Sources:
Christina of Sweden, pages 41 to 52, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina: bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 42 to 53, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
The account:
IT was inevitable that Christina's youth should be productive of complications, and that so long as she remained unwedded the future should wear an uncertain aspect. The question of her marriage was of the first importance, not to Sweden alone[,] but to Europe at large. A king consort who, connected with any of the powerful reigning houses, brought a large accession of strength to his wife's country would have been a menace to his neighbours; the influence of a husband pledged to any particular policy or party, domestic or foreign, would be a factor to be taken into account; whilst in Sweden, and more especially at Court, the unwise favour shown to Magnus de la Gardie may have served as an object-lesson as to the danger of undivided authority residing in the hands of a Queen of twenty-one, and have quickened the desire of her subjects to see her safe-guarded by marriage from some at least of the perils of her position. So far, however, it was impossible to form more than a conjecture as to the man upon whom her choice was likely to fall.
If her head had been turned[,] it was no wonder. Disposed by nature, as well as by training, to entertain an inordinate conception of her position and person, she could not be ignorant that she was playing not only to the select audience represented by her Court or country, but to Europe at large; and the consciousness can scarcely have failed to affect the performance. A detailed description sent home by Chanut supplies a picture of her at the age of twenty-one. Requested by Anne of Austria and the young King Louis to obtain for them a portrait of the Queen, the envoy supplemented it by an account of her habits and customs, her manners and way of life, which presents a picture drawn by a close and careful observer who enjoyed frequent opportunities of noting what he described. It is true that the attitude in which he paints her may have been a pose; but even so, it was probably, like many such, unconsciously artificial, and Christina, in acting a part, may have mistaken it for reality. At this distance of time it is difficult to determine the question. It must also be remembered that a pose has an increasing tendency to become second nature; so that a return to simplicity might, by a paradox, almost assume the character of a pose. In Christina's case, having formed an ideal of what the Queen of Sweden ought to be, she may honestly have believed herself to have attained it; and if there were deception[,] she may have been included in the fraud.
However that may be, the description of the French envoy renders it impossible to catch a glimpse of the girl as she appeared to her motley Court, made up of nobles of ancient houses, senators, and statesmen; men she had raised from obscurity; foreign adventurers, scientists, and philosophers. It was the Court of a woman, it must be added, who was never fortunate in her choice of servants.
With regard to her outward appearance, the writer confessed to a difficulty in portraying a countenance liable to sudden changes, according to the movements of her mind, ordinarily pensive, but clouding dangerously when she felt disapproval of what was said. In conversation she would treat at times, in the language of the Stoics, of virtue and its pre-eminence; whilst in familiar talk she spoke of the true value of things, trampling her crown under foot and acknowledging virtue to be the sole good. Yet it was not for long together that she forgot she was a Queen; and she would presently take up her crown once more, recognising its weight, and admitting that a good practice of her own profession of royalty was the initial step in the path of virtue. Nature, in Chanut's opinion, had equipped her well for her part. Her facility in the comprehension of public affairs was remarkable; her memory so good that she was tempted to abuse it. She spoke Latin, French, German, Flemish, and Swedish, and was learning Greek. In her hours of leisure she loved to talk with those acquainted with the curious facts of science; and her mind, eager in the pursuit of knowledge, sought information on every subject; though, far from making a parade of her learning, she sought rather to avoid the appearance of it. She took especial pleasure in hearing problems discussed by persons of differing opinions, reserving her judgment upon them until the last, when she would briefly express it, as a quasi determination of the question at issue.
The envoy further noted, with astonishment, the power she wielded, notwithstanding her youth, at the Council board, and the grace, kindness, and persuasive power she displayed. There were some who attributed the submissiveness of her senators to the deference paid to her womanhood. This was not Chanut's opinion; a king, he thought, with her qualities, would have wielded a like authority. But he confessed that it would have been less surprising than to see a girl sway the minds of councillors, old and wise, at her pleasure.
She rarely conversed with the ladies of her Court, business, together with the outdoor pursuits she loved, leaving little leisure for such intercourse; and even on formal occasions it was observed that she showed a preference for the conversation of men. The time she could spare from business was chiefly devoted to study. A quarter of an hour was the most she spent on her toilet, and, save on functions of State, a comb and a ribbon sufficed to dress her hair.
Christina, as here described, was not a woman to bestow her hand blindly or at the bidding of politicians. That she was still unmarried was not from lack of suitors. Gustavus Adolphus was scarcely dead before the Princes of Denmark had been put forward as aspirants to the hand of his daughter, the Queen-mother being supposed to favour the pretensions of the younger brother. Her views were not shared by Oxenstiern, who wrote from Germany to beg the Senate to guard the child's mind from the infusion of any such ideas. Eleonore, he added, had little or nothing to do with the disposal of the Queen. The interests of the kingdom were centred in Christina's person, whilst that of her mother was of the smallest account. The Senate and the Estates would never consent to a Danish marriage.
