage. On April 28, 1646, our ambassador to Sweden, Chanut, wrote to Monsieur de la Barde: 'Monsieur de Cérisantes has arrived, having left his post without orders so as to come and find out what was going on in Paris; the Queen has told me that he had never been a resident. I fear that if things do not change, his measures will be short'.

However, Chanut is not very well informed about Kristina of Sweden's true thoughts. On February 17, 1646, he wrote this letter to Brienne, which proves how poorly he understood the Queen, allowing himself to be taken in by the pretexts put forward to dismiss the undesirable Cérisantes...

But Chanut was quickly undeceived. Three days later, on February 20, he informed Cérisantes, with great caution, that Kristina had reserved the Swedish embassy in France for Count Magnus. Cérisantes was given the pretext that the Queen wanted an ambassador of Swedish nationality...

Of course, Cérisantes was not very proud of this untimely recall; he arrived in Stockholm in April 1646 and, from there, he wrote to his brother, on April 28, very impudently, 'that he dismissed himself and that he left France without the knowledge of the Queen, his mistress.' His brother, Monsieur de Sainte-Hélène, believed this lie, because he adds, in his Apologie of Cérisantes..."

The excerpt:

Je ne prétens pas défendre ni excuser ce départ sans ordre, étant très certain qu'avec justice on luy pouvoit faire son procès. Le sieur de Cérisantes n'en ignoroit pas la dangereuse conséquence: mais étant bien informé que de puissants amis du sieur Grotius visoient à sapper sa fortune, en haine de ce que le sieur de Cérisantes, comme ils croioient, l'avoit suplanté), il joüa à quitte ou à double, et hazarda son voiage pour donner vigueur à son parti par sa présence et defendre un poste que ses ennemis attaquoient avec tant de furie, ou bien s'ensevelir dans ses ruines.

With modernised spelling:

Je ne prétends pas défendre ni excuser ce départ sans ordre, étant très certain qu'avec justice on lui pouvait faire son procès. Le sieur de Cérisantes n'en ignorait pas la dangereuse conséquence; mais, étant bien informé que de puissants amis du sieur Grotius visaient à saper sa fortune, en haine de ce que le sieur de Cérisantes (comme ils croyaient l'avait supplanté), il joua à quitte ou à double et hasarda son voyage pour donner vigueur à son parti par sa présence et défendre un poste que ses ennemis attaquaient avec tant de furie, ou bien s'ensevelir dans ses ruines.

Swedish translation (my own):

Jag gör inte anspråk på att försvara eller ursäkta denna avfärd utan order, ty jag är mycket säker på att han kunde ställas inför rätta med rättvisa. Monsieur de Cérisantes var inte omedveten om de farliga konsekvenserna; men eftersom han var väl informerad om att mäktiga vänner till herr Grotius försökte undergräva hans lycka, i hat mot monsieur de Cérisantes (som de trodde hade ersatt honom), spelade han dubbelt eller gav upp och riskerade sin resa för att ge styrka åt sitt sällskap genom sin närvaro och för att försvara en post som hans fiender anföll med sådan ilska, eller för att begrava sig i dess ruiner.

English translation (my own):

I do not claim to defend or excuse this departure without orders, being very certain that he could be tried with justice. Monsieur de Cérisantes was not unaware of the dangerous consequences; but, being well informed that powerful friends of Lord Grotius aimed to undermine his fortune, in hatred for Monsieur de Cérisantes (as they believed he had supplanted him), he played double or quits and risked his journey to give strength to his party by his presence and to defend a post that his enemies attacked with such fury, or else to bury himself in its ruins.

Note: François Duncan de Saint-Hélène (1617-1697) and Marc Duncan de Cérisantes (1612-1648) were the sons of Mark Duncan (1570/1581-1640), a Scottish regent of the University of Saumur in France, and Suzanne Gorrin (died 1629). Their younger brother was Jean Duncan de Montfort (1624-1646), who also entered Kristina's service; and their sisters were Guillonne (1612-1670), Rachel (born 1613) and Claude (bien 1619, died circa 1684).