Source:
Kvinnogestalter XVI.: Gustav II Adolfs syster, article written by Emma Saltzman for Husmodern: Organ för föreningen Martha, issue 5, pages 110 to 114, issue of May 1, 1927; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
The article:
KVINNOGESTALTER
XVI.
Gustav II Adolfs syster.
Sveriges hävder äro rika på märkliga kvinnogestalter, viljestarka och handlingskraftiga typer, bistra krigshjältars myndiga, driftiga husfruar, starka i kärlek men även i hat, oftast hårda som tiden de levat i. Det gör en människa av vår komplicerade, splittrade tid gott att någon gång betrakta denna stolta rad av helgjutna kvinnoskepnader, men man kan ej låta bli att samtidigt leta efter inslag av mildare, för oss mera fattbart slag. Och man letar icke förgäves.
På tröskeln till Sveriges glansfulla storhetstid möter oss i tronens omedelbara närhet en kvinna, vars karaktärs höga sedliga halt, och kvinnligt kärleksfulla väsen och vandel av samtidens vittnesbörd och av den historiska forskningen enhälligt erkänts och bekräftats. Det är Karl IX:s och hans första gemåls, den milda Marias av Pfalz, dotter, Gustav II Adolfs avhållna styvsyster Katarina, hon som blev föreningslänken icke blott mellan den egentliga Wasaätten och huset Pfalz-Zweibrücken, men även mellan detta och huset Holstein-Gottorp, i det konung Adolf Fredrik var hennes äldsta dotters avkomling i femte led, samt vidare med den i Sverige nu regerande dynastin Bernadotte sålunda, att konung Oscar I:s gemål Josefina var ättling i åttonde led av samma dotter till Katarina. I Sveriges konungalängd kan Katarina sägas vara en central gestalt.
Detta låter ju storståtligt, men sådant var varken prinsessan Katarinas väsen eller hennes eget levnadslopp, om det än tilldels förflöt inom konungaborgen.
Katarina föddes på Nyköpings slott den 12 november 1584, men redan innan hon hunnit fylla sitt femte levnadsår stod hon vid sin moders bår som dennas enda överlevande barn. I Karl IX:s andra gemål, Kristina av Holstein, fick hon en klok och rättrådig, om än sträng styvmoder och blev för denna viljestarka, statskloka drottning en foglig och kärleksfull dotter. Katarina var till sitt yttre icke skön, men behaglig och till sitt väsende livlig, älskvärd och vinnande. Hennes begåvning var ej av det glänsande slaget, ej heller ägde hon talanger, men hon var en klok och självständigt tänkande kvinna, icke viljelös, men taktfull, mjuk och foglig, from och den protestantiska bekännelsen varmt tillgiven, men ej trångbröstad i sin gudsfruktan. Harmoni av känsla och förstånd, av fasthet i det viktiga och eftergivenhet i det mindre väsentliga är utmärkande för Katarinas karaktär. Denna lyckliga blandning av möderne- och fädernearv gjorde henne till den goda genius hon blev i den kungliga familjekretsen, inom vilken det hetsiga Wasa-blodet nog så ofta kokade över; den gjorde henne omtyckt även utom densamma och skaffade henne talrika vänner bland hög och låg. För sin framför alla andra beundrade och avhållna tio år yngre broder Gustav II Adolf förblev hon städse den kära ”Kätchen”, hos vilken han i ungdomsåren fann tröst i sina kärlekssorger och vid mognare år förståelse och välbehövlig vila från regerings- och familjebekymmer. Hans förhållande till systern, säger Fryxell, är en lysande förebild för allt, som finnes skönt och ädelt i broderlig kärlek.