The Danish Princes disposed of, other suitors followed in due course. Christina's cousin, the Elector of Brandenburg, was of the number, and the possibility of a match with the Kings of Spain, Portugal, Hungary, and the Romans was at least discussed. There was, in fact, scarcely a marriageable prince in Europe who was not suggested as eligible. Each and all had a serious rival in Christina's cousin, Charles Gustavus. Stealing a march upon competitors at a distance, he had grown up with the Queen, he and his sisters having been the playmates and companions of her childhood; and the sequel was to prove that the Elector Palatine had acted wisely when, in spite of the rebuff administered by the Senate, he had decided upon giving his children a Swedish education. His eldest son was a young man of few personal attractions, but at seventeen even a Queen is not disposed to be over-critical of a lover, and at that age it seemed not unlikely that she would marry her cousin. The period that had since elapsed had worked a change in her sentiments; she was unwedded and increasingly uncertain of her wishes on the subject. The only lover she could have favoured, she wrote to Chanut in an undated letter, would have been Charles Gustavus, since he was brave and generous. But she had contracted an antipathy to marriage: "I was a child when I promised my cousin to wed him. Now I am grande fille, and I will sign no engagement of the heart. I should break it too soon. I would rather give him my crown than marry him."
The alternative must have been understood, if not used, as a mere figure of speech at the time the letter was written, nor had abdication yet taken shape as a serious possibility. In the meantime, three years after her entanglement — if it could be called so — with Charles Gustavus, had followed the interlude dominated by young de la Gardie. His father had indeed been credited with cherishing a hope that his son might obtain the Queen's hand; and though the suspicion that Christina intended Count Magnus to share her throne was effectually dispelled by his union with the daughter of the Prince Palatine, her liking for him showed no sign of diminution and may have disinclined her for the time to entertain the idea of marriage with any other man.
Those around her could not hope to escape, so long as she was young and unwedded, the imputation of nourishing ambitious aspirations; and Oxenstiern himself, like his rival, was charged in some quarters with a desire to marry her to his son. The Queen, the Chancellor wrote to the young man, had broached the subject to him in the course of conversation, observing that the best way to put an end to the report would be for young Oxenstiern to marry, a view in which his father concurred. Fantasies of the kind, he said, deserved nothing but ridicule; but malice had made use of the pretext to blacken the family reputation, and the choice of a good wife would put an end to the gossip.
Charles Gustavus was in truth the only serious candidate in the field, and a conversation drawn from his memoirs throws some light upon the relations of the cousins when, in 1647, the Prince was leaving Sweden to take command of the forces in Germany.
Into the period that had elapsed since Christina had imagined herself in love with her playmate, much experience had been crowded, and her views of life and marriage had undergone sensible modification. She had also become acquainted with possibilities represented by Count Magnus de la Gardie. When, therefore, in the presence of the latter, as well as of her tutor Matthiæ — surely the opportunity was ill-chosen — her cousin pressed for a definite understanding, Christina plainly refused to regard herself as in any way bound by what she had said as a child, annulling any engagement then entered into as formed by one not of an age to be pledged by any promise whatever. Having thus cleared the way by the assertion of her freedom, she explained that her mind was not yet made up, but that her decision would be taken at her coronation, when she would have reached the age of twenty-five. She further added the important and rash declaration that if she did not then wed Charles Gustavus[,] she would take no other husband, and would do what in her lay to cause him to be pronounced her successor. She kept her word.
Upon this imprudent compromise followed what the reader may be pardoned for regarding as a display of dramatic talent. In the manner of a stage hero, the Prince protested grandiloquently that, should his cousin refuse him as a husband, he, for his part, would not accept her other offers and would leave Sweden for ever.
"Christina", adds her biographer, "reproached him with indulging romantic fancies; and as the Prince continued to make the same affirmations, she attempted to close his lips by words little less romantic than his own, telling him that, should he happen to die before the date she had appointed, it would ever redound greatly to his honour that he had been esteemed worthy to wed a Queen such as herself, and that many men would have considered themselves very happy if only they had been adjudged worthy of that honour."
Whatever might have been the case with other men, the Prince showed no disposition to content himself with so barren a distinction; nor did Christina regard the question as closed, since her cousin was permitted to correspond on the subject with Matthiæ as well as with his father, his letters displaying the same spirit of chivalrous self-abnegation as at his parting interview and expressly urging that the Queen should be reminded of him. Unless she should decide in his favour he could not, he said, return with honour to Sweden, and begged that, so soon as peace was made, he might be given employment abroad. Should she not arrive at a definite determination[,] it would be best, he observed later on, that he should pass his days on the coast of the Baltic, and live there in tranquillity and[,] as it were[,] in retreat.
