Source:
Johan Ekeblad: Hofjunkare hos Drottning Kristina: En personhistorisk studie af Otto Mannerfelt, pages 52 to 64, by Otto Mannerfelt, 1903; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se
The account:
OM DROTTNING KRISTINAS PERSONLIGHET.
Då Ekeblads bref äro bland de få källor, som från svenskt håll lämna några bidrag till bedömandet af den ryktbara drottningens karaktärsegenskaper, gör man sig den frågan: huru framställer han hennes personlighet? Svaret torde nog kunna sammanfattas uti det påståendet, att bedömandet af drottningens karaktär var för honom likasom för den öfriga samtiden och, hvarför icke säga, äfven för eftervärlden och det intill denna dag, en svårlöst gåta. Men just därför har det alltid varit en frestande uppgift att söka efter lösningen af densamma, och att hennes samtid icke minst gjorde detta, skall framgå af ett i hög grad märkligt uttalande, som Ekeblad gjorde i ett bref från London den 16 november 1655, hvarom mera längre fram.
Först och främst synes man kunna påstå, att Ekeblad haft stor aktning, ja, t. o. m. vördnad för hennes personlighet och med säkerhet en till rädsla gränsande respekt för hennes ofta våldsamt häftiga och ombytliga lynne. Från annat håll är uppgifvet, att drottningen skulle varit meddelsam och så att säga gemytlig i umgänget med äfven menige man. Detta synes ej Ekeblads bref bekräfta. Visserligen antyder han och äfven omtalar flere lustiga infall af drottningen, såsom t. ex. huru hon, då någon, som frågade, om hon tänkte företaga en tillämnad resa till Gotland land- eller sjövägen, »hjärtligt log och sade, att det var svårt att komma torrskodd dit utan skepp» eller när hon skämtade öfver amiral Flemmings missöde, då han höll på att drunkna, att han fick för mycket vatten uti sig i stället för öl och vin, som eljest voro hans hvardagsdrycker. Likaledes har hon nog, såsom hela hennes tid gjorde, med förkärlek begagnat grofkorniga uttryck och ordlekar och detta allt ganska offentligt, men sällan torde hon hafva ställt något vänligt eller deltagande uttryck till någon af de lägre uppvaktande i sitt hof, ehuruväl de ständigt voro i hennes närhet. Och står detta väl öfverens med den högdragenhet, som ock synes varit ett utmärkande drag i hennes karaktär. Det är nämligen icke troligt, att hon skulle hafva tilltalat t. ex. Ekeblad, utan att han någon gång nämnt, att hon gjort detta, hvaremot han äljest omtalar dels hvad han hört henne i allmänhet säga och dels då andra samhällets högste samspråkat med honom; och märkes därvid särskildt ett vänligt utlåtande, som hertig Karl Gustaf en gång den 4 augusti 1652 hade till honom.
Trots denna högdragenhet och häftighet har drottningen varit omtyckt, hvilket synes bevisa, att hon var utrustad med stora herrskareegenskaper. Dessa hade från hennes yngsta år utbildats och tidigt trädt i dagen. Nu mellan 25-30 år var hon icke blott i egenskap af drottning utan äfven på grund af personliga egenskaper alltid medelpunkten i den krets, hon befann sig uti. Hon öfverglänste sålunda icke blott sin höga moder, för hvilken hon enligt brefven alltid synes visat stor vördnad, och anförvanter af phalziska-huset, utan jämväl landets europeiskt ryktbare män, såsom Axel Oxenstjerna, Torstensson, Jakob de la Gardie m. fl.
Hennes herrskareegenskap synes stått i närmaste samband med hennes stora fysiska mod och det något karlvulna eller manliga i hennes personlighet. Dessa egenskaper var det ock, som gjorde henne, för att begagna ett nutida uttryck, till en ifrig sportskvinna, och bland idrotterna var det ridkonsten och jakten, som hon med förkärlek ägnade sig åt. Hennes jakter hafva icke blott varit sådana, som till häst kunnat utföras, utan det föga kvinliga nöjet att i skog och mark till fots med bössa i handen följa stöfvarnes dref efter räf eller hare har mycket roat henne. Ja, till och med att under hönsfåglarnes spel i april och maj ligga på en mosse i en koja för att då skjuta dem kunde intressera henne. Ekeblad berättar, huruledes hon under en harjakt i Uppland sköt en hare, som hon förärade en närvarande holländsk adelsman, som så gladde sig öfver gåfvan, att han som trofé gömde de »kungl. harörona».
