Nicolaus Heinsius' letter to Johann Friedrich Gronovius, dated July 13/23 (New Style), 1651

Source:

Sylloge epistolarum a viris illustribus, volume 3, pages 277 to 278, published by Pieter Burman the Elder, 1727; original at the National Library of the Netherlands (Koninklijke Bibliotheek)

https://books.google.com/books?id=JvZdAAAAcAAJ&source=gbs_book_similarbooks

The letter:

... Ferrarius Panegyricum denuo mittit, manu sua castigatum, quem ego in Gallias mecum feram, ubi necdum visum arbitror. Idem scribit Prolusiones se nuper edidisse, in quibus parenti meo verbis admodum honorificis parentarit, quem ad plures abiisse ex falsis rumoribus tum percepisset. Idem nunc est in parte Rei Vestiariae secunda adornanda. Regina pro panegyrico torquem illi aureum magni ponderis decrevit: quo nomine gratias mihi agit. Licetus, qui operas typographicas toto jam anno exercet, commentario de Lucernis veterum edendo, mox & alium de Gemmis Annularibus magnae molis editurus Serenissimae Reginae inscribendum: nunc morae hujus impatiens, multa de typographorum oscitantia praequestus, ait, ne tanta cunctatione malum nomen apud optimam Principem videatur, se commentarium etiam de Lucernis mox proditurum, tanquam prodromum, Reginae destinare. Dedicationem literis addit valde operosam. Salivam credo illi movit munus Ferrario destinatum. Rhodius in Scribonio suo Largo adhuc desudat, mox Celso manum admoturus. Ad Boeclerum etiam hodie curavi. Vale, meum decus, & si quid in Galliis curatum vis praeterea, fac sciam. Ex Germano quodam intellexi hodie, Bochartum hîc mox expectari, ita se ex Blondello ferebat audivisse. Lugd. Bat. CIϽIϽCLI. a. d. XXIV. Julii Gregor. Festinationi tumultuariae rogo ignoscas. ...

With modernised spelling:

... Ferrarius panegyricum denuo mittit, manu sua castigatum, quem ego in Gallias mecum feram, ubi necdum visum arbitror. Idem scribit Prolusiones se nuper edidisse, in quibus parenti meo verbis admodum honorificis parentarit, quem ad plures abisse ex falsis rumoribus tum percepisset. Idem nunc est in parte Rei Vestiariæ secunda adornanda. Regina pro panegyrico torquem illi aureum magni ponderis decrevit; quo nomine gratias mihi agit.

Licetus, qui operas typographicas toto jam anno exercet, commentario de lucernis veterum edendo, mox et alium de gemmis annularibus magnæ molis editurus serenissimæ reginæ inscribendum; nunc moræ hujus impatiens, multa de typographorum oscitantia præquestus, ait, ne tanta cunctatione malum nomen apud optimam principem videatur, se commentarium etiam de lucernis mox proditurum, tanquam prodromum, reginæ destinare. Dedicationem litteris addit valde operosam. Salivam credo illi movit munus Ferrario destinatum.

Rhodius in Scribonio suo largo adhuc desudat, mox celso manum admoturus. Ad Boecklerum etiam hodie curavi. Vale, meum decus, et si quid in Galliis curatum vis præterea, fac sciam. Ex Germano quodam intellexi hodie, Bochartum hic mox expectari, ita se ex Blondello ferebat audivisse. Lugduni Batavorum. 1651, ante diem XXIV julii gregorianis.

Festinationi tumultuariæ rogo ignoscas. ...

French translation (my own):

... Ferrario envoie encore un panégyrique, corrigé de sa propre main, que j'emporterai avec moi en France, où je crois qu'il n'a pas encore été vu. Le même auteur écrit avoir récemment publié des Prolusiones, dans lesquelles il a loué mon père avec des paroles très honorables, lui qui, selon lui, s'était adressé à de nombreuses personnes, sur la foi de fausses rumeurs. Ce texte figurera désormais dans la seconde partie des Res vestiariæ. La reine lui a décerné une chaîne d'or de grand poids en remerciement de ce panégyrique, dont il me remercie.

Liceti, qui s'occupait depuis un an d'imprimer, publiait un commentaire sur les lampes antiques [de lucernis veterum], et devait bientôt en publier un autre sur les grosses pierres annulaires [de gemmis annularibus], destiné à la reine sérénissime; impatienté par ce retard, après s'être longuement renseigné sur la lenteur de l'imprimeur, il dit, de peur qu'un tel retard ne semble nuire à la réputation de l'excellente princesse, qu'il publierait bientôt le commentaire sur les lampes en prélude à celui-ci, destiné à la reine. Il ajoute une dédicace très laborieuse à la lettre. Je crois que le présent destiné à Ferrario le fit saliver.

