Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 4, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1760
The aphorisms:
1. Ce qu'on appelle luxe est nécessaire à la République, & pourvu qu'on ne dérobe pas, qu'on ne fasse pas de dettes qu'on ne puisse payer, on peut y fournir sans scrupule, même avec mérite; puisque c'est une espéce d'aumône secrete qui peut être fort agréable à Dieu, quoiqu'elle ne soit pas agréable aux Bigots, qui regardent les gens à petit colet, comme les seuls arbitres souverains des bourses.
2. La propreté, la négligence, la mode, sur-tout la commodité & l'honnêteté, doivent s'observer dans les habits.
3. Il y a des gens assez sots pour se rendre esclaves & martyrs de leurs habits & des modes; & on est bien malheureux quand on n'est occupé tout le tems de sa vie qu'entre un miroir & un peigne.
4. Il ne faut pas qu'un honnête-homme employe un tems considérable ni à son manger, ni à son ajustement; un quart-d'heure suffit pour cela en vingt-quatre heures; pour le repos, trois ou quatre heures peuvent suffire à un homme occupé, quelquefois plus, quelquefois moins, selon la complexion & les affaires.
5. Dans les Fêtes & les Assemblées publiques il faut être quelquefois magnifique, mais toujours propre & d'un air galant.
6. On doit porter les points & le beau linge, le satin, les moires, le velours, les riches brocarts & le pourpre même avec le mépris qu'on auroit pour un sac de grosse toile; quelquefois ces superbes habits incommodent plus, & couvrent souvent un cœur fort humble & pénitent; au-lieu que les haires & les sacs cachent souvent bien de l'orgueil & de la présomption.
7. L'extérieur des hommes nous impose souvent, il ne faut pas s'y fier; Dieu seul ne se trompe jamais.
8. On ne sauroit réussir en rien sans la justice & la force; il faut l'une & l'autre pour pousser tous les grands desseins; mais les conjonctures font aussi réussir souvent, où la justice & la force échouent.
9. La seule force résiste à la force, & la fortune en décide. La force ne consiste pas dans le nombre, la victoire se donne aux plus braves, ou aux plus heureux.
10. Le destin, la fortune, le hazard, la victoire, ne sont que les exécuteurs de la volonté de Dieu, ou plutôt sa volonté même, qui régle & décide toutes choses: rien ne peut & ne doit lui résister.
11. Je tiens que les Sages de l'Antiquité n'adoroient qu'un Dieu sous toutes ces figures & sous tous ces noms différens. Macrobe prouve avec beaucoup de savoir, qu'on n'adoroit que le Soleil. Il auroit mieux fait s'il eût dit, que sous la figure du Soleil même on adoroit le vrai Dieu, Auteur & Créateur de toutes choses.
12. L'Education de la Jeunesse devroit être un des principaux soins du Prince; de-là dépend le bonheur, la félicité, & la gloire d'un Etat.
13. Rien n'est plus pernicieux que l'oisiveté; il vaut presque mieux faire du mal que de ne rien faire dans ce Monde.
14. Il ne faut pas croire que les Religieux & Religieuses soient des gens inutiles dans le Monde, ils ont embrassé la plus noble de toutes les professions. Leur oisiveté, qui ne s'occupe que de Dieu, est digne d'envie: on doit faire grande estime de leur vocation.
15. S'il y en a de méchans parmi eux, il ne faut pas s'en étonner; il y en a trop pour être tous bons. Il faut estimer & honorer ceux qui sont bons, & avoir pitié des autres.
16. On devroit permettre à tous ceux qui le desirent, de sortir de Religion, sans blesser ni leur honneur ni leur conscience. Ce seroit l'unique moyen de sanctifier les Religions & les Hommes. Telle personne seroit sainte si elle étoit dans le Siécle, qui ne sauroit le devenir dans la Religion.
17. De quelque maniére qu'on se déguise & qu'on se change, l'homme porte par-tout ses foiblesses & ses desirs; on ne s'en dépouille pas pour changer de figure ni d'habit; on est toujours le même, & souvent en croyant devenir meilleur on devient pire.
