Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 4, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1760
The aphorisms:
1. Les Serviteurs sont comme les balais, ils servent bien tant qu'ils sont nouveaux; mais il ne faut permettre pas les traiter comme les balais, au contraire il faut les bien récompenser, & ne les changer que quand ils nous y forcent par leur infidélité & leurs mauvais comportemens.
2. Le changement est un reméde à bien des maux de la vie.
3. Le plus grand tourment de l'Enfer après la privation de Dieu est le désespoir d'en sortir.
4. Le plus grand plaisir que l'argent donne est celui, de le dépenser.
5. L'argent des Avares fait rire les héritiers.
6. La conscience nous empêche d'être nos premiers flatteurs; quelque soin qu'on prenne de ne la point écouter, elle nous parle pourtant assez haut pour le faire entendre malgré nous: on est toujours tel qu'on paroît à soi-même, mais on n'est pas toujours ce qu'on veut paroître aux autres.
7. Aimer ses enfans, neveux & autres parens d'un amour injuste & desordonné, est la plus grande de toutes les foiblesses; cependant on voit même les grands hommes si sujets à ce défaut, qu'on a raison de s'en étonner. L'idée d'une fausse immortalité, qui les préoccupe pour leurs noms & leur maison, produit cet étrange effet, qu'ils aiment quelquefois de mal-honnêtes gens, uniquement parce qu'ils s'appellent comme eux; leurs défauts paroissent des vertus; ils admirent toutes les sottises qu'ils disent & qu'ils font. Ce qu'il y a presque d'insupportable, est qu'ils aiment souvent en eux leurs plus grands ennemis sans les connoître, & sans que l'obéissance à Dieu y entre pour rien.
8. Mais le plus étrange effet que produit cet amour, est de voir qu'il étouffe la jalousie du commandement si naturelle à tous les hommes. On voit les Rois jaloux, avec raison, de leurs Fréres, de leurs Fils, de leurs Neveux & de leurs Successeurs. Cependant tant de Papes ont souffert que leurs Neveux les ayent dépouillé de toute leur autorité, sans que les mêmes Papes se soient jamais ni plaints ni vengés d'eux. Cela semble incompréhensible; on ne peut guére l'attribuer qu'à leur âge avancé.
9. On fait les Papes à un âge si avancé & si caduc, qu'ils ne sont plus bons à rien. Cependant ce terrible Poste ne devroit être rempli que par des sujets en pleine vigueur d'ame & de corps.
10. C'est une grande foiblesse aux Princes, que de n'oser se défaire de ceux qui les servent mal, sous prétexte de ne point causer de trouble dans leurs Maisons. Tout homme qui se croit infaillible, est un sot; mais un homme qui n'ose se corriger de ses fautes, par la crainte de les avouer, est encore plus ridicule.
11. Cependant il suffit qu'on dise des sottises d'un ton magistral pour être applaudi & admiré de ceux qui sont assez sots pour n'oser trouver du ridicule en ceux qu'ils doivent respecter.
12. La sobriété est une vertu si nécessaire à un honnête-homme, qu'il ne peut presque être tel sans la posséder. On ne sauroit être sage, sans être sobre. La sobriété contribue à la santé de l'ame & du corps. Il ne faut manger que pour vivre, mais il ne faut pas vivre pour manger.
13. Rien n'est plus beau, ni plus honnête que d'user du vin avec la derniére retenue: mais tout homme qui peut s'en passer entiérement, fait mieux de s'en abstenir tout-à-fait. Les Turcs ont fait de cette abstinence un Point de leur Religion & de leur Politique, & ont très-bien fait.
14. On doit être civil avec discernement. Cette qualité est nécessaire quand on vit dans le grand monde.
15. On doit avoir de l'honnêteté pour tout le monde, mais on ne doit pas rendre plus d'honneur aux gens qu'ils n'en méritent, ou à peu près.
16. La Civilité & la Bonté siéent bien aux Grands.
17. Peu importe comment on naît, mais il importe fort comme on meurt.
18. La noble & la grande naissance est un fort petit relief pour ceux qui n'ont rien de plus. On doit estimer les gens selon leur mérite, & non selon leur naissance.
19. La noble & la grande naissance consiste dans l'ame & dans le cœur. Quand ils sont grands & nobles, tout y répond. Il y a des Paysans qui naissent Princes, & des Rois qui naissent Paysans; & il y a une canaille de Rois comme il y en a une de Faquins.
