Showing posts with label Charles Ogier. Show all posts
Showing posts with label Charles Ogier. Show all posts

Saturday, August 16, 2025

Carl Grimberg on Kristina's regency, part 1

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 355 to 356, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0357.html

The account:

Kristinas förmyndarstyrelse.
DET dröjde en månad, innan sorgebudet om Gustav Adolfs död hann till Stockholm. Härom berättar Per Brahe d. y., sonson till Per Brahe d. ä., i sin »Tänkebok»:

»Den 8 december 1632, om morgonen klockan halv 9, kom bud efter mig, där jag satt i hovrätten, att jag skulle komma neder i den lilla räkningekammaren. När jag kom in, såg jag alla av rådet mäkta bedrövade. Somlige torkade ögonen, somlige vredo händerna. Jag blev illa till mods, visste intet, vad på färde var; då jag strax med stor sorg förnam, vad då hänt hade.»

Men berättelsen slutar sålunda: »Vi utav rådet, som tillstädes voro, togo ett fullhugsat råd, förrän vi skildes åt, att leva och dö med varandra för fäderneslandets värn, nytta och försvar och icke allenast här hemma i landet hålla med all makt och enighet sakerna upprätt utan ock fullfölja kriget emot kejsaren och allt hans anhang efter högsalig konungens uppsåt till en säker fred.»

Men ute i stora världen troddes allmänt, att Sveriges makt skulle störta ihop hastigare, än Gustav Adolf byggt upp den.

Gustav Adolf efterlämnade blott ett barn, den sexåriga Kristina. I kraft av Norrköpings arvförening av 1604, vilken utsträckt arvsrätten även till kvinnolinjen, skulle hon vid 18 års ålder bli Sveriges regent. Hon blev också av den riksdag, som sammanträdde på nyåret 1633, erkänd som »utkorad drottning». Dock berättar Ogier, enligt vad riksdrotsen Gabriel Oxenstierna anförtrott franske ambassadören, om ett egendomligt intermezzo vid detta tillfälle. Fransmannens dagbok skildrar det sålunda:

»Så snart underrättelsen ingick om konungens död, sammankallades riksdagen till möte i Stockholm. Den består av de fyra stånden: adel, prästerskap, borgerskap och allmoge. När talmannen i denna församling började sålunda: 'Konungen är död!' utbrusto de församlade i gråt och klagan. När det åter blev honom möjligt att tala och han ånyo började: 'Konungen är död!' ljöd åter en sådan jämmer och klagan från församlingen, att han icke kunde fortsätta. Då det äntligen blivit tyst, redogjorde talmannen för händelsernas förlopp och framställde för riksförsamlingen, vad som nu var av nöden: det viktigaste för staten i närvarande stund vore att välja den högt älskade konungens dotter till drottning, såsom ständerna hade lovat fadern, då han drog ut på sitt härnadståg, för det fall att det skulle hända honom något mänskligt.

Då steg plötsligen en ledamot av bondeståndet vid namn Lars fram och utbrast: 'Konungens dotter? Vem är det? Vi känna henne ej; vi hava icke sett henne än!'

Det blev sorl i församlingen.

'Då skall jag', svarade riksdrotsen, 'strax låta föra henne till eder.'

Flickan blev utan dröjsmål hämtad och framställd för församlingen, särskilt för den nämnde Lars. Bonden betraktade henne uppmärksamt och utbrast till slut: 'Det är sanning! Se konung Gustavs näsa, se hans ögon, se hans panna! Hon skall vara vår drottning.'

Strax blev hon då med instämmanden och omröstning av alla stånden utropad till drottning och uppsatt på tronen.»

English translation (my own):

Kristina's regency government.
IT took a month before the sad news of Gustav Adolf's death reached Stockholm. Per Brahe the Younger, grandson of Per Brahe the Elder, tells this story in his "Tänkebok":

"On December 8, 1632, at half past eight in the morning, a messenger came for me, where I was sitting in the Court of Appeals, to come down to the small Chamber of Accounts. When I entered, I saw everyone in the Council looking very sad. Some were wiping their eyes, some were wringing their hands. I felt uneasy, not knowing what was going on; then I immediately realised with great sadness what had happened."

But the story ends thus: "We of the Council, who were present, took a full-hearted counsel, before we parted, to live and die with each other for the protection, benefit and defense of the Fatherland and to keep things upright with all power and unity not only here at home in the country, but also to continue the war against the Emperor and all his supporters, in accordance with the late King's intention for a secure peace."

But out in the wider world, it was generally believed that Sweden's power would collapse faster than Gustav Adolf had built it up.

Gustav Adolf left behind only one child, the six year old Kristina. By virtue of the Norrköping Union of Inheritance of 1604, which extended the right of inheritance also to the female line, she was to become Sweden's ruler at the age of 18. She was also recognised as "elected Queen" by the Riksdag that met in the New Year 1633. However, Ogier tells us, according to what the Grand Steward Gabriel Oxenstierna confided to the French ambassador, about a strange intermezzo on this occasion. The Frenchman's diary describes it thus:

"As soon as the news of the King's death reached the Riksdag, it was summoned to a meeting in Stockholm. It consists of the four estates: nobility, clergy, burghers and commoners. When the speaker of this assembly began thus: 'The King is dead!', the assembled men burst into weeping and wailing. When he was able to speak again and he began again: 'The King is dead!' such wailing and lamentation resounded from the assembly that he could not continue.

When it was finally quiet, the speaker explained the course of events and presented to the Riksdag what was now necessary: the most important thing for the state at the present time was to elect the King's dearly beloved daughter as queen, as the Estates had promised her father when he set out on his campaign, in case anything human [fatal] should happen to him.

Then suddenly a member of the peasantry named Lars stepped forward and exclaimed: 'The King's daughter? Who is she? We do not know her; we have not seen her yet!'

There was a murmur in the assembly.

'Then I will', replied the Grand Steward, 'immediately have her brought to you.'

The girl was fetched without delay and presented to the assembly, particularly to the said Lars. The peasant looked at her attentively and finally exclaimed: 'It is true! See King Gustav's nose, see his eyes, see his forehead! She shall be our Queen.'

Immediately she was proclaimed queen and placed on the throne, with the consent and vote of all the Estates."


Above: "Queen Christina's Accession to the Throne", by Joseph de Buelow.


Above: Carl Grimberg.

Monday, June 9, 2025

Carl Grimberg on Maria Eleonora's mourning for Gustav Adolf and on the custody battle over Kristina, part 2

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 202 to 204, by Carl Grimberg, 1924


The account:

Två dagar efter begravningen, själva midsommardagen på aftonen, får riksmarsken ett bud från änkedrottningen, att hon ämnade »gå neder i klosterkyrkan och in i salig Maj:ts grav till att öppna kistan». Det gav anledning till en överläggning i riksrådet följande dag. Rådsherrarne beslöto först inhämta ett utlåtande av några bland biskoparne. Protokollet förmäler, att sedan prelaterna en halv timme överlagt för sig, trädde de in i rådkammaren och överlämnade ett betänkande av innehåll, »att de ingalunda kunne samtycka det kistan öppnas, ty något kan vara där uti, som är skadeliget för den, som det rörer; är ock alldeles obrukeligit. Eljest kan intet skada, om Hennes Maj:t en gång eller två vill gå neder i graven, helst emedan begravningen nu så nyligen är skedd.»

Häremot invändes i rådet, »att om Hennes Maj:t kommer i graven, då är till befruktande, det Hennes Maj:t ock låter bryta opp kistan».

Slutet blev, att rådet lät strängeligen förbjuda änkedrottningens drabanter och tjänare att lyfta stenarna av konungens grav utan rådets tillstånd.

Emellertid erbjödo sig biskoparne i Linköping och Västerås att varje dag gå upp till Hennes Maj:t och söka förmå henne att taga sitt förstånd till fånga. Men deras förmaningar hade tydligen icke åsyftad verkan. Ty en dag berättar riksdrotsen i rådet, att änkedrottningen åter begärt att »få öppna Hans salig kungl. Maj:ts grav och likkista», och då riksdrotsen icke hade kunnat samtycka därtill, hade hon »tagit illa vid sig och omsider begärt, att hon måtte en gång få gå neder i graven, så ville hon försvärja sig att aldrig begära det mera». Hon hade vid detta tillfälle försökt formligen muta drotsen. Han berättar nämligen i ett brev till brodern, att hon erbjöd honom »stora presenter, vilket jag strax med tillbörligt svar och kategoriskt utslog», skriver han. »Då blev hon så bitter, att hon sjuknade och låg 8 dagar till sängs, simulerandes mållöshet, men bekom sedan samma svaret av senaten och sedan av prästerskapet. Nu är Hennes Maj:t bättre igen.»

I samma veva infinner sig emellertid även pfalzgreven i rådet och hälsar från drottningen, att hon önskar i kistan nedlägga konungens hjärta, som hon ännu har hos sig. Rådsherrarnes svar kunde naturligtvis inte bli annat än avslag. Men de erbjödo sig att själva tillsammans med pfalzgreven nedlägga hjärtat. När Maria Eleonora fick höra detta, blev hon alldeles utom sig. Hon hotade att ändå gå ned i graven och lät genom pfalzgreven hälsa rådet, att hon »ville dock likväl behålla Kungl. Maj:ts hjärta hos sig, så länge hon lever». Senare blev riksmarsken Jakob De la Gardie uppkallad till änkedrottningen, som låg till sängs och förklarade för honom, »att hon omöjligen kunde lugna sig med mindre, än att hon fick då och då beskåda kungl. Maj:ts lik, och att hon intet kunde släppa Kungl. Maj:ts hjärta ifrån sig». Nu bad hon så vackert riksmarsken övertala sina medbröder att låta henne få sin vilja fram.

Men rådet hänvisade till sitt förra svar och tillade avkylande, att det skulle »giva Hennes Maj:t föga reputation, där Hennes Maj:t fore neder till kyrkan och intet kunde komma in; Hennes Maj:t skulle då med större förtret draga dädan igen». Och till stöd för sitt avslag införskaffade rådet ett långt betänkande från prästerskapet över frågan, »om en kristen kan efterlåtas att öppna de dödes grifter och deras förvissnade kroppar åskåda och omaka», en fråga som naturligtvis besvarades nekande.