Whilst Charles Gustavus was making professions of disinterested devotion, the Estates of the Realm were urging marriage upon the Queen. The answers she returned were evasive. Thanking them for their affection, she stated that, though feeling no present inclination to take a husband, she might nevertheless consent to accede to their wishes for the good of the kingdom and the pleasuring of her subjects, and further inquired whether, in choosing her cousin, she would meet with their approval. She was quickly reassured on this point; but any hopes Prince Charles might have built upon the chances of her yielding to the instances of the representatives of the people were doomed to disappointment; and she continued to maintain her attitude, free from any pledge.
It appears clear that, from whatever cause, her distaste for matrimony was growing. In part due to a preference for untrammelled liberty, it is not unlikely that, as some averred, it was also the result of a prejudice instilled into her mind by Magnus de la Gardie; since, in after-days, and when the latter had fallen from the pinnacle on which she had placed him, she warned her cousin that his brother-in-law was unworthy of his affection and pity, by reason of the ill services he had rendered him. If she had not wedded the Prince, de la Gardie was the cause, having not only dissuaded her from the match, but inspired her with an aversion to Charles. The hopes of the nation were at all events doomed to disappointment. Christina's antipathy to marriage, far from diminishing, only deepened with time; and in the year when her final decision was to be taken[,] she is quoted by Chanut as declaring that she would choose death rather than a husband.
In the meantime the Peace of Westphalia, concluded in October 1648, had ended the Thirty Years' War, leaving the Powers who had taken part in it at liberty to turn their attention to domestic concerns. To Sweden the net result of the peace was five million crowns, the cession of the secularised Archbishopric of Bremen and Bishopric of Verden, and the possession of Upper Pomerania, Stettin, the island of Rügen and the city of Wismar, to be held as fiefs of the Empire. The successes of Christina's reign were crowned.
A few months later, in February 1649, she had taken the definite step of communicating to the Senate her repugnance to marriage; and, in consideration of the importance of a speedy settlement in the event of her dying childless, had pressed them to declare her cousin, Prince Charles, her successor.
The proposal was unexpected, and, taken by surprise, her hearers at first remained mute. The silence was presently broken by voices raised in protest, expostulation, and negation. The Senate was not disposed to do the Queen's bidding. Christina, however, unused to opposition, turned fiercely upon the dissentients. With a spirit reminiscent of Elizabeth Tudor, she told the members present that she was well aware that there were those among them who, regarding her as the last of her house, were counting upon their personal share in the election to follow upon her death. To them she had to say that not one of their house was to be preferred to Prince Charles. Others desired a change in the form of government, considering their interests before the welfare of the State. Had such a change been desirable[,] she would herself have taken measures to provide for it after her death, but, considering the habits of the nation, and regarding the destruction of the monarchy as an injustice, she desired to obviate the misfortunes incident to an election.
The scene, as it proceeded, was characteristic both of Christina and of the fashion of free speech prevailing in the Senate. Constable Torstenson, belonging to her own party at Court and one of the most loyal of her subjects, told his mistress plainly that only for her sake was any respect paid to Prince Charles. To turn themselves into slaves required overmuch reflection, though he had never contemplated introducing the republican form of government into Sweden.
After a digression dealing with the present condition of France and England, Christina returned to the point under discussion. Were she to die, she said, she wagered her two ears that her cousin would never come to the throne. Let him, therefore, be declared her successor; and when Torstenson expressed his belief that, should the Prince be denied her hand, he would remain unmarried, she replied by a frank expression of incredulity. Love, she said, was not kindled for one woman only, and a crown was a fair maiden. She had told Charles that in him, no more than a little Prince, it was great daring to aspire to wed a Queen. After which, condescending to meet the arguments that had been advanced, she admitted that she was entirely in accord with the Senate in believing that Charles had no right to the throne. Nevertheless she begged that, by favour and grace, and for the good and security of the realm, he might be recognised as her successor.
Some days later the question was referred to a Committee of the Estates, called into Council with the Senate. Again the Queen in person expounded her views and wishes. Again a hot argument ensued, Christina protesting that not a word should be extracted from her on the subject of marriage until her will had been executed. When Bishop Matthiæ urged that she was bound by the decrees of the realm to marry, she replied by an indignant protest. No one in the world, she declared, could compel her, should she not herself determine upon the step. She might do so — she did not deny it. To wed for the good of the realm was a great motive. But were she able to safeguard its interest by other means[,] she would have done all that could be demanded of her. What she had promised the Prince she would religiously perform, "but you are not at this time to know what it is that I have promised him." To the assertion of Matthiæ that the report that she had announced her intention of conferring her hand on her cousin was current in Europe, and to his question what would be said by the world of her present conduct, she replied negligently that when it had been talked of enough[,] another subject of conversation would be found.