20. Quand la fortune éléve les gens de basse naissance, d'ordinaire ils craignent de se familiariser avec leurs inférieurs, & de leur être civils; leur rang leur est étranger. Ils croiroient s'abaisser, & faire ressouvenir de leur premier état, s'ils ne se soutenoient par l'orgueil; cependant le contraire arriveroit.
21. Plus on est grand, plus on peut être civil de bonne grace. La civilité éléve au-lieu d'abaisser. C'est une espéce d'orgueil noble qui se déguise.
22. La civilité n'est pas une vertu, ni un mérite; mais elle orne si fort la vertu & le mérite, qu'ils ne sauroient s'en passer.
23. Il ne faut jamais se laisser vaincre par l'orgueil, ou par la civilité; on doit tout rendre avec usure.
24. Dans la bonne fortune il faut être civil & honnête; dans la mauvaise il faut être orgueilleux & fier.
25. On doit du respect & de la vénération aux Supérieurs, aux égaux de l'honnêteté & de la civilité, aux inférieurs de la bonté & de la compassion, s'ils en sont dignes; & s'ils ne le sont pas, on doit au moins de la charité à tout le monde.
26. L'Oracle de Delphes qui disoit, «Connois-toi toi-même», dont on a voulu faire la source de la sagesse humaine, est plutôt celle de sa misére. C'est avec une voix impérative que cet Oracle fut prononcé; car le Dieu de la Vérité, représenté par le Soleil ou par Apollon, nous imposa en naissant cette fatale nécessité de nous connoître nous-mêmes, non pour nous rendre plus sages, mais pour nous rendre plus malheureux. On ne peut s'empêcher de se connoître, ni d'être malheureux en se connoissant.
27. L'homme est un abyme de miséres & d'ignorance, il ne connoît ni son corps, ni son ame; cependant il sait qu'il est un vrai néant animé, & cette connoissance ne sert qu'à le rendre plutôt malheureux que sage; car la Philosophie ne le change, ni ne le corrige pas.
28. La plus grande de toutes les Sciences, est celle de savoir bien vivre & bien mourir; toutes les autres sont inutiles, si elles n'y contribuent.
29. La modération est nécessaire dans les Sciences comme dans toutes les autres choses; il faut s'y attacher avec mesure. Ceux qui s'y attachent, en sont accablés; & au-lieu de se rendre plus habiles, ils deviennent plus stupides & plus sots.
30. Le plus grand profit qu'on tire de l'Etude & des Sciences, consiste à se mettre en état de ne rien admirer & de ne s'étonner de rien.
31. Ce Satyre qu'un Roi de Lydie tint enchaîné jusqu'à ce qu'il lui eût dit ce qui faisoit le comble du bonheur humain, lui déclara avec raison, que le plus grand bonheur étoit de ne pas naître; & le second après celui-là, de mourir aussitôt après avoir vu le jour.
32. Seneque est persuadé que si on consultoit les hommes sur leur sort à l'entrée de la vie, personne n'en voudroit, & qu'on n'auroit pas moins de répugnance à entrer, que tous les hommes en ont pour en sortir. Cependant nous sommes mieux instruits; car nous savons que l'existence & la vie sont un bien dont il faut remercier l'Auteur.
33. Ceux qui se sont donné la mort, étoient entêtés d'une fausse gloire. Car enfin, que la vie soit un bien, ou qu'elle soit un mal, nous y sommes condamnés par une souveraine justice & bonté, qui ne peut, ni ne veut nous faire tort. Il faut donc souffrir avec résignation la vie, & en jouir avec reconnoissance.
34. Caton & Brutus, entêtés de la double chimére de leur liberté, se tuent. Quelle étrange sagesse! & quel plus funeste effet pouvoit produire la folie? N'auroient-ils pas mieux fait de souffrir la domination de César, après avoir fait inutilement tous leurs efforts pour s'y opposer? Caton mourut tranquille sans se plaindre de rien. Brutus plus chagrin s'en prend à la Vertu, & lui reproche qu'elle n'est qu'un faux brillant, un fantôme, un vain nom: il avoit raison, car leur vertu étoit de cette espéce.
