Sources:
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 22, pages 158/159 to 166, Hörbergska Boktryckeriet, 1837
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 89 and 90, by Anders Fryxell, 1841
The diary entry:
Dhen 28 Augusti war ingen Sessio...
Dhenna daghen effter middag war it vtskåt aff presteskapet hoos H. K. M:tt, som H. K. M:tt sielff begiärat hadhe. J samma vtskått war aff Episcopis Archiepiscopus, Episcopus Lincopensis, Scarensis, Arosiensis & Wiburgensis och Superintendentz Carlstadiensis; war och så Doctor Jahannes Therserus, Professor Theologiæ Vpsaliensis, och een prestman aff hwart Stifft war medh, vti hwilket vtskåt iag war medh. War och aff Borgare ståndet och aff Bondaståndet, pass 20 man aff hwario. Effter H. K. M:tt dhem vpkallat hadhe, begynte hon och dhem tiltala i förstonne. Besynnerlighenn gick hela talet vth om Restitutione bonorum Coronæ, dher om, in till dhenna dagh, haffuer mest hwar dagh warit disputerat, och ständerna ganska hårdeligen driffuit, ath een sådan restitutio måtthe skee, och så tidhen här till dher medh prolongerat. Altså begyntes och nu här om it ganska hårdt och skarpt discurtz emellan H. K. M:tt och the tree ständerna, som här på dreffuo. Och wände H. K. M:tt först sitt taal till Archiepiscopus, 1:0 Säiandes sigh wara suspect hoos Adelen, såsom dhen dher icke skole lika favera alle ständerna, vthan haffua een Conspiration medh thee andre tree ständerna emoot adelen, dhet H. K. M:tt sadhe sig ingalunda haffua, vthan lika favera alle sine trogne vndersåteher (!). Frågade så hwad the menthe om dhenne restitution. Archiepiscopus swarade, ath dhe menthe H. K. M:tt aldeles wäll dher medh, och såsom trogne och rettrådighe vndersåter wille henne påminne sin och Kronones rett och styrkia H. K. M:ttz respect och myndighett dher medh, ath hon kunne revocera godzen, doch icke dher medh förståandes någon revocation från wäll meriteradhe personer, vthan effter een lagligh inquisition, effter hwars och eens meriter dhetta werket företagha. H. K. M:tt bad, Reverendissimus Archiepiscopus wille wijsa henne legittimum modum revocandi. Hans Reverentia swarade: söker H. K. M:tt Episcoporum råd och presteskapentz betänkiälse dher vthinnan, wilia dhe see till och dher öffuer sigh betänkia och rådh meddela. Men H. K. M:tt swaradhe åther ighen, ath the ther medh falla in Jura Maiestatis, ty hon förmenar sigh macth haffua, effter Lagh Land och Lhän, godz och gårdar bortgiffua. Dher till tegh Archiepiscopus något litet; i dhet samma begynthe Episcopus Scarensis swara rett rotunde, och negeradhe H. K. M:tt dhen macthen absolute haffua, och confirmerade sitt taal medh lege fundamentali Regni, medh recesser, medh praxi priorum Regum, medh salig Konung Gustaffs dhen förstes testamenthe, och sadhe Kronan stå på eenn owiss fundament och grund, när hon allenast hadhe owisse tullar och Accijser ath stödia sigh widh, och ingha Jordegodz, och giffuas många tilfelle altidh, både genom adelens privilegier och annat, ath godzsen komma Kronan ifrå, men icke giffuas någre wägar hurw dhe skola komma till Cronan ighen, hwij skall då Cronan icke aldeles falla? Dher till swarade H. K. M:tt, likasom något mislynt och sadhe: »Jag hoppas J ähre icke min målsman.« Swarade Episcopus: »Gudh beware migh, iag menar icke heller dhet.« Swarade H. K. M:tt: »Jag menar eij heller min herre allena dher medh.« Dher effter talade och Episcopus Wiburgensis i samma meningh någre ordh, såsom och Superintendens Carlstadiensis och Episcopus Arosiensis dhet samma, doch kortelighen. Men H. K. M:tt swaradhe, ath dhe inthet rett förstå sakens beskaffenhett. Hon kan icke giöra sin Konungzlige ord omyndighe, »eller«, sadhe hon, »om een sådhan revocation skulle skee, hwar skulle man begynna? och hwad wille annat bliffua aff, om sådhant företages, ähn een stor oenighett och på sistonne een sedition?