18. On devroit tenir pour suspectes toutes les nouveautés & singularités, & les bien examiner avant que de les autoriser.
19. Les rigueurs & les réformes de la primitive Eglise ne sont plus de saison. Ceux qui sont entêtés de les rétablir ne réussiront jamais, & feroient plus de mal que de bien s'ils y réussissoient.
20. Un Prince doit tâcher d'enrichir tous ses Sujets autant qu'il est possible; mais il ne doit jamais enrichir personne assez, ni la rendre si puissante, qu'elle puisse former une rebellion, ou une guerre intestine.
21. Les rebellions s'éteignent mieux en pardonnant qu'en châtiant.
22. Les gens qui n'ont rien à perdre sont dangereux dans un Etat, s'ils ont du cœur: il faut ou les employer ou les perdre: le plus généreux, & le plus sûr, est de les employer pour les rendre contens.
23. On doit soutenir les Serviteurs, les Ministres, quand ils agissent selon les ordres qu'on leur a donnés; mais quand ils font des sottises de leur chef, c'est une foiblesse au Prince de les soutenir; & l'on doit agir avec eux d'une maniere à leur faire connoître qu'ils ne sauroient faire des sottises impunément.
24. Les présens des Princes doivent enrichir, ou du moins accommoder les gens qui les reçoivent: il est presque honteux d'en faire d'autres.
25. L'Or, l'Argent, les Pierreries, & autres choses précieuses doivent entrer dans les présens des Princes selon les qualités des personnes à qui on en fait.
26. Il faut juger par soi-même des services & des mérites des hommes; leurs propres actions doivent seules leur nuire, ou les servir auprès des Princes; & l'on doit tenir pour suspect & le bien & le mal que les Ministres disent les uns des autres.
27. Les Nains, les Bouffons & autres sortes de gens semblables, sont des oiseaux de mauvais augure pour les gens d'honneur, quand ils ont accès auprès des Princes.
28. Ces sortes de gens disent quelquefois des vérités que d'autres n'osent dire; mais on les fait aussi parler comme on veut; & ce sont toujours des canailles.
29. Le tems de tous les hommes est précieux, mais celui des Princes l'est si fort, que tous les momens qu'ils perdent, coûtent trop cher & à eux-mêmes & au Public.
30. Il y a des choses qu'il ne faut ni faire ni dire; il y en a qu'il faut faire & ne dire pas; il y en a qu'il faut dire & ne pas faire; il y en a qu'il faut & dire & faire & faire sans balancer.
31. Il seroit à souhaitter que les Princes s'abstinssent entiérement de l'amour, mais je le crois presque impossible, & je suis persuadée que ce défaut est le moindre de tous ceux où tombent les Princes, pourvu qu'ils ne touchent pas aux femmes d'autrui, & qu'ils ne forcent personne à leur complaire.
32. Il faut pourtant qu'ils se possédent assez pour que le plaisir de l'amour ne leur fasse pas perdre le tems, ni les occasions de vaquer à leur devoir, comme il faut.
33. Quelque amoureux que soit un Prince, il ne doit jamais souffrir qu'une Maîtresse ait connoissance ou part aux affaires; il ne faut pas qu'elle soit la dispensatrice des charges, des emplois, ou des graces du Prince. Enfin il faut qu'elle régne dans le cœur du Prince, mais non pas dans son Etat.
34. Une Maîtresse doit encore régner dans les Bals, dans les Assemblées, dans toutes les Fêtes de magnificence & de galanterie, où son régne doit être borné.
35. Un Prince qui est marié, doit en user de-même avec sa Femme, & le nom de Reine ne lui doit donner rien de plus. Elle doit régner dans le cœur du Roi, partager son lit, mais non pas son Trône. Elle doit lui tenir lieu d'une Maîtresse. Il n'en doit pas avoir d'autres sous peine de se rendre indigne de sa fortune & de son rang.
36. La Loi Salique qui exclut les Femmes du Trône, est très-juste: les Femmes ne devroient jamais régner, & s'il y en a, ce dont je doute, qui ont fait des merveilles sur le Trône, on ne doit pas compter là-dessus: ce sont des exemples si rares, qu'ils ne doivent pas tirer à conséquence.
