Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 86 to 96, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 72 to 80, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
LET us adapt a headline from popular newspapers and announce a chapter: Mainly About Scholars.
From 1648 onwards it must have seemed to scholars that all roads led to Stockholm. Each scholar who arrived there seems, as soon as he felt sure of his position at Court, to have asked leave to introduce a friend; and Christina, so far as scholars were concerned, took the line that her friends' friends were her friends, — the more the merrier. There was a continual coming and going of scholars; but, on the whole, they came more than they went, and their numbers steadily increased. It is the easier to distinguish their several characteristics because the Swedes did not like them either individually or collectively, and did not pretend to do so.
The great Saumaise, who latinised his name as Salmasius, heads the list. He was the Salmasius (or Saumaise) with whom Milton engaged in Latin controversy concerning the propriety of the execution of Charles I.; and Dr. Johnson tells us that Milton boasted of having worried him into his grave by detecting "howlers" in his Latin prose. His rank among scholars was, nevertheless, as exalted as that of Sir Richard Jebb in our own day; but he lacked Sir Richard Jebb's dignity, amiability, and charm. He once boasted openly, in a company of scholars, that he considered himself a match for all the other scholars of the world put together. "He seemed", wrote one of his enemies, "to have made himself a throne on a heap of pebbles in order that he might always have missiles ready to hand to hurl at the passers-by."
Moreover, Saumaise was not used to Courts, and had a wife who was equally unaccustomed to them, but nevertheless entertained high social ambitions. His patience in putting up with her, Christina said, was even more exemplary than his learning; while her comment on his social awkwardness was to the effect that, though he knew the name for a chair in dozens of languages, he did not know how to sit down on one. Mme Saumaise, however, insisting that her husband was at once "the most learned of nobles and the most noble of learned men", insisted also that his dress should be in keeping with that character. Other professors, less noble, might be satisfied with black or "subfuse" garments, but he must wear the costume which she had designed for him. It consisted of "a buff leather waistcoat, scarlet breeches, and an ash-coloured hat adorned with a white feather." But even so, people did not call him, as they had called Descartes, "a demi-god"; they only laughed.
Whether Christina laughed is not recorded; but she did, at any rate, make Saumaise the victim of one practical joke which sheds a pleasant light upon her taste in jokes. It was when he was ill, and she went to visit him in his room —
"She found him" (the French wit Ménage tells us) "in bed. He was reading a book which, out of respect for her, he closed as soon as he saw her enter. She asked him what book it was; and he admitted that he was enlivening the tedium of his illness by reading a collection of stories which were, he was bound to say, just a little... 'Aha!' said the Queen, 'I must have a look at it. Show me the good things.' M. Saumaise showed her one of the best; and she read it through to herself, smiling as she did so. Then, in order to have a little fun, she turned to the beautiful Mlle Sparre, her favourite maid-of-honour, who knew French. 'Come, Sparre', she said. 'Look at this beautiful work of devotion entitled "How to get on with the Ladies." I want you to read this page aloud to me.' The fair maiden had not read three lines before she stopped and blushed, startled at the improprieties; but as the Queen, who was holding her sides with laughter, peremptorily ordered her to go on, her modesty did not save her. The poor girl had to read every word of it."
And there we may leave Saumaise, merely adding that when he left Stockholm, after a year's stay, to resume the duties of his professorship at Leyden, Christina dismissed him with a pension as well as her blessing, and that when he died, and his widow scrupulously obeyed his testamentary injunction to throw all his manuscripts in the fire, Christina wrote to reproach her for having "killed a second time one who ought to be immortal." But the story of Christina's delight in such jests as that of which Ebba Sparre was the victim can be parallelled. A visitor was once invited to hear a number of Swedish girls sing glees which the Queen had taught them. They had been taught to sing in French, — a language of which they were all quite ignorant; and the visitor found, to his amazement, that the alleged glees which their innocent lips had been taught to utter were, in reality, amorous ditties of such a broad indecorum that even the most brazen-faced of men could hardly have rendered them without blushing.
