Sources:
Svenska riksrådets protokoll 8: 1640-1641, pages 429 to 432, published by Severin Bergh and P. A. Nörstedt & Söner, 1896
Vi Christina med Guds nåde, page 42, by Py Sörman, 1942
Queen Christina, pages 58 to 59, by Georgina Masson, 1968 (1974 edition)
Drottning Christina: en biografi, page 67, by Marie-Louise Rodén, 2008
The council meeting excerpt:
Den 4 Januarij effter middagen voro in Senatu Rijkz-Marsken, Rijkz-Admiralen, Rijkz-Cantzlern, Rijkz-Skattmästaren, Her Johan Skytte, Her Peder Baner, Her Clas Flemming, Her Matthias Soop, Her Åke Axelsson, Her Axel Baner, Her Erich Rynning, Her Jöns Kurk, Her Peder Sparre, Her Johan Oxenstierna.
... [Rijkz-Cantzlern:] »Vij see, att H. K. Maij:tt [Enkedrottningen] hafver förlåtit sin herres lijk, förlåtit sin dotter, förlåtit den naturlige kärleken, som hon borde bära till sitt barn, och consequenter then respect hennes salige herre har valt henne till, nembligen att vara Sveriges Drottning och sin gemål, derföre vij hafva Hennes Maij:t kent och låtit kröna henne inför altaret. Om man läser alle historier igenom, skall man icke finna dess maken, som för sådan orsak är sin kooss dragin af land, allena effter hon har fattat ovillia på våra klippor och några inbyggiare.«
»Nu kommer frågan, hvad vij skole göra in omnes eventus. Här kommer Gesanter och föra oss 1. antingen att excusera H. Maij:ttz utreesa och fordra, att hon må komma åter i landet igen till sitt lijffgeding; 2. eller och kommer till att remonstrera H. K. Maij:ttz orsaker och begära lijfgedingzräntan till sitt entretenement ther uthe om landet, ehvar H. Maij:tt kan bäst behaga; 3[.] eller och att hoota och truga oss der till, thet jag icke kan troo. Till desse eller andre böör oss vara förtenkte att svara och att considerera, quo loco vij skole hafva H. K. Maij:tt, och huru med lijfgedinget är att dispensera. Thetta åhret hafva vij låtit lijfgedinget så stå, ther med att kunna afbetala gelden, som per conscientiam et [honorem] moste afbetalas.«
Rijkz-Admiralen svarade, att thet var högeligen att beklaga, att H. K. Maij:tt [Enkedrottningen] hafver fattat detta orådet.
Rijkz-Cantzlern: »Thet är ingen i hela landet, som låter thet sig icke till hierta gå och tycker thet illa vara. Men hvad kunne vij derföre? Nu re peracta, quæ non potest mutari, moste delibereras hvad som är att göra. H. K. Maij:tt [Enkedrottningen] hafver skrifvit hijt med Printzens lacquais, recommenderat oss sitt lijfgeding, icke att hon hade confidenz att få det, uthan elliest. Printzen skrifver, att af den occasionen, det H. K. Maij:ttz [unga Drottningens] Fru Moder är kommin till sig, hafver han tagit occasion att skrifva H. K. Maij:tt till, berömer een sådana affection etc. Altsammans 1. att tentera, om tänderna vore löösa i munnen på oss; 2. att see till, om vij skulle bevillia eller inthet; 3. att få argumenta tractatus med oss.«
Här på fans gott att svara: 1. H. K. Maij:tt [Enkedrottningen] inthet, 2. uthan till Princen, doch curialiter.
»Nu uthi thetta fallet böör oss berådslå, hvad vij skole vijdare göra: 1. Om vij skole förstå der till, om hon vill komma heem. 2. Om thet är nyttigare för vår unga Drottning, fäderneslandet, Ständerne och oss alle, att H. K. Maij:tt kommer in, heller och om H. K. Maij:ttz uteblifvande är oss meer disreputerlig för H. K. Maj:tt unga Drottningen och fäderneslandet. Hvilketdera af desse är skadeligare?«
Rijkz-Marsken: »Om H. Maij:tt [Enkedrottningen] kommer igen i Sverige och skall vara i sådana vilkor som för, så är thet oss odrägeligit och henne omöijeligit annars att handla och göra. Men att låta henne komma in och effter sal. Konungens råd settia H. K. Maij:tt förmyndare, thet vore een annan saak.«
Rijkz-Cantzlern: »Thet är quæstio, om H. Maij:tt [Enkedrottningen] kommer in, huru [vij] vele undfå, tractera och regera H. K. Maij:tt. Vele I inthet låta H. Maij:tt komma in, måste man vara betenkt, om man H. Maij:tt skall uppehålla der uthe eller eij. Thet må nu stå i berå om lijfgedinget till eder, gode Herrars behag, men näpligen troor jag, att I lofva henne heuratznotulen, som han hafver varit.«
Her Peder Baner: »Uthi thenne saak är tvenne [ting] att merkia: 1. Hvad H. Maij:tt [Enkedrottningen] hafver giort: 1. dragit ifrån sin chrona, 2. ifrån sin dotter, 3. ifrån sin döde herre, 4. ifrån Ständerne, som henne hafva icke allenast tillsagt utan hollit huldskap och respect; 5. hvart uth H. Maij:tt hafver dragit. II. Hvad H. Maij:tt [Enkedrottningen] för thetta facto hafver meriterat.«
Her Åke Axelsson repeterade thet samma, att den, som sådant giör, huru högt thet skall skattas och värderas.
Rijkz-Marsken påminte Senaten hvad H. K. Maij:tt unga Drottningen svarade Regeringen, när thet taltes om giftermålet med Episcopo Bremensi, och när Regeringen meente, att Enkedrottningen skulle nu lätteligen der till consentera, tå sade H. K. Maij:tt: »Hade min Fru moder velat tala ther uti, så skulle hon hafva blifvit qvar här i landet.« 2. Mente att Enkedrottningen hade thet meriterat som Sigismundus, att H. Maij:tt skulle till viss tijd stemmas hijt i landet; hvar och icke, hafve mist sitt lijffgeding.
Rijkz-Cantzlern refererade om Strömfelts bref och Salvii, att Strömfelt bör fara att notificera om H. K. Maij:tt och alla H. Maij:ttz ord referera, som vore felte på Chroneborgz slott. Och sade H. Excellence: »Om man skulle considerera denna saken ex securitate nostra och icke ex salute et honore S. R. M:tis et Regni, skulle jag fuller och hålla mig ifrån thenna discurse. Men nu om jag vijste, att 15 dödar stodo mig före, skall jag uttala hvad jag veet lända till min salige herres, min allernådigste Drottninges och fäderneslandssens heder, ähra, reputation och säkerheet.«
Rijkz-Marsken sade: »Om vij vele vara kar[l]ar och män, så troor jag näppeligen hon skall kunna blifva respecterat för det hon hafver varit, och jag menar, att bönderne skole thet icke göra.«
Rijkz-Cantzlern: »Thett är een svår saak, att ehuruväl man må beflijta sig att beteckia henne, så kan man liqväl henne inthet excusera, och om jag ville se på min säkerhet, skulle jag favorizerligt tala. Men jag anseer vårt fäderneslandhs reputation, säkerhet och nyto. 2. Hafver H. Maij:tt [Enkedrottningen] och så comporterat sig icke bättre emot sin salige herre och honom offta bedröfvat, som doch var een gudfruchtig herre i alla sijna verk och gerningar in i döden. Han var full af lyckor i alla saker och döde een victorieuser herre. Jag påminner mig, huru Hans Maijestet icke långt för sin död upteknade för mig sina lychor: 1. Att han kunde tilbaka tenkia uti vår Svänske historie till 500 åhr och icke finna een Konung, som icke hafver antingen i begynnelsse på sitt regemente eller mitt uti thet eller och vid ändan hafft revolter i landet, der H. Maij:tt lijkvel icke hafver hafft een och endoch meer pressat sijna undersåtere än dhe förra Konungar, thet han tog Gud till vitnes icke hafva giort af någon libidine, uthan till rijkzens nytto och säkerheet. 2. Vijste H. K. Maij:tt icke een af sijne förneme tiänare vara rymbd ifrån sig, uthan allena Stiernesköld, doch af een lätt orsak, utan ther några äre blefne justificerade, är thet skedt, att the contra regni instituta hafva stuckit sig in uti H. Maij:ttz och Chronones tiänster och voro af then påviske religionen. 4. Och strax Gud hafver gifvit H. Maij:tt någon stoor lycka i krig, är ther strax fallit een mootgång der hooss, att H. Maij:tt har lärt kenna sig. Och ibland alle hans olychor skattade han detta malum domesticum.«
Rijkz-Cantzlern refererade therhooss, hvad han hade talt med H. F. Nåde Pfalzgrefven uti thenna saak, och huru nervose H. F. Nåde hafver svarat och gifvit Rijkz-Cantzlern att betenkia: 1. Om thet är bättre hon är här inne uti rijket eller ther uthe; 2. hvilket som är honorabler för rijket, om han hafver inthet att lefva af eller något. Rijkz-Cantzlern frågade, hvad H. F. Nåde hölle bäst uti thesse frågor. H. F. Nåde ville inthet determinera, uthan excuserade sig.
Her Peder Baner: »Thet är svårt att döma öfver vår salige Konungz gemål och vår allernådigste Drottningz Fru moder.«
Rijkz-Admiralen: »Thet är een fåfäng fruchtan och fara. Uti thetta fallet moste man seija sanningen och hvar och een sin mening.«
Rijkz-Cantzlern: »Vij see nog alle, att saken är svår. Om H. Maij:tt [Enkedrottningen] vore till att vinna och skulle kunna accommoderas till vår estat och lägenhet, jag ville vara den förste, som skulle träda henne till, men jag veet thet är impossibile. Jag considererar här inthet mig uthan then unga Drottningen, uti hvilken H. Maij:tt skulle ingiuta itt sådant odium emot oss, att thet vore oändelig. Det veet Gud, huru kärt thet är mig att see, att H. Maij:tt [unga Drottningen] icke är som een qvinssperson, uthan behiertat och af itt gott förstånd, så att om H. Maij:tt icke blir corrumperat, är hon nu optimæ spei.«
Rijkz-Admiralen: »Effter att H. K. Maij:tt unga Drottningen misshagar thetta väsendet, vore inthet orådeligit sondera hooss H. Maij:tt hvad H. Maij:tt här uti tycktes göras skulle.«
Rijkz-Cantzlern: »Thet rådet är gott, men vij moste först fatta här itt råd och sedan thet communicera medh H. Maij:tt. 2. Vette vij väl, att thet göör H. Maij:tt ont och vill inthet gärna höra talas om sin Fru moder.«
Rijkz-Marsken: »Inthet hafver H. Maij:tt [Enkedrottningen] för min particular giort mig så mychit ont, att jag af dess tillfelle skulle något tala, uthan thet veet jag vara omotseijeligit, att aldrig har hon velat oss väl, aldrig talt om oss väl, eij heller lärer hon annorledes här effter göra. Skulle hon komma in och få råda tillijka med sin dotter, så skulle hon kasta alt regementet öfver ända. Vij hafve nu sökt alle medel att vinna Hennes Maij:tt, men inthet har kunnat hielpa. Vij giorde H. Maij:tt [Enkedrottningen] till villies: 1. Höllo H. Maij:tt med hela H. Maij:ttz hoffstat uti 2 åhr, 2. förökade lijfgedinget, 3. af järnet, 4. betalt H. Maij:tt penningarne af koppar-compagniet, 5. betalt för H. Maij:tt 20,000 Rdr hoos Marcus Steenman. Hvad hafver thet kunnat verka, thet Rijkz-Admiralen och Her Johan Skytte hoos H. Maij:tt försökte?«
Her Peder Baner: »Uti thetta fallet heter thet: salus patriæ suprema lex esto.«
With modernised spelling:
Den 4 januari efter middagen voro in Senatu Riksmarsken, Riksadmiralen, Rikskanslern, Riksskattmästaren, Herr Johan Skytte, Her Peder Banér, Herr Claes Flemming, Herr Matthias Soop, Herr Åke Axelsson, Herr Axel Banér, Herr Erik Rynning, Herr Jöns Kurk, Herr Peder Sparre, Herr Johan Oxenstierna.
... [Rikskanslern:] »Vi se, att Hennes Kungliga Majestät [Änkedrottningen] haver förlåtit sin herres lik, förlåtit sin dotter, förlåtit den naturliga kärleken, som hon borde bära till sitt barn, och consequenter den respekt hennes salige herre har valt henne till, nämligen att vara Sveriges Drottning och sin gemål, därföre vi hava Hennes Majestät känt och låtit kröna henne inför altaret. Om man läser alle historier igenom, skall man icke finna dess makan, som för sådan orsak är sin kos dragen av land, allena efter hon har fattat ovilja på våra klippor och några inbyggare.«
»Nu kommer frågan, vad vi skola göra in omnes eventus. Här kommer gesanter ock föra oss 1. antingen att exkysera Hennes Majestäts utresa och fordra, att hon må komma åter i landet igen till sitt livgeding; 2. eller ock kommer till att remonstrera Hennes Kungliga Majestäts orsaker och begära livgedingsräntan till sitt entretènement därute om landet, evar Hennes Majestät kan bäst behaga; 3[.] eller ock att hota och truga oss därtill, det jag icke kan tro. Till dessa eller andra bör oss vara förtänkta att svara och att konsiderera, quo loco vi skola hava Hennes Kungliga Majestät, och huru med livgedinget är att dispensera. Detta året hava vi låtit livgedinget så stå, därmed att kunna avbetala gälden, som per conscientiam et [honorem] måste avbetalas.«
Riksadmiralen svarade, att det var högligen att beklaga, att Hennes Kungliga Majestät [Änkedrottningen] haver fattat detta orådet.
Rikskanslern: »Det är ingen i hela landet, som låter det sig icke till hjärta gå och tycker det illa vara. Men vad kunne vi därföre? Nu re peracta, quæ non potest mutari, måste delibereras vad som är att göra. Hennes Kungliga Majestät [Änkedrottningen] haver skrivit hit med Prinsens lakej, rekommenderat oss sitt livgeding, icke att hon hade konfidens att få det, utan eljest. Prinsen skriver, att av den ockasionen, det Hennes Kungliga Majestäts [unga Drottningens] Fru Moder är kommen till sig, haver han tagit ockasion att skriva Hennes Kungliga Majestät till, berömmer en sådana affektion, etc. Alltsammans 1. att tentera, om tänderna vore lösa i munnen på oss; 2. att se till, om vi skulle bevilja eller inte; 3. att få argumenta tractatus med oss.«
Härpå fanns gott att svara: 1. Hennes Kungliga Majestät [Änkedrottningen] intet, 2. utan till Prinsen, dock curialiter.
»Nu uti detta fallet bör oss berådslå, vad vi skola vidare göra: 1. Om vi skola förstå därtill, om hon vill komma hem. 2. Om det är nyttigare för vår unga Drottning, Fäderneslandet, Ständerna och oss alla, att Hennes Kungliga Majestät kommer in, heller ock om Hennes Kungliga Majestäs uteblivande är oss mer disreputerlig för Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen och Fäderneslandet. Vilketdera av dessa är skadligare?«
Riksmarsken: »Om Hennes Majestät [Änkedrottningen] kommer igen i Sverige och skall vara i sådana villkor som förr, så är det oss odrägligt och henne omöjligt annars att handla och göra. Men att låta henne komma in och efter salige Konungens råd sätta Hennes Kungliga Majestät förmyndare, det vore en annan sak.«
Rikskanslern: »Det är quæstio, om Hennes Majestät [Änkedrottningen] kommer in, huru [vi] vele undfå, traktera och regera Hennes Kungliga Majestät. Vele I inte låta Hennes Majestät komma in, måste man vara betänkt, om man Hennes Majestät skall uppehålla därute eller ej. Det må nu stå i bero om livgedinget till eder, goda Herrars behag, men näppligen tror jag, att I lova henne heiratsnotulen, som han haver varit.«
Herr Peder Banér: »Uti denna sak är tvenne [ting] att märka: 1. Vad Hennes Majestät [Änkedrottningen] haver gjort: 1. dragit ifrån sin krona, 2. ifrån sin dotter, 3. ifrån sin döde herre, 4. ifrån Ständerna, som henne hava icke allenast tillsagt utan hållit huldskap och respekt; 5. vart ut Hennes Majestät haver dragit. II. Vad Hennes Majestät [Änkedrottningen] för detta facto haver meriterat.«
Herr Åke Axelsson repeterade det samma, att den, som sådant gör, huru högt det skall skattas och värderas.
Riksmarsken påminte Senaten vad Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen svarade Regeringen, när det taltes om giftermålet med Episcopo Bremensi, och när Regeringen mente, att Änkedrottningen skulle nu lättligen därtill konsentera, då sade Hennes Kungliga Majestät: »Hade min fru moder velat tala däruti, så skulle hon hava blivit kvar här i landet.« 2. Mente att Änkedrottningen hade det meriterat som Sigismundus, att Hennes Majestät skulle till viss tid stämmas hit i landet; var ock icke, have missat sitt livgeding.
Rikskanslern refererade om Strömfeldts brev och Salvii, att Strömfeldt bör fara att notificera om Hennes Kungliga Majestät och alla Hennes Majestäts ord referera, som vore fälte på Kronborgs slott. Ock sade Hans Excellens: »Om man skulle konsiderera denna saken ex securitate nostra och icke ex salute et honore Suæ Regalis Maiestatis et Regni, skulle jag fuller ock hålla mig ifrån denna diskurs. Men nu om jag visste, att 15 dödar stodo mig före, skall jag uttala vad jag vet lända till min salige herres, min allernådigste Drottnings och Fäderneslandsens heder, ära, reputation och säkerhet.«
Riksmarsken sade: »Om vi vele vara karlar och män, så tror jag näppligen hon skall kunna bliva respekterad för det hon haver varit, och jag menar, att bönderna skole det icke göra.«
Rikskanslern: »Det är en svår sak, att ehuruväl man må beflita sig att betäcka henne, så kan man likväl henne inte exkysera, och om jag ville se på min säkerhet, skulle jag favoriserligt tala. Men jag anser vårt Fäderneslands reputation, säkerhet och nytto. 2. Haver Hennes Majestät [Änkedrottningen] också komporterat sig icke bättre emot sin salige herre och honom ofta bedrövat, som dock var en gudfruktig herre i alla sina verk och gärningar in i döden. Han var full av lyckor i alla saker och dödde en viktoriöser herre. Jag påminner mig, huru Hans Majestät icke långt för sin död upptecknade för mig sina lyckor: 1. Att han kunde tillbaka tänka uti vår svenska historie till 500 år och icke finna en konung, som icke haver antingen i begynnelse på sitt regemente eller mitt uti det eller och vid ändan haft revolter i landet, der Hans Majestät likväl icke haver haft än och ändock mer pressat sina undersåtare än de förra konungar, det han tog Gud till vittnes icke hava gjort av någon libidine, utan till riksens nytto och säkerhet. 2. Visste Hans Kungliga Majestät icke en av sina förnämma tjänare vara rymd ifrån sig, utan allena Stierneskiöld, dock av en lätt orsak, utan där några äro blevne justificerade, är det skett, att de contra regni instituta hava stuckit sig in uti Hans Majestäts och Kronones tjänster och voro av den påviske religionen. 4. Och strax Gud haver givit Hans Majestät någon stor lycka i krig, är där strax fallit en motgång därhos, att Hans Majestät har lärt känna sig. Och ibland alle hans olyckor skattade han detta malum domesticum.«
Rikskanslern refererade därhos, vad han hade talt med Hans Furstliga Nåde Pfalzgreven uti denna sak, och huru nervose Hans Furstliga Nåde haver svarat och givit Rikskanslern att betänka: 1. Om det är bättre hon är här inne uti riket eller där ute; 2. vilket som är honorablare för riket, om han haver intet att leva av eller något. Rikskanslern frågade, vad Hans Furstliga Nåde hölle bäst uti dessa frågor. Hans Furstliga Nåde ville inte determinera, utan exkyserade sig.
Herr Peder Banér: »Det är svårt att döma över vår salige Konungs gemål och vår allernådigste Drottnings fru moder.«
Riksadmiralen: »Det är en fåfäng fruktan och fara. Uti detta fallet måste man säga sanningen och var och en sin mening.«
Rikskanslern: »Vi se nog alla, att saken är svår. Om Hennes Majestät [Änkedrottningen] vore till att vinna och skulle kunna ackommoderas till vår estat och lägenhet, jag ville vara den förste, som skulle träda henne till, men jag vet det är impossibile. Jag konsidererar här inte mig utan den unga Drottningen, uti vilken Hennes Majestät skulle ingjuta ett sådant odium emot oss, att det vore oändlig. Det vet Gud, huru kärt det är mig att se, att Hennes Majestät [unga Drottningen] icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd, så att om Hennes Majestät icke blir korrumperat, är hon nu optimæ spei.«
Riksadmiralen: »Efter att Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen misshagar detta väsendet, vore inte orådligt sondera hos Hennes Majestät vad Hennes Majestät häruti tycktes göras skulle.«
Rikskanslern: »Det rådet är gott, men vi måste först fatta här ett råd och sedan det kommunicera med Hennes Majestät. 2. Veta vi väl, att det gör Hennes Majestät ont och vill inte gärna höra talas om sin fru moder.«
Riksmarsken: »Inte haver Hennes Majestät [Änkedrottningen] för min particular gjort mig så mycket ont, att jag av dess tillfälle skulle något tala, utan det vet jag vara omotsägligt, att aldrig har hon velat oss väl, aldrig talt om oss väl, ej heller lärer hon annorledes härefter göra. Skulle hon komma in och få råda tillika med sin dotter, så skulle hon kasta allt regementet över ända. Vi hava nu sökt alle medel att vinna Hennes Majestät, men intet har kunnat hjälpa. Vi gjorde Hennes Majestät [Änkedrottningen] till viljes: 1. Höllo Hennes Majestät med hela Hennes Majestäts hovstat uti 2 år, 2. förökade livgedinget, 3. av järnet, 4. betalt Hennes Majestät penningarna av kopparkompaniet, 5. betalt för Hennes Majestät 20,000 Riksdaler hos Marcus Stenman. Vad haver det kunnat verka, det Riksadmiralen och Herr Johan Skytte hos Hennes Majestät försökte?«
Herr Peder Banér: »Uti detta fallet heter det: salus patriæ suprema lex esto.«
Contemporary Swedish translation (my own):
Den 4 januari efter middagen var Riksmarsken, Riksadmiralen, Rikskanslern, Riksskattmästaren, Herr Johan Skytte, Her Per Banér, Herr Claes Flemming, Herr Matthias Soop, Herr Åke Axelsson, Herr Axel Banér, Herr Erik Rynning, Herr Jöns Kurk, Herr Per Sparre, och Herr Johan Oxenstierna i Rådet.
... Rikskanslern: »Vi ser att Hennes Kungliga Majestät Änkedrottningen har övergivit sin herres lik, övergivit sin dotter, övergivit den naturliga kärleken som hon borde bära till sitt barn, och följaktligen den respekt hennes salige herre har valt henne till, nämligen att vara Sveriges Drottning och sin gemål, därför vi har känt Hennes Majestät och låtit henne krönas inför altaret. Om man läser alle historier igenom, skall man icke finna dess makan som för sådan orsak har dragit sin kos av land, endast eftersom hon har varit fientligt sinnad mot våra klippor och mot några inbyggare.«
»Nu kommer frågan om vad vi skall göra i varje händelse. Här kommer gesanter ock att föra oss 1. antingen att ursäkta Hennes Majestäts utresa och att fordra att hon må komma tillbaka i landet till sitt livgeding; 2. eller ock kommer vi att ådagalägga Hennes Kungliga Majestäts orsaker och begära livgedingsräntan till sitt underhåll därute om landet, var än det kan bäst behaga Hennes Majestät; 3. eller ock kommer de att hota och tvinga oss att göra det, vilket jag icke kan tro. Till dessa eller andra bör vi vara beredda att svara och överväga på vilken plats vi skall ha Hennes Kungliga Majestät, och hur livgedinget måste anordnas. Vi har låtit livgedinget stå således i detta året för att kunna avbetala skulden därmed, som genom samvete och ära måste avbetalas.«
Riksadmiralen svarade att det var högt beklagligt att Hennes Kungliga Majestät Änkedrottningen har fått denna brottslig idé.
Rikskanslern: »Det finns ingen i hela landet som icke tar hänsyn därtill och tycker det illa vara. Men vad kunde vi göra därför? Nu affären har slutförts, sakerna kan inte ändras, det måste rådslås vad vi skall göra. Hennes Kungliga Majestät Änkedrottningen har skrivit hit med Prinsens lakej, rekommenderat till oss sitt livgeding, icke att hon hade förtroendet att få det, utan annars. Prinsen skriver att av det tillfället att Hennes Kungliga Majestät unga Drottningens fru mor är kommen till sig, har han tagit möjligheten att skriva till henne, han berömmer en sådana tillgivenhet, osv. Allt sammantaget 1. att undersöka att pröva vad vi går för; 2. att se till, om vi skulle bevilja eller inte; 3. att få traktatens innehåll med oss.«
Härpå fanns det gott att svara: 1. intet till Hennes Kungliga Majestät Änkedrottningen, 2. utan dock svara hövligt till Prinsen.
»Nu i detta fallet bör vi överlägga om vad vi skall vidare göra: 1. Om vi skall förstå därtill om hon vill komma hem. 2. Om det är nyttigare för vår unga Drottning, Fäderneslandet, Ständerna och oss alla att Hennes Kungliga Majestät kommer in, heller ock om Hennes Kungliga Majestäs bortovaro är mer vanhedrande för oss än för Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen och Fäderneslandet. Vilketdera av dessa är skadligare?«
Riksmarsken: »Om Hennes Majestät Änkedrottningen kommer igen i Sverige och skall vara i sådana villkor som förr, så är det outhärdligt för oss och omöjligt för henne att handla och göra annorlunda. Men att låta henne komma in och efter salige Konungens råd sätta Hennes Kungliga Majestät som förmyndare, det vore en annan sak.«
Rikskanslern: »Frågan är detta: om Hennes Majestät Änkedrottningen kommer in, hur vi vill motta, behandla och råda över henne. Om ni vill inte låta Hennes Majestät komma in, måste man överväga om man skall uppehålla Hennes Majestät därute eller ej. Det må nu stå i beroende om livgedinget till er goda herrars behag, men näppligen tror jag att ni lovar henne äkteskapskontraktet som den har varit.«
Herr Per Banér: »I denna sak finns det två ting att märka: I. Vad Hennes Majestät Änkedrottningen har gjort: 1. avlägsnat sig ifrån sin krona, 2. avlägsnat sig ifrån sin dotter, 3. avlägsnat sig ifrån sin döde herre, 4. avlägsnat sig ifrån Ständerna, som har icke bara försäkrat henne utan hållit huldskap och respekt för henne; 5. var Hennes Majestät har gått till. II. Vad Hennes Majestät Änkedrottningen har förtjänat för detta handling.«
Herr Åke Axelsson repeterade det samma att den som sådant gör, hur högt det skall uppskattas och värderas.
Riksmarsken påminde Rådet vad Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen svarade Regeringen, när det talades om giftermålet med biskopen av Bremen, och när Regeringen menade att Änkedrottningen skulle nu lättligen samtycka därtill, då sade Hennes Kungliga Majestät: »Om min fru mor hade velat tala däri, så skulle hon ha blivit kvar här i landet.« 2. Herr Banér menade att Änkedrottningen hade förtjänat det som Sigismund, att Hennes Majestät skulle till viss tid beordras att komma hit i landet, var ock icke, hon skulle ha missat sitt livgeding.
Rikskanslern berättade om Strömfeldts brev och Salvii brev, att Strömfeldt bör fara att notificera om Hennes Kungliga Majestät och berätta om alla Hennes Majestäts ord som vore släppta lös på Kronborgs slott. Ock sade Hans Excellens: »Om man skulle betänka denna saken från vår säkerhet och icke från Hennes Kungliga Majestäts och rikets säkerhet och ära, skulle jag helt visst ock hålla mig ifrån denna diskussion. Men nu om jag visste, att 15 döda stod före mig, skall jag uttala vad jag vet ankommer min salige herres, min allernådigste Drottnings och Fäderneslandets heder, ära, rykte och säkerhet.«
Riksmarsken sade: »Om vi vill vara karlar och män, så tror jag näppligen hon skall kunna bli respekterad för det hon har varit, och jag menar att bönderna skall icke göra det.«
Rikskanslern: »Det är en svår sak, att fastän man må beflita sig att betäcka henne, så kan man likväl inte ursäkta henne, och om jag ville se på min säkerhet, skulle jag tala gunstigt. Men jag anser vårt Fäderneslands rykte, säkerhet och nytta. 2. Hennes Majestät Änkedrottningen har också icke uppförat sig bättre emot sin salige herre och ofta besvärde honom, som dock var en gudfruktig herre i alla sina verk och gärningar in i döden. Han var full av lyckor i alla saker och dog en segerrike herre. Jag påminner mig hur Hans Majestät icke långt för sin död upptecknade för mig sina lyckor: 1. Att han kunde tänka tillbaka i vår svenska historia till 500 år och icke finna en konung som icke har antingen vid början på sitt regemente eller hans eller och vid ändan haft revolter i landet, ty Hans Majestät likväl icke hade än och ändock mer nedtryckt sina undersåtare än de förra konungar, han tog Gud till vittne att han icke gjorde det av någon begäran, utan till rikets nytta och säkerhet. 2. Hans Kungliga Majestät icke visste en av sina förnämma tjänare vara rymd ifrån honom utan endast Stierneskiöld, dock av en lätt orsak, utan där några är rättfärdigade, är det skett att de har mot rikets institutioner kommit in i Hans Majestäts och Kronans tjänster och var av den påviske religionen. 4. Och strax Gud har givit Hans Majestät någon stor lycka i krig, är en motgång strax fallit därvid att Hans Majestät har lärt känna sig. Och bland alla hans olyckor skattade han detta malum domesticum.«
Rikskanslern berättade därtill om vad han hade talat om med Hans Furstliga Nåde Pfalzgreven i denna sak, och hur nervöst Hans Furstliga Nåde har svarat och givit Rikskanslern att betänka: 1. Om det är bättre att Hennes Kungliga Majestät Änkedrottningen är här in i riket eller därute; 2. vilket som är hedervärdare för riket, om han har intet att leva av eller något. Rikskanslern frågade vad Hans Furstliga Nåde skulle hålla vore bäst i dessa frågor. Hans Furstliga Nåde ville inte bestämma, utan undanbad sig.
Herr Per Banér: »Det är svårt att döma över vår salige Konungs gemål och vår allernådigste Drottnings fru mor.«
Riksadmiralen: »Det är en fåfäng fruktan och fara. I detta fallet måste man säga sanningen och var och en säga sin mening.«
Rikskanslern: »Vi ser nog alla att saken är svår. Om Hennes Majestät Änkedrottningen vore till att vinna och skulle kunna lämpa sig till vår stat och omständighet, jag ville vara den förste, som skulle träda till henne, men jag vet det är omöjligt. Jag tar hänsyn här inte till mig utan till den unga Drottningen, i vilken Hennes Majestät skulle ingjuta ett sådant hat emot oss, att det vore oändlig. Det vet Gud hur kärt det är mig att se att Hennes Majestät unga Drottningen icke är som en kvinna, utan modig och av ett gott förstånd, så att om Hennes Majestät icke blir fördärvad, kan vi hoppas det bästa om henne.«
Riksadmiralen: »Eftersom Hennes Kungliga Majestät unga Drottningen misshagar denna affär, det vore inte orådeligt att utfråga henne vad hon tycktes skulle göras häri.«
Rikskanslern: »Det rådet är gott, men vi måste först fatta här ett råd och sedan meddela det åt Hennes Majestät. 2. Vi vet väl att det gör Hennes Majestät ont och hon vill inte gärna höra talas om sin fru mor.«
Riksmarsken: »Hennes Majestät Änkedrottningen har inte gjort mig i synnerhet så mycket ont att jag av dess tillfälle skulle säga något utan att jag vet att det är omotsägligt att aldrig hon har önskat oss väl, aldrig talat om oss väl, ej heller lär hon göra annorlunda härefter. Skulle hon komma in och få råda tillika med sin dotter, så skulle hon kasta hela regementet över änden. Vi har nu sökt alle medel att vinna Hennes Majestät, men intet har kunnat hjälpa. Vi gjorde Hennes Majestät Änkedrottningen till viljes: 1. Vi höll henne med hela hennes hovstat i 2 år, 2. vi förökade livgedinget, 3. av järnet, 4. vi har betalt Hennes Majestät penningarna av kopparkompaniet, 5. betalt för Hennes Majestät 20,000 riksdaler hos Marcus Stenman. Vad har det kunnat verka att Riksadmiralen och Herr Johan Skytte försökte hos Hennes Majestät?«
Herr Peder Banér: »I detta fallet heter det: vårt lands säkerhet skall vara den högsta lagen.«
French translation (my own):
Le 4 janvier, l'après-midi, le Grand-Connêtable, le Grand-Amiral, le Grand-Chancelier, le Grand-Trésorier, M. Jean Skytte, M. Pierre Banér, M. Claude Flemming, M. Matthias Soop, M. Åke Axelsson, M. Axel Banér, M. Eric Rynning, M. Jean Kurk, M. Pierre Sparre et M. Jean Oxenstierna étaient au Sénat.
... Le Grand-Chancelier: «On voit que Sa Majesté la Reine douairière a abandonné le cadavre de son seigneur, abandonné sa fille, abandonné l'amour naturel qu'elle devait porter à son enfant, et par conséquent le respect auquel son feu seigneur l'a choisie, à savoir être Reine de Suède et son épouse, car nous avons connu Sa Majesté et l'avons fait couronner devant l'autel. Si l'on parcourez toutes les histoires, l'on ne trouvera pas sa épouse qui, pour une telle raison, est partie de cette terre, uniquement parce qu'elle s'est montrée hostile à nos rochers et à certains habitants.»
«Maintenant vient la question de ce que nous devons faire dans chaque événement. Ici, les envoyés nous conduiront également 1. soit à excuser du départ de Sa Majesté et à exiger qu'elle revienne au douaire; 2. ou nous exposerons les causes de Sa Majesté Royale et exigerons le loyer pour son entretènement hors du pays, partout où cela plaira le mieux à Sa Majesté; 3. ou bien ils vont nous menacer et nous forcer à le faire, ce que je ne peux pas croire. A ceux-ci ou à d'autres, nous devrions être prêts à répondre et à considérer à quel endroit nous devrions avoir Sa Majesté Royale, et comment le douaire doit être arrangé. Nous avons donc laissé le douaire en place cette année afin de pouvoir ainsi payer la dette, qui par conscience et honneur doit être payée.»
Le Grand-Amiral répondit qu'il était très regrettable que Sa Majesté Royale la Reine douairière ait reçu cette idée criminelle.
Le Grand-Chancelier: »Il n'y a personne dans tout le pays qui n'en prend pas compte et pense que c'est mauvais. Mais que pourrions-nous y faire? Maintenant que l'affaire est conclue, les choses ne peuvent plus être changées, ce que nous devons faire doit être consulté. Sa Majesté Royale la Reine douairière a écrit ici avec le laquais du prince, nous recommandant son douaire, non pas qu'elle avait la confiance nécessaire pour l'obtenir, mais autrement. Le prince écrit qu'à partir du moment où la mère de Sa Majesté la jeune Reine est venue le voir, il en a profité pour lui écrire, il loue une telle affection, etc. Dans l'ensemble 1. examiner pour essayer ce que nous représentons; 2. pour voir si nous accorderions ou non; 3. d'avoir avec nous le contenu du traité.
A cela, il y avait beaucoup à répondre: 1. rien à Sa Majesté Royale la Reine douairière, 2. mais à répondre courtoisement au Prince.
«Maintenant, dans ce cas, nous devons réfléchir à ce que nous devons faire ensuite: 1. Si nous devons comprendre en plus si elle veut rentrer à la maison. 2. S'il est plus utile pour Sa Majesté Royale notre jeune Reine, la Patrie, les États et nous tous que Sa Majesté Royale vienne, ni si l'absence de Sa Majesté Royale nous est plus honteuse que pour Sa Majesté Royale la jeune Reine et la Patrie. Lequel d'entre eux est le plus nuisible?»
Le Grand-Connêtable: «Si Sa Majesté la Reine douairière revient en Suède et doit se trouver dans les mêmes conditions qu'avant, alors il nous est insupportable et impossible pour elle d'agir et de faire différemment. Mais la laisser entrer et, sur les conseils du feu Roi, nommer Sa Majesté Royale comme régente, serait une autre affaire.»
Le Grand-Chancelier: «La question est la suivante: si Sa Majesté la Reine douairière entre, comment voulons-nous la recevoir, la traiter et la gouverner. Si vous ne voulez pas que Sa Majesté Royale entre, vous devez vous demander s'il faut garder Sa Majesté là-bas ou non. Cela peut maintenant dépendre de le douaire pour le bien de vos bons messieurs, mais je pense à peine que vous lui promettez le contrat de mariage tel qu'il a été.»
M. Pierre Banér: «Dans cette affaire, il y a deux choses à remarquer: I. Ce que Sa Majesté la Reine douairière a fait: 1. s'est éloignée de sa couronne, 2. s'est éloignée de sa fille, 3. s'est éloignée de son seigneur mort, 4. s'est éloigné des États, qui non seulement l'ont assurée mais ont gardé révérence et respect pour lui; 5. où Sa Majesté est allée. II. Ce que Sa Majesté la Reine douairière a gagné pour cette action.»
M. Åke Axelsson répéta la même chose que quiconque le fait, à quel point il devrait être estimé et apprécié.
Le Grand-Connêtable a rappelé au Conseil ce que Sa Majesté la jeune Reine avait répondu au gouvernement en ce qui concerne le mariage avec l'évêque de Brême, et lorsque le gouvernement a déclaré que la Reine douairière accepterait maintenant facilement, alors Sa Majesté Royale a dit: «Si madame ma mère avait voulu y parler, alors elle serait restée dans ce pays.» 2. M. Banér pensait que la Reine douairière l'avait mérité en tant que Sigismond, que Sa Majesté devrait à un moment donné recevoir l'ordre de venir ici dans le pays, elle n'était pas non plus, elle aurait manquer son douaire.
Le Grand-Chancelier parla de la lettre de Strömfeldt et de la lettre de Salvius, que Strömfeldt devrait aller informer de Sa Majesté Royale et raconter toutes les paroles de Sa Majesté qui seraient dites au château de Kronborg. Et Son Excellence aussi déclara: «Si l'on devait considérer cette question de notre sécurité et non de la sécurité et de l'honneur de Sa Majesté Royale et du royaume, je m'abstiendrais certainement de cette discussion. Mais maintenant, si je savais que 15 morts se tenaient devant moi, je dirai ce que je sais être bon pour l'honneur, la gloire, la réputation et la sécurité de mon bienheureux seigneur, de ma très gracieuse Reine et de ma Patrie.»
Le Grand-Connêtable dit: «Si nous voulons être des hommes, je pense difficilement qu'elle pourra être respectée pour ce qu'elle a été, et je veux dire que les paysans ne devraient pas faire ça.»
Le Grand-Chancelier: «C'est une chose difficile, que bien qu'on puisse s'efforcer de la couvrir, on ne peut toujours pas l'excuser, et si je voulais regarder ma sécurité, je parlerais favorablement. Mais je considère la réputation, la sécurité et l'utilité de notre Patrie. 2. Sa Majesté la reine douairière ne s'est pas non plus mieux comportée envers son feu seigneur et l'a souvent troublé, qui, cependant, était un seigneur pieux dans toutes ses œuvres et actes jusqu'à la mort. Il était plein de bonheur en toutes choses et mourut en seigneur victorieux. Je me souviens comment Sa Majesté peu de temps avant sa mort a enregistré pour moi ses bonheurs: pourtant eu des révoltes dans le pays, car Sa Majesté n'avait pas encore et encore plus réprimé ses sujets que les rois précédents, il témoigna en le nom de Dieu qu'il ne l'avait fait par aucun désir, mais pour le bien et la sécurité du royaume. 2. Sa Majesté Royale ne savait pas qu'un de ses distingués serviteurs lui avait échappé mais seulement Stierneskiöld, bien que pour une raison légère, mais où certains sont justifiés, il est arrivé qu'ils soient entrés au service de Sa Majesté et de la Couronne contre les institutions du royaume et était de la religion papale. 4. Et dès que Dieu a donné à Sa Majesté un grand bonheur dans la guerre, l'adversité vient de tomber du fait que Sa Majesté a appris à connaître. Et au milieu de tous ses malheurs il estimait ce malum domesticum.»
Le Grand-Chancelier a également raconté ce dont il avait parlé avec Sa Grâce le Comte Palatin à ce sujet, et avec quelle nervosité il avait répondu et avait donné au Grand-Chancelier de considérer: 1. S'il vaut mieux que Sa Majesté Royale le Reine douairière soit ici dans le royaume ou à l'extérieur; 2. ce qui est honorable pour le royaume, s'il n'a rien pour vivre ou quelque chose. Le Grand-Chancelier demanda ce que Sa Grâce le Comte Palatin tiendrait le mieux dans ces questions. Sa Grâce le Comte Palatin ne voulut pas déterminer, mais se excusa.
M. Pierre Banér: «Il est difficile de juger l'épouse de notre feu Roi et la mère de notre très gracieuse Reine.»
Le Grand-Amiral: «C'est une peur et un danger vains. Dans ce cas, il faut dire la vérité et chacun doit dire son opinion.»
Le Grand-Chancelier: «Nous voyons probablement tous que l'affaire est difficile. Si Sa Majesté la Reine douairière gagnait et pouvait s'accommoder à notre état et à notre circonstance, je voulais être le premier à y entrer, mais je sais que c'est impossible. Je ne compte pas ici moi-même mais la jeune Reine, à qui Sa Majesté inculquerait contre nous une haine telle qu'elle serait infinie. Dieu sait combien il m'est cher de voir que Sa Majesté la jeune Reine n'est pas comme une femme, mais courageuse et de bonne intelligence, de sorte que si Sa Majesté n'est pas corrompue, nous pouvons espérer le meilleur pour elle.»
Le Grand-Amiral: «Parce que Sa Majesté Royale la jeune Reine n'aime pas cette affaire, il ne serait pas déconseillé de la demander ce qu'elle pensait devoir être fait ici.»
Le Grand-Chancelier: «Ce conseil est bon, mais nous devons d'abord prendre un conseil ici et ensuite le communiquer à Sa Majesté. Nous savons que cela fait mal à Sa Majesté et elle ne veut pas entendre parler de sa mère.»
Le Grand-Connêtable: «Sa Majesté la Reine douairière ne m'a pas fait tellement de mal que je dirais quoi que ce soit à son occasion, mais je sais qu'il est incontestable qu'elle ne nous a jamais souhaité du bien, n'a jamais bien parlé de nous, ni n'apprend à faire différent ci-après. Si elle entrait et avait des conseils avec sa fille, elle renverserait tout le régiment par-dessus bord. Nous avons maintenant cherché tous les moyens pour gagner Sa Majesté, mais rien n'a pu aider. Nous avons fait Sa Majesté la Reine douairière à volonté: 1. Nous l'avons gardée avec tout sa suite pendant 2 ans, 2. nous avons augmenté le douaire, 3. du fer, 4. nous avons payé à Sa Majesté l'argent du cuivre compagnie, 5. nous avons payé pour Sa Majesté 20,000 riksdalers avec Marcus Stenman. Qu'a-t-il pu semblé que l'Amiral et M. Jean Skytte aient essayé avec Sa Majesté?
M. Pierre Banér: «Dans ce cas, il s'appelle: la sécurité de notre pays sera la loi suprême.»
English translation (my own):
On January 4 in the afternoon, the Constable, the Admiral, the Chancellor, the Treasurer, Lord Johan Skytte, Lord Per Banér, Lord Claes Flemming, Lord Matthias Soop, Lord Åke Axelsson, Lord Axel Banér, Lord Erik Rynning, Lord Jöns Kurk, Lord Per Sparre, and Lord Johan Oxenstierna were in the Senate.
... The Chancellor: "We see that Her Majesty the Dowager Queen has abandoned the body of her lord, abandoned her daughter, abandoned the natural love she should have for her child, and consequently the respect with which her late lord chose her to be Queen of Sweden and his consort, because we knew Her Majesty and had her crowned before the altar. If we go through all the histories, we will not find his wife who, for such a reason, left this land just because she was hostile to our rocks and to certain inhabitants."
"Now comes the question of what to do in each event. Here, the envoys will also lead us 1. either to apologise for Her Majesty's departure and to demand that she return to the dower; 2. or we will set forth the causes of Her Royal Majesty and demand the rent for her maintenance outside the country, wherever it pleases Her Majesty best; 3. or they will threaten us and force us to do it, which I cannot believe. To these or others we should be prepared to respond and consider where we should have Her Royal Majesty, and how the dower should be arranged. We therefore left the dower in place this year in order to be able to pay the debt, which out of conscience and honour must be paid."
The Admiral replied that it was very regrettable that Her Royal Majesty the Dowager Queen had gotten this criminal idea.
The Chancellor: "There is no one in the whole country who considers it and thinks it isn't bad. But what could we do about it? Now that the affair is finished, things cannot be changed anymore. What we need to do is be consulted. Her Royal Majesty the Dowager Queen wrote here with the Prince's lackey, recommending her dower to us, not that she had the confidence to get it, but otherwise. The Prince writes that from the moment the mother of Her Majesty the young Queen came to see him, he took the opportunity to write to her, praises and affection, etc. Overall 1. to examine to try what we stand for; 2. to see if we would grant or not; 3. to have the content of the treaty with us.
To this there it was decided to: 1. reply nothing to Her Royal Majesty the Dowager Queen, 2. but to respond courteously to the Prince.
"Now in this case we have to think about what we need to do next: 1. If we have to understand more if she wants to go home. 2. If it is more useful for Her Royal Majesty our young Queen, the Fatherland, the Estates and all of us that Her Royal Majesty come, nor if the absence of Her Royal Majesty is more shameful to us than for Her Royal Majesty the young Queen and the Fatherland. Which of these is the most harmful?"
The Constable: "If Her Majesty the Dowager Queen returns to Sweden and must be in the same condition as before, then it is unbearable and impossible for us to act and do differently. But to let her in and, on the advice of the late King, to appoint Her Royal Majesty as regent, would be another matter."
The Grand Chancellor: "The question is this: if Her Majesty the Dowager Queen comes in, how do we want to receive her, treat her and govern her? If you don't want Her Royal Majesty to come in, you have to consider whether to keep her there or not. It may now depend on the dower for the sake of you good gentlemen, but I hardly think you promise her the marriage contract as it was."
Lord Per Banér: "In this case, there are two things to note: I. What Her Majesty the Dowager Queen has done: 1. she has moved away from her crown, 2. moved away from her daughter, 3. moved away from her dead lord; 4. moved away from the Estates, which not only assured her but kept reverence and respect for her; 5. where Her Majesty has been. II. What Her Majesty the Queen Dowager has deserved for this action."
Lord Åke Axelsson repeated the same as anyone else does: how much she should be esteemed and appreciated.
The Constable reminded the Council of what Her Majesty the young Queen had responded to the government regarding the marriage to the Bishop of Bremen, and when the government said the Queen Dowager would now readily accept it, then Her Royal Majesty said, "If my lady mother had wanted to talk there, then she would have stayed in this country." 2. Lord Banér thought that the Dowager Queen had deserved it like Sigismund, that Her Majesty should at some point be ordered to come here to the country, but neither, she would have missed her dower."
The Grand Chancellor spoke about the letter from Strömfeldt and the letter from Salvius, that Strömfeldt should go and inform Her Royal Majesty and tell all the words of Her Majesty that were said at Kronborg Castle. And His Excellency also declared: "If this question were to be considered of our security and not of the security and honour of Her Royal Majesty and of the realm, I would certainly refrain from this discussion. But now, if I knew that 15 dead men stood before me, I would say what I know is good for the honour, glory, reputation and safety of my blessed Lord, my most gracious Queen and my country."
The Constable said: "If we want to be men, I hardly think that she can be respected for what she was, and I mean that the peasants would not do that."
The Chancellor: "It is a difficult thing that although we can try to cover it up, we still cannot excuse it, and if I wanted to consider my safety, I would speak favourably. But I consider the reputation, security and usefulness of our country. 2. Her Majesty the Dowager Queen also did not behave better towards her late lord and often troubled him, who, however, was a pious lord in all his works and deeds until death. He was full of happiness in all things and died a victorious lord. I remember how His Majesty shortly before his death recorded his happiness for me: although he had revolts in the land, His Majesty had not repressed his subjects even more than the previous kings did, he testified in the name of God that he had not done it out of any desire, but for the good and security of the realm. 2. His Royal Majesty did not know that one of his distinguished servants had escaped him except only Stierneskiöld, although for a light reason, but where some are justified, it happened that they entered the service of His Majesty and of the Crown against the institutions of the kingdom and were of the papal religion. 4. And just as soon as God gave His Majesty great happiness in war, adversity had just come from the fact that His Majesty has come to know. And in the midst of all his misfortunes he esteemed this malum domesticum."
The Grand Chancellor also recounted what he had discussed with His Grace the Count Palatine on this subject, and with what nervousness he had responded and given the Grand Chancellor to consider: 1. If it is better that Her Royal Majesty the Dowager Queen be either here in the realm or outside; 2. what is honourable for the realm, if he has nothing to live on or something. The Grand Chancellor asked what His Grace the Count Palatine would hold best in these questions. His Grace the Count Palatine did not want to determine, but excused himself.
Lord Per Banér: "It is difficult to judge the wife of our late King and the mother of our very gracious Queen."
The Admiral: "It is a vain fear and danger. In this case, one must tell the truth and everyone must speak his opinion."
The Chancellor: "We all probably see that the matter is difficult. If Her Majesty the Dowager Queen won and could accommodate our condition and circumstance, I would be the first to step in, but I know that is impossible. I am not considering here myself, but the young Queen, in whom Her Majesty would inculcate such hatred against us that it would be infinite. God knows how dear it is to me to see that Her Majesty the young Queen is not like a woman, but is courageous and of good intelligence, so that if Her Majesty is not corrupted, we can hope the best for her."
The Admiral: "Since Her Royal Majesty the young Queen does not like this matter, it would not be inadvisable to ask her what she thought should be done here."
The Chancellor: "This advice is good, but we must first take advice here and then communicate it to Her Majesty. We know it hurts Her Majesty and she doesn't want to hear about her mother."
The Constable: "Her Majesty the Dowager Queen has not offended me so much that I would say anything on her occasion, but I know that it is indisputable that she has never wished us well, never talked well of us, nor can she be expected learn to act any differently hereafter. If she came in and had advice with her daughter, she would throw the whole reign overboard. We have now looked for all means to win Her Majesty, but nothing has been able to help. We let Her Majesty the Dowager Queen have her way: 1. We kept her with all her suite for two years, 2. we increased the dower, 3. iron, 4. we paid Her Majesty the money from the copper company, 5. we paid 20,000 riksdalers for Her Majesty with Marcus Stenman. What could it have seemed that the Admiral and Lord Johan Skytte tried with Her Majesty?"
Lord Per Banér: "In this case, it is called: the security of our country will be the supreme law."
Above: Kristina.
Above: Maria Eleonora.