Rhodius sue encore abondamment sur son Scribonius Largus, et il lèvera bientôt la main vers Celse. J'ai aussi rendu visite à Boeckler aujourd'hui. Adieu, mon honorable, et si vous avez besoin de quoi que ce soit d'autre en France, faites-le-moi savoir. J'ai appris aujourd'hui par un certain Allemand que Bochart était attendu prochainement, et il a donc dit l'avoir appris par Blondel. Leyde. 1651, la veille du 24 juillet, grégorien.

Je vous prie de pardonner mon acte précipité et irréfléchi. ...

Swedish translation (my own):

... Ferrario skickar en panegyriker igen, korrigerad med sin egen hand, som jag tar med mig till Frankrike, där jag tror att den ännu inte har setts. Densamme skriver att han nyligen har publicerat Prolusiones, där han med mycket hedervärda ord har lovordat min far, som han då, baserat på falska rykten, hade uppfattat som att han hade gått till många människor. Densamme skall nu prydas i andra delen av Res vestiariæ. Drottningen har förordnat åt honom en gyllene kedja av stor vikt som tack för lovsången, för vilken han tackar mig.

Liceti, som har arbetat med tryckeri i ett helt år och gett ut en kommentar om forntida lampor [de lucernis veterum], och snart skulle publicera en annan om stora ringformade ädelstenar [de gemmis annularibus], som skulle skrivas till den mest fridfulla drottningen; nu, otålig över denna försening, efter att ha frågat mycket om tryckarnas tröghet, sade han, för att en sådan försening inte skulle verka ge den utmärkta prinsessan dåligt rykte, att han snart skulle publicera kommentaren om lampor som ett förspel till den, avsedd för drottningen. Han lägger till en mycket mödosam dedikation till brevet. Jag tror att gåvan som var avsedd för Ferrario fick honom att dregla.

Rhodius svettas fortfarande ymnigt över sin Scribonius Largus, snart för att höja handen till Kelsos. Jag besökte också Boeckler idag. Farväl, min ärade, och om Ni vill att något annat skall tas om hand i Frankrike, låt mig veta. Jag fick idag veta av en viss tysk att Bochart väntades hit snart, och han sade att han hade hört det från Blondel. Leiden. 1651, dagen före den 24 juli, gregoriansk.

Jag ber Er att förlåta mitt förhastade och obetänksamma agerande. ...

English translation (my own):

... Ferrario sends a panegyric again, corrected with his own hand, which I will take with me to France, where I think it has not yet been seen. The same person writes that he has recently published Prolusiones, in which he has praised my father with very honourable words, whom he had then perceived, based on false rumours, to have gone to many people. The same is now to be adorned in the second part of the Res vestiariæ. The Queen has decreed for him a golden chain of great weight as thanks for the panegyric, for which he thanks me.

Liceti, who has been engaged in printing for a whole year, publishing a commentary on ancient lamps [de lucernis veterum], and was soon to publish another on large ring-shaped gems [de gemmis annularibus], to be inscribed to the Most Serene Queen; now, impatient of this delay, having inquired much about the printers' sluggishness, he said, lest such delay should seem to bring bad repute to the excellent princess, that he would soon publish the commentary on lamps as a prelude to it, destined for the Queen. He adds a very laborious dedication to the letter. I believe the gift intended for Ferrario made him salivate.

Rhodius is still sweating profusely over his Scribonius Largus, soon to raise his hand to Celsus. I also visited Boeckler today. Farewell, my honoured one, and if you want anything else taken care of in France, let me know. I learned from a certain German today that Bochart was expected here soon, and so he said he had heard it from Blondel. Leiden. 1651, the day before July 24, Gregorian.

I beg you to forgive my hasty and rash action. ...

Above: Kristina.

Above: Ottavio Ferrario.

Above: Fortunio Liceti.

Above: Johann Heinrich Boeckler.

Above: Johann Friedrich Gronovius.

Above: Nicolaus Heinsius.

Notes: Ferrario = Ottavio Ferrario/Ferrari (1602-1687), an Italian poet.

Liceti = Fortunio Liceti (1577-1657), an Italian physician and philosopher.

Rhodius = Johannes Rhodius (Hinne Rode; 1587-1659), a Danish physician who worked mainly in Italy.

Blondel = David Blondel (1591-1655), a French Protestant clergyman, historian and classical scholar.

Carl Grimberg on Kristina and learned men and her reputation in Europe, part 1

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 460 to 463, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0462.html

The account:

»Nordens Minerva» i kretsen av Europas lärda män.

SNART genljöd Europa av beundran över den unga flicka, som styrde den nyvordna stormakten i Norden. Whitelocke berättar i sin dagbok om följande samtal mellan honom och Cromwell, den engelska republikens styresman: »Säg mig», yttrade den store protektorn, »är drottningen av Sverige en kvinna med så stora egenskaper, som det berättas här?» Whitelocke svarade: »Hon är i sanning, Sire, en utmärkt kvinna, äger en ovanlig begåvning, kan flera språk, är hemma i de flesta vetenskaper, isynnerhet i historien, och har bland alla, som jag känner, icke sin like i statskunskapen.»

