Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 151 to 160, by Anders Fryxell, 1841
The account:
TJUGEANDRA KAPITLET.
RÄTTEGÅNGEN MOT MESSENIERNA.
Så snart ofvannämnde bref kom Karl Gustaf tillhanda, meddelade han detsamma åt sin förtrogne, öfverste Wurtz. Denne misstänkte genast Messenius fadern, hvilken, liksom i afsigt att känna sig före, hade några gånger med öfversten fört samtal af dylikt innehåll. Genom anställda forskningar upptäckte prinsen, att brefvet ursprungligen kommit från kansliet i Stockholm. Hans beslut blef att underrätta drottningen om alltsammans. Förrän detta skedde, skref likväl öfverste Wurtz, af någon tagen anledning, till den misstänkta Messenius ett bref, hvari han äfven omtalade, att en smädeskrift kommit till prinsen, men att denne ämnade skicka henne till drottningen. Afsigten med nämnde öfverstens skrifvelse tros hafva varit att varna Messenius, på det denne, om han vore skyldig, måtte kunna rädda sig genom flykten. Brefvet kom fram till sin ägare; men antingen nu denne icke kände sonens företag, eller trodde dess upphofsman icke kunna upptäckas; allt nog, han vidtog inga försigtighetsmått utan tvärtom visade skrifvelsen först för sin son, sedan för borgmästaren Nils Nilsson och äfven för några flera personer.
Emellertid hade, man vet ej på hvad sätt, unga Messenii hemlighet blifvit för en och annan bekant. Sent en afton fick Kristina, som hon säger, på ett ganska besynnerligt vis underrättelse derom. Samma qväll och ögonblicket derefter infann sig öfverståthållaren, Herman Fleming, och begärde företräde; ty äfven han hade genom sina kunskapare kommit förhållandet på spåren. En trolös vän af unga Messenius säges hafva förrådt hemligheten. Fleming omtalade, hvad han visste, försäkrade derjemnte vid sitt lif, att intet uppror vore eller kunde komma å bana. Hela tillställningen bestode blott i en svans, som saknade hufvud. Man kunde i tysthet reda härftråden, straffa dem man ville, och afhugga släpet; sedan finge partiet löpa stubbsvansadt i många år. Drottningen stod lugn och såg Fleming i ögonen. Slutligen sade hon: »hvad ni säger, herr Herman, är rätt sedt; men jag vet kanske mer än ni. Jag vet, att de meddelat prinsen sina fördömda anslag. Jag vet, att förliden natt skickade partiet honom ett ilbud härom. Det blir roligt att se, hur han bär sig åt. Ni, som har hans förtroende, hvad menar ni derom?« Fleming svarade: »jag tror säkert, att prinsen, som en trogen undersåtare, inom kort underrättar eders majestät om alltsammans. Han är både för klok och för hederlig att bita på en sådan krok.« Drottningen svarade: »men för att få reda på alla de sammansvurna, har jag väl lust att tiga stilla och låta saken komma till verkligt uppror. På sådant sätt kunde jag locka hela sällskapet fram på skådeplatsen, innan förhänget fälldes; men då hade jag dem också alla i fällan. Det torde väl blifva ett rasp utaf; men jag med mina knektar fruktar icke för utgången.« Fleming hade mycken möda att öfvertala drottningen från denna djerfva och blodiga föresats. Det lyckades slutligen; men han måste deremot lofva att på andra vägar skaffa all den underrättelse, som önskades. Emellertid har man uträknat, att från detta samtal intill den stund, då ilbudet från prinsen kom till Stockholm med smädeskriften, var jemnt så mycken tid, som erfordrades för att under ytterlig skyndsamhet fara från Stockholm till Öland och sedan tillbaka igen. Man vill antyda, det prinsen beslutat sig till smädeskriftens angifvande, först sedan han genom Fleming blifvit underrättad om anförda samtal (Hvad i ofvanstående stycke är berättadt, om drottningens samtal med Herman Fleming och om tiden emellan detsamma och ankomsten af prinsens bref, grundar sig på en blott sägen, hvilken dessutom gått genom många munnar, innan den upptecknades; och torde derföre i ett och annat vara mindre pålitlig.).