Ekeblad omtalar ett exempel på hennes uppträdande under ett kritiskt tillfälle, vid den stora eldsvådan på Norrmalm i Stockholm, natten mellan den 24-25 september 1652, då af Norrmalm nedbrann hvad som låg öster om Brunkeberg, däribland Rådhuset vid Norrmalmstorg, 5 eller 6 stenhus och 3 till 400 byggnader. Gardestrupperna hade kraftigt ingripit vid släckningsarbetet, men folket lade i allmänhet sig ej vinn om släckningen, »hvilket hennes majestät så förtrutit hafver, att hon själf red allestädes omkring med en kommandostaf i handen och hafver varit träffeligt misslynt på borgmästare och råd samt flere af kondition, som inga bättre order skaffat hade. Är ock så ifrig blifven, att hon icke allenast dem hårdt tilltalade, som icke hulpo till att arbeta, hvem det var, utan hafver några med stafven förföljt, tvingandes dem till att icke stå fåfänga». Horns och Torstensons hus (arfprinsens palats) voro i stor fara liksom kröningsporten, som vid drottningens kröning uppförts vid norra ändan af Norrbro, afbildad i Dalbergs Suecia. Drottningen hade redan befallt portens nedtagande, men sedan elden afstannat, kunde ordern återtagas.
Från samma år berättar Ekeblad i ett bref till fadern om en af dessa oförmodade inspektioner, som drottningen företog än här och än där. Den 14 maj kl. 4 på morgonen hade hon, åtföljd af amiralen Herman Flemming, generalen Wachtmeister, amiralen Gustaf Wrangel och hofstallmästaren Sternberg [sic] rest ned till Skeppsholmen för att bese flottan. Härvid skulle hon gå ombord på ett skepp, och då Flemming, som förde henne vid handen, ville gå »på en elak liten bro, som var lagd med lösa bräder intill skeppet, springer det ena brädet i vädret, som Flemming stod uppå, efter han ytterst på brädan var och föll så utföre tillika med hennes maj:t, som han vid handen hade, udi sådant djup som i. farkär väl vet, huru djupt det är som skeppen ligga. Och i detsamma kom Wachtmeistern till hjälp, som där ett litet stycke ifrån stod och fick uti ett litet stycke af kjortelen som allena ofvan vattnet var och arbeta så länge, att han fick draga ut h. maj:t. Han hade väl strax kunnat göra det om inte Flemmingen hade hållit h. maj:t i kjortelen efter han under låg och djupare var än drottningen, så han sig inga andra medel hade till att bärga sig med utan hängde vid h. maj:ts kjortel, till dess de kommo honom tillika med till hjälp. Han fick mycket vatten i sig, men drottningen inte så mycket efter hon snarare därur kom med hufvudet. Intet tvifvelsmål är, att om hon icke hade varit den personen som med ett sådant courage sig utarbeta som h. maj:t [gjorde], så hade det varit omöjligt att hon därifrån och [ur] en sådan stor fara komma kunde. Men Gud den aldra högste vare ärad, som förhindrade en så stor olycka. (Gud bevare framdeles för sådana tillfällen!) Så att h. maj:t, när hon hade bytt om kläder och kom hem igen, var hon så lustig och sade, att det var henne till stor fördel, att hon var van att dricka vatten (förty hon dricker aldrig annat än vatten), oansedt att det var något salt och beskt, men Flemmingen, sade hon, som allena vore van att dricka öl och vin, han har vida värre däran.»
Ekeblad berättar vidare, att i staden det ryktet utkommit, att drottningen drunknat, och kunde de upprörda folkmassorna först lugnas sedan drottningen efter middagen ridit ut genom staden och därvid en stund uppehöll sig på munklägret (nuvarande Kungsholmen).