« The sadhe åther ighen wara sin plict, ath the H. K. M:tt sådant skulle påminna, dhock icke något föreskriffua. H. K. M:tt swaradhe, hon tackar dhem dher före, och kan wäll lidha och giärna höra privat discurtz medh dhen här om, allenast ath dhe icke publice tala här om, för månghe aff fremmande nationer skull, som stadhen ähr vpfylt medh, huilka skriffua hem till sina Konungar, Förstar och Herrar här om, ath här een sådhan sedition och oenighett skall wara på färde, och dher medh giffua dhem mod till något ondt företagande emot wårdt fädernesland. Swarade och Borgemästaren Nils Nilson äffuen dhet samma som Episcopi och presteskapet, ath restitutio bordhe skee. Bönderna ropade enhelligt och trägit, och bad H. K. M:tt wille taga godzsen ighen, och låta sina fougdar vpbära renthan aff dhem och giffua så adelsmannen dher aff hwad H. K. M:tt synes. Men dher till swaradhe hon, ath Fougdarna giöra inthet annat, ähn skiäla bort Kronones Renthor, när dhe skola dhem hantera, som förfarenhett giffuer tilkienna. Begiärte och Bönderna åther ighen ath godzsen änteligen måtthe revoceras, dhett H. K. M:tt sadhe sig för dhenne tidhen ingalunda kunna giöra. Men sädan loffuadhe H. K. M:tt dhem, bönderna, på sinn Konungzlige ähra, vthan [ͻ: at hon] wille giffua dhem sådhana privilegia, ath dhe sådana aldrig tilförne hafft haffua, och giffua dhem i een wiss Summa antechnat hwad Adelsmannen skall haffua, hadhe skatt och dagzwerkie aff bonden, och när bönderna dhem dhett giort haffua, skola dhe icke till dhet ringaste merha haffua medh böndherna bestella. Archiepiscopus sadhe, ath bönderna haffua så månge perzeler vtgiöra, woro förthenskull aff nödhen, ath dhe contraherades vthi twåå eller tree perzeler, och när bonden hadhe dhem vtgiort, wiste han sig sädhan frij wara. Bönderna swarade, dhem skeer likawist orett, om dhe bliffua vnder Adelen. H. K. M:tt sadhe, hon skall leggia så hårdt wijte widh, ath adelen inthet skall durffuas giörat, låta dhem böta förste, andre och tridie gången och på sistonne tagha godzsen ifrå dhem. Bönderna sadhe, dhe haffua inghen klaga sig före, när dhem skeer öffuerwåld, och ähr inthet adelen emellan annat ähn broor, broor, och kunna inthet klaga för brodher, att brodher giör orett. H. K. M:tt swaradhe, bönderna skola dhå klaga för henne, och hon skall vthan anseendhe så straffa dhem, ath dhe skola wetat och minnas dhet. Loffuadhe åther bönderna sådana privilegia, ath adelen inthet skall kunna giöra dhem, sadhe och, at bönderna skola inthet kallas adelens vndersåter, vthan H. K. M:ttz vndersåter. Klagade och bönderna om, hurw dhe bliffua fängzladhe, satta i handklöffuar, på trähestar &c. Och i synnerhett leffrerade enn bonde i Vpland. H. K. M:tt dhenna gången een Supplication, hurw hans Hwsbondhe haffuer satt honom på een trähäst halff-annan dag, och bundit een stoor Järnstång widh fötterna. Dhå sadhe H. K. M:tt, ath inghen Adelsman här effter skall haffua wold fängzla sin bondhe, vthan allenast sine olydige tiänare hemma på sina gårdar; och giorde H. K. M:tt bönderna höga löffte om theras frijhett.
Men effter H. K. M:tt nu så högeligen winladhe sig, förtaga thenne tree ständerna, ath dhe icke skulle publice införa i sit swar och resolution, ath vpläsas på Rickzsalen, punctum de restitutione bonorum, för föreskreffne orsaack skull, consentera(de) någorlunda ständerna dhetta och loffuade sig dhen vthelyckia, doch ea conditione, ath dhe wijdare dher om wille in privato tala medh H. K. M:tt, och nu medh dhet snaraste leffrera henne dhe wictighe skiäll och motiver, som dhe haffua, dhetta werket ath driffua; och hadhe sigh dhet förbehållet, ath oansitt dhetta icke i resolutionen så explicite författadhes, wille dhe dhet sädhan icke så letteligen sleppa, dhet H. K. M:tt samptycthe och gaff iaa till.