Kristina njöt av att vara berömd, ja för henne var det ett livsbehov att veta, att folk talade om henne överallt. Men för en ärelystnad av det slaget givs ingen rast eller ro. Till varje pris måste en sådan natur skaffa människorna nya anledningar att falla i häpnad, om ej i beundran, över henne. I krig kunde hon ju icke vinna ny ära. Men hennes ovanliga begåvning och kunskapstörst anvisade henne en annan väg. Skulle hon ej kunna som drottning få följa sin böjelse? Genom vapenbragder hade det svenska folket gjort sig ett namn ute i världen. Ett återstod dock ännu: i Sveriges karga jordmån hade den högre kulturen icke kunnat slå rot. Men varför skulle ej så kunna ske? Var det ej, som om Försynen utvalt den store härförarens dotter för en dylik uppgift, satt henne till vårdarinna av vetenskap och konst uppe i Nordanlanden? Ett hov, där drottningen lyste som en stjärna i kretsen av Europas berömdheter inom den lärda världen, det var något för Gustav Adolfs dotter, det.

Hela skaror av vetenskapsmän, särskilt fransmän, antogo Kristinas inbjudningar att komma till Stockholm, och den ene drog den andre med sig. Det var ett ideligt kommande och gående av lärda herrar, och för dem alla höll drottningen öppet hus. Tidtals skall hon ha haft ett helt tjog av dem omkring sig. De hade lämnat hem och hustru och barn för att få skåda den nya vishetsgudinnan på Sveriges tron, »den nordiska Minerva» och allt vad för vackert de nu kunde hitta på att kalla henne. För hennes skull hade de under veckor kastats omkring på ett stormigt hav i små bräckliga fartyg eller skakats ömma och ledbrutna på ohyggliga landsvägar; ja till och med den fruktade kölden i Nordanlanden vågade dessa Söderns barn trotsa, i den ljuva förvissning, att Sveriges drottning skulle rikligt löna deras mödor.

Snart fanns det väl ingen ryktbar vetenskapsman i Europa, som Kristina ej åtminstone försökt komma i beröring med. Huvudet högre än dem alla var fransmannen Cartesius, en av de största filosofer, som någonsin funnits.

Han utgår i sin filosofi från att man skall tvivla på allt; på allt vad man lärt, ja på allt vad man hör och ser. Hur ofta — säger han — bedraga oss ej våra sinnen! Men den, som en gång bedragit oss, bruka vi ju aldrig skänka fullt förtroende. Detsamma bör då gälla om våra fem sinnen: vad ha vi väl för säkerhet för att de ej alltid bedraga oss? Det händer ju, att vi i drömmen tycka oss se ting, som ej finnas; vi se dem tydligt utan att veta, att vi blott drömma. Vad ha vi väl för garanti för att ej hela livet är en dröm?

Tvivla därför på allt! »Jag betvivlar», säger Cartesius, »att världen är sådan, som mina sinnen visa mig den. Jag betvivlar, att det alls finns några föremål utanför mig, att jag själv har en kropp, ja att två gånger två är fyra. Men ett ting är det omöjligt för mig att betvivla, det nämligen, att jag själv tvivlar. Jag tvivlar, alltså är jag till. Detta är den första och vissaste av alla kunskaper.»

Sedan Cartesius ur själva tvivlet vunnit denna fasta utgångspunkt, arbetar han sig småningom fram till de säkra kunskaperna, d. v. s. sådana, som den tänkande människan förvärvat sig genom egen prövning och kritik, i motsats till inlärt minnesgods. Och vid sökandet efter kunskap hänvisar han till en kunskapskälla av sannare och högre art än våra sinnen, nämligen vad han kallar »medfödda idéer» i själens djup. Såsom den högsta av dessa idéer sätter han Guds-idéen och anför flere filosofiska bevis för Guds existens. »Eftersom nu Gud är sannfärdig, kan han icke bedraga människan, vilken han skapat och givit förnuft. Följaktligen finns för människan ytterligare möjlighet att vinna sann kunskap, nämligen om allt sådant, som hon inför förnuftets prövande domstol känner sig förnimma klart och tydligt.»

Kristina lyckades efter en lång tids brevväxling och enträgna inbjudningar få även Cartesius till Stockholm, på hösten 1649. Det var alls icke någon möglig kammarlärd, den skarpsinnige tänkare, med vilken Sveriges drottning nu fick tillfälle att personligen diskutera livets högsta frågor. Cartesius var en fin och belevad världsman. Han hade varit militär i Tillys armé och åtnjöt ett stadgat anseende ej blott som filosof utan även som fruntimmerskarl. Men säkerligen hade aldrig någon kvinna så egoistiskt lagt beslag på honom som hans kungliga beundrarinna i Stockholm. Klockan fem på morgnarna måste han infinna sig i hennes bibliotek för att undervisa och diskutera med henne. Och han, som lagt sig till med den sanne världsmannens bekväma vänor! Han frös i de mörka och kalla rummen på Stockholms slott, så han skakade, och efter fyra månader fick han lunginflammation och dog.

