Source:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), pages 56 to 60, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 77 to 82, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se
Kristina Wasa, Queen of Sweden, article written by Susanna Åkerman for A History of Women Philosophers: 1600-1900, page 24, edited by Mary Ellen Waithe, 1991
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The reflections:
... Mon tempérament ardent & impétueux ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour que pour l'ambition. En quel malheur ne m'eût pas précipité un si terrible penchant, si votre grace n'eût employé mes défauts-mêmes pour m'en corriger. Mon ambition, ma fierté, incapable de se soumettre à personne, & mon orgueil, méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs: & par votre grace, vous y avez ajouté une délicatesse si fine, par laquelle vous m'avez garanti d'un penchant si périlleux pour votre gloire & mon bonheur; & quelque proche que j'aye été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puisse dire la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elle a voulu noircir ma vie. J'avoue que si je ne fusse née fille, le penchant de mon tempérament m'auroit entraîné peut-être en de terribles désordres. Mais vous, qui m'avez fait aimer toute ma vie la gloire & l'honneur plus qu'aucun plaisir, vous m'avez préservé des malheurs où les occasions, la licence de ma condition & l'ardeur de mon tempérament m'auroient précipité. Je me serois sans-doute mariée, si je n'eusse reconnu en moi la force que vous m'avez donnée de me passer des plaisirs de l'amour. Je savois trop bien le monde pour ignorer qu'une fille, qui a dessein de se divertir, a besoin d'un Mari: sur-tout une fille de ma qualité, qui n'épouse un Mari que pour se faire un sujet, ou plutôt un esclave de ses volontés & de ses caprices. J'étois née d'une condition & dans une fortune telle, que je pouvois choisir entre tous les hommes celui qui auroit été le plus à mon gré; car il n'y en avoit pas dans le monde qui ne se crût heureux, si j'eusse voulu lui donner ma main. Je connoissois trop bien tous mes avantages pour n'avoir pas l'esprit de m'en servir. Si j'eusse senti en moi quelque foiblesse, j'aurois su, comme tant d'autres, me marier pour me divertir, & jouir de tous mes avantages; & je n'aurois pas eu cette invincible aversion (dont j'ai donné tant d'éclatantes marques) pour le mariage, s'il m'eût été si nécessaire. Mais vous m'aviez donné un cœur qui ne devoit être occupé que de vous. Vous l'aviez formé d'une si admirable & si vaste capacité, que rien ne pouvoit le remplir que vous seul. Vous deviez être l'unique objet de mes desirs. Ce cœur fut à vous dès qu'il palpita dans mon sein. Vous y aviez une secréte intelligence, inconnuë à moi-même. Vous seul avez fait des merveilles dans ce cœur, qui vous sont d'autant plus glorieuses, qu'elles n'ont que vous seul pour spectateur & témoin. Vous avez fait servir à cet admirable commerce mes péchés & mes défauts, qui sont miens, pas moins que toutes ces vertus & tous ces talens dont vous m'avez été si libéral. Je n'ai rien contribué à tout cela que mon indignité, & il ne me reste plus rien qu'à vous observer avec respect & silence, à vous laisser faire & à vous admirer.
J'ai encore un défaut dont j'oubliois presque de m'accuser, c'est celui d'avoir trop méprisé les bienséances de mon sexe, & c'est ce qui m'a fait paroître souvent plus criminelle que je ne suis: mais j'ai reconnu trop tard ce défaut pour pouvoir le corriger, & je n'ai pas voulu m'en donner la peine. Je suis même persuadée que j'aurois mieux fait de m'en émanciper tout-à-fait, & c'est l'unique foiblesse dont je m'accuse: car n'étant pas née pour m'y assujettir; je devois me mettre entiérement en liberté là-dessus, comme ma condition & mon humeur l'exigeoient.