H. K. M:tt rådde och, ath dhe icke så skulle sleppa dhet dhe tillförne moverat hade, om ordet »wanbyrdigh«, jure patronatus och annat mehra sådant, dhervthinnan dhe begiärte H. K. M:ttz assistentz. Hon beiakadhe sigh wilia ständerna dher vthinnan assistera och sådana iniurier, som adelen dhem tilfoga, affhielpa. Medh dhetta affträdde Borgeskapet och bönderna; men presteskapet förtöffuadhe något lithet inne dher effter.
Presteskapet, och i synnerhett Archiepiscopus för dhem, fodradhe lindring på dheras vtlagor. H. K. M:tt sadhe sigh dhet giärna wila effterkomma, dher Rickzsens staat och wäsendhe så tåla kunde. Bönderna begiärte och lindring på Boskapz hielpen. Men H. K. M:tt gaff dhem till swar, hon wille sådhant betänkia till effterkommandhe nästa daghen. Sädan gick H. K. M:tt medh Reverendiss. D. Archiepiscopo affsides fram vthi ith fenster, och stogo dhe bådhe dher een godh stund och talte någre Secreta, och som iag någre ord hörde, förmerckte iagh samma taall wara om Hertigh Carl, om hans gifftermåål medh H. K. M:tt, om hurw han skulle vtkåras till arffurste, och annat sådhant. Sädhan stego dhe andre Episcopi dhijt fram och hadhe hwar sina particularia om scholar och annat merha. Dher effter affträdde och presteskapet.
With modernised spelling:
Den 28 augusti var ingen sessio...
Denna dagen eftermiddag var ett utskott av prästerskapet hos Hennes Kungliga Majestät, som Hennes Kungliga Majestät själv begärat hade. I samma utskott var av episcopis: archiepiscopus, episcopus lincopensis, scarensis, arosiensis et viburgensis och superintendens carlstadiensis; var också doktor Johannes Terserus, professor theologiæ upsaliensis, och en prästman av vart stift var med, uti vilket utskott jag var med. Var ock av borgareståndet och av bondeståndet, pass 20 man av varjo.
Efter Hennes Kungliga Majestät dem uppkallat hade, begynte hon ock dem tilltala i förstone. Besynnerligen gick hela talet ut om restitutione bonorum Coronæ; därom, intill denna dag, haver mest var dag varit disputerat, och Ständerna ganska hårdeligen drivit att en sådan restitutio måtte ske och så tiden härtill därmed prolongerat. Alltså begyntes ock nu härom ett ganska hårt och skarpt diskurs emellan Hennes Kungliga Majestät och de tre Ständerna som härpå drevo.
Och vände Hennes Kungliga Majestät först sitt tal till archiepiscopus, 1. sägandes sig vara suspekt hos adeln såsom den där icke skulle lika favera alle Ständerna, utan hava en konspiration med de andra tre Ständerna emot adeln, det Hennes Kungliga Majestät sade sig ingalunda hava, utan lika favera alla sina trogna undersåtare.
Frågade så vad de mente om denna restitution. Archiepiscopus svarade att de mente Hennes Kungliga Majestät alldeles väl därmed och såsom trogna och rättrådiga undersåtare ville henne påminna sin och Kronones rätt och styrka Hennes Kungliga Majestäts respekt och myndighet därmed, att hon kunne revocera godsen, dock icke därmed förståendes någon revokation från välmeriterade personer, utan efter en laglig inkvisition, efter vars och ens meriter detta verket företaga.
Hennes Kungliga Majestät bad reverendissimus archiepiscopus ville visa henne legitimum modum revocandi. Hans Reverentia svarade: söker Hennes Kungliga Majestät episcoporum råd och prästerskapets betänkelse därutinnan, vilja de se till och däröver sig betänka och råd meddela. Men Hennes Kungliga Majestät svarade återigen att de därmed falla in jura majestatis, ty hon förmenar sig makt hava, efter lag, land och län, gods och gårdar bortgiva.
Därtill teg archiepiscopus något litet; i detsamma begynte episcopus scarensis svara rätt rotunde och negerade Hennes Kungliga Majestät den makten absolute hava och konfirmerade sitt tal med lege fundamentali Regni, med recesser, med praxi priorum regum, med salig konung Gustavs den Förstes testamente, och sade Kronan stå på en oviss fundament och grund när hon allenast hade ovissa tullar och acciser att stödja sig vid, och inga jordgods och givas många tillfälle alltid, både genom adelns privilegier och annat, att godsen komma Kronan ifrå, men icke givas några vägar huru de skola komma till Kronan igen. Vi skall då Kronan icke alldeles falla?
