Francis William Bain on Kristina revealing her final decision to abdicate and the negotiations for her future maintenance

Source:

Christina, Queen of Sweden, pages 233 to 237, by Francis William Bain, 1890; original at the University of Connecticut Library

https://archive.org/details/christinaqueenof00bain/page/232/mode/2up

The account:

In Feb. 1654 she wrote her letter to Chanut; on the eleventh of the same month she had already communicated her intentions to the Senate; she told them that she had summoned them to hear what she was going to lay before the Diet at the next meeting, namely, her abdication. Though three years ago she had yielded to their dissuasions, she had now determined to carry it out; for her successor they had Charles Gustavus, already nominated, and well able to supply her place. She did not fear criticism, her resolution was taken: she did not apply to them now for advice, but assistance in furthering the matter. The Senate, astonished and dismayed, made every effort to alter her mind, but unsuccessfully; she said her purpose was fixed, and left them. On a subsequent meeting, four days later, she placed it before them again. Count Brahé opposed her with great vehemence, asserting it to be a desertion of duty, and that they who counselled her in the matter were rascals. Christina said he was going too far; there were many who would see her abdicate with great pleasure: she was not able to discover to them the true reason for the course she took, which, however, they would learn ere long. The matter was adjourned to the meeting of the Diet in the following May. In the interval Christina treated with Charles respecting the revenues she wished to retain in her private condition. The ambitious Prince saw the dawn of his reign with secret joy, nevertheless he made decent but ineffectual attempts to turn her from her purpose. Christina at first demanded the absolute sovereignty and revenues of many important towns and districts; this, however, she had to forego, and content herself with a fixed revenue, to be submitted to the Diet. She also endeavoured to make further regulations for the succession, seeing Charles Gustavus was as yet unmarried, and might die without heirs; but here, too, she had to give way. She is said to have cast her eyes for that purpose on the young Count Tott, whom she viewed with favour at the time, a descendant of Eric XIV.; she wished to make him a duke, along with Brahé and Oxenstiern; but by the representations of the two latter she relinquished her design.

On May 12 [sic] the Diet was held at Upsala. Among others, Whitelocke has left us an account of it, "being in an upper room or gallery, where he sat privately, not taken notice of by any, yet had the full view of the great hall where the Ricksdag met, and heard what was said." He describes the splendid appearance of this great hall and the entry of the four Orders. "About nine o'clock there entered at the lower end a plain lusty man in his boor's habit, with a staff in his hand, followed by about eighty boors;" after them the citizen Order, then the nobility, and clergy. "All being sat", came in the Queen's guard, the senators, the Court, and the Queen herself, who walked up the lane they made for her and took her seat "in the chair of state, all of massy silver, a rich cushion in it, and a canopy of crimson velvet richly embroidered over it." The Chancellor should have made the opening speech, but he remained silent. The Queen beckoned to him, and after a little speaking together he returned to his place; he would take no part in removing the crown from the head of a descendant of the house of Vasa. "The Queen sat down again a little time; then[,] rising up with mettle, she came forward, and with a good grace and confidence spake to the assembly." She told them that they would doubtless be astonished at the reason why they had been summoned, being a thing without precedent: but if they reflected upon it, they would see that it was no new resolve, but a thing of long premeditation. She reminded them of the succession assured to her cousin, and his eminent qualities, whom they would doubtless joyfully welcome to the throne; she recalled her unwearied diligence and service of the state during the ten years of her reign, demanding nothing in return but that they would consent to her resolution, which was firm and ineradicable: and concluded with her wishes for the future good of the country. Her speech was answered by others from the Archbishop and the Grand Marshal, setting forth their gratitude and approbation of her reign, and praying her to give up her determination to abdicate. "In the last place stepped forward the Marshal of the Boors, a plain country fellow, in his clouted shoon, and all other habits answerable;" "without any congées or ceremony at all, he spake to her Majesty:

"'O Lord God, Madam, what do you mean to do? It troubles us to hear you speak of forsaking those that love you so well as we do. Can you be better than you are? You are Queen of all these countries, and if you leave this large kingdom, where will you get such another? ... Continue in your gears, good Madam, and be the forehorse as long as you live, and we will help you the best we can to bear your burden.' ... When the boor had ended his speech, he waddled up to the Queen without any ceremony, took her by the hand and shook it heartily, and kissed it two or three times; then[,] turning his back to her, he pulled out of his pocket a foul handkerchief, and wiped the tears from his eyes."

Schering Rosenhane then read a paper in which the Queen reviewed her political and domestic relations, and invited the Estates to consider the allowances to be paid her. And then the Estates left the hall as they had come in.

After attempting to shake her resolution once again, the Diet agreed to her abdication; yet would not, as has been said, grant the lands demanded, but only the revenues accruing from them: namely, from the isles of Œland, Gothland, and Œsel, Wollin, Usedom, the town and castle of Wolgast, and some lands in Pomerania. There were some who wished to compel her to live in Sweden, and not spend these revenues out of the country. But Charles Gustavus opposed himself to this, not only to oblige Christina, but because he had no wish to see her remain in the kingdom on his own account.

Above: Kristina.

Notes: The famous speech by the peasant to Kristina is a fabrication by Whitelocke.

Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.

Wollin is the German name for the Polish island of Wolin and a town on it, in the Baltic Sea.

Usedom is the German name for the Polish island of Uznam in the Baltic Sea.

Laure Junot, Duchess of Abrantès's biography of Kristina in "Les Femmes célèbres de tous les pays: leurs vies et leurs portraits", year 1834, part 5

Sources:

Les Femmes célèbres de tous les pays: leurs vies et leurs portraits, pages 81 to 82, by Laure Junot, Duchess of Abrantès, and Joseph Straszewicz, 1834; original at the National Library of France (Bibliothèque nationale de France)

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k5489241k/f112.item

Memoirs of Celebrated Women of All Countries. With Portraits by the Most Eminent Masters, pages 233 to 234, by Laure Junot, Duchess of Abrantès, and Joseph Straszewicz, translator anonymous, 1834; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=Yq5VAAAAcAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Memoirs+of+Celebrated+Women+of+All+Countries.+With+Portraits+by+the+Most+Eminent+Masters+1834&source=gbs_navlinks_s

The biography:

Lorsqu'elle eut vingt ans, les états du royaume lui demandèrent humblement de se choisir un mari.... En écoutant celui qui lui portait la parole, elle parut agitée.... son front devint sombre, et elle parut se contenir avec peine. Elle ne donna ce jour-là qu'une réponse évasive; mais, à quelque temps de là, les états ayant fait une nouvelle tentative, elle s'emporta sans mesure, et demanda pour quelle raison on prenait autant de licence envers elle.

L'orateur répondit que la Suède, qui la révérait déjà pour elle-même, avait aussi une profonde adoration pour la race de Gustave Wasa.

— C'est pour avoir des fils qui vous ressemblent, madame, et qui soient descendans de Gustave-Adolphe, l'honneur de la Suède!

— Eh! monsieur, s'écria Christine, que savez-vous si je ne mettrai pas au monde un Néron aussi bien qu'un Auguste?...

Puis elle ajouta:

— Ne me forcez pas à se marier... Je hais le mariage.... J'aimerais mieux vous désigner un prince qui prît la couronne à ma place que d'être votre reine en perdant mon indépendance!...

Les états s'éloignèrent sans répondre; mais le mécontentement était visible. Christine le vit; et, de ce moment, son parti fut arrêté.

English translation (by anonymous translator):

When she had reached her twentieth year, the states of the kingdom humbly solicited her to choose a husband. As she listened to their address, she became violently agitated, and seemed to struggle with difficulty against her rising passion. She, nevertheless, returned an evasive answer; but a short time after, the states having renewed their request, Christina, in violent anger, asked them how they dared to address her upon that subject.

The chief member of the deputation replied, that the Swedish nation revered her for herself; but at the same time entertained the most profound adoration for the family of Gustavus Adolphus.

"It is, madam, that you may have sons who resemble you, who are the descendants of your great and royal father, and the pride of the Swedish nation."

"How do you know", exclaimed Christina, "that I may not give birth to a Nero instead of an Augustus?" She then added: "Do not force me to marry. I hate marriage, and should prefer selecting a prince to reign in my stead, to being your queen with the loss of my independence."

The states withdrew in silence, but their disappointment was manifest; Christina perceived it, and from that moment her resolution to abdicate was formed.

Above: Kristina.

Above: Laure Junot, Duchess of Abrantès.

Laure Junot, Duchess of Abrantès's biography of Kristina in "Les Femmes célèbres de tous les pays: leurs vies et leurs portraits", year 1834, part 4

Sources:

Les Femmes célèbres de tous les pays: leurs vies et leurs portraits, page 81, by Laure Junot, Duchess of Abrantès, and Joseph Straszewicz, 1834; original at the National Library of France (Bibliothèque nationale de France)

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k5489241k/f112.item

Memoirs of Celebrated Women of All Countries. With Portraits by the Most Eminent Masters, pages 232 to 233, by Laure Junot, Duchess of Abrantès, and Joseph Straszewicz, translator anonymous, 1834; original at The British Library

https://books.google.com/books?id=Yq5VAAAAcAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Memoirs+of+Celebrated+Women+of+All+Countries.+With+Portraits+by+the+Most+Eminent+Masters+1834&source=gbs_navlinks_s

The biography:

Pendant ce temps, Christine grandissait. On voit qu'elle était à une grande et docte école; son esprit, vif et pénétrant, devait en profiter. A l'âge de quinze ans, elle étonnait ses ministres par la clarté de ses pensées, la grandeur de ses vues et de ses plans pour l'avenir de la Suède. Naturellement vive et passionnée comme une jeune fille de l'Andalousie, plutôt que comme devait l'être une vierge du Nord, elle ne formait que des projets gigantesques, dont elle reportait toute la gloire à son père, dont la mémoire était un culte pour elle.... Ardente dans tous ses vouloirs, elle poursuivait l'étude des sciences abstraites avec l'assiduité d'un professeur... A peine put-elle avoir une volonté, même avant sa majorité, qu'elle fit venir à sa cour les savans les plus distingués de l'Europe. Bochart, Grotius, Descartes, et plusieurs autres talens illustres furent attirés à Stockholm, et traités par elle avec une distinction qui blessait souvent les nobles du royaume; mais Christine avait un esprit trop supérieur pour recevoir même une influence de l'effet qu'elle pouvait produire en agissant ainsi. Une des affaires les plus importantes qui occupèrent Christine pendant son règne, fut, sans aucun doute, la paix de Westphalie, qui pacifia toute l'Allemagne. Salvius, son chancelier particulier, et qui était son second plénipotentiaire au congrès, contribua beaucoup à la conclusion de cet acte important. Christine en fut reconnaissante, et, pour récompenser les services de Salvius, elle l'éleva à la dignité de sénateur. Cette dignité n'était conférée en Suède qu'au rang et à la naissance.

«Messieurs», dit la reine au sénat, «lorsqu'il est question d'avoir de sages et de bons avis, on ne demande pas les seize quartiers, mais ce qu'il faut faire... Il ne manque à Salvius que d'être noble... on est toujours d'assez bonne maison quand on ne mérita jamais aucun reproche.... Quant à moi, il me convient et m'importe d'avoir des gens capables....»

Lorsque Christine fut majeure, elle montra à l'Europe étonnée, que Gustave-Adolphe avait laissé l'esprit d'un grand roi sur la tête de sa fille. Elle gouverna avec sagesse, et rien dans sa conduite ne sembla faire présager la reine folle, la femme tigresse, qu'elle révéla ensuite au monde.

English translation (by anonymous translator):

Meanwhile, Christina acquired with her years, knowledge and talent in a truly astonishing manner. At the age of fifteen she surprised even her ministers by the clearness of her views, and the vastness of her plans for the future prosperity of her dominions.

Lively and impassioned, her character was more that of a native of Southern climes, than of a young girl brought up in the icy North. All her projects were gigantic, and she ascribed the merit of them to her father, whose memory she literally adored. Ardent in all her resolves, she devoted herself to the study of the abstract sciences with the application and perseverance of a professor. Even before she was of age, she received at her court the most celebrated men of learning in Europe. Bochart, Grotius, Descartes, and several other master-minds were treated by her at Stockholm with a respect and distinction which often excited the envy and hurt the pride of the Swedish nobles. But Christina's mind was of a superior cast, and she heeded not the petty jealousies of her offended courtiers. One of the most important acts of her reign was undoubtedly the peace of Westphalia, by which the whole of Germany was restored to tranquillity. Her private chancellor, Salvius, who was her second plenipotentiary at the congress, contributed greatly by his abilities to the conclusion of that important treaty. Christina testified her gratitude to this distinguished negotiator by raising him to the rank of senator, a dignity conferred only upon persons of the highest lineage. In her address to the senate upon this occasion, she said: —

"Gentlemen, when good and wise counsel is required, we do not ask proof of sixteen quarters of nobility, we only think of the matter upon which we need advice. Salvius is deficient only in nobility of birth; but that man's birth is sufficiently noble who has never deserved reproach. For my own part, it is absolutely urgent that I should have men of talent."

When Christina became of age, she proved to the whole of Europe that her youthful soul possessed the energy and spirit of enterprise which had characterised her illustrious father. She governed her kingdom with infinite wisdom, and nothing in her conduct then denoted the insensate queen and ferocious woman which she afterwards became.

Above: Kristina.

Above: Laure Junot, Duchess of Abrantès.

Biography of Kristina in "The Town and Country Magazine", year 1774, part 3

Source:

The Town and Country Magazine, Or, Universal Repository of Knowledge, Instruction, and Entertainment, volume 6, page 638 (December, 1774), published by Archibald Hamilton, 1774; original at Harvard University

https://books.google.com/books?id=zlc3AAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=christina&source=gbs_navlinks_s

The biography:

During the reign of Christina, merit was distinguished and promoted in preference to birth. Salvius, her chancellor, who conducted several negociations advantageous to Sweden, was by his birth excluded from the rank of a senator. That dignity, which is the most exalted in the kingdom, Christina conferred upon him. "When good advice and wise counsels are necessary", said she to the senate, "we only ask of the sixteen divisions what must be done. Salvius wants nothing but birth; he is not only irreproachable, but every way qualified: I must have able counsellors."

Above: Kristina.

Above: Johan Adler Salvius.

Note: want = lack.

Account in the Riksdag protocol of 1927 (the opinion of the Constitutional Committee) on Kristina in 1650 wanting to institute an Order of Immanuel, the idea getting shot down by Axel Oxenstierna, and her in 1653 instituting the Order of Amarante

Source:

Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima Riksdagen i Stockholm år 1627, femte samlingen, page 2 (Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12), published by Norstedt, 1927; original at the University of California

https://books.google.com/books?id=Ir5DAAAAIAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=drottning+kristina&source=gbs_navlinks_s

The account:

År 1650 föreslog drottning Kristina enligt rådsprotokollet av den 2 augusti inrättandet av en verklig orden under benämningen Immanuelsorden. Detta förslag sattes dock aldrig i verket på grund av, såsom det uppgives, det motstånd förslaget rönte från Axel Oxenstjärnas sida. Några år därefter, eller 1653, instiftade emellertid drottning Kristina på egen hand och utan att inhämta rådets mening en hov- och riddare-orden, Amaranta. Denna, som utdelades till flere furstliga jämte andra högt stående personer, blev emellertid ej långlivad. Med drottningens tronavsägelse upphörde Amaranta-orden av sig själv.

English translation (my own):

In 1650, Queen Kristina proposed, according to the Council protocol of August 2, the establishment of a real order under the name of the Order of Immanuel. This proposal was never put into effect, however, due to, as is stated, the resistance the proposal met with from Axel Oxenstierna. A few years later, or in 1653, Queen Kristina, on her own and without seeking the opinion of the Council, established a court and knightly order, Amarante. This, which was awarded to several princes and other high-ranking persons, was not long-lived, however. With the Queen's abdication, the Order of Amarante ceased of its own accord.

Above: Kristina.

Above: Axel Oxenstierna.