We pass to Vossius, the scholar from whom the Queen learnt Greek. He was a divine, with an eye to the main chance and little scruple as to the means of seizing it. Christina bought his library, made him her librarian, and gave him a roving commission to collect books for her. He kept no proper accounts, and not only stole a good deal of the money, but also appropriated a good many of the books to his own use. English readers may take a special interest in him because Charles II. subsequently made him Canon of Windsor: a post for which the merry monarch thought him specially qualified on the ground that he was a credulous person who "believed everything except the Bible." The story of his unedifying end is told by another of Christina's scholarly protégés, Peter Daniel Huet —
"When he lay on his death-bed, in 1688, being urged by the Dean of Windsor to receive the Sacrament, either disregard of that solemnity, or the expectation of still surviving, induced him to decline the proposal with the observation that what he then wanted from the Dean was to be put in the way how to make the farmers pay his dues; and in that unedifying manner he left the world."
It was Saumaise who introduced Vossius at Court; but he afterwards quarrelled with Saumaise because the latter's son borrowed money from him and neglected to repay it. Christina had to intervene and make the peace between them.
Nicolas Heinsius was another of Christina's book-buyers; and one has to be careful not to do him an injustice by confusing him with his father, Daniel. Daniel had received marks of distinction from Gustavus Adolphus; but his chief claim to distinction was his addiction to the bottle. He was a Professor at Leyden, where the frequency of his excuses for not lecturing aroused the sarcasm of the students; with the result that one day, when he entered the lecture-room, he found the following notice posted on the door —
"Professor Heinsius regrets to announce that the consequences of last night's debauch prevent him from lecturing this morning."
It is also related of him that one day, when rolling unsteadily home from a late supper-party, he composed the following remarkable elegiac couplet —
"Sta pes, sta bone pes, sta pes, ne labere, mi pes;
Sta pes, aut lapides hi mihi lectus erunt."
Which distich has been rendered into English hexameters thus —
"Stand leg, pray stand, I beg, stand leg, and don't slide about so;
Good leg, pr'ythee trip not, stand fast, or these stones must my bed be."
But Nicolas Heinsius inherited Daniel's talents without his weaknesses, and collected books quite honestly for Christina in Italy. The scale on which she conducted her purchases is attested by one of his letter to her —
"The Italians" (he reported) "began to complain that ships were laden with the spoils of their libraries, and that all their best aids to learning were carried away from them to the remotest North."
The story of Professor Heinsius may suggest the story of Professor Boecler: brought from Strasburg to be Professor at the University of Upsala. He, too, had trouble with the students, though for a different reason. Their stupidity annoyed him, and he once concluded a lecture on Tacitus with the offensive remark: "I would say more if the wooden heads of the Swedes could comprehend it." The students waited until the lecture was over, and then they acted. They laid their foreign Professor across a desk and smacked him, having first undressed him for the purpose; and then they proceeded to further outrages, — smashing his bedroom windows by night, when he was in bed with Frau Boecler. Christina ordered the punishment of the offenders, and sought to soothe the injured vanity of their victim by giving him four thousand crowns, a gold chain, and the office of historiographer; but he nevertheless resigned, and departed with all speed.
That pleasant anecdote shows that the Swedes did not love learning when it came to them from abroad; but the case of Stiernhielm shows that they were hardly more tolerant of it when it was a native product. It was he who introduced burning-glasses and microscopes into Sweden. With the former he singed the beard of a rustic; with the latter he magnified a flea, to the amazement of a clergyman. The result was that both the clergyman and the countryman deposed in Court that he was a sorcerer and an atheist; and Christina had to interfere to save him from the stake. She had to interpose a second time to protect him from the consequences of an expression of opinion that the Swedish language was of greater antiquity than Hebrew; and this time she carried the courage of her convictions to the point of ennobling him.
Naudæus, who was yet another of Christina's numerous librarians; Meibom, the great authority on the music of the ancients; Comenius, who undertook to reorganise Swedish education; Hermann Conring, Loccenius, Schoeffler [sic] — these are a few more miscellaneous names which it must suffice, for the moment, merely to mention. The stories which one or two of the names suggest belong to a later chapter. Before we come to them[,] we will pause to speak of the great Bochart and his young friend, Peter Daniel Huet.
