Showing posts with label Kristina's self-reflections. Show all posts
Showing posts with label Kristina's self-reflections. Show all posts

Monday, June 6, 2022

Kristina reflects on her strong personality, flaws, and views on marriage

Source:

Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), pages 56 to 60, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)


Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 77 to 82, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se


Kristina Wasa, Queen of Sweden, article written by Susanna Åkerman for A History of Women Philosophers: 1600-1900, page 24, edited by Mary Ellen Waithe, 1991

Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006


The reflections:

... Mon tempérament ardent & impétueux ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour que pour l'ambition. En quel malheur ne m'eût pas précipité un si terrible penchant, si votre grace n'eût employé mes défauts-mêmes pour m'en corriger. Mon ambition, ma fierté, incapable de se soumettre à personne, & mon orgueil, méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs: & par votre grace, vous y avez ajouté une délicatesse si fine, par laquelle vous m'avez garanti d'un penchant si périlleux pour votre gloire & mon bonheur; & quelque proche que j'aye été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puisse dire la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elle a voulu noircir ma vie. J'avoue que si je ne fusse née fille, le penchant de mon tempérament m'auroit entraîné peut-être en de terribles désordres. Mais vous, qui m'avez fait aimer toute ma vie la gloire & l'honneur plus qu'aucun plaisir, vous m'avez préservé des malheurs où les occasions, la licence de ma condition & l'ardeur de mon tempérament m'auroient précipité. Je me serois sans-doute mariée, si je n'eusse reconnu en moi la force que vous m'avez donnée de me passer des plaisirs de l'amour. Je savois trop bien le monde pour ignorer qu'une fille, qui a dessein de se divertir, a besoin d'un Mari: sur-tout une fille de ma qualité, qui n'épouse un Mari que pour se faire un sujet, ou plutôt un esclave de ses volontés & de ses caprices. J'étois née d'une condition & dans une fortune telle, que je pouvois choisir entre tous les hommes celui qui auroit été le plus à mon gré; car il n'y en avoit pas dans le monde qui ne se crût heureux, si j'eusse voulu lui donner ma main. Je connoissois trop bien tous mes avantages pour n'avoir pas l'esprit de m'en servir. Si j'eusse senti en moi quelque foiblesse, j'aurois su, comme tant d'autres, me marier pour me divertir, & jouir de tous mes avantages; & je n'aurois pas eu cette invincible aversion (dont j'ai donné tant d'éclatantes marques) pour le mariage, s'il m'eût été si nécessaire. Mais vous m'aviez donné un cœur qui ne devoit être occupé que de vous. Vous l'aviez formé d'une si admirable & si vaste capacité, que rien ne pouvoit le remplir que vous seul. Vous deviez être l'unique objet de mes desirs. Ce cœur fut à vous dès qu'il palpita dans mon sein. Vous y aviez une secréte intelligence, inconnuë à moi-même. Vous seul avez fait des merveilles dans ce cœur, qui vous sont d'autant plus glorieuses, qu'elles n'ont que vous seul pour spectateur & témoin. Vous avez fait servir à cet admirable commerce mes péchés & mes défauts, qui sont miens, pas moins que toutes ces vertus & tous ces talens dont vous m'avez été si libéral. Je n'ai rien contribué à tout cela que mon indignité, & il ne me reste plus rien qu'à vous observer avec respect & silence, à vous laisser faire & à vous admirer.

J'ai encore un défaut dont j'oubliois presque de m'accuser, c'est celui d'avoir trop méprisé les bienséances de mon sexe, & c'est ce qui m'a fait paroître souvent plus criminelle que je ne suis: mais j'ai reconnu trop tard ce défaut pour pouvoir le corriger, & je n'ai pas voulu m'en donner la peine. Je suis même persuadée que j'aurois mieux fait de m'en émanciper tout-à-fait, & c'est l'unique foiblesse dont je m'accuse: car n'étant pas née pour m'y assujettir; je devois me mettre entiérement en liberté là-dessus, comme ma condition & mon humeur l'exigeoient.

J'ai eu encore d'autres défauts que certaines personnes de l'un & l'autre sexe, qui approchoient de moi durant mon enfance, me donnoient par leurs mauvais exemples, dont je me suis entiérement corrigée par votre grace. Les enfans sont comme les singes, ils font tout ce qu'ils voient faire: ils sont comme la cire, susceptibles de toutes les formes qu'on leur imprime. Notre Nation a des vices qui lui sont propres, comme toutes les autres ont les leurs. Vous m'avez préservé de celui de la crapule, mais vous avez permis que le vice des sermens m'infectât par contagion: mais par votre grace, SEIGNEUR, je m'en suis entiérement défaite. Je suis pourtant en quelque façon excusable, parce que je suis née dans un Païs, & dans un Siècle, où ce défaut régnoit également parmi l'un & l'autre Sexe en Suède, où l'on ne savoit pas parler sans jurer. Sitôt que je fus capable de connoître mon défaut, je travaillai à m'en corriger, & j'en vins à bout par votre grace. J'ai encore deux autres défauts, qui sont, que je ris trop souvent & trop haut, & que je marche trop vîte. Mais parce que je ne ris jamais mal à propos, j'ai négligé ce défaut, aussi-bien que celui de marcher trop vîte, qui est un effet de l'impétuosité de mon naturel, ennemi de toute lenteur. Tous ces défauts ne seroient que peu considérables, s'ils ne se trouvoient dans une fille. Mon Sexe les rend plus inexcusables, comme ils ôtent aussi en partie le prix à toutes mes bonnes qualités & talens, puisqu'ils sont d'une nature qui ne lui conviennent pas.

Je suis, SEIGNEUR, sans-doute inexcusable de ne m'être pas corrigée de tous mes défauts grands & petits, puisqu'entre tant de talens que votre libérale main a versé sur moi, vous m'avez donné celui d'un pouvoir si absolu & si admirable sur moi-même, que je fais de moi tout ce que je veux. Vous savez, SEIGNEUR, que je dis la vérité. Cependant, quelque excellente & royale que fût mon éducation, & quelque soin qu'on eût de moi, il s'y glissoit des défauts, que je connus même dans le tems, & je n'en ai reconnu quelques autres que du depuis, quand elles étoient irremédiables. Les uns sont des hommes, les autres du païs, d'autres sont du siècle. Je les passe tous sous silence, parce que rien n'est parfait en ce Monde. Je puis me vanter pourtant par votre grace, que peu de Princes en Suède ont eu une meilleure éducation. Il est vrai que la politesse, qui est si nécessaire pour distinguer les honnêtes gens des autres, n'étoit pas encore connuë en Suède en ce tems-là. On ne sauroit se donner la politesse à soi-même, & on ne doit pas m'imputer ce défaut. Quoi qu'il en soit, je vous dois, SEIGNEUR, tout ce que je suis, & j'avoue d'en être redevable, après vous, à tous ces grands hommes qui m'ont élevé: même je pense ne leur avoir pas été ingrate, & je voudrois au prix de ma vie ne l'avoir jamais été à vous.

Swedish translation (by Gjörwell):

... Min heta och häftiga natursstälning har födt hos mig en ej mindre stark böjelse til kärlek än ärelystnad. Uti hwad för en olycka hade icke en så förskräckelig böjelse kunnat störta mig, om ej Din nåd hade brukat mina egna fel til min förbättring i detta mål. Min ärelystnad och min högdragenhet, förmedelst hwilka jag omöjeligen kunde underkasta mig någon, och det högmod, hwarmed jag föragtade alla, hafwa tjent mig til förträffeliga botemedel; och genom Din nåd, har Du gifwit mig så läcker och fin smak, at den bewarat mig från at följa en böjelse, så farlig för Din ära och min lyksalighet; och huru nära jag ock warit brädden af min olycka, har dock Din mägtiga hand hållit mig tilbaka. Du wet, oagtat alt förtal, at jag är oskyldig til alla de osanfärdiga rygten och berättelser, hwarmed man welat swärta min lefnad. Jag tilstår, at om jag ej warit född af mit kön, hade min böjelse af naturen dragit mig til begående af förskräckeliga oordentligheter. Men Du, som uti hela min lefnad styrkt mig, at älska ära och heder mera, än alla nöjen, har också bewarat mig ifrån de olyckor, uti hwilka tilfällen, mit stånds frihet och min heta blod kunnat störta mig. Jag hade utan twifwel gift mig, om jag ej känt uti mig den styrka, som Du gifwit mig, at kunna wara de nöjen förutan, som kärleken föder utaf sig. Jag kände werlden alt för wäl, för at ej weta, det et Fruntim̃er, som wil roa sig, behöfwer at blifwa gift; isynnerhet et Fruntimmer af mit stånd, som ej tager en Man för annat, än at gjöra honom til en undersåte eller snarare en slaf af des wilja och nycker. Jag war född i det stånd och med den lycka, at jag altid kunde wälja ibland alla människor den, som kunde wara mig mäst til behag; ty det war ingen i hela werlden, som ej skulle trodt sig lyckelig, om jag welat gifwa honom min hand. Jag kände alt för wäl mina fördelar, för at weta betjena mig af dem. Om jag hade märkt hos mig någon swaghet, hade jag, som många andra, gift mig, för at roa mig, och at nyttja alla mina fördelar; och jag skulle då ej hafwa haft den oöfwerwinneliga widrighet, hwaraf jag gifwit så lysande prof, emot giftermål, om det warit nödwändigt. Men Du hade gifwit mig et hjerta, som ej borde wara syßelsatt med något annat, än Dig; och Du hade gifwit det en så förunderlig och widsträkt förmåga, at ingen ting kunde upfylla det, utan Du allena. Du borde wara det endaste föremål för mit begär. Detta hjertat hörde Dig til, så snart det började, at röra sig i mit bröst. Du hade med detsamma en hemlig bekantskap, och som jag ej sjelf märkte eller förstod. Du allena har werkat förunderliga ting i detta hjertat, som äro så mycket ärefullare, som de endast haft Dig til åskådare och witne. Til at underhålla denna förtreffeliga gemenskap, har Du låtit tjena så wäl mina mig ensamt tilhöriga synder och fel, som alla de dygder och egenskaper, med hwilkas meddelande åt mig Du warit så frikostig. Jag har til alt detta ej bidragit något, om ej genom min owärdighet, och det återstår mig ingen ting mera, än at märka på Din wilja med wördnad och i stilhet, at låta Dig råda i alt och at beundra Dig.

Jag har ännu et fel, som jag så när hade glömt, at anklaga mig före. Det består derutinnan, at hafwa för mycket föragtat de anständigheter, som fordras af mit kjön; och är det, som så ofta gjort, at jag synts mera brotslig, än jag werkeligen warit. Men jag har alt för sent erkänt detta felet, för at kunna rätta det, och jag har icke häldre welat gjöra mig den mödan. Jag är äfwen öfwertygad om, at jag gjort bättre, at aldeles hafwa befriat mig derifrån, och är detta den endaste swaghet, som jag förebrår mig; ty såsom jag ej war född för at underkasta mig et dylikt twång, hade jag aldeles bort gjöra mig fri i den delen, såsom mit stånd och mit sinnelag fordrade.

Jag har äfwen haft andra fel, som wißa personer af begge könen, hwilka woro hos mig under min barndom, länte mig genom sina elaka efterdömen, men hwilka jag aldeles genom Din nåd ändrat. Barn äro lika apinior, och gjöra efter alt hwad de se andra gjöra; de äro som wax, och kunna antaga alla de skaplynnen, som man behagar gifwa dem. Wårt folkslag har laster och fel, som äro dem tilhöriga, likasom andra hafwa sina. Du har bewarat mig ifrån det felet, at öfwerlasta mig med drycker, men Du har tillåtit, att jag blifwit smittad af den wanan, at swärja; men genom Din nåd, HERRE, har jag aldeles wänt mig af dermed. Jag bör dock härutinnan på wist sätt ursägtas, efter jag war född i land och på en tid, då det war et almänt fel hos begge könen i Swerige, så at man kunde ej tala, utan at tillika swärja. Så snart jag war i stånd, at känna mit fel, började jag, at arbeta på des ändrande, och jag want äfwen detta genom Din nåd. Jag har ännu twänne andra fel, som bestå därutinnan, at jag skrattar ofta och högt, och at jag går ganska hastigt. Men såsom jag aldrig skrattar i otid, har jag ock försummat, at ändra detta felet, äfwen som det, at gå fort, som är en werkan af min häftiga sinnesstälning, fiende til al långsamhet. Alla deßa fel skulle wara af liten upmärksamhet, om de ej funnos hos et Fruntimmer. Mit kön gjör dem mindre förlåteliga, hälst såsom de betaga alla mina goda egenskaper en del af sit wärde, efter de äro af den beskaffenhet, at de ej anstå detsamma.

Jag är utan twifwel, HERRE, ej at ursägta i den delen, at jag ej ändrat alla mina fel, större och mindre, hälst emedan Du ibland de många egenskaper, som Din frikostiga hand i så rikt mått tildelat mig, äfwen war et fulkomligt och förunderligt herrawälde öfwer mig sjelf, så at jag kan gjöra med mig sjelf alt, hwad jag wil. Och Du wet, HERRE, at jag talar sanning. Emedlertid huru förträffelig och Kongelig min upfostran war, och huru stor wärd man ock hade om densamma, insmögo sig dock fel hos mig, som jag genast blef warse, men också andra, hwilka jag ej lärt känna förr än efteråt och då de ej stodo mera, at bota. Några härröra af människjor, andra af landet, och somliga af tiden. Men jag går alla i tysthet förbi, hälst som ingen ting är fullkomligt i denna werlden. Jag kan dock, genom Din nåd, berömma mig därutaf, at få Försteliga Personer i Swerige fått en bättre upfostran, än jag. Det är ock sant, at den fina höflighet, som är så nödig, at utmärka hederligt folk från andra, war då ej ännu känd i Swerige. Man kan intet gifwa sig denna höfligheten sjelf, och man bör ej tilräkna mig detta felet. Men ware sig härmed huru det wil, så är jag Dig dock skyldig, HERRE, för alt det jag är, och näst Dig tilstår jag mig äga al förbindelse åt de stora Män, som upfostrar mig; åtminstone tror jag mig aldrig hafwa warit otaksam emot dem, och jag wil intet, för hela mit lif, någonsin hafwa warit det emot Dig.