35. Epictéte plus sage, né dans l'esclavage, s'y conserva & s'y rendit si illustre, qu'il a rendu ses fers plus glorieux que des Rois n'ont rendu leurs Sceptres. Cependant on ne peut lui pardonner la patience qu'il eut avec son brutal de Maître, qui pour se divertir lui rompit une jambe. Pour moi je lui aurois cassé la tête à la barbe de la Philosophie.
36. Faut-il enfin acheter si cher un peu de réputation, gloire imaginaire qui s'évanouit comme un songe? Cependant il faut avouer que les grands hommes sont à plaindre d'avoir eu des sentimens si grands pour si peu de chose.
37. Qu'auroient-ils fait, si la vérité les eût éclairés comme nous, s'ils eussent pu se flatter d'un espoir aussi glorieux que le nôtre, & s'ils eussent pu se persuader qu'il y avoit quelque chose de plus grand que le Monde entier, qui les attendoit auprès cette vie?
38. Toutes ces chiméres de la Patrie, de la liberté, de la gloire, de la fortune & de l'ambition, qui ont fait faire de si belles & de si grandes choses à tant de grands hommes, ne sont en effet que des songes d'hommes qui veillent.
39. Il faut plus craindre le plus petit pêché que la mort.
40. Je crois que ces sentimens sont tous justes, généreux & raisonnables; mais pour les mettre en pratique, il faut demander à Dieu la grace & la force dans les occasions; & j'ose assurer qu'on ne se repentira jamais de les avoir suivis.
41. Notre véritable gloire & notre félicité ne dépendent que du dernier moment de notre vie; tout le reste passe comme une fumée, qui s'évanouit, & que le vent emporte: mais c'est dans ce dernier, heureux ou terrible moment, que Dieu nous fera connoître ce que nous sommes & ce que nous serons pour l'éternité à la vue de tout l'Univers, & de Dieu même.
42. Ce Monde est un grand & magnifique Temple, dont la Terre, où nous sommes, est le superbe Autel. Dieu pour sa gloire tira du néant cette belle & grande Machine, mais il veut que tout y retourne. Soumettons-nous à ses éternels décrets, & soyons bien persuadés qu'il est juste que toutes choses périssent pour la gloire de sa grandeur, comme tout ne subsiste que pour la gloire de sa bonté; qu'il n'y a pas de jour que la Nature ne doive rendre hommage à son Auteur par des millions de victimes, que le tems & la mort immolent tous les momens à cet Etre infini & incompréhensible, qui seul est, & seul doit être. Quand notre tour arrivera, adorons avec une parfaite résignation cet Etre infini, & ne craignons pas de mourir, puisque Dieu est bon. Vivons cependant d'une maniére à pouvoir espérer avec confiance un état heureux après la mort. Laissons à lui seul le soin de notre destinée; & puisque Dieu est Dieu, & le sera éternellement, jettons-nous entre ses bras, & n'espérons que de lui seul l'heureuse & glorieuse éternité qu'il nous a méritée par lui-même.
Swedish translation (my own):
1. Tjänare är som kvastar: de tjänar väl medan de är nya, men de får inte tillåtas behandlas som kvastar; tvärtom, man måste belöna dem väl och bara ändra dem när de tvingar en att göra det genom sin otrohet och dåliga beteende.
2. Förändring är ett botemedel mot många av livets sjukdomar.
3. Helvetets största plåga, efter Guds berövande, är förtvivlan att ta sig ur det.
4. Det största nöjet pengar ger är att spendera dem.
5. Gnidarnas pengar får arvingarna att skratta.
6. Samvetet hindrar oss från att vara våra första smickrare; oavsett vad vi bryr oss om att inte lyssna på det, så talar det ändå till oss tillräckligt högt för att göra sig hört trots oss själva. Vi är alltid som vi framstår för oss själva, men vi är inte alltid vad vi vill framstå för andra.
7. Att älska sina barn, syskonbarn och andra släktingar med en orättvis och oordnad kärlek är den största av alla svagheter; dock ser man till och med stora män så underkastade denna defekt att man har rätt att förvånas över den. Idén om en falsk odödlighet som sysselsätter dem för deras namn och deras hus ger denna märkliga effekt: att de ibland älskar oärliga människor, bara för att de är som dem. Deras fel ser ut som dygder, de beundrar alla dårskap de säger och gör. Det som nästan är outhärdligt är att de ofta älskar sina största fiender inom sig utan att känna till dem och utan att lydnad mot Gud har något med det att göra.