The Queen was determined, the Senate and the Estates were not; in the end Christina carried her point, and the deed making Charles Gustavus heir to the crown of Sweden was signed; though Oxenstiern, affixing his signature to the document, did so with sorrow and anger. If, he told the official sent to him with it, his grave were open before him and he was to choose between it and the endorsement of this Act of Succession, he would prefer to enter his grave. So long, however, as Christina had her way[,] she probably cared little for disapproval or blame, and her success is a singular proof of the ascendancy she exercised over older and wiser heads.
Thus the first step towards abdication was taken. Christina dead, or otherwise removed, the future of Sweden, so far as she could compass it, was assured. But she conferred the crown on her cousin as a subject who had no claim to it. The Prince, it was stated in a contemporary memoir, accepted, under certain conditions, the honour offered him. "That is false and ridiculous", the Queen noted on the margin. "Could he fail to accept on his knees so great good fortune, so little merited and less hoped for? For not without losing his senses could he have hoped for it."
Wisely or not, the thing was done. At the Coronation, when it took place, Prince Charles, now returned from Germany, occupied his place as recognised heir to the throne. Christina had triumphed over Chancellor and Senate.
Swedish translation (by Flygare):
Det var gifven sak att Kristinas ungdom skulle ge anledning till förvecklingar och att framtiden skulle höljas i ovisshet så länge hon förblef ogift. Frågan om hennes giftermål var af största vikt, icke endast för Sverige utan för hela Europa. Kungen-gemålen skulle, om han var befryndad med något af de mäktiga regerande husen, tillföra sin makas land en tillökning i betydelse, som kunnat innebära ett hot för grannstaterna; inflytandet af en äkta man, som anslutit sig till någon viss politik eller till något visst parti, vare sig inhemskt eller utländskt, blefve en faktor att taga med i räkningen, under det att inom Sverige, framför allt vid hofvet, den okloka ynnest, som visats Magnus Gabriel de la Gardie, tjänat till varnande exempel med afseende på den risk som förband sig med att den odelade makten låg i händerna på en tjuguettårig drottning och troligen stegrat undersåtarnas önskan att se henne genom giftermål skyddad åtminstone för några af hennes ställnings faror. Hittills var det dock omöjligt att annat än gissningsvis sluta sig till hvem hon kunde komma att välja.
Ingen må undra om hon blifvit litet yr i hufvudet. Af natur och genom uppfostran benägen att hysa ett öfverdrifvet begrepp om sin ställning och sin person, kunde hon icke vara okunnig om att hon uppträdde icke allenast inför det valda auditorium som representerades af hennes hof och hennes land utan inför hela Europa, och detta medvetande kunne knappast undgå att inverka på spelet. En af Chanut till sitt hemland afsänd beskrifning på henne framställer hennes bild vid tjuguett års ålder. Anmodad af Anna af Österrike och den unge kung Ludvig att skaffa dem ett porträtt af drottningen, ersatte envoyén porträttet med en redogörelse för hennes seder och vanor, hennes sätt att skicka sig och lefva, som framställer en bild tecknad af en noggrann och omsorgsfull iakttagare, den där hade talrika tillfällen att observera hvad han skildrade. Det är möjligt, att hon poserade för sitt porträtt, men om så var, är det troligt att hennes ställning var omedvetet konstlad och att Kristina, då hon spelade en roll, trodde sig vara naturlig. På ett så långt tidsafstånd är den frågan svår att afgöra. Man måste äfven komma ihåg att posen har en växande tendens att öfvergå till en andra natur så att en återgång till enkelhet kan i sin ordning, hur paradoxt det låter, nästan få karaktären af pose. Hvad Kristina beträffar är det antagligt, att hon efter att ha bildat sig ett ideal af hvad drottningen af Sverige borde vara, ärligt trott sig ha uppnått det, och om ett bedrägeri här förelåg, bedrog hon sig nog också själf.
Vare därmed huru som helst, nog af, denne fransmans beskrifning på Kristina gör det möjligt att uppfånga en skymt af henne då hon som ung flicka uppträdde i sitt brokiga hof, hvilket bestod af ädlingar tillhörande gamla familjer, rådsherrar och statsmän samt män som hon höjt från deras obskyra ställning, utländska äfventyrare, vetenskapsmän och filosofer. Det var — det måste tilläggas — en kvinnas hof, som aldrig varit lycklig i valet af sina tjänare.