Därtill svarade Hennes Kungliga Majestät likasom något misslynt och sade: »Jag hoppas I äre icke min målsman.«
Svarade episcopus: »Gud bevare mig, jag menar icke heller det.«
Svarade Hennes Kungliga Majestät: »Jag menar ej heller min herre allena därmed.«
Därefter talade ock episcopus viburgensis i samma mening några ord, såsom ock superintendens carlstadiensis och episcopus arosiensis detsamma, dock kortligen. Men Hennes Kungliga Majestät svarade att de inte rätt förstå sakens beskaffenhet. Hon kan icke göra sin konungsliga ord omyndiga; »eller«, sade hon, »om en sådan revokation skulle ske, var skulle man begynna? Och vad ville annat bliva av, om sådant företages, än en stor oenighet och, på sistone, en sedition?«
De sade återigen vara sin plikt, att de Hennes Kungliga Majestät sådant skulle påminna, dock icke något föreskriva. Hennes Kungliga Majestät svarade, hon tackar dem därföre och kan väl lida och gärna höra privat diskurs med dem härom, allenast att de icke publice tala härom, för många av främmande nationers skull, som staden är uppfylld med, vilka skriva hem till sina konungar, furstar och herrar härom, att här en sådan sedition och oenighet skall vara på färde, och därmed giva dem mod till något ont företagande emot vårt Fädernesland.
Svarade ock borgemästaren Nils Nilsson även detsamma som episcopi och prästerskapet, att restitutio borde ske. Bönderna ropade enhälligt och träget och bad Hennes Kungliga Majestät ville taga godsen igen och låta sina fogdar uppbära räntan av dem och giva så adelsmannen därav vad Hennes Kungliga Majestät synes. Men därtill svarade hon att fogdarna göra intet annat än skäla bort Kronones räntor när de skola dem hantera, som förfarenhet giver tillkänna.
Begärte ock bönderna återigen att godsen äntligen måtte revoceras, det Hennes Kungliga Majestät sade sig för denna tiden ingalunda kunna göra. Men sedan lovade Hennes Kungliga Majestät dem, bönderna, på sin konungsliga ära, [att hon] ville giva dem sådana privilegia, att de sådana aldrig tillförne haft hava, och giva dem i en viss summa antecknat vad adelsmannen skall hava, hade skatt och dagsverke av bonden, och när bönderna dem det gjort hava, skola de icke till det ringaste mera hava med bönderna beställa.
Archiepiscopus sade att bönderna hava så många persedler utgöra, vore fördenskull av nöden att de kontraherades uti två eller tre persedler, och när bonden hade dem utgjort, visste han sig sedan fri vara. Bönderna svarade, dem sker likavist orätt om de bliva under adeln. Hennes Kungliga Majestät sade hon skall lägga så hårt vite vid att adeln inte skall djärvas görat, låta dem böta första, andra och tredje gången och på sistone taga godsen ifrå dem. Bönderna sade de hava ingen klaga sig före när dem sker övervåld, och är intet adeln emellan annat än bror, bror, och kunna inte klaga för broder att broder gör orätt.
Hennes Kungliga Majestät svarade, bönderna skola då klaga för henne, och hon skall utan anseende så straffa dem, att de skola vetat och minnas det. Lovade åter bönderna sådana privilegia att adeln inte skall kunna göra dem; sade ock att bönderna skola inte kallas adelns undersåtare, utan Hennes Kungliga Majestäts undersåtare. Klagade ock bönderna om huru de bliva fängslade, satta i handklövar, på trähästar, etc. Och i synnerhet levererade en bonde i Uppland Hennes Kungliga Majestät denna gången en supplikation, huru hans husbonde haver satt honom på en trähäst halvannan dag och bundit en stor järnstång vid fötterna. Då sade Hennes Kungliga Majestät att ingen adelsman härefter skall hava våld fängsla sin bonde, utan allenast sine olydiga tjänare hemma på sina gårdar; och gjorde Hennes Kungliga Majestät bönderna höga löfte om deras frihet.
Men efter Hennes Kungliga Majestät nu så högeligen vinnlade sig, förtaga denne tre Ständerna att de icke skulle publice införa i sitt svar och resolution att uppläsas på Rikssalen punctum de restitutione bonorum, för föreskrivna orsaks skull, konsenterade någorlunda Ständerna detta och lovade sig den utelycka, dock ea conditione att de vidare därom ville in privato tala med Hennes Kungliga Majestät och nu med det snaraste leverera henne de viktiga skäl och motiver som de hava detta verket att driva; och hade sig det förbehållet att oansett detta icke i resolutionen så explicite författades, ville de det sedan icke så lätteligen släppa det Hennes Kungliga Majestät samtyckte och gav ja till.