Vad hade väl varit naturligare än att Katarina tidigt hade blivit bortgift, såsom det plägade gå med prinsessor, — att skaffa friare åt en så älskvärd fröken borde ej heller hava fallit sig svårt? Måhända undanskötos dessa omsorger på grund av de allvarliga politiska tilldragelser, som inföllo under Katarinas ungdomsår, måhända voro föräldrarna obenägna att mista en dotter, som så väl behövdes och så ofta anlitades som hjälpreda och tröstarinna, som var så ägnad att taga moderlig vård om de yngre syskonen. På vad det än må hava berott, så stannade Katarina ända till sitt 29:de år i hemmet, ingalunda sysslolös — sådant kom ej i fråga vid den driftiga drottning Kerstins hov — men obemärkt, delande sin tid och sin ömhet mellan styvmor, syskon och den gamla, ännu levande farmodern Katharina Stenbock.
År 1613 betecknar en vändpunkt i Katarinas levnad. Om hösten, medan hovet vistades på Gripsholm, inträffade där en ung tysk furste från Rhen, Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken. Han var yngste sonen av en yngre gren av det kurfurstliga huset och som sådan en prins utan land. Han fördrev tiden med långväga resor, under vilka han förkovrade sina vid Heidelbergs universitet inhämtade kunskaper. Han hade ett fördelaktigt yttre och ett belevat sätt, var även skicklig i manliga idrotter. För Katarina tedde han sig dock främst som budbärare från hennes älskade moders land! Med allt detta vann han hennes hjärta. Visserligen var han fyra år yngre än Katarina, men detta hindrade honom ej att fatta tycke för den älskvärda prinsessan, detta så mycket mindre som förbindelsen måste hava tett sig för hans kloka, beräknande sinne som synnerligen fördelaktig. I Gustav Adolfs och änkedrottningens ögon motsvarade den fattige prinsen ingalunda de anspråk en konungadotter med rätta kunde hysa och även den i Örebro samlade riksdagen, för vilken Johan Kasimir framlade sin och prinsessans önskan, hyste stora betänkligheter. Men i denna, för henne så viktiga angelägenheter utvecklade den annars fogliga Katarina stor viljekraft. Visserligen fick prinsen göra en resa till sitt land för att där åt sin tilltänkta gemål utverka ”livgeding och morgongåva” och visserligen förflöt med dessa underhandlingar närmare ett år, — men de tu fingo dock slutligen varandra.
Bröllopet stod den 11 juni 1615 och de nygifta bosatte sig till en början på Västerås slott. De voro ett lyckligt par: Katarinas val av make var ju ett hjärteval och även Pfalzgreven fäste sig innerligt vid sin gemål. De svårigheter, som yppade sig under loppet av deras äktenskap, tyckas aldrig hava påverkat deras inbördes förhållande. Detta var i främsta rummet Katarinas förtjänst: hennes stora anpassningsförmåga och hennes kärleksfulla uppskattning av mannens förtjänster underlättade för henne uppgiften att stå under målsmanskapet av denne praktiskt duglige, rättrådige men till ytterlighet hushållsaktige och despotiske man.
Att detta giftermål därjämte innebar en stor lycka för Sverige kunde ingen då ana. Rikets herrar sågo snarare med misstrogna, oblida ögon på den fattige, tyske utbölingen och ville helst se honom draga sina färde. Det gjorde Johan Kasimir självmant, åtföljd av sin gemål tre år efter bröllopet, främst för att bevaka sina intressen i Pfalz, men därjämte för att, enligt sin kungliga svågers uppdrag, på nära håll iakttaga förhållandenas utveckling i Tyskland, och där verka för ett samgående med Sverige.
I fyra års tid vistades Katarina i sin makes och sin moders hemland, vars skönhet hon livligt beundrade och där hon av Johan Kasimirs släkt blev vänligt bemött, men där den svenska kungadottern tyvärr fick pröva på många umbäranden, ja ofta befinna sig i ytterligt ekonomiskt trångmål. Pfalzgrevens slott visade sig vara ”ett liderligt logement”. Visserligen påbegynte han byggandet av ett nytt, präktigt sådant, men krigstillståndet tvang Katarina att söka en tryggare tillflyktsort i Strassburg. Johan Kasimir fick mest vara borta. Gustav Adolf lämnade åt systern då och då ekonomisk hjälp, men den orofyllda tiden bjöd även honom att iakttaga sparsamhet. Så beslöt han slutligen att föreslå den pfalz-grevliga familjen en återflyttning till Sverige, där han var bättre i stånd att bereda den en anständig och tryggad tillvaro. Johan Kasimirs självkänsla uppreste sig i förstone mot att göra sig helt beroende av svågerns gunst, men ett upprepande av förslaget förmådde honom att giva vika.