Rotfast blev för resten ingen av de lärda gästerna i Sverige. Kristina saknade medel att i längden hålla dem kvar. Så länge det fanns guld i skattkammaren, öste hon ut det med fulla händer — ty att sköta pengar var något, som hon aldrig lärde sig. Men Sveriges skattkammare var långt ifrån outtömlig; och när guldströmmen började sina, avtog märkbart intresset hos många bland de lärda främlingarna. Den ene efter den andre av flyttfåglarna försvann utan att ha haft något större inflytande på vår andliga odling. Deras roll i skådespelet hade huvudsakligen varit att förströ drottningen själv, tända rökelse till hennes ära och tjäna som dekorationer vid hennes hov.

Två av de lärda män, som Kristina inkallade till Sverige, blevo professorer vid Uppsala universitet. Men högskolan hade föga glädje av dem, ty de levde i ständiga tvister med sin omgivning. Särskilt betänkligt stod det till med sämjan i lärdomsstaden den tid av halvtannat år, som den berömde professorn i romersk vältalighet Boeclerus från Strassburg levde och verkade där. Han hade knappt börjat sin verksamhet, förrän studenterna voro som besatta. Anledningen säges ha varit den, att Boeclerus en gång vid slutet av en föreläsning yttrat: »Jag skulle tillägga mera, om dessa svenska pundhuvuden kunde fatta det.» En av studenterna hade genast svarat: »Vi hava icke blott förstått allt vad Ni hittills sagt, utan vi skola också förstå allt vad Ni härefter kan komma att säga.» Och efter föreläsningens slut avtackade studenterna sin lärare genom att undfägna honom med stut.

Deras känslor gåvo sig ytterligare luft genom att de ett par gånger kastade in stenar genom fönstret i professorns bostad. Ja, den gode Boeclerus påstår till och med, att de skjutit med bössa mot hans familj därinne, och vädjade till självaste drottningen såsom den enda, som förmådde skydda honom.

Kristina avlät också ett mycket skarpt brev till det akademiska konsistoriet i anledning av »den galenskap och det oväsen, som studenterna begynt, i det de icke allenast nattetid kastat stenar in i Boecleri rum, där hans små barn lågo, utan ock fördristat sig skjuta det ena lodet efter det andra genom hans fönster». De akademiska fäderna ålades att kraftigt straffa den brottslige, androm till varnagel.

Det kungliga brevet mottogs med harm av vederbörande, och förbittringen blev så mycket större, som en undersökning i Boecleri hus syntes utvisa, att hemfriden aldrig störts genom någon bösskula. Någon straffåtgärd blev det ej heller av, och lugnare förhållanden inträdde åter, då Boeclerus, överhopad med skänker av drottningen, for hem till sitt land igen, där han redan förut ådagalagt sin oförmåga att leva i sämja med sina medmänniskor.

English translation (my own):

"The Minerva of the North" in the circle of European scholars.

EUROPE soon echoed with admiration for the young girl who ruled the newly-established great power in the North. Whitelocke tells in his diary of the following conversation between him and Cromwell, the ruler of the English Commonwealth:

"I pray, tell me", said the great Protector, "is the Queen [of Sweden] a lady of such rare parts as is reported of her?"

Whitelocke replied: "Truly, Sir, she is a lady excellently qualified, of rare abilities of mind, perfect in many languages, and most sorts of learning, especially history, and, beyond compare with any person whom I have known, understanding the affairs and interests of all the states and princes [of Christendom]."

Kristina enjoyed being famous; indeed, for her it was a necessity of life to know that people were talking about her everywhere. But for an ambition of that kind, there is no rest or peace. At any price such a nature must provide people with new reasons to fall in amazement, if not in admiration, over her. In war she could not win new glory. But her unusual talent and thirst for knowledge showed her another path. Could she not, as queen, be allowed to follow her inclination? Through feats of arms the Swedish people had made a name for themselves in the world.

One thing remained, however: in the barren soil of Sweden, higher culture had not been able to take root. But why should that not be possible? Was it not as if Providence had chosen the daughter of the great army leader for such a task, and had placed her as the guardianess of science and art up in the Northern lands? A court where the Queen shone like a star in the circle of Europe's celebrities within the learned world, that was something for Gustav Adolf's daughter.

