Sources:
Caroli Ogerii ephemerides, sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum, pages 147 to 152, Charles Ogier, 1656
Carl D'Ogiers Dag-Bok öfwer des Resa til Swerige år 1634, uti Franske Ambassadeurens Comte D'Avaux sälskap, öfwersatt ifrån Latinet, in Stockholms Magazin för 1780 (Februari), pages 88 to 89, published by Magnus Swederus, 1780; Uppsala University Library via the Alvin portal
Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634-1635, pages 32 to 35, published by Sigurd Hallberg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1914
The diary entry:
XIX. Duo Senatores Legatum nostrum domum conuenerunt, & ad Reginæ virginis audientiam deduxerunt, comitantibus multis aliis Nobilibus Suetis, quorum magna pars pedibus rhedas nostras præcedebat: quod & ipsum in Polonia fieri assolet, vt cum gestatur ex Magnatibus quispiam, comites illius tametsi Nobiles, vel lecticam, vel rhedan pedibus antecedant; famuli verò subsequantur. Palatium Reginæ maiestate sua non caret, vetusque est ædificium satis capax, pluribusque diætis constans: obliti isti non erant pretiosissima queque peristromata sternere, quacumque transire debebat Legatus. Intrauit ille tandem in Reginæ cubiculum, vbi illa in editiore loco, sola sub Vranisco sedebat, quæ nobis, qui Legatum præcedebamus, ingredientibus assurexit, nosque singulos genuflexione salutauit. A dextris illi adstabant Regni Tutores, ac Senatores: à sinistris suæ Matronæ, ac puellæ: proxima illi erat filia Comitis Palatini, Ducis Bipontini, eius consobrina. Ascendit, tribus rite factis inclinationibus, in hunc thronem Legatus: & cum Reginę manum deosculatus esset, Latino sermone hæc ferè dixit. Nisi Reges quâ ingenti sunt potestate, ita ingentibus erga populos suos officiis tenerentur, quæ illos ditionibus suis excedere non sinunt, Serenissimam Regis Christianissimi, in Legati persona, adumbratam imaginem, at illum ipsum cum omni maiestate, & splendore, quo circumfunditur, intuituram fore. Nihil enim Christianissimum Regem tam in votis habere, quàm vt beneuolentiam suam dilectissimæ magni Gustaui filiæ coram contestari posset. Verumtamen quod per suæ conditionis sortem liceret, istud nunc præstare, misisseque Legatum, qui amicitiam, auxilium, subsidium denique omne illi offerret: velle Christianissimum Regem in eodem fœdere, quod cum felicis memoriæ Gustauo percussisset, manere: hanc autem Legationem non è suis vsibus, quod plerunque à cæteris Regibus sit, sed ex Reginæ commodis adornasse: proinde sub tempus quo Regni Sueci negotia postularent, huc Legatum extra ordinem deputasse, qui seriò illorum vtilitatibus promouendis incumberet. Id debere Iustissumum Regem antiquæ vtriusque Coronæ fœderationi, quæ & historiæ testimoniis manifesta, & nouissimorum temporum, Caroli nimirum noni, exemplo confirmata sit. Debere præterea magni Gustaui memoriæ, qui, si oculis nostris præmaturo fato exemptus sit, animis certè adhuc penitus hæreat. At debere id denique infanti Reginæ, quæ paternorum amicorum officia ipsa, vel sexus, vel ætatulæ conditione imploret: Regem itaque suum semper præsto futurum, vt Serenissimæ Reginæ, totique Reipublicę Suecæ opituletur, communi videlicet Europæ bono, cui procurando, Gustauus tam feliciter hactenus adlaborauerat: vnum illum fuisse his sæculis, qui se veterum Gothorum hæredem reminiscens, quemadmodum illi Imperii quondam Romani potentiam & finitimis grauem, & reliquis