Detta aktstycke blev sedan företett för Maria Eleonora. Huruvida det var därigenom hon bevektes att äntligen lämna ifrån sig konungens hjärta, må vara osagt. Detta blev emellertid nu i all tysthet nedlagt i den dödes kista.

Det är dock något som måste gå en genom märg och ben, detta att se en så allt uppslukande kärlek, en lidelse så blind, att den icke hejdas ens inför förgängelsens hemskhet. Och denna kvinna, som levde och andades blott genom minnet av sin kärleks lycka, hon var dock ingen förvissnad åldring utan ung och strålande skön ännu. Vid Gustav Adolfs död var hon ej fyllda 33 år. Den franske legationssekreteraren Ogier, som åtföljde Richelieus ambassadör d'Avaux på dennes beskickning till Sverige mot slutet av år 1634, skildrar i sin dagbok, huru fullkomligt bländande både han och ambassadören blevo av skönheten hos denna drottning, som alltjämt dömde sig själv till ett fängelseliknande liv i »en mörk, instängd kammare, upplyst endast av gravljusens dystra sken. Intet», skriver han, »kan giva en föreställning om hennes ljuva ansiktsuttryck och den kungliga gestalten. Vi kunde icke taga ögonen från drottningen. Säkerligen får jag aldrig mera skåda en sådan älskvärdighet, parad med så mycket majestät och så mycken kvinnlig fägring», skriver den hänförde fransmannen efter ett senare besök hos änkedrottningen.

English translation (my own):

Two days after the funeral, on the evening of Midsummer Day itself, the Grand Constable receives a message from the Dowager Queen that she intends to "go down to the Monastery Church [Klosterkyrkan] and into the tomb of His Late Royal Majesty so as to open the coffin".

This gave rise to a discussion in the Council the following day. The councilmen first decided to obtain an opinion from some of the bishops. The protocol states that after the prelates had deliberated for half an hour, they entered the Council chamber and submitted a report containing the following: "that they could not consent to the coffin being opened, for there may be something in there that is harmful to the person who touches it; and is also completely useless. Otherwise, it would do no harm if Her Majesty wanted to go down to the tomb once or twice, particularly as the burial has now taken place so recently".

To this the Council objected, "that if Her Majesty comes to the grave, then it is to be feared that Her Majesty will also have the coffin broken open."

The end result was that the Council strictly forbade the Dowager Queen's retainers and servants from lifting the stones from the King's grave without the Council's permission.

However, the Bishops of Linköping and Västerås offered to go up to Her Majesty every day and try to persuade her to come to her senses. But their admonitions apparently had none of the intended effect. For, one day, the Grand Steward tells the Council that the Dowager Queen had again requested "to open His Late Royal Majesty's grave and coffin", and when the Grand Steward had not been able to agree to this, she had "taken it badly and finally requested that she might once be allowed to go down into the grave, then she would swear never to ask for it again".

On this occasion she had tried to literally bribe the Steward. He tells in a letter to his brother that she offered him "great presents, which I immediately and categorically rejected with an appropriate answer", he writes. "Then she became so bitter that she fell ill and lay in bed for 8 days, simulating speechlessness, but then she received the same response from the Senate and then from the clergy. Now Her Majesty is better again."

At the same time, however, the Count Palatine also appears in the Council and says from the Queen that she wishes to place the King's heart, which she still has with her, in the coffin. The councilmen's answer could, of course, be nothing more than refusal. But they offered to themselves place the heart, together with the Count Palatine.

When Maria Eleonora heard this, she was completely beside herself. She threatened to go down into the grave anyway and had the Council informed through the Count Palatine that she "would nevertheless keep His Majesty's heart with her as long as she lives". Later, the Grand Constable Jakob de la Gardie was summoned to the Dowager Queen, who was lying in bed, and explained to him "that she could not possibly calm down with anything less than that she be allowed to view His Majesty's body from time to time, and that she could not let His Majesty's heart go away from her".

Now she so beautifully asked the Grand Constable to persuade his colleagues to let her get her way.

But the Council referred to its previous answer and added coldly that it would "give Her Majesty little reputation if Her Majesty went down to the church and could not enter; Her Majesty would then with greater annoyance withdraw the matter". And in support of its refusal, the Council procured a long report from the clergy on the question, "whether a Christian can be permitted to open the tombs of the dead and view and touch their putrefied bodies", a question which was naturally answered in the negative.

This document was then presented to Maria Eleonora. Whether it was through this that she was persuaded to finally give up the King's heart may be unsaid. However, it was now quietly placed in the dead man's coffin.

It is something that must go through one's marrow and bones, however, to see such an all-consuming love, a passion so blind that it is not stopped even in the face of the horror of decomposition. And this woman, who lived and breathed only through the memory of her love's happiness, she was not a withered old woman, but still young and radiantly beautiful. At the death of Gustav Adolf, she had not yet turned 33. The French legation secretary Ogier, who accompanied Richelieu's ambassador d'Avaux on his mission to Sweden towards the end of 1634, describes in his diary how completely dazzling both he and the ambassador were by the beauty of this Queen, who still condemned herself to a prison-like life in "a dark, closed chamber, illuminated only by the gloomy glow of the grave-candle."

"Nothing", he writes, "can give an idea of her sweet countenance and royal figure. We could not take our eyes off the Queen. Surely I shall never again see such amiability, paired with so much majesty and so much feminine beauty", writes the enraptured Frenchman after a later visit to the Dowager Queen.


Above: Maria Eleonora.


Above: Carl Grimberg.

Wednesday, June 8, 2022

Charles Ogier's diary entry, dated April 24/May 4 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 245 to 247, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 119 to 120, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 103 to 104, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry excerpt:

IV. Sex seiugis rhedis, in Reginæ Insulam profecti sumus. Legatum illa in sua rheda deduxit cum Principe Palatina, elegantissima puella: aderat Admiralius, vir senex, at tamen nec tetricus, nec insuauis. In arduam rupem pedibus ascendit ipsa Regina comite Legato, qui illam sustentabat: singulas illius virgines, ac feminas singuli ducebamus: plurimi hinc inde Nobiles Sueci equis, ac pedibus discurrebant. Didonem mihi Virgilianam intueri videbar, quæ sua Æneæ consilia, sua opera demonstraret. Per vniuersam Insulam inter proceras, viridesque etiam per hyemem, arbores in rhedis deambulauimus. Illa mihi species fuit gestationis illius, quæ in Bononsiensi vel in Vicennensi saltu ad Lutetiam fit.

Post circuitam Insulam deuenimus ad quendam locum, in quo erigi tabernaculum Regina iusserat, in plures diætas diuisum: suum illa cum feminis ingressa: suum Legato seorsim tributum est, vbi nitidissimis mensis pulcherrima pro regione bellaria imposita erant. Vinum illic largè profusum, Regumque ac Reginarum incolumitati liberaliter propinatum.

Reduxit Serenissimam Reginam in Palatium Legatus; ac cubiculum ingressus sedit cum illa, reliquis stantibus, assidente tamen Palatinâ Principe, Gustaui ex sorore nepte, in cuius gratiã Legatus Varennum cantare iussit, dum interim ille Reginam, Gernando Interprete, de Musica non cogitantem affaretur. Aiunt enim illam ab excessu Gustaui, nullas vel licitas voluptates degustare voluisse. Confessus est mihi Gernandus Legatusque ipse sæpissimè, cùm inter loquendum, de Gustauo mentio incideret, oboriri piæ Principi lacrymas, diceréque solitam «mein gluk ist gestorben»; quod est «felicitas mea periit.» Quod quidem illa verè profiteri potest, tam ob dilectissimi Coniugis iacturam, quàm importunas quorumdam excubias, qui illam acriter nimis, ac rigidè obseruant; quod & ipsi annotauimus: nam cùm hâc ipsâ die ab aliquo de hora admoneretur, continuóque Legatus surrexisset. Credo, inquit illa, istos horologium præcipitasse: adeo Illustrissima Princeps familiaris honestique colloquii indiga, & amans est.

Swedish translation (by Swederus):

D. 4. reste wi uti sex wagnar, med 3 par hästars förespann för hwardera, at til denna ön, då Ambassadeuren åkte med Änke-Drottningen och Prinseßan uti en wagn. Riks-Ammiralen war äfwen med, som, ehuru han är gammal, likwäl ingalunda är trumpen eller ledsam. Ambassadeuren ledde Drottningen, och wi öfrige Hännes Hof-Fruntimmer opp före höga Berg, och sedermera åkte wi uti wagnarna kringom hela ön. På et ställe hade Drottningen låtit upslå et tält, som war indelt i flera rum, och där wankades hederlig wälfägnad af win och confiturer. Efter återkomsten fölgde Ambassadeuren Drottningen hem och talte med Hänne en lång stund uti Hännes Cabinett, då han, tillika med Pfaltziska Prinsessan satt; men wi andre blefwo stående. På befallning roade Varenne Prinseßan med några Ariers afsjungande. Annars berättas, at Änke-Drottningen, efter sin Gemåls död, icke tålt några sådana nöjen; och Gernande sade mig, at Hon, så ofta samtaler med Ambassadeuren fallit på Sal. Konungen, utbrustit i tårar och sagt: »Mein glück ist gestorben.« Hon har äfwen orsak til sin oro, icke allenast för saknaden af sin Gemål; utan ock för den noggranhet hwarmed Hon nu uppaßas, och hwarpå wi sågo et prof, i det Hon blef påmint, under samtalet, om hwad klockan war slagen, då Ambassadeuren strax steg opp, och Hon yttrade sig: »Wisserligen måste de hafwa flyttat uret.«

Swedish translation (by Hallberg):

4 maj. I sex vagnar, förspända med tre par hästar var, avreste vi till drottningens ö. Ambassadören fick plats i hennes vagn tillsammans med den unga förtjusande pfalzgrevinnan; även amiralen, en gammel men ingalunda trumpen eller obehaglig man, följde med. Drottningen stödde sig på gesantens arm, då hon steg uppför den branta höjden, och vi andra förde var sin av hovfröknarna och -fruarna, medan svenska adelsmän till häst och fots beledsagade oss på båda sidorna. Det hela erinrade mig om den scen i Eneiden, där DIDO framlägger sina planer och visar sina verk för ÆNEAS. Sedan gjorde vi en promenad i vagn runt hela ön mellan höga, raka, även vintertiden gröna träd. Denna promenad gav mig samma intryck som en lustfärd i vagn i Boulogne- eller Vincennes-skogen vid Paris.