J'ai eu encore d'autres défauts que certaines personnes de l'un & l'autre sexe, qui approchoient de moi durant mon enfance, me donnoient par leurs mauvais exemples, dont je me suis entiérement corrigée par votre grace. Les enfans sont comme les singes, ils font tout ce qu'ils voient faire: ils sont comme la cire, susceptibles de toutes les formes qu'on leur imprime. Notre Nation a des vices qui lui sont propres, comme toutes les autres ont les leurs. Vous m'avez préservé de celui de la crapule, mais vous avez permis que le vice des sermens m'infectât par contagion: mais par votre grace, SEIGNEUR, je m'en suis entiérement défaite. Je suis pourtant en quelque façon excusable, parce que je suis née dans un Païs, & dans un Siècle, où ce défaut régnoit également parmi l'un & l'autre Sexe en Suède, où l'on ne savoit pas parler sans jurer. Sitôt que je fus capable de connoître mon défaut, je travaillai à m'en corriger, & j'en vins à bout par votre grace. J'ai encore deux autres défauts, qui sont, que je ris trop souvent & trop haut, & que je marche trop vîte. Mais parce que je ne ris jamais mal à propos, j'ai négligé ce défaut, aussi-bien que celui de marcher trop vîte, qui est un effet de l'impétuosité de mon naturel, ennemi de toute lenteur. Tous ces défauts ne seroient que peu considérables, s'ils ne se trouvoient dans une fille. Mon Sexe les rend plus inexcusables, comme ils ôtent aussi en partie le prix à toutes mes bonnes qualités & talens, puisqu'ils sont d'une nature qui ne lui conviennent pas.
Je suis, SEIGNEUR, sans-doute inexcusable de ne m'être pas corrigée de tous mes défauts grands & petits, puisqu'entre tant de talens que votre libérale main a versé sur moi, vous m'avez donné celui d'un pouvoir si absolu & si admirable sur moi-même, que je fais de moi tout ce que je veux. Vous savez, SEIGNEUR, que je dis la vérité. Cependant, quelque excellente & royale que fût mon éducation, & quelque soin qu'on eût de moi, il s'y glissoit des défauts, que je connus même dans le tems, & je n'en ai reconnu quelques autres que du depuis, quand elles étoient irremédiables. Les uns sont des hommes, les autres du païs, d'autres sont du siècle. Je les passe tous sous silence, parce que rien n'est parfait en ce Monde. Je puis me vanter pourtant par votre grace, que peu de Princes en Suède ont eu une meilleure éducation. Il est vrai que la politesse, qui est si nécessaire pour distinguer les honnêtes gens des autres, n'étoit pas encore connuë en Suède en ce tems-là. On ne sauroit se donner la politesse à soi-même, & on ne doit pas m'imputer ce défaut. Quoi qu'il en soit, je vous dois, SEIGNEUR, tout ce que je suis, & j'avoue d'en être redevable, après vous, à tous ces grands hommes qui m'ont élevé: même je pense ne leur avoir pas été ingrate, & je voudrois au prix de ma vie ne l'avoir jamais été à vous.
Swedish translation (by Gjörwell):
... Min heta och häftiga natursstälning har födt hos mig en ej mindre stark böjelse til kärlek än ärelystnad. Uti hwad för en olycka hade icke en så förskräckelig böjelse kunnat störta mig, om ej Din nåd hade brukat mina egna fel til min förbättring i detta mål. Min ärelystnad och min högdragenhet, förmedelst hwilka jag omöjeligen kunde underkasta mig någon, och det högmod, hwarmed jag föragtade alla, hafwa tjent mig til förträffeliga botemedel; och genom Din nåd, har Du gifwit mig så läcker och fin smak, at den bewarat mig från at följa en böjelse, så farlig för Din ära och min lyksalighet; och huru nära jag ock warit brädden af min olycka, har dock Din mägtiga hand hållit mig tilbaka. Du wet, oagtat alt förtal, at jag är oskyldig til alla de osanfärdiga rygten och berättelser, hwarmed man welat swärta min lefnad. Jag tilstår, at om jag ej warit född af mit kön, hade min böjelse af naturen dragit mig til begående af förskräckeliga oordentligheter. Men Du, som uti hela min lefnad styrkt mig, at älska ära och heder mera, än alla nöjen, har också bewarat mig ifrån de olyckor, uti hwilka tilfällen, mit stånds frihet och min heta blod kunnat störta mig. Jag hade utan