8. Men den märkligaste effekten av denna kärlek är att se att den kväver den avundsjuka befallningen som är så naturlig för alla människor. Man ser konungar avundsjuka, med goda skäl, på sina bröder, sina söner, sina syskonbarn och deras efterträdare. Men så många påvar har låtit sina syskonbarn frånta dem all deras auktoritet, utan att samma påvar någonsin klagat eller hämnats dem. Det verkar obegripligt; det kan knappast hänföras till deras höga ålder.
9. Påvar skapas i en så avancerad och nedgången ålder att de inte längre är bra för någonting. Emellertid bör detta fruktansvärda inlägg endast fyllas av ämnen i full kraft av själ och kropp.
10. Det är en stor svaghet för furstar att inte våga göra sig av med dem som tjänar dem dåligt, under förevändning att inte ställa till med bråk i deras hem. Varje människa som tror sig ofelbar är en dåre; men en man som inte vågar rätta sig till sina fel, av rädsla för att bekänna dem, är ännu mer löjlig.
11. Det räcker dock med att säga struntprat i en mästerlig ton för att bli applåderad och beundrad av de som är dumma nog att inte våga finna förlöjligande hos dem som de måste respektera.
12. Nykterhet är en dygd så nödvändig för en ärlig man att han knappast kan vara sådan utan att ha den. Man kan inte vara klok utan att vara nykter. Nykterhet bidrar till själens och kroppens hälsa. Vi måste äta bara för att leva, men vi måste inte leva för att äta.
13. Ingenting är vackrare och inte ärligare än att använda vin med största reserv; men varje man som kan klara sig utan det gör bättre att avstå helt. Turkarna har gjort denna avhållsamhet till en punkt i sin religion och politik, och de har gjort det mycket bra.
14. Man måste vara artig med omdöme. Denna egenskap är nödvändig när man lever i den stora världen.
15. Vi måste ha ärlighet för alla, men vi får inte ge människor mer ära än de förtjänar, eller däromkring.
16. Artighet och vänlighet blir stor.
17. Det spelar ingen roll hur man föds, men det spelar stor roll hur man dör.
18. Ädla och stora börden är en stark liten lättnad för dem som inte har något mer. Vi måste uppskatta människor efter deras förtjänster och inte efter deras födelse.
19. Ädel och stor börd består av själen och i hjärtat. När de är stora och ädla svarar allt på det. Det finns bönder som är födda furstar och kungar som är födda bönder; och det finns ett gäng av konungar som det finns en av skurkar.
20. När lyckan höjer människor av låg börd, är de vanligtvis rädda för att bekanta sig med sina underlägsna och vara vänliga mot dem; deras rang är främmande för dem. De skulle tro att de förnedrade sig själva och påminde dem om deras ursprungliga tillstånd om de inte stöddes av stolthet; men det motsatta skulle hända.
21. Ju större man är, desto mer graciöst kan man vara artig med god nåd. Artigheten upphöjer snarare än förnedrar. Den är en sorts ädel stolthet som döljer sig.
22. Artighet är inte en dygd, inte heller en förtjänst; men den pryder dygd och förtjänst ändå så starkt att de inte kan klara sig utan den.
23. Man får aldrig låta sig besegras av stolthet eller artighet; allt skall återlämnas med ocker.
24. I lycka måste man vara artig och ärlig; i olycka måste man vara högfärdig och stolt.
25. Vi är skyldiga våra överordnade respekt och vördnad, ärlighet och artighet till våra jämlikar, och vänlighet och medkänsla till våra underlägsna, om de är värda det; och om de inte är det, är vi skyldiga åtminstone välgörenhet till alla.
26. Oraklet av Delphi som sade: »Känn dig själv«, som man ville göra till källan till mänsklig visdom, är snarare det som handlar om ens elände. Det var med en tvingande röst som detta Orakel uttalades; ty Sanningens Gud, representerad av solen eller av Apollon, påtvingade oss vid födseln denna ödesdigra nödvändighet att känna oss själva, inte för att göra oss klokare, utan för att göra oss mer olyckliga. Vi kan inte låta bli att känna var och en själva eller vara olyckliga över att känna oss själva.
27. Människan är en avgrund av elände och okunnighet, hon känner varken sin kropp eller sin själ; ändå vet hon att hon är en verklig och livlig intethet, och denna kunskap tjänar bara till att göra henne hellre olycklig än vis; ty filosofin varken ändrar eller korrigerar den.