mortalibus exosam retuderant: sic ille ad impotentem dominandi libidinem, quæ aliquot incesserat, qui iisdem artibus ad idem Imperium nitebantur, quique Cinitatibus liberis imminerent, coërcendam sese deuonisset. Quæ cùm in vota consiliaque iampridem cum Gustauo Ludouicus Rex Christianissimus consensisset, ea cum Serenissima Regina eius filia continuare velle, neque id modo, sed in aliis omnibus, quę ad vtilitatem eius pertinerent, Regem Christianissimum se libentissimè offerre, ac præsertim in his quæ inter Sueciam Poloniamque sunt, iurgiis disceptandis: qua in re quicquid sui arbitrii esset, iustè, constanterque collaturum. Hæc in summa esse, quæ Serenissimæ Reginæ Rex Christianissimus si coram fuisset, dicere ipse voluisset, quem putabat desideraturum, vt Reginam, quam adeo diligeret, presens ipse alloqui posset; ob eamque causam, illum in sui Legati locum libenter intraturum: quem quidem honorem soli etiam suo Regi concedere vellet, frui nimirum tantæ Reginæ præsentia, atque colloquio. Itaque ingenuè fateri, se suum infortunium, cùm nuper naufragium pati crederet, non nisi media ex parte agnouisse, per quod tam elegantis, tamque pręstantis Reginę conspectu sibi carendum fuisset.
Dum hæc incredibili grauitate, ac gratiâ Legatus pronuntiaret, octennis Regina constantissimè illum intuebatur, intelligenti similis. Petrus Saluius ad solium eius proximè accedens, ex consilii Sueci mente, quam præceperat, respondit: Summas gratias suam Serenissimam Reginam Christianissimo Regi habere, quod tanto illam amore prosequeretur, resque Suecas tam libenter promoueret: hanc veterem esse inter vt ramq; Coronam confœderationem, quæ variis temporibus renouata fuerat, multisque, ac grauibus testimoniis confirmata, ac sancita. Qua in re non degenet maioribus suis Ludouicus, & induciarum inter Sueciam, Poloniamque sequester fuerat, & in bellis, quæ pro bono publico felicis mem. Gustauus susceperat, suppetias fidelissimè tulerat. At quandoquidem inchoatum, affectumque à Gustauo opus mors pręmatura diremisset, superesse, vt illud idem Rex Christianissimus, qua potens est armis, & consiliis perficeret. Germaniamque communi hoste liberaret: Eum honorem imprimis Regi Christianissimo haberi debere, quod in publico Sueciæ luctu, atque infortunio amicitiam, quam viuo Gustauo vouisset, hæredi eius infantulę filiæ tam religiosè persolueret. Hoc porrò magnanimitatis Regis Christianissimi illustre testimonium esse, quod non è suis ipsius commodis, sed amicorum vtilitatibus agat, afflictorumque calamitati subleuandę, tam promptus accedat: in illius præcipuè amicitia, ac beneuolentia vniuersam Sueciam, Reginasque ipsas solaria ingentis luctus, si quę sperare possent, constituisse: nec se esse falsos, qui tam pręsens Regis Christianissimi auxilium foris, experti domiq; essent: Quibus tamen efficacibus benefactis non contentus Rex generosissimus; vt id etiam vniuerso Orbi patefaceret, hanc tam celebrem Legationem instruxisse, hominemque eximiis virtutibus præditum, aliisque magnis Legationibus perfunctum, in Sueciam misisse, vt post rite factas salutationes continuo in Prussiam ad disceptandam grauem illam inter Suecos Polonosque litem se conferret, arbitrioque, quod Rex Christianissimus in se receperat, fungeretur. Habere itaque Reginam, Remque publicam Suecam Legato magnam gratiam, quod in tam difficili tempestate, hoc tam longiaquum, durumque iter suscepisset.