Swedish translation (by Huldt; based on manuscript 7 of the autobiography):

Mitt häftiga och heta humör har gjort mig lika hågad för kärlek som för ära! Vilken olycka hade inte denna förfärliga böjelse kunnat störta mig i om inte Du i Din nåd hade använt just mina egna fel för att rätta mig! Men min ärelystnad och min stolthet, som gör att jag omöjligt kan underkasta mig någon annan, har liksom mitt högmod, som föraktar allt, tjänat som enastående skydd. Därtill har Du av nåd lagt en utpräglad känslighet som hindrat mig från att följa böjelser som skulle ha varit farliga för Din ära och min lycka. Hur nära avgrunden jag än har kommit, har Din starka hand alltid fört mig i säkerhet. Du vet, Herre, vad än avundsjuka och elakt skvaller har velat säga därom, att jag är oskyldig till alla de falska historier med vilka man har försökt smutskasta mitt liv. Jag medger att mitt temperament kanske ställt till med en förfärlig oreda om jag inte hade fötts till flicka. Men Du, som under hela mitt liv har sett till att jag älskat äran och hedern högre än något nöje, Du har skyddat mig från de olyckor som tillfället, min ställning och mitt heta temperament hade kunnat störta mig i.

Jag hade helt säkert varit gift om jag hade uppfattat minsta svaghet hos mig själv, men eftersom jag genom Din nåd har känt den kraft som Du gett mig för att kunna avstå från nöjen, om än fullständigt legitima, har jag följt min naturliga motvilja mot äktenskapet. Jag lärde känna världen så väl att jag förstod att en flicka som vill roa sig behöver en make. Framför allt en flicka av mitt slag som inte tar sig en make annat än för att göra honom till sitt undersåte, eller snarare till slav för sin vilja och sina infall. Jag föddes till en sådan ställning att jag bland alla levande män kunde välja den som mest föll mig i smaken, för i hela världen fanns det inte någon som inte hade trott sig vara lycklig om jag hade velat ge honom min hand. Jag var blott alltför väl medveten om mina företräden för att inte få lust att utnyttja dem. Om jag inom mig hade känt någon svaghet hade jag som så många andra kunnat gifta mig, roa mig och dra fördel av alla mina företräden, och om det verkligen hade varit nödvändigt hade jag inte heller haft denna oövervinneliga motvilja mot äktenskapet. Men Du, Herre, hade givit mig ett hjärta som inte var gjort för någon annan än Dig. Du hade gjort det så fantastiskt stort och starkt att ingen annan än Du ensam kunde fylla det. Du borde vara det enda föremålet för dess längtan. Detta hjärta tillhörde Dig från den stund då det började slå i mitt bröst, och det fanns ett hemligt samförstånd mellan er som var okänt till och med för mig. Du ensam har gjort underverk med detta hjärta, och därav har Du desto mer ära som Du är den enda åskådaren och vittnet därtill.

För att skapa denna förunderliga samhörighet har Du tagit mina synder och fel till hjälp, liksom alla de dygder och talanger Du så frikostigt har skänkt mig. Till allt detta har jag själv inte bidragit med något annat än min ovärdighet, och det enda som återstår för mig är att i stillhet och tystnad älska och vörda Dig, och låta Dig ha Din vilja.

Dessutom omgavs jag av personer av båda könen som var dåliga föredömen för mig. Av dem fick jag ovanan att använda svordomar, vilket jag dock genom Din nåd helt och hållet har upphört med.

Jag är kanske också skyldig till att alltför mycket ha föraktat sådana seder om anses passande för mitt kön. Det kan ofta ha fått mig att framstå som sämre än jag egentligen är, men därvidlag ångrar jag ingenting. Tvärtom, det enda jag förebrår mig själv är att jag inte fullständigt befriade mig från dessa hänsyn så som min ställning och mitt lynne krävde.

Jag vet inte om jag bör anklaga mig själv för att jag skrattar för ofta och för högt, och att jag går för fort. Men eftersom jag aldrig skrattar utan anledning har jag varken brytt mig om det felet eller det att jag går för fort, vilket kommer sig av mitt hetsiga temperament som inte tål någon långsamhet.

Man skulle kanske också kunna tillägga att jag pratar för mycket. Men jag bemödar mig om att inte säga mer än nödvändigt, och om jag tråkar ut andra så vågar jag nästan påstå att det i så fall får vara deras problem. Jag vågar också berömma mig av att aldrig ha sagt något som jag inte har velat säga, och att jag sällan haft anledning att ångra något jag sagt. Det händer till och med att jag går långt åt det andra hållet och blir så tystlåten att man nästan måste dra orden ur mig. Alla dessa fel skulle betraktas som obetydliga om jag inte hade varit flicka, men mitt kön har förstorat dem, precis som det också till viss del minskar värdet av mina goda egenskaper.

Jag har också anklagats för att vara hämndlysten, men där gör man orätt, för jag hämnas aldrig annat än genom att antingen göra gott eller visa förakt. Det är de enda former av hämnd som jag är kapabel till.

Som sammanfattning kan man säga att det största av mina fel är mitt kön, men eftersom Du har dömt mig till det måste jag vara tålig. Kanske har jag flera fel, men de är i så fall okända för mig. Jag har uppriktigt anklagat mig själv för alla de fel jag känner till, och jag gör inte anspråk på att ha lyckats rättfärdiga mig. Det är förmodligen oförlåtligt att jag inte har korrigerat alla mina fel, stora som små, eftersom Du bland alla de förmågor Du så frikostigt överöst mig med också har givit mig en så fullständig och fantastisk självkontroll att jag kan göra vad jag vill med mig själv. Du vet, Herre, att jag talar sanning.

Hur lysande och kunglig min uppfostran än var, hur stora omsorger man än ägnade mig, har dock fel smugit sig på mig som jag upptäckt först när det inte längre var möjligt att avhjälpa dem. Av dessa har några med männen att göra, andra med landet, och ytterligare några med tiden. Jag förbigår dem alla med tystnad, för ingenting är perfekt i den här världen. Ändå vågar jag tack vare Din nåd vara skrytsam nog att påstå att få furstar i världen har fått en bättre uppfostran än mig. Furstar, säger jag, ty furstinnornas uppfostran skiljer sig antagligen mycket från den som man gav mig. Men det stämmer att artigheten, som är så betydelsefull när man skiljer bättre människor från vanligt folk, saknades i Sverige på den tiden. Därför vore det inte rättvist att tillskriva mig bristande artighet, eftersom det är något man inte kan lära sig själv. Om jag senare har tillägnat mig ett artigt sätt i utlandet kan bara de som känner mig bedöma. Slutligen är det Dig, Herre, jag har att tacka för allt vad jag är, och jag erkänner att jag även står i tacksamhetsskuld till alla de stora män som har uppfostrat mig. Jag tror faktiskt inte att jag har varit otacksam mot dem, och jag hoppas vid mitt liv att jag aldrig någonsin har varit det mot Dig.

English translation (my own):

... My ardent and impetuous temperament has given me no less inclination to love than to ambition. In what misfortune would not have precipitated me such a terrible inclination, if Your grace had not used my very faults to correct me. My ambition, my pride, incapable of submitting to anyone, and my orgueil, despising everything, have served me as marvelous preservatives. And, by Your grace, You have added to it such a fine delicacy, by which You have protected me from an inclination so perilous to Your glory and my happiness; and however close I was to the precipice, Your mighty hand rescued me from it. You know, whatever slander may say, that I am innocent of all the impostures with which it has wanted to blacken my life.

I confess that if I had not been born a girl, the inclination of my temperament would perhaps have led me into terrible disorder. But You, who have made me love glory and honour all my life more than any pleasure, You have preserved me from the misfortunes where the occasions, the license of my condition and the ardour of my temperament would have precipitated. I would doubtless have married had I not recognised in myself the strength You have given me to do without the pleasures of love. I knew the world too well to ignore that a girl who intends to amuse herself needs a husband, especially a girl of my quality, who only marries a husband to make herself a subject, or rather a slave, to his will and his whims. I was born of a condition and in such a fortune that I could choose among all men the one who would have been the most to my liking; for there was not one in the world who would not have thought himself happy if I had wanted to give him my hand. I knew all my advantages too well not to have the sense to make use of them. If I had felt some weakness in myself, I would have known, like so many others, how to marry to amuse myself, and to enjoy all my advantages; and I would not have had that invincible aversion (of which I have given so many striking marks) for marriage, if it had been so necessary to me. But You had given me a heart which was to be occupied only with You. You had formed it with such an admirable and vast capacity that nothing could fill it but You alone. You were to be the sole object of my desires. This heart was yours as soon as it throbbed in my bosom. You had a secret intelligence there, unknown to me. You alone have worked wonders in this heart, which are all the more glorious to You because they have You alone as spectator and witness. You have made use of my sins and my faults, which are mine no less than all those virtues and all those talents of which You have been so generous to me, for this admirable commerce. I have contributed nothing to all this except my indignity, and there is nothing left for me but to observe You with respect and silence, to let You do as You will, and to admire You.

I still have one defect of which I almost forgot to accuse myself, it is that of having despised the proprieties of my sex too much, and this is what has often made me appear more criminal than I am; but I recognised this defect too late to be able to correct it, and I did not want to take the trouble. I am even persuaded that I would have done better to emancipate myself from it completely, and this is the only weakness of which I accuse myself, since I was not born to subject myself to it; I had to put myself entirely at liberty on this, as my condition and my temper demanded.

I had still other faults which certain people of either sex, who approached me during my childhood, gave me by their bad examples, for which I have entirely corrected myself, by Your grace. Children are like monkeys, they do whatever they see others doing; they are like wax, susceptible to all the forms that one impresses on them. Our nation has its own vices, as all the others have theirs. You preserved me from that of the scoundrel, but You did allow the vice of oaths to infect me by contagion; but by Your grace, Lord, I have completely got rid of it. I am, however, in some way excusable, for I was born in a country and in a century where this defect reigns equally among both sexes in Sweden, where one did not know how to speak without swearing. As soon as I was able to recognise my fault, I worked to correct it, and I have come to the end of it by Your grace. I have two more faults, which are that I laugh too often and too loudly, and that I walk too fast. But because I never laugh out of place, I have neglected this defect, as well as that of walking too quickly, which is an effect of the impetuosity of my nature, the enemy of all slowness. All these faults would be but slight if they were not found in a girl. My sex makes them more inexcusable, as they also partially deprive all my good qualities and talents, since they are of a nature that does not suit it.

I am, Lord, without doubt inexcusable for not having corrected myself of all my faults, big and small, since among so many talents that Your liberal hand has poured out on me, You have given me that of such absolute and admirable power and over myself that I do whatever I want with myself. You know, Lord, that I am telling the truth. However excellent and royal my education was, and however much care was taken of me, there slipped into it faults which I even knew at the time, and I have only recognised a few others since, once they were irremediable. Some are because of people, others because of the country, others because of the century. I ignore them all, because nothing is perfect in this world. I can boast, however, by Your grace, that few princes in Sweden have had a better education. It is true that politeness, which is so necessary to distinguish honest people from others, was not yet known in Sweden at that time. One cannot bestow politeness on oneself, and one should not impute this defect to me. Be that as it may, I owe You, Lord, all that I am, and I confess to being indebted for it, after You, to all those great men who brought me up; even I think I have not been ungrateful to them, and I would like, at the cost of my life, never to have been so to You.


Above: Kristina.

Tuesday, March 1, 2022

Kristina's letter to Azzolino, dated February 22, 1668

Sources:

Christine de Suède et la cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666-1668), Carl Bildt, 1899






Kristina wrote this letter to Cardinal Decio Azzolino on February 22, 1668. The letters from the last few weeks are lost.

The letter:

22 fevr 1668
Vos lestres de 21 et du 28 mont donne bien de la Consolation apres une longe attente. Je Vous rens grace de celle que Vous me donnez en mapenenent la parfaitte sante de Sa S.te Vous asseurent que Vous ne pourrez me donner plus de ioye que de men asseurer. Je vous envoy vn pettitte Casette remplie du meillieur beaume Appoplectique quon puisse faire faire icy que iay fait faire expres pour Vous afin que Vous en fissiez vn present a Sa S.te (n'osant prendre moy mesme la liberte) si Vous iugez quil puisse estre agreable, Vous pouvez dire que Vous lavez ordonne expres pour len regaler. le dernier accident de Sa S.te me fist venir cette pense et ie Vous laurez envoye de lordinaire passe si la flegme de ces bestes qui le font ne me leus empeche par leur longeur. Jl est excelent dans tout les appolexsies paralisies Epilepsies et austres accidens semblables mais iay a vous donner vn avertissement qui me semble necssaire et Cest quil se faut garder de ne le mestre pas san necessite, Car lexperience nous a fait Conoistre quil Cause des maux de teste enrage, quant on sen sert Comme sen serve les gens du pays et sachez que Ceux du pay on accoustume de se le mestre tout les matin dans le temples et dans les narines pour se preserver du mauvais ayr, et pour cet effect Jl ny a personne icy qui n'en porte dans la poche une boete pour pouvoir de temps a austre renouveller cett onction. nous avons Voulu faire de mesme et moy et la maison sest pourveue de boete de poche pour Cette effect mais au lieu de nous faire du bien Cella nous Causa a touts et a moy en particulier de maux de teste si regles si Continuels et insupportables que Cela fallit a nous desesperer. et Cela arriva non seullement a moy mais a touts ceux de la maison au marquis Del Monte au pages au Valet de Chambre a pezza mesme qui en a plus besoin que tout le reste, mais hor de la dans les accidens arrives a luy, et a Gironimo del Monte nous aVons veu la vevrtu de son operation promte et merveillieuse, et Cela me fait iuger quon ne sen doit servir quen Cas de necessite et iay voulu Vous precautioner Contre l'inCommodite qui mest arrive par ce lon resit. Je souhaitte de tout mon Coeur quon nen aye pas besoin.

mes affaires de pommeranie Commencent a prendre un mellieur ply et iespere les redresser bientost tout a fait. pour mon Voiage de Suede iattens Vostre reponse pour me resoudre. Je Vous avoue que ie suis bien Combattue et que ie ne say a quoy me resoudre. lincertitude de la vie me fait horreur, et ie Crains de mexposer au denger de mourir san Confession. Car enfin si ie mourois en Suede san avoir vn prestre aupres de moy, seray ie excusable devan dieu et pourois ie me pardonner a moy mesme de mestre expose de Cette sorte pour des interest temporels qui ne merite valent pas linquietude que cette seule immagination me donne. iay de la sante ie suis forte et vigoureuse Jl est vray mais tout cela ne peut il pas manquer en un moment vne fievre vne pleuresie daustre accidents auquels mon temperament Chaux et boulliant me rendt suiete tout cela ne peut Jl pas emporter les plus robustes dans vint et quatre heures?