Hennes Kungliga Majestät rådde ock att de icke så skulle släppa det de tillförne moverat hade om ordet »vanbördig«, jure patronatus och annat mera sådant, därutinnan de begärte Hennes Kungliga Majestäts assistens. Hon bejakade sig vilja Ständerna därutinnan assistera och sådana injurier som adeln dem tillfoga avhjälpa. Med detta avträdde borgerskapet och bönderna, men prästerskapet förtövade något lite inne därefter.
Prästerskapet, och i synnerhet archiepiscopus för dem, fordrade lindring på deras utlagor. Hennes Kungliga Majestät sade sig det gärna vilja efterkomma där Riksens stat och väsende så tåla kunde. Bönderna begärte och lindring på boskapshjälpen, men Hennes Kungliga Majestät gav dem till svar, hon ville sådant betänka till efterkommande nästa dagen.
Sedan gick Hennes Kungliga Majestät med reverendissimo domino archiepiscopo avsides fram uti ett fönster, och stogo de både där en god stund och talte några secreta, och som jag några ord hörde, förmärkte jag samma tal vara om hertig Karl, om hans giftermål med Hennes Kungliga Majestät, om huru han skulle utkoras till arvfurste, och annat sådant. Sedan stego de andra episcopi dit fram och hade var sina particularia om skolar och annat mera. Därefter avträdde ock prästerskapet.
French translation (my own):
Le 28 août, il n'y a pas eu de séance...
Cet après-midi, il y avait un comité du clergé avec Sa Majesté Royale, qu'elle avait elle-même demandé. Dans le même comité, les évêques étaient: l'archevêque, l'évêque de Linköping, de Skara, de Västerås et de Viborg et le surintendant de Carlstad; il y avait aussi le docteur Jean Terserus, professeur de théologie à Upsal, et un prêtre de ce diocèse était impliqué, et dont j'étais membre du comité. Il y avait aussi environ 20 hommes, bourgeois et paysans.
Comme Sa Majesté Royale les avait appelés, elle commença aussi à s'adresser à eux en premier. En particulier, tout le discours portait sur la restitution des domaines de la Couronne; on a discuté à ce sujet, jusqu'à ce jour et presque tous les jours, et les États ont insisté très fort pour qu'une telle restitution ait lieu et ainsi le délai jusqu'à présent a été prolongé. C'est ainsi qu'un discours assez dur et aigu s'engage entre Sa Majesté Royale et les trois États impliqués dans cette affaire.
Et Sa Majesté Royale adressa d'abord son discours à l'archevêque, 1. disant qu'elle se méfiait de la noblesse, car cela ne favoriserait pas également tous les États, mais qu'il y avait une conspiration avec les trois autres États contre la noblesse, ce que Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle n'en avait pas du tout, mais qu'elle favorisait également tous ses fidèles sujets.
Elle leur a ensuite demandé ce qu'ils pensaient de cette restitution. L'archevêque répondit qu'ils entendaient par là très bien Sa Majesté Royale et que, en tant que sujets fidèles et intègres, ils voulaient lui rappeler son droit et celui de la Couronne et renforcer ainsi le respect et l'autorité de Sa Majesté Royale, qu'elle pouvait révoquer l'état, bien que cela n'implique aucune révocation des personnes bien méritées, mais, après une inquisition légale, d'entreprendre ces travaux selon les mérites de chacun.
Sa Majesté Royale a demandé à Mgr l'archevêque de lui montrer la voie légitime de révocation. Sa Révérence répondit: si Sa Majesté Royale sollicite l'avis des évêques et la considération du clergé, ils se tourneront vers eux-mêmes pour réfléchir et donner des conseils. Mais Sa Majesté Royale répondit encore une fois qu'ils tombaient ainsi dans le droit de majesté, car elle prétend avoir le pouvoir, conformément à la loi, de céder des terres et des comtés, des domaines et des demeures.
L'archevêque ne dit pas grand-chose à cela; dans la même chose, l'évêque de Skara a commencé à répondre assez crûment et a nié que Sa Majesté Royale ait ce pouvoir absolu et a confirmé son discours avec les lois fondamentales du Royaume, avec les réclusions, avec la pratique des anciens rois, avec la volonté du feu roi Gustave Ier, et a déclaré que la Couronne repose sur des fondements et des bases incertains alors qu'elle ne disposait que de droits et d'accises incertains sur lesquels s'appuyer, et d'aucun domaine foncier, et que de nombreuses opportunités sont toujours offertes, à la fois par les privilèges de la noblesse et d'autres choses, pour que les domaines proviennent de la Couronne, mais aucun moyen n'est donné sur la manière dont ils reviendront à la Couronne. Pourquoi alors la Couronne ne tomberait-elle pas complètement?