Om aftonen den 12 Dec. 1651 kom till grefve Magnus ett ilbud från prinsen, hvilket medförde angelägna bref till drottningen. Grefven framlemnade dem samma qväll. De innehöllo berättelse om smädeskriftens ankomst samt försäkran om prinsens trohet, om hans afsky för brefskrifvarens tänkesätt, om hans harm, att man vågat till honom framkomma med ett så otacksamt, ett så nedrigt förslag. Derjemnte bildades sjelfva smädeskriften. Vid genomläsandet af denna sistnämnde föllo drottningens misstankar straxt på Messenius, fadern; ty tadel och beröm voro deri utdelade öfver samma förhållanden och samma personer, som Messenius förut plägat hos henne hemligen tadla eller berömma. Emellertid beslöt hon hålla saken tyst och uppskjuta alla ytterligare åtgerder till morgondagen.
Denna var en af rådets arbetsdagar, så att alla sekreterarne voro uppe. Kristina förekallade dem, visade några rader af smädebrefvet samt omslaget och frågade, om de kände någondera stilen? Alla nekade utom en, hvilken trodde sig på utanskriften igenkänna en af sina medhjelpare. Kristina befallte sekreteraren att genast upphämta sin misstänkta renskrifvare, men att vid lifsstraff icke låta undfalla sig ett enda ord om hvad, som förehades. Under tiden måste alla de andra stanna qvar i rummet. Om en stund återkom sekreteraren med sin renskrifvare. Denne erkände genast, att utanskriften var af honom, och att han ditsatt den på begäran af unga Messenius. Drottningen ansåg denne sistnämnde icke skicklig nog att hafva ensam kunnat sammansätta sjelfva smädeskriften, utan trodde, att denna kom från fadern och från flere andra medvetande. Hon befallte derföre alla närvarande stanna qvar och utsände grefve Magnus med befallning att fängsla den äldre Messenius. Händelsevis möttes denne straxt utanföre på gatan, då den af grefven skickade officeraren framförde sitt ärende. Messenius efterkom kallelsen och följde till slottet; men just vid högvakten förklarade officeraren honom för drottningens fånge. Sedan fadern sålunda var tagen, lät Kristina fängsla sonen samt försegla bådas boningar.
Unga Messenius blef utan dröjsmål förd till det rum, der alla sekreterarne stodo i drottningens närvaro församlade. Hon visade honom skriften och frågade, om han kände den? Messenius nekade. Hon frågade om igen; han nekade om igen, och med fräcket. »Hvad», utbröt Kristina, »ni är ganska oförskämd, som vågar inför mig en så djerf lögn, och det i närvaro af alla dessa herrar, hvilka känna eder hand.« Då förlorade Messenius modet. Han utbrast i tårar, föll till drottningens fötter och anropade hennes nåd. Han bekände sig hafva på grund af yttranden efter fadern, dock denne ovetande, författat skriften. Han hade trott sig derigenom göra en stor tjenst åt fäderneslandet o. s. v. Drottningen bortskickade honom och lät hämta fadern. Äfven för denne visade hon skriften och frågade, om han kände stilen deri? Han nekade! »Betrakta den noga!« sade Kristina. Nu tyckte han sig märka likhet med sonens hand. »Är det så«, tillade han, »och har min son inlåtit sig i något förräderi, så är jag dertill oskyldig och skall sjelf vara den första att fälla honom.« Efter denna bekännelse slutade drottningen förhöret och lät sätta båda de anklagade i serskilda rum, under förbud att tala med andra eller med hvarandra. Derpå utnämnde hon en domstol att dagen derefter hålla närmare undersökning i målet. Äfven Axel Oxenstjerna, Jakob De la Gardie samt grefve Magnus, hvilka voro i smädeskriften till heder och ära angripna, begärde ransakning så väl af Messenii beskyllningar, som af deras eget uppförande.
Dagen derpå, ehuru en söndag, börjades undersökningen, och det redan på förmiddagen, samt fortsattes alla dagar hela veckan igenom. Närvarande voro flere af rådet, mest grefve Magnus och Johan Oxenstjerna, stundom också drottningen sjelf. Protokollet fördes merendels af den ryktbare Stjernhöök, hvilken också tjenstgjorde såsom åklagare å kronans vägnar.