Efter denna rundresa kring ön kommo vi till ett ställe, där drottningen hade låtit uppresa ett tält, som var indelat i flera rum. Hon gick med hovdamerna in i det ena, och ambassadören hade fått ett för sin särskilda del. Där voro prydliga bord dukade med efter landets sed mycket vacker konfekt. Vin bjöds i överflöd, och man drack flitigt konungarnas och drottningarnas skål.

Ambassadören förde drottningen tillbaka till slottet, fick följa med in i hennes kammare och satt där och språkade med henne, medan vi andra stodo. Den unga pfalzgrevinnan, GUSTAF ADOLFS systerdotter, satt dock, och ambassadören lät henne till behag VARENNE sjunga, men gesanten och drottningen samtalade med GERNANDT som tolk utan att lyssna till musiken. Man påstod, att hon sedan GUSTAF ADOLFS död fått avsmak för alla nöjen, även de oskyldigaste. GERNANDT och ambassadören sade mig, att hon ofta, när talet föll på GUSTAF ADOLF, fick tårar i ögonen och sade: »Mein Glück ist gestorben!« Det kan hon med så mycket mera skäl säga, som hon icke blott har att klaga över förlusten av sin högt älskade make, utan även över den stränga och rigorösa bevakning hon är föremål för. Detta fingo vi själva bevittna, ty då någon i dag erinrade henne om vad klockan var, reste ambassadören sig genast, och hon sade:

— Man måste ha flyttat fram visarna.

Undra på, att den högt begåvade furstinnan känner behov av och tycker om ett förtroligt och trevligt samspråk!

English translation (my own):

May 4. In six carriages, preloaded with three pairs of horses each, we departed for the Queen's island. The ambassador found a place in her carriage together with the young and amiable Countess Palatine; even the admiral, an old but by no means a severe or unpleasant man, followed. The Queen leaned on the envoy's arm as she ascended the steep hill, and the rest of us went with each of the court ladies and gentlemen, while Swedish nobles on horseback accompanied us on both sides. It all reminded me of the scene in Eneiden, where Dido presents her plans and shows her works to Æneas. Then we did a walk in a carriage around the whole island between tall, straight, even in winter green trees. This walk gave me the same impression as a pleasure ride in a carriage in the Boulogne or Vincennes forest near Paris.

After this tour of the island, we came to a place where the Queen had a tent erected, which was divided into several rooms. She went with the court ladies into one, and the ambassador had received one for her special part. There were neat tables set with very beautiful confectionery according to the country's custom. Wine was offered in abundance, and the cup of kings and queens was diligently drunk.

The ambassador brought the Queen back to the castle, was allowed to enter her room, and sat there talking to her while the rest of us stood. The young Countess Palatine, Gustav Adolf's niece, sat, however, and the ambassador let Varenne sing for her at will, but the envoy and the Queen talked to Gernandt as an interpreter without listening to the music. It has been claimed that since Gustav Adolf's death she has had a distaste for all pleasures, even the most innocent. Gernandt and the ambassador told me that she often, when the conversation fell on Gustav Adolf, got tears in her eyes and said: "Mein Glück ist gestorben!" — that is, "my happiness is dead!" She can say this for so many more reasons, that she not only has to complain about the loss of her much-loved husband, but also over the strict and rigorous guarding she is subject to. We got to witness this ourselves, because when someone today reminded her of what time it was, the ambassador immediately got up, and she said:

"Someone must have moved the hands forward."

Wonder that the highly gifted princess feels the need for and enjoys a confidential and pleasant conversation!

Charles Ogier's diary entry, dated April 23/May 3 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 244 to 245, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), page 119, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 103, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry excerpt:

III. Reginam Matrem Legatus inuisit, cuius præsentiâ per aliquod tempus catuerat, & cum illa, ac Principe Palatina, & Auaugurio chartis lusit, nobis adsistentibus, Profectò tantam comitatem cum tanta maiestate, ac pulchritudine alibi visurum me non spero: Nam, si peccari nimia comitate potest, pecca illa identidem, cùm omnibus assurgit, omnes vel oculis, vel gestu, & nutu salutat. Enarrauit illa Legato consilium de extruenda sibi domo in insula vrbi obuersa: iussitque afferri suas chartas quibus ædificium, & hortos, omnemque consilii sui aream delineauerat. Iucundissimum erat elegantem feminam audire de omni Architectonices parte scientissimè differentem; de Dorico, de Ionico, de Corinthiaco opere: quæ materia, quæ cœmenta, vnde peti, importarique possent: Vnde conducendi artifices, atque operę: quo sumptu, quo tempore: omnia denique, quæ frugi paterfamilias prouidere possit, sapientissima Regina sua sponte destinauerat, disertéque eloquebatur: quoque fideliùs hæc omnia Legato indicare posset, illum ad lustrandam suam Insulam in sequentem diem inuitauit.

Swedish translation (by Swederus):

D. 3. upwagtade Ambassadeuren Änke-Drottningen, som han nu icke sett på någon tid; och spelte kort med Hänne, Prinseßan af Pfaltz och Avaugur, då wi stodo omkring. Jag tror aldrig jag får se så mycken höflighet, blandad med så mycken skönhet och Majestät, som hos denna Drottningen[.] Hon berättade för Ambassadeuren sin plan, at på en ö, gent emot staden, upbygga et Lust-Slott, och lät taga fram ritningar på sjelfwa byggnaden, trägårdarna, m. m. Deßa hade Hon sjelf förfärdigat, och det war förunderligt, at höra, med hwad insigt Hon talte i byggnings-konsten, om Doriska, Joniska och Corinthiska ordningen, om de ställen, hwarifrån Hon borde taga materialer och konstnärer, om rätta tiden til byggnaden, om kostnaden, m. m. Och på det Ambassadeuren så mycket bättre måtte fatta Hännes mening, böd Hon honom följande dagen ut, at taga ön i ögnasigte.

Swedish translation (by Hallberg):

3 maj besökte ambassadören änkedrottningen, vars närvaro han en tid måst undvara, och spelade kort med henne, pfalzgrevinnan och D'AVAUGOUR, medan vi andra stodo och sågo på. Säkerligen får jag aldrig mera skåda en sådan älskvärdhet, parad med så mycket majestät och så mycken kvinnlig fägring som hos den svenska änkedrottningen. Om någon kan försynda sig genom för mycken älskvärdhet, så felar hon därutinnan, ty hon reser sig upp för alla och hälsar på alla med ett leende, en åtbörd eller en nick. Hon omtalade i dag för ambassadören sin plan att bygga ett lustslott på en ö mitt emot staden, och hon lät taga fram sina ritningar, på vilka hon utkastat planritningar av slottet, trädgårdarna och hela området. Det var mycket roligt att höra denna förtjusande kvinna med sakkunskap tala om alla byggnadkonstens grenar; om doriska, joniska och korintiska kolonner; om byggnadsmaterial och murbruk, var man kunde beställa det och varifrån man kunde införa det; var man kunde få duktiga arbetsledare och var arbetare; vad det kostade, och vilken tid man borde bygga; allt vad en förståndig familjefader med omtänksamhet överväger, framlade och utvecklade den kloka drottningen ledigt. Hon hade så mycket mera skäl att sätta ambassadören in i allt detta som hon inbjudit honom till att påföljande dag taga hennes ö i skärskådande.

English translation (my own):

On May 3, the ambassador visited the Queen Mother, whose presence he had to do without for a while, and played cards with her, the Countess Palatine and d'Avaugour, while the rest of us stood and watched. Surely I will never again see such loveliness, paired with so much majesty and so much feminine colouring as with the Swedish Queen Mother. If anyone can sin through too much kindness, she will fail out there, for she stands up for everyone and greets everyone with a smile, a gesture or a nod. Today she told the ambassador her plan to build a pleasure castle on an island opposite the city, and she had her drawings produced, on which she drafted floor plans of the castle, the gardens and the whole area. It was very amusing to hear this delightful woman with expertise talk about all the branches of architecture; on Doric, Ionic and Corinthian columns; on building materials and mortar, where it could be ordered and from where it could be introduced; where one could get skilled supervisors and were workers; what it would cost, and what time one should build; all that a sensible family father with care considers, the wise Queen presented and developed freely. She had so much more reason to put the ambassador into all this that she invited him to view her island the following day.

Charles Ogier's diary entry, dated April 3/13 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 230 to 231, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), page 115, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 93, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry excerpt:

XIII. Regina Mater ad magni Mareschalli villam, deambulandi causâ se contulit. Decem Equitibus, inter quos ipse Mareschallus & Admiralius erant, rheda eius præcedebatur, quam ducebant Sex, instrati phaleris atris ad terram pertingentibus, equi. Sequebatur alia rheda, atra illa quidem, at duo aurigæ flauo (qui Reginæ regnantis color est) induti erant: quod quidem eò dico, vt quæ sit illius aulæ pompa atque impensa, intelligatur. Nam & didici ab iis qui istud obseruauerant, Reginæ, dum apud Mareschallum cœnaret, quatuor aut quinque viros assedisse, quos inter erat Ericus Larsonus, qui ante paucos annos à Gustauo inter nobiles relatus fuerat. Fuit & illa tanta humanissimæ Reginæ comitas, vt, cùm Legati nostri domum eundo, ac receundo præteriret, stantes ibi ante portam famulos etiam assurgendo salutauerit. Quod vnum potuimus, tubicini nostro, vt prætereunti Reginæ lætum aliquid personaret, imperauimus, quò illi obsequia applaususque nostros significaremus.

Swedish translation (by Swederus):

D. 13 reste Änke-Drottningen ut til Riks-Marskens Gård, för at promenera 10 Herrar, bland hwilka Marsken sjelf och Riks-Ammiralen war, redo för hännes wagn. Denne drogs af tre hästar med swarta täcken, som hängde ända ned til jorden. Den andra wagnen war äfwen swart; men bägge Kuskarne som körde up, woro klädde i gult, som är Reger. Drottningens Liverie. Wid förbifarten af Ambaßadeurens hus, hälsade hon, äfwen på betjeningen, som stod uti porten.