His dictis Legatus Regis sui litteras Reginæ porrexit, postulauitque, vt comitibus suis illam salutare liceret. Illique manum ordine deosculati sumus. Legatum reduxerunt iidem, qui deduxerant, & cum illo pranderunt.
Swedish translation (by Swederus):
D. 19. blef Ambassadeuren utaf twenne Riksens Råd upförd til Audience hos Drottningen, under en stor swite af Swenske Adels-män, som större delen gingo til fots frammanför wåra slädar. Drottningens Palais är icke utan anseende, stort och gammalt, med många rum; och hade man ej heller förgätit at lägga prägtiga kläden på hela den wägen, som Ambassadeuren skulle gå. Han blef införd i Drottningens sängkammare, hwarest hon satt under en himmel uppå et uphögdt rum. Hon steg opp, då wi, som gingo före Ambassadeuren, kommo in i rummet, och hälsade på hwar en af oß med en liten nigning. Til höger om Hänne stodo Hännes Förmyndare och Riksens Råd; til wänster Hännes Fruar och Fröknar, och bland dem närmast Hännes Cousine Pfalts-Grefwens Dotter. Ambassadeuren upsteg til Tronen, efter trenne djupa bugningar, och sedan han kyst Drottningens hand, började han tiltala hänne på Latin. Talet innehöll egenteligen Hans AldraChristeligaste Majestäts wänskaps betygande och Deß åstundan at fortsätta det med Sal. Konungen ingångna förbund samt at bilägga de emellan Swerige och Pålen warande oroligheter, til hwilket ändamål Han afsändt denne sin Ambassadeur. Detta alt utfördes af Ambassadeuren med mycken wältalighet, och afhördes af den otta-åriga Drottningen med all den upmärksamhet, som hade Hon förstått hwart ord. Salvius steg då fram til Tronen och swarade på Drottningens wägnar med et prydeligt Tal, hwaruti han erkände Franska Kronans stora benägenhet för Swerige, och i synnerhet deß deltagande i Sweriges omständigheter wid detta tilfälle. Ambassadeuren framgaf så sin Konungs bref til Drottningen, och anhöll, at hans swite skulle få presenteras, hwaruppå wi alla kyste Drottningens hand; och samme Riksens Råd, som fört honom opp, förde honom hem til sitt logement, sampt spisade med honom til middagen.
Swedish translation (by Hallberg):
19 dec. I dag kommo två riksråd hem till vår ambassadör och förde honom till audiens hos den unga drottningen. Många andra svenska ädlingar följde med, av vilka en stor del till fots skredo före våra vagnar. Samma sed har jag iakttagit i Polen, nämligen att när en av stormännen färdas ute, gå hans följeslagare, även om de äro adelsmän, till fots före bärstolen eller vagnen; tjänarna följa efter. Kungliga slottet är ett ganska ståtligt palats; det är en gammal och mycket rymlig byggnad med många rum. På den väg gesanten skulle gå upp hade man ej försummat att breda ut mycket dyrbara mattor. Han inträdde äntligen i drottningens rum, där hon satt ensam på en upphöjning under en tronhimmel. Vi gingo före ambassadören, och vid vårt inträde reste hon sig upp och hälsade var och en av oss med en nigning. Till höger om henne stodo riksförmyndarna och -råden, till vänster hovfruarna och hovfröknarna; närmast drottningen stod hennes kusin, pfalzgrevens, hertigens av Zweibrückens dotter.