28. Den största av alla vetenskaper är att veta hur man lever bra och dör väl; alla andra är värdelösa om de inte bidrar till det.
29. Måttlighet är nödvändig inom vetenskaperna som i allt annat; det är nödvändigt att hålla sig till det med måtta. De som håller fast vid det blir överväldigade av det och istället för att bli skickligare blir de dummare och dummare.
30. Den största vinsten som man drar av studier och vetenskaper består i att sätta sig i en position att beundra ingenting och att förvånas över ingenting.
31. Denne satyr som en kung av Lydien höll fastkedjad tills han hade berättat för honom vad som utgjorde höjden av mänsklig lycka förklarade för honom med rätta att den största lyckan inte var att födas, och den andra var att dö omedelbart efter att ha fötts.
32. Seneca var övertygad om att om män rådfrågades om sitt öde vid livets ingång, skulle ingen vilja det och att vi inte skulle ha mindre ovilja att gå in i det än att alla män måste lämna det. Men vi är bättre utbildade, ty vi vet att tillvaron och livet är ett gott som vi måste tacka Författaren för.
33. De som har givit sig själva döden var envisa med falsk härlighet. För i slutändan, oavsett om livet är ett gott eller om det är ett ont, är vi dömda till det av en suverän rättvisa och godhet som varken kan eller vill göra oss skada. Vi måste därför lida livet med resignation och njuta av det med tacksamhet.
34. Cato och Brutus, envisa med sin frihets dubbla chimär, tog livet av sig. Vilken märklig visdom! Och vilken mer dödlig effekt kan galenskapen ge? Skulle de inte ha gjort bättre av att lida Caesars herravälde efter att utan värde ha gjort alla sina ansträngningar för att motsätta sig den? Cato dog fridfullt utan att klaga på någonting. Brutus, med mer sorg, attackerade dygden och förebråade den att det bara är en falsk briljans, en fantom, ett tomt namn. Han hade rätt, ty deras dygd var av detta slag.
35. Den visaste Epiktetos, som föddes i slaveri, bevarade sig där och gjorde sig så berömd, att han gjorde sina järn härligare än konungar gjort sina spiror. Men han kan inte förlåtas för det tålamod han hade med sin brutala herre, som för att roa sig bröt benet. Jag skulle ha slagit hans huvud i filosofins skägg.
36. Måste man äntligen köpa lite rykte så dyrt, en imaginär härlighet som försvinner som en dröm? Men det måste erkännas att stora män är att tycka synd om att de haft så stora känslor för så lite.
37. Vad skulle de ha gjort om sanningen hade upplyst dem som vi, om de hade kunnat smickra sig med ett lika härligt hopp som vårt, och om de hade kunnat övertyga sig själva om att det fanns något större än hela världen, som väntade dem nära detta liv?
38. Alla dessa chimärer av Fäderneslandet, om frihet, om ära, om förmögenhet och om ambition, som har fått så många stora män att göra så stora saker, är i själva verket bara drömmar om män som tittar.
39. Den minsta synden skall fruktas mer än döden.
40. Jag tror att alla dessa känslor är rättvisa, generösa och rimliga, men för att omsätta dem i praktiken måste man be Gud om nåd och styrka vid tillfällen; och jag vågar försäkra att ingen någonsin kommer att ångra att han följt dem.
41. Vår sanna ära och vår lycka beror endast på det sista ögonblicket av vårt liv; allt det andra försvinner som rök, som försvinner och förs bort av vinden. Men det är i detta sista lyckliga eller fruktansvärda ögonblick som Gud kommer att låta oss veta vad vi är och vad vi kommer att vara för evigt i hela universums och Gud självs åsyn.