Summary of Peder Juel's letter to Christoffer Urne, the Grand Chancellor of Denmark, and the government of Denmark in Copenhagen, dated May 18/28 (Old Style), 1654

Source:

Handlingar rörande Sverges historia, volume 1, page 102, published by Anders Fryxell, 1836

https://runeberg.org/afhandlsve/1/0108.html

https://books.google.com/books?id=o0wCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=drottning+christina+1664&source=gbs_navlinks_s

The letter summary:

... [Stockholm] 18 Maj 1654. Arfprinsens intåg. — Strid i rådet mellan Kristina och Ax. Oxenstjerna. — 12 Örlogsskepp rustas att föra Kristina ut. — Rådet var ovetande om Brehmiska kriget. — Drottningens uppförande mot Portugisiska residenten.

With modernised spelling:

... [Stockholm] 18 maj 1654. Arvprinsens intåg. — Strid i Rådet mellan Kristina och Axel Oxenstierna. — 12 örlogsskepp rustas att föra Kristina ut. — Rådet var ovetande om bremiska kriget. — Drottningens uppförande mot portugisiske residenten.

English translation (my own):

... Stockholm, May 18, 1654. The Hereditary Prince's entry. — Fight in the Council between Kristina and Axel Oxenstierna. — 12 warships are equipped to carry Kristina out. — The Council was unaware of the Bremen War. — The Queen's conduct towards the Portuguese resident.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Christoffer Urne.

Note: The Portuguese resident = António de Silva e Souza.

Council meeting about the succession, February 23/March 5 (Old Style), 1649

Source:

Svenska riksrådets protokoll XIII: 1649, pages 338 to 340, published by Severin Bergh, 1912

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.a0001645555&view=1up&seq=356&q1=351

The council meeting:

Protocoll hollet i Rådet och conferencerne medh Ständernes uthskåt öfver hans F. Dhtz Hertigz Carlls Gustafs Pfaltzgrefvens succession till rijket.

Anno 1649 den 23 Februarij var Hennes Kongl. Maij:t in Senatu sampt Feltherren, Rijckz-Ammiralen, Rijckz-Skattmästaren, Her Gustaf Horn, Her Matthias Soop, Her Åke Axelsson, Her Erich Ryning, Her Cnut Posse, Her Lars Kagg, Her Fridrich Steenbock, Her Thuro Sparre, Her Erich Gyllenstierna, Her Sevedh Bååt, Her Bengt Skytte, Her Åke Hansson Ulfsparre.

Tå proponerade H:s K. M:t och refererade, at Ständerne hade dagen tillförenne genom ett starckt uthskåt låtet föredraga H:s K. M:t tu tingh: 1. om chröningen, at den snart motte gå för sigh; theropå H. M:t hade svarat, at den väl kunde fram på sommaren eller emoot hösten nå sin fort- och framgångh. 2. Det andra var om giftermåhlet, att H. K. M:t dertill ville medh det första förstå; hvilcken saak var af stoor importance, och derföre hade H. M:t taget den ad communicandum medh Rijckzens Rådh; men allenast hade fördt medh uthskåtet häröfver nogre discurser. Dee hade och förehollet H. M:t sit löfte, giordt på sidste Rijckzdagh om Hertigh Carll; det H. M:t dem inthet så præcise eller absolute ville bestå, uthan var allenast tå talat af H. M:t vilkohrligen, at om H. M:t thertill skulle resolvera, ville tå H. M:t kasta sitt afseende på Hertigh Carll Pfaltzgrefven och ingen annan. Men efter Stendernes uthskått mäst drefve opå rijckzens interesse och säkerheet, och een villevalla, som lätteligen kunne endstå, ther H. M:t lade sina ögon igen uthan lijfzerfvinge[r] och successore till Chronan, ty badh H. M:t Rijckzens Rådh, dee ville betrachta och öfverväga denne saken icke allenast såsom Rijckzrådh, uthan och såsom vänner; och kommo saken mäst på tvenne tingh och quæstioner uth: 1. Om giftermåhlet vore ett medell till at försäkra rijket på viss erfvinge. 2. Hade H. M:t tänckt opå ett annat förslagh, om icke Pfaltzgrefven Hertigh Carll vore at declarera för rijckzens arffurste och nämbna till successorem, ther H. M:t kommo nogot dödeliget vidh. Hvilcket nu skulle mehre befordra rijckzens bästa, thet stälte H. M:t till Rådets gode betänckiande.

Deropå taaltes Rijckzens Rådh nogot vidh och sedan genom Feltherren läthe betacka H. M:t underdånligen för den nådige och förtrogne communication i een saak, som är af stoor consideration, och som angår H. M:ts egen höga persohn, så och rijket och alle Ständerne i gemehn och i synnerheet. Voro fuller deres plicht att säija häri sin meeningh, men kunde inthet så hastigt det giöra, begärade derföre nogen lijten dilation.

Kongl. M:t sade sigh väll kunne tänckia, at dee kunde i een sådan hastigheet sigh deröfver icke förklara, men meente nu väll kunne ventileres och discurreres öfver. H. M:t hade fuller uthlåtet sigh emoot Ständerne at vele häröfver deliberera medh Rijckzens Rådh. Och hvadh H. M:t hade medh them taalat, det hade H. M:t alt vilckohrligen talat, så frampt Rijckzens Rådh det känne gott. Kommo nogon olycka opå af incertitudine successoris, tå sijr K. M:t icke, huru H. M:t kan liberera sit samveet, medh mindre at H. M:t communiceradhe denne saken medh Rijckzens Rådh och giorde häri een vissheet. Hade sagt Ständerne dagen tillförenne, som altijdh förr, at H. M:t täncker opå ingen at taga ähn Hertigh Carll, som hade giordt sigh af Chronan högt meriteradt, och icke opå nogon tysk och fremmadh furste, där H. M:t elliest skulle tänckia till giffta sigh. Gifftermåhlet sätter H. M:t à part och till sin tijdh och kan sigh ännu deröfver eenkannerligen icke förklara.

Feltherren meente denne vara een ny deliberation ifrån den förre saken, som i fiohl var aftalt om giftermåhlet. Ty thette vore såsom ett halft vahl, ther man skulle taga Hertigh Carll till arffurste i rijket, och komme vij nu på een annan familiam; ty endogh Hertigh Carll ähr på mödernet af Gustaviana familia, så är H. F. N:de lickväll inthet af fädernet. Derföre badh han på dee andras vägnar, at dee måtte få dilation till betänckia sigh, och kunde dee inthet i H. M:ts præsentie så fullkombligen uthlåta sigh som elliest. Så vore och denne een saak, som icke allenast toucherade Rijckzens Rådh, uthan jämväll alle ständer, höge och låge, fattige och rijke.

H. M:t lät sigh det behaga och gick thermedh uthur Rådet opp i sin cammar, men badh Rijcksens Rådh, at dee inthet ville denne resan skillias åth, förr än dee hade taget denne saken i godh och noga deliberation.

Deropå togo Rickzens Rådh saken ad deliberandum och endtligen gingo sielfve opp och sade H. M:t deres betänckiande; och sedan effter middagen opå K. M:ts befalningh communicerade saken medh Rijckz-Cantzleren, Her Carll Bonde och Grefve Linnardt Torstensson.

With modernised spelling:

Protokoll hållet i Rådet och konferenserna med Ständernas utskott över Hans Furstliga Durchlauchtighets hertigs Karls Gustavs pfalzgrevens succession till riket.

Anno 1649 den 23 februari var Hennes Kungliga Majestät in Senatu samt fältherren, Riksamiralen, Riksskattmästaren, herr Gustaf Horn, herr Matthias Soop, herr Åke Axelsson, herr Erik Ryning, herr Knut Posse, herr Lars Kagg, herr Fredrik Stenbock, herr Thure Sparre, herr Erik Gyllenstierna, herr Seved Bååth, herr Bengt Skytte, herr Åke Hansson Ulfsparre.

Då proponerade Hennes Kungliga Majestät och refererade att Ständerna hade dagen tillförne genom ett starkt utskott låtit föredraga Hennes Kungliga Majestät tu ting: 1. om kröningen, att den snart måtte gå för sig; däruppå Hennes Majestät hade svarat att den väl kunde fram på sommaren eller emot hösten nå sin fort- och framgång.

2. Det andra var om giftermålet, att Hennes Kungliga Majestät därtill ville med det första förstå, vilken sak var av stor importans, och därföre hade Hennes Majestät tagit den ad communicandum med Riksens Råd, men allenast hade fört med utskottet häröver några diskurser.

De hade ock förehållit Hennes Majestät sitt löfte gjort på siste Riksdag om hertig Karl; det Hennes Majestät dem inte så præcise eller absolute ville bestå, utan var allenast då talat av Hennes Majestät villkorligen att om Hennes Majestät därtill skulle resolvera, ville då Hennes Majestät kasta sitt avseende på hertig Karl, pfalzgreven, och ingen annan.

Men efter Ständernas utskott mest drevo uppå riksens intresse och säkerhet och en villervalla som lätteligen kunne entstå där Hennes Majestät lade sina ögon igen utan livsärvingar och successore till Kronan, ty bad Hennes Majestät Riksens Råd de ville betrakta och överväga denna saken icke allenast såsom riksråd, utan ock såsom vänner; och komme saken mest på tvenne ting och kvestioner ut:

1. Om giftermålet vore ett medel till att försäkra riket på viss ärvinge.

2. Hade Hennes Majestät tänkt uppå ett annat förslag, om icke pfalzgreven hertig Karl vore att deklarera för Riksens arvfurste och nämna till successorem där Hennes Majestät komme något dödligt vid, vilket nu skulle mera befordra Riksens bästa; det ställte Hennes Majestät till Rådets goda betänkande.

Däruppå taltes Riksens Råd något vid och sedan genom fältherren läto betacka Hennes Majestät underdånligen för den nådiga och förtrogna kommunikation i en sak som är av stor konsideration och som angår Hennes Majestäts egen höga person, så ock riket och alla Ständerna i gemen och i synnerhet. Vore fuller deras plikt att säga häri sin mening, men kunde inte så hastigt det göra; begärade därföre någon liten dilation.

Kungliga Majestät sade sig väl kunna tänka att de kunde i en sådan hastighet sig däröver icke förklara, men mente nu väl kunna ventileras och diskurreras över. Hennes Majestät hade fuller utlåtit sig emot Ständerna att vilja häröver deliberera med Riksens Råd; och vad Hennes Majestät hade med dem talat, det hade Hennes Majestät allt villkorligen talat såframt Riksens Råd det känne gott.

Komme någon olycka uppå av incertitudine successoris, då ser Kungliga Majestät icke huru Hennes Majestät kan liberera sitt samvete med mindre att Hennes Majestät kommunicerade denna saken med Riksens Råd och gjorde häri en visshet. Hade sagt Ständerna dagen tillförne, som alltid förr, att Hennes Majestät tänker uppå ingen att taga än hertig Karl, som hade gjort sig av Kronan högt meriterad, och icke uppå någon tysk och främmad furste, där Hennes Majestät eljest skulle tänka till gifta sig. Giftermålet sätter Hennes Majestät à part och till sin tid och kan sig ännu däröver enkannerligen icke förklara.

Fältherren mente denna vara en ny deliberation ifrån den förra saken som ifjol var avtalt om giftermålet, ty detta vore såsom ett halvt val där man skulle taga hertig Karl till arvfurste i riket och komme vi nu på en annan familiam; ty, ändock hertig Karl är på mödernet av Gustaviana familia, så är Hans Furstliga Nåde likväl inte av fädernet.

Därföre bad han på de andras vägnar att de måtte få dilation till betänka sig, och kunde de inte i Hennes Majestäts presentie så fullkomligen utlåta sig som eljest. Så vore ock denna en sak som icke allenast toucherade Riksens Råd, utan jämväl alla Ständer, höga och låga, fattiga och rika.

Hennes Majestät lät sig det behaga och gick därmed utur Rådet upp i sin kammare, men bad Riksens Råd att de inte ville denne resan skiljas åt förrän de hade tagit denna saken i god och noga deliberation.

Däruppå togo Riksens Råd saken ad deliberandum och äntligen gingo själva upp och sade Hennes Majestät deras betänkande och sedan eftermiddagen uppå Kungliga Majestäts befallning kommunicerade saken med Rikskanslern, herr Carl Bonde och greve Lennart Torstensson.

French translation (my own):

Protocole tenu au Conseil et aux conférences avec le comité des États sur la succession de Sa Sérénité le duc Charles-Gustave, comte palatin, au royaume.

Le 23 février 1649, Sa Majesté Royale était au Sénat avec le feldmaréchal, le grand amiral, le grand trésorier, M. Gustave Horn, M. Matthias Soop, M. Åke Axelsson, M. Éric Ryning, M. Canut Posse, M. Laurent Kagg, M. Frédéric Stenbock, M. Thure Sparre, M. Éric Gyllenstierna, M. Seved Bååth, M. Benoît Skytte et M. Åke Hansson Ulfsparre.

Sa Majesté Royale proposa alors et dit que les États avaient la veille, par l'intermédiaire d'un comité fort, présenté deux choses à Sa Majesté Royale: 1. concernant le couronnement, qu'il aurait lieu bientôt; à quoi Sa Majesté avait répondu qu'il pourrait bien atteindre son plein développement dans l'été ou vers l'automne.

2. La deuxième concernait le mariage, que Sa Majesté Royale veuille consentir à la première occasion, et qui était d'une grande importance, et par conséquent Sa Majesté l'avait porté à la communication avec le Conseil du Royaume, mais n'avait eu que quelques entretiens avec le comité à ce sujet.

Ils avaient aussi présenté à Sa Majesté sa promesse faite à la dernière Diète au sujet du duc Charles, à laquelle Sa Majesté ne voulait pas consentir de manière aussi précise ou absolue, mais elle ne fut alors prononcée par Sa Majesté qu'à la condition que si elle se décidait à cet effet, Sa Majesté jetterait alors son regard sur le duc Charles, le comte palatin, et sur personne d'autre.

Mais comme le comité des États était principalement préoccupé par les intérêts et la sécurité du royaume, et qu'une confusion pouvait facilement surgir si Sa Majesté fermait définitivement les yeux sans héritiers ni successeurs à la Couronne, Sa Majesté demanda au Conseil du Royaume d'examiner cette question non seulement en tant que conseillers, mais aussi en tant qu'amis; et la question se résumait principalement à deux points et questions:

1. Le mariage était-il un moyen de garantir le royaume avec un héritier déterminé?

2. Si Sa Majesté avait envisagé une autre proposition, à savoir que le comte palatin et duc Charles ne soit pas déclaré prince héréditaire du royaume et nommé successeur en cas d'événement fatal à Sa Majesté, ce qui servirait désormais le bien du royaume; Sa Majesté laissa la question à la considération du Conseil.

Le Conseil du Royaume s'est brièvement exprimé à ce sujet, puis, par l'intermédiaire du feldmaréchal, a remercié humblement Sa Majesté pour sa communication gracieuse et confidentielle sur une affaire de grande importance qui concerne Sa Majesté elle-même, ainsi que le royaume et tous les États en général et en particulier. Il était certes de leur devoir d'exprimer leur avis sur cette question, mais ils ne pouvaient le faire avec une telle précipitation; ils ont donc demandé un peu de dilation.

Sa Majesté Royale déclara qu'elle pouvait fort bien penser qu'ils ne pourraient pas se prononcer sur ce point dans un tel empressement, mais qu'elle pensait désormais que la question pouvait être débattue. Sa Majesté avait assurément déclaré aux États qu'elle souhaitait en délibérer avec le Conseil du Royaume; et ce qu'elle leur avait dit, elle l'avait dit sous réserve, à condition que le Conseil du Royaume le juge bon.

Si l'incertitude quant à la succession devait entraîner un malheur, Sa Majesté Royale ne voit pas comment elle pourrait libérer sa conscience sans en informer le Conseil du Royaume et en assurer la certitude. La veille, comme toujours auparavant, Sa Majesté avait déclaré aux États qu'elle n'avait l'intention d'épouser que le duc Charles, qui s'était rendu hautement méritant de la Couronne, et non un prince allemand ou étranger qu'elle aurait autrement envisagé d'épouser. Sa Majesté annule le mariage et le laisse à son heure, sans pouvoir encore se prononcer expressément à ce sujet.