A cela, Sa Majesté Royale répondit comme si elle était quelque peu mécontente et dit: «J'espère que vous n'êtes pas mon tuteur.»
L'évêque répondit: «Dieu me préserve, je ne veux pas dire cela non plus.»
Sa Majesté Royale a répondu: «Je ne parle pas non plus de mon seigneur seul.»
Après cela, l'évêque de Vibourg a aussi prononcé quelques mots dans le même sens, tout comme le surintendant de Carlstad et l'évêque de Västerås, quoique brièvement. Mais Sa Majesté Royale a répondu qu'elle ne comprenait pas bien la nature de l'affaire. Elle ne peut pas invalider sa parole royale; «ou», dit-elle, «si une telle révocation devait avoir lieu, par où commencerait-on? Et qu'en résulterait-il d'autre, si une telle tentative était faite, qu'une grande discorde et, enfin, une sédition?»
Ils ont réitéré qu'il était de leur devoir de le rappeler à Sa Majesté Royale, mais de ne rien prescrire. Sa Majesté Royale répondit qu'elle les en remerciait et qu'elle pouvait bien souffrir et écouter un discours privé avec eux à ce sujet, mais qu'ils n'en parlaient pas publiquement, pour le bien des nombreuses nations étrangères dont la ville est remplie, qui écrivent à leurs rois, princes et seigneurs à ce sujet, qu'ici une telle sédition et une telle discorde pourraient se produire ici, et cela leur donnerait ainsi du courage pour quelque mauvaise entreprise contre notre Patrie.
Le bourguemaître Nils Nilsson a également répondu, à l'instar des évêques et du clergé, qu'une restitution devait avoir lieu. Les paysans ont crié à l'unisson et avec persistance, suppliant Sa Majesté Royale de reprendre les domaines et de laisser leurs huissiers percevoir les intérêts, puis de donner au noble ce que Sa Majesté Royale juge bon. Mais à cela, elle répond que les huissiers ne font que raisonner l'intérêt de la Couronne lorsqu'ils s'en occupent, comme le montre l'expérience.
Les paysans ont aussi demandé à nouveau que les domaines soient finalement révoqués, ce que Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle ne pouvait pas faire pour le moment. Mais ensuite, Sa Majesté Royale leur promit, aux paysans, sur son honneur royal, qu'elle voulait leur accorder des privilèges qu'ils n'avaient jamais eu auparavant, et leur donner une certaine somme inscrite sur ce que le noble devait avoir, qu'ils avaient des impôts et des taxes et de travail journalier du paysan, et quand les paysans leur auront fait cela, ils n'auront plus rien à voir avec les paysans.
L'archevêque a déclaré que les paysans avaient tellement de choses à rattraper que c'était par nécessité qu'ils étaient contractés en deux ou trois choses, et si le paysan les avait rattrapées, alors il saurait qu'il était libre. Les paysans répondirent qu'ils seraient lésés s'ils restaient sous la noblesse. Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle imposerait une sanction si sévère que la noblesse n'oserait pas le faire, qu'elle paierait une amende la première, la deuxième et la troisième fois et qu'elle lui prendrait enfin la succession. Les paysans disaient qu'ils n'avaient personne à qui se plaindre lorsqu'ils étaient maltraités, et qu'il n'y avait rien d'autre dans la noblesse que frère, frère, et qu'on ne pouvait pas se plaindre à un frère du fait qu'un frère faisait du mal.
Sa Majesté Royale a répondu que les paysans se plaindraient alors à elle et qu'elle les punirait sans honneur pour qu'ils le sachent et s'en souviennent. Elle promit encore aux paysans des privilèges que la noblesse ne pourrait pas leur accorder; elle dit aussi que les paysans ne seront pas appelés sujets de la noblesse, mais sujets de Sa Majesté Royale. Les paysans se plaignaient également de la façon dont ils étaient emprisonnés, menottés, montés sur des chevaux de bois, etc. Et en particulier, un paysan de l'Uplande a adressé cette fois à Sa Majesté Royale une supplication sur la façon dont son maître l'avait mis sur un cheval de bois pendant une journée. et demi et lui attacha une grande barre de fer à ses pieds. Alors Sa Majesté Royale dit qu'aucun noble n'aura désormais le pouvoir d'emprisonner son paysan, mais seulement ses serviteurs désobéissants chez eux dans leurs fermes; et Sa Majesté Royale fit aux paysans de grandes promesses de liberté.