twifwel gift mig, om jag ej känt uti mig den styrka, som Du gifwit mig, at kunna wara de nöjen förutan, som kärleken föder utaf sig. Jag kände werlden alt för wäl, för at ej weta, det et Fruntim̃er, som wil roa sig, behöfwer at blifwa gift; isynnerhet et Fruntimmer af mit stånd, som ej tager en Man för annat, än at gjöra honom til en undersåte eller snarare en slaf af des wilja och nycker. Jag war född i det stånd och med den lycka, at jag altid kunde wälja ibland alla människor den, som kunde wara mig mäst til behag; ty det war ingen i hela werlden, som ej skulle trodt sig lyckelig, om jag welat gifwa honom min hand. Jag kände alt för wäl mina fördelar, för at weta betjena mig af dem. Om jag hade märkt hos mig någon swaghet, hade jag, som många andra, gift mig, för at roa mig, och at nyttja alla mina fördelar; och jag skulle då ej hafwa haft den oöfwerwinneliga widrighet, hwaraf jag gifwit så lysande prof, emot giftermål, om det warit nödwändigt. Men Du hade gifwit mig et hjerta, som ej borde wara syßelsatt med något annat, än Dig; och Du hade gifwit det en så förunderlig och widsträkt förmåga, at ingen ting kunde upfylla det, utan Du allena. Du borde wara det endaste föremål för mit begär. Detta hjertat hörde Dig til, så snart det började, at röra sig i mit bröst. Du hade med detsamma en hemlig bekantskap, och som jag ej sjelf märkte eller förstod. Du allena har werkat förunderliga ting i detta hjertat, som äro så mycket ärefullare, som de endast haft Dig til åskådare och witne. Til at underhålla denna förtreffeliga gemenskap, har Du låtit tjena så wäl mina mig ensamt tilhöriga synder och fel, som alla de dygder och egenskaper, med hwilkas meddelande åt mig Du warit så frikostig. Jag har til alt detta ej bidragit något, om ej genom min owärdighet, och det återstår mig ingen ting mera, än at märka på Din wilja med wördnad och i stilhet, at låta Dig råda i alt och at beundra Dig.
Jag har ännu et fel, som jag så när hade glömt, at anklaga mig före. Det består derutinnan, at hafwa för mycket föragtat de anständigheter, som fordras af mit kjön; och är det, som så ofta gjort, at jag synts mera brotslig, än jag werkeligen warit. Men jag har alt för sent erkänt detta felet, för at kunna rätta det, och jag har icke häldre welat gjöra mig den mödan. Jag är äfwen öfwertygad om, at jag gjort bättre, at aldeles hafwa befriat mig derifrån, och är detta den endaste swaghet, som jag förebrår mig; ty såsom jag ej war född för at underkasta mig et dylikt twång, hade jag aldeles bort gjöra mig fri i den delen, såsom mit stånd och mit sinnelag fordrade.
Jag har äfwen haft andra fel, som wißa personer af begge könen, hwilka woro hos mig under min barndom, länte mig genom sina elaka efterdömen, men hwilka jag aldeles genom Din nåd ändrat. Barn äro lika apinior, och gjöra efter alt hwad de se andra gjöra; de äro som wax, och kunna antaga alla de skaplynnen, som man behagar gifwa dem. Wårt folkslag har laster och fel, som äro dem tilhöriga, likasom andra hafwa sina. Du har bewarat mig ifrån det felet, at öfwerlasta mig med drycker, men Du har tillåtit, att jag blifwit smittad af den wanan, at swärja; men genom Din nåd, HERRE, har jag aldeles wänt mig af dermed. Jag bör dock härutinnan på wist sätt ursägtas, efter jag war född i land och på en tid, då det war et almänt fel hos begge könen i Swerige, så at man kunde ej tala, utan at tillika swärja. Så snart jag war i stånd, at känna mit fel, började jag, at arbeta på des ändrande, och jag want äfwen detta genom Din nåd. Jag har ännu twänne andra fel, som bestå därutinnan, at jag skrattar ofta och högt, och at jag går ganska hastigt. Men såsom jag aldrig skrattar i otid, har jag ock försummat, at ändra detta felet, äfwen som det, at gå fort, som är en werkan af min häftiga sinnesstälning, fiende til al långsamhet. Alla deßa fel skulle wara af liten upmärksamhet, om de ej funnos hos et Fruntimmer. Mit kön gjör dem mindre förlåteliga, hälst såsom de betaga alla mina goda egenskaper en del af sit wärde, efter de äro af den beskaffenhet, at de ej anstå detsamma.