Le feldmaréchal estimait qu'il s'agissait d'une nouvelle délibération par rapport à la précédente décision prise l'année dernière concernant le mariage. En effet, il s'agirait d'une sorte de demi-élection où l'on prendrait le duc Charles comme prince héritier du royaume, ce qui nous amènerait à une autre famille. Car, bien que le duc Charles soit issu de la famille gustavienne par sa mère, Sa Grâce ne l'est pas par son père.

Il demanda donc, au nom des autres, qu'on leur accorde un délai de réflexion, et ils ne pouvaient s'exprimer aussi complètement qu'autrement en présence de Sa Majesté. Il s'agissait donc d'une question qui concernait non seulement le Conseil du Royaume, mais aussi tous les États, grands et petits, pauvres et riches.

Sa Majesté s'en réjouit et quitta le Conseil pour monter dans sa chambre. Elle demanda au Conseil du Royaume de ne pas se séparer avant d'avoir délibéré la question avec soin et attention.

Le Conseil du Royaume prit alors la question en délibéré et monta lui-même soumettre son rapport à Sa Majesté. L'après-midi, sur ordre de Sa Majesté Royale, il communiqua l'affaire au grand chancelier du Royaume, M. Charles Bonde, et au comte Lennart Torstensson.

English translation (my own):

Protocol held in the Council and the conferences with the committee of the Estates on the succession of His Princely Serenity Duke Karl Gustav, Count Palatine, to the realm.

On February 23, 1649, Her Royal Majesty was in the Senate along with the Field Marshal, the Grand Admiral, the Grand Treasurer, Lord Gustaf Horn, Lord Matthias Soop, Lord Åke Axelsson, Lord Erik Ryning, Lord Knut Posse, Lord Lars Kagg, Lord Fredrik Stenbock, Lord Thure Sparre, Lord Erik Gyllenstierna, Lord Seved Bååth, Lord Bengt Skytte, and Lord Åke Hansson Ulfsparre.

Then Her Royal Majesty proposed and told that the Estates had the day before, through a strong committee, had presented two things to Her Royal Majesty: 1. concerning the coronation, that it should take place soon; to which Her Majesty had replied that it could well reach its full progress in the summer or towards the autumn.

2. The second was about the marriage, that Her Royal Majesty consent to it at the first opportunity, the which matter was of great importance, and therefore Her Majesty had taken it into communication with the Council of the Realm, but had only had some discourses with the committee on this.

They had also presented to Her Majesty her promise made at the last Riksdag about Duke Karl, which Her Majesty did not want to consent to it so precisely or absolutely, but it was only then spoken by Her Majesty conditionally, that if she were to resolve to that effect, Her Majesty would then cast her regard on Duke Karl, the Count Palatine, and no one else.

But because the committee of the Estates was mostly concerned with the interest and security of the realm and that a confusion could easily arise if Her Majesty were to close her eyes for the last time without heirs and successors of her body to the Crown, Her Majesty asked the Council of the Realm to consider and consider this matter not only as councilmen, but also as friends; and the matter mainly came down to two things and questions:

1. Whether the marriage was a means of securing the realm with a certain heir.

2. If Her Majesty had thought of another proposition, if the Count Palatine Duke Karl were not to be declared the Hereditary Prince of the Realm and named as successor if something fatal were to happen to Her Majesty, which would now further the good of the realm; Her Majesty left it to the Council's good consideration.

The Council of the Realm spoke somewhat about that, and then, through the Field Marshal, they submissively thanked Her Majesty for the gracious and confidential communication in a matter which is of great consideration and which concerns Her Majesty's own high person, as well as the kingdom and all the Estates in general and in particular. It was certainly their duty to express their opinion in this matter, but they could not do so in such haste; they therefore requested a little dilation.

Her Royal Majesty said that she could well think that they could not declare themselves on it in such a hurry, but she now thought that it could be ventilated and discussed. Her Majesty had certainly stated to the Estates that she wanted to deliberate about this with the Council of the Realm; and what Her Majesty had said to them, she had said all of it conditionally, as long as the Council of the Realm found it good.

Should any misfortune arise from uncertainty of successor, then Her Royal Majesty does not see how she can liberate her conscience unless she communicates this matter with the Council of the Realm and makes this a certainty. Her Majesty had told the Estates the day before, as always before, that she does not intend to marry anyone but Duke Karl, who had made himself highly meritorious of the Crown, and not any German or foreign prince, whom she would otherwise think of marrying. Her Majesty sets the marriage aside and leaves it to its time and cannot yet expressly declare herself on it.

The Field Marshal thought this was a new deliberation from the previous matter that was agreed upon last year about the marriage, for this would be like a half-election where one would take Duke Karl as Hereditary Prince of the Realm and we would now come to another family; for, although Duke Karl is from the Gustavian family on the mother's side, His Princely Grace is nevertheless not so on the father's side.

He therefore asked on behalf of the others that they might be given time to consider it, and they could not express themselves as completely as otherwise in Her Majesty's presence. So this was also a matter that not only touched the Council of the Realm, but also all the Estates, high and low, poor and rich.

Her Majesty let herself be pleased with that, and at that she left the Council and went up to her chamber, but she asked the Council of the Realm that they not part until they had taken this matter into good and careful deliberation.

Thereupon the Council of the Kingdom took the matter into deliberation and finally went up themselves and gave Her Majesty their consideration; and then in the afternoon, at Her Royal Majesty's command, they communicated the matter with the Grand Chancellor of the Realm, Lord Carl Bonde and Count Lennart Torstensson.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.

Council meeting about the succession, February 28/March 10 (Old Style), 1649

Sources:

Svenska riksrådets protokoll XIII: 1649, pages 360 to 369, published by Severin Bergh, 1912

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.a0001645555&view=1up&seq=378&q1=351

The Sibyl of the North: The Tale of Christina, Queen of Sweden, pages 40 to 41, by Faith Compton Mackenzie, 1931

https://archive.org/details/sibylofthenortht008021mbp/page/n47/mode/2up

Christine de Suède: Un roi exceptionnel, page 139, by Bernard Quilliet, 1982

The council meeting of the previous day is here:

https://kingkristina.blogspot.com/2020/12/council-meeting-about-succession.html

The council meeting:

Den 28 Februarij var åther H. K. M:t i Rådhcammaren medh Feltherren, Rijckz-Ammiralen, Rijckz-Skatt-Skattmästaren [sic], Her Gustaf Horn, Her Matthias Soop, Her Åke Axelsson, Her Erich Ryningh, Her Knut Posse, Her Lars Kagg, Her Thuro Sparre, Her Erich Gyllenstierna, Her Sevedh Bååth, Her Bengt Skytte, Her Åke Hansson Ulfsparre.

Blef opläsen den proposition, som Kongl. M:t, till at föreläsas och communiceras uthskåtet, hade affatta låtet om successore regni futuro, och at ther till Pfaltzgrefven Hertigh Carll Gustaf motte nämbnas.

Deröfver blef nogot discurrerat: 1. At denne communicationen medh uthskåtet icke var bevilliat skee medh Rijckzens Rådz råde och tillstyrckiande, uthan at dee dertill allenast consenterat och bevilliat hafve. 2. Om man skulle sättia och införa, at Hertigh Carll är den närmeste och äldste Kongl. M:ts frendeman i rijket; theraf kunde hans bröder eller andre taga nogon prætention till rijket och chronan.

Kongl. M:t: »Hertigh Carll och hans broder hafve ingen rätt till chronan, men at man nu förklarar honom dertill är pure lutter nåde.«

Blef i denne saken beslutet och skulle på fölliande meeningh införas, nembl. at endog numehre i verlden ingen är till, som hafver nogon rätt till rijket, mehr än H. K. M:t, Drotningh Christina allena, lijckväll för rijckzens säkerheet, och på det at successor regni motte vara in certo, hade H. K. M:t, i anseende för dee qvaliteter Hertigh Carll hafver och dee tienster han giordt hafver och än giör och görandes varder, fallet på Hertigh Carls Pfaltzgrefvens persohn allena at blifva successor till chronan, och skall i propositionen det ordet äldste frendeman uthslutas.

Feltherren sade, at i propositionen inthet nämbnes om K. M:ts gifftermåhl, thertill hele rådet hafver rådt och styrckt, och hafver altijdh varit sahl. K. M:ts fulle intention, och derom i sin lijfztijdh nogre resor talat medh Feltherren i Pryssen och här hemma i rijket; men at man nu äfven skulle komma opå denne saken om Hertigh Carlls succession till rijket, dertill hafver Rijckzens Rådh inthet rådt och styrckt; »och Gudh må vetta, huru detta medh tijden aflöper. Gifftermåhlet kunne vij alle stå vidh endan på bordet at svara till. Om successore regni och dertill at låte declarera Hertigh Carll, hafver H. K. M:t tänckt i 3 åhr och bracht det Rijckzens Rådh före ex proprio instinctu, och det icke förr än nästförleden fredagh.«

Beslöts at man skulle sättia i propositionen, att denne saken vore för nogre dagar sedan först communicerat medh Rijkzens Rådh.

Infordrades Ständernes uthskått af dee 3 stånden, och blef dem af K. M:t præmissis titulis proponerat: »Godhe herrar och män, I vette eder påminna, huru eder hafver behagat för nogon kort tijdh sedan at proponera migh om mit gifftermåhl och hvadh jagh eder theropå förehollet hafver; och såsom nu på denne rijckzdagen öfverlägges medh eder åthskillige vichtige ehrenden, förr än I resa bort, at der motte tagas een viss resolution uthi, så kan jagh icke annat än berömma denne eder gode försorgh, ansedt huru man i tijdh motte förekomma, at i framtijden rijket icke motte råka i nogon olägenheet och Rijckzens Ständer i splijt, oenigheet och missförståndh, som i förre tijder, tå rijket vara vahlrijke, är skedt, och genom arfföreningen i gamble Kongh Gustafz tijdh præoccuperadt, på det at dee fölliande konungar motte sittia och regere rijket i roo och fridh, och genom successorens ovissheet rijket icke råka i tvedrächt och fahra.« Nu emädan H. K. M:t är den endeste persohn, som effter arfföreningen och rijksens beslut hafver arfzrätt på chronan och betrachtar sigh vara een dödeligh menniskia, så hafver K. M:t hollet vara sin plicht at draga tijdigh omsorgh före, huru rijket kan på alla händelsser vara försäkrat. »Jagh hafver fuller förklarat migh i förre rijckzdagh at taga Hertigh Carl, ther jagh elliest skulle hafva lust till giffta migh; men efter jagh icke hafver ännu kunnat hoos migh resolvera till gifftermåhlet, at det så hastigt och brått kunde skee, förtegat at thesse fahrlige tijder och krigzbuller hafve thet hindrat; hvarföre hafver jagh i midler tijdh inthet underlåtet at vara betänkt på nogot annat sätt, therigenom ofvanbem:te olägenheter vore till förekomma, ther Gudh behagade disponera öfver mit lijf och kalla migh hädan uthan lijfzerfvinger, at icke må så gå här i rijket, som thet går i andre vahlrijken, och serdeles hafve vij alle nu i nästförledet åhr sedt, huru det är gånget i Pohlen och Danmarck. Jagh hafver öfverlagt saken hoos migh i 3 åhr, och effter I så inständigt stå opå, at rijket motte blifva i thenne passu försäkrat, så hafver jagh nu för gott ansedt at ställa denne saken till eder communication och resolution om een viss successore till chronan, ther jagh dödde uthan lijfzerfvingar. Jagh hade thet och nu så hastigt inthet giordt, medh mindre I, gode herrar och män, hade migh dertill åthskillige resor förmanat aff synnerligh gott bevågh och moget betänckiande. Förre konungars och mit ringa arbete och möda skulle vara alt förgäfves, ther man icke afskure androm uthan landz alt hopp at komma till chronan.« Desse och andre inconvenientier at förekomma, hafver K. M:t tänckt opå höghbem:te Hertigh Carll Pfaltzgrefven, »at jagh motte vara viss och försäkrat, at ther Gudh ryckte migh bort uthan lijfzerfvingar, ingen tå motte komma till chronan än han, och at jagh motte blifva försäkrat derom icke medh complementer, eller behöfver låta komma uthslaget på nogres discretion uthi framtijden, men blifva med bref och segell theropå förvaradh. Jagh hafver och talt och communicerat häröfver medh Rijckzens Rådh och medh deres consens velat communicera härom medh eder såsom Ständernes uthskåt, effter som jagh och saken hafver låtet författa i een proposition, then eder behagade anhöra, tyst och secret holla, saken väll öfverläggia och gifva theropå een sådan resolution, som rijket och alle Ständers och inbyggiares nytta och säkerheet kan fordra och är lijckmätigt.«

Sedan blef propositionen af Her Bengt Skytte opläsen.

Theropå blef svarat af Landmarskalcken Svante Sparre: Först tackade K. M:t för den store åhuga och christelige nijt K. M:t drager till alle Ständer sampt och synnerligen, lofvade på samptlige Ridderskapets och adelens vägnar all underdånigh och hörsam tienst. Och såsom uthskåtet för nogre dagar sedan föredrogh H. M:t den commission dee hade om K. M:ts chröningh och gifftermåhl, och hvadh svar K. M:t theropå tå gaf, thet vete the sigh påminna, effter som thet och nu i propositionen skrifteligen är affattat och opläset, så hafve the af sin trooheet och plicht then saken hoos sigh öfverlagdt; men effter dee befinne den af stoor vichtigheet och icke kunne henne medh så moget betänckiande betrachta, som sigh medh rätta borde, icke desto mindre så mycket dee hafva kunnat, andres theri hafvande rätt och frijheet oförkränckt, hoos sigh öfverväga denne högvichtige saken, så hafve dee inthet funnet säkrare medell till rijckzens säkerheet vara ähn Kongl. M:ts gifftermåhl. Och derföre nu som då i underdånigheet bedie, at det motte gå för sigh. Men hvadh det andre förslaget om een ny successore regni nu at förklara vidkommer, så befinne dee den så vichtigh och af den qvalitet, at den nu denne gången icke motte Ständerne proponeras och communiceras; heemställe dogh K. M:ts egen högre dijudication, recommenderandes H. M:t Ridderskapzståndet i bästa motton.

Erchiebispen Doctor Lenæus gaf och dernäst till svar, at Prästerskapet hafve i desse dagar den förestälte frågan, om man skulle proponera Ständerne om een viss successore, ther H. M:t dödde uthan lijfzerfvingar, så gott de hafva kunnat hoos sigh öfverlagdt; betacka H. M:t för sin gode och höge omsorgh för rijket, inthet tviflandes at H. M:t ville och än vijdare och framdeles theruthinnan continuera, men sielfve saken anlangande, effter sannerligen dette ehrendet kräfver ett moget betänckiande och angår H. M:t och hele rijket och alle des inbyggiare, så önskade och hade dee gerna sedt, at K. M:t ville ännu betänckia sigh på giftermåhlet, mädan Ständerne ähn här ähre; hvilcket om det skedde, vore uthi den andre saken sedan bättre till förklara sigh. Men hvar det nu inthet kan vara, då äre dee nu denne gången inthet fullmächtige af sine principaler till at resolvera i then andre saken om successionen. Men om det är rådeliget detta förslaget Ständerne på denne rijckzdagh at proponera, så är theröfver Prästerskapets thenne eenfaldige förklaringh, at dee inthet kunne præjudicera H. K. M:t deruthi, uthan det står i K. M:ts eget goda rådh, om H. M:t finner det rijket nyttigt. Skulle H. M:t det endeligen vela hafva, så moste dee befahra, om dee vore mächtige denne resan at resolvere deruthi. Vele dogh öfversij propositionen och gifva deröfver sit betänckiande allena, effter dhe inthet härtill hafva tordt och dristat sigh medh andre sine medbröder denne saken at communicera.