Hela första dagen upptogs af förhöret med sonen. Denne fortfor att vidkännas författareskapet och yttrade i början en slags frimodighet, nästan stolthet deröfver. Han visste sig hafva efter gällande lag förskyllat döden; men som ärlig svensk hade han velat lätta samvetet och för prinsen upptäcka fäderneslandets öfverhängande fara. Såsom den der saken förstode, hade han ej heller velat nedgräfva sitt pund. Han hade tagit sitt beslut och ville derpå både lefva och dö. För öfrigt bekände han redan vid detta första förhör nästan allt, hvad han visste. Af sin far och af Kristofer i Fors hade han erhållit de flesta uppgifter, som i skriften förekommo. Men denna sednare hade han sjelf sammansatt; ingen annan hade henne sett, eller hennes afskickande känt. Man yttrade, att en yngling, som han, troligen icke ägde nog kunskaper och skicklighet för att sammansätta ett dylikt arbete; utan att fadern torde vara rätta författaren. Sonen nekade härtill; och hvad skickligheten beträffade, bad han med stolthet, att hvad ämne som häldst måtte framställas; han skulle genast ådagalägga sin förmåga att detsamma behandla. Man hotade med pinbänken; men han vek ej från sina utsagor.
Då Messenius, fadern, första gången förehades, nekade han till alla beskyllningar. Han hade som en ärlig man tjenat riket; aldrig för sin son talat annat, än hvad en rättskaffens far tala bör; hade till och med varnat honom för smädeskrifter och sagt, det ingen hederlig karl sådana brukar. Men då man nämnde, hvad sonen bekänt, utbrast han: »Jag förmärker Guds rättvisa dom och straff. Jag har sjelf en gång på samma sätt anklagat min fader, och har derföre detta väl förtjent.« För öfrigt nekade han till flere af sonens beskyllningar och sökte bortförklara de öfriga.
Om qvällen samma dag blef han i fängelset hotad med pinbänk, så framt han ej ville ut med sanningen, och man lät skarprättaren bära plågoredskapen fram och tillbaka utanför hans fönster. Vid åsynen af dessa förfärliga verktyg föll modet. Han förklarade sig villig att bekänna; men bad att förskonas från pinbänken. Lades han dit, skulle han yppa saker, hvilka drottningen sjelf säkert ville för allt i verlden vara okunnig om. Vid underrättelsen härom, lät Kristina honom tills vidare slippa de hotande plågorna.
Dagen derpå uppträdde han för rätten med ändradt sinne och språk. »Jag bekänner«, sade han, »inför Gud och menniskor, att jag högeligen förbrutit mig och det i mång måtto; men synnerligast derigenom, att jag med min son och med andra fört grofva tal mot närvarande regering. Jag har genom sådant velat göra mig stor, samt gifva mig anseende af en, som både kände styrelseverket och vore en god fosterlandsvän. Jag har dermed i galenskap lupit omkring och kittlat min egen fåfänga samt begått en farlig synd.« Härvid började han bitterligen gråta.
I denna anda uppförde han sig under hela den återstående rättegången. Han försäkrade, det han aldrig haft minsta kännedom om sonens skrift; men tillstod, att han med sitt oförnuftiga tal gifvit anledning dertill och sålunda väl förtjenat döden. Han nämnde Bengt Skytte, Nils Nilsson, Kristofer i Fors, Terserus och Skunk såsom de, med hvilka han i dylika ämnen talat, och hvilka mer eller mindre delade hans tänkesätt. Der fanns, tillade han, också i hofrätten en och annan, som bjälade något; likväl var dermed föga bevändt. Då man sedermera införde sonen, och denne påminte honom om ett och annat, utbrast han om igen: »du är rättvis, o Herre, och rätta äro dina domar! Just här på detta rummet stod jag och hjelpte till att anklaga och öfverbevisa min egen fader; och nu händer mig detsamma tillbaka af min egen son.« Han begärde tillstånd att tala med drottningen sjelf. Wid underrättelsen derom reste Kristina genast dit och inträdde i domsalen. Messenius bad då, om nådig och hastig död, häldst att blifva skjuten. Hela sin bok- och skriftsamling testamenterade han åt drottningen, hvarvid han tillade, att Karl den niondes historia borde fortsättas på de grunder, han begynt; annars kunde bemälde konung aldrig förswaras. Enka och barn anbefallde han på det ödmjukaste till hjelp och beskydd och begärde slutligen kyssa drottningens hand, hvilket hon, rörd af hans ånger, äfven tillät.