Beträffande drottningens ombytlighet äro förut exempel anförda, till hvilka kan läggas följande Ekeblads uttalande den 24 april 1652, i samband med den upplysningen, att han ej vågade uppskjuta ett brefs afslutande till aftonen, »förty här falla många och hastiga resolutioner in, hvilka dock icke alla framgång vinna, eljest är och resolveradt, att hen. maj:t vill i denna veckan åt Upsala om det går fort gifver tiden». Resan blef verkligen af.
Några direkta omdömen om drottningens stora andliga begåfning eller hennes lärdom och intresse för studier finnas icke uttalade i brefven; det omtalas blott, att bland de stora gåfvor, hvarmed franska ambassadören Chanut och hans sällskap öfverhopades, när han i januari 1651 lämnade Stockholm, fanns en kedja om 300 dukater samt en pung innehållande 1,000 speciedukater, hvilka tillföllo en till ambassaden hörande lärd vid namn S:t Amant, som dessutom erhöll i årlig pension 1,000 riksdaler.
På annat sätt bekräftar icke Ekeblads bref det kända förhållandet, att drottningen med stor arbetsamhet och kraft ägnade sig åt regeringskallet än, att han omtalar det regeringsärendena alldeles lågo nere, när drottningen var sjuk.
Det skulle fordrats en vida starkare kroppskonstitution än drottningens för att kunna stå ut med alla de kroppsliga och andliga ansträngningar, som hun underkastade sig. Hennes hälsa blef ock tidigt undergräfd. Icke minst har härtill bidragit, förutom de förut omnämda ansträngande resorna och nöjena, drottningens vana att icke tillräckligt njuta sömn och hvila. Detta nattvak är en af de största egendomligheterna i hennes vanor. Det omtalas redan i oktober 1649, då en fransk ambassadör, vicomte de Brégy, på väg till Polen uppehöll sig i Stockholm, och säger Ekeblad, att »han var välkommen hos drottningen, så att han ofta om nätterna allt intill ett eller tu måste vara uppe hos drottningen och diskutera». Än heter det, att drottningen reser ut till Jakobsdal för att spatsera om nätterna, och än reser hon Stockholms gator upp och ned under månljusa nätter för att förlusta sig. Ju mer hennes sjuklighet ökat sig, desto mer har sömnlösheten tilltagit, och behofvet att förströ sig under nätterna ökats. Drottningens sjuklighet har bestått uti ett svårt anfall af frossa-feber på våren 1650 med recidiv 1651, hvartill kom på svaghet beroende anlag för svimning. Ekeblad omtalar, att hon träffats af ett svimningsanfall den 27 juni 1651, då han jämte några andra åtföljde drottningen på en ridtur till Nyköping och åter till Stockholm. Det hände då på återresan, under det att drottningen intog en måltid på Pilkrog, att hon föll ned från stolen »liksom en död människa, att ingen af oss annat visste än att hon skulle vara död, det Gud oss för bevare, och varade det en god stund, att hon så dånad låg. Medici mente, att det skulle vara kommit utaf det, att hon något hastigt red uti hettan, men Gud ske lof, att hon strax bättre blef.»
På grund af denna sjuklighet funnos ständigt på slottet olika läkare, svenska eller utländska, tills slutligen i början af 1652 den beryktade franske läkaren Piérre Bourdelot ankom med sina medhjälpare. Ekeblad har just icke mycket att säga om denne, dock märker man väl, att de »franske läkarne» icke åtnjutit något godt rykte eller förtroende från allmänhetens sida. Under den synnerligen svåra sjuklighet, som rådde under första hälften af året 1652 i Stockholm först och sedan i hela landet — sannolikt en influensa-farsot — och då så många människor afledo, bland andra pfalsgrefven Johan Kasimir, Jakob de la Gardie jämte 7 andra riksens råd m. fl., kunde de franska läkarne lika litet som andra uträtta något, men detta lades dem dock till last. Då Ekeblad berättar om landshöfdingen Svante Sparres död, så säges, att »han har likasom förut Behrendts trakterats utaf de franske läkarne med att fem gånger fyra dagar å rad öppnas åder — men den sjätte dog han». Äfven i ett annat fall omtalas, att en person, som i duell träffats af en kula i benet, sedermera dött icke af såret, utan af att de franske läkarne dagligen öppnat honom åder. Själf har Ekeblad behandlats af de franske läkarne. Han led vintern 1652-1653 af något ondt i benet, och sedan han en tid anlitat svenska och tyska barberare, öfvergaf han dem och »kastade sig i fransosernas händer». De tappade af honom stora fat med blod och tvang honom att röra sig.