Mais comme Sa Majesté Royale avait maintenant fait de si grands efforts, elle défendit à ces trois États d'insérer publiquement dans leur réponse et résolution à lire dans la Salle d'État les points de restitution des domaines, pour des raisons prescrites, les États y ont raisonnablement consenti et se sont promis qu'en cas d'accident, ils s'entretiendraient toutefois en privé avec Sa Majesté Royale et lui transmettraient désormais dans les plus brefs délais les raisons et motifs importants qu'ils ont pour avoir poursuivi ce travail; et elle avait la réserve que, même si cela n'était pas écrit de manière aussi explicite dans la résolution, ils ne voulaient pas laisser tomber cela si facilement, ce que Sa Majesté Royale a consenti et accepté.
Sa Majesté Royale leur a aussi conseillé de ne pas abandonner ce qu'ils avaient apporté, le mot «bas-né», le droit de patronage et d'autres choses similaires, pour lesquels ils ont demandé l'aide de Sa Majesté Royale. Elle affirma qu'elle y assisterait les États et remédierait aux calomnies que leur infligeait la noblesse. Sur ce, les bourgeois et les paysans prirent congé, mais le clergé s'attarda ensuite un peu.
Le clergé, et en particulier l'archevêque pour eux, exigeaient que leurs cas aberrants soient soulagés. Sa Majesté Royale a déclaré qu'elle serait heureuse de s'y conformer si l'État et la population du royaume pouvaient le supporter. Les paysans ont aussi demandé un allègement sur l'aide au bétail, mais Sa Majesté Royale leur a donné une réponse, elle a voulu considérer cela pour leur postérité le lendemain.
Ensuite, Sa Majesté Royale s'est rendue avec le très révérend archevêque près d'une fenêtre, et ils sont restés là tous les deux pendant un bon moment et ont raconté quelques secrets, et alors que j'entendais quelques mots, j'ai perçu que le même discours concernait le duc Charles, sur son mariage avec Sa Majesté Royale, sur la manière dont il devrait être élu prince héréditaire, et d'autres choses similaires. Ensuite, les autres évêques se sont avancés et chacun a donné ses détails sur les écoles et autres choses. Puis le clergé prit aussi congé.
English translation (my own):
On August 28, there was no session...
This afternoon there was a committee of the clergy with Her Royal Majesty, which she herself had requested. In the same committee the bishops were: the Archbishop, the Bishop of Linköping, of Skara, of Västerås and of Viborg and the Superintendent of Karlstad; there was also Dr. Johannes Terserus, professor of theology at Uppsala, and a priest of this diocese was involved, and in which committee I was a member. There were also about 20 men each of the burghers and of the peasants.
As Her Royal Majesty had called them, she also began to address them first. Particularly, the whole speech was about the restitution of the Crown estates; one has disputed about that, up to this day and most every day, and the Estates have pushed quite hard that such a restitution had to take place and so the time to this point was thereby prolonged. So a rather harsh and sharp discourse began between Her Royal Majesty and the three Estates who were involved in this.
And Her Royal Majesty first turned her speech to the Archbishop, 1. saying that she was suspicious of the nobility, as it would not equally favour all the Estates, but that there was a conspiracy with the other three Estates against the nobility, which Her Royal Majesty said she does not have at all, but that she favours all her faithful subjects equally.
She then asked what they thought about this restitution. The Archbishop replied that they meant Her Royal Majesty quite well by that and that, as faithful and upright subjects, they wanted to remind her of her right and that of the Crown and to strengthen Her Royal Majesty's respect and authority thereby, that she could revoke the estate, although this does not mean any revocation from well-merited persons, but, after a lawful inquisition to undertake this work according to the merits of each one.
Her Royal Majesty asked the Most Reverend Archbishop to show her the legitimate way of revocation. His Reverence answered: if Her Royal Majesty seeks the bishops' advice and the consideration of the clergy therein, they will to look to and above themselves to consider and give advice. But Her Royal Majesty replied again that they thereby fall into the right of majesty, because she claims to have the power, according to law, to give away land and counties, estates and mansions.
To this the Archbishop said little; in the same thing the Bishop of Skara began to answer rather bluntly and denied that Her Royal Majesty has that power absolute and confirmed her speech with the fundamental laws of the Realm, with recesses, with the practice of the former kings, with the will of the late King Gustav the First, and said that the Crown stands on an uncertain foundation and basis when it only had uncertain duties and excises to rely on, and no landed estates, and many opportunities are always given, both through the privileges of the nobility and other things, for the estates to come from the Crown, but no ways are given for how they will come back to the Crown. Why would the Crown then not fall completely?