Swedish translation (by Hallberg):

13 april begav änkedrottningen sig ut till riksmarskens gård för att hämta frisk luft. Tio ryttare, däribland själva riksmarsken och riksamiralen, redo före hennes vagn, vilken drogs av sex hästar med svarta schabrak, som hängde ner till marken. Efter följde en annan vagn, även den svart, men de två körsvennerna voro klädda i gult, vilket är den regerande drottningens färg; jag omtalar detta för att man må få en föreställning om den pomp och ståt, som detta hov utvecklar. Jag har också hört av dem, som sågo det, att medan drottningen åt kvällsvard hos riksmarsken, hade hon fyra eller fem herrar till bords, bland dem ERIC LARSSON VON DER LINDE, som GUSTAV ADOLF för några år sedan upphöjde i adligt stånd. Så stor var ock den utomordentligt älskvärda drottningens artighet, att då hon på ut- och hemresan för förbi vår ambassadörs bostad, reste hon sig och hälsade även på tjänarna, som stodo utanför porten. Det enda vi kunde göra till tack var att låta vår trumpetare blåsa en fanfar för den förbifarande drottningen för att därigenom visa henne vår erkänsla.

English translation (my own):

On April 13, the Queen Mother went out to the Grand Marshal's courtyard to get fresh air. Ten riders, including the Grand Marshal himself and the Grand Admiral, rode in front of her carriage, which was pulled by six horses with black scabbards, which hung down to the ground. Another carriage followed, also a black one, but the two drivers were dressed in yellow, which is the colour of the reigning Queen; I mention this in order to give an idea of ​​the pomp and circumstance that this court is developing. I have also heard from those who saw it that while the Queen ate supper with the Marshal, she had four or five gentlemen at the table, among them Erik Larsson von der Linde, whom Gustav Adolf ennobled a few years ago. So great was the courtesy of the extraordinarily amiable Queen that when she was going out and going home past our ambassador's residence, she stood up and greeted the servants who were standing outside the gate. The only thing we could do to thank her was to let our trumpeter blow a fanfare for the passing Queen to thereby show her our recognition.

Excerpt from Charles Ogier's diary entry, dated March 20/30 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 220 to 222, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 111 to 112, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 86 to 87, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry excerpt:

XXX. Agens Ducis Moscouiæ ad Reginæ audientiam venit, quem illa per duas ferè horas in solio prestolata est. Istius moræ causa fuit, quod ille plura sibi vehicula ad imponendum suum comitatum sibi dari cuperet, quod noluerunt Suecici Proceres, eâ ratione, quia in Moscouia nuper Agenti Sueciæ vnicus tantum equus datus fuisset. Coactus est itaq; ille venire in vnica traha, eâque detectâ, substrato tapete Turcico: comitabatur illum sedebatq; in anteriori parte vehiculi Nobilis Suecus, Petrus Kruszius, cuius frater in Moscouia Agens erat, atque iste interpretis munere fungebatur. Habebat Moscus duos ex suis comitibus, qui recti hinc inde à lateribus vehiculi erant, ac stiuæ innitobantus. Tres equi traham ducebant, quorum priori Moscouita, posteriori antiga Reginæ insidebat: ante omnes præcedebat in equo Secretarius Moscouita, qui dextra manu litteras Principis sui fasciâ sericâ inuolutas præferebat, ventilabatque. Aderant & nonnulli pedissequi. Ingressus Reginę cubiculũ, post salutationẽ, quam illi se inclinando, terramque vtrâq: manu tangendo peragunt, statim fari cœpit: titulosq; sui Ducis longa enumeratione, sigillatim ex tulit legens, quę subinde post decē circiter verba Interpres Suecicè reddebat: tũ ille loqui pergebat, ac post quã omnes titulos absoluit, ter se inclinauit, propiusq; ad Reginã accedẽs, litteras ei suas apertas tradidit: celeriter deinde, ac ferè per faltum, quasi Elephanto stipẽ porrexisset, rediit vnde abierat: cõtinuauitq; sermonẽ per interualla ac periodos, quas Interpres identidẽ reddebat. Cum perorauit, nullâ deliberatione habitâ, respondit illi Procancellarius Saluius Suecicè per interualla; ita vt idem Interpres singula Moscouiticè traduceret. Reginæ tandem manus osculatus est, quod item qui eum comitabantur, fecere. Abiit eodem ordine, atque ab quibusdam Nobilibus Suecia iuuenibus ad vehiculum vsq; reductus est. Longâ togâ indutus erat Agens (quemadmodum & cæteri) fibulisque & globulis togæ sparsi intertextique plurimi vniones; Collare thoracis, quod rectum, ac præaltum est, ac togæ supereminet, vnionibus item prætextum est. Barbâ sunt rasâ in genis atque mento, at vtrinque in superiori labello pilos alunt. Reginæ aderant sex Regni Senatores; nulli ex Tutoribus, iique à dextra partè: à sinistra paruus Princeps Palatinus, Reginæ cognatus, itemque illius soror viginti circiter annorum, decem deinde fœminæ; quinque mulieres, quinque virgines. Regina togâ seritâ albâ auro intertexta vestiebatur: & cùm vel Senatores, vel alii Nobiles eam salutant, eos comiter resalutat, suasque etiam fœminas; quæ & illæ (nescio quo more) coram sua Regina non viros modò illustriores, sed etiam mediocres nobiles salutant; quod nobis incongruum visum est, præsertim apud eos populos qui Diuino honori detrahi existiment, si sanctis aliquid tribuatur; cùm tamen Deo Opt. Max. à sanctis suis nihil omnino, at Regibus à suis subditis iure metui possit, ne fuus honor communicetur. Verũtamen huiusmodi Regibus hæc est fortasse imposita comitatis necessitas erga eos à quorum electione plerumq; pendent, vt ex historia cognosci potest. ...

Swedish translation (by Swederus):

D. 30 hade Ryske Sändebudet Audience hos Drottningen, som måste wänta på honom i twå timmar. Orsaken war, at han wille hafwa flera slädar til sit sällskaps upförande; men nödgades sluteligen nöja sig med en, efter Swenske Gesandten icke fått flera wid sit inträde i Muscou. Denna slädan war äfwen öppen och endast betäckt med en Turkisk Tapet. Framuti satt en Swensk Adelsman, Petter Kruse, hwars Bror war Resident i Muscou, och som tjente i stället för Tolk. Ryßen hade twå af sina följeslagare, som stodo bredewid på hwardera sidan om slädan. Denna drogs af tre hästar, af hwilka en Ryß förde den första och Drottningens Kusk den andra. Främst red Ryske Secreteraren, förande och weftande i högra handen Stor-Furstens Bref, ombundit med et sidenband. Så snart Gesandten kommit in i Drottningens kammare och hälsat på det sättet, at han bugade sig och tog med händerna i golfwet; började han widlöftigt uprepa sin Herres Titlar, som ungefär wid hwart 10:de ord uttyddes af Tolken. Däruppå bugade han sig tre gånger, steg närmare til Drottningen, lämnade Henne sit creditiw, och hoppade i et skutt tilbaka igen til sit förra ställe. Han fortsatte så sit tal, som puncte-wis tolkades på Swenska, och på samma sätt skedde äfwen med det swar, som Salvius lämnade på Drottningens wägnar. Sedan feck han och hans medfölje kyßa Drottningens hand, hwarpå han i samma ordning gjorde sit återtåg. Han hade på sig en lång råck, som war inwäfd med pucklor och knappar. På hakan och kinbenen war han rakad; men på öfra läppen hade han låtit skägget wäxa. Sex Riksens Råd stodo på högra sidan om Drottningen; men af dem ingen af Förmyndarne. Til wänster stod lilla Pfalts-Grefwen, Drottningens Slägtinge, hans Syster, som war ungefär 20 år gammal, och 10 Hof-Fruntimmer, 5 gifta och 5 ogifta. Drottningen war klädd uti en hwit siden-klädning, inwäfd med guld, och hälsade nådigt på alla, som hälsade på henne. ...

Swedish translation (by Hallberg):

30 mars hade ryske storfurstens agent audiens hos drottningen, som fick vänta på honom i nära två timmar i tronsalen. Orsaken till detta dröjsmål var, att han hade fordrat att få flera vagnar för sig och sitt sällskap, vilket de svenska stormännen icke ville giva honom, på den grund att svenska sändebudet i Moskva nyligen blott hade erhållit en enda häst. Ryssen måste därför slutligen bekväma sig till att komma i en enda släde — till på köpet en öppen sådan —, prydd med ett turkiskt slädtäcke. Han beledsagades av den svenske adelsmannen FRANS KRUSE, som satt främst i släden; KRUSE, vars bror är gesant i Moskva, tjänstgjorde som tolk. Ryssen hade med sig två av sina följeslagare, som stodo på medarna på båda sidor om släden. Tre hästar drogo släden; på den främsta satt den ryske kusken, på den bakersta drottningens kusk. Framför åkdonet red den ryske sekreteraren, som i högra handen höll upp och viftade med storfurstens brev inlindat i siden. Även några lakejer följde med. När sändebudet kommit in i drottningens kammare, började han, sedan ryssarna hälsat med djupa bugningar, så att de vidrörde golvet med båda händerna, strax tala. Han uppräknade först mycket omständligt alla sin furstes titlar, och tolken återgav då och då, ungefär för vart tionde ord, på svenska vad han sade, varefter sändebudet fortsatte att tala; sedan han blivit färdig med titlarna, bugade han sig tre gånger, nalkades drottningen och överlämnade sitt brev åt henne öppet; därpå för han plötsligt, nästan med ett språng, tillbaka till sin förra plats, som om han hade räckt en elefant en brödbit, och fortsatte nu sitt tal med pauser, som tolken utfyllde med sin översättning. Då han slutat tala, svarade prokanslern SALVIUS honom omedelbart på svenska, likaledes i korta meningar, som samme tolk en för en översatte till ryska. Därefter fingo först agenten och sedan de andra ryssarna kyssa drottningen på handen, och moskoviten avträdde på samma sätt som han kommit och beledsagades till släden av några unga svenska adelsmän.

Ryssarna voro iklädda långa rockar, som voro besatta med spännen och knappar och översällade med en mängd stora pärlor. De hade bröstkyller, som var rakt och högt upp och sköt över rocken; även det var besatt med pärlor. De buro mustascher, men på kinderna och hakan voro de renrakade.