Borgemästaren i Stockholm Nils Nilsson oprepade orsaken, hvarföre uthskåtet var af Borgerskapet committeradt tvenne resor at gå opp till H. M:t, nembligen at sollicitera om gifftermåhlets fortgångh. Ty effter arfföreningen sijr opå vårt rijkes välståndh, synnerligen opå regeringen och des succession till chronan, och är af vahlrijke giordt ett arfrijke, på det alle theraf inrijkes kommande olyckor motte betagas, ty effter rijket är väll föreståndet af förre konunger, gamle Konungh Gustavi I afföda, och sahligh Konungh Gustaf Adolff den andre och store icke kunne i sin regements tijdh härom vara säker, förr än H. M:t vore förvissat om een viss successore, då alle Ständer hafve der till nämbdt then nu regerande Kongl. Maij:t, ty skulle Borgerskapet nu räckna sigh för dee allerlycksaligste att skattas, om then kongl. Gustaviske familien motte blifva behollen och icke uthslåckna. Bodo fördenskuldh alle samptligen underdånigen, at K. M:t ville consentere till echtenskapet och giftermåhlet, at det medh förste motte vinna sin framgångh. Denne var tå och än är uthskåtets intention. Men effter K. M:t kom sielf på een successore regni vidh audiencen och conferencen tilltala och föreslå, medh befalningh at taga den saken i gott betänckiande, så hafver och Borgerskapet saken hoos sigh ventilerat, så gott dee hafva henne förstådt; tackade derhoos K. M:t för den höga försorgh K. M:t drager för rijckzens välfärdh och vele derföre finnes tacksame undersåthere. Förmeente elliest sielfve saken stå på desse fundament: 1. antingen at man går till regeringzformen, eller 2. skrijder till valet af een viss successore, anten den då blifver kallat Arffurste eller elliest. Borgerskapets uthskåt hade fuller hoos sigh beslutet at än bidia K. M:t om giftermåhlets framgångh, då denne quæstionen vore thermedh tillijka ophäfven, men ther thet inthet skulle kunne skee, så befinne dee hoos sigh, at dee af den Gustaviske familie nu öfver hundrade åhr väl och mildeligen äre vordne regerade, och önskade sigh erfvinge och regenter uthsprungne af then kongl. Gustavianiske familien och blodet. Bodo åter, om möijeliget vore, H. M:t ville låta behaga sigh giftermåhlet medh Hertigh Carll. Men ville icke desto mindre öfversij propositionen och den öfverväga medh dem androm af Borgerskapet, begärandes thertill förlof och minne.

Kongl. M:t: »Effter I hafve mäst alle hollet rådeliget at inthet communicera dette samptlige Ständerne, så beder jagh eder I ville säija orsaken och skählen härtill. I distinguere inthet väll och som sigh bör häruthi. I hafve proponerat om echtenskapet, jagh hafver det inthet uthslaget, eij heller hafver jagh det accepterat. I taga och opp min proposition, som skulle successionens vissheet eller Hertigh Carls förklarande dertill hindra echtenskapet, och som jagh vore sinnadh sedan inthet giffta migh. Jagh hafver altijd förbehollet migh at icke vara bunden dertill; vill och nu som förr hafva migh declarerat, att jagh vill hafva Hertigh Carll, om jagh skall giffta migh. Om jagh nu skulle taga honom, mene I inthet, at jagh vill försäkra hans persohn, som jagh vill lefva och döö medh? Således borde edra argumenter vara rättade.«

Landmarskalcken: »Uthskåtet för sine personer kunne inthet annat resolvera till än till gifftermåhlet.«

Kongl. M:t urgerade at säija skähl härtill.

Landzhöfdingen Johan Berndes: »E. K. M:t fordrar ett heelt hierta af oss effter vår plicht. Nu genom successionen söndras vårt hierta och gemüte till tvenne.«

Kongl. M:t: »Det är quæstio, om migh kommer nogot vidh, huru ville I då försäkra rijket. Ty hvadh arfföreningen anlangar, så moste I inthet stadna vidh arfföreningens ordh, uthan sökia och ansij hennes finem et intentionem, nembl. at ingen konungh skulle fehles rijket. I vette, huru mycket bättre I äre fahrne under arfrijken; men vahlrijken äre allehanda besvär och fahra underkastade, och förtaga eder och rijkzens opkomst. För dee store meriter, som Konungh Gustaf den 1:te hade, äre Ständerne gångne till och kest honom till een arfkonungh. Der arfföreningen stadnar, moste inthet vij stadna. At och dette skall förhindra echtenskapet, thet är inthet, uthan snarare befordres thet härmedh; thet är hoos Gudh och migh beslutet om echtenskapet. Regeringzformen anlangande, så talar och handlar den allenast, huru regementet är till föra och förestå, när Konungh är öfvermaga eller siuk. Tå skulle de 5 regere, till des dee blefve eense om een viss rijckzens Konungh och successore; thet som skedde ad calendas græcas.«

Johan Berndes: Konungh Gustaf den 1:te var een åldrigh herre och talade inthet derom, förr än hade snart regerat i 20 åhr. Kongl. M:t är ungh och kan länge lefva, yngre än Hertigh Carll.

Kongl. M:t: »Sijr man icke så månge kalfvehudar på väggen som oxehudar. Konungh Gustaf talade för sine barn, förde all den tijden krigh. När han fick friden och roo i rijket, tå kom han på thesse tanckar.«

Johan Berndes: »Man sijr fuller, at E. K. M:t inthet hafver allena sit öga på Hertigh Carll.«

Kongl. M:t: »Jagh hafver hoos migh min obligation; repeterar ähn, at jagh ingen vill hafva uthan Hertig Carll; men om jagh vill hafva honom och giffta migh, thet säger jagh eder nu inthet. Sätter gifftermålet denne resan à part. Vij skole inthet sij på min högheet eller bäste, eij heller på Hertigh Carls nytta, uthan allena securitas patriæ bör vara vår högste lagh af (ͻ: och) afseende, och dette hindrar inthet giftermåhlet.«

Bispen Doctor Johan Matthiæ: »Vij äre inthet stupidi, att vij ju sij, thet E. M:t icke är sinnadh at taga Hertigh Carl«; frågade i underdånigheet, hvarföre H. M:t icke vill hafvan. H. M:t hafver förklarat sigh till gifftermåhlet på förre rijckzdagh till Ständerne.

Kongl. M:t: »I få icke ett ord af migh om gifftermåhlet, förr ähn I resolvere eder om Pfaltzgrefvens succession till chronan. Elliest är omöijeliget till giffta migh före chröningen.«

D:r Johan Matthiæ: »At nu förklara oss till successionen är inthet väl giörliget«; rådde och meente vara nogh denne resan, om det väl protocollerades, det Rijckzens Rådh och alle Ständer vele icke in eventum mortis Reginæ kasta ögat på nogon annan än Hertigh Carll at blifva successor till chronan.

Kongl. M:t: »Jagh är thermedh inthet nögdh, och voro nogon fahra härmedh. När Hertigh Carll finge dette vete, så skulle han præscribere eder conditiones, effter han hafver armeen i händer; derföre är bättre, at deröfver een viss och tillförlåteligh resolution tages, bekräftat medh hand och signete.«

Feltherren oprepade hvad Rijckzens Rådh och i denne saken hafve rådt och bedet K. M:t at vele förstå till echtenskapet, men sedan är kommet på ett annat förslagh, det K. M:t hafver i 3 åhr hoos sigh betänckt men för 5 dagar först proponerat Rijkzens Rådh den saken, deröfver äre åthskillige conferencer och argumenta förde, men endtligen af Kongl. M:t urgerat, at detta motte komma för uthskåtet af Rijckzens Ständer, det Rijckzens Rådh icke kunde ogilla, men medh dee förordh at Rijckzens Rådh inthet hade der till rådt, på det echtenskapet icke motte blifva tillbakar. Store skähl äre för Hertigh Carll, som i propositionen förmähles, och derföre skulle man gerna sij, at han motte blifva H. M:ts man och propagera denne Gustaviske familien. Detta ville han hafva uthskåtet refererat, på det dee motte vetta hvadh Rådhets betänckiande häri ähr.

Kongl. M:t: »Fast jagh denne gången inthet resolverar till gifftermåhlet, så slår jagh det inthet uth för den skuldh.«

Bispen D:r Johan: »E. M:t är förobligeradt till echtenskapet genom rijckzens beslut, stadgar och arfföreningen. Ty till den ändan är hæreditaria successio i arfföreningarne stichtat och bevilliat, at konungar motte vara och opväckas af Gustavi familia. Det är ju rätt, at vij och dervidh blifva och icke vijke ifrån rijcksens stadgar.«

Kongl. M:t: »Ingen kan tvinga migh dertill, om jagh icke sätter migh det i sinnet; dogh nekar jagh det icke alstinges; giffta sigh för fäderneslandet är väll een saak, men när jagh finner annat så gott medell till försäkra rijket, hvadh kan man tå mehre af migh begära? Successionen hindrar inthet echtenskapet. Hvad jagh hafver lofvat Hertigh Carll, skall jagh holla honom sacrosancte; men hvadh jagh lofvat hafver, skole I af migh denne gången inthet få veta. Jagh kan lijckväll taga Hertigen, sedan han är declarerat regni successor, som nu och kan skee bättre. Men ingen skall tvinga migh till at giffta migh, hvarcken himmel eller jordh.«

D:r Johan: »Det är för E. M:t inthet periculum, uthan för oss är det fahrliget at gå ifrån statuta regni.«

Kongl. M:t: »Himmel och jordh skall aldrigh taga mig ifrån det jagh nu hafver föresatt migh. Om jagh gifter migh, skall jagh icke taga nogon annan ähn Hertigh Carll, så sant som jagh är een ehrligh menniskia. Men om jagh ändeligen vill giffta migh, det säger jagh eder inthet nu. Men vidh chröningen skole I få veta beskedh, om jagh vill giffta migh.«

D:r Johan badh, at Ständerne motte förskonas medh successionssaken in till kröningen.

Kongl. M:t: »Neij; det vore inthet annat än skiuta opp verket och få een hoop orolige hufvuden vidh handen, som skole denne godhe intentionen förhindra. Nu kunne vij sij rationes så väll som på chröningen.«

D:r Johan: Det är kringh hele Europa, at K. M:t hafver förklarat sigh till giffta sigh och taga Hertigh Carll. Hvadh skulle nu hele verlden för undran häraf taga, när the thetta hörandes vordo. Men på chröningen skulle H. M:t thet bättre kunna göra medh större heeder och mindre eftertaal.

Kongl. M:t: »När dee hafva nogh undrat och talt härom, så få dee väll elliest nogot annat sedan at tala om. Jagh sijr och inge skähl, hvarföre vij icke må låte detta blifva alle Ständerne kunnogt.« Meente man gingo aldrasäkrast, om man communicerade alle Ständerne denne saken, såsom den der inthet bör particulariter tracteras. »Det hafver inthet på sigh, at om nogre ähre borto effter regeringzformen och ridderhuusordningen. Aldrigh komma ändå alle Ständer tillhopa, at ju nogre blifva borto.«

Prästerskapet och Borgerskapet begärade, at om denne saken nu skulle endeligen resolveres, at dem då motte efterlåtes at få communicera det sine medständer, efftersom härtill hafver varit det uthskåtet förbudet.

Rijckz-Marsken: »Hvarföre vij nu äre här tillhopa kombne, är orsaken, at vij moste deliberera, om vij skole communicera denne saken på denne rijckzdagen medh samptlige Rijckzens Ständer; I gode herrar äre opkallade, såsom dee klokeste, at säija eder meeningh och öfverläggia först väll saken, och om det är nyttigt och uthan fahrlige conseqventier etc.« Contesterade nu som förr, at han trodde, thet ingen af Rådet och Ständerne voro, som icke skulle vela taga Hertigh Carll till Konungh, om K. M:t dödde uthan lijfzerfvingar. Men nu at förklara honom dertill hörer, som man plägar säija, mer än ett par skoor till at dantza, och kan inthet så hastigt skee, at man vällier een ny konungh, och det besynnerligen emädan K. M:t lefver och är ähn ungh.

Kongl. M:t: »Jagh begärer nu för denne gången ett gott rådh af uthskåtet«, hoppas dee finne Kongl. M:ts intention medh Hertigh Carll godh.

Feltherren refererade, at sal. K. M:t hade altijdh i bruuk, at sedan een saak var öfverlagdh och besluten medh Rijksens Rådh, tå på det det icke motte blifva divulgerat, hafver Hans M:t altijdh taget ett uthskåt deröfver, och ther saken tå är för godh erkändh, proponerat henne Ständerne.

K. M:t meente och, at een annan orsaak ochså är, at uthskåten sammankallas, nembl. at man præparerar och banar vägen och så lägger fundamenta till een fulkombligh resolution, at genomdrifves sedan medh Rijckzens Ständer.

Landhmarskalcken begärade at blifva deelachtige af Rijckzens Rådz meeningh; bodhe Rijckzens Rådh, at dee motte låte dem den vettha; förr kunde dee inthet annorledes förklara sigh häropå ähn skedt är.

Borgmästaren: »Vår principaleste intention är at stå på echtenskapet. Men sedan H. K. M:t hafver inständigt begärat, at vij skulle säija vår fullkomblige meeningh om denne successionssaken, så vele vij thet gerna giöra för oss och gifva theröfver vårt betänckiande, alt uthan præjudicio af andre Ständerne. Vij vele beholla frije vota såsom ett fritt ståndh i rijket; och efftersom vij ingen [annan] commission hafve af våre principaler än till urgera echtenskapet, så begärade dee, at det dem motte blifva effterlåtet at communicera saken medh sine principaler och medhbröder, dem androm af här närvarande Borgerskapet.«

Kongl. M:t: »I moste först säija eder meeningh härom såsom uthskåt och svara på propositionen, och det helst skrifteligen, anten gillades eller ogillades Hertigh Carls succession, och det cathegorice, icke blandandes deri nogot om gifftermåhlet eller nogre fåfängheter, uthan considerera fäderneslandzens säkerheet i framtijden. Sedan äre I och nogsampt mächtige härtill och kunne tala och säija fritt hvadh I finne gott. Denne är ju een fullkombligh rijckzdagh, och fast nogre vore borto, obligerar slutet dem lijka mycket som præsentes.«

Erchiebispen frågade, om det icke må vara fritt at nambngifva nogot tertium, ther thet kunne finnas.

K. M:t: »Det är eder svårt at finna. Jagh repræsenterar eder nu edert eget interesse och säkerheet; sijr till I så resolvere eder häropå, at I icke mista håret i framtijden dervidh. Resolverar eder cathegorice och medh gode skähl och som I för Gudh och posteriteten kunne försvara, icke blandandes andre saker theri, såsom om giftermåhlet, derom I skolen få min fullkomblige resolution, när chröningen står.«

Uthskåtet lofvade vela taga propositionen före, öfverläggia hoos sigh saken och gifva Kongl. M:t häropå deres svar och betänckiande.

With modernised spelling:

Den 28 februari var åter Hennes Kungliga Majestät i Rådkammaren med fältherren, Riksamiralen, Riksskattmästaren, herr Gustaf Horn, herr Matthias Soop, herr Åke Axelsson, herr Erik Ryning, herr Knut Posse, herr Lars Kagg, herr Thure Sparre, herr Erik Gyllenstierna, herr Seved Bååth, herr Bengt Skytte, herr Åke Hansson Ulfsparre.

Blev uppläsen den proposition som Kungliga Majestät till att föreläsas och kommuniceras utskottet hade avfatta låtit om successore regni futuro, och att därtill pfalzgreven hertig Karl Gustav måtte nämnas.

Däröver blev något diskurrerat: 1. att denna kommunikationen med utskottet icke var beviljad ske med Riksens Råds råde och tillstyrkande, utan att de därtill allenast konsenterat och beviljat hava. 2. Om man skulle sätta och införa att hertig Karl är den närmaste och äldste Kungliga Majestäts frändeman i riket; därav kunde hans broder eller andra taga någon pretention till riket och kronan.