Ambassadören gjorde de övliga tre bugningarna och steg fram till tronen, kysste drottningen på handen och höll ungefär följande tal på latin:
Ju större en konungs välde är, desto större plikter har han mot sitt folk, och de tillåta honom ej att avlägsna sig från sina besittningar; men hennes majestät Sveriges drottning borde icke se hans allerkristligaste majestät som en fördunklad bild i ambassadörens person, utan skåda honom själv i hela den storhet och glans som omgiver honom. Ty hans allerkristligaste majestät hade icke någon högre önskan än att personligen kunna betyga den store GUSTAFS högt älskade dotter sin tillgivenhet. Vad han var i stånd att göra, det gjorde han nu, då han sände honom, ambassadören, att erbjuda henne vänskap, hjälp och allt det understöd han förmådde. Hans allerkristligaste majestät ville hålla fast vid det förbund, som han ingått med konung GUSTAF, salig i åminnelse; men denna ambassad hade han icke utrustat för sin egen fördels skull, såsom konungar mestadels göra, utan för att gagna drottningen. På en tid, då Sveriges intressen krävde det, hade han utsänt denna utomordentliga ambassad, som allvarligt skulle ägna sig åt att befordra nämnda intressen. Det hövdes den rättrådigaste bland konungar att fasthålla vid detta förbund, som både manifesterat sig genom historiens vittnesbörd och i nyaste tid ytterligare stadfästs, nämligen av CARL IX. Det hövdes ock den store GUSTAFS minne, som, om han ock undanryckts våra ögon genom en förtidig död, dock fortfarande var lika levande i allas hjärtan. Det hövdes äntligen den unga drottningen, ännu ett barn, som så väl behövde faderliga vänners tjänster. Hans konung skulle alltid vara beredd att bistå hennes majestät drottningen och svenska staten och därigenom ock verka för hela Europas bästa, för vilket GUSTAF hittills med så mycken gång arbetat. Han hade varit den ende i detta tidevarv, som, i känslan av att vara de gamla goternas arvtagare, förmått bjuda det fordom romerska riket spetsen, detta rike, som var en fara för sina grannar och hotade de andra europeiska folken. Han hade offrat sitt liv för att sätta en bom för den tygellösa härsklystnad som gripit dem, vilka med samma medel strävade efter samma herravälde och som hotade de fria staterna. Samma förbund som hans allerkristligaste majestät konung LUDVIG redan för länge sedan hade ingått med GUSTAF, ville han nu fullfölja med hennes majestät drottningen, hans dotter, och ej allenast i detta avseende, utan även i alla andra, som tjänade henne till gagn, ville han med största nöje erbjuda sin tjänst, enkannerligen under den tvist, som bestod mellan Sverige och Polen; i vad mån han kunde medla i denna strid, skulle han rättrådigt och trofast utföra sitt värv. Detta var i huvudsak vad hans allerkristligaste majestät skulle velat säga hennes majestät drottningen, om han personligen kunnat vara närvarande och själv kunnat, såsom han önskat, säga drottningen, hur kär hon var hans hjärta. Gärna skulle han hava trätt i sin ambassadörs ställe, men gesanten skulle allenast åt sin konung velat avstå äran att njuta av drottningens närvaro och samtal. Också ville han nu frimodigt tillstå, att när han nyligen trott sig skola lida skeppsbrott, hade han mitt i sin olycka känt det bittert, att han därigenom skulle gå miste om att skåda en så intagande och så berömd drottning.
Medan ambassadören med mycken värdighet och elegans framförde detta tal, såg den åttaåriga drottningen oavlåtligen på honom, som om hon förstode honom.