37. Le Sexe est d'un grand embarras, & un très-grand obstacle à la vertu & au mérite; ce défaut de la nature est le plus grand qu'on puisse avoir; il est presque incorrigible, & peu de personnes se sont tirées avec honneur de cet embarras.
38. Les vertus des Femmes sont si incompatibles avec les vertus & les talens requis pour le Trône, qu'il faut qu'elles ne renoncent pas moins à toutes leurs vertus & bonnes qualités, qu'à leurs foiblesses & à leurs défauts, si elles veulent se rendre dignes de régner; cela les expose à mille inconvéniens; mais si elles n'y renoncent pas, elles rendent ridicules & leurs personnes & leur gouvernement.
39. Un Prince qui laisse un Pupille, a grand tort de donner la tutéle du Roi & du Royaume à sa Femme; la Mére d'un Roi ne devroit avoir d'autre emploi que celui de vaquer à la conservation de la santé & de la vie du Roi son Fils, & l'on devroit borner toute son autorité à cette seule occupation. Du reste elle ne doit avoir aucune connoissance des affaires, ni aucun pouvoir. Il faudroit former un Conseil qui fit tout à la pluralité des voix: ce Conseil devroit avoir soin de l'éducation du Prince, & la premiére chose qu'il faudroit faire, seroit de le séparer de sa Mére pour lui inspirer des sentimens dignes de son rang, & lui apprendre son devoir, ce dont les Méres sont incapables: un grand Roi en usa ainsi, & l'on s'en trouva bien.
40. On donne à la plupart des Princes une si mauvaise éducation, qu'il est presque impossible qu'ils soient honnêtes-gens; & si, malgre tous les soins qu'on prend pour rendre les Princes sots, ils réussissent à devenir grands Princes, ils méritent l'admiration des hommes, comme des miracles de la Nature & de la Grace.
41. Dieu fait quelquefois ces miracles, mais rarement: heureux le peuple à qui Dieu fait présent d'un Prince tel qu'il doit être!
42. Toute Femme qui veut se divertir, a besoin d'un mari; elle ne sauroit s'en passer.
43. Les Femmes ne se marient que pour se mettre en liberté, & elles aiment mieux avoir un vieux mari que de n'en avoir pas.
44. Il faut plus de cœur pour s'exposer aux malheurs du Mariage, qu'à ceux de la Guerre, & j'admire le courage de tous ceux qui se marient; mais on fait ce terrible contract comme toutes les autres choses de la vie, dont on ne considére presque pas l'importance, ni à quoi l'on s'engage.
45. Socrate disoit, «si tu te maries, ou que tu ne te maries pas, tu t'en repentiras.» Moi je crois que tout homme qui se marie s'en repentira infailliblement; mais je ne vois pas pourquoi on se repentiroit de ne s'être pas marié; j'en puis juger par expérience.
46. La réputation, la crainte de devenir enceintes, celle des maux vénériens qui sont si horribles, si communs même parmi les hommes de la plus grande qualité, retiennent plus de femmes dans l'honnêteté, que la crainte & l'amour de Dieu, qui devroit l'emporter sur toute autre crainte.
47. J'estime fort tous ceux qui sont chastes par vertu; mais ceux qui ne le sont que par la froideur de leur tempérament, ne sont jamais bons à rien.
48. On doit uniquement faire le bien & s'absentir du mal en vue de Dieu & pour sa propre conscience; on ne doit rien chercher hors de-là. Après Dieu on doit avoir plus de respect pour soi-même, que pour toute la Terre.
49. Quand on sacrifie à Dieu sa fortune, son intérêt, sa gloire, & toutes ses espérances, ce sacrifice est grand, & coûte bien cher à celui qui le fait; il est plus grand que celui de ce fils unique du vieux tems: mais tout homme qui sacrifie à Dieu la passion d'un véritable & ardent amour, fait quelque chose de plus; on ne sauroit concevoir la grandeur de ce sacrifice, celui de la vie même n'y est pas comparable; & je pense que c'est le plus grand quoique le plus secret des martyres.