Kungliga Majestät: »Hertig Karl och hans broder hava ingen rätt till kronan, men att man nu förklarar honom därtill är pure lutter nåde.«

Blev i denna saken beslutet och skulle på följande mening införas, nämligen att ändock numera i världen ingen är till som haver någon rätt till riket mer än Hennes Kungliga Majestät drottning Kristina allena, likväl för Riksens säkerhet, och på det att successor regni måtte vara in certo, hade Hennes Kungliga Majestät, i anseende för de kvaliteter hertig Karl haver och de tjänster han gjort haver och än gör och görandes varder, fallet på hertig Karls pfalzgrevens person allena att bliva successor till kronan, och skall i propositionen det ordet äldste frändeman utslutas.

Fältherren sade att i propositionen intet nämnes om Kungliga Majestäts giftermål, därtill hela Rådet haver rått och styrkt och haver alltid varit Saliga Kungliga Majestäts fulla intention och därom i sin livstid några resor talat med fältherren i Preussen och här hemma i riket. Men att man nu även skulle komma uppå denna saken om hertig Karls succession till riket, därtill haver Riksens Råd inte rått och styrkt.

»Och Gud må veta huru detta med tiden avlöper. Giftermålet kunne vi alla stå vid ändan på bordet att svara till. Om successore regni och därtill att låta deklarera hertig Karl, haver Hennes Kungliga Majestät tänkt i 3 år och bragt det Riksens Råd före ex proprio instinctu, och det icke förrän nästförliden fredag.«

Beslöts att man skulle sätta i propositionen att denna saken vore för några dagar sedan först kommunicerat med Riksens Råd.

Infordrades Ständernas utskott av de 3 stånden, och blev dem av Kungliga Majestät præmissis titulis proponerat:

»Goda herrar och män, I veta Eder påminna huru Eder haver behagat för någon kort tid sedan att proponera mig om mitt giftermål och vad jag Eder däruppå förehållit haver; och såsom nu på denne Riksdagen överlägges med Eder åtskilliga, viktiga ärenden förrän I resa bort att där måtte tagas en viss resolution uti, så kan jag icke annat än berömma denna Eder goda försorg, ansett huru man i tid måtte förekomma att i framtiden riket icke måtte råka i någon olägenhet och Riksens Ständer i split, oenighet och missförstånd som i förra tider, då riket vara valrike är skett och genom Arvföreningen i gamle kung Gustavs tid preockuperat, på det att de följande konungar måtte sitta och regera riket i ro och frid och genom successorens ovisshet riket icke råka i tvedräkt och fara.«

Nu emedan Hennes Kungliga Majestät är den endaste person som efter Arvföreningen och Riksens beslut haver arvsrätt på kronan och betraktar sig vara en dödlig människa, så haver Kungliga Majestät hållit vara sin plikt att draga tidig omsorg före huru riket kan på alla händelser vara försäkrat.

»Jag haver fuller förklarat mig i förre Riksdag att taga hertig Karl, där jag eljest skulle hava lust till gifta mig; men efter jag icke haver ännu kunnat hos mig resolvera till giftermålet, att det så hastigt och brått kunde ske, förtegat att dessa farliga tider och krigsbuller hava det hindrat; varföre haver jag emellertid inte underlåtit att vara betänkt på något annat sätt, därigenom ovanbemälte olägenheter vore till förekomma, där Gud behagade disponera över mitt liv och kalla mig hädan utan livsärvinger, att icke må så gå här i riket som det går i andra valriken; och särdeles have vi alla nu i nästförlidet år sett huru det är gånget i Polen och Danmark.

Jag haver överlagt saken hos mig i 3 år, och efter I så inständigt stå uppå att riket måtte bliva i denna passu försäkrat, så haver jag nu för gott ansett att ställa denna saken till Eder kommunikation och resolution om en viss successore till kronan, där jag dödde utan livsärvingar. Jag hade det ock nu så hastigt inte gjort med mindre I, goda herrar och män, hade mig därtill åtskilliga resor förmanat av synnerlig gott bevåg och moget betänkande.

Förra konungars och mitt ringa arbete och möda skulle vara allt förgäves där man icke avskure androm utanlands allt hopp att komma till kronan.«

Dessa och andra inkonvenientier att förekomma, haver Kungliga Majestät tänkt uppå högbemälte hertig Karl, pfalzgreven, »att jag måtte vara viss och försäkrad att där Gud ryckte mig bort utan livsärvingar, ingen då måtte komma till kronan än han, och att jag måtte bliva försäkrad därom icke med komplimanger eller behöver låta komma utslaget på någras diskretion uti framtiden, men bliva med brev och segel däruppå förvarad.

Jag haver ock talt och kommunicerat häröver med Riksens Råd och med deras konsens velat kommunicera härom med Eder såsom Ständernas utskott, eftersom jag ock saken haver låtit författa i en proposition, den Eder behagade anhöra, tyst och sekret hålla, saken väl överlägga och giva däruppå en sådan resolution som riket och alla Ständers och inbyggares nytta och säkerhet kan fordra och är likmätigt.«

Sedan blev propositionen av herr Bengt Skytte uppläsen.

Däruppå blev svarat av landtmarskalken Svante Sparre; först tackade Kungliga Majestät för den store åhåga och kristliga nit Kungliga Majestät drager till alla Ständer samt- och synnerligen, lovade på samtliga ridderskapets och adelns vägnar all underdånig och hörsam tjänst. Och såsom utskottet för några dagar sedan föredrog Hennes Majestät den kommission de hade om Kungliga Majestäts kröning och giftermål och vad svar Kungliga Majestät däruppå då gav, det veta de sig påminna, eftersom det ock nu i propositionen skriftligen är avfattat och uppläset, så hava de av sin trohet och plikt den saken hos sig överlagt; men efter de befinna den av stor viktighet och icke kunna henne med så moget betänkande betrakta som sig med rätta borde, icke desto mindre så mycket de hava kunnat andras däri havande rätt och frihet oförkränkt hos sig överväga denna högviktiga saken, så hava de inte funnit säkrare medel till riksens säkerhet vara än Kungliga Majestäts giftermål.

Och därföre nu som då i underdånighet bedja att det måtte gå för sig; men vad det andra förslaget om en ny successore regni nu att förklara vidkommer, så befinna de den så viktig och av den kvalitet att den nu denna gången icke måtte Ständerna proponeras och kommuniceras; hemställa dock Kungliga Majestäts egen högre dijudikation, recommenderandes Hennes Majestät ridderskapsståndet i bästa måtton.

Ärkebispen doktor Lenæus gav ock därnäst till svar att prästerskapet hava i dessa dagar den föreställda frågan om man skulle proponera Ständerna om en viss successore där Hennes Majestät dödde utan livsärvingar, så gott de hava kunnat hos sig överlagat; betacka Hennes Majestät för sin goda och höga omsorg för riket, inte tvivlandes att Hennes Majestät ville ock än vidare och framdeles därutinnan kontinuera.

Men själva saken anlangande, efter sannerligen detta ärendet kräver ett moget betänkande och angår Hennes Majestät och hela riket och alla dess inbyggare, så önskade och hade de gärna sett att Kungliga Majestät ville ännu betänka sig på giftermålet medan Ständerna än här äro — vilket, om det skedde, vore uti den andra saken sedan bättre till förklara sig. Men var det nu inte kan vara, då äro de nu denna gången inte fullmäktiga av sina principaler till att resolvera i den andra saken om successionen.

Men om det är rådligt detta förslaget Ständerna på denne Riksdag att proponera, så är däröver prästerskapets denna enfaldiga förklaring, att de inte kunna prejudicera Hennes Kungliga Majestät däruti, utan det står i Kungliga Majestäts eget goda råd om Hennes Majestät finner det riket nyttigt. Skulle Hennes Majestät det äntligen vilja hava, så måste de befara, om de vore mäktiga denna resan att resolvera däruti. Vilja dock överse propositionen och giva däröver sitt betänkande allena, efter de inte härtill hava tort och dristat sig med andra sina medbröder denna saken att kommunicera.

Borgmästaren i Stockholm, Nils Nilsson, upprepade orsaken varföre utskottet var av borgerskapet kommitterat tvenne resor att gå upp till Hennes Majestät, nämligen att sollicitera om giftermålets fortgång. Ty efter Arvföreningen ser uppå vårt rikes välstånd, synnerligen uppå regeringen och dess succession till kronan, och är av valrike gjort ett arvrike, på det alla därav inrikes kommande olyckor måtte betagas; ty efter riket är väl föreståndet av förra konungar gamle konung Gustavi I avfödda, och salig konung Gustav Adolf den andre och store icke kunde i sin regementstid härom vara säker förrän Hans Majestät vore förvissad om en viss successore, då alle Ständer hava därtill nämnt den nu regerande Kungliga Majestät; ty skulle borgerskapet nu räkna sig för de allerlycksaligaste att skattas om den kungliga gustaviska familjen måtte bliva behållen och icke utslockna.

Bådo fördenskull alla samtligen underdånigen att Kungliga Majestät ville konsentera till äktenskapet och giftermålet, att det med första måtte vinna sin framgång. Denna var då och än är utskottets intention. Men efter Kungliga Majestät kom själv på en successore regni vid audiensen och konferensen tilltala och föreslå, med befallning att taga den saken i gott betänkande, så haver ock borgerskapet saken hos sig ventilerat så gott de hava henne förstått; tackade därhos Kungliga Majestät för den höga försorg Kungliga Majestät drager för riksens välfärd och vele därföre finnas tacksamma undersåtare.

Förmente eljest själva saken stå på dessa fundament: 1. antingen att man går till Regeringsformen, eller; 2. skrider till valet av en viss successore, anten den då bliver kallad arvfurste eller eljest.

Borgerskapets utskott hade fuller hos sig beslutat att än bedja Kungliga Majestät om giftermålets framgång då denna kvestionen vore därmed tillika upphäven; men där det inte skulle kunna ske, så befinna de hos sig att de av den gustaviska familj nu över hundrade år väl och mildeligen äro vordna regerade och önskade sig ärvinge och regenter utsprungna av den kungliga gustavianiska familjen och blodet.

Bådo åter, om möjligt vore, Hennes Majestät ville låta behaga sig giftermålet med hertig Karl; men ville icke desto mindre överse propositionen och den överväga med dem androm av borgerskapet, begärandes därtill förlov och minne.

Kungliga Majestät: »Efter I hava mest alla hållit rådligt att inte kommunicera detta samtliga Ständerna, så beder jag Eder I ville säga orsaken och skälen härtill. I distingera inte väl och som sig bör häruti. I hava proponerat om äktenskapet; jag haver det inte utslagit, ej heller haver jag det accepterat. I taga ock upp min proposition, som skulle successionens visshet eller hertig Karls förklarande därtill hindra äktenskapet, och som jag vore sinnad sedan inte gifta mig. Jag haver alltid förbehållit mig att icke vara bunden därtill; vill ock nu som förr hava mig deklarerat att jag vill hava hertig Karl om jag skall gifta mig. Om jag nu skulle taga honom, mena I inte att jag vill försäkra hans person, som jag vill leva och dö med? Således borde Edra argumenter vara rättade.«

Landtmarskalken: »Utskottet för sina personer kunna intet annat resolvera till än till giftermålet.«

Kungliga Majestät urgerade att säga skäl härtill.

Landshövdingen Johan Berendes: »Eders Kungliga Majestät fordrar ett helt hjärta av oss efter vår plikt. Nu genom successionen söndras vårt hjärta och gemyt till tvenne.«

Kungliga Majestät: »Det är quæstio, om mig kommer något vid, huru ville I då försäkra riket. Ty vad Arvföreningen anlangar, så måste I inte stanna vid Arvföreningens ord, utan söka och anse hennes finem et intentionem, nämligen att ingen konung skulle felas riket. I veta huru mycket bättre I äro farna under arvriken; men valriken äro allehanda besvär och fara underkastade och förtaga Eder och riksens uppkomst.

För de stora meriter som konung Gustav den förste hade, äro Ständerna gångna till och kest honom till en arvkonung. Där Arvföreningen stannar, måste inte vi stanna. Att ock detta skall förhindra äktenskapet, det är intet, utan snarare befordras det härmed; det är hos Gud och mig beslutet om äktenskapet.

Regeringsformen anlangande, så talar och handlar den allenast huru regementet är till föra och förestå när konung är övermaga eller sjuk. Då skulle de 5 regera till dess de bleve ense om en viss riksens konung och successore — det som skedde ad calendas græcas.«

Johan Berendes: Konung Gustav den förste var en åldrig herre och talade inte därom förrän hade snart regerat i 20 år. Kungliga Majestät är ung och kan länge leva, yngre än hertig Karl.

Kungliga Majestät: »Ser man icke så många kalvhudar på väggen som oxhudar. Konung Gustav talade för sina barn, förde all den tiden krig. När han fick friden och ro i riket, då kom han på dessa tankar.«

Johan Berendes: »Man ser fuller att Eders Kungliga Majestät inte haver allena sitt öga på hertig Karl.«

Kungliga Majestät: »Jag haver hos mig min obligation; repeterar än att jag ingen vill hava utan hertig Karl, men om jag vill hava honom och gifta mig, det säger jag Eder nu inte. Sätter giftermålet denna resan à part. Vi skole inte se på min höghet eller bästa, ej heller på hertig Karls nytta, utan allena securitas Patriæ bör vara vår högsta lag [och] avseende, och detta hindrar inte giftermålet.«

Bispen doktor Johan Matthiæ: »Vi äro inte stupidi att vi ju se det Eders Majestät icke är sinnad att taga hertig Karl«; frågade i underdånighet varföre Hennes Majestät icke vill havan. Hennes Majestät haver förklarat sig till giftermålet på förre Riksdag till Ständerna.

Kungliga Majestät: »I få icke ett ord av mig om giftermålet förrän I resolvera Eder om pfalzgrevens succession till kronan. Eljest är omöjligt till gifta mig före kröningen.«

Doktor Johan Matthiæ: »Att nu förklara oss till successionen är inte väl görligt«; rådde och mente vara nog denna resan, om det väl protokollerades, det Riksens Råd och alle Ständer ville icke in eventum mortis reginæ kasta ögat på nogon annan än hertig Karl att bliva successor till kronan.

Kungliga Majestät: »Jag är därmed inte nöjd, och vore någon fara härmed. När hertig Karl finge detta veta, så skulle han preskribera Eder conditiones, efter han haver armén i händer; därföre är bättre att däröver en viss och tillförlåtlig resolution tages, bekräftad med hand och signet.«

Fältherren upprepade vad Riksens Råd ock i denna saken hava rått och bedit Kungliga Majestät att vilja förstå till äktenskapet, men sedan är kommet på ett annat förslag, det Kungliga Majestät haver i 3 år hos sig betänkt, men för 5 dagar först proponerat Riksens Råd den saken, däröver äro åtskilliga konferenser och argumenta förda, men äntligen av Kungliga Majestät urgerat att detta måtte komma för utskottet av Riksens Ständer, det Riksens Råd icke kunde ogilla, men med de förord att Riksens Råd inte hade därtill rått, på det äktenskapet icke måtte bliva tillbakar.

Stora skäl äro för hertig Karl, som i propositionen förmäles, och därföre skulle man gärna se att han måtte bliva Hennes Majestäts man och propagera denne gustaviska familjen. Detta ville han hava utskottet refererat, på det de måtte veta vad Rådets betänkande häri är.

