Source:
A journal of the Swedish ambassy, volume 2, pages 219, 221, 222, 223, 229, 230 and 231, by Bulstrode Whitelocke, published in 1772
Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, pages 713, 714, 715, 716, 717, 725 and 726, translated by Johan Edman, 1777
Queen of Caprice: A Biography of Kristina of Sweden, page 47, by Paul Lewis, 1962
The Danish ambassador Peder Juel's letter of the same day to Peder Charisius, also talking about Kristina's open quarrel with Chancellor Axel Oxenstierna, is here:
The diary entry excerpts:
... Uppon this occasion Whitelocke tooke account of the presents which he had in this court, besides the severall and many gratuityes and rewards which he had formerly bestowed on many of the queen's inferior servants, as musitians, guards, pages, lacquays, trumpetts, coachmen, wardrobe men, and others; to whom he had bin liberall, to a considerable some, necessary in his judgement to be done for the honor of his nation, and agreeable to what had bin constantly by ambassadors there before him.
Besides these smaller matters, first, he sent to the queen eight blacke english stone horses, very hansome, large, brave, and usefull horses for the coach, and now in good case; four saddle horses he had formerly presented to her, all of them were in this place worth to be solde 1000 l. The looking glasse, which he gave the queen when she was his valentine, was worth 100 l. besides an english bible richly bound, english stuffes, a cabinet of spirits, and other smaller presents. ...
To la Belle Comtesse, the lady Jane Ruthen, and other ladyes, he presented english gloves, ribbons, silke stockins, and the like, which are of great account with them. ...
From the prince Whitelocke made a visit to the queen; Grave Tot conducted him to her bed-chamber, where they discoursed about halfe an hower touching her majesty's affayres.
She againe mentioned her purpose of going to the Spae, and to goe thither by land; she desired Whitelocke not to speake much of it: she said, that perhaps she might yett see him att Stockholme; butt, if she did not, that she would write a letter to the protector, and send it thither to Whitelocke, uppon the subject of which they had formerly spoken.
Whitelocke advised her, as he had done before, and promised to take care of her letter to the protector, and to improve his interest the best he could, for effecting what her majesty desired, in case there should be occasion for it.
She thanked Whitelocke for his advice, wherwith she seemed to be pleased, and resolved to observe it; and expressed very great respect and affection to the protector, and to Whitelocke, whom she desired to assure the protector, in her majesty's name, of the sincere affection and honor which she did beare him, and which she should continue in whatsoever condition she should be: she wished Whitelocke a happy voyage, and with many complements, full of great respect and civility, butt not so chearfull as formerly; she twice gave him her hand to kisse, and so tooke leave of him. ...
The senator Benk Scute came in the evening to visit Whitelocke, and discoursed freely with him touching the queen's resignation and their new king; and did not testify much of respect to the chancellor by informing Whitelocke, that yesterday att the castle, there was a great rubbe (as he called it) given by the queen to the chancellor, before the prince and the rest of the senators: the occasion wherof was about the island of Elsey, which the queen desired as part of her provision, to which the chancellor said, that it was worthy the consideration; the queen replyed, "what is my integrity then questioned?" The chancellor answeared, that he did not question her majesty's integrity, butt spake only for her security, and better satisfaction in what she desired: the queen said, "I understand swedish well enough, and it was not becomming you to question my integrity att all." Scute said, that att this passage the rest of the senators were pleased, and that the prince seemed in this, and all other occasions, to be of the queen's mind, and to graunt her more rather then lesse of what she desired; which was wisdome in him.
Senator Vanderlin visited Whitelocke, and, among other discourses, acquainted him the passages of the proposall for the queen to have marryed the prince; that, for this purpose, the prince was sent for out of Germany, and the queen seemed inclinable to the match: yett, after the prince was come, she used him with a strangeness, which was occasioned by the whisperings of Grave Magnus de la Guarde to the queen; that, when the prince was in Germany, he was too familiar with some ladyes, who used to come into his bed-chamber when he was in bed and to stay there, and that the prince used to take his pleasure with them; att which information (he said) the queen was so enraged, that the prince should goe to other women, that she theruppon resolved not to marry him, butt was otherwise very courteous and full of respect to him.