42. Denna värld är ett stort och storartat tempel, av vilket jorden, där vi är, är det stora altare. Gud, för sin ära, tog fram denna vackra och stora maskin ur ingenting, men han vill att allt skall återvända därtill. Låt oss underkasta oss hans eviga förordningar, och låt oss vara väl övertygade om att det är rätt att allt ska gå under till ära för hans storhet, eftersom allt bara återstår till ära för hans godhet; låt det inte finns en dag då naturen inte skulle hylla sin författare av miljontals offer, att tiden och döden förbryllar varje ögonblick till detta oändliga och obegripliga väsen, som ensam är, och ensam måste vara. När vår tur kommer, låt oss tillbe denna oändliga varelse med fullkomlig resignation, och låt oss inte frukta att dö, för Gud är god. Låt oss under tiden leva på ett sådant sätt att vi med tillförsikt kan se fram emot ett lyckligt tillstånd efter döden. Låt oss låta honom ensam ta hand om vårt öde; och eftersom Gud är Gud och skall vara det för evigt, låt oss kasta oss i hans famn, och låt oss hoppas bara från honom ensam på den lyckliga och härliga evighet som vi har förtjänat för oss själva från honom själv.
English translation (my own):
1. Servants are like brooms: they serve well while they are new, but they must not be allowed to be treated like brooms; on the contrary, one must reward them well and only change them when they force one to do so through their infidelity and bad comportments.
2. Change is a cure for many of life's ills.
3. The greatest torment of Hell, after the deprivation of God, is the despair of getting out of it.
4. The greatest pleasure money gives is spending it.
5. The money of misers makes the heirs laugh.
6. Conscience prevents us from being our first flatterers; whatever care we take not to listen to it, it nevertheless speaks to us loud enough to make itself heard in spite of ourselves. We are always as we appear to ourselves, but we are not always what we want to appear to others.
7. To love one's children, nephews and other relatives with an unjust and disorderly love is the greatest of all weaknesses; however, one sees even great men so subject to this defect that one is right to be astonished at it. The idea of a false immortality, which preoccupies them for their names and their house, produces this strange effect: that they sometimes love dishonest people, only because they are like them. Their faults look like virtues, they admire all the foolishnesses they say and do. What is almost unbearable is that they often love their greatest enemies within them without knowing them, and without obedience to God having anything to do with it.
8. But the strangest effect produced by this love is to see that it stifles the jealousy of command so natural to all men. One sees kings jealous, with good reason, of their brothers, their sons, their nephews and their successors. However, so many popes have allowed their nephews to strip them of all their authority, without the same popes ever complaining or avenging them. It seems incomprehensible; it can hardly be attributed to their advanced age.
9. Popes are made at such an advanced and decrepit age that they are no longer good for anything. In the meantime, this terrible post should only be filled by subjects in full vigour of soul and body.
10. It is a great weakness for princes not to dare to get rid of those who serve them badly, under the pretext of not causing trouble in their homes. Any man who thinks himself infallible is a fool; but a man who dares not correct himself of his faults, for fear of confessing them, is even more ridiculous.
11. However, it is enough to say nonsense in a masterful tone to be applauded and admired by those who are stupid enough not to dare to find ridicule in those whom they must respect.
12. Sobriety is a virtue so necessary to an honest man that he can hardly be such without possessing it. One cannot be wise without being sober. Sobriety contributes to the health of soul and body. We must eat only to live, but we must not live to eat.
13. Nothing is more beautiful, nor more honest than to use wine with the utmost reserve; but any man who can do without it does better to abstain altogether. The Turks have made this abstinence a point of their religion and politics, and they have done very well.
14. One must be civil with discernment. This quality is necessary when one lives in the big world.
15. We must have honesty for everyone, but we must not give people more honour than they deserve, or thereabouts.
16. Civility and kindness become great.
17. It does not matter how one is born, but it matters much how one dies.
18. Noble and the great birth is a strong little relief for those who have nothing more. We must esteem people according to their merit and not according to their birth.
19. Noble and great birth consists of the soul and in the heart. When they are great and noble, everything responds to it. There are peasants who are born princes and kings who are born peasants; and there is a rabble of kings as there is one of scoundrels.
20. When fortune elevates people of low birth, usually they fear familiarising with their inferiors and being civil to them; their rank is foreign to them. They would think they were abasing themselves and reminding them of their original state if they were not supported by pride; however, the opposite would happen.
21. The greater one is, the more gracefully one can be civil with good grace. Civility elevates rather than abases. It is a kind of noble pride which disguises itself.
22. Civility is not a virtue, nor a merit; but it adorns virtue and merit so strongly that they cannot do without it.
23. One must never allow oneself to be overcome by pride or civility; everything must be returned with usury.
24. In good fortune one must be civil and honest; in bad fortune must be haughty and proud.
25. We owe respect and veneration to our superiors, honesty and civility to our equals, and kindness and compassion to our inferiors, if they are worthy of it; and if they are not, we owe at least charity to everyone.