År 1622 återvände Katarina till sitt älskade fosterland för att aldrig mera lämna det. Gustav Adolf lyckades, trots många betänkligheter från rådets sida, att ställa det väl för syster och svåger. Johan Kasimir fick i förläning Stegeborgs slott och län, samt längre fram en pension; dessutom erhöll Katarina två gods att själv råda över.
Vid sin återkomst till Sverige fann Katarina släkt- och vänkretsen glesnad: döden hade krävt många offer. Men än levde änkedrottning Kristina, till vilken Katarinas förhållande nu blev innerligare än någonsin. Och så hade kungens unga gemål, Maria Eleonora, tillkommit, vars lidelsefulla kärlek och beundran för sin make fann livlig genklang i systerns hjärta.
Den viktigaste händelsen efter hemkomsten var dock sonens födelse, hans, som efter morfar och morbror erhöll namnen Karl Gustav. Härmed uppfyllde Katarina Gustav Adolfs i sammanhang med hennes bröllop uttalade förhoppning, att hon åt honom skulle föda en efterföljare på tronen; därmed skänkte hon Sverige den förste av dess stora Karlar och blev så den rätta ”Karlamodern”!
På Stegeborg förflöto Katarinas dagar under trägna omsorger om barn, gods och husfolk. Johan Kasimir var ofta borta i konungens ärenden och då var det konstigt nog att sköta allt honom till nöje. Ledd av sitt despotiska lynne och av sparsa[m]hetsskäl höll Pfalz-greven hushållningens tyglar stramt i egen hand och lämnade sin gemål mer än rådligt var i okunnighet om sina avsikter och förehavanden, undergrävande därmed hennes myndighet gentemot underhavande och tjänare. Katarina erkände villigt hans större ekonomiska förmåga, men hon kunde ej undgå att känna olägenheterna av detta hans förfarande. Hon själv var icke opraktisk, men frikostig, småaktig beräkning låg icke för henne, och härsklystnad var henne främmande. Hon var, i motsats till många av sina gelikar dåförtiden, mera maka och moder än härskarinna i huset — hennes flitiga brevväxling med maken, då hon var skild från honom vittnar vältaligt om hennes innerliga inlevelse i barnkammarens fröjder och bekymmer, om hennes varma religiositet, men även om hennes förmåga att höja blick och tankar utöver de egna familjeintressena till tidens stora välvningar, i vilka hennes beundrade broder deltog.
Kriget i Tyskland var för Katarina aldrig en kamp om makten staterna emellan, det var protestantismens stora och rättmätiga strid mot katolicismen. Att Gustav Adolfs syster, med vilken han ofta stod i förtroligt tankeutbyte, så uppfattade saken, tyder ovillkorligen på att denna synpunkt var väsentlig även för honom, om den än icke kunde vara den enda för honom gällande.
När konungen år 1630 stod i beråd att begiva sig ut till Tyskland, förnyade han ett tidigare gjort förslag, att hans gemål skulle följa efter och Katarina i så fall övertaga vården av deras dotter. Så skedde även och Pfalzgrevinnan flyttade 1631 till den femåriga Kristina i Stockholm, medtagande dit de tre äldre av sina fem barn, medan de två yngre lämnades på Stegeborg i säker och trogen vård av två tillgivna och i den pfalzgrevliga familjens tjänst beprövade hjälpredor. Även Johan Kasimir vistades då i Stockholm, emedan konungen ombetrott svågern med skötseln av Räknekammaren.
Innan två år förflutit kom dödsbudet från Lützen, som försänkte Sverige i djupaste sorg. Pfalzgrevinnan sörjde med sitt land, men hon hade även skäl att sörja å sin familjs vägnar. Emot all förmodan efterlämnade Gustav Adolf intet dokument, som tillförsäkrade denna några som helst rättigheter i Sverige. Mer än Katarina tog sig Johan Kasimir därav. Han framställde inför förmyndarregeringen gång på gång krav och anspråk, som illa upptogos. Mot Katarina iakttogs nödig hänsyn, men hennes make behandlades så pass snöpligt, att han drog sig tillbaka till Stegeborg, dit även Katarina, efter Maria Eleonoras hemkomst, följde. Makarna voro bägge oroliga för de sinas framtid — barnen innehade ju icke ens svenskt adelskap —, men medan hon i sitt förtroende förhöll sig värdigt och lugnt, fortsatte han tyvärr trakasserierna med regeringen.
Först med rikskanslern Axel Oxenstjernas återkomst till Sverige förändrades läget. Icke som om han hyst sympati för eller velat taga hänsyn till Pfalzgreven och hans anspråk, men han insåg, att den unga drottningens uppfostran ej utan våda kunde längre lämnas i moderns hand, vars besynnerligheter blivit allt mera uppenbara. Förmyndarregeringen beslöt därför att, ihågkommande den store konungens egen tidigare åtgärd, anförtro Kristinas vård och uppfostran åt pfalzgrevinnan Katarina, som finge hava med sig alla sina barn, och skulle dessa uppfostras tillsammans med drottningen. Endast Pfalzgreven lämnades helt och hållet åsido. För Katarina fanns intet val: Gustav Adolfs minne och de egna barnens väl voro förpliktande, bjudande!
Makarna fingo skiljas, denna gång dock så att det var han, som stannade hemma. Flitig och regelbunden brevväxling ersatte samvaron. Pfalzgreven bibehöll vården om familjens ekonomi, så att Katarina in i det sista förblev beroende av hans ofta småaktiga sparsamhet, om än den nya ställningen förlänade henne större självkänsla, gjorde henne till familjens huvud.
Denna hedrande ställning var ej utan sina vanskligheter. Att foga sig i förmyndarregeringens överinseende var ingalunda det svåraste. Visserligen var förhållandet mellan Katarina och Axel Oxenstjerna vid denna tid något spänt: hon såg i honom sin makes motståndare, medan han tycktes befara, att hon kunde utnyttja sitt inflytande till den egna familjens fördel. Men hon böjde sig som alla andra för hans överlägsenhet, varjämte hans intresse för hennes sons, Karl Gustavs, studier gottgjorde mycket i moderns ögon. Värre var att tåla avundsjuka damers småaktiga intriger, förtal och stickord, men värst av allt att bevittna änkedrottning Maria Eleonoras tilltagande oresonlighet och oberäknelighet. Med sin myndlings moder, mer än med någon annan, ville Katarina stå på god fot och hon sörjde uppriktigt över att ej i längden kunna gilla och försvara den älskade broderns änka. Längtan hem till mannen övermannade henne ibland och hon frågade sig, om hon handlat rätt i att övergiva honom och hemmet.
Katarinas oförvitliga karaktär och orubbliga pliktrohet höllo dock stånd mot förtret, svårigheter och känsloanfäktelser. Stor hugnad beredde henne sonen Karl Gustavs lovande framsteg och man kan taga för givet, att det goda kamratskapet och den innerliga vänskapen, som då rådde mellan honom och den unga drottningen, ingåvo modern glada, om än tysta förhoppningar för hans framtid. Dessas förverkligande, som skedde i något annan form än hon möjligen föreställt sig, upplevde hon icke.
Katarinas hälsa hade varit vacklande alltsedan hennes yngsta barns, sonen Adolf Johans födelse, som inträffade då hon redan fyllt 40 år [sic]. Under år 1638 avtogo hennes krafter märkbart och den 7 december samma år insjuknade hon häftigt. Följande dag inföll emellertid drottningens födelsedag och Katarina ville ej försumma att till sin avhållna myndling personligen framföra sina lyckönskningar till de fyllda tolv åren. Denna ansträngning bröt hennes krafter och hon fick intaga sängen. Katarina beredde sig lugnt till döden. Gripande voro hennes sista samtal med riksrådets medlemmar, hennes allvarsord till de egna barnen och hennes förmaningar till Kristina att med kärlek tänka på sin mor och än mer på sitt folks och sitt fäderneslands välfärd. Riksrådet Per Brahe uppmanade Kristina att bedja Gud om att få behålla sin faster, som för henne vore mera värd än halva konungariket. Lugnt och stilla, så att de kringstående knappast märkte det, avsomnade Pfalzgrevinnan den 13 december.
Katarina, omtänksam om mannen in i det sista, ville ej skrämma honom med en förhastad underrättelse om sin sjukdom. Så kom det sig, att Johan Kasimir ej var närvarande vid sin makas sista stunder. För honom var hennes död ett hårt slag och även en anledning till stor oro, ty nu skulle det visa sig om det fanns plats i Sverige för honom och hans barn. Men oron lugnades vid åsynen av all den höga uppskattning, som nu kom den avlidna till del, och den allmänna saknad hon lämnade efter sig. Axel Oxenstjerna skrev till honom, att han hellre hade för andra gången begravat sin mor, än sett denna ädla furstinna i förtid ryckas bort. Den unga drottningen yttrade till Katarina[s] äldste dotter, att hon nu ville vara en mor för henne och hennes syskon och framtiden visade att där var allvar i löftet. Vid begravningsförberedelserna åsidosattes ingenting, som kunde hedra den avlidnas minne. Pfalzgrevinnan Katarina begrovs den 5 februari i Strängnäs domkyrka, där hon vilar vid sidan av sina föräldrar. Hennes namn och minne äro inristade i hävderna!
Emma Saltzman.
English translation (my own):
FEMALE FIGURES
XVI.
Gustav II Adolf's sister.
Sweden's history is rich in remarkable female figures, strong-willed and energetic types, the mature, enterprising housewives of grim war heroes, strong in love but also in hate, often as harsh as the time they lived in. It does a person of our complicated, fragmented time good to sometimes look at this proud line of solid female figures, but one cannot help but simultaneously look for elements of a gentler kind, more comprehensible to us. And one does not search in vain.
On the threshold of Sweden's glorious age of greatness, we meet in the immediate vicinity of the throne a woman whose high moral character and femininely loving nature and conduct have been unanimously recognised and confirmed by contemporary testimony and by historical research. It is the daughter of Karl IX and his first wife, the gentle Maria of the Palatinate, Gustav II Adolf's beloved stepsister Katarina, who became the connecting link not only between the actual Vasa family and the House of Palatinate-Zweibrücken, but also between this and the House of Holstein-Gottorp, in which King Adolf Frederik was a descendant of her eldest daughter in the fifth degree, and further with the Bernadotte dynasty now ruling in Sweden, in that King Oscar I's wife Josefina was a descendant in the eighth degree of the same daughter of Katarina. In the royal line of Sweden, Katarina can be said to be a central figure.
This does sound grandiose, but such was neither Princess Katarina's nature nor the course of her own life, even though it partly took place within the royal castle.
Katarina was born at Nyköping Castle on November 12, 1584, but before she had even reached the age of five she stood at her mother's bier as her only surviving child. In Karl IX's second wife, Christina of Holstein, she had a wise and upright, albeit strict, stepmother, and became an obedient and loving daughter to this strong-willed, statesmanlike queen. Katarina was not beautiful in appearance, but pleasant and lively, lovable and winning in character. Her gifts were not of the brilliant kind, nor did she possess any talents, but she was a wise and independent-minded woman, not weak-willed, but tactful, soft and obedient, pious and warmly devoted to the Protestant confession, but not narrow-minded in her fear of God. Harmony of feeling and understanding, of firmness in the important and yielding in the less essential are characteristic of Katarina's character. This happy mixture of maternal and paternal heritage made her the good genius she became in the royal family circle, within which the fiery Vasa blood so often boiled over; it made her popular even outside it and gained her numerous friends among high and low. For her brother Gustav II Adolf, who was admired and loved above all others and was ten years younger than her, she always remained the dear "Käthchen", in whom he found comfort in his love sorrows in his youth and, in his more mature years, understanding and much-needed rest from the worries of government and family. His relationship with his sister, says Fryxell, is a shining example of everything that is beautiful and noble in brotherly love.
What could have been more natural than that Katarina had been married off early, as was the custom with princesses, — finding suitors for such a lovely young lady should not have been difficult? Perhaps these concerns were neglected because of the serious political events that occurred during Katarina's youth; perhaps her parents were unwilling to lose a daughter who was so much needed and so often called upon as a helper and comforter, who was so suited to take maternal care of the younger siblings. Whatever the reason, Katarina remained at home until she was 29 years old, by no means idle — such was out of the question at the court of the energetic Queen Kerstin, — but unnoticed, dividing her time and her affection between her stepmother, siblings and her old, still living paternal grandmother Katarina Stenbock.
The year 1613 marked a turning point in Katarina's life. In the autumn, while the court was staying at Gripsholm, a young German prince from the Rhine, Johan Kasimir of Palatinate-Zweibrücken, arrived there. He was the youngest son of a younger branch of the Electoral House, and, as such, a prince without a country. He spent his time on long journeys, during which he improved his knowledge acquired at the University of Heidelberg. He had an advantageous appearance and a well-mannered manner, and was also skilled in manly sports. To Katarina, however, he appeared primarily as a messenger from her beloved mother's country! With all this he won her heart. Although he was four years younger than Katarina, this did not prevent him from taking a liking to the lovely princess, much less as the connection must have appeared to his wise, calculating mind as particularly advantageous. In the eyes of Gustav Adolf and the Dowager Queen, the poor prince did not in any way correspond to the claims that a king's daughter could rightfully have, and even the parliament assembled in Örebro, to which Johan Kasimir presented his and the princess's wishes, had great misgivings. But in this, for her, so important matter, the otherwise docile Katarina developed great willpower. It is true that the prince had to make a journey to his country to obtain "a dower estate and a morning gift" for his intended wife, and it is true that these negotiations took almost a year — but the two finally got each other.
The wedding took place on June 11, 1615, and the newlyweds initially settled at Västerås Castle. They were a happy couple: Katarina's choice of husband was a choice of the heart, and the Count Palatine also became deeply attached to his wife. The difficulties that arose during the course of their marriage seem never to have affected their relationship. This was primarily Katarina's merit: her great adaptability and her loving appreciation of her husband's merits made it easier for her to be under the guardianship of this practically capable, upright but extremely domestic and despotic man.
That this marriage also meant great happiness for Sweden, no one could have guessed at the time. The lords of the realm rather looked with distrustful, unfriendly eyes at the poor, German outcast and would rather see him go. Johan Kasimir did this of his own accord, accompanied by his wife three years after the wedding, primarily to guard his interests in the Palatinate, but also to, according to his royal brother-in-law's assignment, closely observe the development of conditions in Germany and there work for a union with Sweden.
For four years, Katarina stayed in her husband's and mother's homeland, whose beauty she greatly admired and where she was kindly received by Johan Kasimir's family, but where the Swedish king's daughter unfortunately had to experience many hardships, and often found herself in extreme financial hardship. The Count Palatine's castle turned out to be "a shabby lodging". He did indeed begin the construction of a new, magnificent one, but the state of war forced Katarina to seek a safer refuge in Strassburg. Johan Kasimir had to be away most of the time. Gustav Adolf left his sister financial help from time to time, but the troubled times also forced him to be frugal. So he finally decided to suggest to the Count Palatine's family that they move back to Sweden, where he was better able to provide them with a decent and secure existence. Johan Kasimir's self-esteem initially rebelled against making himself completely dependent on his brother-in-law's favour, but a repetition of the suggestion made him give in.
In 1622, Katarina returned to her beloved homeland, never to leave it again. Gustav Adolf, despite many misgivings on the part of the Council, managed to make things right for his sister and brother-in-law. Johan Kasimir received the castle and county of Stegeborg as a fiefdom, and later a pension; Katarina also received two estates to manage herself.
Upon her return to Sweden, Katarina found her circle of relatives and friends thinned: death had claimed many victims. But Dowager Queen Christina was still alive, with whom Katarina's relationship now became more intimate than ever. And then came the King's young wife, Maria Eleonora, whose passionate love and admiration for her husband found a lively echo in his sister's heart.
The most important event after returning home, however, was the birth of her son, who was named Karl Gustav, after his maternal grandfather and maternal uncle. In this way, Katarina fulfilled Gustav Adolf's expressed hope in connection with her wedding that she would give birth to a successor to the throne; thus she gave Sweden the first of its great Karls, and thus became the true "mother of the Karls"!
At Stegeborg, Katarina's days passed in persistent care of children, estates and household. Johan Kasimir was often away on the King's business, and then it was strange enough to manage everything to his pleasure. Led by his despotic disposition and for reasons of thrift, the Count Palatine held the reins of the household tightly in his own hands and left his wife more than was advisable in ignorance of his intentions and activities, thereby undermining her authority over the household and servants. Katarina willingly acknowledged his greater economic ability, but she could not help feeling the inconveniences of this approach of his. She herself was not impractical, but generous, petty calculation was not for her, and a desire to dominate was foreign to her. She was, unlike many of her peers at the time, more a wife and mother than a mistress of the household — her frequent correspondence with her husband, when she was separated from him, testifies eloquently to her heartfelt empathy with the joys and worries of the nursery, to her warm religiosity, but also to her ability to raise her gaze and thoughts beyond her own family interests to the great events of the time, in which her admired brother participated.
For Katarina, the war in Germany was never a struggle for power between states, it was the great and legitimate struggle of Protestantism against Catholicism. That Gustav Adolf's sister, with whom he often had a confidential exchange of thoughts, understood the matter in this way certainly indicates that this point of view was also essential for him, even if it could not be the only one that applied to him.
When the King was about to set out for Germany in 1630, he renewed a previously made proposal that his wife should follow and that Katarina would then take over the care of their daughter. This was also done, and in 1631 the Countess Palatine moved to be with the five year old Kristina in Stockholm, taking the three older of her five children there, while the two younger ones were left at Stegeborg in the safe and faithful care of two devoted helpers who had been tried and tested in the service of the Count Palatine's family. Johan Kasimir also stayed in Stockholm at that time, because the King had entrusted his brother-in-law with the care of the Chamber of Accounts.
Before two years had passed, the death notification came from Lützen, plunging Sweden into the deepest mourning. The Countess Palatine mourned with her country, but she also had reason to mourn on behalf of her family. Against all odds, Gustav Adolf left no document that would have assured her of any rights in Sweden. Johan Kasimir took more advantage of this than Katarina. He repeatedly presented demands and claims to the regency government, which were poorly received. Katarina was given due consideration, but her husband was treated so harshly that he withdrew to Stegeborg, where Katarina also followed after Maria Eleonora's return. Both spouses were worried about their future — the children did not even hold Swedish nobility — but while she behaved with dignity and calmness in her confidence, he unfortunately continued to harass the government.
Only with the return of the Grand Chancellor Axel Oxenstierna to Sweden did the situation change. Not that he had any sympathy for or wanted to take into account the Count Palatine and his claims, but he realised that the young Queen's upbringing could no longer be left without danger in the hands of her mother, whose eccentricities had become increasingly obvious. The regency government therefore decided, remembering the great King's own previous action, to entrust Kristina's care and upbringing to the Countess Palatine Katarina, who was allowed to bring all her children with her, and they were to be raised together with the Queen. Only the Count Palatine was left completely aside. For Katarina there was no choice: Gustav Adolf's memory and the well-being of her own children were binding, compelling!
The couple had to separate, this time, however, so that he was the one who stayed at home. Diligent and regular correspondence replaced the time spent together. The Count Palatine maintained the care of the family finances, so that until the very end Katarina remained dependent on his often petty thrift, although the new position gave her greater self-esteem and made her the head of the family.
This honourable position was not without its difficulties. To submit to the supervision of the regency government was by no means the most difficult thing. Admittedly, the relationship between Katarina and Axel Oxenstierna was somewhat tense at this time: she saw in him her husband's opponent, while he seemed to fear that she could use her influence to the advantage of her own family. But she, like everyone else, bowed to his superiority, which, moreover, his interest in the studies of her son, Karl Gustav, made up for a lot in his mother's eyes. Worse was to endure the petty intrigues, slander and insinuations of jealous ladies, but worst of all to witness the increasing unreasonableness and unpredictability of the Dowager Queen Maria Eleonora. With the mother of her ward, more than with anyone else, Katarina wanted to be on good terms, and she sincerely grieved that she would not be able to like and defend her beloved brother's widow in the long run. The longing to go home to her husband sometimes overpowered her, and she asked herself if she had done the right thing in abandoning him and their home.
Katarina's irreproachable character and unwavering devotion to duty, however, withstood annoyance, difficulties and emotional attacks. She was greatly comforted by the promising progress of her son Karl Gustav, and it can be taken for granted that the good companionship and the intimate friendship that then existed between him and the young Queen gave his mother happy, if silent, hopes for his future. She did not experience the realisation of these hopes, which took place in quite another form than she had possibly imagined.
Katarina's health had been shaky ever since the birth of her youngest child, her son Adolf Johan, which occurred when she was already 40 years old [sic]. During the year 1638 her strength declined noticeably, and on December 7 of that year she fell seriously ill. The following day, however, was the Queen's birthday, and Katarina did not want to neglect to personally convey her best wishes to her beloved ward on turning twelve years old. This effort broke her strength, and she had to take to bed. Katarina calmly prepared for death. Her last conversations with the members of the Council of the Realm were poignant, her solemn words to her own children and her admonitions to Kristina to think with love of her mother and even more of the welfare of her people and her Fatherland. The councilman Per Brahe urged Kristina to pray to God that she might get to keep her aunt, who was worth more to her than half the kingdom. Calmly and quietly, so that those around her hardly noticed, the Countess Palatine passed away on December 13.
Katarina, considerate of her husband to the last, did not want to frighten him with hasty news of her illness. It so happened that Johan Kasimir was not present during his wife's last moments. For him, her death was a hard blow and also a cause for great concern, for now it would be seen whether there was room in Sweden for him and his children. But his concern was calmed by the sight of all the high esteem in which the deceased woman was now held, and the general longing she left behind her. Axel Oxenstierna wrote to him that he would rather have buried his mother for the second time than see this noble princess taken away prematurely. The young Queen told Katarina's eldest daughter that she would now be a mother to her and her siblings, and the future showed that there was seriousness in the promise. In the funeral preparations, nothing was overlooked that could honour the memory of the deceased woman. Countess Palatine Katarina was buried on February 5 in Strängnäs Cathedral, where she rests beside her parents. Her name and memory are engraved in history!
Emma Saltzman.
Note: morning gift = a gift, here in the form of property, given by a man to his wife the morning after their wedding in Germanic cultures.
.jpg)
_-_Nationalmuseum_-_39839.tif.jpg)
_-_Nationalmuseum_-_15921.jpg)
.jpeg)
.jpeg)
%20(2).jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpg)