Sympatierna för dessa utländingar hafva naturligt nog icke kunnat blifva stora och i juni 1653, när »den franske doktorn, monsieur Bourdelot» reste, omtalas detta med det uttrycket, att »han ändtligen rest», men att han äljest icke varit så mycket omtalad mellan far och son kan man förstå af det tillagda uttrycket »som af drottningen så högt estimeras».
I öfrigt antydes visserligen i brefven emellanåt, att drottningen med större ynnest omfattat än den ene än den andre af de högste herrarne. Den så mycket omskrifne spanske ambassadören Pimentell omnämnes blott i förbigående och t. o. m. mindre än de ryske och tatariske sändebuden. Men däremot nämner han rätt ofta om sin vän Tott, att »hen. maj:t kan mycket väl lida» honom. I de samtida brefven finnas icke uttaladt något, som kan gifva stöd för de sannolikt långt senare tillkomna ryktena, att drottning Kristinas sedliga lif icke skulle varit tadelfritt och rent. Det enda, som möjligen skulle kunna göra det troligt, att några onda rykten kunnat vara i omlopp, är ett uttalande, som han gör i ett bref från London i slutet af år 1655, i hvilket han omtalar, att drottningen kommit till Rom, men det med ironiska tillägget »om hon kommer ibland de helige, få vi se.» Man finner sig vid dessa motsägelser frestad att instämma i följande E. G. Geijers helt säkert mogna och alltid bestående omdöme om drottning Kristina, att »hennes förakt för kvinliga dygder har hämnat sig på hennes rykte. Dock var hon bättre än sitt rykte».
Ännu återstår att något vidröra den märkvärdigaste tilldragelsen i drottningens lif — hennes öfvergång från lutherska bekännelsen till den katolska. Det är numera kändt, att detta beslut hos drottningen mognat redan flere år, innan hon lämnade Sveriges krona och land. I brefven finnes antydt, att drottningen visserligen i allmänhet bevistade äfven under de senare åren den svenska gudstjänsten antingen i slottskapellet eller någon annan af Stockholms kyrkor, men äfven, hvilket denna tid var högst ovanligt, underlåtit att bevista densamma och i stället företagit en resa t. ex. till Svartsjö. Med en gillande beundran berättar Ekeblad från november 1649, att då allmänheten med vidskeplig fruktan betraktade en stor stjärna, som antingen sades vara en komet eller ock tvänne stjärnor, som »konjungerat sig», så är drottningen nästan hvarje morgon uppe och ser på henne, men tillägger Ekeblad, hon »aktar det icke mycket» såsom järtecken betraktadt.
Vid de ofta månader långa besök, Ekeblad under sin hofjunkaretid gjorde i hemmet, har han för fadern muntligt redogjort för alla omständigheter och tilldragelser vid hofvet, hvarom han icke kunnat skrifva, och därvid bland annat naturligtvis talat om alla utländingarne, som vistades vid hofvet. Den gamle människokännaren, som från sin egen barndom på 1590-talet på nära håll sett den katolska reaktionens sätt att gå tillväga och under sin mångåriga vistelse ute i Tyskland under 30-åriga krigets dagar erfarit, hvad jesuiterna kunnat uträtta, har då framkastat, ifrigt motsagd af den unge hofjunkaren, den förmodan, att drottningen lätt kunde falla till den katolska religionen, ja kanske redan vore besluten därför. Häraf framgår, att visserligen en och annan fruktade för hvad som komma skulle, men äfven att drottningen visste så i mörker inhölja sina afsikter och förehafvanden att äfven de, som i det dagliga lifvet stodo henne närmast ej hade någon kännedom därom.