Bochart was the Protestant minister at Caen, and the author of an admirable work on Sacred Geography. Christina sent for him on the recommendation of Vossius, and, Huet writes, "though fettered by the public ministry of his religion and the attractions of a very affectionate family, and habituated to the pleasures of study and tranquil leisure, he postponed every other consideration to the will of the Queen, and was not deterred either by the length of the journey, the loss of time, or the inconvenience to his affairs." The eloquent passage shows us Christina's Court gathering in the scholars as the magnet gathers up the iron filings. They left all to join her, though it took them weeks to do so: weeks in which they were tossed on stormy seas in ships which we should call cockle-shells, or jolted over roads which were worse than Cornish lanes in winter. So strong — and well-founded — was the belief that she would make it worth their while, at the cost of the Swedish taxpayer, to do so.
That Huet was invited by any one except Bochart does not appear. Bochart seems to have assumed that he might bring his friend, pretty much as a visitor to a great house assumes that he may bring his chauffeur; and the assumption was not unwarranted. Christina was delighted to see him, — she kept open house for scholars. She shook hands with Huet warmly, advised him not to marry, and turned him loose among her manuscripts. But surprises nevertheless awaited both the guests. They had heard much from Vossius concerning her way of life —
"He explained to her the ancient authors in both languages; nor did he suffer a day to pass without devoting some of her best hours to reading with him, in which she engaged so eagerly as to neglect the usual time for repose."
Bochart expected that he too would find an ardent scholar; instead of which, to his astonishment, he found a playfellow, — or one, at all events, who proposed herself as such. He must play the flute to her, — he who could no more play the flute than he could fly. Or he must accept her challenge to a game of battledore and shuttlecock, — he[,] the most illustrious of living Oriental scholars, attired in the flowing robes of a Doctor of Divinity. It might be hard to say which of the two requests he found the more embarrassing.
It was amazing as well as embarrassing; but there was an explanation. Between Bochart's invitation and his arrival in Stockholm[,] things had happened. Christina had broken down through overwork, just like a Girton girl who is too anxious to shine in examinations. She had had fevers and fainting fits — various symptoms of heart failure and nervous collapse. The Swedish doctors had been unable to make anything of her case; so a French doctor had taken charge of it. Instead of medicine, he had prescribed a livelier life, — less study and a modicum of fun with or without vulgarity. In challenging a Doctor of Divinity to a game of battledore and shuttlecock[,] Christina was only carrying out his prescription. It was for the same reason that she called for a tune on the flute from him, — as reasonable a request as if Queen Victoria had called for a tune on the flute from the Dean of Christ Church or the Master of Balliol, — and chaffed Huet about his desire for a wife, reminding him that an Argive namesake of his, of whom Pausanias wrote, had had a wife who had made him ridiculous.
We must now introduce the physician who had brought about this transformation: the ingenious Dr. Bourdelot.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Från och med 1648 såg det ut, som om Europas lärde tyckt, att alla vägar ledde till Stockholm. Hvarje lärd, som kom dit, synes, så snart han kände sig säker på sin ställning vid hofvet, ha anhållit att vid detsamma få införa en vän, och beträffande lärde män hyllade Kristina den satsen, att hennes vänners vänner också voro hennes vänner — ju flera, desto bättre. Också var det ett ständigt kommande och gående af lärde, ehuru i det hela flera kommo än gingo, och deras antal oupphörligt ökades. Det är så mycket lättare att beteckna deras olika egenskaper, som svenskarna icke tyckte om dem, vare sig som enskilda personer eller alla tillsammans, och alls icke gjorde någon hemlighet däraf.
Den store Saumaise, som på latin skref sitt namn Salmasius, kommer först på listan. Han var den Salmasius (eller Saumaise), med hvilken Milton på latin utkämpade en strid angående det berättigade i Karl I:s afrättning; och doktor Johnson berättar, att Milton skröt öfver att ha bragt honom i grafven af sorg öfver att Milton upptäckt "bockar" i hans latin. Bland lärde hade han emellertid ett lika högt anseende som sir Richard Jebb i våra dagar. Han saknade emellertid sir Richard Jebbs värdighet, älskvärdhet och behag. Vid ett tillfälle skröt han öppet i ett sällskap lärde med, att han ansåg sig kunna täfla med världens alla andra lärde tillhopa. "Han tycktes", skref en af hans fiender, "ha satt sig på en tron af idel stenar för att alltid ha vapen till hands att kasta på förbigående."