Under audiensen stodo sex riksråd, men ingen av förmyndarregeringen, på drottningens högra sida; till vänster om henne stodo den lille pfalzgreven, drottningens kusin, och hans omkring tjugoåriga syster samt tio andra damer, fem fruar och fem fröknar. Drottningen bar en klänning av vitt siden, invävt med guld. Då riksråden eller de andra adelsmännen hälsade henne, besvarade hon mycket vänligt hälsningen. Likaså hälsade hon sina hovdamer, och dessa hälsade, Gud vet varför, i drottningens åsyn ej blott på de högt uppsatta herrarna, utan även på vanliga adliga, vilket föreföll oss opassande, i synnerhet hos ett folk, som anser sig förringa Guds ära, om det ägnar helgonen någon dyrkan. Och likväl kan den allsmäktige Gud icke mista något av sin eviga ära, om även helgonen vederfares heder, medan konungarna däremot alltid måste vara måna om, att deras undersåtar visa dem tillbörlig aktning. Måhända är det emellertid nödvändigt, att valkonungar ålägga sig en viss artighet mot dem, på vilka deras val mestadels beror, såsom man kan lära av historien. ...

English translation (my own):

On March 30, the Russian Grand Duke's agent had an audience with the Queen, who had to wait for him for almost two hours in the throne room. The reason for this delay was that he had demanded to get several carriages for himself and his company, which the Swedish nobles did not want to give him, on the grounds that the Swedish envoy in Moscow had recently received only one horse. The Russian therefore finally had to be comfortable getting into a single sleigh — an open one — adorned with a Turkish sleigh blanket. He was accompanied by the Swedish nobleman Per Kruus, who sat mainly in the sleigh; Kruus, whose brother is an envoy in Moscow, served as an interpreter. The Russian had with him two of his companions, who were standing on the runners on both sides of the sleigh. Three horses pulled the sleigh; on the front sat the Russian driver, on the rear the Queen's driver. In front of the vehicle rode the Russian secretary, who in his right hand held up and waved the Grand Duke's letter wrapped in silk. Some lackeys also followed. When the envoy entered the Queen's chamber, he, after the Russian manner, greeted her with deep bows, so that he touched the floor with both hands, immediately began to speak. He first enumerated very elaborately all the titles of his prince, and the interpreter reproduced from time to time, about every tenth word, in Swedish what he said, after which the envoy continued to speak; after he had finished the titles, he bowed three times, approached the Queen, and handed his letter openly to her; then he suddenly, almost with a leap, returned to his former place, as if he had handed an elephant a piece of bread, and now continued his speech with pauses, which the interpreter filled in with his translation. When he stopped speaking, the procurator Chancellor Salvius answered him immediately in Swedish, also in short sentences, which the same interpreter translated into Russian one by one. Then first the agent and then the other Russians got to kiss the Queen on the hand, and the Muscovite resigned in the same way as he had come and was accompanied to the sleigh by some young Swedish nobles.

The Russians were wearing long coats, which were studded with buckles and buttons and overlaid with a multitude of large pearls. They had chest collars, which were straight and high up and shot over the coat; even it was studded with pearls. They wore mustaches, but on their cheeks and chin they were clean-shaven.

During the audience, six councilors, but none of the regency government, stood on the Queen's right side; to her left stood the little Count Palatine, the Queen's cousin, and his about twenty-year-old sister, as well as ten other dames, five ladies, and five maidens. The Queen wore a white silk dress, interwoven with gold. When the councilor or the other nobles greeted her, she answered the greeting very kindly. Likewise, she greeted her court ladies, and they greeted, God knows why, in the presence of the Queen not only the high-ranking gentlemen, but also the ordinary nobles, which seemed inappropriate to us, especially among a people who consider themselves inferior to the glory of God, if it devotes some worship to the saints. And yet the Almighty God can not lose any of His eternal glory, even if the saints are honoured, while kings, on the other hand, must always be careful that their subjects show them due respect. It may be necessary, however, for electoral kings to impose a certain courtesy on those on whom their choices mostly depend, as can be learned from history. ...

Charles Ogier's diary entry, dated March 11/21 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, page 218, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), page 110, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 84, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry:

XXI. Aduenit Stocholmum Agens Magni Ducis Moscouiæ, qui per vndecim hebdomadas in itinere fuerat, Lapponiamque pertransierat, qui quidem erat Liuonus, & non Moscus. Habet vicissim Sueciæ Regina suum Agentem in aula Ducis Moscouiæ, cui septuaginta thaleros Imperiales singulis mensibus Moscus tribuit, totidemque stipendii Agenti Mosco Regina Sueciæ dependit.

Swedish translation (by Swederus):

D. 21 kom Stor-Furstens af Ryßland Agent til Stockholm, en född Liffländare, som hade warit 11 weckor på wägen, och äfwen rest igenom Lappland. Drottningen har sin Agent wid Ryska Hofwet, som där njuter 70 Riks:dr i månatligt underhåll, och lika mycket får äfwen Ryske Sändebudet af Swenska Regeringen.

Swedish translation (by Hallberg):

21 mars kom ryske storfurstens sändebud till Stockholm. Han hade rest i elva veckor och farit genom Lappland; själv var han livländare och icke ryss. Svenska drottningen har också ett sändebud vid ryska storfurstliga hovet, som mottager ett underhåll av sjuttio riksdaler i månaden av ryssen, medan svenska drottningen betalar lika mycket till ryska sändebudet.

English translation (my own):

On March 21 [1635], the Russian Grand Duke's envoy arrived in Stockholm. He had traveled for eleven weeks and traveled through Lapland; he himself was a Livonian and not a Russian. The Swedish Queen also has an envoy at the Russian Grand Ducal court who receives a maintenance of seventy Riksdalers a month from the Russian, while the Swedish Queen pays the same amount to the Russian envoy.

Friday, November 19, 2021

Charles Ogier's description of the mourning Maria Eleonora and her surroundings, December 10/20 (New Style), 1634

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 152 to 153, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 89 to 90, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 35 to 36, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


Vi Christina med Guds nåde, page 54, by Py Sörman, 1942

Christina, Queen of Sweden: The Restless Life of a European Eccentric, page 61, by Veronica Buckley, 2004

The diary entry:

XX. Ad Reginæ matris audientiam iuit Legatus. ... Ascendimus in amplum atrium, in quo Regni Comitia haberi solent; vbi ad lacunar insignia depicta sunt omnium Regni Prouinciarum. Satis multi Nobiles nobiscum aderant, at pauci in cubiculum Reginæ admissi, quippe que ab excessu desideratissimi coniugis, omnium virorum alloquium, atque conspectum hactenus aspernata fuerat, sibique à solis suis fœminis ministrari permiserat, & se huius Solis lumine orbatam, tristi, ac maligna funerearum facum luce, in atro conclusoque cubiculo damnauerat: quas quidem tenebras paucis antè diebus aliquatenus discusserat. Itaque nobis, qui desolatam deformemque luctu viduam cogitatione præceperamus, cùm sese pulcherrima, ac venustissima Princeps obtulit, oculi animique nostri mirè præstricti sunt; nam vix alibi, vel oris suauitate, vel staturæ dignitate præstantiorem intueri liceat. Stabat illa in quadrato, eoque amplo cubiculo (nullo tamen lecto; nam vbi lectus est, nullos admittunt viros) in quo parietes, lacunar, & solum atro panno constrati erant; à dextris matronas, à sinistris aliquot Regni Senatores habebat. ...

Swedish translation (by Swederus):

D. 20. feck Ambassadeuren audience hos Enke-Drottningen. ... Wi gingo opp i en stor sal, hwarest Riksdagarne pläga hållas, och där alla Province-wapnen äro målade opp emot taket. Wi hade många Adelsmän med oß; men ganska få fingo inträda i Drottningens Gemak; ty Hon hade, alt ifrån sin Gemåls död, undflytt all sälskap och tilbragt tiden i et mörkt och swartklädt rum, som endast fått uplysas af några wax-facklor. För några dagar sedan hade Hon likwäl släpt in dags-ljuset. Efter deßa förrut inlupna berättelser kunde ingen ting förekomma oß mer oförmodadt, än at få se den skönaste Princessa, som både til wäxt och utseende war aldeles oförliknelig. Hon stod uti et fyrkantigt, stort rum, där wäggar, tak och golf woro betäckte med swart kläde. Ingen säng war där synlig. Til höger hade Hon sina Hof-Damer, och til wänster någre Riksens-Råd. ...

Swedish translation (by Hallberg):

20 dec. hade gesanten audiens hos änkedrottningen. ... Vi kommo in i en mycket stor sal, där riksdagarna pläga hållas och där alla landskapsvapnen äro målade runt omkring taket. Många adelsmän voro här församlade, men endast få insläpptes i drottningens kammare. Alltsedan sin högt älskade gemåls död hade hon hittills skytt allas sällskap, ja till och med anblicken av människor och blott låtit betjäna sig av sina hovdamer. Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka, instängda kammare, endast upplyst av gravljusens sparsamma, dystra sken; först för några dagar sedan hade dagsljuset något litet insläppts.

Vi hade därför väntat att finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka, och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin hade skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet; intet kan giva en föreställning om ansiktets ljuva uttryck och den kungliga gestalten. Hon stod i ett fyrkantigt, ganska stort rum (dock utan säng, ty i sängkammaren mottagas icke män), vars väggar, tak och golv voro täckta av svart kläde; på sin högra sida hade hon hovdamerna, på sin vänstra några av riksråden. ...

English translation (my own):

On December 20 [1634] the envoy had an audience with the Dowager Queen. ... We entered a very large hall, where the Riksdags are usually held and where all the coats of arms are painted around the roof. Many nobles were gathered here, but only a few were admitted into the Queen's chamber. Ever since the death of her much-loved husband, she had hitherto shunned everyone's company, even the eyes of people, and only allowed herself to be served by her court ladies. She had voluntarily deprived herself of sunlight and completely indulged in her wild grief in this dark, confined chamber, illuminated only by the sparse, gloomy light of the grave candles; only a few days ago the daylight had been let in just a little.

We had therefore expected to find a desperate widow, saddened by grief, and, to our astonishment, we stood here before the most beautiful, radiant woman we had ever seen. We were completely dazzled by her beauty; nothing can give an idea of ​​the sweet expression of her face and her royal figure. She was standing in a square, rather large room (though without a bed, for in the bedroom no men are received), whose walls, ceilings and floors were covered with black cloth; on her right she had the court ladies, on her left some of the councilors. ...