Rättegången med båda Messenierna slutades sålunda fort nog. Svårare var undersökningen med dem, som blifvit angifna för delaktighet i de upproriska tänkesätten.
Terserus kom temligen lätt från saken. Messenierna vittnade, det han visserligen vore missnöjd med närvarande regering; han hade likväl haft föga umgänge med de brottsliga; aldrig yttrat något, som syftade på uppror. Han blef icke ens inkallad till förhör.
Stadsskrifvaren Skunk angafs, som den der varit med närvarande regering missnöjd och önskat, det prinsen måtte snart komma till styret. Det var också han, som uppsatt ofrälseståndens förut omtalade inlaga vid 1650 års riksdag. Skunk erkände detta sista; han hade gjort det på ständernas begäran, men sade sig aldrig yttrat någon önskan om regementsförändring; deremot klagade han, att Messenius, fadern, som en oförskämd menniska, trugat sig in i hans hus, så att man endast med möda kunnat blifva honom qvitt. Skunk kunde om ingenting öfverbevisas.
Svårare blef ransakningen för herr Kristofer i Fors. Sedan riksdagen var han känd som ytterligt missnöjd och dertill obetänksam och hetlefrad. Nu blef han, särdeles af den yngre Messenius, angifven för en mängd häftiga och upproriska utlåtelser, t. ex. han hade talat om de förra bondekrigen, och att sådana åter kunde uppstå. Han hade önskat följa adeln till torget, såsom år 1600 skedde i Linköping. De flesta, värsta och dertill de orimligaste rykten, som unga Messenius i smädeskriften insatt, hade han hört af herr Kristofer; t. ex. hur högadeln först ämnat låta prinsen i Tyska kriget dödas, sedan på Jakobsdal med förgift afdagatagas; att man med flit försummat drottningens uppfostran; o. s. v. Kristofer nekade nästan till allt och begynte gråta öfver ett så oförskylldt förtal. Messenius, fadern, begynte dervid äfven på sin sida gråta och beklaga, att han så nära sin död skulle nödgas träta mot en prest. Kristofer kunde emellertid icke öfverbevisas om någonting annat än oförsigtigt och obetänksamt tal. Han fick till läppgäld några veckors fängelse och en allvarsam skrapa, hvarefter man tillät honom resa hem igen.
Äfven mot riksrådet Bengt Skytte förekommo ganska svåra angifvelser; men han vistades för närvarande på utrikes ort. Man måste derföre uppskjuta hans rättegång; hvarom mera framdeles.
Svårast blef det med borgmästaren Nils Nilsson, svårt för regeringen; ty Nils Nilsson hade bland borgerskapet så stort anhang, att när han i början af rättegången satted i häkte, ansåg man nödigt att fördubbla vakterna; hvarföre man äfven sedermera lemnade honom friheten mot skriftligt löfte att ej rymma. Svårt blef det ock för Nils Nilsson sjelf. Han var den, som förnämligast ledt ofrälsestånden under 1650 års riksdag. Han hade också vägrat antaga det adelskap, hvarmed motpartiet sökte nedmuta hans stämma. Nu blef han af Messenius, fadern, besvärad med de farligaste beskyllningarna; nemligen att hafva önskat uppror och regementsförändring. Borgmästaren svor och nekade dertill. Messenius sade: »Hvad jag säger, är sannt, och jag är beredd att derpå dö, samt inför Guds domstol mina ord ansvara. Jag har visserligen talat en hop galenskap, men ni har mött mig med lika språk.« Borgmästaren svor, att det var osannt. Messenius svarade: »jag vill brinna i h—t, om det icke är sannt.« Borgmästaren sade: »jag önskar, att ni redan brunne i h—t.« Då afbröt Kristina, sägande: »Nils Nilsson, ni skall icke hafva en sådan önskan öfver eder nästa! Dessutom, när man besinnar edra förra gerningar, så är det troligt, att Messenius har rätt.« Messenius sade: »jag besvär eder, Nils Nilsson, att tala sanningen. Hennes majestät har lofvat, det ingen mer än jag skall härvid lida. Drag eder till minnes! Har ni icke många gånger sagt; Gud nåde oss för "den grefve Magnus"? Har ni icke sagt, att ni vägrat antaga adelskapet; ty ni hoppades under prinsens regering komma fram i verlden sådant förutan? Och då jag visade eder Wurtzens bref om smädeskriften, önskade ni ju, att prinsen måtte fatta mod!