Whitelocke did not dispute the authenticknes of this relation, butt wondered att it from a senator, touching him who was to be a king, and to use so much freedome on such a subject to a stranger. ...
With modernised spelling:
... Upon this occasion Whitelocke took account of the presents which he had in this court, besides the several and many gratuities and rewards which he had formerly bestowed on many of the Queen's inferior servants as musicians, guards, pages, lackeys, trumpets, coachmen, wardrobe men, and others; to whom he had been liberal to a considerable sum, necessary in his judgement to be done for the honour of his nation, and agreeable to what had been constantly by ambassadors there before him.
Besides these smaller matters, first he sent to the Queen eight black English stone horses, very handsome, large, brave, and useful horses for the coach, and now in good case; four saddle horses he had formerly presented to her, all of them were in this place worth to be sold 1000£. The looking glass which he gave the Queen when she was his Valentine was worth 100£ besides an English Bible richly bound, English stuffs, a cabinet of spirits, and other smaller presents. ...
To la belle comtesse, the lady Jane Ruthven, and other ladies, he presented English gloves, ribbons, silk stockings, and the like, which are of great account with them. ...
From the Prince Whitelocke made a visit to the Queen; Grave Tott conducted him to her bedchamber, where they discoursed about half an hour touching Her Majesty's affairs.
She again mentioned her purpose of going to the Spa and to go thither by land; she desired Whitelocke not to speak much of it. She said that perhaps she might yet see him at Stockholm; but, if she did not, that she would write a letter to the Protector and send it thither to Whitelocke, upon the subject of which they had formerly spoken.
Whitelocke advised her, as he had done before, and promised to take care of her letter to the Protector, and to improve his interest the best he could for effecting what Her Majesty desired, in case there should be occasion for it.
She thanked Whitelocke for his advice, wherewith she seemed to be pleased and resolved to observe it and expressed very great respect and affection to the Protector and to Whitelocke, whom she desired to assure the Protector, in Her Majesty's name, of the sincere affection and honour which she did bear him and which she should continue in whatsoever condition she should be.
She wished Whitelocke a happy voyage, and with many compliments, full of great respect and civility, but not so cheerful as formerly. She twice gave him her hand to kiss, and so took leave of him. ...
The senator Bengt Skytte came in the evening to visit Whitelocke and discoursed freely with him touching the Queen's resignation and their new king and did not testify much of respect to the Chancellor by informing Whitelocke that yesterday at the castle, there was a great rub (as he called it) given by the Queen to the Chancellor, before the Prince and the rest of the senators, the occasion whereof was about the island of Elsey, which the Queen desired as part of her provision, to which the chancellor said that it was worthy the consideration.
The Queen replied: "What, is my integrity then questioned?"
The Chancellor answered that he did not question Her Majesty's integrity, but spake only for her security and better satisfaction in what she desired.
The Queen said, "I understand Swedish well enough, and it was not becoming you to question my integrity at all."
Skytte said that at this passage the rest of the senators were pleased and that the Prince seemed in this and all other occasions to be of the Queen's mind and to grant her more rather than less of what she desired, which was wisdom in him.
Senator von der Linde visited Whitelocke and, among other discourses, acquainted him the passages of the proposal for the Queen to have married the Prince; that, for this purpose, the Prince was sent for out of Germany, and the Queen seemed inclinable to the match. Yet, after the Prince was come, she used him with a strangeness which was occasioned by the whisperings of Grave Magnus de la Garde to the Queen that, when the Prince was in Germany, he was too familiar with some ladies who used to come into his bedchamber when he was in bed and to stay there, and that the Prince used to take his pleasure with them; at which information (he said) the Queen was so enraged that the prince should go to other women that she thereupon resolved not to marry him, but was otherwise very courteous and full of respect to him.