Jag är utan twifwel, HERRE, ej at ursägta i den delen, at jag ej ändrat alla mina fel, större och mindre, hälst emedan Du ibland de många egenskaper, som Din frikostiga hand i så rikt mått tildelat mig, äfwen war et fulkomligt och förunderligt herrawälde öfwer mig sjelf, så at jag kan gjöra med mig sjelf alt, hwad jag wil. Och Du wet, HERRE, at jag talar sanning. Emedlertid huru förträffelig och Kongelig min upfostran war, och huru stor wärd man ock hade om densamma, insmögo sig dock fel hos mig, som jag genast blef warse, men också andra, hwilka jag ej lärt känna förr än efteråt och då de ej stodo mera, at bota. Några härröra af människjor, andra af landet, och somliga af tiden. Men jag går alla i tysthet förbi, hälst som ingen ting är fullkomligt i denna werlden. Jag kan dock, genom Din nåd, berömma mig därutaf, at få Försteliga Personer i Swerige fått en bättre upfostran, än jag. Det är ock sant, at den fina höflighet, som är så nödig, at utmärka hederligt folk från andra, war då ej ännu känd i Swerige. Man kan intet gifwa sig denna höfligheten sjelf, och man bör ej tilräkna mig detta felet. Men ware sig härmed huru det wil, så är jag Dig dock skyldig, HERRE, för alt det jag är, och näst Dig tilstår jag mig äga al förbindelse åt de stora Män, som upfostrar mig; åtminstone tror jag mig aldrig hafwa warit otaksam emot dem, och jag wil intet, för hela mit lif, någonsin hafwa warit det emot Dig.
Swedish translation (by Huldt; based on manuscript 7 of the autobiography):
Mitt häftiga och heta humör har gjort mig lika hågad för kärlek som för ära! Vilken olycka hade inte denna förfärliga böjelse kunnat störta mig i om inte Du i Din nåd hade använt just mina egna fel för att rätta mig! Men min ärelystnad och min stolthet, som gör att jag omöjligt kan underkasta mig någon annan, har liksom mitt högmod, som föraktar allt, tjänat som enastående skydd. Därtill har Du av nåd lagt en utpräglad känslighet som hindrat mig från att följa böjelser som skulle ha varit farliga för Din ära och min lycka. Hur nära avgrunden jag än har kommit, har Din starka hand alltid fört mig i säkerhet. Du vet, Herre, vad än avundsjuka och elakt skvaller har velat säga därom, att jag är oskyldig till alla de falska historier med vilka man har försökt smutskasta mitt liv. Jag medger att mitt temperament kanske ställt till med en förfärlig oreda om jag inte hade fötts till flicka. Men Du, som under hela mitt liv har sett till att jag älskat äran och hedern högre än något nöje, Du har skyddat mig från de olyckor som tillfället, min ställning och mitt heta temperament hade kunnat störta mig i.
Jag hade helt säkert varit gift om jag hade uppfattat minsta svaghet hos mig själv, men eftersom jag genom Din nåd har känt den kraft som Du gett mig för att kunna avstå från nöjen, om än fullständigt legitima, har jag följt min naturliga motvilja mot äktenskapet. Jag lärde känna världen så väl att jag förstod att en flicka som vill roa sig behöver en make. Framför allt en flicka av mitt slag som inte tar sig en make annat än för att göra honom till sitt undersåte, eller snarare till slav för sin vilja och sina infall. Jag föddes till en sådan ställning att jag bland alla levande män kunde välja den som mest föll mig i smaken, för i hela världen fanns det inte någon som inte hade trott sig vara lycklig om jag hade velat ge honom min hand. Jag var blott alltför väl medveten om mina företräden för att inte få lust att utnyttja dem. Om jag inom mig hade känt någon svaghet hade jag som så många andra kunnat gifta mig, roa mig och dra fördel av alla mina företräden, och om det verkligen hade varit nödvändigt hade jag inte heller haft denna oövervinneliga motvilja mot äktenskapet. Men Du, Herre, hade givit mig ett hjärta som inte var gjort för någon annan än Dig. Du hade gjort det så fantastiskt stort och starkt att ingen annan än Du ensam kunde fylla det. Du borde vara det enda föremålet för dess längtan. Detta hjärta tillhörde Dig från den stund då det började slå i mitt bröst, och det fanns ett hemligt samförstånd mellan er som var okänt till och med för mig. Du ensam har gjort underverk med detta hjärta, och därav har Du desto mer ära som Du är den enda åskådaren och vittnet därtill.