Kungliga Majestät: »Fast jag denna gången inte resolverar till giftermålet, så slår jag det inte ut för den skull.«

Bispen doktor Johan: »Eders Majestät är förobligerad till äktenskapet genom Riksens beslut, stadgar och Arvföreningen, ty till den ändan är hæreditaria successio i Arvföreningarna stiktad och beviljad att konungar måtte vara och uppväckas av Gustavi familia. Det är ju rätt att vi ock därvid bliva och icke vika ifrån Riksens stadgar.«

Kungliga Majestät: »Ingen kan tvinga mig därtill om jag icke sätter mig det i sinnet; dock nekar jag det icke allstinges. Gifta sig för Fäderneslandet är väl en sak, men när jag finner annat så gott medel till försäkra riket, vad kan man då mera av mig begära? Successionen hindrar inte äktenskapet. Vad jag haver lovat hertig Karl skall jag hålla honom sacrosancte; men vad jag lovat haver, skola I av mig denna gången inte få veta. Jag kan likväl taga hertigen, sedan han är deklarerad regni successor, som nu och kanske bättre. Men ingen skall tvinga mig till att gifta mig, varken himmel eller jord.«

Doktor Johan: »Det är för Eders Majestät intet periculum, utan för oss är det farligt att gå ifrån statuta regni.«

Kungliga Majestät: »Himmel och jord skall aldrig taga mig ifrån det jag nu haver föresatt mig. Om jag gifter mig, skall jag icke taga någon annan än hertig Karl, så sant som jag är en ärlig människa. Men om jag äntligen vill gifta mig, det säger jag Eder inte nu. Men vid kröningen skola I få veta besked om jag vill gifta mig.«

Doktor Johan bad att Ständerna måtte förskonas med successionssaken intill kröningen.

Kungliga Majestät: »Nej; det vore intet annat än skjuta upp verket och få en hop oroliga huvuden vid handen som skola denna goda intentionen förhindra. Nu kunne vi se rationes såväl som på kröningen.«

Doktor Johan: Det är kring hela Europa att Kungliga Majestät haver förklarat sig till gifta sig och taga hertig Karl. Vad skulle nu hela världen förundran härav taga när de detta hörandes vorde? Men på kröningen skulle Hennes Majestät det bättre kunna göra med större heder och mindre eftertal.

Kungliga Majestät: »När de hava nog undrat och talt härom, så få de väl eljest något annat sedan att tala om. Jag ser ock inga skäl varföre vi icke må låta detta bliva alla Ständerna kunnigt.«

Mente man ginge allrasäkrast om man kommunicerade alla Ständerna denna saken, såsom den där inte bör particulariter trakteras.

»Det haver intet på sig att om några äro borto, efter Regeringsformen och Riddarhusordningen. Aldrig komma ändå alla Ständer tillhopa att ju några bliva borto.«

Prästerskapet och borgerskapet begärade att om denna saken nu skulle äntligen resolveras, att dem då måtte efterlåtes att få kommunicera det sina medständer, eftersom härtill haver varit det utskottet förbudet.

Riksmarsken: »Varföre vi nu äro här tillhopa komna är orsaken att vi måste deliberera om vi skulle kommunicera denna saken på denne Riksdagen med samtliga Riksens Ständer. I goda herrar äro uppkallade, såsom de klokaste, att säga Eder mening och överlägga först väl saken och om det är nyttigt och utan farliga konsekventier, etc.«

Kontesterade nu som förr att han trodde det ingen av Rådet och Ständerna vore som icke skulle vilja taga hertig Karl till konung om Kungliga Majestät dödde utan livsärvingar. Men nu att förklara honom därtill hör, som man plägar säga, mer än ett par skor till att dansa och kan inte så hastigt ske att man väljer en ny konung, och det besynnerligen emedan Kungliga Majestät lever och är än ung.

Kungliga Majestät: »Jag begär nu för denna gången ett gott råd av utskottet«; hoppas de finne Kungliga Majestäts intention med hertig Karl god.

Fältherren refererade att Saliga Kungliga Majestät hade alltid i bruk att sedan en sak var överlagd och besluten med Riksens Råd, då, på det det icke måtte bliva divulgerat, haver Hans Majestät alltid tagit ett utskott däröver och, där saken då är för god erkänd, proponerat henne Ständerna.

Kungliga Majestät mente ock att en annan orsak också är att utskotten sammankallas, nämligen att man preparerar och banar vägen och så lägger fundamenta till en fullkomlig resolution att genomdrives sedan med Riksens Ständer.

Landtmarskalken begärade att bliva delaktiga av Riksens Råds mening; bådo Riksens Råd att de måtte låta dem den veta; förr kunde de inte annorledes förklara sig häruppå än skett är.

Borgmästaren: »Vår principalste intention är att stå på äktenskapet. Men sedan Hennes Kungliga Majestät haver inständigt begärat att vi skulle säga vår fullkomliga mening om denna successionssaken, så vele vi det gärna göra för oss och giva däröver vårt betänkande, allt utan præjudicio av andra Ständerna.

Vi vele behålla fria vota såsom ett fritt stånd i riket; och eftersom vi ingen [annan] kommission have av våra principaler än till urgera äktenskapet, så begärade de att det dem måtte bliva efterlåtet att kommunicera saken med sina principaler och medbröder, dem androm av här närvarande borgerskapet.«

Kungliga Majestät: »I måste först säga Eder mening härom såsom utskott och svara på propositionen, och det helst skriftligen, anten gillades eller ogillades hertig Karls succession, och det categorice, icke blandandes däri något om giftermålet eller några fåfängheter, utan konsiderera Fäderneslandsens säkerhet i framtiden. Sedan äro I ock nogsamt mäktiga härtill och kunna tala och säga fritt vad I finna gott. Denne är ju en fullkomlig Riksdag, och fast några vore borto, obligerar slutet dem lika mycket som præsentes.«

Ärkebispen frågade om det icke må vara fritt att namngiva något tertium där det kunne finnas.

Kungliga Majestät: »Det är Eder svårt att finna. Jag representerar Eder nu Edert eget intresse och säkerhet, ser till I så resolvera Eder häruppå, att I icke mista håret i framtiden därvid. Resolverer Eder categorice och med goda skäl och som I för Gud och posteriteten kunna försvara, icke blandandes andra saker däri, såsom om giftermålet; därom I skolen få min fullkomliga resolution när kröningen står.«

Utskottet lovade vilja taga propositionen före, överlägga hos sig saken och giva Kungliga Majestät häruppå deras svar och betänkande.

French translation (my own):

Le 28 février, Sa Majesté Royale était de nouveau dans la salle du Conseil avec le feldmaréchal, le Grand Amiral du Royaume, le Grand Trésorier du Royaume, M. Gustaf Horn, M. Matthias Soop, M. Åke Axelsson, M. Éric Ryning, M. Canut Posse, M. Laurent Kagg, M. Thure Sparre, M. Éric Gyllenstierna, M. Seved Bååth, M. Benoît Skytte et M. Åke Hansson Ulfsparre.

La proposition que Sa Majesté Royale avait fait rédiger pour être lue et communiquée au comité, concernant le futur successeur du Royaume, et qu'en plus le comte palatin duc Charles-Gustave devrait être mentionné.

Il y eut quelques discussions à ce sujet: 1. que cette communication avec le comité n'avait pas été autorisée avec l'avis et l'approbation du Conseil du Royaume, mais qu'ils l'avaient simplement consentie et accordée. 2. S'il devait être établi et introduit que le duc Charles est le parent le plus proche et le plus ancien de Sa Majesté dans le royaume; à partir de là, son frère ou d'autres pourraient revendiquer le royaume et la couronne.

Sa Majesté Royale: «Le duc Charles et son frère n'ont aucun droit à la couronne, mais le fait qu'il soit désormais déclaré tel est une pure grâce.»

Dans cette affaire, il a été décidé et la sentence suivante devait être introduite, à savoir que, bien qu'il n'y ait personne au monde qui ait plus de droits sur le royaume que Sa Majesté Royale la reine Christine seule, néanmoins, pour la sécurité du royaume, et afin que le successeur du royaume soit in certo, Sa Majesté Royale, en considération des qualités que possède le duc Charles et des services qu'il a rendus, rend encore et rendra, a décidé qu'il est du cas que le comte palatin duc Charles seul devienne successeur de la couronne, et les mots parent aîné sera exclu de la proposition.

Le feldmaréchal a déclaré que la proposition ne faisait aucune mention du mariage de Sa Majesté Royale, et que le Conseil dans son ensemble l'avait conseillé et soutenu, et que cela avait toujours été l'intention de feue Sa Majesté Royale, et qu'il en avait parlé plusieurs fois au cours de sa vie avec le général en Prusse et ici dans le royaume. Mais que cette question soit maintenant également soulevée à propos de la succession du duc Charles au royaume, le Conseil ne l'a ni conseillé ni soutenu. 

«Et Dieu sait comment cela va se dérouler au fil du temps. Nous pourrions tous nous tenir au bout de la table pour répondre à la question du mariage. Sa Majesté Royale a pensé à un successeur au royaume et à la déclaration du duc Charles pendant trois ans, et elle a porté cette question devant le Conseil de son propre instinct, et ce n'est que vendredi dernier.»

Il a été décidé d'inclure dans la proposition que cette affaire n'avait été communiquée au Conseil du Royaume que quelques jours auparavant.

Le comité des États fut convoqué par les trois États, et il leur fut proposé par Sa Majesté Royale præmissis titulis:

«Bons messieurs, vous vous souvenez peut-être combien il vous a plu il y a peu de temps de me demander en mariage et de ce que je vous en ai dit; et comme maintenant, à cette Diète, diverses questions importantes sont discutées avec vous avant votre départ afin qu'une certaine résolution puisse y être prise, je ne peux que louer votre bonne sollicitude, considérant comment on pourrait à l'avenir empêcher que le royaume ne tombe dans le malheur et les États du Royaume dans la division, la discorde et l'incompréhension comme dans les temps anciens, lorsque le royaume est devenu un royaume électif et par l'Union d'héritage au temps du vieux roi Gustave, préoccupé que les rois suivants puissent siéger et gouverner le royaume dans la tranquillité et la paix et que le royaume ne puisse pas tomber dans la discorde et le danger par l'incertitude du successeur.»

Or, comme Sa Majesté Royale est la seule personne qui, selon l'Union d'Héritage et la résolution du royaume, a le droit d'hériter de la couronne et se considère comme un être humain mortel, Sa Majesté Royale a considéré qu'il était de son devoir de prendre soin dès le début de la manière dont le royaume peut être assuré dans tous les cas.

«Je me suis certes déclarée à la dernière Diète pour prendre le duc Charles, si autrement j'avais eu le désir de me marier; mais comme je n'ai pas encore pu me résoudre en moi-même au mariage, qu'il pourrait avoir lieu si rapidement et brusquement, j'ai gardé le silence sur le fait que ces temps dangereux et le bruit de la guerre l'ont empêché; c'est pourquoi je n'ai pas, cependant, négligé de me souvenir d'une autre manière par laquelle les inconvénients ci-dessus mentionnés pourraient être évités, s'il plaisait à Dieu de disposer de ma vie et de m'appeler loin d'ici sans héritiers de mon corps, afin qu'il ne se passe pas ici dans le royaume comme cela se passe dans d'autres royaumes électoraux; et surtout maintenant, au cours de l'année écoulée, nous avons tous vu comment cela s'est passé en Pologne et au Danemark.

J'ai réfléchi à la question pendant trois ans, et parce que vous urgez avec tant d'insistance pour que le royaume soit ainsi préservé, j'ai jugé bon de vous soumettre cette question à votre communication et à votre résolution concernant un certain successeur à la couronne, si je venais à mourir sans héritiers de mon corps. Je ne l'aurais pas fait si précipitamment si vous, bons messieurs, ne m'aviez averti à plusieurs reprises, avec une délibération particulièrement approfondie et une mûre considération, de le faire.

Le maigre travail et les efforts des rois passés et de moi-même seraient vains si toute espérance d'atteindre la couronne n'avait pas été coupé à ceux qui sont en dehors du royaume.»

Afin d'éviter ces inconvénients et d'autres encore, Sa Majesté Royale a pensé audit duc Charles, comte palatin, «afin que je sois certaine et assurée que, si Dieu m'enlevait sans héritiers de mon corps, personne ne pourrait alors accéder à la couronne que lui, et afin que je puisse en être assurée non pas par des compliments ou que je doive laisser la décision à la discrétion de qui que ce soit à l'avenir, mais qu'elle soit conservée avec une lettre et un sceau dessus.

J'ai également parlé et communiqué à ce sujet avec le Conseil du Royaume, et avec leur consentement, j'ai voulu communiquer à ce sujet avec vous en tant que comité des États, puisque j'ai aussi fait rédiger la question dans une proposition qu'il vous plaira d'entendre, de garder secrète et de bien considérer la question et de donner une résolution à ce sujet qui puisse être nécessaire et propice au bénéfice et à la sécurité du royaume et de tous ses États et habitants.»

La proposition a ensuite été lue à haute voix par le sieur Benoît Skytte.

Le landmaréchal Svante Sparre répondit à cette question. Il remercia d'abord Sa Majesté Royale pour la grande sollicitude et le zèle chrétien avec lesquels elle s'adressait à tous les États, collectivement et individuellement, et lui promit, au nom de toute la noblesse, un service soumis et obéissant. Comme le comité a présenté il y a quelques jours à Sa Majesté la commission qu'il détenait concernant le couronnement et le mariage de Sa Majesté Royale, et qu'il se souvient de la réponse qu'elle lui a donnée à ce sujet, telle qu'elle est désormais consignée et lue dans la proposition, il a, par loyauté et par devoir, examiné la question entre lui. Cependant, considérant cette question d'une grande importance et ne pouvant l'examiner avec toute la maturité qu'elle mériterait, il n'en demeure pas moins que, même s'ils ont pu l'examiner sans porter atteinte aux droits et libertés des autres, ils n'ont pas trouvé de moyen plus sûr pour la sécurité du royaume que le mariage de Sa Majesté Royale.

Et maintenant, comme alors, ils prient donc humblement pour que cela puisse aller de l'avant; mais quant à la déclaration actuelle de la seconde proposition pour un nouveau successeur au royaume, ils la trouvent si importante et d'une telle qualité qu'elle ne devrait pas être proposée et communiquée aux États à ce moment; cependant, ils la laissent au jugement supérieur de Sa Majesté Royale elle-même, recommandant la noblesse à Sa Majesté dans la meilleure mesure possible.

L'archevêque docteur Lénæus a ensuite répondu que le clergé a examiné ces jours-ci la question proposée de savoir s'il fallait proposer aux États un certain successeur si Sa Majesté venait à mourir sans héritiers de son corps, du mieux qu'ils ont pu l'examiner entre eux; ils remercient Sa Majesté pour sa bonne et haute sollicitude pour le royaume, ne doutant pas que Sa Majesté veuille également continuer encore plus loin et à l'avenir au-delà de cela.

Quant à l'affaire elle-même, qui exige un examen approfondi et concerne Sa Majesté, le royaume tout entier et tous ses habitants, ils auraient souhaité et vu avec joie que Sa Majesté Royale envisage encore le mariage tant que les États sont encore en place. Si cela se produisait, il serait alors préférable de se prononcer sur l'autre question. Mais si cela n'est pas possible, ils ne sont pas, pour le moment, autorisés par leurs mandants à trancher sur l'autre question de succession.

Mais s'il est judicieux que les États soumettent cette proposition à cette Diète, cette simple déclaration du clergé vise à ce qu'ils ne puissent porter préjudice à Sa Majesté Royale, mais qu'il soit de son propre avis que Sa Majesté Royale la juge utile au royaume. Si Sa Majesté le souhaite finalement, ils doivent craindre d'être suffisamment puissants pour la prendre en considération cette fois-ci. Cependant, ils préfèrent ignorer la proposition et l'examiner seuls, n'ayant pas osé en parler à leurs collègues.

Le bourguemaître de Stockholm, Nils Nilsson, répéta la raison pour laquelle le comité avait été chargé par les bourgeois d'effectuer deux voyages auprès de Sa Majesté, à savoir solliciter l'avancement du mariage. Car, l'Union d'héritage veillant à la prospérité de notre royaume, en particulier du gouvernement et de sa succession à la couronne, a fait du royaume électoral un royaume héréditaire, sur la base duquel tous les malheurs intérieurs peuvent être supportés; car le royaume a été bien gouverné par d'anciens rois descendants du vieux roi Gustave Ier, et le feu roi Gustave II Adolphe le Grand ne pouvait en être sûr pendant son règne tant que Sa Majesté n'était pas assurée d'un successeur certain, puisque tous les États y avaient nommé Sa Majesté royale régnant actuellement; car les bourgeois s'estimeraient désormais plus heureux si la famille royale gustavienne pouvait être préservée.