Hur har man kunnat erhålla kännedom om ofvanstående tankeutbyten, mellan fader och son? Jo, det lämnas upplysning därom i det förut omnämnda brefvet, skrifvet i London den 16 november 1655, däruti följande säges: »Drottning Kristina är med stor magnificence intagen i Italien. Jag hade för skam skull så när intet kunnat komma mig till att låta min k.-farkär veta en ting, som jag aldrig hade trott i mina dagar, och hvilket jag alltid så ifrigt disputertat [sic] emot i min farkärs närvarelse, nämligen att drottning Kristina aldrig skulle falla till den katolska religionen. Men, Gud bättre, jag är bedragen, och det är mer än allt för visst, att hon offentligen har försakat vår och emottagit den påfviska religionen. Jag må bekänna, jag hade förr trott himmelen falla. Men jag ser fulle, att det är ovist till att judiciera om det tillkommande af det närvarande. Skulle jag ha kunnat trott det om henne, sedan jag af hennes mun så ofta hört hade, att en människas ära är så hårdt ihop knuten med den religion en människa är född uti, att det är omöjligt hon kan byta om den ena, att hon ju mister den andra».
Slutligen vilja vi till belysande af drottningens personlighet ytterligare meddela Ekeblads beskrifning på tronombytet den 6 juni 1654. Efter att hafva omtalat, att vi bekommit en ny kung, som önskas ett långt och godt regemente, fortsätter han: »Men till att beskrifva min k. farkär, hur hårdt det rörde alla människor, som tillstädes voro, när hen. maj:t drottningen sig aflade kronan och skeptern och steg ned af tronen och talte vid gemenheten med en sådan synnerlig vältalighet och sedan förde vår nuvarande konung därinpå igen, det kan jag intet nogsamt göra, allenast kan jag försäkra min k. farkär på, att ifrån drottningen, som själf med stor möda höll sig från att gråta, allt intill den ringaste, som tillstädes var, fanns icke en som det ju så högt till hjärtat gick, att tårarne föllo dem samtligen ur ögonen. Jag må bekänna k. farkär, det var en klagelig akt att se uppå, att hon med rätta kan liknas vid en moder, som skiljes bort från sina barn».
English translation (my own):
ON QUEEN KRISTINA'S PERSONALITY.
Since Ekeblad's letters are among the few sources that from the Swedish side provide any contribution to the assessment of the famous Queen's character traits, one asks oneself the question: how does he present her personality? The answer can probably be summed up in the statement that the assessment of the Queen's character was for him, as for the rest of his contemporaries and, why not say, also for posterity and to this day, a difficult riddle to solve.
But precisely for this reason it has always been a tempting task to seek the solution of it, and that her contemporaries did not least do this will be evident from a highly strange statement that Ekeblad made in a letter from London on November 16, 1655, about which more later.
First and foremost, it seems possible to claim that Ekeblad had great respect, even reverence, for her personality, and certainly a respect bordering on fear for her often violently passionate and fickle temper. From another source it is stated that the Queen was sociable and, so to speak, easy-going in her dealings with even common men. This does not seem to be confirmed by Ekeblad's letters.
He does indeed allude to and even mention several amusing anecdotes about the Queen, such as how, for example, when someone asked if she intended to undertake a promised journey to Gotland by land or sea, she "laughed heartily and said that it was difficult to get there dryshod without a ship" or when she joked about Admiral Fleming's misfortune when he almost drowned, that he got too much water in him instead of beer and wine, which were otherwise his everyday drinks.
Likewise, as she did throughout her time, she probably used crude expressions and wordplay with fondness, and all this quite publicly, but she rarely seems to have made any friendly or sympathetic remarks to any of the lower courtiers in her court, although they were constantly in her vicinity.