50. Quand Dieu ne donneroit pas de si grandes récompenses à la vertu, on devroit néanmoins la pratiquer pour elle-même.
51. Il faut être bien persuadé que la vertu donne à ceux qui la possédent, les joyes & des satisfactions que rien ne peut égaler ici-bas.
52. Il n'y a pas de grand plaisir au monde, que celui de savoir s'abstenir, quand il le faut, des plus sensibles plaisirs.
53. La patience n'a guére de mérite: on ne souffre jamais que lorsqu'on ne peut l'éviter: Dieu est bien bon de nous tenir compte de notre patience.
54. Il n'y a pas d'Etat qui puisse subsister sans armes, ni sans soldats: un Prince doit faire grand état des gens de guerre; il doit nourrir & cultiver l'inclination guerriére dans ses peuples, sur-tout il doit faire observer exactement la Discipline Militaire.
55. Une Armée ne sauroit être victorieuse sans être bien disciplinée.
56. La Discipline Militaire a donné l'Empire du Monde à tous ceux qui le possédérent autrefois.
57. Il faut inspirer la bravoure & la fatigue à la Jeunesse, sur-tout à la Noblesse; caresser & honorer ceux qui en ont l'inclination & les talens militaires.
58. On ne sauroit tenir ni conserver la Discipline Militaire sans payer exactement les Troupes; la rigueur de la Discipline dépend d'un payement exact.
59. La Discipline est nécessaire dans les Cours, dans l'Eglise, aussi-bien que dans les Armées.
60. Il faut bien payer, bien récompenser, & bien châtier: c'est le moyen de se faire obéir par-tout.
61. Il faut qu'un Prince soit armé en paix & en guerre.
62. La grande quantité d'Officiers coûte cher, mais ils gagnent les batailles & les villes.
63. La longue paix n'est pas moins dangereuse dans un Etat, que la guerre; elle fait tomber insensiblement les Etats dans le mépris & dans la foiblesse.
64. Quand on n'a pas de guerre chez soi, il faut envoyer le Jeunesse & les Soldats la chercher par-tout. Il faut avouer à la gloire immortelle de la France, qu'à cet égard cette Nation se distingue glorieusement de toutes les autres Nations, qui cherchent avec moins d'ardeur la guerre, & s'exposent plus rarement aux périls & à la nécessité de l'avoir.
65. Un Prince ne doit jamais donner le loisir à son Voisin de l'attaquer, il faut se hâter de le prévenir: c'est un grand avantage, & c'est presque partie gagnée.
66. Un Prince doit aimer les vrais braves, mais il doit avoir en aversion les fanfarons & les brutaux.
67. Quoique le soin & l'application principale d'un Prince doive regarder la guerre & les soldats, il ne doit pourtant pas négliger ni mépriser les autres professions dans son Etat. Les Gens d'Eglise, de Justice, ceux qui ont des Charges civiles, à la Cour ou dans l'Etat, ont leur prix aussi-bien que les soldats: Tout homme qui s'acquitte bien de son devoir, de quelque profession qu'il soit, mérite l'estime, les caresses & les bien-faits de son Prince.
68. Un Prince doit être parfaitement neutre; il ne doit se piquer que de bien régner & de rendre justice au mérite de chacun; il doit obliger tout le monde par des récompenses, & châtier; mais sur-tout il doit vaquer à son devoir, & s'en acquitter avec soin, application & fidélité.
69. Un Prince doit donner accès auprès de lui à chacun: il doit être exposé à la vue de tous comme le Soleil: il ne doit se laisser enfermer ni par les Ministres, ni par les Favoris: il est perdu autrement.
70. Quelque occupé que soit un Prince, il faut pourtant qu'il se ménage, chaque jour, des heures de retraite; ces heures doivent être employées à réfléchir sur sa conduite, à se corriger de ses fautes, & à demander des graces & des forces à Dieu, sans lequel on ne sauroit faire rien de bien.