Whitelocke did not dispute the authenticness of this relation, but wondered at it from a senator touching him who was to be a king, and to use so much freedom on such a subject to a stranger. ...
French translation (my own):
... En cette occasion, Whitelocke fit le compte des présents qu'il avait reçus à la cour, outre les nombreuses gratifications et récompenses qu'il avait autrefois accordées à plusieurs serviteurs subalternes de la reine, comme musiciens, gardes, pages, laquais, trompettes, cochers, garde-robes et autres; à qui il avait été généreux d'une somme considérable, nécessaire à son avis pour l'honneur de sa nation, et conforme à ce qu'avaient constamment fait les ambassadeurs là-bas avant lui.
Outre ces petites choses, il envoya d'abord à la reine huit stones chevaux noirs anglais, très beaux, grands, courageux et utiles pour la voiture, et maintenant en bon état; quatre chevaux de selle qu'il lui avait autrefois offerts, tous valaient ici la peine d'être vendus pour 1000£. Le miroir qu'il offrit à la reine lorsqu'elle était sa valentine valait 100£, sans compter une Bible anglaise richement reliée, des étoffes anglaises, une armoire à spiritueux et d'autres petits présents. ...
Il offrit à la belle comtesse, à Mademoiselle Jeanne Ruthven et à d'autres dames des gants anglais, des rubans, des bas de soie et autres objets semblables, qui sont d'une grande valeur pour elles. ...
Après le prince, Whitelocke rendit visite à la reine. Le comte Tott le conduisit dans sa chambre à coucher, où ils discutèrent pendant une demi-heure des affaires de Sa Majesté.
Elle fit de nouveau part de son intention d'aller à Spa et d'y aller par voie de terre; elle pria Whitelocke de ne pas en parler beaucoup. Elle dit qu'elle pourrait peut-être le voir encore à Stockholm; mais, si elle ne le faisait pas, qu'elle écrirait une lettre au protecteur et l'enverrait à Whitelocke, dont ils avaient déjà parlé.
Whitelocke la conseilla, comme il l'avait déjà fait auparavant, et promit de s'occuper de sa lettre au protecteur et de faire valoir ses intérêts du mieux qu'il pourrait pour réaliser ce que Sa Majesté désirait, au cas où il y aurait lieu de le faire.
Elle remercia Whitelocke de son avis, et parut heureuse et résolue de le suivre, et exprima un profond respect et une grande affection au protecteur et à Whitelocke, qu'elle désirait assurer au protecteur, au nom de Sa Majesté, de l'affection sincère et de l'honneur qu'elle lui portait et qu'elle lui conserverait quelle que soit sa condition.
Elle souhaita à Whitelocke un bon voyage, et avec beaucoup de compliments, pleins de grand respect et de civilité, mais elle n'était pas aussi gaie qu'elle l'avait été auparavant. Elle lui donna deux fois la main à baiser, et ainsi elle prit congé de lui. ...
Le sénateur Benoît Skytte vint dans la soirée rendre visite à Whitelocke et discuta librement avec lui de la démission de la reine et de leur nouveau roi. Il ne témoigna pas beaucoup de respect au chancelier en informant Whitelocke qu'hier au château, la reine avait fait une grande insulte (comme il l'appelait) au chancelier, devant le prince et le reste des sénateurs, à propos de l'île d'Ösel, que la reine désirait comme partie de ses provisions, ce à quoi le chancelier dit qu'elle méritait d'être prise en considération.
La reine répondit: «Quoi, mon intégrité est-elle alors mise en doute?»
Le chancelier répondit qu'il ne mettait pas en doute l'intégrité de Sa Majesté, mais qu'il parlait seulement pour sa sécurité et pour une meilleure satisfaction dans ce qu'elle désirait.