And this is well in keeping with the haughtiness that also seems to have been a distinctive feature of her character. It is not likely that she would have addressed, for example, Ekeblad without him having at some point mentioned that she had done so, whereas he mostly mentions partly what he has heard her say in general and partly when other high society figures conversed with him; and a particularly friendly statement is noted in this regard, which Duke Karl Gustav once had to him on August 4, 1652.
Despite this haughtiness and impetuosity, the Queen was popular, which seems to prove that she was endowed with great qualities of a ruler. These had been cultivated from her youngest years and early came to light. Now, between the ages of 25 to 30, she was not only because of her capacity as Queen, but also because of her personal qualities, always the center of attention in the circle in which she found herself. She thus outshone not only her high mother, for whom, according to her letters, she always seems to have shown great respect, and her relatives of the Palatine House, but also the country's famous men famous in Europe, such as Axel Oxenstierna, Torstensson, Jakob de la Gardie and others.
Her qualities of a ruler seem to have been closely related to her great physical courage and the somewhat virile or masculine quality of her personality. These qualities were also what made her, to use a modern expression, a keen sportswoman, and among the sports she was fond of were the art of riding and hunting.
Her hunts have not only been those that could have been carried out on horseback, but the rather feminine pleasure of following the foxes' tracks in the woods and fields on foot with a gun in her hand for foxes or hares has greatly amused her. Indeed, even lying on a bog in a hut during the game of the fowls in April and May in order to shoot them could interest her. Ekeblad tells how, during a hare hunt in Uppland, she shot a hare, which she presented to a Dutch nobleman present, who was so delighted with the gift that he kept the "royal hare ears" as a trophy.
Ekeblad mentions an example of her behaviour during a critical moment, during the great fire at Norrmalm in Stockholm, on the night of September 24-25, 1652, when Norrmalm burned down what lay east of Brunkeberg, including the Town Hall at Norrmalmstorg, 5 or 6 stone houses and 3 to 400 buildings. The guards had intervened vigorously in the extinguishing work, but the people generally did not bother to extinguish it, "which Her Majesty so resented, that she herself rode everywhere with a command staff in her hand and has been markedly displeased with the mayor and Council and several others of good standing, who had not obtained better orders. She has also become so zealous that she has not only harshly addressed those who did not help to work, whoever they were, but has persecuted some with the staff, forcing them not to stand in vain".
Horn's and Torstensson's houses (the Hereditary Prince's castle) were in great danger, as was the coronation gate, which was erected at the north end of Norrbro at the time of the Queen's coronation, depicted in Dahlberg's Suecia. The Queen had already ordered the gate to be taken down, but after the fire had stopped, the order could be withdrawn.
From the same year, Ekeblad tells in a letter to his father about one of these unexpected inspections that the Queen made here and there. On May 14th, at 4 o'clock in the morning, she had, accompanied by Admiral Herman Fleming, General Wachtmeister, Admiral Gustaf Wrangel and the court equerry Steinberg, traveled down to Skeppsholmen to inspect the fleet. There she was to board a ship, and when Fleming, who led her by the hand, wanted to go "on a bad little bridge, which was laid with loose boards next to the ship, one of the boards, which Fleming was standing on, sprang into the air, since he was on the farthest board, and he fell down together with Her Majesty, whom he had in his hand, into such a depth that my dear Father well knows how deep it is that the ships lie.
And at that moment Wachtmeister came to the rescue, who was standing a short distance away and managed to get a small piece of the coat that was the only one above the water and worked for so long that he had to pull out the Major. He could have done it right away if Fleming had not held Her Majesty by the skirt, as he was below and deeper than the Queen, so he had no other means of saving himself but hung on to Her Majesty's skirt until they came to his aid.
He got a lot of water in him, but the Queen not so much since she came out with her head. There is no doubt that if she had not been the person who worked herself out with such courage as Her Majesty did, it would have been impossible for her to get out of there and out of such great danger.
But God Almighty be glorified, who prevented such a great disaster (God preserve us from such occasions in the future!), so that Her Majesty, when she had changed her clothes and came home again, was so cheerful and said that it was to her great advantage that she was used to drinking water (because she never drinks anything other than water), regardless of the fact that it was somewhat salty and brackish, but Fleming, she said, who was only used to drinking beer and wine, has it far worse there."