Saumaise var för öfrigt icke van att umgås vid hofven och hade en hustru, som i detta hänseende var lika ovan som han själf, men detta oaktadt närde höga anspråk i socialt hänseende. Hans tålamod med henne, sade Kristina, öfverträffade till och med hans lärdom, hvaremot hennes omdömen om hans tafatthet i sällskap lydde, att han visserligen kände namnet på en stol i dussintals språk, men icke visste, huru han skulle sätta sig på någon. M:me Saumaise vidhöll emellertid, att hennes make var på en gång den lärdaste af ädlingar och den ädlaste af lärde, "och förklarade också, att hans dräkt skulle vara i öfverensstämmelse med denna karaktär. Andra, mindre ädla professorer nöjde sig med svarta eller bruna kläder, men han måste bära den dräkt, som hon bestämt åt honom. Den bestod af "lifrock af buffelläder, scharlakansröda byxor och askfärgad hatt, prydd med en hvit plym?" Men allt detta oaktadt kallade man honom icke, såsom man kallat Descartes, "en halfgud", utan endast skrattade åt honom.
Om Kristina också skrattade, omtalas icke, men i alla händelser gjorde hon Saumaise till offer i ett skämt, som kastar ett egendomligt ljus på hennes smak i detta afseende. Det var då han låg sjuk och hon besökte honom i hans rum.
"Hon fann honom", berättar det franska kvickhufvudet Ménage, "till sängs. Han läste i en bok, som han af vördnad för henne genast slog igen, då han såg henne inträda. Hon frågade hvad det var för en bok, och han medgaf, att han för att fördrifva ledsnaden under sin sjukdom läste en samling berättelser, som man måste säga voro en smula... 'Aha!' sade drottningen. 'Den boken måste jag se på.' Saumaise visade henne en af de bästa berättelserna och hon läste den tyst skrattande. För att få litet roligt, vände hon sig därpå till sin favorithoffröken, den vackra fröken Sparre, som kunde franska; 'kom hit, Sparre', sade hon. 'Se på den här vackra andaktsboken med titeln, 'Huru man behagar damerna.'" Jag vill, att Ni skall läsa den här sidan högt för mig! Den vackra flickan hade icke läst tre rader, förrän hon teg, rodnade, häpen öfver oanständigheterna. Men som drottningen, hvilken höll sig i sidorna af skratt, uttryckligen befallde henne fortsätta, räddade hennes blygselkänsla henne icke, och den stackars flickan måste läsa hvart enda ord".
Vi lämna nu Saumaise och tillägga endast, att då han efter ett års vistelse lämnade Stockholm för att återtaga sina åligganden såsom professor i Leyden, afskedade Kristina honom med en pension jämte sin välsignelse. Då han dog och hans änka samvetsgrant lydde hans testamentariska föreskrift att kasta alla hans manuskript på elden, skref Kristina och förebrådde henne för att "för andra gången ha dödat en, som borde vara odödlig". Kristinas nöje åt sådant skämt som det, för hvilket Ebba Sparre varit offer, har emellertid sitt motstycke. En gäst, inbjöds vid ett tillfälle att höra ett antal svenska flickor sjunga sånger, som drottningen själf lärt dem. De hade fått lära sig sjunga den på franska, ett språk, hvari de voro alldeles okunniga; och gästen fann till sin häpnad, att de föregifna sångerna i själfva verket voro kärleksvisor af sådan grof oanständighet, att till och med den fräckaste människa svårligen skulle ha föredragit dem utan att rodna.