Whole crowds of scientists, especially Frenchmen, accepted Kristina's invitations to come to Stockholm, and one drew the other with him. There was a constant coming and going of learned gentlemen, and the Queen kept an open house for all of them. At one time she is said to have had a full score of them around her. They had left home and their wives and children to see the new goddess of wisdom on the throne of Sweden, "the Nordic Minerva", and whatever beautiful things they could think of to call her. For her sake they had been tossed about on a stormy sea for weeks in small fragile ships or shaken sore and broken-jointed on terrible country roads; indeed, even the dreaded cold of the Northern lands these children of the South dared to defy, in the sweet certainty that the Queen of Sweden would richly reward their labours.

Soon there was hardly a renowned scientist in Europe that Kristina had not at least tried to get in touch with. Head and shoulders above them all was the Frenchman Descartes, one of the greatest philosophers who has ever lived.

He starts his philosophy from the fact that one should doubt everything; everything one has learned, yes, everything one hears and sees. How often — he says — do our senses deceive us! But we never give full confidence to someone who has deceived us once. The same should apply to our five senses: what assurance do we have that they do not always deceive us? It happens that in dreams we think we see things that do not exist; we see them clearly without knowing that we are only dreaming. What guarantee do we have that our whole life is not a dream?

Therefore, to doubt everything! "I doubt", says Descartes, "that the world is such as my senses show it to me. I doubt that there are any objects at all outside me, that I myself have a body, yes, that two times two make four. But one thing it is impossible for me to doubt, namely, that I myself doubt. I doubt, therefore I exist. This is the first and most certain of all knowledges."

After Descartes gained this firm starting point from doubt itself, he gradually works his way up to certain knowledge, i.e. such as the thinking man has acquired through his own trial and criticism, as opposed to learned memory. And in the search for knowledge he refers to a source of knowledge of a truer and higher kind than our senses, namely what he calls "innate ideas" in the depths of the soul. As the highest of these ideas he places the idea of God and gives several philosophical proofs for the existence of God. "Since now God is truthful, He cannot deceive man, whom He has created and given reason. Consequently, there is further opportunity for man to gain true knowledge, namely about everything that he feels he perceives clearly and distinctly before the examining tribunal of reason."

After a long exchange of letters and persistent invitations, Kristina managed to get Descartes to Stockholm in the autumn of 1649. It was not some moldy court scholar at all, the sharp-witted thinker, with whom the Queen of Sweden now had the opportunity to personally discuss the highest questions of life. Descartes was a fine and cultured man of the world. He had been a soldier in Tilly's army and enjoyed a well-established reputation not only as a philosopher, but also as a ladies' man.

But certainly no woman had ever so selfishly taken possession of him as his royal admirer in Stockholm. At five in the morning he had to appear in her library to teach and discuss with her. And he, who had settled down with the comfortable friends of the true man of the world! He froze in the dark and cold rooms of Stockholm Castle, so that he shivered, and after four months he contracted lung inflammation and died.

None of the learned guests remained permanently in Sweden. Kristina lacked the means to keep them there for long. As long as there was gold in the treasury, she poured it out with full hands — for managing money was something she never learned. But Sweden's treasury was far from inexhaustible; and when the stream of gold began to run dry, the interest of many of the learned foreigners noticeably diminished. One after another of the migratory birds disappeared without having had any major influence on our spiritual cultivation. Their role in the spectacle had mainly been to entertain the Queen herself, light incense in her honour, and serve as decorations at her court.

Two of the learned men whom Kristina summoned to Sweden became professors at Uppsala University. But the University had little pleasure in them, for they lived in constant disputes with their surroundings. The state of harmony in the city of learning was particularly precarious during the year and a half that the famous professor of Roman eloquence, Boeckler, from Strassburg, lived and worked there. He had hardly begun his work before the students were as if possessed. The reason is said to have been that Boeckler once said at the end of a lecture: "I would add more if these Swedish poundheads could understand it."

One of the students had immediately replied: "We have not only understood everything you have said so far, but we will also understand everything you may say from now on."

And after the lecture was over, the students thanked their teacher by showering him with beatings.

Their feelings were further vented by their throwing stones through the window of the professor's residence a couple of times. Indeed, the good Boeckler even claims that they fired a gun at his family inside, and he appealed to the Queen herself as the only one who could protect him.

Kristina also sent a very sharp letter to the academic consistory on the occasion of "the madness and the noise that the students have started, in that they have not only thrown stones into Boeckler's room at night, where his small children were lying, but have also dared to shoot one bullet after another through his window". The academic fathers were ordered to severely punish the criminal, and even as a warning example to others.

The royal letter was received with indignation by those concerned, and the resentment became all the greater, as an investigation in Boeckler's house seemed to show that the peace of the house had never been disturbed by a single gunshot. No punitive action was taken, and calmer conditions returned when Boeckler, showered with gifts from the Queen, returned to his country, where he had already demonstrated his inability to live in harmony with his fellow men.

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.