Ils demandèrent donc tous avec soumission à Sa Majesté Royale de consentir au mariage, afin que celui-ci puisse d'abord progresser. Telle était alors, et demeure, l'intention du comité. Mais comme Sa Majesté Royale elle-même était venue s'adresser à elle et proposer un successeur au royaume lors de l'audience et de la conférence, avec ordre d'examiner la question en profondeur, les bourgeois ont aussi discuté de la question entre eux, du mieux qu'ils ont compris. Ce faisant, ils ont remercié Sa Majesté Royale pour la grande sollicitude qu'elle porte au bien-être du royaume, et souhaitent donc demeurer ses sujets reconnaissants.

Ils supposèrent que la chose elle-même reposait sur ces fondements: 1. ou bien on s'en prend à la Forme du gouvernement, ou bien; 2. on procède à l'élection d'un certain successeur, qu'il soit alors appelé prince héréditaire ou autre chose.

Le comité des bourgeois avait déjà décidé de demander à Sa Majesté Royale l'avancement du mariage, car cette question serait ainsi aussi résolue; mais comme cela ne pouvait être fait, ils découvrirent qu'ils avaient été bien et gentiment gouvernés par la famille Gustavienne pendant plus de cent ans et ils désiraient des héritiers et des dirigeants descendants de la famille et du sang royal Gustavien.

Ils prièrent encore une fois Sa Majesté de laisser le mariage avec le duc Charles lui plaire, si possible; mais ils souhaitèrent néanmoins passer outre la proposition et l'examiner avec le reste des bourgeois, en demandant la permission et un rappel à ce sujet.

Sa Majesté Royale: «Comme vous avez tous jugé préférable de ne pas communiquer ceci à tous les États, je vous prie de m'en indiquer la cause et les raisons. Vous ne discernez pas bien et comme vous le devriez en cette matière. Vous avez proposé le mariage; je ne l'ai ni rejeté, ni accepté. Vous retenez aussi ma proposition, qui empêcherait la certitude de la succession ou la déclaration du duc Charles à ce sujet, et puisque j'aurais alors l'intention de ne pas me marier. Je me suis toujours réservée de ne pas m'y engager; je tiens à déclarer maintenant, comme auparavant, que je souhaiterais avoir le duc Charles si je me mariais. Si je le prenais maintenant, ne pensez-vous pas que je voudrais m'assurer sa personne, avec qui je veux vivre et mourir? C'est sur cela que devraient porter vos arguments.»

Le landmaréchal: «Le comité, en sa personne, ne peut rien décider d'autre que le mariage.»

Sa Majesté Royale les a exhortés à en indiquer les raisons.

Le gouverneur Jean Béréndes: «Votre Majesté Royale exige de nous un cœur sincère, conformément à notre devoir. Aujourd'hui, avec la succession, notre cœur et nos sentiments sont divisés en deux.»

Sa Majesté Royale: «Si quelque chose m'arrivait, la question se pose: comment assureriez-vous la sécurité du royaume? Car, en ce qui concerne l'Union d'héritage, vous ne devez pas vous arrêter à ses paroles, mais examiner son but et son intention, à savoir qu'aucun roi ne manque au royaume. Vous savez combien vous êtes mieux lotis sous le royaume héréditaire, mais les royaumes électifs sont sujets à toutes sortes de difficultés et de dangers et vous privent de votre essor et de celui du royaume.»

Quant aux grands mérites du roi Gustave Ier, les États lui sont allés et l'ont fait roi héréditaire. Là où l'union successorale s'arrête, nous ne devons pas nous arrêter. Que cela aussi empêche le mariage, ce n'est rien, mais plutôt cela le favorise; la décision concernant le mariage appartient à Dieu et à moi.

Quant à la Forme de gouvernement, elle ne traite que de la manière dont le gouvernement doit être dirigé et administré lorsque le roi est mineur ou malade. Ils devaient alors gouverner jusqu'à ce qu'ils se mettent d'accord sur un roi et successeur du royaume, ce qui se produisit selon le calendrier grec.

Jean Béréndes: Le roi Gustave Ier était un homme d'un certain âge et n'en a parlé qu'après près de vingt ans de règne. Sa Majesté Royale est jeune et peut vivre longtemps; elle est plus jeune que le duc Charles.

Sa Majesté Royale: «On ne voit pas autant de peaux de veau sur les murs que de peaux de bœuf. Le roi Gustave parlait au nom de ses enfants, tout en faisant la guerre. Lorsque la paix et la tranquillité régnaient dans le royaume, il en vint à ces pensées.»

Jean Béréndes: «On voit clairement que Votre Majesté Royale n'a pas seulement à l'œil le duc Charles.»

Sa Majesté Royale: «J'ai des obligations envers moi-même; je répète que je ne désire personne d'autre que le duc Charles, mais si je désire l'avoir et l'épouser, je ne vous le dirai pas maintenant. Je mets le mariage de côté pour le moment. Nous ne devons pas nous préoccuper de mon altesse, de mes intérêts, ni du duc Charles, mais seule la sécurité de la Patrie doit être notre plus haute loi et notre plus haute considération, et cela n'empêche pas le mariage.»

L'évêque docteur Jean Matthiæ: «Nous ne sommes pas stupides, car nous constatons que Votre Majesté n'a pas l'intention d'épouser le duc Charles.» Il demanda humblement pourquoi Sa Majesté refusait de se marier. Lors de la dernière Diète, Sa Majesté se déclara favorable au mariage devant les États.

Sa Majesté Royale: «Vous n'obtiendrez pas de moi une réponse à ce sujet tant que vous n'aurez pas statué sur la succession du comte palatin à la couronne. Sinon, il m'est impossible de me marier avant le couronnement.»

Le docteur Jean Matthiæ: «Il n'est pas tout à fait possible pour nous de nous déclarer en faveur de la succession»; il conseilla et pensa que cette fois-ci serait suffisante, si cela était consigné dans les protocoles, que le Conseil du Royaume et tous les États, en cas de décès de la reine, ne jettent pas leur dévolu sur un autre que le duc Charles pour devenir successeur de la couronne.

Sa Majesté Royale: «Je ne suis pas contente de cela, et cela comporterait un certain danger. Si le duc Charles l'apprenait, il vous imposerait vos conditions, car il a l'armée entre ses mains; il est donc préférable qu'une résolution certaine et autorisée soit prise à ce sujet, confirmée par écrit.»

Le feldmaréchal répéta ce que le Conseil du Royaume avait également conseillé à ce sujet, précisant qu'il avait demandé à Sa Majesté Royale de consentir au mariage. Mais il proposa ensuite une autre solution: Sa Majesté Royale réfléchissait à la question depuis trois ans, mais ne l'avait proposée au Conseil du Royaume que cinq jours auparavant. Plusieurs conférences et discussions eurent lieu à ce sujet, mais Sa Majesté Royale insista finalement pour que la question soit soumise au comité des États du Royaume, ce que le Conseil du Royaume ne pouvait désapprouver, mais avec le préambule que le Conseil du Royaume ne l'avait pas conseillé, afin que le mariage ne soit pas reporté.

Il existe de bonnes raisons en faveur du duc Charles, comme l'indique la proposition, et il serait donc souhaitable qu'il devienne l'époux de Sa Majesté et qu'il propage cette famille gustavienne. Il souhaitait en informer le comité, afin qu'il connaisse l'avis du Conseil à ce sujet.

Sa Majesté Royale: «Bien que je ne décide pas de me marier cette fois, je ne l'exclus pas pour autant.»

Le docteur Jean: «Votre Majesté est tenue au mariage par les résolutions et les statuts du royaume et par l'Union de l'héritage, car à cette fin, la succession héréditaire dans les Unions de l'héritage est établie et accordée, selon laquelle les rois doivent être issus de la famille de Gustave. Il est bien entendu juste que nous nous conformions également aux statuts du royaume et ne nous en écartions pas.»

Sa Majesté Royale: «Personne ne peut m'y contraindre si je ne m'y tiens pas; mais je ne le renie pas complètement. Se marier pour la Patrie est une chose, mais lorsque je trouverai un autre moyen aussi efficace de garantir le royaume, que peut-on exiger de plus de moi? La succession n'empêche pas le mariage. Ce que j'ai promis au duc Charles, je le tiendrai pour sacré; mais ce que j'ai promis, vous ne l'apprendrez pas de moi cette fois. Je peux encore prendre le duc, puisqu'il est déclaré successeur du royaume, comme maintenant, et peut-être mieux. Mais personne ne me forcera à me marier, ni le ciel ni la terre.»

Le docteur Jean: «Ce n'est pas un danger pour Votre Majesté, mais pour nous, il est dangereux de s'écarter des statuts du royaume.»

Sa Majesté Royale: «Ni le ciel ni la terre ne m'empêcheront de faire ce que j'ai décidé de faire. Si je me marie, je ne prendrai que le duc Charles, aussi honnête que je sois. Mais si finalement je veux me marier, je ne vous le dirai pas maintenant. Mais au couronnement, vous saurez si je veux me marier.»

Le docteur Jean demanda que la question de la succession soit épargnée aux États jusqu'au couronnement.

Sa Majesté Royale: «Non; cela ne reviendrait qu'à reporter l'affaire et à laisser à la disposition de tous une poignée de têtes agitées qui entraveraient cette bonne intention. Nous en voyons les raisons, aussi bien maintenant qu'au couronnement.»

Le docteur Jean: On sait dans toute l'Europe que Sa Majesté Royale a déclaré vouloir s'épouser et prendre le duc Charles. Comment le monde entier pourrait-il s'en étonner en apprenant cela? Mais lors du couronnement, Sa Majesté pourrait faire mieux avec plus d'honneur et moins de calomnies.

Sa Majesté Royale: «Une fois qu'ils se seront interrogés et auront discuté de cette question, ils auront probablement d'autres sujets de conversation. Je ne vois d'ailleurs aucune raison de ne pas en informer tous les États.»

Elle estimait qu'il serait plus prudent que tous les États soient informés de cette affaire, car elle ne devait pas être traitée en particulier.

«Cela n'a rien à voir avec l'absence de certains, selon la Forme de gouvernement et l'Ordonnance de la Maison de la Noblesse. Tous les États ne se réuniront jamais si certains d'entre eux sont absents.»

Le clergé et les bourgeois demandèrent que si cette affaire était désormais définitivement résolue, ils soient alors autorisés à la communiquer à leurs États respectifs, car cela avait été interdit par le comité.

Le grand connétable: «Si nous sommes réunis ici, c'est pour délibérer sur l'opportunité de porter cette affaire à l'attention de la Diète et de tous les États du Royaume. Vous, bons messieurs, êtes appelés, en tant que personnes les plus sages, à donner votre avis et à bien réfléchir à la question, à savoir si elle est utile et sans conséquences dangereuses, etc.»

Il assura, comme auparavant, qu'il croyait que personne au Conseil et aux États ne refuserait d'accepter le duc Charles comme roi si Sa Majesté Royale mourait sans héritiers. Mais le déclarer tel maintenant, comme on dit, revient à choisir une paire de chaussures de danse et ne se fait pas aussi vite que de choisir un nouveau roi, d'autant plus que Sa Majesté Royale est vivante et encore jeune.

Sa Majesté Royale: «Je désire maintenant un bon conseil de la part du comité cette fois-ci»; elle espère qu'ils trouveront l'intention de Sa Majesté Royale envers le duc Charles bonne.

Le feldmaréchal raconta que feu Sa Majesté Royale avait toujours eu pour habitude, une fois qu'une affaire avait été examinée et tranchée par le Conseil du Royaume, et afin qu'elle ne soit pas divulguée, de nommer un comité pour l'examiner et, si l'affaire était alors jugée valable, de la soumettre aux États.

Sa Majesté Royale [la reine] estimait aussi qu'une autre raison justifiait la convocation des comités: la préparation et les bases d'une résolution parfaite, qui serait ultérieurement adoptée par les États du Royaume, étaient posées.

Le landmaréchal demanda à connaître l'avis du Conseil du Royaume; ceux-ci lui demandèrent de le leur faire savoir; ils ne purent s'expliquer autrement.

Le bourguemaître: «Notre intention principale est de maintenir le mariage. Mais Sa Majesté Royale ayant insisté pour que nous exprimions pleinement notre opinion sur cette question de succession, nous sommes disposés à le faire nous-mêmes et à l'examiner, sans préjudice des autres États.

Nous souhaitons conserver la liberté de vote en tant qu'État libre du royaume; et comme nous n'avons reçu de nos mandants que d'encourager le mariage, ils ont demandé qu'il leur soit laissé le soin d'en informer leurs mandants et collègues, le reste de la bourgeoisie présente ici.»

Sa Majesté Royale: «Vous devez d'abord exprimer votre opinion en comité et répondre à la proposition, de préférence par écrit, sur l'approbation ou le rejet de la succession du duc Charles, et catégoriquement, sans y mêler le mariage ou des vanités, mais en tenant compte de la sécurité future de la Patrie. Vous êtes alors suffisamment puissant pour cela et pouvez dire librement ce que vous jugez bon. Cette Diète est complète, et même si certains étaient absents, la fin les oblige autant que ceux qui sont présents.»

L'archevêque demanda s'il ne serait pas possible de nommer un tiers, si l'on pouvait en trouver un.

Sa Majesté Royale: «C'est difficile à trouver pour vous. Je vous représente maintenant pour vos propres intérêts et votre sécurité. Je veillerai à ce que vous preniez cette résolution afin de ne pas perdre vos cheveux à l'avenir. Faites catégorique une résolution fondée sur de bonnes raisons que vous pourrez défendre devant Dieu et la postérité, sans y mêler d'autres éléments, comme le mariage. Vous recevrez ma résolution complète à ce sujet lors du couronnement.»

Le comité a promis d'examiner la proposition, d'examiner la question entre eux et de donner à Sa Majesté Royale sa réponse et son avis.

English translation (my own):

On February 28, Her Royal Majesty was again in the Council Chamber with the Field Marshal, the Grand Admiral of the Realm, the Grand Treasurer of the Realm, Lord Gustaf Horn, Lord Matthias Soop, Lord Åke Axelsson, Lord Erik Ryning, Lord Knut Posse, Lord Lars Kagg, Lord Thure Sparre, Lord Erik Gyllenstierna, Lord Seved Bååth, Lord Bengt Skytte, and Lord Åke Hansson Ulfsparre.

The proposition that Her Royal Majesty had had drafted to be read and communicated to the committee was read aloud, regarding the future successor to the Realm, and that in addition the Count Palatine Duke Karl Gustav should be mentioned.

There was some discussion about this: 1. that this communication with the committee was not permitted to take place with the advice and approval of the Council of the Realm, but that they had merely consented to and granted it. 2. If it were to be established and introduced that Duke Karl is Her Majesty's closest and oldest kinsman in the realm; from this his brother or others could take any claim to the realm and the crown.

Her Royal Majesty: "Duke Karl and his brother have no right to the crown, but the fact that he is now declared to be so is pure grace."

In this matter it was decided and the following sentence was to be introduced, namely that, although there is no one in the world who has any right to the kingdom more than Her Royal Majesty Queen Kristina alone, nevertheless, for the security of the kingdom, and in order that the successor to the realm may be in certo, Her Royal Majesty, in consideration of the qualities Duke Karl has and the services he has done and is still doing and will do, has decided that it is the case that Count Palatine Duke Karl alone should become successor to the crown, and the words eldest kinsman shall be excluded from the proposition.

The Field Marshal said that the proposition makes no mention of Her Royal Majesty's marriage, and the entire Council has advised and supported that, and it has always been His Late Royal Majesty's full intention, and he had spoken about it several times during his lifetime with the General in Prussia and here at home in the kingdom. But that this matter should now also be raised about Duke Karl's succession to the realm, the Council has not advised and supported that.