« Nils Nilsson svarade, att brefvet hade visserligen han så väl som många andra sett. Det öfriga vore osannt; han hade också blott en och annan gång träffat Messenius, som då slamrat och pratat allehanda. Messenius sade: »jag ljuger icke. Jag har ofta varit hos eder, Nils Nilsson, och druckit mig rus. Ni är en patriot af just samma ull som jag. Men jag ber eder, bättra sådant och se på eder syssla, och icke på det, som är öfver eder. Ni bör besinna, att det är icke borgmästare utan riksens råd, som det tillkommer att i regeringen biträda vår nådiga drottning.« Nils Nilsson svarade: »det är rätt, att enhvar bör akta på sitt ämbete, och ej bekymra sig om en annans; deruti hafva både jag och ni Messenius felat.« »För öfrigt«, tillade han, »hade jag nog mod att bekänna, om jag visste mig skyldig. Nu måste jag enligt med sanningen neka.« Han kunde icke heller om någonting öfverbevisas.
Ännu en angifvelse återstod, och det visserligen den svåraste. Messenius, sonen, hade bekänt, att han åt en Nils Kristofersson utlemnat ett exemplar af smädeskriften. Måhända var denne en son till Kristofer i Fors och bror åt den flicka, vid hvilken unga Messenius var fästad med så häftig kärlek, och hos hvars slägt han derföre önskade vinna anseende som en betydande man. Det besynnerliga är, att om denne så hårdt angifna medbrottsling icke den ringaste undersökning verkställdes. Kanhända var han den förrädiske vän, som enligt några berättelser först för drottningen och öfverståthållaren röjde hela företaget.
English translation (my own):
CHAPTER TWENTY-TWO.
THE TRIAL AGAINST THE MESSENIUSES.
As soon as the above-mentioned letter came to Karl Gustav, he communicated the same to his confidant, Colonel Würtz. The latter immediately suspected Messenius the father, who, as if intending to feel ahead, had several times had conversations of similar content with the colonel.
Through researches employed, the Prince discovered that the letter originally came from the chancellery in Stockholm. His decision was to inform the Queen of everything. Before this happened, Colonel Würtz nevertheless wrote, for some pretext, to the suspected Messenius a letter, in which he also mentioned that a letter of reproach had come to the Prince, but that he intended to send it to the Queen.
The intention of the said Colonel's letter is believed to have been to warn Messenius, so that if he were guilty, he might be able to save himself by flight. The letter reached its recipient, but either he did not know about his son's enterprise, or he believed that its originator could not be discovered; whatever may have been the case, he took no precautions but, on the contrary, showed the letter first to his son, then to the mayor Nils Nilsson, and also to several other people.
However, one does not know how, young Messenius' secret had become known to one or another. Late one evening, Kristina, as she says, received information about it in a rather strange way. That same evening and the moment after, the chief governor, Herman Fleming, appeared and demanded precedence, for he too had come upon the affair through his acquaintances. A faithless friend of young Messenius is said to have betrayed the secret.
Fleming told what he knew, and then he assured on his life that no rebellion was or could be planned. The whole affair consisted only of a tail without a head. The plot could be settled in silence, those whom they wished punished, and the train cut off, then the party would have to run with a stubby tail for many years.
The Queen stood calmly and looked Fleming in the eye. Finally she said:
"What you say, Lord Herman, is right; but I know perhaps more than you. I know that they have informed the Prince of their condemned plans. I know that last night the party sent him a message about this. It will be interesting to see how he behaves. You who have his confidence, what do you think of it?"