Kristina's letter to the Academic Senate in Uppsala concerning students' harassment and assault of Professor Johann Heinrich Boeckler and his family, dated March 15/25 (Old Style), 1650

Source:

Riksarkivet, images 408 to 409/pages 405 to 406 in Januari-April 1650; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad/?postid=Arkis+8cb4d13b-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

The 5,300th post to this blog!

The letter:

Christina etc. Wår ÿnnest och Nådige benägenheet medh Gudh tillförende. Oß är föreKommit trogne vndersåtare ProCancellarie-Rector och samptelige Professores, Huruledes någre af dem Studerande vngdommen i Vbsala, skole nÿligen Hafwa der begÿnt någon Galenskap och owäsend[e], i thet, dhe icke allenast wid Nattetijd, Hafwe öfwerdådeligen fallit Eder medh Colleges Her Böecleri Huus an och medh Steenar sönderKastat åthskillige gångor Hans fönster vthi dhe Logementer dher Han Hafwer Hafft sine små barn liggiandes, vthan och seedermera i deße dagar fördristat sigh att skiuta thet ena lodet effter thet andra igenom bemelte Her Boecleri fönster, och således giort dem alle Orsaker [?] på deeres lijf, som i samma Huus Logere. Huruwijda nu sådanne buller och Högstskadelige Exorbitantier /: när dhe icke i tijd blifwa medh alfwar tillbörligen straffade :/ gifwa förargelige Exempel, och draga gemenligen månge berömmelige Jngenia ifrån dheras Studier och till slijk lätt färdigh och straffwärdig Handel, thet Holle Wij onödigt Eder Här att påminna, vthan fast meera för een nödtårfft erachta Eder detta att föreHolla att effter Eder såsom Academiæ Civium Præceptores och Förmän, Hade billigt bort dem brotzlige i begÿnnelßen, effter Academiæ Constitutiones, vthan någon Conviverande exemplariter straffa, och der igenom all wijdare buller och Owäsend[e] för[e]Komma; Wij Oß och intet annat imaginere Kunne, än att Banemannen till sådan lätt färdig och olijdeligh Handell, ju skulle wara att vthKunskapa och ertappa, der elliest Hoos Eder någon ijfwer och alfwar wore, att låta der effter beHörligen sökia och ransaka: Så Kommer thet Oß så mÿckit mißHageligare före, att thet icke skett är. Wij weele Fördenskuld, och Eder Här medh alfwarligen biude och befale, thet J vthan någon förHalning eller respect till een och annan Person, anstella een beHörlig och alfwarsam inquisition öfwer förberörde begongen act och öfwerwåldh, låtandes Eder wara anlägit, att få wetta deß rätta vpskoff och Baneman; Och så snart i dem ertappa Kunnen, då medh dhem Secundum merita Causæ, lagligen och sålunda procederen, att andre slijke Orolige Hufwu[de]n Kunne taga der af skÿ och warnagel; giörandes Oß sädan öfwer alt, een vthförlig relation. Hwar annorlunda skeer, då weele wij låta thet, på Edert egit förswar om Komma. Detta Eder till Nådigh effterrättelße. Och befale etc.

With modernised spelling:

Kristina, etc.

Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud tillförne. Oss är förekommet, trogna undersåtare, procancellarie, rektor och samtliga professores, huruledes några av dem studerande ungdomen i Uppsala skola nyligen hava där begynt någon galenskap och oväsende i det de icke allenast vid nattetid hava överdådligen fallit Eder medkollegas herr Bœcleri hus an och med stenar sönderkastat åtskilliga gånger hans fönster uti de logementer där han haver haft sina små barn liggandes, utan ock sedermera i dessa dagar fördristat sig att skjuta det ena lodet efter det andra igenom bemälde herr Bœcleri fönster och således gjort dem alla [osäkra] på deras liv som i samma hus logera.

Huruvida nu sådana buller och högstskadliga exorbitantier (när de icke i tid bliva med allvar tillbörligen straffade) giva förargliga exempel och draga gemenligen många berömliga ingenia ifrån deras studier och till slik lättfärdig och straffvärdig handel, det hålle Vi onödigt Eder här att påminna, utan fast mera för en nödtorft erakte Eder detta att förehålla att, efter Eder såsom Academiæ civium præceptores och förmän hade billigt bort dem brottsliga i begynnelsen efter Academiæ constitutiones, utan någon konviverande exemplariter straffa och därigenom all vidare buller och oväsende förekomma, Vi Oss ock intet annat imaginera kunne än att banemannen till sådan lättfärdig och olidlig handel ju skulle vara att utkunskapa och ertappa (där eljest hos Eder någon iver och allvar vore) att låta därefter behörligen söka och rannsaka; så kommer det Oss så mycket misshagligare före att det icke skett är.