71. Il faut savoir qu'il y a de fausses vertus dans le Monde: il y a une fausse piété, une fausse générosité, une fausse bravoure, une fausse modestie, une fausse éloquence, une fausse libéralité &c. Il faut avoir de l'aversion pour tout ce qui est faux, le fuir; & il faut n'aimer que la vérité, & la vraye vertu.
72. Il faut savoir se servir des Gens de Lettres comme de Bibliothéques vivantes, les estimer, être libéral envers eux, les employer, les consulter sur ce qu'ils savent; mais il faut être persuadé que hors de-là ce sont pour l'ordinaire de fort pauvres sujets pour le Monde & pour les Affaires.
73. Il n'y a point de régle si générale qui ne souffre une exception: Il faut que le jugement régle tout dans les cas particuliers.
74. La modestie est une des plus belles vertus: Elle n'empêche les hommes ni de sentir, ni de connoître leurs bonnes qualités; mais elle rapporte tout à Dieu, & jouit de tous ses dons avec respect & reconnoissance.
75. Tous les hommes se doivent de la justice les uns aux autres; on la doit sur-tout au mérite & à la vérité: mais les Princes la doivent de plus aux pauvres & aux riches, aux bons & aux méchans.
76. La sévérité est louable, & la clémence l'est aussi: l'une doit tempérer l'autre, & elles doivent contribuer réciproquement à former une parfaite justice, qui ne laisse jamais le crime impuni; mais il ne faut pas aussi qu'on rende criminels ceux qui ne le sont pas; & un Prince est obligé de protéger & la vie & l'honneur de ses sujets contre l'envie & la calomnie; il ne doit pas souffrir que l'innocence ni la vérité soient jamais opprimées. Quand cela arrive malgré toute son application, c'est un malheur; mais ce n'est pas un crime au Prince, pourvu qu'il ait fait son devoir, & employé tout pour l'empêcher.
77. La Loi de Théodose étoit aussi juste que sage: il ordonna de n'exécuter jamais à mort personne que trente jours après la sentence: ces précautions sont nécessaires pour mettre la conscience du Prince en repos: on peut toujours faire mourir les gens, mais on ne sauroit leur rendre la vie.
78. Les Charges de Judicature ne devroient jamais être vénales: hors de-là il faut qu'il y en ait de vénales dans un Etat.
79. Il faut que toutes choses ayent leur prix; le mérite, l'industrie, la naissance & l'argent des hommes doivent trouver leur emploi dans un Etat; mais il faut que chaque chose soit estimée ce qu'elle vaut.
80. Les riches doivent du secours aux pauvres, & les pauvres doivent des services aux riches. Tout doit contribuer à la grandeur, à la félicité, & à la gloire de l'Etat & du Prince, qui doit la justice & la sûreté à tout le monde.
81. Un Prince doit savoir dissimuler, non pas par crainte, mais par prudence. Il faut tâcher de savoir tout, mais il ne faut pas toujours témoigner qu'on le sache.
82. Ceux qui prétendent à la Monarchie universelle, ne considérent pas l'impossibilité de leur dessein. C'est une folie plus grande qu'on ne pense d'y prétendre; & s'ils n'étoient aveuglés par leur ambition, ils ne se flatteroient jamais d'une telle chimére. Il faut tant, & de si grandes qualités pour y parvenir, qu'il est presque impossible de les trouver dans un seul homme. La Maison Ottomanne qui y a travaillé depuis quatre siécles, n'en a pu venir encore à bout, après avoir produit tant de grands Princes, qui tous y ont apporté leurs soins & leur travaux; mais dans notre siécle le monde est disposé de maniére que la chose est entiérement impossible.
83. Si César, Alexandre & Cyrus réussirent autrefois à se rendre Maîtres d'une partie du Monde, c'est parce qu'ils avoient toutes les qualités nécessaires pour cela, & que le Monde étoit alors très-différent de notre Siécle. Je suis persuadé[e] qu'à-présent avec toutes les grandes qualités & la bonne fortune on n'y réussiroit pas.
84. Quand on considére que ces grands hommes ont vécu, & sont morts sans que leurs grands noms soient connus de la centiéme partie du Monde, & qu'ils ont été inconnus à tout le reste, qu'on a ignoré qu'ils étoient nés, que même cette partie du Monde qui les a connus, les a oubliés comme s'ils n'avoient jamais été; cette réflexion me semble capable de guérir tout homme raisonnable de la vaine espérance d'une immortalité imaginaire.
85. Cependant il faut agir quand l'occasion se présente comme ces grands hommes ont fait; il faut se former sur ces grands originaux en les imitant, pour acquérir sinon leur grande fortune, au moins leur mérite; c'est-à-dire, qu'il faut travailler jour & nuit, s'exposer à mille périls & à mille fatigues, compter pour rien & la vie & la mort; mais il faut faire tout cela pour le seul & unique plaisir de bien faire, qui doit être toute la récompense qu'on en doit prétendre, sans se bercer de chiméres.
86. Auguste avoit raison de s'étonner qu'Alexandre trouvoit moins de plaisir à gouverner qu'à conquérir cette belle partie du Monde dont il s'étoit rendu le Maître.
87. Alexandre fit quelque chose de plus indigne de lui, en faisant mourir Parménion de sang froid, que Clytus dans son emportement; & l'on doit pardonner plutôt à sa colére qu'à sa crainte, qui étoit plus indigne de lui.
88. Il y a des actions dans la vie d'Alexandre qui ternissent fort sa gloire; celle d'avoir fait tailler en piéces, contre sa parole donnée, une Garnison qui sortoit d'une Place; d'avoir fait mourir cruellement un brave homme pour s'y être défendu vaillamment; d'avoir fait tailler en piéces les prisonniers pour n'être pas embarassé d'eux dans une marche; d'avoir fait mourir ce pauvre Persan innocent, sur le témoignage d'un bouffon; d'avoir brûlé cruellement le plus beau Palais, & une des plus belles Villes de l'Asie, à la persuasion d'une Courtisane; d'avoir sacrifié aux manes d'Ephestion un Peuple entier; d'avoir fait périr le Philosophe Calisthéne, mangé de vermine dans une prison; d'avoir exposé Lysimaque aux Lions; d'avoir donné des prix aux plus grands bûveurs de son Armée. Toutes ces actions sont barbares, horribles, inexcusables, & tout-à-fait indignes d'Alexandre, qu'on accuse encore d'avoir été lui-même un ivrogne & un fanfaron; défauts tout-à-fait indignes d'un honnête-homme & d'un grand Prince. Peut-être qu'on lui fait tort en l'accusant de tant de défauts & de crimes; mais enfin voilà autant de taches au Soleil, qui ne l'empêchent pourtant pas d'être ce qu'il est; puisqu'il est d'ailleurs si grand qu'on doit presque les lui pardonner, & se souvenir qu'il étoit homme. Cependant tous ces défauts & ces crimes ne sont presque pas remarqués; on blâme Alexandre uniquement de la mort de Clytus, dont je ne le loue pas; mais je l'en excuse, parceque Clytus le força de faire ce qu'il fit. Tout ceci ne se dit que pour faire remarquer l'injustice des hommes, qui ne savent ce qu'il faut louer ou blâmer.
89. Outre tout cela on blâme encore Alexandre d'avoir voulu se faire adorer comme fils de Jupiter; ceux qui l'en blâment, ne considérent pas le Siécle d'Alexandre, ni cette espéce d'adoration, qui a fait crier tant de gens. Il nâquit dans un tems où l'on donnoit la qualité de Dieu & de Fils de Jupiter à des gens beaucoup moins dignes de l'être que lui: je l'excuse donc de s'être attribué une qualité, dont il s'étoit rendu si digne; je suis même persuadé[e] qu'il n'en croyoit rien lui-même, mais il se servoit habilement de la superstition de son Siécle pour pousser ses grands desseins; & il le fit bien connoître, quand il dit lui-même, que tous les honnêtes gens étoient fils de Jupiter, & que le sang qu'il répandoit de ses playes, n'étoit pas cette liqueur dont Homére parle, qui coule les Dieux. Pour l'adoration qu'il exigeoit, & dont les Macédoniens murmuroient si fort, il me semble qu'Alexandre avoit raison, & qu'ils avoient tort: la coutume d'adorer les Rois étoit aussi ancienne dans tout l'Orient, qu'elle étoit nouvelle parmi les Grecs. Alexandre, qui s'étoit rendu Maître de la Monarchie de Perse, avoit grande raison de changer son Cérémonial, & de s'accommoder aux mœurs des Peuples qu'il avoit conquis, parce qu'il étoit & plus respectueux & plus digne de sa fortune; aussi n'y avoit-il parmi les Grecs que les Barbons & les Pédans qui en murmurassent; le reste s'y accommoda sagement, & fit très-bien; car on ne sauroit trop honorer & respecter les Rois. Ces respects qu'il se faisoit porter, ne rendoient pas Alexandre moins familier, ni moins tendre envers ses amis; ce qu'il fit bien connoître quand il arracha le bandeau de son front pour le mettre sur les blessures d'un des siens. Enfin je ne vois pas qu'en cela il fût plus criminel que les Rois qui se font servir à genoux parmi nous, & qui méritent bien moins cet honneur que lui.
90. La vie de Cyrus & de César étoit plus réglée & plus sage. Ils étoient aussi grands qu'Alexandre, mais ils se possédoient mieux. Tamerlan & Almansor étoient aussi grands que tous ces gens-là, mais Almansor employoit trop de tems à des bagatelles, qui sont indignes d'un Prince. On lit, avec plaisir & grand profit, les belles vies de ces grands hommes.
91. Le traitement que Tamerlan fit à Bajazet, n'étoit pas digne de ses autres grandes actions; & j'y trouve quelque chose de si barbare, que je ne voudrois pas de toute sa fortune au prix d'une telle action.
92. Parmi les Chrétiens, Constantin le Grand est un Prince d'un grand mérite, & Théodose le Grand a bien mérité son sur-nom, aussi-bien que Charle-Magne. La lecture de pareilles vies éléve l'ame, & lui inspire des sentimens nobles & grands: elles devroient être familiéres aux Princes, & à tous les honnêtes-gens.
93. Je ne saurois pardonner à l'Empereur Auguste d'avoir sacrifié Cicéron comme il fit à sa grandeur, avec les autres illustres victimes qu'on immola alors au Triumvirat, & qui font voir les funestes effets que produit l'ambition.
94. L'action de Sexte Pompée étoit tout-à-fait héroïque; elle vaut mieux que la bonne fortune de son Pére, & par cette seule action il a mieux mérité que lui le surnom de Grand.
95. Je suis persuadée que l'histoire de Tomiris est une fable, & je crois que Cyrus est mort dans son lit, comblé d'années & de gloire, de la maniére que Xénophon raconte sa mort; & quand même ce Roman de Tomiris seroit vrai, je ne vois pas pourquoi une action si barbare auroit acquis tant de réputation à une femme, de qui l'on ne sait rien que cette détestable action de vengeance, qui devroit rendre sa mémoire abominable & odieuse à toute la postérité: on doit respecter le mérite dans ses ennemis mêmes, vifs ou morts.
96. Le métier de Conquérant seroit le plus beau de tous les métiers, s'il ne coûtoit pas trop cher à tant de malheureux.
97. La générosité, la libéralité, & la magnificence charment tout le monde; tout homme qui les posséde ne peut presque pas manquer de faire fortune tôt ou tard; car tout le monde considére ces gens comme des biens publics, à la fortune desquels chacun est intéressée.
98. L'Economie est nécessaire, il en faut avoir, mais il faut qu'elle soit noble, & non sordide.
99. Il y a des dépenses qui semblent être des profusions, & qui ne sont en effet qu'une véritable Economie; il y en a d'autres, qui sont des usures fines; il ne faut jamais les plaindre; il y faut fournir gayement, & c'est l'Economie des Princes.