Je Conte pour rien de passer deux fois les mers d'austres accidens ou les voiages rendennt suiets nostre vie qui ne pendt qua un filet. Je me trouve dans une mauvaise dirextion qui est le f ☉ qui est a lAnt. de ♂. elle ma desia attaque deux fois la vie et ie ne say quel autre accident elle me prepare. mourir nest rien mais mourir sen Confession et vne horrible chose, Je ny puis panser sen fremir et ie voudrois que le pape me le defandit aller sen prestre. enfin a Vous dire Vray ie ne say ce que ie veux et mon irresolution me mest dans vn terrible embaras.

Jl ny a ycy rien de nouveau ie Vous envoy vne lestre de M. destrade qui Vous fera Conoistre lestat des affaires dHollande. si Vous pousez les affaires a Rome il est indubitable que le pape se verra seul larbitre entre les deux Couronnes et quon traittera la paix a rome, et ie voudrois quil me cousta quelque Chose du mien que cela arrivast.

le Connestable Vrangel a panse mourir ausi bien que sa femme Je m'estone que le pauvre Card.l pallotta qui estoit si long en toutte ses affaires aye employe si peu de temps a mourir mais la mort est brusque et fait peu de ceremonie

nous attendons a touts moments le prince de florence icy et moy ie suis plus a vous que iamais adieu

Je vous envoy les novelles de danese qui on mis enfin ma pacience a bout. ie Vous prie de luy donner de bonne reprimendes et ie Vous proteste que ie suis en si Colere Contre luy que si Vous le permetteriez, ie le licencieroy de mon servise Car iay remarque depuis lontemps tan de venein en cet homme et en ses lestres que ie suis tout a fait en Colere.

P. S. Je suis oblige a Sa S.te de mavoir oste Ninẏ de sur lestomaque, qui mestoit dausi dure digestion que le viandes du Caresme.

With modernised spelling:

Hambourg, 22 février 1668.
Vos lettres du 21 et du 28 [janvier] m'ont donné bien de la consolation après une longue attente. Je vous rends grâce de celle que vous me donnez en m'apprenant la parfaite santé de Sa Sainteté, vous assurant que vous ne pourrez me donner plus de joie que de m'en assurer. Je vous envoie une petite cassette remplie du meilleur baume apoplectique qu'on puisse faire ici, que j'ai fait faire exprès pour vous, afin que vous en fissiez un présent à Sa Sainteté (n'osant prendre moi-même la liberté). Si vous jugez qu'il puisse être agréable, vous pouvez dire que vous l'avez ordonné exprès pour l'en régaler. Le dernier accident de Sa Sainteté me fit venir cette pensée; et je vous l'aurais envoyé de l'ordinaire passé, si la flegme de ces bêtes qui le font, ne me l'eût empêché par leur longueur. Il est excellent dans toutes les apoplexies, paralysies, épilepsies, et autres accidents semblables; mais j'ai à vous donner un avertissement qui me semble nécessaire, et c'est qu'il se faut garder de ne le mettre pas sans nécessité, car l'expérience nous a fait connaître qu'il cause des maux de tête enragés quand s'en sert comme s'en servent les gens du pays. Et sachez que ceux du pays ont accoutumé de se le mettre tous les matins dans les tempes et dans les narines, pour se préserver du mauvais air; et pour cet effet il n'y a personne ici qui n'en porte dans la poche une botte, pour pouvoir de temps à autre renouveler cette onction. Nous avons voulu faire de même, et moi et la maison s'est pourvue de boîtes de poche pour cet effet; mais, au lieu de nous faire du bien, cela nous causa à tous, et à moi en particulier, des maux de tête si réglés, si continuels et insupportables que cela faillit à nous désespérer. Et cela arriva non seulement à moi, mais à tous ceux de la maison, au marquis del Monte, aux pages, au valet de chambre, à Pezza même, qui en a plus besoin que tout le reste; mais hors de là, dans les accidents arrivés à lui et à Geronimo del Monte, nous avons vu la vertu de son opération prompte et merveilleuse, et cela me fait juger qu'on ne s'en doit servir qu'en cas de nécessité; et j'ai voulu vous précautionner contre l'incommodité qui m'est arrivée, par ce long récit. Je souhaite de tout mon cœur qu'on n'en ait pas besoin.

Mes affaires de Poméranie commencent à prendre un meilleur pli, et j'espère les redresser bientôt tout à fait. Pour mon voyage de Suède, j'attends votre réponse pour me résoudre. Je vous avoue que je suis bien combattue, et que je ne sais à quoi me résoudre. L'incertitude de la vie me fait horreur, et je crains de m'exposer au danger de mourir sans confession. Car, enfin, si je mourais en Suède, sans avoir un prêtre auprès de moi, serais-je excusable devant Dieu et pourrais-je me pardonner à moi-même de m'être exposée de cette sorte pour des intérêts temporels, qui ne valent pas l'inquiétude que cette seule imagination me donne? J'ai de la santé, je suis forte et vigoureuse, il est vrai, mais tout cela ne peut-il pas manquer en un moment? Une fièvre, une pleurésie, d'autres accidents auxquels mon tempérament chaud et bouillant me rend sujette, tout cela ne peut-il pas emporter les plus robustes dans vingt et quatre heures?

Je compte pour rien de passer deux fois les mers, d'autres accidents où les voyages rendent sujette notre vie qui ne pend qu'à un filet. Je me trouve dans une mauvaise direction, qui est le f. ☉, qui est à l'ant. de ♂. Elle m'a déjà attaqué deux fois la vie, et je ne sais quel autre accident elle me prépare. Mourir n'est rien, mais mourir sans confession est une horrible chose; je n'y puis penser sans frémir, et je voudrais que le pape me le défendit aller sans prêtre. Enfin, à vous dire vrai, je ne sais ce que je veux, et mon irrésolution me met dans un terrible embarras.

Il n'y a ici rien de nouveau. Je vous envoie une lettre de M. d'Estrades qui vous fera connaître l'état des affaires de Hollande. Si vous poussez les affaires à Rome, il est indubitable que le pape se verra seul l'arbitre entre les deux Couronnes, et qu'on traitera la paix à Rome, et je voudrais qu'il me coutât quelque chose du mien que cela arrivât.

Le connêtable Wrangel a pensé mourir aussi bien que sa femme. — Je m'étonne que le pauvre cardinal Pallotta, qui était si long en toutes ses affaires, ait employé si peu de temps à mourir; mais la mort est brusque et fait peu de cérémonies.

Nous attendons à tous moments le prince de Florence ici, et moi je suis plus à vous que jamais. Adieu.

Je vous envoie les nouvelles de Danese, qui ont mis enfin ma patience à bout. Je vous prie de lui donner de bonnes réprimandes et je vous proteste que je suis en si colère contre lui que, si vous le permettiez, je le licencierais de mon service, car j'ai remarqué depuis longtemps tant de venin en cet homme et en ses lettres, que je suis tout à fait en colère.

P. S. — Je suis obligée à Sa Sainteté de m'avoir ôté Nini de sur l'estomac, qui m'était d'aussi dure digestion que les viandes du carême.

English translation (my own):

Hamburg, February 22, 1668.
Your letters of January 21 and 28 have given me a great deal of consolation after a long wait. I thank you for that which you give me by informing me of the perfect health of His Holiness, assuring you that you will not be able to give me more joy than to assure me of it. I am sending you a small box filled with the best apoplectic balm that can be made here, which I had made on purpose for you, so that you give a present to His Holiness (not daring to take the liberty myself). If you think it might be nice, you can say you ordered it on purpose to make it happy. The last accident of His Holiness brought this thought to me; and I would have sent it to you with the last ordinary if the phlegm of these beasts which make it had not prevented me from it by their length. It is excellent in all apoplexies, paralysis, epilepsies, and other similar accidents; but I have to give you a warning which seems to me necessary, and that is to be careful not to put it on unnecessarily, because experience has taught us that it causes rabid headaches when one uses it as the locals use it. And know that those of the country are accustomed to put it every morning in the temples and in the nostrils, to protect themselves from the bad air; and for this purpose there is no one here who does not carry a boot in his pocket, in order to be able to renew this anointing from time to time. We wanted to do the same, and I and the house have provided pocket boxes for this purpose; but, instead of doing us good, it caused all of us, and me in particular, headaches so settled, so continual and unbearable that it almost made us despair. And it happened not only to me, but to everyone in the house, to the Marquis del Monte, to the pages, to the valet, even to Pezza, who needs it more than anything else; but beyond that, in the accidents which happened to him and to Geronimo del Monte, we have seen the virtue of his prompt and marvelous operation, and that makes me think that it should only be used in case of necessity; and I wanted to caution you against the inconvenience that has happened to me, by this long story. I wish with all my heart that we didn't need it.

My Pomeranian affairs are starting to take a better turn, and I hope to straighten them out quite soon. As for my trip to Sweden, I am waiting for your response to resolve me. I confess that I am well conflicted, and that I do not know what to resolve. I have a horror of the uncertainty of life, and I fear exposing myself to the danger of dying without confession. Because, after all, if I died in Sweden, without having a priest with me, would I be excusable before God, and could I forgive myself for having exposed myself in this way for temporal interests which are not valid? Not the worry that this single imagination gives me? I am healthy, I am strong and vigorous, that is true, but cannot all this be lacking in a moment? A fever, a pleurisy, other accidents to which my hot and boiling temperament makes me subject, cannot all of this take away the most robust in twenty-four hours?

I count for nothing to cross the seas twice, other accidents where the voyages make subject our life which hangs only by a thread. I am in the wrong direction, which is the front of ☉, which is in the anterior of ♂. It has attacked me twice in my life, and I do not know what other accident it is preparing for me. To die is nothing, but to die without confession is a horrible thing; I cannot think of it without shuddering, and I would like the Pope to forbid me to go without a priest. Finally, to tell you the truth, I simply don't know what I want, and my irresolution puts me in a terrible embarrassment.

There is nothing new here. I am sending you a letter from Monsieur d'Estrades which will inform you of the state of affairs in Holland. If you push affairs in Rome, there is no doubt that the Pope will see himself alone as the arbiter between the two Crowns, and that peace will be dealt with in Rome, and I would like it to cost me something of mine for this to happen.

Constable Wrangel thought he would die as well as his wife. — I am astonished that poor Cardinal Pallotta, who was so long in all his affairs, spent so little time in dying; but death is sudden and makes few ceremonies.

We are still waiting for the Prince of Florence here, and I am more yours than ever. Goodbye.

I send you the news of Danese, which finally put my patience to the end. I beg you to give him a good reprimand and I protest that I am so angry with him that, if you would allow it, I would dismiss him from my service, for I have long noticed so much venom in this man and in his letters that I am quite angry.

P. S. — I am obliged to His Holiness to have removed Nini from my stomach, which was as hard to digest as the Lenten meats.


Above: Kristina.


Above: Cardinal Decio Azzolino.

Notes: ☉ = astrological symbol for the sun.

♂ = astrological symbol for Mars.

Sunday, January 16, 2022

Kristina's letter to Mademoiselle de Scudéry, dated September 20/30 (New Style), 1687

Sources:

Correspondance (Christine de Suède); Correspondance (Pierre Chanut); Correspondance de Bouillon; Memoire contenant en abregé les moyens de procurer la reunion des protestants, pages 24 to 26; original at the Jagiellonian Library (Biblioteka Jagiellońska/Jagiellońska Biblioteka Cyfrowa)



Mademoiselle de Scudéry: sa vie et sa correspondance, page 475, published by Edme Jacques Benoît Rathéry, 1873


Mémoires concernant Christine, volume 2, page 272, Johan Arckenholtz, 1751


Christina of Sweden, page 322, by Ida Ashworth Taylor, 1909


Christina: Brev från sex decennier, pages 95 to 97, edited and translated by Sven Stolpe, 1960

"Drottning Christina skriver här till en av den franska preciositetens främsta författare, i vars produktion hon för övrigt själv förekommer. Vad som dryftas i första stycket kan f. n. inte avgöras. Det viktiga är den självkarakteristisk drottningen ger i fortsättningen, inför den annalkande döden. Hon ger också uttryck för sin livslånga beundran för prinsen av Condé."

"Queen Kristina writes here to one of the foremost authors of French préciosité, in whose production, for the rest, she herself appears. What is discussed in the first paragraph cannot be determined at present. What is important is the self-characteristic the Queen gives afterwards, in the face of approaching death. She also expresses her lifelong admiration for the Prince de Condé."