Vi öfvergå nu till Vossius, af hvilken drottningen lärt sig grekiska. Han var en andlig med blick för goda tillfällen att förskaffa sig fördelar och föga betänkligheter angående medlen att begagna dem. Kristina köpte hans bibliotek, gjorde honom till sin bibliotekarie och gaf honom uppdraget att resa omkring för att samla böcker åt henne. Han förde inga noggranna räkenskaper och icke blott stal en dryg del af penningarna, utan tillägnade sig för eget behof många böcker. Den engelska konungen Karl II gjorde honom sedermera till domherre i Windsor, en befattning, för hvilken den glada monarken ansåg honom särskildt lämplig på den grund, att han var en lättrogen person, som "trodde allt, utom bibeln". Hans föga uppbyggliga slut berättas af en annan af Kristinas lärde skyddslingar Peter Daniel Huet:
"Då han låg på sin dödssäng år 1688 och af domprosten i Windsor uppmanades att taga sakramentet, förmåddes han, antingen af ringaktning för denna högtidlighet eller af hoppet att ännu få lefva, att afböja detta med den anmärkningen, att hvad han för tillfället ville veta af domprosten var, huru han skulle kunna förmå arrendatorerna att betala sina arrenden; och på detta alls icke uppbyggliga sätt gick han ur världen."
Det var Saumaise, som införde Vossius vid hofvet; men efteråt grälade han på Saumaise därför att dennes som lånade pengar af honom, men icke betalade igen dem. Kristina måste ingripa och stifta fred mellan dem.
Nikolaus Heinsius var en annan af Kristinas bokuppköpare; men man bör akta sig för den orättvisan att förblanda honom med hans fader, Daniel. Daniel hade erhållit utmärkelser af Gustaf Adolf; men hans förnämsta anspråk på utmärkelse var hans kärlek till flaskan. Han var professor i Leyden, där hans täta ursäkter för att icke kunna föreläsa, framkallade studenternas sarkasmer med den påföljd att, då han en dag inträdde i föreläsningssalen, fann han följande anslag på dörren:
"Professor Heinsius beklagar, att han måste meddela, att följderna af nattens utsväfningar hindra honom från att föreläsa denna morgon."
Det berättas också, att då han en dag ovanligt ostadigt raglade hem från ett sent kvällslag, diktade han följande anmärkningsvärda elegiska radar:
"Sta pes, sta bone pes, sta pes, ne labere, mi pes;
Sta pes, aut lapides hi mihi lectus erunt."
Men Nikolaus Heinsius ärfde Daniels talanger utan hans svaghet och samlade ärligt böcker åt Kristina i Italien. Det sätt, hvarpå hon lät göra sina uppköp, intygas af ett af hans bref till henne.
"Italienarne" säger han, "börja beklaga sig, att hela fartyg lastas med byte från deras plundrade bibliotek och att deras bästa hjälpredor till att lära föras bort ifrån dem till den aflägsnaste norden."
Professor Heinsius' historia leder oss till historien om professor Boecler, som från Strassburg kallades att bli professor vid universitetet i Uppsala. Äfven han hade krångel med studenterna, ehuru af en annan orsak. Deras dumhet förargade honom, och en gång slutade han en föreläsning om Tacitus med den förolämpande anmärkningen, att han skulle säga mera, om bara svenskarnes träskallar kunde förstå det". Studenterna väntade till föreläsningens slut, men då lade de den utländske professorn på ett bord och klådde honom, sedan de först i detta syfte klädt af honom, och därpå begingo de ytterligare oförrätter mot honom, ity att de slogo in fönstren i hans sängkammare, där han låg i sängen jämte fru Boecler. Kristina befallde, att de skyldige skulle straffas, och sökte blidka deras offers sårada fåfänga medelst en gåfva af tusen kronor, en guldkedja och plats såsom rikshistoriegraf; men han tog ändå afsked och reste skyndsamt sin väg.
Denna anekdot visar, att svenskarne icke tyckte om lärdom, då den kom till dem från utlandet; Stiernhjelms öde visar emellertid, att de knappast voro mera fördragsamma, då lärdomen var en inhemsk produkt. Stiernhjelm införde brännglas och förstoringsglas i Sverige. Med de förra svedde han en bondes skägg; med de senare visade han till stor häpnad för en präst en loppa i förstoring. Följden blef, att både bonden och prästen anklagade honom såsom trollkarl och ateist inför rätta, och Kristina måst ingripa för att rädda honom från bålet. Hon måste ingripa ännu en gång för att skydda honom mot följderna af att han uttalat den åsikten, att svenska språket vore äldre än hebreiska; och denna gång dref hon modigt sin öfvertygelse ända till att adla honom.