Med afseende på hennes yttre människa tillstod författaren att det var svårt att porträttera ett ansikte som var så växlande i uttrycket — vanligen tankfullt men farligt mulnande, då hon ogillade det som sades. I konversationen afhandlade hon understundom på stoikernas språk dygden och dess höga betydelse, under det att hon i dagligt tal ordade om tingens verkliga värde, trampade sin krona under fötterna och förklarade att dygden var det enda verkligt goda. De stunder voro dock icke långa då hon glömde, att hon var drottning. Hon lyfte snart åter upp kronan, erkände dess betydelse och medgaf, att en god utöfning af hennes eget kall som drottning var det första steget på dygdens stig. Naturen hade, enligt Chanuts tanke, rustat henne väl för rollen. Hennes lätthet att fatta offentliga angelägenheter var anmärkningsvärd, hennes minne så godt att hon frestades att missbruka det. Hon talade latin, franska, tyska, holländska och svenska och studerade grekiska. På sina lediga stunder älskade hon att tala med dem som voro bekanta med vetenskapens underbara fakta och hennes intelligens, som törstade efter kunskap, sökte upplysning i alla ämnen, ehuru hon, längt ifrån att skryta med sin lärdom, snarare undvek att visa den. Det roade henne synnerligen att höra problem diskuteras af sinsemellan olika tänkande personer. Hon behöll sin åsikt för sig själf tills de slutat, då hon helt kort uttalade den, liksom afkunnande ett domslut rörande saken i fråga.
Envoyén omnämnde vidare med förvåning den makt hon, oaktadt sin ungdom, öfvade vid rådsbordet och det behag, den vänlighet och öfvertalande förmåga hon där utvecklade. Det var somliga som skrefvo rådsherrarnes undergifvenhet på räkningen af den vördnad man ägnade henne som kvinna. Men det var inte Chanuts åsikt. Han ansåg att en kung begåfvad med hennes egenskaper skulle öfvat samma myndighet. Men han medgaf, att de skulle ha verkat mindre öfverraskande än att se en flicka efter behag leda sina gamla visa rådgifvares sinnen.
Sällan samtalade hon med damerna vid sitt hof, enär statsgöromål och friluftssysselsättningar — som hon älskade — lämnade föga tid öfrig därtill, men äfven vid högtidligare tillfällen iakttog man att hon var mera road af att tala med män. Den tid som lämnades henne öfrig af de offentliga angelägenheterna ägnade hon förnämligast åt studier. En kvarts timme på sin höjd offrade hon åt toaletten, och utom vid större fester voro en kam och ett band allt som behöfdes för att pryda hennes hår.
Kristina, sådan hon här beskrifves, var icke den kvinna som blindt eller på politisk tillskyndelse skänkte bort sin hand. Att hon ännu var ogift berodde icke af att hon led brist på friare. Gustaf Adolf var knappt död förrän de danska prinsarne anmäldes som aspiranter till hans dotters hand, och änkedrottningen ansågs gynna den yngre broderns anspråk. Hennes syn på saken delades icke af Axel Oxenstierna, som skref hem från Tyskland och bad rådet skydda barnets sinne för ingjutandet af dylika tankar. Maria Eleonora, tillade han, hade föga eller intet att skaffa med afseende på bortlofvandet af drottningens person. Rikets intressen voro koncentrerade i Kristina, då däremot hennes mor betydde ganska litet. Rådet och ständerna skulle aldrig ge sitt samtycke till ett danskt giftermål.
Sedan de danska prinsarna blifvit affärdade, följde i sinom tid andra friare. Kristinas kusin, kurfursten af Brandenburg, var en af dem, och möjligheten af ett giftermål med någon af kungarna af Spanien, Portugal[,] Ungern eller romerske konungen afhandlades mer och mindre allvarligt. Det fanns knappt en giftasvuxen furste i Europa, som icke nämndes som ifrågakommande. Men alla hade de en svår rival i Kristinas kusin, Karl Gustaf. Fördelaktigare ställd än mera aflägset boende medtäflare, hade han vuxit upp tillsammans med drottningen, enär han och hans systrar varit hennes barndomsvänner och lekkamrater och det återstod att visa, huruvida pfalzgrefven handlat klokt då han, trots rådets afsnäsning, gifvit sina barn svensk uppfostran. Hans äldste son var en man, som ej ägde någon framstående personlig dragningskraft, men vid sjutton års ålder är inte ens en drottning så synnerligen kritisk i fråga om en tillbedjare, och då hon var sjutton år föreföll det inte osannolikt, att hon komme att gifta sig med sin kusin. Den tid som sedan dess förflutit hade åstadkommit en förändring i hennes känslor; hon var ogift och mer och mer oviss med afseende på sina önskningar i giftermålsfrågan. Den ende beundrare hon varit benägen att gynna — skref hon till Chanut i ett odateradt bref — skulle ha varit Karl Gustaf, emedan han var tapper och ädelmodig. Men hon hade fattat motvilja mot äktenskapet: »Jag var barn, då jag lofvade min kusin att gifta mig med honom. Nu är jag grande fille och underskrifver icke någon hjärtats förbindelse. Jag skulle alltför snart bryta den. Hellre gåfve jag honom min krona än jag gifte mig med honom».