The letter (copy from the Jagiellonian Library):

Je ne comprens pas, Madame Scuderi [sic], com̄ent une personne qui a écrit comme Vous sur la Tirannie de l'usage, ignore celui qu'on à êtably à Rome. Vous avez mal adresse vostre Amy, ne scavez vous pas qu'il seroit plus facile ä vos François de voir la grande Sultane que moy, quoy que personne ne soit ny amoureux, ny jaloux de moy, et que ie sois Dieu mercy en mon entiere liberté. Jl y a icy une espece de passion qui n'a pas de nom, qu'on substitue, à l'amour et la Jalousie qui regnent à Constantinople et l'on s'y vange sur vôtre Nation des chagrins bien où mal fondés qu'on pretend avoir reçeu de moy. Je suppose toute fois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, ie feray voir à vostre Amy, que tous les honêtes gens sont bien venus chez moÿ, mais sur tout ceux qui sont de vostre connoissance. Je suis toute fois tres résolüe de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passeé doit persvader aux gens, que ie me passe sans peine de tout. Cela n'empeche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soÿent agreables. Vous avez raison; et je vous promets de reparer ma faute d'une maniere qui ne Vous déplaira pas. En attendant en voicÿ un qui ne vous coûtera rien, sçachez donc, que depuis le temps que vous m'avez veue, ie ne suis nullement embellie. J'ay conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualitez aussÿ entieres et vives qu'elles ont jamais êté. Je suis encore malgré la flatterie aussy mal satisfaite de ma personne, que ie la fus jamais. Je n'envie nÿ la fortune, ny les vastes êtats, ny les tresors à ceux qui les possedent, mais ie voudrois bien m'êlever par le merite et par la vertus, au dessus de tous les mortels, et c'est là ce qui me rend mal satisfaite de moÿ. Au reste ie suis en parfaite Santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ay naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et ie ne sçaÿ comment ie pourray, m'y accoûtumer. Si l'on m'eust donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'auray choisy sans hesiter la derniere. Toute fois puis qu'on ne nous consulte pas, ie me suis accoûtumée â vivre avec plaisir. Aussy la mort qui s'aproche, et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiete pas. Je l'attends sans la desirer, et sans la craindre. Mais il est temps de vous parler de vos Ouvrages, qui sont agreables, utiles et sçavants. Vous mettez si bien en oeuvre les belles choses, que vous me charmez. Vous divertisse[z] et instruisez toûjours sans enuier jamais. Je vous remercie du Soin que vous avez pris de me les envoyer. Que ie vous dois des agreables moments. Et comment vous les payer? Cependant vous qui escrivez si bien, pour quoy avez vous laisse mourir Mons[ieu]r le Prince, sans faire quelque chose pour luy en vers, ou en prose? Quelle perte pour la France? et quelle perte pour le Siecle dont ce grand homme êtoit un des ornemens le plus digne! Pour moy je l'ay regrette autant qu'aucun des Siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne de luy pour un Heros d'un merite, et si distingué et si extrâordinaire. Jl me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie, que de bien loüer ce qui merite de l'être. Vous qui avez des talents faits exprés, ne refusez pas cet espece d'encens à ce celuy, qui l'a si bien merité. Adieu. Rome ce 30. Septembre. 1687.
Christina Alexandra.

With modernised spelling:

Je ne comprends pas, Madame Scudéry [sic], comment une personne qui a écrit comme vous sur la tyrannie de l'usage ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal adressé votre ami. Ne savez-vous pas qu'il serait plus facile à vos Français de voir la grande sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux, ni jaloux de moi, et que je sois (Dieu merci) en mon entière liberté?

Il y a ici une espèce de passion qui n'a pas de nom qu'on substitue à l'amour et la jalousie qui règnent à Constantinople, et l'on s'y venge sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçu de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien venus chez moi, mais surtout ceux qui sont de votre connaissance.

Je suis toutefois très résolue de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soient agréables. Vous avez raison, et je vous promets de réparer ma faute d'une manière qui ne vous déplaira pas.

En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien, sachez donc que depuis le temps que vous m'avez vue, je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualités aussi entières et vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes États, ni les trésors à ceux qui les possèdent, mais je voudrais bien m'élever, par le mérite et par la vertus, au-dessus de tous les mortels; et c'est-là ce qui me rend mal satisfaite de moi.

Au reste, je suis en parfaite santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et je ne sais comment je pourrai m'y accoutumer. Si l'on m'eût donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'aurais choisi sans hésiter la dernière. Toutefois, puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoutumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort, qui s'approche et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiète pas. Je l'attends sans la désirer et sans la craindre.

Mais il est temps de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles et savants. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses que vous me charmez. Vous divertissez et instruisez toujours sans ennuyer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoyer. Que je vous dois des agréables moments — et comment vous les payer?

Cependant, vous qui écrivez si bien, pourquoi avez vous laisse mourir Monsieur le prince sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France, et quelle perte pour le siècle dont ce grand homme était un des ornements le plus digne! Pour moi, je l'ai regretté autant qu'aucun des siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne de lui — pour un héros d'un mérite et si distingué et si extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous, qui avez des talents faits exprès, ne refusez pas cet espèce d'encens à ce celui qui l'a si bien mérité. Adieu. Rome, ce 30 septembre 1687.
Christine Alexandra.

Rathéry's transcript of the letter:

Rome, 30 septembre 1687.
Je ne comprends pas, Mademoiselle de Scudéry, comment une personne qui a écrit comme vous sur la Tyrannie de l'usage, ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal adressé votre ami. Ne savez-vous pas qu'il seroit plus facile à vos François de voir la grande Sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux ni jaloux de moi, et que je sois, Dieu merci, en mon entière liberté? Il y a ici une espèce de passion qui n'a pas de nom, qu'on substitue à l'amour et à la jalousie qui règnent à Constantinople, et l'on s'y venge sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçus de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien reçus chez moi, mais surtout ceux qui sont de votre connoissance.

Je suis toutefois très-résolue de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soient agréables. Vous avez raison, et je vous promets de réparer ma faute d'une manière qui ne vous déplaira pas. En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien. Sachez donc que depuis le temps que vous m'avez vue, je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualités aussi entières et vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes États, ni les trésors à ceux qui les possèdent, mais je voudrois bien m'élever par le mérite et par la vertu au dessus de tous les mortels, et c'est là ce qui me rend mal satisfaite de moi. Au reste, je suis en parfaite santé qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et je ne sais comment je pourrai m'y accoutumer. Si on m'eût donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'aurois choisi sans hésiter la dernière. Toutefois, puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoutumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort qui s'approche et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiète pas: je l'attends sans la désirer et sans la craindre.

Mais il est temps de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles et savants. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses, que vous me charmez. Vous divertissez et instruisez toûjours sans ennuyer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoyer. Que je vous dois d'agréables moments, et comment vous les payer? Cependant, vous qui écrivez si bien, pourquoi avez-vous laissé mourir M. le Prince, sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France! et quelle perte pour le siècle dont ce grand homme étoit un des plus dignes ornements! Pour moi je l'ai regretté autant qu'aucun des siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne d'un Héros d'un mérite aussi distingué et aussi extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous qui avez des talents faits exprès, ne refusez pas cet encens à ce Prince qui l'a si bien mérité.
CHRISTINE ALEXANDRA.

Arckenholtz's transcript of the letter:

Je ne comprens pas, Mademoiselle de Scudery, comment une personne qui a écrit comme vous sur la Tirannie de l'usage, ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal addressé votre Ami. Ne savez vous pas, qu'il seroit plus facile à vos François de voir la grande Sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux ni jaloux de moi, & que je sois Dieu merci en mon entière liberté? Il y a ici une espèce de passion, qui n'a pas de nom, qu'on substitue à l'amour & à la jalousie qui règnent à Constantinople, & l'on s'y vange sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçu de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, & si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien reçus chez moi, mais sur tout ceux qui sont de votre connoissance.

Je suis toutefois très-résoluë de ne rien contribuer à ce changement, & la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens, que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soïent agréables. Vous avez raison, & je vous promèts de réparer ma faute d'une manière, qui ne vous déplaira pas. En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien. Sachez donc que depuis le tems, que vous m'avez vûë je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes & mauvaises qualités aussi entières & vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne, que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes Etats, ni les trésors, à ceux qui les possédent; mais je voudrois bien m'élever par le mérite & par la vertu, au dessus de tous les mortels, & c'est-là ce qui me rend mal satisfaite de moi. Au reste je suis en parfaite santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, & je ne sai comment je pourrai m'y accoûtumer. Si l'on m'eut donné le choix d'elle, & de la mort, je crois que j'aurois choisi sans hésiter, la dernière. Toutefois puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoûtumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort qui s'approche & qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiéte pas. Je l'attends sans la desirer, & sans la craindre.

Mais il est tems de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles & savans. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses, que vous me charmé. Vous divertissez & instruisez toûjours sans ennuïer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoïer. Que je vous dois d'agréables momens? Et comment vous les païer? Cependant vous qui écrivez si bien, pourquoi avez vous laissé mourir Monsieur le Prince, sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France? & quelle perte pour le siécle, dont ce grand homme étoit un des plus dignes ornemens! Pour moi je l'ai regretté autant qu'aucun des Siens, & je vous condamne à faire quelque chose de digne d'un Héros d'un mérite, & si distingué, & si extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie, que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous, qui avez des talens faits exprès, ne refusez pas cet encens à ce Prince, qui l'a si bien mérité. Adieu.
Rome, ce 30 Septembre, 1687.
CHRISTINE ALEXANDRA.

Swedish translation (by Stolpe):

Jag begriper inte, mademoiselle de Scudéry, hur en person som har skrivit som Ni om vanans tyranni kan vara okunnig om den som råder i Rom. Ni har skickat Er vän till fel adress. Vet Ni inte, att det skulle vara lättare för er fransmän att besöka storsultaninnan än mig, trots att det inte finns någon människa som är vare sig kär i eller svartsjuk på mig, och trots att jag, Gud vare lov, äger min fulla frihet. Det finns här en passion som inte har något namn och som man skjuter in i stället för kärleken och svartsjukan som regera i Konstantinopel, och man hämnas på så sätt på Ert folk för de mer eller mindre väl grundade sorger man påstår ha förorsakats av mig. Jag antar emellertid, att denna vana skall ta slut, och om detta en gång skulle hända, skall jag visa Er vän, att alla hederliga människor bli väl mottagna hos mig, framför allt sådana som känna Er.

Jag är emellertid fast besluten att inte bidraga till denna förändring, och det sätt på vilket jag levat mitt hittillsvarande liv bör kunna övertyga folk om att jag utan svårighet reder mig utan allt. Detta hindrar inte, att Er kritik av mitt porträtt inte har roat mig. Ni har rätt, och jag lovar att reparera mitt fel på ett sätt som Ni kommer att uppskatta. Under väntetiden en sak som inte kommer att kosta Er någonting! Ni bör alltså veta, att sedan den tid då vi sågs sist har jag ingalunda blivit skönare. Jag har bibehållit alla mina goda och dåliga egenskaper, lika oberörda och livliga som någonsin tidigare. Trots smickret är jag fortfarande precis lika missbelåten med min person som jag var förut. Jag åtrår varken lyckan eller de stora staterna eller skatterna, när jag tänker på de personer som besitta dem, men jag skulle gärna vilja genom förtjänst och dygd höja mig över de dödliga; det är detta som gör mig så missbelåten med mig själv. För övrigt befinner jag mig vid full hälsa, och den kommer jag att behålla, så länge det behagar Gud. Jag har naturligtvis en mycket stor motvilja mot ålderdomen, och jag begriper inte hur jag skall kunna vänja mig vid den. Om man hade ställt mig inför valet mellan den och döden, tror jag att jag utan tvekan skulle ha valt den senare. Men eftersom man inte rådfrågar oss, har jag i alla fall vant mig vid att leva med glädje. Döden, som nalkas och som aldrig sviker sin stund, oroar mig inte heller. Jag väntar den utan att önska den och utan att frukta den.

Men det är tid att tala litet om Edra böcker, som äro angenäma, nyttiga och fulla av kunskap. Ni sätter så skickligt igång ädla ting, att Ni charmerar mig. Ni förströr och Ni undervisar ständigt, utan att någonsin trötta. Jag tackar Er för omtanken att sända mig dem. Vilka angenäma stunder har jag inte Er att tacka för! Och hur skall jag kunna ersätta Er dem? Men Ni som skriver så väl, varför lät Ni prinsen dö utan att göra någonting för honom på vers eller på prosa? Vilken förlust för Frankrike och vilken förlust för vårt arbete, till vars förnämsta prydnader denne store man hörde. För egen del har jag sörjt honom lika mycket som hans närmaste, och jag ber Er enträget att göra någonting som är värdigt en hjälte av en sådan rang, så framstående, så ytterst ovanlig. Det förefaller mig vara ett av livets största glädjeämnen att få rätt lovorda en man som förtjänar det. Ni, som har alldeles speciella talanger för detta, vägra inte denne prins den rökelse som han så väl förtjänat! Farväl!

Swedish translation (my own):

Jag förstår inte, Mademoiselle de Scudéry, hur en person som har skrivit som Ni på sedvans tyranni, ignorerar den som är etablerad i Rom. Ni adresserade Er vän fel. Vet Ni inte att det vore lättare för Era fransmän att se den stora Sultana än mig, även om ingen varken är förälskad i eller avundsjuk på mig, och att jag är, tack vare Gud, i hela min frihet? Det finns här en slags passion, som inte har något namn, som ersätter den kärlek och svartsjuka som regerar i Konstantinopel, och man lovar där på Er nation sorg väl eller dåligt grundade att de påstår sig ha fått från mig. Jag antar dock att denna användning kommer att upphöra, och om det någonsin händer, kommer jag att visa Er vän att alla ärliga människor är väl mottagna hos mig, men särskilt alla de som känner Er.