La reine dit: «Je comprends assez bien le suédois, et il ne vous convenait pas de mettre en doute mon intégrité du tout.»
Skytte dit que sur ce passage les autres sénateurs furent satisfaits et que le prince semblait dans cette occasion et dans toutes les autres être du même avis que la reine et lui accorder plus que moins ce qu'elle désirait, ce qui était de la sagesse en lui.
Le sénateur von der Linde rendit visite à Whitelocke et, entre autres discours, lui fit part des passages de la proposition de la reine d'épouser le prince; que, dans ce but, le prince fut envoyé chercher hors d'Allemagne et que la reine semblait disposée à ce mariage. Pourtant, après l'arrivée du prince, elle le traita avec une étrangeté qui était occasionnée par les murmures du comte Magnus de la Gardie à la reine selon lesquels, lorsque le prince était en Allemagne, il était trop familier avec certaines dames qui avaient l'habitude de venir dans sa chambre à coucher quand il était au lit et d'y rester, et que le prince avait l'habitude de prendre son plaisir avec elles; à cette nouvelle (dit-il) la reine fut si furieuse de voir le prince aller vers d'autres femmes qu'elle résolut de ne pas l'épouser, mais se montra par ailleurs très courtoise et pleine de respect envers lui.
Whitelocke ne contesta pas l'authenticité de cette relation, mais s'étonna qu'un sénateur la traitât de celui qui devait devenir roi, et qu'il use d'autant de liberté sur un tel sujet envers un étranger. ...
Swedish translation (by Edman):
... I anledning häraf tänkte han efter alla de presenter han fått, och dem han här vid Hofvet gifvit, och voro de sednare, utom hvad han til Drottningens Laquajer, Musici, Garde, Pager, Trumpetare, Kuskar m. m. frivilligt gifvit, til at därigenom befordra sin Republiques heder, följande:
Til Drottningen åtta st. svarta Engelske hingstar för dess vagn, samt fyra stycken goda ridhästar, til et värde af 1,000 pund sterling. En spegel, den han gifvit Drottningen såsom sin Valentine 100 pund, utom en rikt bunden Engelsk Bibel, några stycken Engelskt kläde, et flaskfoder med liqueurer, och andra småsaker. ...
Til LA BELLE COMTESSE, FRU RUTHEN och andra Hofdamer Engelske handskar, band, silkestrumpor, m. m. hvarpå af dem sattes högt värde. ...
Härifrån begaf han sig til Drottningens rum, och fördes strax af Grefve TOTT in uti Hennes Maj:ts sängkammare, hvarest de öfver en half tima taltes vid.
Hon omtalte åter sin föresats at gå landvägen til Spa, men bad WHITELOCKE ej ännu nämna därom. Hon trodde så träffa honom vidare i Stockholm; men i annat fall ville hon skrifva et bref til Protector, om det ämne de förut talts vid, och skicka det, då hon recommenderade dess framlemnande och sakens befordrande hos WHITELOCKE.
Han uprepade åter de råd han förut lemnat Hennes Maj:t, lofvade draga försorg om brefvet til Protector, samt, om så behöfdes, så mycket hos sig stod, befordra Hennes Maj:ts tjenst.
Drottningen åter täckade WHITELOCKE för sina upriktiga råd, hvilka hon lofvade ihogkomma, utmärkte mycken aktning och tilgifvenhet, så väl för Protector som WHITELOCKE, och bad hon honom försäkra Protector om den upriktiga tilgifvenhet hon för honom, i hvad omständigheter hon komme, skulle bära. Hon önskade WHITELOCKE därpå en lyckelig resa, med ej mindre nåd och aktning, men ej så mycken munterhet som förut, hvarpå hon tvänne gånger lemnade honom at kyssa sin hand. ...