Alternativet fattades, äfven om det icke så begagnats, som en retorisk figur vid den tid då brefvet skrefs, och tronafsägelsen hade då icke tagit form af någon egentlig möjlighet. De tre år som följde på hennes trassel — om det så kan kallas — med Karl Gustaf hade dominerats af den unge de la Gardie. Hans far hade verkligen, efter hvad som sades, smickrat sig med hoppet om att hans son skulle kunna vinna drottningens hand, och ehuru misstanken att Kristina ärnat dela tronen med grefve Magnus Gabriel grundligt skingrades genom hans förening med pfalzgrefvens dotter, visade Kristinas tillgifvenhet för honom intet tecken till aftagande och torde någon tid ha gjort henne obenägen att ingå giftermål med någon annan.
Så länge hon var ung och ogift kunde de som omgåfvo henne icke undgå att beskyllas för att nära ärelystna förhoppningar, och i likhet med sin medtäflare anklagades Axel Oxenstierna själf från somliga håll för att önska gifta henne med sin son. Drottningen, så skref rikskansleren till sin son, hade i samtal med honom vidrört ämnet och då sagt, att bästa sättet att göra slut på detta rykte var att den unge Oxenstierna gifte sig, en åsikt i hvilken hans far instämde. Dylika fantasier, sade han, vore endast att skratta åt, men illviljan hade begagnat saken som en förevändning att svärta familjens rykte och valet af en god hustru skulle göra slut på skvallret.
Karl Gustaf var då den ende giftermålskandidaten som togs på allvar, och ett i hans memoarer intaget samtal kastar ett visst ljus öfver förhållandet kusinerna emellan, då han 1647 lämnade Sverige för att som generalissimus taga befäl öfver hären i Tyskland.
Under den tid som förflutit sedan Kristina trott sig vara förälskad i sin lekkamrat hade mycken erfarenhet hopat sig och hennes syn på lifvet och äktenskapet hade betydligt modifierats. Hon hade äfven lärt känna möjligheter, som representerats af grefve Magnus Gabriel de la Gardie. Då hennes kusin i den senares och hennes lärare Johannes Matthiæs närvaro — tillfället var utan tvifvel illa valdt — yrkade på ett bestämdt aftal, vägrade Kristina helt enkelt att anse sig på något sätt bunden af det hon sagt som barn och upphäfde hvarje förbindelse hon då kunnat ingå, såsom ingången vid en ålder, då intet löfte vore bindande. Sedan hon på detta sätt klarat vägen genom att häfda sin frihet, förkunnade hon, att hon ännu icke bestämt sig, men att hennes beslut skulle fattas vid kröningen, sedan hon fyllt tjugufem år. Hon fogade härtill den viktiga och obetänksamma förklaringen, att om hon icke då förmälde sig med Karl Gustaf, skulle hon icke taga någon annan gemål och göra hvad i hennes förmåga stod att få honom korad till sin efterträdare. Hon höll emellertid ord.
På denna oförsiktiga kompromiss följde hvad man får förlåta läsaren, om han anser som ett slags dramatiskt kraftprof. Med en teaterhjältes later försäkrade den unge mannen helt storståtligt, att om hans kusin vägrade att taga honom till gemål, ville icke han för sin del acceptera hennes öfriga anbud utan skulle i så fall lämna Sverige för alltid.
»Kristina«, så säger hennes biograf, »förebrådde honom hans romantiska griller[,] och då Karl Gustaf fortsatte med samma försäkringar, sökte hon förmå honom till tystnad medelst ord föga mindre romantiska än hans egna, i det hon sade honom, att om han händelsevis dog före den tid hon utsatte, skulle det alltid högeligen bidraga till hans ära, att han aktats värdig att gifta sig med en drottning sådan som hon och att många män skulle ha skattat sig lyckliga om de bara aktats värda en sådan ära.»