Jag är emellertid väldigt beslutad att inte bidra med någonting till denna förändring, och beteendet i mitt förflutna liv bör övertyga människor om att jag lätt kan göra utan allt. Detta hindrar inte Er kritik av mitt porträtt från att vara trevlig för mig. Ni har rätt, och jag lovar att gottgöra mitt fel på ett sätt som skall icke misshaga Er. Under tiden är här en som inte kommer att kosta Er någonting. Vet då att sedan Ni såg mig, jag är inte på något sätt utsmyckad. Jag har hållit alla mina goda och dåliga egenskaper lika hela och levande som de någonsin varit. Jag är fortfarande, trots smickret, lika illa nöjd med mig själv som jag någonsin varit. Jag avundas varken förmögenhet eller vidsträckta godor eller skatter för dem som besitter dem; men jag skulle vilja stiga med meriter och dygd framför alla dödliga, och det är det som gör mig olycklig med mig själv. Dessutom är jag i perfekt hälsa, som kommer att pågå så länge som Gud vill. Jag har naturligtvis en mycket stor motvilja mot ålderdomen och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid den. Om jag hade fått valet av denna och döden, tror jag att jag skulle ha valt den sista utan att tveka. Men eftersom vi inte konsulteras har jag vant mig vid att leva med nöje. Också döden som närmar sig och som aldrig misslyckas i sitt ögonblick oroar mig inte. Jag väntar på den utan att vilja den och utan att frukta den.

Men det är dags att berätta om Era verk, som är trevliga, användbara och lärda. Ni implementerar vackra saker så bra att Ni charmade mig. Ni underhåller och utbildar alltid utan att bli tråkig. Jag tackar Er för vården Ni tog när Ni sände dem till mig. Skulle jag vara Er trevliga stunder skyldig? Och hur betalar Ni dem? Men Ni som skriver så bra, varför lät Ni Monsieur le Prince dö utan att göra något för honom i vers eller prosa? Vilken förlust för Frankrike, och vilken förlust för seklet, varav denne store man var en av de mest värdiga prydnaderna! För mig själv beklagade jag den lika mycket som någon av hans, och jag fördömer Er att göra något som är värt en hjält av förtjänst, och så framstående och så extraordinär. Det verkar för mig att det är en av de största njutningarna i livet, att lova väl den som förtjänar det. Ni, som har talanger gjorda med avsikt, vägrar inte denna rökelse till denna prins, som så väl förtjänade det. Farväl.
Rom den 30 september 1687.
Kristina Alexandra.

English translation (my own):

I do not understand, Mademoiselle de Scudéry, how a person who has written like you on the tyranny of custom ignores the one established in Rome. You misaddressed your friend. Don't you know that it would be easier for your Frenchmen to see the great Sultana than me, although no one is neither in love with nor jealous of me, and that I am, thank God, in my entire freedom? There is here a kind of passion, which has no name, which is substituted for the love and jealousy which reign in Constantinople, and one vows there on your nation sorrows well or badly founded which one claims to have received from me. I suppose, however, that this custom will end, and if it ever happens, I will show your friend that all honest people are well received by me, but especially all those who are of your acquaintance.

I am, however, very resolved not to contribute anything to this change, and the conduct of my past life should persuade people that I can easily do without anything. This does not prevent your criticism of my portrait from being pleasant to me. You are right, and I promise to make amends for my fault in a way that will not displease you. In the meantime, here's one that will not cost you anything. Know then that since the time that you saw me, I am in no way embellished. I have kept all of my good and bad qualities as whole and vivid as they ever were. I am still, despite the flattery, as badly satisfied with myself as I ever was. I envy neither fortune, nor vast estates, nor treasures, to those who possess them; but I would like to raise myself by merit and by virtue above all mortals, and that is what makes me unhappy with myself. Besides, I am in perfect health, which will last as long as God pleases. I naturally have a very great aversion to getting older, and I do not know how I can get used to it. If I had been given the choice between that and death, I believe I would have chosen the latter without hesitation. However, since we are not consulted, I have become accustomed to living with pleasure. Death, which is approaching and which never fails at its moment, also does not worry me. I wait for it without desiring it and without fearing it.

But it is time to tell you about your works, which are pleasant, useful and learned. You implement beautiful things so well that you charmed me. You always entertain and educate without ever being boring. Thank you for the care you took in sending them to me. Should I owe you pleasant moments? And how do you pay them? However, you who write so well, why did you let Monsieur le Prince die, without doing something for him in verse or prose? What a loss for France, and what a loss for the century, of which this great man was one of the most worthy ornaments! For my part I regretted it as much as any of his, and I condemn you to do something worthy of a hero of merit, and so distinguished, and so extraordinary. It seems to me that it is one of the greatest pleasures in life to laud well he who deserves it. You, who have talents made on purpose, do not refuse this incense to this prince, who so well deserved it. Farewell.
Rome, September 30, 1687.
Kristina Alexandra.

Swedish translation of the Jagiellonian Library copy (my own):

Jag förstår inte, madame Scudéry [sic], hur en människa som har skrivit som Ni om usagens tyranni är okunnig om det som har etablerats i Rom. Ni har adresserat Er vän illa. Vet Ni inte att det vore lättare för Era fransmän att se den stora sultaninnan än för mig, fastän ingen är vare sig förälskad i mig eller svartsjuk på mig, och jag är (Gudi lov) i min fullständiga frihet?

Här finns ett slags namnlös passion som ersätter den kärlek och svartsjuka som råder i Konstantinopel, och man hämnas på Er nation för de välgrundade eller illa grundade schagränger som folk påstår sig ha fått från mig. Jag antar dock att detta bruk kommer att ta slut, och om det någonsin sker, skall jag visa Er vän att alla ärliga människor har kommit hos mig, men framför allt de som är av Er bekantskap.

Jag är dock fast besluten att inte bidra till denna förändring, och mitt tidigare liv måste övertyga människor om att jag utan svårigheter kan klara mig utan allt. Detta hindrar inte Era förebråelser om mitt porträtt från att vara mig tilltalande. Ni har rätt, och jag lovar att gottgöra mitt fel på ett sätt som inte misshagar Er.

Emellertid här är en som inte kostar Er något som helst, så vet att sedan den gången Ni såg mig har jag inte alls blivit förskönad. Jag har behållit alla mina goda och dåliga egenskaper lika fullständiga och levande som de alltid varit. Jag är fortfarande, trots smicker, lika illa tillfredsställd med min person som jag alltid har varit. Jag avundas inte rikedom, stora Stater eller skatter från dem som äger dem, men jag skulle vilja höja mig själv, genom förtjänst och dygd, över alla dödliga; och det här är det som gör mig illa tillfredsställd med mig själv.

För övrigt är jag vid perfekt hälsa, vilket kommer att vara så länge det behagar Gud. Jag har naturligtvis en stor motvilja mot ålderdom, och jag vet inte hur jag skall kunna vänja mig vid den. Om man hade givit mig väljan mellan den och döden, tror jag att jag skulle ha valt det senare utan att tveka. Men eftersom man inte rådfrågar oss har jag vant mig vid att leva med njutning. Döden, som närmar sig och ju aldrig sviker i sitt ögonblick, oroar mig inte heller. Jag väntar på den utan att åtrå den och utan att frukta den.

Men det är dags att tala med Er om Era verk, som är angenäma, nyttiga och lärda. Ni sätter vackra saker i verk så väl att Ni charmerar mig. Ni underhåller och instruerar alltid en utan att någonsin tråka ut. Jag tackar Er för den omsorg Ni har lagt ner på att skicka dem till mig. Vad jag är skyldig Er behagliga stunder — och hur kan jag återgälda Er för dem?

Men Ni som skriver så bra, varför har Ni låtit monsieur prinsen dö utan att skapa något för honom i vers eller prosa? Vilken förlust för Frankrike, och vilken förlust för det sekel då denne store man var en av de mest värdiga prydnaderna! Själv har jag beklagat honom lika mycket som någon i hans familj, och jag fördömer Er att skapa något värdigt honom — för en hjälte av sådan framstående och extraordinär förtjänst. Det förefaller mig att det är ett av livets största nöjen att vederbörligen prisa det som förtjänar det. Ni, som har uttryckligen skapade talanger, vägra inte denna sorts rökelse till denne man som så väl har förtjänat den. Farväl. Rom, den 30 september 1687.
Kristina Alexandra.

English translation of the Jagiellonian Library copy (my own):

I do not understand, Madame Scudéry [sic], how a person who has written like you on the tyranny of usage is ignorant of that which has been established in Rome. You have badly addressed your friend. Do you not know that it would be easier for your Frenchmen to see the great Sultana than me, although no one is either in love with me or jealous of me, and I am (thank God) in my complete freedom?

There is here a kind of nameless passion that is substituted for the love and jealousy that reign in Constantinople, and one takes revenge on your nation for the well-founded or ill-founded chagrins that people claim to have received from me. I suppose, however, that this usage will end, and if it ever happens, I will show your friend that all honest people have come to me, but, above all, those who are of your acquaintance.

I am, however, very resolved not to contribute anything to this change, and the conduct of my past life must persuade people that I can go without everything without difficulty. This does not prevent your reproaches about my portrait from being agreeable to me. You are right, and I promise to repair my fault in a way that will not displease you.

Meanwhile, here is one that will cost you nothing, so know that since the time you saw me, I be not embellished at all. I have retained all my good and bad qualities as entire and vivid as they ever have been. I am still, despite flattery, as badly satisfied with my person as I ever was. I do not envy fortune, vast States or treasures from those who possess them, but I would like to raise myself, by merit and virtue, above all mortals; and that is what makes me badly satisfied with myself.

For the rest, I am in perfect health, which will last me as long as it will please God. I naturally have a great aversion to old age, and I do not know how I shall be able to accustom myself to it. If one had given me the choice between it and death, I believe I would have chosen the latter without hesitation. However, as one does not consult us, I have accustomed myself to living with pleasure. Also, death, which is approaching and never fails in its moment, does not worry me. I await it without desiring it and without fearing it.

But it is time to talk to you about your works, which are agreeable, useful and learned. You put beautiful things in work so well that you charm me. You always divert and instruct one without ever boring one. I thank you for the care you have taken in sending them to me. How I do owe you agreeable moments — and how can I repay you for them?

Still, you who write so well, why have you let Monsieur le Prince die without making something for him in verse or prose? What a loss for France, and what a loss for the century of which this great man was one of the most worthy ornaments! For myself, I have regretted him as much as any of his family, and I condemn you to make something worthy of him — for a hero of such distinguished and extraordinary merit. It seems to me that it is one of the greatest pleasures of life to properly praise what deserves it. You, who have talents expressly made, do not refuse this kind of incense to this man who has so well deserved it. Goodbye. Rome, September 30, 1687.
Kristina Alexandra.


Above: Kristina.


Above: Mademoiselle de Scudéry.

Notes: The tyranny of usage refers to the idea that something, often a concept or practice, has become so widely used and expected that it exerts undue power or control over individuals or society.

Constantinople is the old name for the Turkish city of Istanbul.

Monsieur le Prince = Louis II de Bourbon, Prince de Condé (Le Grand Condé). He had passed away on December 1/11 (New Style), 1686, at age 65. He had been, for the most part, one of Kristina's personal heroes, and she admired him greatly.

Thursday, January 13, 2022

Kristina's letter to Vincenzo Filicaia, dated October 11/21 (New Style), 1684

Sources:

Le vite degli Arcadi illustri, volume 2, page 73, Giovanni Mario de' Crescimbeni, 1710


Mémoires concernant Christine, volume 2, page 227, Johan Arckenholtz, 1751


Christina: Brev från sex decennier, page 87, edited and translated by Sven Stolpe, 1960

The letter:

Signor Vincenzio Filicaia. La vostra ultima, e maravigliosa Canzone fatta per me, è tale, che io non so, che dirvi: m'avete fatto perdere la parola. Io vorrei mostrarvi il mio gradimento, ma non ho termini da esprimerlo. Ditemi voi come ho da fare a persuadervi, che, a mio gusto, avete superato voi stesso, dopo aver superato tutti. Come fate a scrivere, e comporre così maravigliosamente? Non vi stupite, se io chiamo aiuto per dirvi quello, che io ne penso. Vi mando però copia d'un viglietto, che mi scrisse a questo proposito chi è il maggior Cardinale, e il maggior uomo del mondo, quest'è il Cardinale Azzolino, il quale con tanta gloria vostra vi rende giustizia; ma senza creder quello, che dice di me, perche m'è troppo parziale; vantatevi pure della giustizia, che rende à voi, essendovi sommamente gloriosa, benche dovuta. Quanto a me io procurerò di rendermi sempre più degna delle vostre gloriose fatiche, e più simile all' alta idea, che avete formata di me. Aiutatemi a ringranziare Iddio di tutto quello, che io sono fra tutti i mortali la più favorita, e la più ingrata creatura, che sia uscita dalla sua onnipotente mano. Da questo argomentate quanto poco io son degna della gloria, alla quale mi volete innalzare col vostro canto. Dio vi prosperi.
La Regina
Roma 21. Ottobre 1684.

With modernised spelling:

Signor Vincenzio Filicaia,
La vostra ultima e maravigliosa canzone fatta per me è tale che io non so che dirvi. M'avete fatto perdere la parola! Io vorrei mostrarvi il mio gradimento, ma non ho termini da esprimerlo. Ditemi voi come ho da fare a persuadervi che, a mio gusto, avete superato voi stesso, dopo aver superato tutti. Come fate a scrivere e comporre così maravigliosamente? Non vi stupite se io chiamo aiuto per dirvi quello che io ne penso. Vi mando però copia d'un viglietto, che mi scrisse a questo proposito chi è il maggior cardinale e il maggior uomo del mondo, quest'è il cardinale Azzolino, il quale con tanta gloria vostra vi rende giustizia; ma senza creder quello che dice di me, perche m'è troppo parziale. Vantatevi pure della giustizia che rende à voi, essendovi sommamente gloriosa, benché dovuta. Quanto a me io procurerò di rendermi sempre più degna delle vostre gloriose fatiche e più simile all'alta idea che avete formata di me. Aiutatemi a ringranziare Iddio di tutto quello che io sono fra tutti i mortali la più favorita e la più ingrata creatura, che sia uscita dalla sua onnipotente mano. Da questo argomentate quanto poco io son degna della gloria, alla quale mi volete innalzare col vostro canto. Dio vi prosperi.
La Regina.
Roma, 21 ottobre 1684.

Arckenholtz's transcript of the letter:

Signor Vincenzo Filicaia. La vostra ultima, e maravigliosa Canzone fatta per me, è tale, che io non sò, che dirvi. M'avete fatto perdere la parola. Jo vorrei mostrarvi il mica gradimento, ma non hò termini da esprimerlo. Ditemi voi come hò da fare a persuadervi, che, a mio gusto, avete superato voi stesso, dopo aver superato tutti. Come fate a scrivere, e comporre cosi maravigliosamente? Non vi stupite, se io chiamo aiuto per dervi quello, che jo ne penso. Vi mando però copia d'un' biglietto, che mi scrisse a questo proposito il maggior Cardinale, ed il maggior Uomo del mondo, quest è il Cardinale Azzolino, il quale con tanta gloria vostra vi rende giustizia; ma senza creder quelle, che dice di me, perche m'è troppo parziale; Vantatevi pure della giustizia, che rende à voi, essendovi sommamente gloriosa, benche dovuta. Quanto a me io procurerò di rendermi sempre più degna delle vostre gloriose fatiche, e più simile all' alta idea, che avete formata di mè. Aiutatemi a ringraziare Iddio di tutto quello, che io sono frà tutti i mortali la più favorita, e la più ingrata creatura, che sia uscita dalla sua omnipotente mano. Da questo argomentate quanto poco io sono degna della gloria, alla quale mi volete innalzare col vostro canto. Dio vi prosperi. Roma 21. Ottobre 1684.
CHRISTINA ALESSANDRA.

French translation (by Arckenholtz):

Monsieur Vincenzo Filicaia. Votre dernier Sonnèt, que vous avez fait pour moi est si merveilleux, que je ne sai que vous en dire. Vous m'avez fait perdre la parole. Je voudrois vous témoigner combien il me plait, mais je ne trouve pas de termes pour vous l'exprimer. Dites-moi comment faire pour vous persuader, qu'à mon avis, vous vous êtes surpassé vous-même après avoir surpassé tous les autres: comment faites vous pour écrire & composer si merveilleusement? Ne vous étonnez pas, que j'aïe appelé quelqu'un à mon aide pour vous dire ce que j'en pense. Je vous envoïe pour cela la copie d'un Billèt, que le grand Cardinal & le plus grand homme du monde, c'est-à-dire, le Cardinal Azzolini, m'a écrit à ce sujèt, en vous rendant justice, à votre grande gloire: mais sans ajouter foi à ce qu'il y dit de moi puisqu'en cela il est trop partial, tirez vanité seulement de la justice qu'il vous rend, laquelle, quoique dûë, vous est très-glorieuse. Quant à moi je tâcherai de me rendre de plus en digne de vos glorieux travaux, & plus ressemblant à la haute idée que vous vous êtes formée de moi. Aidez-moi à rendre graces à Dieu de ce que je suis de tous les mortels la plus favorisée, mais étant en même tems la plus ingrate Créature qui soit sortie de sa main souveraine, jugez par-là combien peu je mérite la gloire à laquelle vous voulez m'élever par votre Poëme. Dieu vous fasse prospérer. Rome 21 Octobre 1684.
CHRISTINE ALEXANDRA.

Swedish translation (by Stolpe):

Signor Vincenzio Filicaia. Den sista sonett som Ni skrivit för mig är så underbar, att jag inte kan uttrycka det. Ni gör mig mållös. Jag skulle vilja säga Er, hur den tilltalar mig, men jag finner inga ord för att uttrycka detta. Säg mig, vad jag skall göra för att få Er att förstå, att Ni enligt min mening här har överträffat Er själv efter att tidigare ha överträffat alla andra: hur bär Ni Er åt för att skriva och komponera på ett så underbart sätt? Förvåna Er icke över att jag kallat till min hjälp en person för att säga Er vad jag tänker. Jag sänder härmed en kopia av en biljett, som den store kardinalen, världens främste man, dvs. kardinal Azzolino, har sänt mig angående detta, och där han till Er stora ära gör Er full rättvisa. Men fäst Er inte vid vad han där säger om mig, eftersom han på den punkten är alltför partisk. Gläd Er bara åt den rättvisa han gör Er; den är mycket strålande men Er fullt värdig. Vad mig beträffar, skall jag försöka att bli allt mera värdig Edra ärorika arbeten och allt mer lik den höga bild Ni gjort Er av mig. Hjälp mig att tacka Gud för att jag bland alla dödliga blivit den han mest gynnat, på samma gång om jag är den mest otacksamma varelse som utgått från hans allsmäktige hand. Döm därefter, hur föga jag förtjänar den ära Ni vill skänka mig genom Er dikt.

English translation (my own):

Sir Vincenzo Filicaia,
Your last sonnet, which you wrote for me, is so wonderful that I do not know what to tell you. You have made me lose my words! I would like to testify to you how much I like it, but I cannot find terms to express it to you. Tell me how to convince you that, in my opinion, you have outdone yourself after you have outdone everyone else. How do you manage to write and compose so wonderfully? Don't be surprised that I called someone to help me tell you what I think. I am sending you for this a copy of a note, which the great Cardinal and the greatest man in the world, that is to say, Cardinal Azzolino, wrote to me on this subject, doing you justice, to your great glory; but without putting faith in what he says about me, since in this he is too partial, only take pride in the justice he renders you, which, although due, is very glorious to you. As for me, I will try to make myself more worthy of your glorious labours, and more like the lofty ideal you have formed of me. Help me to give thanks to God that I am the most favoured of all mortals, but being at the same time the most ungrateful creature that has come out of His Omnipotent Hand. Judge by that how little I deserve the glory to which you want to lift me up by your poem. God bless you. Rome, October 21, 1684.
Kristina Alexandra.


Above: Kristina.


Above: Vincenzo Filicaia.

Wednesday, December 8, 2021

Kristina's account of her parents, her birth, baptism and early infancy and her feelings about her being born a woman

Sources:

Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 4), pages 20 to 25, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)


Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, page 27, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se


Från stoicism till mystik: Studier i drottning Kristinas maximer, pages 59, 60 and 67, by Sven Stolpe, 1959

Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006



Posted on December 8, 2021 in honour of Kristina's 395th birthday!

The account:

Ce fut, SEIGNEUR, d'une si auguste Maison que vous avez voulu tirer mon origine. Ce fut sur une si brave & triomphante Nation que vous avez voulu me faire régner; mais la suite de cette Histoire sera voir que ce sont les moindres faveurs & graces dont vous avez voulu me combler.

Le Roi mon Pere épousa en 1620. la Princesse Electorale Marie Eléonore de Brandenbourg, Fille ainée de l'Electeur de ce nom, parce que c'étoit le parti le plus digne de lui parmi les Princesses Protestantes de ce tems-là, auxquelles la Religion attachoit son choix. Ajoutez-y que l'alliance du Prince son Pere lui étoit de quelque considération pour la guerre qu'il avoit alors avec la Pologne.

Cette Princesse, qui avoit quelque beauté, accompagnée des bonnes qualités de son sexe, vécut avec le Roi dans une union assez douce, à laquelle rien ne manquoit, sinon la succession, la Reine, ma Mere, n'ayant donné qu'une Fille au monde, qui étoit morte. Elle s'étoit depuis encore blessée d'un Fils de peu de mois; ce qui rendit ma naissance si importante. Le Roi obtint enfin ce qu'il avoit si fort desiré dans un voyage qu'il fit en Finlande, où la Reine, qui l'accompagna, se trouva grosse de moi dans Abo; ce qui leur donna à tous les deux une fausse joye, puisqu'ils se persuadérent que le Ciel leur donneroit un héritier. La Reine ma Mere m'a assuré que tous les signes la trompérent, & lui persuadérent qu'en accouchant de moi, elle accoucheroit d'un Fils. Elle eut des songes qu'elle crut mystérieux, & le Roi en eut de-même. Les Astrologues, qui sont toujours prêts à flatter les Princes, l'assurérent que la Reine étoit enceinte d'un successeur: ainsi on se flatta, on espéra, on se trompa, & on arriva enfin jusqu'au terme, SEIGNEUR, que vous avez prescrit à tous ceux qui entrent dans la vie. Déjà la Cour étoit de retour à Stockholm. Le Roi y étoit aussi; mais il étoit considérablement malade, & des Astrologues, qui se trouvérent présens, assurérent unanimement que le point de ma naissance, qu'ils voyoient approcher, étoit tel qu'il étoit presque impossible qu'il n'en coûtât la vie au Roi, ou à la Reine, ou à l'Enfant. Ils assurérent aussi que si cet enfant pouvoit survivre les 24. heures, il seroit quelque chose de fort grand. C'est dans une telle constitution des astres que je vins au monde (le 8/18. Décembre en 1626). C'est ce fatal moment, que vous aviez prescrit, depuis toute l'éternité, à ma naissance. Je nâquis coëffée depuis la tête jusqu'aux genoux, n'ayant que le visage, les bras, & les jambes de libres. J'étois toute velue, j'avois la voix grosse & forte: Tout cela fit croire aux femmes, occupées à me recevoir, que j'étois un garçon. Elles remplirent tout le Palais d'une fausse joye, qui abusa le Roi même pour quelques momens. L'espérance & le desir aidérent à tromper tout le monde; mais ce fut un grand embarras pour les femmes, quand elles se virent trompées. Elles étoient en peine comment desabuser le Roi. La Princesse Catherine, sa Sœur, se chargea de cette commission. Elle me porta entre ses bras en état de me faire voir au Roi, & de lui faire connoître ce qu'elle n'ôsoit lui dire. Elle donna au Roi le moyen de se desabuser de lui-même. Ce grand Prince n'en témoigna aucune surprise, il me prit entre ses bras, il me fit un accueil aussi favorable que s'il n'eût pas été trompé dans son attente. Il dit à la Princesse: «Remercions Dieu, ma sœur. J'espère que cette fille me vaudra bien un garçon. Je prie Dieu qu'il me la conserve, puisqu'il me l'a donnée.» La Princesse, pour lui faire sa cour, voulut le flatter qu'il étoit encore jeune; que la Reine l'étoit aussi, & qu'elle lui donneroit bientôt un héritier; mais le Roi lui répondit dérechef: «Ma sœur, je suis content, je prie Dieu qu'il me la conserve.» Après cela, il me renvoya avec sa bénédiction, & il parut si content, qu'il étonna tout le monde. Il commanda qu'on chantât le Te Deum, & qu'on fit toutes les réjouissances accoutumées dans les naissances importantes des premiers mâles. Enfin il parut aussi grand en cette occasion, comme en toutes celles de sa vie. Cependant on tarda à desabuser la Reine, jusques à ce qu'elle fût en état de souffrir un tel déboire. On me donna le nom de Christine. Le Ministre Luthérien, qui me baptisa (c'étoit le grand Aumônier du Roi), me marqua le front du signe de la Croix avec l'eau du Baptême, & m'enrolla, sans savoir ce qu'il faisoit, dans votre milice dès ce moment heureux. Car il est certain que ce qu'il fit, étoit contre le cérémonial ordinaire des Luthériens. On lui en fit même une affaire comme d'une superstition, dont il se tira comme il pût. Le Roi disoit de moi en riant: «Elle va être habile; car elle nous a tous trompés.» Aussi dès que je nâquis, je donnai un solemnel démenti aux Astrologues; car le Roi guérit, la Reine ma Mére accoucha heureusement, je me portois bien, & de plus j'étois fille.

Il faut ici, SEIGNEUR, que je vous fasse un remerciment contraire à celui de ce grand homme, qui jadis vous remercia de l'avoir fait naître homme, & non pas femme. Car moi, SEIGNEUR, je vous rends grace de m'avoir fait naître fille, d'autant plus que vous m'avez fait la grace de n'avoir fait passer aucune foiblesse de mon Sexe jusque dans mon ame, que vous avez rendue par votre grace toute virile, aussi bien que le reste de mon corps. Vous vous êtes servi de mon Sexe pour me préserver des vices & des débauches du païs où je suis née; & après m'avoir condamnée au Sexe plus foible, vous avez voulu m'exempter de toutes ses foiblesses ordinaires. Vous avez voulu m'émanciper aussi de toutes ses dépendances, en me faisant naître sur un Trône où je devois commander seule. Vous avez voulu aussi me faire connoître, dès le berceau, l'avantage de cette indépendance si grande, que j'ai su conserver, & que je conserverai jusqu'à la mort. Si vous m'eussiez fait naître homme, peut-être que la coutume & l'exemple m'auroient pervertie. J'aurois peut-être noyé dans le vin, comme font tant d'autres, toutes les vertus & tous les talens que vous m'avez donnés. Peut-être que mon tempérament, ardent & impétueux, m'eût emporté dans la débauche des femmes, dont il m'auroit été plus difficile de m'exempter. Peut-être que cet esprit VERSATILE (je ne trouve pas d'autre terme pour exprimer ce que je pense) que vous m'avez donné, & qui me rend si accommodamante aux mœurs de toutes les Nations avec lesquelles je vis, auroit enfin vaincu cette horrible aversion que j'ai pour le vin, pour la crapule, & qu'au lieu de faire quitter ces détestables vices à mes sujets, je me fusse accoutumée peu à peu à leurs défauts pour me rendre plus agréable à eux. Du moins aurois-je couru risque que les femmes eussent occupé le tems que j'ai employé à l'étude & à la recherche de la Vérité, par lesquelles je me suis disposée à recevoir vos touches. Souffrez que j'admire votre bonté qui m'a favorisée de tant de manières, qu'elle a voulu me former une espèce de mérite, ou plutôt de fortune de mon plus grand défaut.

La Reine, ma Mere, qui avoit toutes les foiblesses, aussi-bien que toutes les vertus de son Sexe, étoit inconsolable. Elle ne pouvoit me souffrir, parce qu'elle disoit que j'étois fille & laide: & elle n'avoit pas grand tort, car j'étois basanée comme un petit Maure. Mon Pere m'aimoit fort, & je répondois aussi à son amitié d'une manière qui surpassoit mon âge. Il sembloit que je connoissois les différences de leurs mérites & de leurs sentimens, & que je commençois de rendre justice par eux, dès le berceau.