JOHAN SALVIUS steg nu fram till hennes tron och svarade på svenska riksrådets vägnar och uppdrag:
Hennes majestät Sveriges drottning hyste den allra största tacksamhet mot hans allerkristligaste majestät för den tillgivenhet han ägnade henne och det stöd han gav Sveriges sak. Det gamla förbundet mellan svenska och franska kronan hade tid efter annan blivit förnyat samt bekräftat och stadfäst genom många betydelsefulla vänskapsbevis. En värdig ättling av stora förfäder, hade konung LUDVIG både förmedlat ett stillestånd mellan Sverige och Polen och troget bistått högtsalig konung GUSTAF i de krig han påbörjat för det allmänna bästa. Konung GUSTAFS förtidiga död hade emellertid avbrutit det av honom påbörjade och fortsatta verket, och därför hövdes det nu den allerkristligaste konungen, som förfogade över en sådan härmakt och så rika tillgångar, att fullföra det stora verket: Tysklands befrielse från den gemensamme fienden. Den hedern borde i synnerhet tillkomma den allerkristligaste konungen att i Sveriges stora sorg och olycka samvetsgrant bevisa GUSTAFS späda dotter samma vänskap som han ägnat konungen i livet. Det var ett lysande bevis på den allerkristligaste konungens storsinthet, att han handlade ej för egna fördelars skull, utan för att göra sina vänner nytta och så beslutsamt skyndade att erbjuda sin hjälp för att avvända de olyckor som träffade dem. Konungens vänskap och välvilja var hela Sverige och drottningarna till stor tröst i deras omätliga sorg och ingav dem förhoppningar, som de visste icke skulle svikas, då de redan fått röna så många bevis på den allerkristligaste konungens stöd både utom och inom riket. Ej nöjd med denna verksamma hjälp hade den ädelmodige konungen, för att inför hela världen uppenbara sina avsikter, utrustat denna lysande ambassad, satt i spetsen för den en högt förtjänt man, som redan med ära utfört många viktiga diplomatiska uppdrag, och sänt den till Sverige för att frambära hans majestäts hälsningar och därefter omedelbart begiva sig till Preussen för att slita den allvarliga tvisten mellan svenskarna och polackerna och erbjuda den medling, som hans allerkristligaste majestät åtagit sig. Också betygade drottningen och svenska staten ambassadören sin stora tacksamhet för att han under denna vanskliga årstid företagit en så långvarig och besvärlig resa.
Sedan SALVIUS slutat sin svarstal, överräckte gesanten sin konungs brev till drottningen och anhöll, att legationens medlemmar skulle få hälsa hennes majestät. Vi framträdde i tur och ordning och kysste hennes hand. De personer, som hade fört ambassadören till drottningen, beledsagade honom nu tillbaka till hans kvarter och åto middag tillsammans med honom.
English translation (my own):
December 19 [1634]. Today, two councilors came home to our ambassador and took him to an audience with the young Queen. Many other Swedish nobles followed, a large part of whom slipped on foot before our wagons. I have observed the same custom in Poland, namely, that when one of the great men travels out, his companions, even if they are nobles, walk in front of the wheelchair or carriage; the servants follow. The Royal Castle is a rather stately palace; it is an old and very spacious building with many rooms. On the way the envoy would go up, they had not neglected to spread out very expensive carpets. He finally entered the Queen's room, where she sat alone on an elevation under a throne canopy. We went before the ambassador, and when we entered, she got up and greeted each of us with a nod. To her right stood the guardians and councilors of the country, to her left the ladies-in-waiting and court ladies; next to the Queen stood her cousin, the daughter of the Count of the Palatinate, Duke of Zweibrücken.