För att skapa denna förunderliga samhörighet har Du tagit mina synder och fel till hjälp, liksom alla de dygder och talanger Du så frikostigt har skänkt mig. Till allt detta har jag själv inte bidragit med något annat än min ovärdighet, och det enda som återstår för mig är att i stillhet och tystnad älska och vörda Dig, och låta Dig ha Din vilja.
Dessutom omgavs jag av personer av båda könen som var dåliga föredömen för mig. Av dem fick jag ovanan att använda svordomar, vilket jag dock genom Din nåd helt och hållet har upphört med.
Jag är kanske också skyldig till att alltför mycket ha föraktat sådana seder om anses passande för mitt kön. Det kan ofta ha fått mig att framstå som sämre än jag egentligen är, men därvidlag ångrar jag ingenting. Tvärtom, det enda jag förebrår mig själv är att jag inte fullständigt befriade mig från dessa hänsyn så som min ställning och mitt lynne krävde.
Jag vet inte om jag bör anklaga mig själv för att jag skrattar för ofta och för högt, och att jag går för fort. Men eftersom jag aldrig skrattar utan anledning har jag varken brytt mig om det felet eller det att jag går för fort, vilket kommer sig av mitt hetsiga temperament som inte tål någon långsamhet.
Man skulle kanske också kunna tillägga att jag pratar för mycket. Men jag bemödar mig om att inte säga mer än nödvändigt, och om jag tråkar ut andra så vågar jag nästan påstå att det i så fall får vara deras problem. Jag vågar också berömma mig av att aldrig ha sagt något som jag inte har velat säga, och att jag sällan haft anledning att ångra något jag sagt. Det händer till och med att jag går långt åt det andra hållet och blir så tystlåten att man nästan måste dra orden ur mig. Alla dessa fel skulle betraktas som obetydliga om jag inte hade varit flicka, men mitt kön har förstorat dem, precis som det också till viss del minskar värdet av mina goda egenskaper.
Jag har också anklagats för att vara hämndlysten, men där gör man orätt, för jag hämnas aldrig annat än genom att antingen göra gott eller visa förakt. Det är de enda former av hämnd som jag är kapabel till.
Som sammanfattning kan man säga att det största av mina fel är mitt kön, men eftersom Du har dömt mig till det måste jag vara tålig. Kanske har jag flera fel, men de är i så fall okända för mig. Jag har uppriktigt anklagat mig själv för alla de fel jag känner till, och jag gör inte anspråk på att ha lyckats rättfärdiga mig. Det är förmodligen oförlåtligt att jag inte har korrigerat alla mina fel, stora som små, eftersom Du bland alla de förmågor Du så frikostigt överöst mig med också har givit mig en så fullständig och fantastisk självkontroll att jag kan göra vad jag vill med mig själv. Du vet, Herre, att jag talar sanning.
Hur lysande och kunglig min uppfostran än var, hur stora omsorger man än ägnade mig, har dock fel smugit sig på mig som jag upptäckt först när det inte längre var möjligt att avhjälpa dem. Av dessa har några med männen att göra, andra med landet, och ytterligare några med tiden. Jag förbigår dem alla med tystnad, för ingenting är perfekt i den här världen. Ändå vågar jag tack vare Din nåd vara skrytsam nog att påstå att få furstar i världen har fått en bättre uppfostran än mig. Furstar, säger jag, ty furstinnornas uppfostran skiljer sig antagligen mycket från den som man gav mig. Men det stämmer att artigheten, som är så betydelsefull när man skiljer bättre människor från vanligt folk, saknades i Sverige på den tiden. Därför vore det inte rättvist att tillskriva mig bristande artighet, eftersom det är något man inte kan lära sig själv. Om jag senare har tillägnat mig ett artigt sätt i utlandet kan bara de som känner mig bedöma. Slutligen är det Dig, Herre, jag har att tacka för allt vad jag är, och jag erkänner att jag även står i tacksamhetsskuld till alla de stora män som har uppfostrat mig. Jag tror faktiskt inte att jag har varit otacksam mot dem, och jag hoppas vid mitt liv att jag aldrig någonsin har varit det mot Dig.