Il arriva, peu de jours après qu'on m'eut donné le Baptême, qu'une grosse poutre tomba & d'écraser le berceau ou je dormois, sans me donner la moindre atteinte. Outre cet accident, on fit encore d'autres attentats sur moi. On me fit tomber exprès, on tenta mille autres inventions pour me faire périr, ou pour du moins m'estropier. La Reine, ma Mére, disoit de belles choses là-dessus, & on ne pouvoit la desabuser de ses imaginations. Quoi qu'il en soit de tout cela, il ne me reste aucun autre préjudice qu'un peu d'irrégularité dans ma taille que j'aurois pu corriger, si j'eusse voulu m'en donner la peine.

Mais pourquoi, SEIGNEUR, n'avez-vous pas permis que je mourusse dans mon innocence? Que j'aurois été heureuse de périr avant que d'être coupable & ingrate envers vous! J'aurois été déjà heureuse & glorieuse avec vous pour toute l'éternité. Cependant mon indignité n'ayant différé cet ineffable bonheur, puisque vous l'avez voulu, je dois vous remercier de m'avoir conservé une vie, qui est à vous de tant de manières. Il falloit vivre enfin, & vous avez voulu me rendre triomphante jusque dans mes langes, où vous m'avez fait combattre & vaincre l'envie. Vous m'avez fait naître environnée de lauriers & de palmes. Je dormis à l'abri de leurs ombres, mon premier sommeil fut nourri parmi les trophées; il semble que la victoire & la fortune badinoient avec moi. Le Trône enfin me servit de berceau, & j'étois à peine née, qu'il fallut y monter. Le Roi mon Pere convoqua pour cet effet les Etats Généraux peu de mois après. Il m'y fit prêter l'hommage, & la Suède à genoux m'adora jusque dans mon berceau.

Swedish translation (by Gjörwell):

Från et så högt Hus har Du, HERRE, behagat leda min uprinnelse. Af en så Stor Konung har Du låtit mig födas. Öfwer et så tappert och segrande Folk har du låtit mig regera. Men det följande i denna Historia skal wisa, at detta äro de minsta nåde-wälgerningar, hwarmed Du öfwerhopat mig.

Konungen, min Fader, gifte sig 1620 med Prinseßan Maria Eleonora af Brandenburg, älsta Doter af Kurförsten därstädes, som war det honom wärdigaste Giftermål ibland de Protestantiska Prinseßorna då för tiden, och på hwilka han för Religionens skull måste falla med sit wal. Härtil kom ock, at förbindelsen med hennes Fader war för honom af någon betydelse uti kriget, som han då förde med Polen.

Denna Prinseßa, som ägde sina begageligheter och åtskilliga af sit köns goda egenskaper, lefde tilhopa med Konungen et nog nögt lif, och fattades uti deras förening ingen ting, om icke arfwingar, ty Drotningen, min Moder, hade ej födt mera än en doter til werlden, som dog. Hon hade sedan haft mißfall med en son om några månader, hwilket alt gjorde min födelse så mycket angelägnare. Konungen want änteligen det, som han så högeligen efterlängtat, på en resa i Finland, hwarest Drotningen, som gjorde honom följe, i Åbo kom i wälsignat tilstånd. Detta förorsakade hos dem i början en falsk glädje, ty de inbillade sig, at GUD skulle gifwa dem en arftagare. Drotningen, min Moder, har försäkrat mig, at alla tekn bedrogo och intalte henne, at, då hon skulle ligga i barnsäng, skulle hon få en Son. Hon hade drömmar, som hon trodde fulla af hemligheter, och Konungen hade äfwen dylika. Stierntydarne, som altid äro färdiga at smickra de Stora, försäkrade Drotningen, at hon war hafwande med en Efterträdare på den Kongl. Thronen. Således smickrade man sig, man hoppades, man bedrog sig, och den stunden nalkades änteligen, HERRE, som Du föreskrifwit alla, hwilka ingå i detta lifwet. Hofwet war redan tilbaka kommit til Stockholm. Konungen äfwenledes, men ganska illa sjuk. Stjerntydarne, som woro närwarande, försäkrade då enhälligt, at min födelses stund, som nalkades, war sådan, at det wore nästan omöjeligit, at den icke skulle kosta lifwet antingen för Konungen, eller Drotningen, eller barnet. De försäkrade också, at om barnet kunde lefwa i fyra och tjugu timar, skulle derutaf blifwa något stort. Uti en sådan stjernornas ställning föddes jag d. 8/18 Dec. 1626. Det war den oundwikeliga och af ewighet bestämda stunden til min födelse. Jag föddes i en segerhufwa från hufwudet til knän, och hade endast ansigtet, armarne och benen fria. Jag war helt luden och hade en grof och stark röst, hwilket alt inbillade barnmorskorne, at jag war en goße. De upfylde hela Slottet med en falsk glädje, som bedrog sjelfwa Konungen för några ögonblick. Hoppet och längtan hulpos åt, at bedraga alla, men det förorsakade en stor bestörtning hos barnmorskorne, när de sågo sig bedragne. De woro i stort bekymmer, huru Konungen skulle få weta sanningen. Prinseßan Catharina, hans Syster, påtog sig detta ärendet. Hon bar mig emellan armarne på sätt, at Konungen kunde sjelf se det, som hon ej tordes säga. Hon gaf således Konungen tilfälle, at sjelf finna sakens beskaffenhet. Men denna stora Försten betygade aldeles ingen förundran häröfwer, utan tog mig emot och gaf mig et så kärt famntag, som hade han intet blifwit bedragen i sin wäntan. Han sade til Prinseßan: »Tackom GUD, min Syster. Jag hoppas, at denna Dotren skal wara så god som en Son, och jag beder GUD, at Han bewarar henne, efter Han gifwit mig henne.« Prinseßan, för at behaga, wille smickra honom dermed, at han ännu wore ung, Drotningen äfwenså, och at hon snart åter kunde gifwa honom en ny arfwinge. Men Konungen swarade å nyo: »Min Syster, jag är nögd. GUD beware henne.« Hwarefter han sände mig tilbaka med sin wälsignelse, och syntes så nögd, at han satte alla i förundran. Han befalte, at: »O GUD wi lofwe Dig«, skulle sjungas, och at man skulle anställa alla de frögde-betygelser, som woro öfweliga wid de första Kongl. Barnens födelsa på manliga sidan. Med et ord, han syntes wid detta tilfället äfwen så stor, som i alla andra händelser. Emedlertid dröjde man, at underrätta Drotningen om mit kön, til des hon war i stånd, at emottaga en så obehagelig tidning. Man kallade mig Christina. Den Lutherska Prästen (Konungens Öfwer-Hof-Prädikant), som döpte mig, gaf mig på ansigtet korsteknet med dopwatnet, och inskref mig, utan at han wiste hwad han gjorde, til Din tjenst alt ifrån den lyckeliga stunden. Ty det är wist, at, hwad han gjorde, stridde emot Lutherska Kyrko-bruket, och man tiltalte honom derföre, såsom för en begången widskepelse, hwarifrån han utredde sig så godt, som han kunde. Konungen sade om mig med en leende mun. »Hon blir slug med tiden, ty hon har bedragit oß alla.« Så snart jag också war född, öfwertygade jag Stjerntydarne fullkomligen om deras lösa wetenskap, ty Konungen blef frisk, Drotningen min Moder upkom lyckeligen ifrån sin barnsäng, och jag mådde wäl; och, det som mera war, jag war en Flicka.

Jag bör, HERRE, hembära Dig en hel annan tacksägelse, än den stora mannen, som tackade Dig derföre, at han blifwit född Man och ej Qwinna. Ty jag, HERRE, tackar Dig, at Du låtit mig födas Qwinna, och det så mycket mera, som Du gjort den nåden med mig, at ingen af mit köns swagheter fåt inrymme i min själ, som Du genom Din Nåd gjort aldeles manlig, äfwen som det öfriga af min kropp. Du har betjent Dig af mit kön, för at bewara mig från det landets synder, hwarest jag war född, och, sedan Du dömt mig til det swaga könet, har Du ändå welat befria mig ifrån alla des wanliga swagheter. Du har ock welat frigjöra mig från alla des underdånigheter dymedelst, at Du låtit mig födas til en Konunga-Stol, hwarpå jag borde regera allena. Du har ock, ända ifrån min spädaste barndom, låtit mig begripa, huru stor den fördelen är, at ej lyda andras befalningar, så at jag wetat bewara mig uti densamma, och skal bewara mig derutinnan in til min död. Om Du låtit mig födas en Man, så hade kanske sedwanor och efterdömen förledt mig. Jag hade kan hända, såsom många andra gjöra, fördränkt i starka drycker alla de dygder och egenskaper, som Du begåfwat mig med. Kanske ock min heta och häftiga blod drifwit mig til hwarjehanda oanständigheter med könet, hwarifrån jag sedan haft större swårighet, at gjöra mig fri. Tör hända, at det böjeliga sinne, som Du gifwit mig, och hwarigenom jag kan så lämpa mig efter alla de folkslags seder, ibland hwilka jag lefwer, hade kunnat öfwerwinna hos mig den grufweliga leda, som jag hafwer för win och et omåtteligit drickande; och, at i stället för at förmå mina undersåtare, at lämna denna afskywärda lasten, hade jag efterhand wänt mig wid deras fel, för at desto mera behaga dem. Åtminstone hade jag stått i fara; at jag förnött med könet den tid, som jag nu anwänt på läsning och sanningens efterletande, hwarigenom jag blifwit satt i stånd, at emottaga Dina underwisningar. Tillåt derföre, at jag beundrar Din godhet, som på så många sätt gynnat mig, at den ock welat förändra mit största fel til en förtjenst eller snarare til en lyckelig händelse.

Drotningen, min Moder, som hade så wäl alla sit köns swagheter som dygder, war otröstelig. Hon kunde intet tåla mig, ty hon sade, at jag war en flicka och ful, hwaruti hon ej hade så aldeles orätt, ty jag war gulbrun i ansigtet, som en liten Moor. Min Fader älskade mig deremot mycket, och jag swarade emot hans wänskap på et sätt, som öfwergik min ålder. Det syntes, som kände jag åtskilnaden af deras förtjenster och tänkesätt, och at jag redan i waggan började på dem fälla rigtiga omdömen.

Det hände, några dagar, efter jag war döpt, at en stor bjelke föll ned och hade så när kroßat waggan, uti hwilken jag såf, utan at jag led minsta skada. Utom denna händelsen skedde ännu andra farliga tilbud emot mig. Man lät mig falla med flit och försökte många andra sätt, at låta mig omkomma, eller åtminstone, at gjöra mig lytt til någon lem. Drotningen min Moder hade sin egen tro härom, och kunde ej tagas utur sina inbillningar. Det må nu wara härmed huru det wil, så hände mig ändå härutaf ingen skada, utom et litet fel i min wärt, som jag hade kunnat ändra, om jag welat gjöra mig den mödan.

Men hwarföre, Min GUD, har Du icke tillåtit, at jag dödt i min oskyldighet? Huru lyckelig hade jag icke warit, om jag fåt gå utur werlden innan jag blifwit brotslig och otacksam emot Dig. Jag hade då redan warit salig och förhärligad med Dig för alla ewighet. Men såsom min owärdighet hindrat mig, at så bittida smaka en så obeskrifwelig sällhet, och Du så beslutit, bör jag tacka Dig, som bewarat et lif, hwilket tilhörer Dig på så många sätt. Jag har måst lefwa, och Du har welat gjöra mig segrande redan i min linda, hwarest Du låtit mig bestrida och öfwerwinna afunden. Du har låtit mig födas omgifwen med Lager och Palmqwistar. Jag såf i deras skygd, och min första sömn underhölts ibland segertekn. Det syntes, som lekte segren och lyckan med mig. Sjelfwa Thronan tjente mig til wagga, och jag war knappt född, då jag måste bekläda densamma. Konungen, min Fader, sammankallade til den ändan Ständerna några månader efteråt, och lät hylla mig. Med et ord, Swerige wördade mig redan i min wagga.

Swedish translation (by Huldt; based on the draft of the autobiography in the Swedish National Archives):

En så upphöjd ätt lät Du mig födas i. En så stor kung gav Du mig till far. Ett så tappert och segerstolt folk satte Du mig att regera över. Men av fortsättningen på den här historien kommer det ändå att framgå att det är de minsta av de förmåner och ynnestbevis Du överhopat mig med.

Min far kungen gifte sig med kurfurstinnan Maria Eleonora av Brandenburg, äldsta dottern till kurfursten av Brandenburg, eftersom hon var den av den tidens protestantiska prinsessor som var honom mest värdig, och hans religion bjöd honom att göra sitt val bland dessa. Till saken hör att förbindelsen med hennes far kurfursten hade en viss betydelse för det krig som kungen då förde mot Polen. Denna prinsessa, som var vacker och ägde flera av sitt köns goda egenskaper, levde med kungen i en kärleksfull förening där ingenting saknades förutom tronföljare. Min mor drottningen hade nämligen bara satt en flicka till världen som dött. Därefter hade hon under bara några månader varit välsignad med en son. Av den anledningen var min födelse så betydelsefull.