The ambassador made the usual three bows and ascended to the throne, kissed the Queen on the hand and gave approximately the following speech in Latin:
The greater the power of a king, the greater his duties to his people, and they do not allow him to depart from his possessions; but Her Majesty the Queen of Sweden should not see His Most Christian Majesty as a blurred image in the person of the Ambassador, but see himself in all the greatness and splendor that surrounds him. For His Most Christian Majesty had no higher desire than to be able to personally express the affection of the deeply beloved daughter of the great Gustav. What he was able to do, he did now, when he sent him, the ambassador, to offer her friendship, help and all the support he could. His Most Christian Majesty wanted to hold fast to the covenant he had made with King Gustav, blessed in remembrance; but he had not equipped this embassy for his own benefit, as kings mostly do, but to benefit the Queen. At a time when Sweden's interests demanded it, he had sent this extraordinary embassy, which would seriously devote itself to promoting the said interests. It was hoped that the most just among the kings would cling to this covenant, which was both manifested through the testimony of history and in recent times further affirmed, namely by Karl IX. The memory of the great Gustav was also cherished, which, though he had also been blinded by our untimely death, was still equally alive in everyone's hearts. At last the young Queen, another child, was needed, who so badly needed the services of paternal friends. His king would always be prepared to assist Her Majesty the Queen and the Swedish state and thereby also work for the good of the whole of Europe, for which Gustav had so far worked so hard. He had been the only one in this era who, in the sense of being the heir of the ancient Goths, was able to offer the ancient Roman Empire the lead, this empire that was a danger to its neighbors and threatened the other European peoples. He had sacrificed his life to put a stop to the unbridled lust for domination that had seized those who, by the same means, were striving for the same domination and who were threatening the free states. The same covenant which His Most Christian Majesty King Louis had long ago made with Gustav, he now wished to fulfill with Her Majesty the Queen, his daughter, and not only in this respect, but also in all others who served her for good, he wanted with the greatest pleasure to offer its service, unequivocally during the dispute which existed between Sweden and Poland; to the extent that he could mediate in this battle, he would carry out his duties justly and faithfully. This was essentially what His Most Christian Majesty would have wanted to say to Her Majesty the Queen, if he could personally be present and himself, as he wished, be able to tell the Queen how much she was dear to his heart. He would have liked to have taken the place of his ambassador, but the envoy would only want to relinquish to his king the honour of enjoying the Queen's presence and conversation. He also now boldly wanted to admit that when he had recently thought he would suffer a shipwreck, he had felt bitter in the midst of his misfortune that he would thereby lose sight of such a captivating and so famous Queen.
While the ambassador delivered this speech with much dignity and elegance, the eight-year-old queen looked at him incessantly, as if she understood him.
Johan Salvius now rose to her throne and responded on behalf of the Swedish Council of the Realm and its mission:
Her Majesty the Queen of Sweden had the greatest gratitude to His Most Christian Majesty for the affection he bestowed on her and the support he gave Sweden's cause. The old alliance between the Swedish and French crowns had from time to time been renewed and confirmed and confirmed through many important proofs of friendship. A worthy descendant of great ancestors, King Louis had both mediated a truce between Sweden and Poland and faithfully assisted the glorious King Gustav in the wars he started for the common good. However, King Gustav's untimely death had interrupted the work begun and continued by him, and therefore the Most Christian King, who had such a force and such rich resources, was now required to complete the great work: the liberation of Germany from the common enemy. That honour should in particular accrue to the Most Christian King, in Sweden's great sorrow and misfortune conscientiously proving Gustav's infant daughter the same friendship that he has devoted to the King in life. It was a shining proof of the magnanimity of the Most Christian King, that he did not act for his own benefit, but to benefit his friends, and so resolutely hastened to offer his help to avert the misfortunes that befell them. The King's friendship and benevolence were the whole of Sweden and the Queens a great consolation in their immeasurable sorrow and gave them hopes which they knew would not be let down, as they had already received so much evidence of the Most Christian King's support both outside and within the kingdom. Not satisfied with this effective help, the noble King, in order to make his intentions clear to the whole world, had equipped this brilliant embassy, headed it a highly deserved man, who had already done many important diplomatic missions with honour, and sent it to Sweden to convey His Majesty's greetings and then immediately go to Prussia to settle the serious dispute between the Swedes and the Poles and offer the mediation which His Most Christian Majesty has undertaken. The Queen and the Swedish state also expressed their great gratitude to the Ambassador for undertaking such a long and difficult journey during this difficult season.
After Salvius finished his reply, the envoy handed over his King's letter to the Queen, requesting that the members of the legation greet her majesty. We stepped forward in turn and kissed her hand. The people who had brought the ambassador to the Queen now accompanied him back to his quarters and had dinner with him.
Above: Kristina.
Above: Claude de Mesmes, comte d'Avaux.