Fleming replied:
"I certainly believe that the Prince, as a faithful subject, will shortly inform Your Majesty of everything. He is both too wise and too honourable to bite such a hook."
The Queen replied:
"But in order to find out all the conspirators, I am inclined to keep quiet and let the matter come to a real uprising. In this way I could lure the whole company onto the stage before the curtain falls; but then I would have them all in the trap too. It would probably be a rasp from the outside, but I and my men do not fear the outcome."
Fleming had much trouble dissuading the Queen from this bold and bloody resolution. He finally succeeded, but he had to promise to obtain all the information that was desired by other means.
However, it has been calculated that from this conversation until the moment when the messenger from the Prince arrived in Stockholm with the slanderous writing, there was as much time as was required to travel with extreme haste from Stockholm to Öland and then back again. It is suggested that the Prince decided to issue the slanderous writing only after he had been informed by Fleming of the aforementioned conversation (What is told in the above paragraph, about the Queen's conversation with Herman Fleming and about the time between the same and the arrival of the Prince's letter, is based on a mere legend, which, moreover, passed through many mouths before it was recorded; and it is therefore likely to be less reliable in some respects.).
On the evening of December 12, 1651, a messenger from the prince arrived at Count Magnus, who brought urgent letters to the Queen. The Count delivered them the same evening. They contained an account of the slanderous writing's arrival, as well as assurances of the Prince's loyalty, of his disgust for the way of thinking of the writer of the letter, of his indignation that someone had dared to come to him with such an ungrateful, such a vile proposition. The slanderous writing itself was reproduced along with it.
On reading through the latter, the Queen's suspicions immediately fell on Messenius the father, for reproach and praise were distributed therein about the same circumstances and the same persons that Messenius had previously been accustomed to secretly reproach or praise with her. However, she decided to keep the matter quiet and postpone all further proceedings until the next day.
This was one of the Council's workdays, so that all the secretaries were up. Kristina summoned them, showed them a few lines of the slanderous letter and the cover, and asked if they knew either style. All of them denied it except one, who believed that he recognised one of his assistants from the address. Kristina ordered the secretary to immediately fetch his suspected scribe, but not to let a single word slip from his lips, on pain of death, about what was being done.
Meanwhile, all the others had to remain in the room. In a moment the secretary returned with his scribe. He immediately admitted that the transcript was by him, and that he had put it in at the request of young Messenius. The Queen considered the latter not skilled enough to have been able to compose the slanderous writing itself alone, but believed that it came from his father and from several others who were aware of it.
She therefore ordered all those present to remain where they were and sent Count Magnus with orders to imprison the elder Messenius. By chance, he was met just outside in the street, when the officer sent by the Count was presenting his case. Messenius complied with the summons and went along to the castle, but just at the high guard the officer declared him the Queen's prisoner. After the father was thus taken, Kristina had the son imprisoned and both their dwellings sealed off.
Young Messenius was without delay taken to the room where all the secretaries were assembled in the Queen's presence. She showed him the writing and asked if he knew it. Messenius denied. She asked again; he denied again, and with impudence.
"What", exclaimed Kristina, "you are quite impudent, you who dare to tell me such a bold lie, and that in the presence of all these gentlemen who know your hand."
Then Messenius lost his courage. He burst into tears, fell at the Queen's feet and called on her grace. He confessed that he had written the writing because of his father's remarks, although without his knowledge. He had thought that he was thereby doing a great service to his Fatherland, etc.
The Queen sent him away and had his father brought in. She also showed him the writing and asked if he knew the style in it. He denied it!
"Look at it carefully!", said Kristina.
Now he thought he noticed a resemblance to his son's hand.
"If that is so", he added, "and if my son has indulged in any treason, I am innocent of it and shall myself be the first to convict him."
After this confession, the Queen ended the interrogation and had both of the accused placed in separate rooms, under prohibition from speaking to others or to each other. Thereupon she appointed a court to hold a closer investigation into the case the next day. Even Axel Oxenstierna, Jakob de la Gardie and Count Magnus, who were attacked in the libel, demanded an investigation both of Messenius' accusations and of their own conduct.