Efter honom [Grefve JOH. OXENSTJERNA] ankom Riks-Rådet BENGT SKYTTE, som öppenhjertigt talte hvarjehanda om Drottningens afsägelse och den nya Konungen. Han gaf äfven tydeligen tilkänna den kallsinnighet han bar til Riks-Cancelleren, då han omtalte, huru, uti Prinsens och hela Rådets närvaro, Drottningen ganska onådigt aftonen förut tiltalt denne Herre. Anledningen därtil var, att Drottningen ibland annat begärt Elsey (Ösel) til en del af sin lifgeding, hvarpå Riks-Cancelleren svarat, at man borde taga det i betänkande. Drottningen svarade då: »hvad anledning tror J Eder ega at tvifla på min upriktighet, och huru vida det för Riket kunde vara säkert at aflemna samma ö?« Riks-Cancelleren sade sig aldrig hafva satt detta i fråga, utan endast talt för Hennes Maj:ts egen säkerhet, hvarpå Drottningen svarade sig förstå Svenska väl nog, samt at det aldeles icke anstod honom at tala ur en sådan ton. De öfrige Riks-Råden tyckte ej illa härom, och Prinsen lemnade Drottningen hvad hon begärte, snarare mer än mindre, hvilket af honom var ganska slugt.
Efter honom ankom Riks-Rådet VAN DER LINDE, som ibland annat underrättade honom, huru giftermål emellan Drottningen och Prinsen varit föreslaget, för hvilken orsak Prinsen ock blifvit hitkallad ifrån Tyskland, samt at Drottningen ej tyckts ohugad derföre. Men vid dess hitkomst emottog han honom med en kallsinnighet, som förorsakades af det sqvaller Grefve MAGNUS DE LA GARDIE förde för Drottningen, huru Prinsen, under dess vistande i Tyskland, var ganska väl med några Fruntimmer, hvilka, sedan han gått i säng, brukade gå in uti dess sängkammare, och där uppehålla sig någon del af natten, och at Prinsen ofta brukade roa sig därmed; vid hvilken underrättelse Drottningen blef så förargad (som han sade) öfver, det Prinsen delat sina nöjen med andra Fruntimmer, att hon beslöt icke gifta sig med honom; men visade honom dock vid alla tilfällen mycken tilgifvenhet och aktning.
WHITELOCKE kunde icke neka sanningen häraf, men undrade dock, at en Rådsherre så öppenhjertigt skulle omtala detta för en utlänning om sin tilkommande Konung.
With modernised spelling:
... I anledning härav tänkte han efter alla de presenter han fått och dem han här vid hovet givit, och voro de senare, utom vad han till drottningens lackajer, musici, garde, pager, trumpetare, kuskar m. m. frivilligt givit, till att därigenom befordra sin Republiks heder, följande:
Till drottningen åtta stone svarta engelska hingstar för dess vagn, samt fyra stycken goda ridhästar, till et värde av 1,000 pund sterling. En spegel, den han givit drottningen såsom sin valentine 100 pund, utom en rikt bunden engelsk Bibel, några stycken engelskt kläde, ett flaskfoder med likörer, och andra småsaker. ...
Till la belle comtesse, fru Ruthven och andra hovdamer engelska handskar, band, silkstrumpor m. m., varpå av dem sattes högt värde. ...
Härifrån begav han sig till drottningens rum och fördes strax av greve Tott inuti Hennes Majestäts sängkammare, varest de över en halv timme taltes vid.
Hon omtalte åter sin föresats att gå landvägen till Spa, men bad Whitelocke ej ännu nämna därom. Hon trodde så träffa honom vidare i Stockholm, men i annat fall ville hon skriva ett brev till protektor om det ämne de förut talts vid och skicka det då hon rekommenderade dess framlämnande och sakens befordrande hos Whitelocke.
Han upprepade åter de råd han förut lämnat Hennes Majestät, lovade draga försorg om brevet till protektor, samt, om så behövdes, så mycket hos sig stod, befordra Hennes Majestäts tjänst.