"And God knows how this will unfold over time. We could all stand at the end of the table to answer about the marriage. Her Royal Majesty has been thinking about a successor to the realm and having Duke Karl declared thus for 3 years, and she has brought it before the Council out of her own instinct, and that not until this past Friday."

It was decided to include in the proposition that this matter had only been communicated to the Council of the Realm a few days ago.

The committee of the Estates was summoned by the 3 Estates, and it was proposed to them by Her Royal Majesty præmissis titulis:

"Good lords and men, you may recall how it pleased you a short time ago to propose to me about my marriage and what I have told you about it; and as now at this Riksdag various important matters are being discussed with you before you leave so that a certain resolution may be taken therein, I cannot but praise this your good concern, considering how one might in time prevent that in the future the realm fall into any misfortune and the Estates of the Realm into division, discord and misunderstanding as in former times, when the realm became an elective kingdom and through the Union of Inheritance in the time of old King Gustav, preoccupied that the subsequent kings may sit and rule the kingdom in tranquility and peace and that the realm may not fall into discord and danger through the uncertainty of the successor."

Now, as Her Royal Majesty is the only person who, according to the Union of Inheritance and the realm's resolution, has the right to inherit the crown and considers herself a mortal human being, Her Royal Majesty has considered it her duty to take early care of how the kingdom can be insured in all events.

"I did certainly declare myself in the last Riksdag to take Duke Karl, if I would otherwise have had a desire to marry; but because I have not yet been able to resolve within myself for the marriage, that it could take place so quickly and abruptly, I have kept silent that these dangerous times and the noise of war have prevented it; this is why I have not, however, neglected to be mindful in some other way, whereby the above-mentioned inconveniences could be prevented, if it were to please God to dispose of my life and call me away from here without heirs of my body, that it may not go so here in the realm as it goes in other electoral kingdoms; and especially now in this past year we have all seen how it has gone in Poland and Denmark.

I have considered the matter with myself for 3 years, and because you so urgently insist that the kingdom should be secured in this way, I have now deemed it good to submit this matter to your communication and resolution regarding a certain successor to the crown, if I were to die without heirs of my body. I would not have done it so hastily now unless you, good lords and men, had warned me to do so on several occasions with particularly good deliberation and mature consideration.

The meager work and effort of past kings and myself would all be in vain if all hope of attaining the crown had not been cut off to those outside the realm."

So as to prevent these and other inconveniences, Her Royal Majesty has thought of the said Duke Karl, Count Palatine, "so that I may be certain and assured that, if God were to snatch me away without heirs of my body, no one may then come to the crown but him, and so that I may be assured of this not with compliments or that I need to let the decision come at the discretion of anyone in the future, but that it be kept with a letter and seal on it.

I have also spoken and communicated about this with the Council of the Realm, and with their consent I have wanted to communicate about this with you as the committee of the Estates, since I have also had the matter written in a proposition which may it please you to hear, to keep quiet and secret about, to consider the matter well and to give such a resolution thereon as may be required for and conducive to the benefit and security of the realm and all its Estates and inhabitants."

Then the proposition was read aloud by Lord Bengt Skytte.

The Land Marshal Svante Sparre responded thereto; first, he thanked Her Royal Majesty for the great concern and Christian zeal with which she addresses all the Estates collectively and individually, and he promised her on behalf of all the nobility all their submissive and obedient service. And as the committee a few days ago presented to Her Majesty the commission they had regarding Her Royal Majesty's coronation and marriage, and they remember what answer Her Royal Majesty gave them thereon, as it is now also written and read in the proposition, so they have, out of their loyalty and duty, considered the matter among themselves; but because they find it of great importance and cannot consider it with as much mature consideration as they rightly should, nevertheless, as much as they have been able to consider this highly important matter without prejudice to the rights and freedoms of others therein, they have not found a more sure means for the kingdom's security than Her Royal Majesty's marriage.

And now, as then, they therefore humbly pray that it may go ahead; but as for now declaring the second proposition for a new successor to the kingdom, they find it so important and of such quality that it should not be proposed and communicated to the Estates at this time; however, they leave it to Her Royal Majesty's own higher judgment, recommending the nobility to Her Majesty in the best possible measure.

Archbishop Dr. Lenæus also next gave in response that the clergy has in these days considered the proposed question of whether to propose to the Estates a certain successor if Her Majesty were to die without heirs of her body, as best they have been able to consider it among themselves; they thank Her Majesty for her good and high concern for the kingdom, not doubting that Her Majesty also wants to continue even further and in the future beyond that.

But concerning the matter itself, as this matter indeed requires a mature consideration and concerns Her Majesty and the whole kingdom and all its inhabitants, they would have wished and gladly seen that Her Royal Majesty would still consider the marriage while the Estates are still here — if that happened, it would then be better to declare oneself in the other matter. But if that cannot be, then they are not at this time authorised by their principals to resolve in the other matter of the succession.

But if it is advisable for the Estates to propose this proposition at this Riksdag, then this simple declaration from the clergy is about that, that they cannot prejudice Her Royal Majesty in it, but it is in Her Royal Majesty's own good advice whether Her Majesty finds it useful to the kingdom. Should Her Majesty finally want it, they must fear if they would be powerful enough to resolve on it this time. However, they want to overlook the proposition and give their consideration on it alone, as they have not dared to communicate this matter with other of their colleagues.

The mayor of Stockholm, Nils Nilsson, repeated the reason why the committee had been commissioned by the burghers to make two trips to Her Majesty, namely to solicit the progress of the marriage. Because, as the Union of Inheritance looks at the prosperity of our kingdom, particularly the government and its succession to the crown, and has made the electoral kingdom a hereditary kingdom, on the basis of which all domestic misfortunes may be borne; because the kingdom has been well-governed by former kings descended from old King Gustav I, and the late King Gustav II Adolf the Great could not be sure of this during his reign until His Majesty was assured of a certain successor, as all the Estates nominated thereto Her Royal Majesty now reigning; because the burghers would now esteem themselves the most happy if the royal Gustavian family could be maintained and not extinguished.

They therefore all submissively asked that Her Royal Majesty consent to the marriage, so that it should first gain its progress. This was then and still is the intention of the committee. But because Her Royal Majesty herself came to address and propose a successor to the kingdom at the audience and conference, with orders to take the matter into good consideration, the burghers have also ventilated the matter amongst themselves as best as they have understood it; in doing so, they thanked Her Royal Majesty for the high concern she has for the welfare of the kingdom, and they therefore wish to remain her grateful subjects.

They supposed that the matter itself rests on these foundations: 1. either that one goes to the Form of Government, or; 2. proceeds to the election of a certain successor, whether he will then be called hereditary prince or something else.

The committee of the burghers had already decided to ask Her Royal Majesty for the progress of the marriage, as this question would thereby also be resolved; but because this could not be done, they found that they had been well and kindly ruled by the Gustavian family for over a hundred years and they desired heirs and rulers descended from the royal Gustavian family and blood.

They begged Her Majesty again to let the marriage with Duke Karl please her, if possible; but they nevertheless wished to overlook the proposal and consider it with the rest of the burghers, requesting permission and a reminder for it.

Her Royal Majesty: "As you have mostly all considered it advisable not to communicate this to all the Estates, I ask you to tell me the cause and reasons for this. You do not distinguish well and as you should in this matter. You have proposed the marriage; I have not rejected it, nor have I accepted it. You also take up my proposition, which would prevent the certainty of the succession or Duke Karl's declaration thereto, and as I would then intend not to marry. I have always reserved myself not to be bound to that; I want to declare now, as before, that I would want to have Duke Karl if I were to marry. If I were to take him now, do you not think that I want to secure his person, with whom I want to live and die? That is what your arguments should be aimed at."

The Land Marshal: "The committee, for its person, can resolve nothing other than the marriage."

Her Royal Majesty urged them to say the reasons for this.

Governor Johan Berendes: "Your Royal Majesty demands a whole heart from us in accordance with our duty. Now, through the succession, our heart and feelings are divided in two."

Her Royal Majesty: "It is a question, if something were to happen to me, how you would then secure the kingdom. Because as far as the Union of Inheritance is concerned, you must not stop at its words, but seek and consider its purpose and intention, namely that no king should be lacking in the kingdom. You know how much better off you are under the hereditary kingdom, but the electoral ones are subject to all sorts of troubles and dangers and take away your and the kingdom's rise.

As for the great merits that King Gustav I had, the Estates went to him and made him a hereditary king. Where the Union of Inheritance stops, we must not stop. That this too should prevent the marriage, it is nothing, but rather it is promoted by this; the decision about the marriage lies with God and me.

As for the Form of Government, it only speaks and deals with how the government is to be lead and managed when the king is underage or ill. Then they were to rule until they agreed on a certain king and successor of the kingdom — which happened by the Greek calendar."

Johan Berendes: King Gustav I was an elderly gentleman and did not speak about it until he had reigned for almost 20 years. Her Royal Majesty is young and can live for a long time, she is younger than Duke Karl.

Her Royal Majesty: "One doesn't see as many calfskins on the wall as ox skins. King Gustav spoke for his children, all the time waging war. When he had peace and tranquility in the kingdom, then he came to these thoughts."

Johan Berendes: "One sees clearly that Your Royal Majesty does not only have your eye on Duke Karl."

Her Royal Majesty: "I have my obligation to myself; I repeat again that I want no one but Duke Karl, but if I want to have him and marry him, I will not tell you now. I set marriage aside for this time. We must not look to my highness or my best interests, nor to Duke Karl's benefit, but only the security of the Fatherland should be our highest law and consideration, and this does not prevent the marriage."

Bishop Dr. Johannes Matthiæ: "We are not stupid, because we see that Your Majesty does not intend to marry Duke Karl"; he submissively asked why Her Majesty does not want to marry. At the last Riksdag Her Majesty declared herself to the Estates as being in favour of the marriage.

Her Royal Majesty: "You will not get a word out of me about the marriage until you resolve on the succession of the Count Palatine to the crown. Otherwise it is impossible for me to marry before the coronation."

Dr. Johannes Matthiæ: "It is not quite feasible for us to declare ourselves in favour of the succession"; he advised and thought this time would be enough, if it was recorded in the protocols, that the Council of the Realm and all the Estates, in the event of the Queen's death, not cast their eyes on anyone other than Duke Karl to become successor to the crown.

Her Royal Majesty: "I am not content with this, and there would be some danger in this. If Duke Karl heard of this, he would prescribe your conditions, because he has the army in his hands; it is therefore better that a certain and permissible resolution be taken about it, confirmed with hand and seal."

The Field Marshal repeated what the Council of the Realm had also advised in this matter and that it had asked Her Royal Majesty to be willing to consent to the marriage, but it then came up with a different proposition, that Her Royal Majesty has been considering the matter for 3 years, but only proposed it to the Council of the Realm 5 days ago. Several conferences and arguments have been held about it, but finally Her Royal Majesty urged that this should come before the committee of the Estates of the Realm, which the Council of the Realm could not disapprove, but with the preamble that the Council of the Realm had not advised it, so that the marriage should not be postponed.

There are great reasons in favour of Duke Karl, as stated in the proposition, and it would therefore be desirable to see that he should become Her Majesty's husband and propagate this Gustavian family. He wanted to tell the committee this, so that they might know what the Council's consideration was in this regard.

Her Royal Majesty: "Although I do not resolve to marry this time, I am not ruling it out for that reason."

Bishop Dr. Johannes: "Your Majesty is obligated to the marriage by the resolutions and statutes of the Realm and by the Union of Inheritance, because to that end the hereditary succession in the Unions of Inheritance is established and granted that kings must be of and originate from Gustav's family. It is, of course, right that we also remain by and not deviate from the statutes of the Realm."

Her Royal Majesty: "No one can force me to do so if I do not my mind to it; but I do not deny it completely. Marrying for the Fatherland is one thing, but when I find another such good means of securing the kingdom, what more can one desire from me? The succession does not prevent the marriage. What I have promised Duke Karl I will hold sacrosanct for him; but what I have promised, you will not find out from me this time. I can still take the Duke, as he is declared successor to the kingdom, as now and perhaps better. But no one shall force me to marry, neither Heaven nor earth."

Dr. Johannes: "It is no danger for Your Majesty, but for us it is dangerous to stray from the statutes of the Realm."

Her Royal Majesty: "Heaven and earth will never take me away from what I have now resolved to do. If I do marry, I will take no one but Duke Karl, as truly as I am an honest person. But if in the end I do want to marry, I will not tell you now. But at the coronation you will find out whether I want to marry."

Dr. Johannes asked that the Estates be spared the matter of the succession until the coronation.

Her Royal Majesty: "No; that would be nothing more than postponing the affair and having a bunch of restless heads at hand who would prevent this good intention. We can see the reasons both now as well as at the coronation."

Dr. Johannes: It is known throughout Europe that Her Royal Majesty has declared herself to marry and take Duke Karl. What wonder would the whole world take from this when they hear this? But at the coronation Her Majesty could do better with greater honour and less slander.

Her Royal Majesty: "Once they have wondered and talked about this, they will probably have something else to talk about. I also don't see any reason why we shouldn't let all the Estates know about this."

She thought it would be safest if all the Estates were informed about this matter, as it should not be treated confidentially.

"It has nothing to do with whether some are away, according to the Form of Government and the Ordinance of the House of Nobility. Obviously all the Estates will never come together if some of them are gone."

The clergy and the burghers requested that if this matter were now finally resolved, that they should then be allowed to communicate it to their fellow Estates, as this had been prohibited by the committee.

The Grand Constable: "The reason why we are now gathered here is that we must deliberate whether we should communicate this matter to this Riksdag with all the Estates of the Realm. You good gentlemen are called upon, as the wisest, to say your opinion and to first consider the matter well and whether it is useful and without dangerous consequences, etc."

He now contested as before that he believed that there was no one of the Council and the Estates who would not want to accept Duke Karl as king if Her Royal Majesty died without heirs of her body. But to declare him to be so now, as they say, is more like choosing a pair of dancing shoes and cannot be done as quickly as choosing a new king, and this is especially so because Her Royal Majesty is alive and still young.

Her Royal Majesty: "I now desire good advice from the committee this time"; she hopes they find Her Royal Majesty's intention with Duke Karl good.

The Field Marshal told that His Late Royal Majesty had always been in the habit that, once a matter had been considered and decided by the Council of the Realm, and so that it might not be divulged, His Majesty had always appointed a committee to consider it and, if the matter was then recognised as good, proposed it to the Estates.

Her Royal Majesty also believed that another reason was also for the committees to be convened, namely that the way was prepared and the foundations laid for a perfect resolution to be passed later by the Estates of the Realm.

The Land Marshal requested to be informed of the opinion of the Council of the Realm; they asked the Council of the Realm to let them know; they could not explain themselves otherwise than they had done.

The Mayor: "Our principal intention is to stand by the marriage. But because Her Royal Majesty has insistently desired that we should express our complete opinion on this matter of the succession, we are willing to do so for ourselves and to give our consideration thereon, all without prejudice to the other Estates.

We wish to retain free votes as a free Estate in the realm; and because we have no other commission from our principals than to urge the marriage, they requested that it might be left to them to communicate the matter with their principals and colleagues, the rest of the burgherdom present here."

Her Royal Majesty: "You must first say your opinion on this as a committee and answer the proposition, and preferably in writing, on whether Duke Karl's succession should be approved or disapproved, and that categorically, not mixing anything into it about the marriage or any vanities, but considering the security of the Fatherland in the future. Then you are also sufficiently powerful for this, and can speak and say freely what you think is good. This is a complete Riksdag, and even if some were absent, the end obliges them as much as those who are present."

The Archbishop asked whether it might not be free to name some third one if it could be found.

Her Royal Majesty: "That is difficult to find for you. I now represent to you your own interest and security, I will see to it that you resolve yourselves on this so that you do not lose your hair in the future. Resolve yourselves categorically and with good reasons which you can defend before God and posterity, not mixing any other things into it, such as about the marriage; you shall receive my complete resolution on this when the coronation takes place."

The committee promised to take the proposition to themselves, to consider the matter among themselves and to give Her Royal Majesty their answer and consideration thereon.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.