Huru fallet än kunnat vara med andra män, säkert är att Karl Gustaf icke visade någon benägenhet att låta sig nöja med en så föga båtande utmärkelse. Icke heller Kristina ansåg frågan afslutad, enär det tilläts hennes kusin att i ämnet brefväxla med Johannes Matthiæ så väl som med sin far. I hans bref skönjes samma anda af ridderlig själfförsakelse som lagts i dagen vid afskedstagandet och han anhåller uttryckligen att drottningen måtte bli påmind om honom. Så framt hon icke beslöt sig till hans fördel, kunde han icke, så sade han, med heder återvända till Sverige utan anhöll att han, så fort fred blifvit sluten, måtte tilldelas sysselsättning i utlandet. Skulle hon icke kunna fatta ett afgörande beslut, vore det bäst — så skref han längre fram — att han tillbringade sina dagar vid Östersjöns kust och där lugnt lefde fram sitt lif i tillbakadragenhet.
Under det att Karl Gustaf uttalade dessa försäkringar om sin oegennyttiga hängifvenhet, yrkade rikets ständer på att drottningen skulle gifta sig. De svar hon afgaf voro undvikande. I det hon tackade dem för deras tillgifvenhet förklarade hon, att ehuru hon för närvarande icke kände sig böjd för att taga en gemål, skulle hon likväl möjligen tillmötesgå deras önskningar för rikets välgångs skull och för att göra sina undersåter till viljes samt frågade vidare, om hon, i händelse hon valde sin kusin, skulle vinna deras gillande. På den punkten blef hon snart lugnad, men i händelse Karl Gustaf byggt några förhoppningar på att hon skulle gifva vika för folkrepresentanternas trägna maningar, voro dessa förhoppningar dömda till undergång och hon fortfor att bibehålla sin ställning utan att i den vägen förbinda sig till någonting.
Det framgår med full klarhet, att hvilken än orsaken var, växte hennes motvilja mot äktenskapet. Delvis alstrad af hennes förkärlek för en oinskränkt frihet, är det icke osannolikt att den, som somliga påstodo, äfven var resultat af en fördom som Magnus Gabriel de la Gardie ingjutit i hennes sinne, ty längre fram och sedan denne fallit från den höjd hvarpå hon uppsatt honom, underrättade hon sin kusin om att hans svåger var ovärdig hans tillgifvenhet och medlidande på grund af alla de otjänster han gjort honom. Om hon icke gift sig med Karl Gustaf, var de la Gardie anledningen därtill, enär han icke endast afrått henne från giftermålet utan äfven ingifvit henne ovilja mot Karl Gustaf. Nationens hopp var i alla händelser dömdt att gå om intet. Kristinas vedervilja mot äktenskapet fördjupades allt mer med tiden, och det år, då hon skulle fatta sitt afgörande beslut, påstår Chanut, att hon förklarat, att hon hellre valde döden än en make.
Emellertid hade den Westfaliska freden, som slöts i oktober 1648 gjort slut på det trettioåriga kriget, och de makter som deltagit däruti voro nu i tillfälle att rikta sin uppmärksamhet på inre angelägenheter. För Sverige var resultatet af kriget fem miljoner riksdaler netto, de till världsliga områden förvandlade biskopsstiften Bremen och Verden samt ägandet af Vor-Pommern, Stettin, ön Rügen och staden Wismar, hvilka samtliga skulle innehafvas som län i Tyska riket. Framgångarna under Kristinas regering hade nu nått höjdpunkten.
Några månader därefter, i februari 1649, hade hon tagit det afgörande steget att meddela rådet sin motvilja mot att ingå äktenskap och med hänsyn till vikten af att ha successionen betryggad, i händelse hon skulle dö barnlös, hade hon sökt öfvertala rikets råd att förklara hennes kusin Karl Gustaf för hennes efterträdare.
Förslaget kom oväntadt och hennes åhörare blefvo så öfverraskade, att de till en början förstummades, men tystnaden bröts inom kort af röster, som höjde sig till protest, föreställningar och afslag. Rådet var icke benäget att rätta sig efter drottningens bud, men Kristina, icke van vid motstånd, angrep häftigt de från hennes mening afvikande. I en ton, som påminde om Elisabet Tudors, sade hon de församlade ledamöterna, att hon mycket väl visste, att det bland dem funnos sådana som betraktade henne som den sista i sitt hus och som räknade på sin personliga andel i det val som skulle följa på hennes död. Till dem ville hon nu säga, att icke någon af deras hus komme att föredragas framför Karl Gustaf. Andra önskade en förändring i styrelseformen, i det de mera höllo på sina egna intressen än på statens välfärd. Om en sådan förändring varit önskvärd, skulle hon själf vidtagit åtgärder för ombesörjandet däraf efter hennes död, men med hänsyn till nationens vanor och på grund af att hon ansåg monarkiens störtande som en orättvisa, önskade hon afvända de olyckor som ett val kunde medföra. Fältmarskalken Torstensson som tillhörde hennes parti vid hofvet och var en af hennes trognaste undersåtar, sade helt öppet sin härskarinna att det endast var för hennes skull man visade Karl Gustaf någon vördnad. Man måste väl betänka sig innan man gjorde sig till slaf, ehuru han för sin del aldrig haft för afsikt att införa den republikanska styrelseformen i Sverige.