Naudæus var också en af hennes många bibliotekarier; Meibom, den store auktoriteten ifråga om de gamla folkens musik, Comenius, som reorganiserade uppfostran i Sverige, Hermann Conring, Loccenius, Schoeffler — dessa äro några få namn, som det kan vara nog att för tillfället nämna. De historier, som röra ett par af dessa namn, tillhöra nämligen ett senare kapitel. Innan vi återkomma till dem, skola vi tala om den store Bochart och hans unge vän Peter Daniel Huet.
Bochart var protestantisk präst i Caen och författare till ett beundransvärdt arbete öfver Bibelns geografi. Kristina kallade honom till sig på Vossius' rekommendation och, såsom Huet skrifver, "fastän fjättrad af den offentliga utöfningen af sin religion och en mycket kärleksfull familjs behag samt van vid nöjsamma studier och ett lugnt och sorgfritt lif, underordnade han hänsynen till allt annat under drottningens vilja och afskräcktes hvarken af resans längd, tidsförlusten eller de olägenheter detta medförde för hans egna angelägenheter." Dessa vältaliga ord visa, att Kristinas hof samlade de lärde som magneten drager till sig järnfilspån. De lämnade allt för att begifva sig till hennes hof, ehuru det tog veckor, innan de kommo fram; veckor, under hvilka de kastades kring på ett stormigt haf i fartyg, som vi skulle kalla nötskal, eller sönderskakades på ohyggliga vägar. Så stark och välgrundad var öfvertygelsen, att detta var mödan värdt, och att hon skulle belöna dem på de svenska skattdragandes bekostnad.
Det ser icke ut, som om Huet inbjudits af någon annan än Bochart. Bochart synes ha tagit för afgjordt, att han kunde medföra sin vän, ungefär som en gäst i ett stort hus antager, att han kan medföra sin chaufför; och denna förmodan var icke ogrundad. Kristina var förtjust att få träffa honom, — hon höll öppet hus för lärde. Hon skakade varmt hand med Huet, rådde honom att icke gifta sig och släppte honom lös bland sina manuskript. Öfverraskningar väntade emellertid båda gästerna: De hade af Vossius hört mycket om hennes lif.
"Han förklarade för henne de gamla författarna på båda språken, och hon lät icke en dag förgå utan att ägna några timmar till att läsa för honom, hvilket hon gjorde med sådan ifver, att hon försummade den vanliga hvilotiden."
Bochart väntade, att äfven han skulle finna en ifrig lärjunge, men i dess ställe fann han till sin öfverraskning en lekkamrat eller i alla händelser en, som erbjöd sig härtill. Han måste spela flöjt för henne, — han, som lika litet kunde spela flöjt som han kunde flyga. Eller också måste han mottaga hennes utmaning på ett bollspelsparti — han, som var den mest berömde af då lefvande orientalister och iklädd en teologie doktors fotsida vida kappa. Det är svårt att säga, hvilkendera begäran han fann mest besvärande.
Detta väckte lika mycken häpnad som förlägenhet, men hade likväl sin förklaring. Under den tid, som förgick mellan Bocharts inbjudan och hans ankomst till Stockholm, hade åtskilligt inträffat. Kristinas krafter hade uttömts af öfveransträngning; hon hade feber och svimningsanfall — växlande symptom af svag hjärtverksamhet och nervutmattning. De svenska läkarne voro ur stånd att hjälpa henne, och fördenskull hade en fransk doktor tagit fallet om hand. I stället för medicin hade han förordnat ett gladare lif — mindre studier och mera upptåg och skämt, om detta också skulle vara af simplare slag. Då Kristina sålunda utmanade en teologie doktor på bollspel, följde hon endast sin läkares föreskrifter. Af samma skäl ville hon, att han skulle spela flöjt för henne, och brydde Huet för hans önskan att gifta sig, i det hon påminde honom om, att en hans argiviska namne, som Pausanias omtalar, hade haft en hustru, som gjorde honom löjlig.
Vi måste nu presentera den läkare, som åstadkommit denna förvandling, den behändige doktor Bourdelot.
Above: Kristina.
Above: Francis Henry Gribble.
Note: "Sta pes, sta bone pes, sta pes, ne labere, mi pes; Sta pes, aut lapides hi mihi lectus erunt." = »Stå ben, stå stadiga ben och slingra inte så; stå ben eller också bli dessa stenar min bädd.«