26. The Oracle of Delphi who said, "Know thyself", which one wanted to make the source of human wisdom, is rather that of one's misery. It was with an imperative voice that this Oracle was pronounced; for the God of Truth, represented by the sun or by Apollo, imposed on us at birth this fatal necessity of knowing ourselves, not to make us wiser, but to make us more unhappy. We cannot help knowing each ourselves nor being unhappy in knowing ourselves.
27. Man is an abyss of misery and ignorance, he knows neither his body nor his soul; yet he knows that he is a real and animated nothingness, and this knowledge only serves to make him rather unhappy than wise; for philosophy neither changes nor corrects it.
28. The greatest of all sciences is that of knowing how to live well and die well; all the others are useless if they do not contribute to it.
29. Moderation is necessary in the sciences as in all other things; it is necessary to stick to it with moderation. Those who cling to it are overwhelmed by it, and instead of becoming more skillful, they become more stupid and more foolish.
30. The greatest profit that one draws from study and the sciences consists in putting oneself in a position to admire nothing and to be astonished at nothing.
31. This satyr, which a king of Lydia kept chained until he had told him what constituted the height of human happiness, declared to him quite rightly that the greatest happiness was not to be born, and the second one was to die immediately after being born.
32. Seneca was persuaded that if men were consulted about their fate at the entrance of life, no one would want it and that we would have no less reluctance to enter it than all men have to leave it. But we are better educated, because we know that existence and life are a good for which we must thank the Author.
33. Those who have given themselves death were stubborn with false glory. For in the end, whether life is a good or whether it is an evil, we are condemned to it by a sovereign justice and goodness which neither can nor will do us harm. We must therefore suffer life with resignation and enjoy it with gratitude.
34. Cato and Brutus, obstinate with the double chimera of their freedom, killed themselves. What strange wisdom! And what more fatal effect could madness produce? Would they not have done better to suffer Caesar's domination after having uselessly made all their efforts to oppose it? Cato died peacefully without complaining of anything. Brutus, with more grief, attacked virtue and reproached it that it is only a false brilliance, a phantom, an empty name. He was right, for their virtue was of this kind.
35. That wisest Epictetus, who was born into slavery, preserved himself there and made himself so illustrious that he made his irons more glorious than kings have made their scepters. But he cannot be forgiven for the patience he had with his brutal master, who, in order to amuse himself, broke his leg. As for me, I would have beaten his head in the beard of philosophy.
36. Must one finally buy a bit of reputation so dearly, an imaginary glory that vanishes like a dream? But it must be admitted that great men are to be pitied for having had such great feelings for so little.
37. What would they have done if the truth had enlightened them like us, if they had been able to flatter themselves with a hope as glorious as ours, and if they had been able to persuade themselves that there was something greater than the whole world, which awaited them near this life?
38. All these chimeras of the Fatherland, of liberty, of glory, of fortune and of ambition, which have caused so many great men to do such great things, are in fact only dreams of men who watch.
39. The smallest sin is to be feared more than death.
40. I believe that these sentiments are all just, generous and reasonable, but, to put them into practice, one must ask God for grace and strength on occasions; and I dare to assure that no one will ever regret having followed them.
41. Our true glory and our happiness depend only on the last moment of our life; all the rest passes away like smoke, which vanishes and is carried away by the wind. But it is in this last happy or terrible moment that God will let us know what we are and what we will be for eternity in the sight of the whole universe and of God Himself.
42. This world is a great and magnificent temple, of which the earth, where we are, is the superb altar. God, for His glory, brought this beautiful and great machine out of nothing, but He wants everything to return to it. Let us submit to his eternal decrees, and let us be well persuaded that it is just that all things should perish for the glory of his greatness, as everything remains only for the glory of his goodness; that there is not a day that nature should not render homage to its Author by millions of victims, that time and death immolate every moment to this infinite and incomprehensible being, which alone is, and alone must be. When our turn comes, let us adore this infinite being with perfect resignation, and let us not fear dying, for God is good. Let us, in the meantime, live in such a way that we can confidently look forward to a happy state after death. Let us let Him alone take care of our destiny; and because God is God and will be so eternally, let us throw ourselves into His arms, and let us hope only from Him alone for the happy and glorious eternity that we have deserved for ourselves from Him Himself.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment