Sources:
Av Vasarnas ätt, pages 117 to 128, by Knut Hagberg, 1929; original at the University of Wisconsin - Madison
Christine de Suède: Un roi exceptionnel, page 114, by Bernard Quilliet, 1982
The biography:
KRISTINA.
Förtjänsten är mera värd än tronerna, konstaterade Kristina på äldre dagar. Hon hade för övrigt alltid hyst denna uppfattning; liksom de flesta 1600-talsmänniskor i teorien, var även hon en moralist. Hennes fader kunde ha fällt samma yttrande. Men det finns en betydelsefull skillnad mellan Gustav II Adolfs och Kristinas sätt att fatta begreppet dygd. För Gustav Adolf hade den gudomliga plikten sammanfallit med den patriotiska; som de största av detta århundrades ledande protestanter menade han, att det trogna och raska fullgörandet av dagens praktiska bestyr var den bästa gudstjänsten, att Martas bekymmer icke behövde utestänga människan från delaktighet i Marias lott. Kristina hade aldrig samma styrkande tro på denna världens vikt och betydelse. »Vår sanna ära och lycka», skrev hon en gång, »beror blott på vårt livs sista ögonblick; allt det andra glider undan som en rök, vilken förflyktigas och bortföres av vinden; men det är i det sista, förskräckliga eller lyckliga ögonblicket, som Gud låter oss känna det vi äro och skola vara för evig tid, ansikte mot ansikte med hela universum och Gud själv.» Satsen har fått en katolsk formulering, men dess innehåll kunde i andra ord uttryckts av Kristina, redan innan hon blev katolik. Den dygd, varom den unga drottningen på Stockholms slott vinnlade sig, var icke gärningens utan sinnelagets, icke regentens utan filosofens; hon hörde till dem, som främst vilja räkna sig till godo icke vad de verka utan vad de äro. Ne mi basta, ne mi bisogna, står det graverat runt jordglob på en över Kristina slagen medalj; vill man förstå henne, måste man komma ihåg, att denna stolta devis är absolut allvarligt menad.
Med en hänvisning till hennes kön ansåg sig en av innehavarna av S:t Petri nycklar hava karakteriserat henne till fyllest: è donna. Själv menade Kristina, att skillnaden mellan könen hade betydelse endast i fråga om det oväsentliga, det tillfälliga; det andliga, det bestående, det själsliga, var oberoende av det fysiska. Innocentius XI och drottningen hade väl båda rätt, var på sitt sätt. Det avgörande hos en sådan människa som Kristina är till slut givetvis viljan och principerna; hennes tankar förklara hennes liv bättre än hennes nerver. Men ingen människa är enbart karaktär; mer eller mindre bestämmes man också av sitt temperament, och därav ägde Kristina nog och över nog. Egentligen kan man rätt uppskatta hennes styrka först när man fått blicken öppen för hur mycket hon hade att kämpa mot. Om hon blott endels lyckades realisera sitt klassiska dygdeideal, berodde det icke därpå, att hon ej omfattade det med tillräckligt allvar, men omständigheterna, hennes kön, rasen, miljön och momentet, voro alla lika många hinder, som hon hade att övervinna för att bliva den hon ville vara. Hon kunde säga, att jorden icke brydde henne; det var svårare att göra sig fri från ett patologiskt arv, från en förvänd fostrans alla psykiska konsekvenser.
Redan i den stund hon föddes, blev det beslutat, att hon skulle bliva något annat än hon av naturen var danad till; Gustav Adolf förordnade, att hans dotter skulle fostras till man. Man hade under 1600-talet icke samma respekt för naturen som senare; man menade, att den skulle tuktas och tvingas; men aldrig har man tagit mindre hänsyn till medfödda anlag, till fysiska fakta än i fråga om Kristinas edukation. Hon skrev i sin självbiografi, att det var genom Guds nåd hon »gjorde framsteg i studier och idrotter, som överstego min ålders och mitt köns förmåga». Det kan ifrågasättas, om det egentligen var något att tacka Gud för. Den innestängda flickan med sina lärda folianter var varken frisk eller lycklig. Man kan bära våld på naturen intill en viss gräns, men överskrides den, hämnar sig den tvingade. Man kan bland annat icke ostraffat göra en kvinna till en man.
Det fysiska tvånget motsvarades av en lika skadlig suverän självhävdelse på det andliga området. När Gustav Adolf dog, fanns det ingen, som den lilla flickan kunde betrakta som på något sätt auktoritativ, som hon kunde böja sig för och rätta sig efter. För sin hysteriska mor hade hon intet annat till övers än kallt förakt. De övriga voro bugande undersåtar. Hennes, hennes egendom var det väldiga riket, hennes och endast hennes ära var det, som de segrande svenska arméerna befordrade. Än betydelsefullare var, att hon icke utan en viss rätt kunde säga sig, att hon verkligen förstod allting bättre än andra. Lätt och lekande bemästrade hon de svårlästa skrifterna, de många främmande språken; ingenstädes prövade hon något motstånd. Hennes groteska högmod, som slagit samtid och eftervärld med häpnad, var en naturlig, nödvändig följd av omständigheterna. Det visar kanske snarast besinning, att hon nöjde sig med att hålla Gud för en förtrolig, förståndig vän; ett svagare huvud hade blivit alldeles omtöcknat i samma predikament. Hon var mera begåvad än någon hon mötte, ingen ville bestrida det, ingen vågade bestrida det. Hon var dessutom suverän. I tidigare upplagor av hennes aforismer kan man få läsa satsen: »Furstarna inbilla sig hava suverän rätt över alla som äro dem underordnade.» Det finns ju intet häri som verkar anstötligt; olyckligtvis har emellertid aforismen i originalet en annan lydelse: »Furstarna äga suverän rätt över alla som äro dem underordnade.» Det var något varom Kristina var fullkomligt viss. Det var för henne så självklart, som att 2 och 2 gör 4. Vad man nu än menar om denna doktrins moraliska och politiska betydelse, så är det väl sannolikt, att den rent psykologiskt är en smula skadlig för en ung drottning. Har man lärt sig att betrakta staterna som kungliga leksaker, är det fara värt, att man ibland blir en aning oförsiktig i sitt handlingssätt. Det finns en rad av Kristinas handlingar, som bli förklarliga, ja nödvändiga, om man granskar dem ur denna synpunkt.
Från sin fader hade hon fått geniet; bakom flera av hennes lynnesdrag kan man spåra de äldre Vasarna. Hos den nervösa, intellektuellt överkultiverade kvinnan fanns det något robust, något öppet och kraftigt, som närmast för tanken till Gustav Vasa. Hon hade hans förkärlek för de grova orden, hans slagfärdiga kvickhet, hans intensiva ärlighet. I sin teoretiska iver påminner hon om Johan III, i sin ursinniga häftighet om Karl IX. I sin självbiografi har hon en passus, vilken är den yppersta sammanfattade karakteristik av Vasalynnet: »Jag var misstrogen, misstänksam, därtill ärelysten ända till ytterlighet. Jag var häftig och uppbrusande, övermodig och otålig, överlägsen och fallen för gyckel. Och dessa fel, i stället för att minskas med åren och levnadsödena, hava tilltagit i så hög grad, att de ha starkt övertygat mig om, att de härflyta ur min personlighet och icke ur mina levnadsomständigheter; och, vilket är mycket besynnerligt, jag har livligare och starkare haft känning av dem i motgången än i medgången. Ty det ser ut, som om lugnet i lyckans dagar nedtystar och söver på något sätt de vilda djuren, under det att tvärtom motgången retar och väcker upp dem. Jag vet väl, att jag kan dölja mina fel när jag vill. Men jag vet icke, om jag någonsin har allvarligt bemödat mig om att helt och hållet kuva dem.» Dessa äro de starkas fel, och sådana voro de, Vasarna. Men Kristinas ärvda egenheter komplicerade ytterligare genom omständigheterna; för att förstå det måste man beröra en ömtålig fråga, som är av stor vikt för de flesta män och av ännu större för kvinnor, den s*xuella.
Det finns hos Kristina en egendomlig motsägelse i ställningen till vad som har att göra med könslivet. Hon var mycket road av slippriga historier; man behöver endast erinra om, hur hon vid Salmasius' sjukbädd tvingade den vackra fröken Sparre att läsa högt ur en smutsig bok, som tillhörde den lärde libertinen. Samtidigt hyste hon en intensiv aversion för alla de med födelsen sammanhängande fysiologiska processerna; hon kunde icke tåla att se en kvinna i grossess och var alltid utomordentligt noga med, att hennes omgivning skulle i henne städse se den jungfruliga amazonen. I sin biografi bekänner hon: »Jag skulle utan tvivel hava gift mig, om jag icke hos mig känt styrkan att kunna avstå från kärlekens njutningar.» Det kan sättas i fråga, om icke Kristina har tagit miste på sig själv. Vad som hindrade henne från äktenskap var icke styrkan att avstå från kärleken; hon saknade styrkan att pröva den.
Hon var icke känslolös, långt därifrån; barndomsåren vänskap med Karl Gustav stod förälskelsen nära; förhållandet till gunstlingarna, till De la Gardie och Tott, var obestridligen er*tiskt betonat; hennes brev till Azzolini tala om djup lidelse. Men det var något som stod i vägen. Den monumentala, den gränslösa stoltheten, den manliga självhävdelsen, härsklystnaden och högfärden släppte aldrig taget om Kristina. Men det är nu en gång så, att om kärleken för en man är en erövring, så är det alltid för en kvinna hängivelse. Kristina hade Vasarnas begär att äga, men att ägas... Och att ägas är det fundamentala faktum i varje kvinnas »plaisirs de l'amour». Men Kristina kunde icke böja sig för någon annan än Gud, och icke ens för honom djupare än nödvändigt.
Hundra år före Kristina levde i ett annat land en snillrik drottning, som var ställd inför samma svårigheter. Med sin obscenitet, sina gunstlingar, sina tallösa äktenskapsprojekt höll Englands jungfrudrottning ända in i sin höga ålderdom sin omgivning i spänning och förundran; hon lekte med kärleken, fängslad, road, men det sista, det avgörande steget vågade, kunde hon icke taga; hon var för stolt, för hög och — kanske delvis i följd därav — även för rädd. Man har undrat över Elisabeths svaghet för den vackre, tomme, dumme Leicester. Kristina visade samma excentricitet. Sedan hon upptäckt, att den tjocke och praktiske Karl Gustav var för litet attraktiv, kom De la Gardies, vars företräden voro tämligen uteslutande av yttre art. När han sedan visade sig sakna den egenskap, som varje kvinna dock alltid först och främst kräver av individer av motsatt kön, nämligen manlighet, slösade hon sin gunst på Tott, en stor, vacker, dum och bråkig pojke. Det har ofta blivit anmärkt, att mycket intelligenta män ha utpräglad faiblesse för söta flickor med tomma huvuden. När Kristina lekte med Tott, kan man då göra en liknande anmärkning? Eller fick kanske också, medvetet eller omedvetet, en annan känsla uttryck i förhållandet till dessa gunstlingar; tog kvinnan, som aldrig upphörde att sörja över att hon ej var man, hämnd på det kön, hon föredrog och skydde, när hon, suveränen, mellan viktigare bestyr, regeringsbekymmer och studiemödor, roade sig med att leka med den virila skönhetens representanter? Kunde hon tydligare, allt medan hon smått gav efter för naturens krav, hävda sin frihet, sin överlägsenhet?
En invändning ligger nära till hands: i Kristinas brev till Azzolino talar en kvinna, som givit sig helt hän åt sin känsla, som låtit sin stolthet fara, som förödmjukats och böjts i stoftet, som utan att tveka bekänner en kärlek, vilken aldrig blivit i samma grad besvarad. Men är ej genom en hänvisning till den romerske kardinalens ämbete invändningen besvarad? Den lysande prelaten hade i Kristinas ögon alla förtjänster, alla utom den, för vars skull hon kände sig road av Tott. Hängivelsen till Azzolino behövde icke innebära det som hon ej kunde förmå sig till. Hon hade värjt sin frihet genom en övermodig, nyckfull lek med välskapade män; kardinal Azzolino tillhörde det andliga ståndet, och inför honom, inför honom ensam, vågade hon vara kvinna. Engardeställningen var icke längre nödvändig. Lidelsen kunde få utlopp utan förödmjukande fysiska följder.
Den förträfflige och sunde Johan Ekeblad, vars brev giva så gott besked om livet i Kristinas Stockholm, upphörde icke att förundras över sin drottnings besynnerliga oro; än var hon melankolisk, än bullersam, än fick hon den idén att fara kring på nätterna, gata upp, gata ned. Förvisso var den nervösa kvinnan bra gåtfull för hederliga svenska adelsjunkrar, krigsherrar och krigsråd. De undrade och beundrade. Med samma febrila iver diskuterade hon i rådet, debatterade filosofiska problem med de lärde, dansade och red. Hon kunde nästan allt, blott icke sitta stilla. Den ständiga, aldrig stillade oron var det pris hon betalade för sitt fria oberoende av naturens många krav.
Hon ville vara och hade även förutsättningar för att bliva en god regent. Vad som brast henne var den ihärdighet, som endast lugnet kan skänka. I den engelske ambassadören Whitelockes uppteckningar av sin konversation med drottningen märker man, hur svårt Kristina har för att hålla sig till ett ämne; hon avbryter, kastar om, tar itu med något nytt. Hennes allomfattande kunskaper, hennes klara och skarpa blick fingo aldrig den betydelse för vårt statsliv, de kunde ha fått. Hon var ingen yrkesmänniska; hon var bara människa. I ett brev till Azzolino skriver hon en gång, att pengar och hälsa äro till för att depenseras: dinero y salud para gastarlos, lyder det spanska ordspråk, hon gillande anför. Det är visserligen en människovärdig maxim, men praktiserad av den regerande drottningen fick den betänkliga konsekvenser. En viss köld för det folk, över vilket hon var satt att härska, bidrog ej heller till att entusiasmera henne för regeringsuppgifterna. När bondeståndets talman vid hennes tronavsägelse trohjärtat gav uttryck åt sin rörelse, karakteriserades det av Kristina hånfullt som clowneri. Med Cromwell och kejsaren sökte hon intrigera mot svenska statsintressen; med hennes uppfattning om förhållandet mellan folk och suverän var det väl icke så moraliskt fördömligt, men det får nog anses vittna om någon hårdhet. Hon anför i sin självbiografi, att hon aldrig dödat ett djur utan att ha känt en djup medkänsla med det; hon har rätt däri, att grymhet var hennes natur främmande, men till människor sträckte sig icke medkänslan. Förhållandena hade isolerat henne, gjort henne asocial.
Komplicerat, vint och krokigt ter sig mycket i Kristinas väsen. Och likväl är hennes karaktär sällsynt rak och fast. Hennes böjelser voro besynnerliga, men hennes tankar voro rena och räta. Motsägelsen låter sig förklara. Ty medan Kristina bland människor och i livets alla olika förhållanden gick egendomliga genvägar och krokvägar, fullföljde hon hela tiden utan att förtröttas en annan linje. Vänskap och gunstlingskap och hat och förakt, lek och regemente voro en sak, och trots allt för henne av underordnad betydelse i jämförelse med det viktigaste och nödvändigaste: forskandet efter sanningens och dygdens natur.
För oss moderna människor låter det kanske litet pretentiöst och excentriskt, när Kristina i självbiografien frambär denna tacksägelse till Gud: »Du ensam förlänar detta läraktiga hjärta och denna goda själ, varav en av dina gunstlingar (Salomo) berömmer sig så mycket. Din godhet, Herre, skänkte mig denna oförlikneliga gåva med en frikostighet, värdig dig. Mitt hjärta blev läraktigt. Det blev ädelt och storsint, alltsedan det lärde känna sig självt. Du inneslöt däri en själ av samma slag, du gav den ett omättligt begär till sanning, dygd och ära. Jag känner också i mig lika glödande och levande alla de ädla och värdiga känslor, som du ingav den visaste av människor, den störste av konungar, och som hans penna fordom med så mycket patos gav uttryck åt.» Detta Kristinas tack till Vår Herre för att han gjort henne till Salomos själsfrände är icke endast skrytfri uppriktighet; strängt taget är det icke heller alldeles obefogat. Ty för Kristina har det aldrig rått minsta tvivel därom, att guld och pärlor äro ringa emot visdom.
English translation (my own):
KRISTINA.
Merit is worth more than thrones, Kristina observed in her older days. She had always held this view, by the way; like most 17th-century people in theory, she was also a moralist. Her father might have made the same statement. But there is an important difference between Gustav Adolf's and Kristina's understanding of the concept of virtue. For Gustav Adolf, divine duty had coincided with patriotic duty; like the greatest of the leading Protestants of this century, he believed that the faithful and prompt fulfillment of the practical affairs of the day was the best service to God, that Martha's worries need not exclude man from sharing in Mary's lot.
Kristina never had the same strengthening faith in the weight and significance of this world. "Our true honour and happiness", she once wrote, "depend only on the last moment of our life; all else slips away like smoke, which is evaporated and carried away by the wind; but it is in the last terrible or happy moment that God lets us know what we are and will be for eternity, face to face with the whole universe and God Himself."
The sentence has been given a Catholic formulation, but its content could have been expressed in other words by Kristina, even before she became a Catholic. The virtue that the young Queen at Stockholm Castle strived for was not that of deeds, but of disposition, not that of the ruler, but of the philosopher; she belonged to those who primarily want to be credited not with what they do but with what they are. Nè mi basta, nè mi bisogna, is engraved around the globe on a medal struck over Kristina; if one wants to understand her, one must remember that this proud motto is absolutely seriously meant.
With reference to her sex, one of the holders of the keys of St. Peter considered himself to have characterised her perfectly: è donna. Kristina herself believed that the difference between the sexes had significance only in matters of the inessential, the temporary; the spiritual, the permanent, the spiritual, was independent of the physical. Innocent XI and the Queen were both right, in their own way. The decisive thing in a person like Kristina is ultimately, of course, the will and the principles; her thoughts explain her life better than her nerves.
But no person is just character; more or less one is also determined by one's temperament, and Kristina had more than enough of that. Really, one can only properly appreciate her strength when one has opened one's eyes to how much she had to fight against. If she only partially succeeded in realising her classical ideal of virtue, it was not because she did not embrace it with sufficient seriousness, but the circumstances, her sex, her race, her environment, and her time were all as many obstacles that she had to overcome in order to become what she wanted to be. She could say that the Earth did not care for her; it was more difficult to free herself from a pathological inheritance, from all the psychic consequences of a perverted upbringing.
From the moment she was born, it was decided that she would become something other than what she was made to be by nature; Gustav Adolf decreed that his daughter should be raised as a man. During the 17th century, people did not have the same respect for nature as later; they believed that it should be disciplined and forced; but never has less consideration been given to innate abilities, to physical facts than in the case of Kristina's education. She wrote in her autobiography that it was through the grace of God that she "made progress in studies and sports that exceeded the capacity of my age and my sex".
It can be questioned whether there was really anything to thank God for. The confined girl with her learned folios was neither healthy nor happy. One can subject nature to force up to a certain limit, but if it is exceeded, the forced one takes revenge. Among other things, one cannot turn a woman into a man with impunity.
The physical compulsion was matched by an equally harmful sovereign self-assertion in the spiritual realm. When Gustav Adolf died, there was no one whom the little girl could regard as in any way authoritative, to whom she could bow and obey. For her hysterical mother she had nothing left but cold contempt. The others were bowing subjects. Hers, her property was the vast kingdom, hers and hers alone was the glory that the victorious Swedish armies promoted.
Even more significant was that she could not without a certain right say that she really understood everything better than others. She easily and playfully mastered the difficult writings, the many foreign languages; nowhere did she try any resistance. Her grotesque pride, which has struck contemporaries and posterity with astonishment, was a natural, necessary consequence of the circumstances. It, perhaps, rather shows restraint that she was content to consider God a confidential, intelligent friend; a weaker head would have been completely bewildered in the same predicament.
She was more talented than anyone she met, no one wanted to dispute it, no one dared to dispute it. She was sovereign, moreover. In earlier editions of her aphorisms one can read the sentence: "Princes imagine that they have sovereign rights over all who are subordinate to them". There is nothing in this that seems offensive; unfortunately, however, the aphorism in the original has a different wording: "Princes have sovereign rights over all who are subordinate to them".
It was something of which Kristina was perfectly certain. It was as obvious to her as 2 and 2 make 4. Whatever one may think of the moral and political significance of this doctrine, it is quite probable that it is psychologically a little harmful to a young queen. If one has learned to regard states as royal playthings, it is worth the risk of sometimes becoming a little careless in one's conduct. There are a number of Kristina's actions that become explainable, even necessary, if one examines them from this point of view.
She had inherited her genius from her father; behind several of her temperamental traits one can trace the older Vasas. In the nervous, intellectually over-cultivated woman there was something robust, something open and forceful, which most closely brings to mind Gustav Vasa. She had his fondness for coarse words, his sharp wit, his intense honesty. In her theoretical zeal she resembles Johan III, in her furious vehemence Karl IX. In her autobiography she has a passage which is the supremely summarised characteristic of the Vasa temperament:
"I was distrustful, suspicious and ambitious to the extreme. I was impetuous and ebullient, overconfident and impatient, superior and prone to jesting. And these faults, instead of diminishing with the years and the destinies of life, have increased to such a degree that they have strongly persuaded me that they flow from my personality and not from my circumstances of life; and, which is very strange, I have felt them more vividly and strongly in adversity than in prosperity. For it seems as if the calm of days of happiness somehow silences and lulls the wild animals, while, on the contrary, adversity irritates and awakens them. I know well that I can hide my faults when I want. But I do not know if I have ever seriously endeavoured to completely subdue them."
These are the faults of the strong, and such they were, the Vasas. But Kristina's inherited peculiarities were further complicated by circumstances; to understand this one must touch on a delicate question, which is of great importance to most men and of even greater importance to women, the s*xual one.
There is a strange contradiction in Kristina's attitude toward matters of her s*xual life. She was greatly amused by salacious stories; one need only recall how, at Saumaise's sickbed, she forced the beautiful Lady Sparre to read aloud from a dirty book belonging to the learned libertine. At the same time, she harboured an intense aversion to all the physiological processes connected with birth; she could not bear to see a woman pregnant and was always extremely careful that those around her would always see in her the virginal Amazon. In her biography she confesses: "I would undoubtedly have married if I had not felt the strength within me to be able to abstain from the pleasures of love".
It can be questioned whether Kristina has not mistaken herself. What prevented her from marriage was not the strength to abstain from love; she lacked the strength to try it.
She was not emotionless, far from it; her childhood friendship with Karl Gustav was close to infatuation; her relationship with her favourites, with de la Gardie and Tott, was undeniably er*tically emphasised; her letters to Azzolino speak of deep passion. But there was something standing in the way. The monumental, the boundless pride, the masculine self-assertion, the lust for power and the haughtiness never let go of Kristina. But it is now the case that if love for a man is a conquest, then for a woman it is always devotion. Kristina had the Vasas' desire to possess, but to be possessed... And to be possessed is the fundamental fact in every woman's "plaisirs de l'amour". But Kristina could not bow to anyone other than God, and not even to Him more deeply than necessary.
A hundred years before Kristina, there lived in another country a brilliant queen who was faced with the same difficulties. With her obscenity, her favourites, her countless marriage projects, the Virgin Queen of England kept the people around her in suspense and wonder until her old age; she played with love, captivated, amused, but she could not take the last, the decisive step; she was too proud, too high and — perhaps partly as a result of this — also too afraid.
People have wondered about Elizabeth's weakness for the beautiful, empty, stupid Leicester. Kristina showed the same eccentricity. After she discovered that the fat and practical Karl Gustav was not very attractive, de la Gardie came, whose advantages were rather exclusively of an external nature. When he then proved to lack the quality that every woman always first and foremost demands from individuals of the opposite sex, namely masculinity, she wasted her favour on Tott, a big, handsome, stupid and rowdy boy.
It has often been remarked that very intelligent men have a marked weakness for pretty girls with empty heads. When Kristina played with Tott, can a similar remark be made? Or perhaps another feeling was also expressed, consciously or unconsciously, in relation to these favourites; did the woman who never ceased to grieve that she was not a man take revenge on the sex she preferred and avoided when she, the sovereign, between more important affairs, government concerns and the toils of study, amused herself by playing with the representatives of virile beauty? Could she more clearly, all the while yielding little by little to the demands of nature, assert her freedom, her superiority?