Efter en afvikelse, hvarunder Kristina sysselsatte sig med det dåvarande tillståndet i Frankrike och England, återkom hon till den diskuterade frågan. Om hon skulle dö, så sade hon, kunde hon sätta sina båda öron i pant på att hennes kusin aldrig kom på tronen. Låt därför så ske, att han blir utnämnd till tronföljare! Då Torstensson sade sin tro vara den, att pfalzgrefven aldrig skulle gifta sig, om hon vägrade honom sin hand, svarade hon öppet, att hon var af annan mening. Kärleken, sade hon, tändes icke blott för en enda kvinna och kronan var en fager tärna. Hon hade sagt Karl Gustaf, att det för honom som en småfurste vore i hög grad förmätet att eftersträfva en drottning till brud. Därefter nedlät hon sig att besvara de invändningar som blifvit gjorda och medgaf, att hon ansåg rådet ha fullkomligt rätt i att Karl Gustaf icke hade några berättigade arfsanspråk på tronen. Icke dess mindre bad och bönföll hon att han af gunst och nåd samt för rikets välfärds och trygghets skull måtte bli erkänd som hennes efterträdare.
Några dagar därefter hänsköts frågan till ett utskott af ständerna, kalladt att förhandla med rådet. Åter framlade drottningen personligen sina åsikter och önskningar. Åter uppstod en het ordstrid och Kristina förklarade, att man icke kunde förmå henne att säga ett ord i giftermålsfrågan förrän man fogat sig efter hennes vilja. Då biskop Johannes Matthiæ påstod, att hon af rikets lagar ålades att gifta sig, svarade hon med ett harmset förnekande däraf. Ingen i världen, sade hon, kunde tvinga henne att taga ett sådant steg, om hon inte själf beslöt sig därför. Hon kunde möjligen göra det — det nekade hon inte till. Att gifta sig för rikets väl var att handla efter en storslagen bevekelsegrund. Men om hon genom andra medel lyckades betrygga dess intressen, så hade hon gjort allt hvad man kunde begära af henne. Hvad hon lofvat Karl Gustaf, det skulle hon troget hålla, »men den här gången fån I icke veta hvad det är jag lofvat honom». På biskopens försäkran att ryktet om att hon tillkännagifvit sin afsikt att skänka kusinen sin hand var spridt i hela Europa och på hans fråga om hvad hon trodde att världen skulle säga om hennes nuvarande beteende svarade hon helt vårdslöst, att när de talat sig trötta om den saken, skulle de nog finna ett annat samtalsämne.
Drottningen var fast besluten, men så var icke förhållandet med rådet och ständerna. Till sist dref Kristina igenom sin vilja, och den handling som gjorde Karl Gustaf till Sveriges tronarfvinge undertecknades, ehuru Oxenstierna, då han satte sitt namn under dokumentet, gjorde det med sorg och vrede. Om, det sade han tjänstemannen som skickats till honom med det, om grafven legat öppen för honom och han haft att välja mellan den och sitt underskrifvande af successionsakten, hade han föredragit att stiga ned i sin graf. Om blott Kristina fick sin vilja fram, frågade hon troligen föga efter vare sig gillande eller klander, och hennes framgång utgör ett egendomligt bevis på det välde hon utöfvade öfver äldre och klokare hufvuden.
Och så var första steget till tronafsägelsen taget. Om Kristina afled eller flyttade till ett annat land, var Sveriges framtid, så vidt det kom an på henne, betryggad. Hon tilldelade emellertid sin kusin kronan i hans egenskap af en undersåte den där icke hade några anspråk på den. I memoarer från den tiden läses att Karl Gustaf under vissa villkor mottog den ära som bjöds honom. »Det där är falskt och löjligt», anmärkte drottningen i marginalen. »Kunde han väl undgå att på sina knän mottaga en sådan gåfva, så föga förtjänt och än mindre motsedd? Han skulle ju ha varit från vettet, om han hoppats någonting dylikt.»
Om visligt eller icke, var nu saken gjord. Vid kröningen intog Karl Gustaf, nu återkommen från Tyskland, sin plats som erkänd arfvinge till tronen. Kristina hade segrat öfver rikskansleren och rådet.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Note: Stettin is the German name for the city of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.
.jpg)