Under en resa till Finland uppnådde kungen slutligen vad han så starkt hade önskat. I Åbo fann drottningen, som hade gjort honom sällskap, att hon var havande med mig, och detta uppfyllde dem båda med en falsk glädje, eftersom de var övertygade om att jag var en pojke. Min mor drottningen har försäkrat mig att alla tecken vilseledde henne och fick henne att tro att jag var det. Hon drömde gåtfulla drömmar, och det gjorde även kungen. Astrologerna, som alltid har smicker till hands för furstar, försäkrade honom att drottningen skulle föda en pojke. Så fortsatte man att smickra, hoppas och missta sig, tills man nått den tidpunkt som Du har föreskrivit för alla som skall inträda i livet. Hovet hade redan återvänt till Stockholm, men kungen var allvarligt sjuk. De astrologer som var närvarande bedyrade samstämmigt att tidpunkten för min födelse var sådan att nedkomsten så gott som omöjligen skulle komma att kräva vare sig kungens, drottningens eller barnets liv. De försäkrade också att om detta barn överlevde det första dygnet skulle det bli något mycket stort. Så stod stjärnorna då jag kom till världen. Det var det ödesbestämda ögonblick som Du sedan eviga tider hade föreskrivit för min födelse. Jag föddes täckt av hår från huvudet till knäna, bara ansiktet, armarna och benen var fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, starkt röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen. Hoppet och önskan bidrog till att alla misstog sig. Men kvinnorna blev mycket förlägna när de insåg att de hade haft fel och visste inte hur de skulle ta kungen ur hans villfarelse. Kungens syster, prinsessan Katarina, åtog sig uppgiften. Hon bar mig till honom på ett sådant sätt att kungen själv skulle se vad hon inte vågade säga honom, och gav honom därmed möjlighet att själv ta sig ur villfarelsen. Kungen visade ingen förvåning. Han tog mig i sin famn och välkomnade mig lika välvilligt som om han inte hade blivit besviken. »Låt oss tacka Gud, kära syster«, sade han till prinsessan, »jag hoppas att denna flicka kommer att bli mig lika mycket värd som en pojke. Jag ber till Gud att han låter mig behålla henne, eftersom han har givit henne till mig.« Prinsessan, som ville lyckönska honom, försökte smickra honom genom att säga att han ännu var ung, och drottningen likaså, och att hon snart skulle ge honom en son. Men kungen svarade på nytt: »Kära syster, jag är nöjd, jag ber till Gud att han bevarar henne åt mig.« Sedan gav han mig sin välsignelse och sände ut mig, och hon verkade så nöjd att alla förvånades. Han beordrade att man skulle sjunga Te Deum och att man skulle fira födelsen som brukligt är när en manlig tronföljare har kommit till världen. Han framstod alltså vid detta tillfälle som den store man han alltid var. Men man väntade ändå med att berätta sanningen för drottningen tills hon var tillräckligt stark för att klara en sådan missräkning. Jag döptes så snart som möjligt, och fick namnet Kristina. Den lutherske präst som döpte mig var kungens hovkaplan. Han gjorde det heliga korstecknet på min panna med dopvattnet, och utan att veta vad han gjorde inskrev han mig i det lyckliga ögonblicket i Din skara. Ty säkert är att detta stred mot det vanliga lutherska ceremonielet. Man gjorde till och med en sak av det och anklagade honom för vidskepelse, och han fick försvara sig bäst han kunde. Kungen skrattade och sade om mig: »Hon blir nog slug, för hon lurade oss alla.« Så gav jag astrologerna en riktig tillrättavisning redan vid min födelse. Ty kungen tillfrisknade, min mor drottningen överlevde barnsängen, och jag mådde bra, och dessutom var jag flicka. Herre, här måste jag framföra ett tack helt motsatt det som framfördes av den store man som en gång tackade Dig för att Du lät honom födas till man och inte till kvinna. Ty jag, Herre, jag är Dig tacksam för att Du lät mig födas till flicka, så mycket mer som Du var god nog att bevara min själ för mitt köns alla svagheter och i stället godhetsfullt gjorde den helt manlig, likasom resten av min kropp. Du begagnade Dig av mitt kön för att skydda mig mot de laster och utsvävningar som är vanliga i landet där jag föddes, och när Du dömde mig att tillhöra det svagare könet befriade Du mig från alla dess vanliga brister. Du befriade mig också från alla former av beroende genom att låta mig födas till en tron från vilken jag ensam skulle styra. Ända sedan jag låg i vaggan lät Du mig dessutom erfara fördelarna med denna stora frihet, som jag har bevarat och kommer att bevara intill min död. Om Du hade låtit mig födas till man hade kanske vanor och dåliga exempel fördärvat mig. Alla de dygder och talanger Du givit mig hade jag kanske — som så många andra — dränkt i vin. Kanske mitt heta och häftiga temperament hade lett mig till utsvävningar med kvinnor, som jag hade haft ännu svårare att befri mig från. Kanske hade det rörliga intellekt Du givit mig, som gör att jag så lätt anpassar mig till sederna hos de olika folk jag lever med, till sist fått mig att övervinna min förfärliga aversion mot vin och drickande så att jag i stället för att försöka förmå mina undersåtar att överge dessa förhatliga laster så småningom hade vant mig vid deras brister för att vinna deras uppskattning. Åtminstone hade jag löpt risken att tillbringa den tid tillsammans med kvinnor, som jag har ägnat åt att studera och att söka efter sanningen, varigenom jag ställt mig till förfogande för Din vilja. Tillåt mig att beundra Din godhet, som har gynnat mig på så många sätt att den har förvandlat mitt största fel till ett slags förtjänst, eller snarare till ett slags lycka för mig.

Min mor drottningen, som hade fått samtliga av sitt köns svagheter såväl som samtliga av dess dygder, var otröstlig. Hon tålde mig inte, för jag var flicka och jag var ful, som hon sade, och däri hade hon inte fel, för jag var lika mörk som en liten arab. Min far älskade mig högt, och jag besvarade hans kärlek på ett sätt som inte är vanligt i den åldern. Det tycks som om jag redan som spädbarn uppfattade skillnaden mellan dem när det gäller deras förtjänster och deras känslor för mig, och kunde döma rätt om dem. Två dagar efter mitt dop föll en stor bjälke ned som nästan krossade vaggan där jag låg och sov utan att jag kom till minsta skada. Utöver den olyckshändelsen utsattes jag även för andra attentat. Jag tror att man avsiktligt tappade mig i golvet. Man försökte på tusen olika sätt ta livet av mig eller i varje fall göra mig till krympling. Min mor drottningen hade sina egna förklaringar till detta, och det gick absolut inte att få henne på andra tankar. Hur det än förhåller sig med den saken fick jag inga bestående men annat än en viss snedhet i ryggen som jag hade kunnat rätta till, eller åtminstone dölja, om jag hade velat göra mig besväret. Men varför, Herre, lät Du mig inte dö i min oskuld? Jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig! Jag hade fått komma till Dig redan då, i lycka och härlighet för all evighet. Men Du ansåg att jag ännu inte var värdig denna outsägliga lycka, och därför tackar jag Dig nu för att Du åt mig bevarade ett liv som tillhör Dig på så många sätt. Jag skulle alltså leva, och Du ville låta mig triumfera redan som spädbarn, när jag slogs mot avunden och besegrade den. Du lät mig födas omgiven av lagerträd och segerpalmer, i deras skugga sov jag min första sömn. Jag växte upp bland segertecken. Det var som om segern och lyckan lekte med mig. Själva tronen var min vagga, och jag var knappt född när jag måste bestiga den. Min far kungen sammankallade rikets ständer bara några månader senare för att de skulle betyga mig sin vördnad. Sverige låg på knä och tillbad mig redan i min vagga.

English translation (my own, new translation):

It was, Lord, from such an august house that You wanted to draw my origin. It was over such a brave and triumphant nation that You wanted me to reign; but the continuation of this story will be seen that these are the least favours and graces with which You wanted to fill me.

The King my father married in 1620 the electoral princess Maria Eleonora of Brandenburg, eldest daughter of the Elector of that name, because it was the party most worthy of him among the Protestant princesses of that time, to whom religion attached his choice. Add to this that the alliance of the prince her father was of some consideration to him for the war he then had with Poland.

This princess, who had some beauty, accompanied by the good qualities of her sex, lived with the King in a rather sweet union, to which nothing was wanting, except the succession; the Queen, my mother, having given only one daughter to the world, who was dead. She later miscarried a son a few months into the pregnancy, which made my birth so important. The King finally obtained what he had so desired in a trip he made to Finland, where the Queen, who accompanied him, found herself pregnant with me in Åbo, which gave them both a false joy, since they convinced themselves that Heaven would give them an heir. The Queen, my mother, assured me that all signs were deceiving her, and persuaded her that by giving birth to me, she would give birth to a son. She had dreams which she believed to be mysterious, and the King had the same dreams. The astrologers, who are always ready to flatter princes, assured the Queen that she was pregnant with a successor. So they flattered themselves, they hoped, they were mistaken, and they finally came to the time, Lord, which You have prescribed to all who enter into life. Already the court was back in Stockholm. The King was also there, but he was considerably ill, and astrologers who were present unanimously assured that the point of my birth, which they saw approaching, was such that it was almost impossible for it not to cost the King his life, or that of the Queen, or that of the child. They also assured that if this child could survive the first 24 hours, it would become something very great.

It is in such a constitution of the stars that I came into the world (on December 8/18, 1626). It is this fatal moment, which you had prescribed since all eternity, when I was born. I was born covered in a caul from head to knee, having only my face, arms, and legs free. I was completely hairy, my voice was great and strong. All this made the women who received me believe that I was a boy. They filled the whole castle with a false joy, which deceived the King even for a few moments. Hope and desire helped to deceive everyone; but it was a great embarrassment for the women when they saw themselves deceived. They were at a loss as to how to deceive the King. Princess Katarina, his sister, took charge of this commission. She carried me in her arms in such a way as to show me to the King and to show him what she did not dare tell him. She thereby gave the King the means to undeceive himself. This great Prince did not show any surprise, he took me in his arms, he gave me a welcome as favourable as if he had not been deceived in his waiting. He said to the Princess: "Let us thank God, my sister. I hope this girl will be as good for me as any boy. I pray that God will preserve her for me, since He has given her to me."

The Princess, wanting to congratulate him, flattered him and told him that he was still young, that the Queen was too, and that she would soon give him an heir; but the King replied immediately: "My sister, I am content; I pray to God that He keep her for me."

After that, he sent me away with his blessing, and he looked so happy that he astonished everyone. He ordered that the Te Deum be sung, and that all the usual celebrations be made as they would on the important births of male children. Finally he appeared as great on this occasion, as on all those of his life. However, they delayed undeceiving the Queen until she was in a good enough condition to suffer such a disappointment. I was given the name of Kristina. The Lutheran minister who baptised me (he was the King's great chaplain), marked me with the sign of the Cross on my forehead with the baptismal water, and enrolled me, without knowing what he was doing, in Your militia in that happy moment. For it is certain that what he did was against the ordinary ceremonial of the Lutherans. They even made it an affair of a superstition, from which he extricated himself as best he could.

The King said of me laughingly: "She will be clever, for she has deceived us all."

So, as soon as I was born, I gave a solemn denial to the astrologers, for the King recovered, the Queen my mother came through the birth well, I was in perfect health, and what's more, I was a girl.

Here, Lord, I must give You a thanks contrary to that of that great man, who once thanked You for having brought him into being as a man and not a woman. For I, Lord, thank You for having let me be born a girl, all the more so since You have given me the grace not to have let any weakness of my sex pass into my soul, which you, by Your grace, have made completely virile, as well as the rest of my body. You have used my sex to protect me from the vices and debaucheries of the country where I was born; and after having condemned me to the weaker sex, you let me be exempt from all its ordinary weaknesses. You have also emancipated me from all its dependencies, by making me be born onto a throne where I had to rule alone. You also wanted to make known to me, ever since I was in the cradle, the advantage of this independence so great that I knew how to preserve, and that I will preserve unto death. If you had let me be born a man, perhaps custom and example would have perverted me. I would perhaps have drowned in wine, as so many others do, all the virtues and all the talents you have given me. Perhaps my temper, ardent and impetuous, would have carried me into the debauchery of women, from which it would have been more difficult for me to exempt myself. Maybe this versatile spirit (I can't find another term to express what I think) that you gave me, and which makes me so accommodating to the mores of all the nations with which I live, would have finally conquered that horrible aversion I have for wine and drunkenness, and that instead of making my subjects quit these detestable vices, I would have gradually become accustomed to their faults in order to make myself more agreeable to them. At least I would have run the risk that women would have occupied the time I spent in studying and seeking the truth, by which I was prepared to receive your touches. Allow me to admire your kindness, which has favoured me in so many ways, that it has wanted to form me a sort of merit, or rather fortune, of my greatest defect.

The Queen, my mother, who had all the weaknesses as well as all the virtues of her sex, was inconsolable. She could not stand me, because she said that I was a girl and ugly. And she was not very wrong, for I was swarthy like a little Moor. My father loved me dearly, and I also responded to his friendship in a way that surpassed my age. It seemed that I knew the differences of their merits and their feelings, and that I began to do justice through them, even from the time I was in the cradle.

It happened, a few days after I was baptised, that a big beam fell and crushed the cradle where I was sleeping, without giving me the slightest injury. Besides this accident, other attacks were made on me. I was dropped on purpose, someone tried a thousand other inventions to kill me, or at least to cripple me. The Queen, my mother, said fine things about it, and no one could undeceive her from her imaginations. However that may be, I have no other harm left other than a little irregularity in my height, which I could have had corrected if I had wanted to take the trouble.

But why, Lord, did You not allow me to die in my innocence? How happy I would have been to perish before being guilty and ungrateful to You! I would have been happy and glorious with You already for all eternity. However, my unworthiness having postponed this ineffable happiness, since You willed it, I must thank You for having preserved a life for me, which is Yours in so many ways. In the end You had to let me live, and You wanted to make me triumphant even in my swaddling clothes, where You made me fight and conquer envy. You let me be born surrounded by laurels and palms. I slept in the shelter of their shadows, my first sleep was nourished among the trophies; it seems that victory and fortune were playing with me. Finally, the throne itself served as my cradle, and I was hardly born when I had to go up to it. The King, my father, convened the Estates General for this purpose a few months later. He made me be paid homage there, and Sweden on her knees adored me even as I was in my cradle.

Notes: In Sweden, the Julian calendar was still used, while southern Europe had introduced the Gregorian calendar. Kristina's birth is thus dated in Sweden as December 8, which corresponds to the 18th in Italy, where the memoirs were written.

Kristina's account of the priest making the sign of the Cross at her baptism may be incorrect. In the castle chapel, a different liturgy was used than in the other churches in the country, such as by maintaining gestures such as the sign of the cross. That the priest did this through instinct and was also accused of superstition can thus be questioned.

The irregularity Kristina describes is hinted at in some portraits and is also noted in her autopsy report. However, there is no definite diagnosis for the condition. The explanation that this irregularity was caused by accidents at an early age seems unreliable.