Drottningen åter tackade Whitelocke för sina uppriktiga råd, vilka hon lovade ihågkomma, utmärkte mycken aktning och tillgivenhet såväl för protektor som Whitelocke, och bad hon honom försäkra protektor om den uppriktiga tillgivenhet hon för honom, i vad omständigheter hon komme, skulle bära. Hon önskade Whitelocke därpå en lycklig resa, med ej mindre nåd och aktning, men ej så mycken munterhet som förut, varpå hon tvenne gånger lämnade honom att kyssa sin hand. ...
Efter honom [greve Johan Oxenstierna] ankom riksrådet Bengt Skytte, som öppenhjärtigt talte varjehanda om drottningens avsägelse och den nye konungen. Han gav även tydligen tillkänna den kallsinnighet han bar till Rikskanslern då han omtalte huru, uti prinsens och hela Rådets närvaro, drottningen ganska onådigt aftonen förut tilltalt denne herre. Anledningen därtill var att drottningen ibland annat begärt Elsey (Ösel) till en del av sin livgeding, varpå Rikskanslern svarat att man borde taga det i betänkande.
Drottningen svarade då: »Vad anledning tror I Eder äga att tvivla på min uppriktighet och huruvida det för riket kunde vara säkert att avlämna samma ö?«
Rikskancelleren sade sig aldrig hava satt detta i fråga, utan endast talt för Hennes Majestäts egen säkerhet, varpå drottningen svarade sig förstå svenska väl nog, samt att det alldeles icke anstod honom att tala ur en sådan ton. De övriga riksråden tyckte ej illa härom, och prinsen lämnade drottningen vad hon begärte, snarare mer än mindre, vilket av honom var ganska slugt.
Efter honom ankom riksrådet von der Linde, som ibland annat underrättade honom huru giftermål emellan drottningen och prinsen varit föreslaget, för vilken orsak prinsen ock blivit hitkallad ifrån Tyskland, samt att drottningen ej tyckts ohågad därföre. Men vid dess hitkomst emottog han honom med en kallsinnighet som förorsakades av det skvaller greve Magnus de la Gardie förde för drottningen, huru prinsen under dess vistande i Tyskland var ganska väl med några fruntimmer, vilka, sedan han gått i säng, brukade gå in uti dess sängkammare och där uppehålla sig någon del av natten, och att prinsen ofta brukade roa sig därmed; vid vilken underrättelse drottningen blev så förargad (som han sade) över det prinsen delat sina nöjen med andra fruntimmer att hon beslöt icke gifta sig med honom, men visade honom dock vid alla tillfällen mycken tillgivenhet och aktning.
Whitelocke kunde icke neka sanningen härav, men undrade dock att en rådsherre så öppenhjärtigt skulle omtala detta för en utlänning om sin tillkommande konung.
Contemporary Swedish translation (my own):
... Vid detta tillfälle tog Whitelocke hänsyn till de presenter som han hade i detta hov, förutom de många och många tacksamheter och belöningar som han tidigare hade skänkt många av drottningens underlägsna tjänare som musiker, vakter, pager, lakejer, trumpeter, kuskar, garderobsmän och andra; för vilken han hade varit liberal till en ansenlig summa, nödvändig för hans bedömning att göras för hans nations ära och behaglig med vad som ständigt hade varit av ambassadörer där före honom.
Utom dessa mindre saker sände han först till drottningen åtta stone svarta engelska hästar, mycket vackra, stora, tappra och nyttiga hästar till kusken, och nu i gott fall; fyra sadelhästar som han förut hade presenterat för henne, alla var på denna plats värda att säljas för 1000£. Spegeln som han gav drottningen när hon var hans valentine var värt 100£ förutom en engelsk Bibel rikt bunden, engelska prylar, ett skåp med sprit och andra mindre presenter. ...
Till la belle comtesse, fröken Jane Ruthven och andra damer framlade han engelska handskar, band, sidenstrumpor och liknande, som är av stor betydelse för dem. ...