Above: Maria Eleonora.

Charles Ogier's diary entry on the French ambassador Claude de Mesmes, comte d'Avaux being told the story of Kristina's accession to the throne, dated January 7/17 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 168 to 169, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 94 to 95, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Christina, Königinn von Schweden, und ihr Hof, volume 1, page 23, by Wilhelm Heinrich Grauert, 1837


Christina of Sweden, pages 12 to 13, by Ida Ashworth Taylor, 1909


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 46 to 47, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry:

XVII. Legatus Archidapiferum inuisit, à quo plurimas res, quæ ad Rempublicam Suecicam pertinent, didicit, quarum plerasque inter cœnandum pro sua humanitate mihi retulit. Inter quas hæc imprimis scitu digna est. Statim atque allatus est de Regis morte nuntius, Regni Comitia Stocholmi indicta & habita fuisse: quæ quidem ex quatuor Ordinibus constant, Nobilium, Ecclesiasticorum, Oppidanorum, ac denique Rusticorum. Cuius erant in hoc cœtu præcipuæ dicendi partes (an Cancellarius, vel ipse Dapifer fuerit? non satis scio: cum sic incepisset, Rex mortuus est; ab omni statim multitudine eiulatus & clamores facti sunt, qui, cùm aliquo interiecto spatio resedissent, ac pergeret Orator loqui, iterum redintegrata sunt suspiria, atque lamenta: silentio demum facto, cùm res gestas iste narrasset, quidque facto opus esset, proposuisset: nimirum nihil Reipublicæ cõducibilius, quàm si defuncti Regis, quem tantopere desiderabant, filiam in Reginam eligerent, vti Patri in expeditionem proficiscenti spoponderat, si quid illi humanitus contingeret. Tum continuò & ex abrupto vnvs ex Ordine Rusticorum, N. Laurentius. At quænam est illa, inquit, Regis filia? eam non nouimus, nec vidimus vsquam. Exorto sub hæc murmure. Ego verò (inquit Archidapifer) vobis illam protinus adducam. Cumque puellam nullâ morâ adduxisset, populoque, Laurentioque præsertim illi, exhibuisset: intuitus in puellam rusticus, verum est (inquit ille) En nasus, en oculi, en frons Regis Gustaui. Regina nostra sit. Continuoque omnium Ordinum conclamatione, atque suffragio renuntiata est Regina, atque in solium sublata. Optimates deinde, quos Gustauus summis rebus præfeceret, confirmarunt, vtíque Reginæ, Regnique Tutores essent, suâ auctoritate sanxerunt. ...

Swedish translation (by Swederus):

D. 17. war Ambassadeuren hos Riks-Drotsen, och feck af honom höra åtskilligt, rörande Swenska ställningen, som Han sedermera under aftonmåltiden berättade mig. Wid Riksdagen, som hölls strax efter Sal. Konungens död i Stockholm, hade icke Riks-Drotsen så snart begynt sitt Tal med de orden »Konungen är död«, som hela Samlingen utbrast i tårar och klagan, at han måste stanna: och knapt hade han åter börjat sit Tal, förrän det på samma sätt blef afbrutit. Ändteligen sedan han fått ljud, och begynte föreställa dem huru de nu, efter sitt löfte, borde wälja Sal. Konungens Dotter til Regent; stiger en af Bönderne fram, wid namn Lars och säger: »Hwad är det för en Dotter? Hänne hafwa wi aldrig sett eller känt.« Den öfriga hopen sårlade, och Riks-Drotsen fann rådligast, att låta bära in Princessan. När Bönderne då fingo se Hänne, och i synnerhet Lars betragtat Hänne noga, utbrast han: »Det är rigtigt, se Konung GUSTAFS näsa, ögon och panna. Hon skall blifwa wår Drottning.« Genom allas bifall blef Hon då utropad, och lyft uppå Tronen. ...

Swedish translation (by Hallberg):

17 jan. besökte ambassadören riksdrotsen, som berättade åtskilligt för honom rörande svenska staten, varav han godhetsfullt återgav det mesta för mig vid kvällsvarden. Bland det mest anmärkningsvärda var följande.

Så snart underrättelse ingick om konungens död, sammankallades riksdagen till möte i Stockholm. Den består av de fyra stånden: adel, prästerskap, borgerskap och allmoge. När talsmannen i denna församling (jag vet ej, om det var kanslern eller riksdrotsen själv) började sålunda: Konungen är död! utbrusto de församlade i gråt och klagan. När det åter blev honom möjligt att tala och han ånyo började: Konungen är död! ljöd åter en sådan jämmer och klagan från församlingen, att han icke kunde fortsätta. Då det äntligen blivit tyst, redogjorde talmannen för händelsernas förlopp och framställde för riksförsamlingen vad som nu var av nöden: det viktigaste för staten i närvarande stund var att välja den högt älskade konungens dotter till drottning, såsom ständerna hade lovat fadern, då han drog ut på sin härnadståg, för det fall att det skulle hända honom något mänskligt.

Då steg plötsligen en ledamot av bondeståndet vid namn LARS fram och utbrast:

— Konungens dotter? Vem är det? Vi känna henne ej, vi hava icke sett henne än!

Det blev sorl i församlingen.

— Då skall jag, svarade riksdrotsen, — strax låta föra henne till eder.

Då flickan utan dröjsmål hämtats och framställts för församlingen, i synnerhet för den nämnde LARS, betraktade bonden henne uppmärksamt och utbrast till slut:

— Det är sanning! Se konung GUSTAFS näsa, se hans ögon, se hans panna! Hon skall vara vår drottning.

Strax blev hon då med instämmanden och omröstning av alla stånden utropad till drottning och uppsatt på tronen. Vidare stadfäste ständerna konungens beslut med avseende på förmyndarregeringen, så att de stormän, vilka GUSTAF satt i spetsen för styrelsen, nu av ständerna utsågos till drottningens och rikets förmyndare. ...

English translation (my own):

On January 17 [1635] the ambassador visited the Grand Steward, who told him a great deal about the Swedish state, of which he kindly reproduced most of it to me at the evening service. Among the most notable were the following.

As soon as news of the King's death was received, the Riksdag was convened for a meeting in Stockholm. It consists of the four estates: nobility, clergy, burghers and peasantry. When the spokesman of this House (I do not know if it was the Chancellor or the Grand Steward himself) began thus: The King is dead!, the congregation burst out in weeping and lamenting. When it was again possible for him to speak and he began again: The King is dead!, there again sounded such a weeping and lament from the congregation that he could not continue. When it finally became quiet, the Speaker explained the course of events and presented to the Assembly of the Realm what was now necessary: ​​the most important thing for the state at the moment was to choose the much-loved King's daughter as Queen, as the Estates had promised the father when he left in his military procession, in case he should die.

Then suddenly a member of the peasantry named Lars stepped forward and exclaimed:

"The King's daughter? Who is she? We do not know her, we have not even seen her yet!"

There was a commotion in the congregation.

"Then I," replied the Grand Steward, "will immediately have her brought to you."

When the girl was picked up and presented to the congregation without delay, especially for the aforementioned Lars, the peasant looked at her attentively and finally exclaimed:

"It's true! There is King Gustav's nose, his eyes, his forehead! She will be our Queen."

Soon she was proclaimed Queen and installed on the throne with the consent and vote of all the Estates. Furthermore, the Estates affirmed the King's decision with regard to the regency government, so that the great men whom Gustav sat at the head of the board, were now appointed by the Estates as the guardians of the Queen and the kingdom. ...


Above: "Queen Christina's Accession to the Throne", by Joseph de Buelow.

Charles Ogier's diary entry on the French ambassador Claude de Mesmes, comte d'Avaux having a private audience with Kristina and Maria Eleonora, dated January 2/12 (New Style), 1635

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, page 167, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), page 94, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, page 46, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


This audience is mentioned in a letter written by Gabriel Gustafsson Oxenstierna to Axel Oxenstierna, using the Old Style date:


The diary entry:

XII. Vtramque Reginam Legatus priuatim allocutus est…

Swedish translation (by Swederus):

D. 12. upwagtade Ambassadeuren bägge Drottningarna...

Swedish translation (from source 2):

12 jan. hade ambassadören enskild audiens hos båda drottningarna…

English translation (my own):

On January 12 [1635] the ambassador had a private audience with both of the Queens…


Above: Kristina.


Above: Maria Eleonora.


Above: Claude de Mesmes, comte d'Avaux.

Charles Ogier on the French ambassador Claude de Mesmes, comte d'Avaux's visit to an eight-year-old Kristina, December 9/19 (New Style), 1634

Sources:

Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 147 to 152, Charles Ogier, 1656


Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 88 to 89, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal


Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 32 to 35, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914


The diary entry:

XIX. Duo Senatores Legatum nostrum domum conuenerunt, & ad Reginæ virginis audientiam deduxerunt, comitantibus multis aliis Nobilibus Suetis, quorum magna pars pedibus rhedas nostras præcedebat: quod & ipsum in Polonia fieri assolet, vt cum gestatur ex Magnatibus quispiam, comites illius tametsi Nobiles, vel lecticam, vel rhedan pedibus antecedant; famuli verò subsequantur. Palatium Reginæ maiestate sua non caret, vetusque est ædificium satis capax, pluribusque diætis constans: obliti isti non erant pretiosissima queque peristromata sternere, quacumque transire debebat Legatus. Intrauit ille tandem in Reginæ cubiculum, vbi illa in editiore loco, sola sub Vranisco sedebat, quæ nobis, qui Legatum præcedebamus, ingredientibus assurexit, nosque singulos genuflexione salutauit. A dextris illi adstabant Regni Tutores, ac Senatores: à sinistris suæ Matronæ, ac puellæ: proxima illi erat filia Comitis Palatini, Ducis Bipontini, eius consobrina. Ascendit, tribus rite factis inclinationibus, in hunc thronem Legatus: & cum Reginę manum deosculatus esset, Latino sermone hæc ferè dixit. Nisi Reges quâ ingenti sunt potestate, ita ingentibus erga populos suos officiis tenerentur, quæ illos ditionibus suis excedere non sinunt, Serenissimam Regis Christianissimi, in Legati persona, adumbratam imaginem, at illum ipsum cum omni maiestate, & splendore, quo circumfunditur, intuituram fore. Nihil enim Christianissimum Regem tam in votis habere, quàm vt beneuolentiam suam dilectissimæ magni Gustaui filiæ coram contestari posset. Verumtamen quod per suæ conditionis sortem liceret, istud nunc præstare, misisseque Legatum, qui amicitiam, auxilium, subsidium denique omne illi offerret: velle Christianissimum Regem in eodem fœdere, quod cum felicis memoriæ Gustauo percussisset, manere: hanc autem Legationem non è suis vsibus, quod plerunque à cæteris Regibus sit, sed ex Reginæ commodis adornasse: proinde sub tempus quo Regni Sueci negotia postularent, huc Legatum extra ordinem deputasse, qui seriò illorum vtilitatibus promouendis incumberet. Id debere Iustissumum Regem antiquæ vtriusque Coronæ fœderationi, quæ & historiæ testimoniis manifesta, & nouissimorum temporum, Caroli nimirum noni, exemplo confirmata sit. Debere præterea magni Gustaui memoriæ, qui, si oculis nostris præmaturo fato exemptus sit, animis certè adhuc penitus hæreat. At debere id denique infanti Reginæ, quæ paternorum amicorum officia ipsa, vel sexus, vel ætatulæ conditione imploret: Regem itaque suum semper præsto futurum, vt Serenissimæ Reginæ, totique Reipublicę Suecæ opituletur, communi videlicet Europæ bono, cui procurando, Gustauus tam feliciter hactenus adlaborauerat: vnum illum fuisse his sæculis, qui se veterum Gothorum hæredem reminiscens, quemadmodum illi Imperii quondam Romani potentiam & finitimis grauem, & reliquis mortalibus exosam retuderant: sic ille ad impotentem dominandi libidinem, quæ aliquot incesserat, qui iisdem artibus ad idem Imperium nitebantur, quique Cinitatibus liberis imminerent, coërcendam sese deuonisset. Quæ cùm in vota consiliaque iampridem cum Gustauo Ludouicus Rex Christianissimus consensisset, ea cum Serenissima Regina eius filia continuare velle, neque id modo, sed in aliis omnibus, quę ad vtilitatem eius pertinerent, Regem Christianissimum se libentissimè offerre, ac præsertim in his quæ inter Sueciam Poloniamque sunt, iurgiis disceptandis: qua in re quicquid sui arbitrii esset, iustè, constanterque collaturum. Hæc in summa esse, quæ Serenissimæ Reginæ Rex Christianissimus si coram fuisset, dicere ipse voluisset, quem putabat desideraturum, vt Reginam, quam adeo diligeret, presens ipse alloqui posset; ob eamque causam, illum in sui Legati locum libenter intraturum: quem quidem honorem soli etiam suo Regi concedere vellet, frui nimirum tantæ Reginæ præsentia, atque colloquio. Itaque ingenuè fateri, se suum infortunium, cùm nuper naufragium pati crederet, non nisi media ex parte agnouisse, per quod tam elegantis, tamque pręstantis Reginę conspectu sibi carendum fuisset.

Dum hæc incredibili grauitate, ac gratiâ Legatus pronuntiaret, octennis Regina constantissimè illum intuebatur, intelligenti similis. Petrus Saluius ad solium eius proximè accedens, ex consilii Sueci mente, quam præceperat, respondit: Summas gratias suam Serenissimam Reginam Christianissimo Regi habere, quod tanto illam amore prosequeretur, resque Suecas tam libenter promoueret: hanc veterem esse inter vt ramq; Coronam confœderationem, quæ variis temporibus renouata fuerat, multisque, ac grauibus testimoniis confirmata, ac sancita. Qua in re non degenet maioribus suis Ludouicus, & induciarum inter Sueciam, Poloniamque sequester fuerat, & in bellis, quæ pro bono publico felicis mem. Gustauus susceperat, suppetias fidelissimè tulerat. At quandoquidem inchoatum, affectumque à Gustauo opus mors pręmatura diremisset, superesse, vt illud idem Rex Christianissimus, qua potens est armis, & consiliis perficeret. Germaniamque communi hoste liberaret: Eum honorem imprimis Regi Christianissimo haberi debere, quod in publico Sueciæ luctu, atque infortunio amicitiam, quam viuo Gustauo vouisset, hæredi eius infantulę filiæ tam religiosè persolueret. Hoc porrò magnanimitatis Regis Christianissimi illustre testimonium esse, quod non è suis ipsius commodis, sed amicorum vtilitatibus agat, afflictorumque calamitati subleuandę, tam promptus accedat: in illius præcipuè amicitia, ac beneuolentia vniuersam Sueciam, Reginasque ipsas solaria ingentis luctus, si quę sperare possent, constituisse: nec se esse falsos, qui tam pręsens Regis Christianissimi auxilium foris, experti domiq; essent: Quibus tamen efficacibus benefactis non contentus Rex generosissimus; vt id etiam vniuerso Orbi patefaceret, hanc tam celebrem Legationem instruxisse, hominemque eximiis virtutibus præditum, aliisque magnis Legationibus perfunctum, in Sueciam misisse, vt post rite factas salutationes continuo in Prussiam ad disceptandam grauem illam inter Suecos Polonosque litem se conferret, arbitrioque, quod Rex Christianissimus in se receperat, fungeretur. Habere itaque Reginam, Remque publicam Suecam Legato magnam gratiam, quod in tam difficili tempestate, hoc tam longiaquum, durumque iter suscepisset.

His dictis Legatus Regis sui litteras Reginæ porrexit, postulauitque, vt comitibus suis illam salutare liceret. Illique manum ordine deosculati sumus. Legatum reduxerunt iidem, qui deduxerant, & cum illo pranderunt.

Swedish translation (by Swederus):

D. 19. blef Ambassadeuren utaf twenne Riksens Råd upförd til Audience hos Drottningen, under en stor swite af Swenske Adels-män, som större delen gingo til fots frammanför wåra slädar. Drottningens Palais är icke utan anseende, stort och gammalt, med många rum; och hade man ej heller förgätit at lägga prägtiga kläden på hela den wägen, som Ambassadeuren skulle gå. Han blef införd i Drottningens sängkammare, hwarest hon satt under en himmel uppå et uphögdt rum. Hon steg opp, då wi, som gingo före Ambassadeuren, kommo in i rummet, och hälsade på hwar en af oß med en liten nigning. Til höger om Hänne stodo Hännes Förmyndare och Riksens Råd; til wänster Hännes Fruar och Fröknar, och bland dem närmast Hännes Cousine Pfalts-Grefwens Dotter. Ambassadeuren upsteg til Tronen, efter trenne djupa bugningar, och sedan han kyst Drottningens hand, började han tiltala hänne på Latin. Talet innehöll egenteligen Hans AldraChristeligaste Majestäts wänskaps betygande och Deß åstundan at fortsätta det med Sal. Konungen ingångna förbund samt at bilägga de emellan Swerige och Pålen warande oroligheter, til hwilket ändamål Han afsändt denne sin Ambassadeur. Detta alt utfördes af Ambassadeuren med mycken wältalighet, och afhördes af den otta-åriga Drottningen med all den upmärksamhet, som hade Hon förstått hwart ord. Salvius steg då fram til Tronen och swarade på Drottningens wägnar med et prydeligt Tal, hwaruti han erkände Franska Kronans stora benägenhet för Swerige, och i synnerhet deß deltagande i Sweriges omständigheter wid detta tilfälle. Ambassadeuren framgaf så sin Konungs bref til Drottningen, och anhöll, at hans swite skulle få presenteras, hwaruppå wi alla kyste Drottningens hand; och samme Riksens Råd, som fört honom opp, förde honom hem til sitt logement, sampt spisade med honom til middagen.

Swedish translation (by Hallberg):

19 dec. I dag kommo två riksråd hem till vår ambassadör och förde honom till audiens hos den unga drottningen. Många andra svenska ädlingar följde med, av vilka en stor del till fots skredo före våra vagnar. Samma sed har jag iakttagit i Polen, nämligen att när en av stormännen färdas ute, gå hans följeslagare, även om de äro adelsmän, till fots före bärstolen eller vagnen; tjänarna följa efter. Kungliga slottet är ett ganska ståtligt palats; det är en gammal och mycket rymlig byggnad med många rum. På den väg gesanten skulle gå upp hade man ej försummat att breda ut mycket dyrbara mattor. Han inträdde äntligen i drottningens rum, där hon satt ensam på en upphöjning under en tronhimmel. Vi gingo före ambassadören, och vid vårt inträde reste hon sig upp och hälsade var och en av oss med en nigning. Till höger om henne stodo riksförmyndarna och -råden, till vänster hovfruarna och hovfröknarna; närmast drottningen stod hennes kusin, pfalzgrevens, hertigens av Zweibrückens dotter.

Ambassadören gjorde de övliga tre bugningarna och steg fram till tronen, kysste drottningen på handen och höll ungefär följande tal på latin:

Ju större en konungs välde är, desto större plikter har han mot sitt folk, och de tillåta honom ej att avlägsna sig från sina besittningar; men hennes majestät Sveriges drottning borde icke se hans allerkristligaste majestät som en fördunklad bild i ambassadörens person, utan skåda honom själv i hela den storhet och glans som omgiver honom. Ty hans allerkristligaste majestät hade icke någon högre önskan än att personligen kunna betyga den store GUSTAFS högt älskade dotter sin tillgivenhet. Vad han var i stånd att göra, det gjorde han nu, då han sände honom, ambassadören, att erbjuda henne vänskap, hjälp och allt det understöd han förmådde. Hans allerkristligaste majestät ville hålla fast vid det förbund, som han ingått med konung GUSTAF, salig i åminnelse; men denna ambassad hade han icke utrustat för sin egen fördels skull, såsom konungar mestadels göra, utan för att gagna drottningen. På en tid, då Sveriges intressen krävde det, hade han utsänt denna utomordentliga ambassad, som allvarligt skulle ägna sig åt att befordra nämnda intressen. Det hövdes den rättrådigaste bland konungar att fasthålla vid detta förbund, som både manifesterat sig genom historiens vittnesbörd och i nyaste tid ytterligare stadfästs, nämligen av CARL IX. Det hövdes ock den store GUSTAFS minne, som, om han ock undanryckts våra ögon genom en förtidig död, dock fortfarande var lika levande i allas hjärtan. Det hövdes äntligen den unga drottningen, ännu ett barn, som så väl behövde faderliga vänners tjänster. Hans konung skulle alltid vara beredd att bistå hennes majestät drottningen och svenska staten och därigenom ock verka för hela Europas bästa, för vilket GUSTAF hittills med så mycken gång arbetat. Han hade varit den ende i detta tidevarv, som, i känslan av att vara de gamla goternas arvtagare, förmått bjuda det fordom romerska riket spetsen, detta rike, som var en fara för sina grannar och hotade de andra europeiska folken. Han hade offrat sitt liv för att sätta en bom för den tygellösa härsklystnad som gripit dem, vilka med samma medel strävade efter samma herravälde och som hotade de fria staterna. Samma förbund som hans allerkristligaste majestät konung LUDVIG redan för länge sedan hade ingått med GUSTAF, ville han nu fullfölja med hennes majestät drottningen, hans dotter, och ej allenast i detta avseende, utan även i alla andra, som tjänade henne till gagn, ville han med största nöje erbjuda sin tjänst, enkannerligen under den tvist, som bestod mellan Sverige och Polen; i vad mån han kunde medla i denna strid, skulle han rättrådigt och trofast utföra sitt värv. Detta var i huvudsak vad hans allerkristligaste majestät skulle velat säga hennes majestät drottningen, om han personligen kunnat vara närvarande och själv kunnat, såsom han önskat, säga drottningen, hur kär hon var hans hjärta. Gärna skulle han hava trätt i sin ambassadörs ställe, men gesanten skulle allenast åt sin konung velat avstå äran att njuta av drottningens närvaro och samtal. Också ville han nu frimodigt tillstå, att när han nyligen trott sig skola lida skeppsbrott, hade han mitt i sin olycka känt det bittert, att han därigenom skulle gå miste om att skåda en så intagande och så berömd drottning.

Medan ambassadören med mycken värdighet och elegans framförde detta tal, såg den åttaåriga drottningen oavlåtligen på honom, som om hon förstode honom.

JOHAN SALVIUS steg nu fram till hennes tron och svarade på svenska riksrådets vägnar och uppdrag:

Hennes majestät Sveriges drottning hyste den allra största tacksamhet mot hans allerkristligaste majestät för den tillgivenhet han ägnade henne och det stöd han gav Sveriges sak. Det gamla förbundet mellan svenska och franska kronan hade tid efter annan blivit förnyat samt bekräftat och stadfäst genom många betydelsefulla vänskapsbevis. En värdig ättling av stora förfäder, hade konung LUDVIG både förmedlat ett stillestånd mellan Sverige och Polen och troget bistått högtsalig konung GUSTAF i de krig han påbörjat för det allmänna bästa. Konung GUSTAFS förtidiga död hade emellertid avbrutit det av honom påbörjade och fortsatta verket, och därför hövdes det nu den allerkristligaste konungen, som förfogade över en sådan härmakt och så rika tillgångar, att fullföra det stora verket: Tysklands befrielse från den gemensamme fienden. Den hedern borde i synnerhet tillkomma den allerkristligaste konungen att i Sveriges stora sorg och olycka samvetsgrant bevisa GUSTAFS späda dotter samma vänskap som han ägnat konungen i livet. Det var ett lysande bevis på den allerkristligaste konungens storsinthet, att han handlade ej för egna fördelars skull, utan för att göra sina vänner nytta och så beslutsamt skyndade att erbjuda sin hjälp för att avvända de olyckor som träffade dem. Konungens vänskap och välvilja var hela Sverige och drottningarna till stor tröst i deras omätliga sorg och ingav dem förhoppningar, som de visste icke skulle svikas, då de redan fått röna så många bevis på den allerkristligaste konungens stöd både utom och inom riket. Ej nöjd med denna verksamma hjälp hade den ädelmodige konungen, för att inför hela världen uppenbara sina avsikter, utrustat denna lysande ambassad, satt i spetsen för den en högt förtjänt man, som redan med ära utfört många viktiga diplomatiska uppdrag, och sänt den till Sverige för att frambära hans majestäts hälsningar och därefter omedelbart begiva sig till Preussen för att slita den allvarliga tvisten mellan svenskarna och polackerna och erbjuda den medling, som hans allerkristligaste majestät åtagit sig. Också betygade drottningen och svenska staten ambassadören sin stora tacksamhet för att han under denna vanskliga årstid företagit en så långvarig och besvärlig resa.

Sedan SALVIUS slutat sin svarstal, överräckte gesanten sin konungs brev till drottningen och anhöll, att legationens medlemmar skulle få hälsa hennes majestät. Vi framträdde i tur och ordning och kysste hennes hand. De personer, som hade fört ambassadören till drottningen, beledsagade honom nu tillbaka till hans kvarter och åto middag tillsammans med honom.

English translation (my own):

December 19 [1634]. Today, two councilors came home to our ambassador and took him to an audience with the young Queen. Many other Swedish nobles followed, a large part of whom slipped on foot before our wagons. I have observed the same custom in Poland, namely, that when one of the great men travels out, his companions, even if they are nobles, walk in front of the wheelchair or carriage; the servants follow. The Royal Castle is a rather stately palace; it is an old and very spacious building with many rooms. On the way the envoy would go up, they had not neglected to spread out very expensive carpets. He finally entered the Queen's room, where she sat alone on an elevation under a throne canopy. We went before the ambassador, and when we entered, she got up and greeted each of us with a nod. To her right stood the guardians and councilors of the country, to her left the ladies-in-waiting and court ladies; next to the Queen stood her cousin, the daughter of the Count of the Palatinate, Duke of Zweibrücken.

The ambassador made the usual three bows and ascended to the throne, kissed the Queen on the hand and gave approximately the following speech in Latin:

The greater the power of a king, the greater his duties to his people, and they do not allow him to depart from his possessions; but Her Majesty the Queen of Sweden should not see His Most Christian Majesty as a blurred image in the person of the Ambassador, but see himself in all the greatness and splendor that surrounds him. For His Most Christian Majesty had no higher desire than to be able to personally express the affection of the deeply beloved daughter of the great Gustav. What he was able to do, he did now, when he sent him, the ambassador, to offer her friendship, help and all the support he could. His Most Christian Majesty wanted to hold fast to the covenant he had made with King Gustav, blessed in remembrance; but he had not equipped this embassy for his own benefit, as kings mostly do, but to benefit the Queen. At a time when Sweden's interests demanded it, he had sent this extraordinary embassy, ​​which would seriously devote itself to promoting the said interests. It was hoped that the most just among the kings would cling to this covenant, which was both manifested through the testimony of history and in recent times further affirmed, namely by Karl IX. The memory of the great Gustav was also cherished, which, though he had also been blinded by our untimely death, was still equally alive in everyone's hearts. At last the young Queen, another child, was needed, who so badly needed the services of paternal friends. His king would always be prepared to assist Her Majesty the Queen and the Swedish state and thereby also work for the good of the whole of Europe, for which Gustav had so far worked so hard. He had been the only one in this era who, in the sense of being the heir of the ancient Goths, was able to offer the ancient Roman Empire the lead, this empire that was a danger to its neighbors and threatened the other European peoples. He had sacrificed his life to put a stop to the unbridled lust for domination that had seized those who, by the same means, were striving for the same domination and who were threatening the free states. The same covenant which His Most Christian Majesty King Louis had long ago made with Gustav, he now wished to fulfill with Her Majesty the Queen, his daughter, and not only in this respect, but also in all others who served her for good, he wanted with the greatest pleasure to offer its service, unequivocally during the dispute which existed between Sweden and Poland; to the extent that he could mediate in this battle, he would carry out his duties justly and faithfully. This was essentially what His Most Christian Majesty would have wanted to say to Her Majesty the Queen, if he could personally be present and himself, as he wished, be able to tell the Queen how much she was dear to his heart. He would have liked to have taken the place of his ambassador, but the envoy would only want to relinquish to his king the honour of enjoying the Queen's presence and conversation. He also now boldly wanted to admit that when he had recently thought he would suffer a shipwreck, he had felt bitter in the midst of his misfortune that he would thereby lose sight of such a captivating and so famous Queen.

While the ambassador delivered this speech with much dignity and elegance, the eight-year-old queen looked at him incessantly, as if she understood him.

Johan Salvius now rose to her throne and responded on behalf of the Swedish Council of the Realm and its mission:

Her Majesty the Queen of Sweden had the greatest gratitude to His Most Christian Majesty for the affection he bestowed on her and the support he gave Sweden's cause. The old alliance between the Swedish and French crowns had from time to time been renewed and confirmed and confirmed through many important proofs of friendship. A worthy descendant of great ancestors, King Louis had both mediated a truce between Sweden and Poland and faithfully assisted the glorious King Gustav in the wars he started for the common good. However, King Gustav's untimely death had interrupted the work begun and continued by him, and therefore the Most Christian King, who had such a force and such rich resources, was now required to complete the great work: the liberation of Germany from the common enemy. That honour should in particular accrue to the Most Christian King, in Sweden's great sorrow and misfortune conscientiously proving Gustav's infant daughter the same friendship that he has devoted to the King in life. It was a shining proof of the magnanimity of the Most Christian King, that he did not act for his own benefit, but to benefit his friends, and so resolutely hastened to offer his help to avert the misfortunes that befell them. The King's friendship and benevolence were the whole of Sweden and the Queens a great consolation in their immeasurable sorrow and gave them hopes which they knew would not be let down, as they had already received so much evidence of the Most Christian King's support both outside and within the kingdom. Not satisfied with this effective help, the noble King, in order to make his intentions clear to the whole world, had equipped this brilliant embassy, ​​headed it a highly deserved man, who had already done many important diplomatic missions with honour, and sent it to Sweden to convey His Majesty's greetings and then immediately go to Prussia to settle the serious dispute between the Swedes and the Poles and offer the mediation which His Most Christian Majesty has undertaken. The Queen and the Swedish state also expressed their great gratitude to the Ambassador for undertaking such a long and difficult journey during this difficult season.

After Salvius finished his reply, the envoy handed over his King's letter to the Queen, requesting that the members of the legation greet her majesty. We stepped forward in turn and kissed her hand. The people who had brought the ambassador to the Queen now accompanied him back to his quarters and had dinner with him.


Above: Kristina.


Above: Claude de Mesmes, comte d'Avaux.