To this Her Royal Majesty replied as if she were somewhat displeased and said: "I hope you are not my guardian."
The Bishop answered: "God preserve me, I don't mean that either."
Her Royal Majesty replied: "I don't mean my lord alone by that either."
After that, the Bishop of Viborg also spoke a few words in the same sense, as did the Superintendent of Karlstad and the Bishop of Västerås, although briefly. But Her Royal Majesty replied that they did not properly understand the nature of the matter. She cannot invalidate her royal word; "or", she said, "if such a revocation were to take place, where would one begin? And what else would result, if such an attempt were made, than a great discord and, at last, a sedition?"
They again said it was their duty to remind Her Royal Majesty of this, but not to prescribe anything. Her Royal Majesty replied that she thanks them for that and can well suffer and listen to a private discourse with them about this, only that they not speak about it publicly, for the sake of many foreign nations, with whom the city is filled, who write home to their kings, princes and lords about this, that here such a sedition and discord might be afoot, and it would thereby give them courage for some evil undertaking against our Fatherland.
The mayor Nils Nilsson also answered the same as the bishops and the clergy, that a restitution should take place. The peasants cried out in unison and persistently, begging Her Royal Majesty to take the estates again and let their bailiffs collect the interest from them, and then give the nobleman what Her Royal Majesty sees fit. But to that she replied that the bailiffs do nothing but reason away the Crown's interest when they deal with it, as experience shows.
The peasants also requested again that the estates might finally be revoked, which Her Royal Majesty said she could not do at this time. But then Her Royal Majesty promised them, the peasants, on her royal honour, that she wanted to give them such privileges that they had never had before, and give them in a certain sum recorded what the nobleman should have, that they had tax and day labour from the peasant, and when the peasants have done that to them, they will not have the least bit more to do with the peasants.
The Archbishop said that the peasants had so many items to make up for, it was because of necessity that they were contracted into two or three items, and if the peasant had made up for them, then he would know he was free. The peasants replied that they will be wronged if they remain under the nobility. Her Royal Majesty said she will impose such a severe penalty that the nobility will not dare to do it, let them pay a fine the first, second and third time and lastly take the estate from them. The peasants said they have no one to complain to when they are abused, and there is nothing among the nobility other than brother, brother, and one cannot complain to brother that a brother does wrong.
Her Royal Majesty replied that the peasants will then complain to her and she will punish them without honour so that they will know and remember it. She again promised the peasants such privileges as the nobility would not be able to give them; she also said that the peasants shall not be called subjects of the nobility, but subjects of Her Royal Majesty. The peasants also complained about how they were imprisoned, put in handcuffs, on wooden horses, etc. And in particular, a peasant in Uppland delivered Her Royal Majesty this time a supplication about how his master had put him on a wooden horse for a day and a half and tied a large iron bar to his feet. Then Her Royal Majesty said that no nobleman shall henceforth have the power to imprison his peasant, but only his disobedient servants at home on their farms; and Her Royal Majesty made the peasants high promises of their freedom.
But as Her Royal Majesty had now made such great efforts, she forbade these three Estates forbade them to publicly insert in their answer and resolution to be read out in the Hall of State the points of the restitution of estates, for the sake of prescribed reasons, the Estates reasonably consented to this and promised themselves that, in the event of an accident, however, on the condition that they further speak in private with Her Royal Majesty and now deliver to her as soon as possible the important reasons and motives they have for pursuing this work; and she had the reservation that, regardless of the fact that this was not written so explicitly in the resolution, they did not want to let it go so easily, which Her Royal Majesty consented and agreed to.
Her Royal Majesty also advised that they should not let go of what they had brought about the word "low-born", the right of patronage and other such things, in which they requested Her Royal Majesty's assistance. She affirmed that she would assist the Estates therein and remedy such libels as those the nobility inflicted on them. With this the burghers and the peasants took their leave, but the clergy lingered a little after that.
The clergy, and especially the Archbishop for them, demanded relief of their outliers. Her Royal Majesty said she would be happy to comply if the State and the people of the realm could bear it. The peasants also asked for relief on the livestock aid, but Her Royal Majesty gave them an answer, she wanted to consider this for their posterity the next day.
Then Her Royal Majesty went with the Most Reverend Lord Archbishop to the side of a window, and they both stood there for a good while and spoke some secrets, and as I heard a few words, I perceived the same speech to be about Duke Karl, about his marriage with Her Royal Majesty, as to how he should be elected as hereditary prince, and other such things. Then the other bishops stepped forward and each had their particulars about schools and other things. Then the clergy also took their leave.
Above: Kristina.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