Ekeblad further tells that the rumour spread in the city that the Queen had drowned, and the agitated crowds were only able to calm down after the Queen rode out through the city after luncheon and spent some time at Munklägret (now Kungsholmen).
Regarding the Queen's fickleness, examples have been given before, to which can be added the following Ekeblad's statement on April 24, 1652, in connection with the information that he did not dare to postpone the conclusion of a letter until the evening, "because here many and hasty resolutions fall in, which however do not all succeed, otherwise it is also resolved that Her Majesty wants to go to Uppsala this week if it goes quickly, time allows".
The journey was indeed cancelled.
No direct comments about the Queen's great intellectual talent or her learning and interest in studies are expressed in the letters; it is only mentioned that among the great gifts with which the French ambassador Chanut and his party were showered when he left Stockholm in January 1651, there was a chain of 300 ducats and a purse containing 1,000 specie ducats, which went to a scholar belonging to the embassy named Saint-Amant, who also received an annual pension of 1,000 riksdalers.
In other ways, Ekeblad's letter does not confirm the known fact that the Queen devoted herself to the government calling with great diligence and energy, nor does he mention that government affairs were completely at a standstill when the Queen was ill.
It would have required a much stronger constitution than the Queen's to be able to endure all the physical and mental exertions to which she subjected herself. Her health was also undermined early on. Not the least of these factors, in addition to the strenuous travels and pleasures mentioned above, was the Queen's habit of not enjoying enough sleep and rest. This night vigil is one of the greatest peculiarities of her habits. It is mentioned as early as October 1649, when a French ambassador, the Vicomte de Brégy, on his way to Poland, stayed in Stockholm, and Ekeblad says that "he was welcome with the Queen, so that he often had to be up with the Queen until one or two at night and discuss things".
It is also said that the Queen travels to Jakobsdal to take walks at night, and she still travels the streets of Stockholm up and down during moonlit nights to amuse herself. The more her illness increased, the more her insomnia increased, and the need to amuse herself during the nights increased. The Queen's illness consisted of a severe attack of chills and fever in the spring of 1650 with a relapse in 1651, to which was added a tendency to fainting due to weakness.
Ekeblad mentions that she was struck by a fainting attack on June 27, 1651, when he and a few others accompanied the Queen on a riding trip to Nyköping and back to Stockholm. It happened then on the return journey, while the Queen was having a meal at Pilkrog, that she fell down from her chair "like a dead person, so that none of us knew anything other than that she was going to be dead, God forbid, and it lasted a good while that she lay so dazed. The doctors thought that it must have come from her riding too hastily in the heat, but, praise be to God, she soon got better".
Because of this illness, there were constantly various doctors at the castle, Swedish or foreign, until finally at the beginning of 1652 the notorious French doctor Pierre Bourdelot arrived with his assistants. Ekeblad does not have much to say about him, but it is clear that the "French doctors" did not enjoy a good reputation or trust from the public. During the particularly severe illness that prevailed during the first half of the year 1652 in Stockholm first and then throughout the country — probably an influenza epidemic — and when so many people died, among them Count Palatine Johan Kasimir, Jakob de la Gardie, along with 7 other councilmen of the Realm, etc., the French doctors could do as little as others, but this was nevertheless blamed on them.
When Ekeblad tells of the death of the county governor Svante Sparre, it is said that "he has been treated by the French doctors, just as Berendes was treated before, by having his veins opened five times for four days in a row — but on the sixth he died".
Also in another case it is mentioned that a person who was hit by a bullet in the leg in a duel later died not from the wound, but from the French doctors opening his veins daily. Ekeblad himself was treated by the French doctors. He suffered from some pain in his leg in the winter of 1652-1653, and after he had hired Swedish and German barber surgeons for a while, he abandoned them and "threw himself into the hands of the French". They drained large amounts of blood from him and forced him to move.
Naturally, the sympathies for these foreigners could not have been great, and in June 1653, when "the French doctor, Monsieur Bourdelot" left, this is mentioned with the expression that "he has finally left", but that he had not been talked about much between father and son can be understood from the added expression "who is so highly esteemed by the Queen".