The next day, although a Sunday, the investigation began, and that already in the morning, and continued every day throughout the week. Several of the Council were present, mainly Count Magnus and Johan Oxenstierna, sometimes also the Queen herself. The minutes were mostly kept by the famous Stiernhöök, who also served as prosecutor on behalf of the Crown.
The whole first day was taken up by the interrogation of the son. The latter continued to acknowledge the authorship and at first expressed a kind of boldness, almost pride in it. He knew that he had, according to the law in force, condemned himself to death; but as an honest Swede, he had wanted to ease his conscience and reveal to the Prince the imminent danger to the Fatherland.
As the matter was understood, he had not wanted to bury his money either. He had made his decision and wanted to live and die on it. Moreover, at this first interrogation he already confessed almost everything he knew. From his father and from Christoffer of Fors he had received most of the information that appeared in the writing. But this latter he had composed himself; no one else had seen it, or known of its dispatch.
It was said that a young man like him probably did not possess sufficient knowledge and skill to compose such a work; but that the father was probably the real author. The son refused to do so; and as for his skill, he proudly asked that any subject might be presented; he should immediately demonstrate his ability to handle the same. One threatened him with the rack, but he did not waver from his statements.
When Messenius the father was first brought before the court, he denied all the charges. He had served the kingdom as an honest man; he had never spoken to his son anything other than what a righteous father should speak. He had even warned him against slanderous writings, saying that no honest man uses such things. But when they mentioned what the son had confessed, he exclaimed:
"I recognise God's just judgement and punishment. I myself have once accused my father in the same way, and I have therefore well deserved this."
Moreover, he denied several of his son's charges and tried to explain away the others.
On the evening of the same day he was threatened with the rack in prison unless he would tell the truth, and the torturer was made to carry the instruments of torture back and forth outside his window. At the sight of these terrible instruments his courage gave way. He declared himself willing to confess, but begged to be spared from the rack. If he were put there, he would reveal things about which the Queen herself would certainly prefer to be ignorant of for everything in the world. When informed of this, Kristina let him be spared the threatening torments for the time being.
The next day he appeared before the court with a changed mind and language.
"I confess", he said, "before God and men that I have greatly offended, and that in many ways; but most especially in that I, with my son and with others, have spoken harshly against the present government. I have thereby wished to make myself great and to give myself the reputation of one who both knew the administration and was a good friend of the Fatherland. I have thereby run about in madness and tickled my own vanity and committed a dangerous sin."
At this he began to weep bitterly.
In this spirit he behaved throughout the rest of the trial. He assured that he had never had the slightest knowledge of his son's writing, but admitted that he had given cause for it by his senseless discourses and thus well deserved death. He mentioned Bengt Skytte, Nils Nilsson, Christoffer of Fors, Terserus and Skunck as those with whom he had spoken on such subjects and who more or less shared his way of thinking. There were, he added, also in the Court of Appeals some who complained, yet this was of little consequence.
When his son was later brought in, and he reminded him of one thing or another, he exclaimed again:
"Thou art just, O Lord, and right are thy judgements! Right here in this very room I stood and helped to accuse and convict my own father; and now the same thing is happening to me in return from my own son."
He requested permission to speak to the Queen herself. When Kristina was informed of this, she immediately went there and entered the courtroom. Messenius then begged for a merciful and speedy death, preferably to be shot. He bequeathed his entire collection of books and writings to the queen, adding that the history of Karl IX should be continued on the grounds he had begun; otherwise the beloved King could never be defended. He most humbly recommended his widow and children for help and protection, and he finally asked to kiss the Queen's hand, which she, moved by his contrition, also allowed.
The trial of both Messeniuses was thus concluded quickly enough. The investigation of those who had been accused of participation in the rebellious ideas was more difficult.
Terserus got off easy. The Messeniuses testified that although he was discontent with the present government, he had had little intercourse with the accused; he had never uttered anything that suggested rebellion. He was not even summoned for questioning.
The city clerk Skunck was reported as having been discontent with the present government and wishing that the Prince should soon come to power. It was also he who presented the previously mentioned petition of the commoner Estate at the Riksdag of 1650. Skunck admitted this last; he had done so at the request of the commoners, but said he had never expressed any desire for a change of government. On the other hand, he complained that Messenius the father, as a rude man, had threatened to enter his house, so that it was only with difficulty that he could get rid of him. Skunck could not be convicted of anything.