An objection is at hand: in Kristina's letters to Azzolino, a woman speaks who has given herself over completely to her feelings, who has let go of her pride, who has been humiliated and bowed in the dust, who without hesitation confesses a love which has never been reciprocated to the same degree. But is not the objection answered by a reference to the office of the Roman cardinal? In Kristina's eyes, the brilliant prelate had all the merits, all except the one for whose sake she felt amused by Tott. Her devotion to Azzolino did not have to involve what she could not bring herself to do. She had defended her freedom by a presumptuous, capricious game with well-made men; Cardinal Azzolino belonged to the spiritual estate, and before him, before him alone, she dared to be a woman. The en garde position was no longer necessary. Her passion could find an outlet without humiliating physical consequences.
The excellent and sound Johan Ekeblad, whose letters give such a good account of life in Kristina's Stockholm, never ceased to be amazed at his Queen's peculiar restlessness; now she was melancholy, now noisy, now she had the idea to wander around at night, up and down the streets. Certainly the nervous woman was quite a mystery to honourable Swedish nobles, warlords and councilmen of war. They wondered and admired. With the same feverish zeal she discussed in Council, debated philosophical problems with the learned, danced and rode. She could do almost everything, just not sit still. The constant, never-stilled restlessness was the price she paid for her free independence from the many demands of nature.
She wanted to be, and also had the potential to become, a good ruler. What broke her was the perseverance that only calm can bestow. In the English ambassador Whitelocke's notes of his conversation with the Queen, one notices how difficult it is for Kristina to stay on one topic; she interrupts, changes direction, and starts something new. Her comprehensive knowledge, her clear and sharp gaze never had the significance for our state life that they could have had. She was not a professional person; she was just a human being.
In a letter to Azzolino, she once writes that money and health are meant to be spent: dinero y salud para gastarlos, as the Spanish proverb goes, which she quotes with approval. It is certainly a humane maxim, but when practiced by the reigning Queen, it had questionable consequences. A certain coldness towards the people over whom she was appointed to rule did not contribute to her enthusiasm for the tasks of government.
When the speaker of the peasantry at her abdication sincerely expressed his movement, Kristina mockingly characterised it as clownery. With Cromwell and the Emperor she sought to intrigue against Swedish state interests; with her view of the relationship between people and sovereign it was not so morally reprehensible, but it must probably be considered evidence of some harshness. She states in her autobiography that she never killed an animal without having felt a deep compassion for it; she is right in saying that cruelty was foreign to her nature, but that compassion did not extend to people. The circumstances had isolated her, made her asocial.
Much appears complicated, twisted and crooked in Kristina's nature. And yet her character is unusually straight and firm. Her inclinations were peculiar, but her thoughts were pure and straight. The contradiction can be explained. For, while Kristina took peculiar shortcuts and detours among people and in all the different circumstances of life, she constantly pursued another line without tiring. Friendship and favouritism and hatred and contempt, play and regiment were one thing, and, in spite of everything, they were for her of subordinate importance in comparison with the most important and necessary thing: the research into the nature of truth and virtue.
For us modern people it may sound a little pretentious and eccentric when Kristina offers this thanks to God in her autobiography:
"You alone bestow this teachable heart and this good soul, of which one of Your favourites (Solomon) boasts so much. Your goodness, Lord, bestowed this incomparable gift on me with a generosity worthy of You. My heart became teachable. It became noble and magnanimous, ever since it learned to know itself. You enclosed within it a soul of the same kind, You gave it an insatiable desire for truth, virtue and honour. I also feel within me just as ardent and alive all the noble and worthy feelings that You inspired in the wisest of men, the greatest of kings, and which his pen of old expressed with so much pathos."
This thanks from Kristina to Our Lord for making her Solomon's kindred spirit is not only unostentatious sincerity; strictly speaking, it is not entirely unjustified. Because for Kristina, there was never the slightest doubt that gold and pearls are of little value compared to wisdom.
Above: Kristina.
Note: Hagberg uses the word "asocial" in its colloquial and proscribed sense of antisocial, — antagonistic, hostile or unfriendly to society or people, or unwilling or unable to cooperate and associate normally with other people, — when the true meaning of the word "asocial" is unsociable, shy or introverted (and Kristina, most of the time, was none of those three things). This takes on new or further weight and significance in hindsight with the theory that Kristina might have been autistic, since autistic people are often colloquially and wrongly described as "antisocial" or "asocial" in the sense(s) with negative connotations. Hagberg's note on Kristina constantly switching topics during her conversations with Whitelocke also leans towards evidence for the autism theory.
.jpg)
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