In other respects, it is true that the letters occasionally hint that the Queen was more favourably received than one of the highest lords. The much-described Spanish ambassador Pimentel is mentioned only in passing and even less than the Russian and Tatar envoys. But on the other hand, he quite often mentions his friend Tott, that "Her Majesty likes" him "very much".
Nothing is stated in the contemporary letters that can support the rumours that probably arose much later that Queen Kristina's moral life was not blameless and pure. The only thing that could possibly make it likely that some bad rumours could have been in circulation is a statement that he makes in a letter from London at the end of 1655, in which he mentions that the Queen has come to Rome, but with the ironic addition "whether she comes among the saints, we shall see".
Given these contradictions, one is tempted to agree with E. G. Geijer's certainly mature and everlasting judgment of Queen Kristina, that "her contempt for feminine virtues has taken its revenge on her reputation. However, she was better than her reputation."
It remains to say anything about the most remarkable event in the Queen's life — her conversion from the Lutheran to the Catholic faith. It is now known that this decision had been in the Queen's mind for several years before she quit the crown and country of Sweden. The letters indicate that the Queen did indeed generally attend the Swedish church service in the later years, either in the castle chapel or in one of the other churches in Stockholm, but also, which was very unusual at that time, she omitted to attend it and instead undertook a journey, for example, to Svartsjö.
With appreciative admiration, Ekeblad tells us from November 1649 that when the public regarded with superstitious fear a large star, which was either said to be a comet or two stars that had "conjoined", the Queen would be up almost every morning and look at it, but Ekeblad adds that she "does not regard it much" as an omen.
During the often month-long visits that Ekeblad made to the home during his time as a court junker, he gave his father an oral account of all the circumstances and events at court that he had not been able to write about, and in doing so, of course, he spoke about all the foreigners who were staying at court. The old man, who had seen the Catholic reaction at close range since his own childhood in the 1590s and had experienced what the Jesuits had been able to accomplish during his many years of residence in Germany during the Thirty Years' War, has then put forward, eagerly contradicted by the young court junker, the supposition that the Queen could easily convert to the Catholic religion, and perhaps had already decided to do so.
From this it is clear that indeed some feared what was to come, but also that the Queen knew how to shroud her intentions and undertakings in such darkness that even those who were closest to her in daily life had no knowledge of them.
How has it been possible to obtain knowledge of the above exchanges of thoughts between father and son? Yes, information about it is given in the previously mentioned letter, written in London on November 16, 1655, in which the following is said:
"Queen Kristina is received with great magnificence in Italy. For shame I had never been able to bring myself to let my dear Father know a thing that I had never believed in my days, and which I always so eagerly disputed against in my dear Father's presence, namely that Queen Kristina would never fall to the Catholic religion. But, God help me, I am deceived, and it is more than certain that she has publicly renounced ours and accepted the Popish religion.
I must confess that I formerly would have believed that Heaven was falling. But I see fully that it is uncertain to judge the future from the present. I would have believed that about her because I had heard from her mouth so often that a person's honour is so tightly bound up with the religion a person is born into that it is impossible for them to change one, lest they lose the other."
Finally, to illustrate the Queen's personality, we want to further present Ekeblad's description of the throne exchange on June 6, 1654. After having mentioned that we had gained a new king, who is wished a long and good reign, he continues:
"But to describe to my dear Father how deeply it moved all the people who were present when Her Majesty the Queen took off her crown and scepter and descended from the throne and spoke to the common people with such extraordinary eloquence and then brought our present King back in, I cannot do that adequately. I can only assure my dear Father that from the Queen, who herself with great effort kept herself from crying, all the way down to the least person present, there was not one who was not so deeply touched by it that tears fell from their eyes. I must confess, my dear Father, it was a lamentable act to watch, so that she can rightly be compared to a mother who is being separated from her children."
Above: Kristina.
Above: Johan Ekeblad.
Above: Christoffer Ekeblad.
Above: Otto Mannerfelt.
Notes: Norrmalmstorg is the old name for Gustav Adolfs torg.
Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