English translation (my own):
... My ardent and impetuous temperament has given me no less inclination to love than to ambition. In what misfortune would not have precipitated me such a terrible inclination, if Your grace had not used my very faults to correct me. My ambition, my pride, incapable of submitting to anyone, and my orgueil, despising everything, have served me as marvelous preservatives. And, by Your grace, You have added to it such a fine delicacy, by which You have protected me from an inclination so perilous to Your glory and my happiness; and however close I was to the precipice, Your mighty hand rescued me from it. You know, whatever slander may say, that I am innocent of all the impostures with which it has wanted to blacken my life.
I confess that if I had not been born a girl, the inclination of my temperament would perhaps have led me into terrible disorder. But You, who have made me love glory and honour all my life more than any pleasure, You have preserved me from the misfortunes where the occasions, the license of my condition and the ardour of my temperament would have precipitated. I would doubtless have married had I not recognised in myself the strength You have given me to do without the pleasures of love. I knew the world too well to ignore that a girl who intends to amuse herself needs a husband, especially a girl of my quality, who only marries a husband to make herself a subject, or rather a slave, to his will and his whims. I was born of a condition and in such a fortune that I could choose among all men the one who would have been the most to my liking; for there was not one in the world who would not have thought himself happy if I had wanted to give him my hand. I knew all my advantages too well not to have the sense to make use of them. If I had felt some weakness in myself, I would have known, like so many others, how to marry to amuse myself, and to enjoy all my advantages; and I would not have had that invincible aversion (of which I have given so many striking marks) for marriage, if it had been so necessary to me. But You had given me a heart which was to be occupied only with You. You had formed it with such an admirable and vast capacity that nothing could fill it but You alone. You were to be the sole object of my desires. This heart was yours as soon as it throbbed in my bosom. You had a secret intelligence there, unknown to me. You alone have worked wonders in this heart, which are all the more glorious to You because they have You alone as spectator and witness. You have made use of my sins and my faults, which are mine no less than all those virtues and all those talents of which You have been so generous to me, for this admirable commerce. I have contributed nothing to all this except my indignity, and there is nothing left for me but to observe You with respect and silence, to let You do as You will, and to admire You.
I still have one defect of which I almost forgot to accuse myself, it is that of having despised the proprieties of my sex too much, and this is what has often made me appear more criminal than I am; but I recognised this defect too late to be able to correct it, and I did not want to take the trouble. I am even persuaded that I would have done better to emancipate myself from it completely, and this is the only weakness of which I accuse myself, since I was not born to subject myself to it; I had to put myself entirely at liberty on this, as my condition and my temper demanded.
I had still other faults which certain people of either sex, who approached me during my childhood, gave me by their bad examples, for which I have entirely corrected myself, by Your grace. Children are like monkeys, they do whatever they see others doing; they are like wax, susceptible to all the forms that one impresses on them. Our nation has its own vices, as all the others have theirs. You preserved me from that of the scoundrel, but You did allow the vice of oaths to infect me by contagion; but by Your grace, Lord, I have completely got rid of it. I am, however, in some way excusable, for I was born in a country and in a century where this defect reigns equally among both sexes in Sweden, where one did not know how to speak without swearing. As soon as I was able to recognise my fault, I worked to correct it, and I have come to the end of it by Your grace. I have two more faults, which are that I laugh too often and too loudly, and that I walk too fast. But because I never laugh out of place, I have neglected this defect, as well as that of walking too quickly, which is an effect of the impetuosity of my nature, the enemy of all slowness. All these faults would be but slight if they were not found in a girl. My sex makes them more inexcusable, as they also partially deprive all my good qualities and talents, since they are of a nature that does not suit it.
I am, Lord, without doubt inexcusable for not having corrected myself of all my faults, big and small, since among so many talents that Your liberal hand has poured out on me, You have given me that of such absolute and admirable power and over myself that I do whatever I want with myself. You know, Lord, that I am telling the truth. However excellent and royal my education was, and however much care was taken of me, there slipped into it faults which I even knew at the time, and I have only recognised a few others since, once they were irremediable. Some are because of people, others because of the country, others because of the century. I ignore them all, because nothing is perfect in this world. I can boast, however, by Your grace, that few princes in Sweden have had a better education. It is true that politeness, which is so necessary to distinguish honest people from others, was not yet known in Sweden at that time. One cannot bestow politeness on oneself, and one should not impute this defect to me. Be that as it may, I owe You, Lord, all that I am, and I confess to being indebted for it, after You, to all those great men who brought me up; even I think I have not been ungrateful to them, and I would like, at the cost of my life, never to have been so to You.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