The investigation became more difficult for Mr. Christoffer of Fors. Since the Riksdag he had been known as extremely discontent and also reckless and hot-tempered. Now he was, especially by the younger Messenius, accused of a number of violent and seditious statements, for example, that he had spoken of the previous peasant wars and that such could arise again. He had wished to follow the nobility to the market place, as happened in 1600 in Linköping.
He had heard most of the worst and most unreasonable rumours that the young Messenius had introduced in the libelous letter from Mr. Christoffer; for example, how the high nobility had first intended to have the prince killed in the German war, then poisoned at Jakobsdal; that the Queen's upbringing had been deliberately neglected; etc.
Christoffer denied almost everything and began to weep over such an undeserved slander. Messenius the father also began to weep and lament that he should be forced to quarrel with a priest so near his death. Christoffer, however, could not be convicted of anything other than careless and thoughtless speech. He received a few weeks' imprisonment and a serious beating as a fine, after which he was allowed to return home.
There were also quite serious allegations against the councilman Bengt Skytte, but he was currently residing abroad. His trial had therefore to be postponed; more on this later.
The most difficult thing was with the mayor Nils Nilsson, difficult for the government; for Nils Nilsson had such great support among the burghers that when he was placed in custody at the beginning of the trial, it was considered necessary to double the guards; which is why he was later also given his freedom against a written promise not to escape.
It was also difficult for Nils Nilsson himself. He was the one who most prominently led the free estates during the Riksdag of 1650. He had also refused to accept the nobility with which the opposing party sought to bribe his vote. Now he was harassed by Messenius the father with the most dangerous accusations: namely, that he had desired rebellion and a change of government. The mayor swore and denied it. Messenius said:
"What I say is true, and I am prepared to die for it, and to answer for my words before the court of God. I have indeed spoken a great deal of madness, but you have met me with the same language."
The mayor swore that it was untrue.
Messenius replied:
"I will burn in Hell if it is not true."
The mayor said:
"I wish you were already burning in Hell."
Then Kristina interrupted, saying:
"Nils Nilsson, you should not have such a wish towards your neighbour! Moreover, when one reflects on your past deeds, it is believable that Messenius is right."
Messenius said:
"I charge you, Nils Nilsson, to speak the truth. Her Majesty has promised that no one more than I shall suffer in this. Remember! Have you not often said: 'God have mercy on us from Count Magnus?' Have you not said that you refused to accept the nobility because you hoped during the Prince's reign to come forward in the world without such a thing? And when I showed you Würtz's letter about the libel, you wished that the Prince might take courage!"
Nils Nilsson replied that he had indeed seen the letter, as had many others. The rest was untrue; he had also only met Messenius once or twice, who was then gossiping and saying all sorts of things.
Messenius said:
"I'm not lying. I have often been with you, Nils Nilsson, and drunk myself to inebriation. You are a patriot of just the same ilk as I. But I beg you, improve such things and look at your own affairs and not at that which is above you. You should remember that it is not the mayor, but the Council of the Realm that is responsible for assisting our gracious Queen in the government."
Nils Nilsson answered:
"It is right that everyone should pay attention to his own office and not worry about another's; in that both you and I, Messenius, have erred."
"Besides", he added, "I had enough courage to confess if I knew myself to be guilty. Now, in accordance with the truth, I must deny it."
He could not be convicted of anything either.
One more accusation remained, and that certainly the most difficult. Messenius the son had confessed that he had given a copy of the slanderous writing to one Nils Christoffersson. Perhaps this was a son of Christoffer in Fors and brother of the girl to whom the young Messenius was attached with such passionate love, and in whose family he therefore wished to gain a reputation as a prominent man. The strange thing is that not the slightest investigation was carried out into this so severely accused accomplice. Perhaps he was the treacherous friend who, according to some accounts, first revealed the whole enterprise to the Queen and the chief governor.
Above: Kristina.
Note: Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
_-_Nationalmuseum_-_14821.tif.jpg)
,%20by%20S%C3%A9bastien%20Bourdon.JPG)