Vi vele fördenskull och Eder härmed allvarligen bjude och befalle det I utan någon förhalning eller respekt till en och annan person anställe en behörlig och allvarsam inkvisition över förberörda begången akt och övervåld, låtandes Eder vara anläget att få veta dess rätta uppskov och banemän; och så snart I dem ertappa kunnen, då med dem secundum merita causæ lagligen och sålunda procederen att andra slika oroliga huvu[de]n kunna taga därav sky och varnagel, görandes Oss sedan över allt en utförlig relation. Var annorlunda sker, då vele Vi låta det på Edert eget försvar ankomma. Detta Eder till nådig efterrättelse; och befalle, etc.

French translation (my own):

Christine, etc.

Notre grâce et Notre gracieuse inclination auprès de Dieu. Nous avons appris, féals sujets, prochancelier, recteur et tous les professeurs, que de jeunes étudiants d'Upsal ont récemment semé la folie et l'agitation. Non seulement ils ont, la nuit, attaqué avec profusion la maison de votre collègue, M. Boeckler, et brisé à plusieurs reprises à coups de pierres les fenêtres du logement où il avait couché ses jeunes enfants, mais ils ont aussi, plus tard, osé tirer une balle après l'autre à travers les fenêtres dudit M. Boeckler, mettant ainsi en danger la vie de tous ceux qui logeaient dans cette maison.

De combien de tels bruits et de telles exorbitations très nuisibles (s'ils ne sont pas dûment punis à temps et avec gravité) donnent des exemples offensants et entraînent généralement beaucoup de génies célèbres loin de leurs études et dans un commerce si frivole et punissable, Nous considérons qu'il est inutile de vous le rappeler ici, mais Nous considérons plutôt qu'il est plus nécessaire de vous faire remarquer que, parce que vous êtes les précepteurs et les contremaîtres de l'Académie des citoyens, vous auriez dû volontairement écarter les criminels au début conformément aux statuts de l'Académie, les punir comme un exemple sans aucune tolérance, et ainsi empêcher tout bruit et trouble ultérieurs, Nous ne pouvons imaginer autre chose que que le coupable d'un commerce si frivole et intolérable pourrait être découvert et attrapé (s'il y avait par ailleurs quelque zèle et sériosité parmi vous) et que vous le feriez alors correctement recherché et instruire; il Nous semble donc d'autant plus déplaisant que cela ne se soit pas produit.

Nous vous demandons et vous ordonnons par la présente, sans délai ni respect pour quiconque, de mener une inquisition sérieuse et appropriée sur l'acte et les violences susmentionnés, en vous efforçant d'en découvrir les causes et les auteurs. Dès que vous pourrez les appréhender, vous devrez, selon le bien-fondé de l'affaire, les poursuivre légalement, afin que d'autres esprits inquiets puissent en tirer un exemple et Nous en faire une relation détaillée. Dans le cas contraire, Nous vous laisserons assurer votre propre défense. Ceci est pour votre information gracieuse; Nous vous recommandons, etc.

English translation (my own):

Kristina, etc.

Our favour and gracious inclination with God. It has come to Us, faithful subjects, prochancellor, rector and all professors, how some of the young students in Uppsala have recently started some madness and commotion there in that they have not only at night time lavishly attacked the house of your colleague, Mr. Boeckler, and several times smashed with stones his windows in the lodgings where he has had his small children lying, but they have also later in these days dared to shoot one bullet after another through the said Mr. Boeckler's windows, and they have thus made all those who lodge in the same house uncertain of their lives.

Of how much such noise and most harmful exorbitancies (if they are not duly punished in time and with seriousness) set offensive examples and generally draw many famous geniuses away from their studies and into such frivolous and punishable commerce, We consider it unnecessary to remind you here, but We rather consider it more of a necessity to point out to you that, because you are the preceptors and foremen of the citizens' Academy, you should have willingly removed the criminals at the beginning in accordance with the constitutions of the Academy, punished them as an example without any tolerance, and thereby prevented all further noise and disturbance, We can imagine nothing else than that the culprit of such frivolous and intolerable commerce would be able to be found out and caught (if there were otherwise any zeal and seriousness among you) and then that you would have him properly searched and investigated; so it seems to Us all the more unpleasant that this has not happened.

We hereby want and therefore seriously bid and command you that you, without any delay or respect for any one or other person, hold a proper and serious inquisition over the aforementioned act and violence, letting yourselves find out its proper cause and the perpetrators; and as soon as you can catch them, then that you, according to the merits of the case, legally proceed with them, and that you thus proceed so that other such restless heads may take aversion and a warning example from it, then that you make us a detailed relation of everything. If otherwise happens, then We will let you have to come to your own defense for it. This is for your gracious information; and we commend you, etc.

Above: Kristina.

Above: Johann Heinrich Boeckler.