Efter prinsen gjorde Whitelocke ett besök hos drottningen; greve Tott förde honom till hennes sängkammare, där de diskuterade omkring en halvtimme om Hennes Majestäts angelägenheter.
Hon nämnde återigen sitt syfte att gå till Spa och resa dit landvägen; hon önskade att Whitelocke inte skulle tala så mycket om det. Hon sade att hon kanske ännu kunde se honom i Stockholm; men om hon inte gjorde det, skulle hon skriva ett brev till protektorn och skicka det dit till Whitelocke, om vilket ämne de tidigare hade talat om.
Whitelocke rådde henne, som han gjort förut, och lovade att ta hand om hennes brev till protektorn och att förbättra hans intresse så gott han kunde för att genomföra vad Hennes Majestät önskade, ifall det skulle bli tillfälle därtill.
Hon tackade Whitelocke för hans råd, varmed hon verkade vara nöjd och beslutsam att iaktta det och uttryckte mycket stor respekt och tillgivenhet till protektorn och till Whitelocke, som hon ville försäkra protektorn, i Hennes Majestäts namn, om den uppriktiga tillgivenheten och den ära som hon bar honom och som hon borde fortsätta i vilket skick hon än skulle vara.
Hon önskade Whitelocke en lycklig resa, och med många komplimanger, full av stor respekt och artighet, men hon var inte så glad som hon hade varit tidigare. Hon gav honom två gånger sin hand för att kyssa, och så tog hon avsked med honom. ...
Riksråden Bengt Skytte kom på kvällen för att besöka Whitelocke och talade fritt med honom om att beröra drottningens avsägelse och deras nye konung och vittnade inte mycket om respekt för kanslern genom att informera Whitelocke att det igår på slottet var en stor förolämpning (som han kallade det) givit av drottningen till kanslern, före prinsen och de öfriga senatorerna, vars tillfälle handlade om ön Ösel, som drottningen önskade som en del av sin försörjning, till vilken kanslern sade att det var värt övervägandet.
Drottningen svarade: »Vad, ifrågasätts då min integritet?«
Kanslern svarade att han inte ifrågasatte Hennes Majestäts integritet, utan bara talade för hennes säkerhet och bättre tillfredsställelse i vad hon önskade.
Drottningen sade: »Jag förstår svenska tillräckligt bra, och det passade inte Er att ifrågasätta min integritet alls.«
Skytte sade att vid denna passage var resten av riksherrarna nöjda och att prinsen vid detta och alla andra tillfällen tycktes vara av drottningens sinne och ge henne mer än mindre av vad hon önskade, vilket var visdom i honom.
Riksråden von der Linde besökte Whitelocke och bland annat bekantade han honom med avsnitten i förslaget om att drottningen skulle ha gift sig med prinsen; att för detta ändamål prinsen sändes utur Tyskland, och drottningen verkade benägen till matchen. Men sedan prinsen hade kommit, använde hon honom med en egendomlighet som föranleddes av greve Magnus de la Gardies viskningar till drottningen att han, när prinsen var i Tyskland, var alltför bekant med några damer som brukade komma in i hans sängkammare när han låg i sängen och att stanna där, och att prinsen brukade ta sitt nöje med dem; över vilken information (sade han) drottningen blev så rasande att prinsen skulle gå till andra kvinnor att hon därpå beslutade att inte gifta sig med honom, men var annars mycket artig och full av respekt mot honom.
Whitelocke bestred inte äktheten av detta förhållande, utan förundrade sig över det från en riksråd som rörde vid honom som skulle bli konung och att använda så mycket frihet i ett sådant ämne för en främling. ...
Above: Kristina.
.jpg)
Above: Bulstrode Whitelocke.
Note: Elsey = Ösel, the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
,%20by%20S%C3%A9bastien%20Bourdon.JPG)
.jpg)
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
.jpg)