Kristina's letter to Harald Appelboom concerning Johann Heinrich Boeckler, dated November 25/December 5 (Old Style), 1648

Source:

Riksarkivet, images 282 to 283/pages 277 to 278 in November 1648; Riksregistraturet

https://sok.riksarkivet.se/nad?postid=Arkis+8cb4d12f-9b89-11d5-a701-0002440207bb&s=Balder

The letter:

Christina etc. Wår Ÿnnest etc. Eftersom Wi gärna Wele, Harald Appelbom, att denne innelagde Wexel, rätt och utan uppehåld remitteras (utan uppehåld) till Professoren uti Strassburg, Johan Henrich Böchler, på det han må njuta den Samma till resepenningar hit till Oß: Tÿ befalle Wi Eder nådeligen att J strax berörda Wexel præsentere åt Guilleaume Momma, och så laga, att anten han henne med det forderligaste ricktigt remitterar till be:te Professor, eller, i fall detta af honom icke Ske Kunde, J då laga af honom penningarna, och genom någon annan Commoditet, dem förskaffa, så att däruti intet Skee någon faute, och häller något af merbe:te Summa decurteras, Som ock Wilhelm Momma, hwilcken Wexeln gifwit hafwer, detta med mera öfwerskrefne sin Cousin hafwer genom advis gifwit tillKänna och anmodat, Därmed efterKomma J Wår wilja och Wi förblifwe eder etc.

Christina.

With modernised spelling:

Kristina, etc.

Vår ynnest, etc. Eftersom Vi gärna vele, Harald Appelboom, att denna innelagda växel rätt och utan uppehåll remitteras (utan uppehåll) till professorn uti Strassburg, Johann Heinrich Boeckler, på det han må njuta densamma till resepenningar hit till Oss, ty befalle Vi Eder nådeligen att I strax berörda växel presentere åt Guillaume Momma och så laga att anten han henne med det forderligaste riktigt remitterar till bemälte professor eller, i fall detta av honom icke ske kunde, I då laga av honom penningarna och genom någon annan kommoditet dem förskaffa, så att däruti intet ske någon fåt, och heller något av merbemälte summa dekorteras, som ock Vilhelm Momma, vilken växeln givit haver, detta med mera överskrivna sin kusin haver genom avis givit tillkänna och anmodat. Därmed efterkomme I Vår vilja, och Vi förblive Eder, etc.

Kristina.

French translation (my own):

Christine, etc.

Notre faveur, etc. Comme Nous voulons, Héraut Appelboom, que cette lettre d'échange déposée soit dûment et sans délai remise (sans délai) au professeur de Strasbourg, Jean Henri Boeckler, afin qu'il puisse en bénéficier contre de l'argent pour voyager ici pour Nous; Nous vous ordonnons donc gracieusement de présenter immédiatement ladite lettre d'échange à Guillaume Momma et de faire en sorte que soit qu'il la transmette avec le droit le plus favorable audit professeur ou, au cas où cela ne pourrait pas être fait par lui, que vous arrangez ensuite l'argent de lui et par quelque autre marchandise se les procurent, de sorte qu'il y ait faute, ni que ledit montant soit raccourci, comme Guillaume Momma, qui a donné la lettre d'échange, en a informé son cousin et l'a ainsi annoncé et demandé. Que vous vous conformiez ainsi à Notre volonté, et Nous restons bien disposées envers vous, etc.

Christine.

English translation (my own):

Kristina, etc.

Our favour, etc. As We gladly want, Harald Appelboom, that this deposited bill of exchange be properly and without delay remitted (without delay) to the professor in Strassburg, Johann Heinrich Boeckler, so that he may enjoy the same for money to travel here to Us; We therefore graciously command you to immediately present the aforementioned bill to Vilhelm Momma and so arrange that either he forward it with the most favourable right to the said professor or, in case this could not be done by him, that you then arrange the money from him and by some other commodity procure them, so that fault happens in it, nor that any of the aforementioned amount be shortened, as Vilhelm Momma, who has given the bill of exchange, has notified his cousin of this and thereby announced and requested it. May you thus comply with Our will, and We remain well-inclined to you, etc.

Kristina.

Above: Kristina.

Above: Johann Heinrich Boeckler.

Summary of Peder Juel's letter to the government of Denmark in Copenhagen, dated August 13/23 (Old Style), 1651

Source:

Handlingar rörande Sverges historia, volume 1, page 92, published by Anders Fryxell, 1836

http://runeberg.org/afhandlsve/1/0098.html

https://books.google.com/books?id=o0wCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=drottning+christina+1664&source=gbs_navlinks_s

The letter summary:

... [Stockholm] 13 Aug. 1651. Salmasius, Boeclerus och Freinsheimius reste ut.

With modernised spelling:

... [Stockholm] 13 augusti 1651. Salmasius, Boeclerus och Freinsheimius reste ut.

English translation (my own):

... Stockholm, August 13, 1651. Saumaise, Boeckler and Freinsheim have left for abroad.