100. Les vieux serviteurs deviennent presque Maîtres, si on n'y prend garde.
Swedish translation (my own):
1. Det som kallas lyx är nödvändigt för Republiken, och förutsatt att man inte stjäl och att man inte gör skulder som man inte kan betala, kan man där utan skrupler, även med förtjänst, tillhandahålla; eftersom det är ett slags hemlig allmosa som kan vara mycket behaglig för Gud, även om den inte är behaglig för de trångsynta, som betraktar människor med kort krage som de enda suveräna medlare av plånböcker.
2. Renlighet, vårdslöshet, mode, och särskilt bekvämlighet och ärlighet, bör observeras i klädseln.
3. Det finns människor som är dumma nog att göra sig själva till slavar och martyrer för sina kläder och mode; och man är mycket olycklig när man är upptagen hela tiden av sitt liv bara mellan en spegel och en kam.
4. En ärlig man bör inte sysselsätta en avsevärd tid varken med sin mat eller med sin anpassning, en kvart räcker för det på en dygn; för vila kan tre eller fyra timmar räcka för en upptagen man, ibland mer, ibland mindre, beroende på hy och angelägenheter.
5. Vid högtider och offentliga sammankomster måste man ibland vara magnifik, men alltid ren och med en galant air.
6. Man bör bära poänger och fint linne, satin, moiré, sammet, rika brokader och lila även med det förakt man skulle ha för en grov linnepåse; ibland är dessa fantastiska kläder mer obekväma, och ofta täcker de ett mycket ödmjukt och ångerfullt hjärta, medan botgörardräkter och väskor ofta döljer stolthet och förmätelse.
7. Människors yttre påtvingar oss ofta, vi får inte förlita oss på det; Gud ensam har aldrig fel.
8. Man kan inte lyckas med någonting utan rättvisa och våld; båda är nödvändiga för att främja alla fantastiska dessänger, men konjunkturer gör också ofta framgång där rättvisa och våld misslyckas.
9. Makt ensam står emot makt, och lycka avgör det. Styrka består inte av antal, seger ges till de modigaste, eller de lyckligaste.
10. Ödet, lyckan, slumpen och segern är bara verkställarna av Guds vilja, eller snarare hans vilja, som reglerar och bestämmer allt; ingenting kan och ingenting bör motstå honom.
11. Jag håller att forntidens vise endast tillbad en Gud under alla dessa gestalter och under alla dessa olika namn. Macrobius bevisar med stor kunskap att vi bara avgudade solen. Han skulle ha gjort det bättre om han hade sagt att under själva solens gestalt avgudade vi den sanne Guden, alltings upphovsman och skapare.
12. Ungdomens utbildning bör vara en av furstens främsta bekymmer; på detta beror en stats lycka, felicitet och ära.
13. Ingenting är mer skadligt än sysslolöshet; det är nästan bättre att göra skada än att inte göra någonting i den här världen.
14. Vi får inte tro att munkar och nunnor är värdelösa människor i världen, de har anammat det ädlaste av alla yrken. Deras sysslolöshet, som endast berör Gud, är värd avundsjuka; vi måste ha stor aktning för deras kall.
15. Om det finns onda bland dem, var inte förvånad; det finns för många för att vara god. Vi måste uppskatta och hedra de som är goda och har medlidande med de andra.
16. Alla de som vill göra det bör tillåtas lämna religionen utan att skada sin heder eller sitt samvete. Detta skulle vara det enda sättet att helga religioner och människor. En sådan person skulle vara helig om han var i den tidsålder som inte kunde bli så i religionen.
17. På vilket sätt man än förställer sig och man förändrar sig själv, bär människan överallt sina svagheter och sina begär. Man tar inte av sig det för att byta ansikte eller kläder; vi är alltid likadana, och ofta genom att tro att vi blir bättre blir vi sämre.
18. Alla nyheter och konstigheter bör betraktas som misstänkta och noggrant undersökas innan man godkänner dem.
19. Den primitiva Kyrkans stränghet och reformer är inte längre i säsong. De som är envisa att återställa dem kommer aldrig att lyckas och kommer att göra mer skada än nytta om de lyckas.
20. En furste bör sträva efter att berika alla sina undersåtar så mycket som möjligt, men han bör aldrig berika någon tillräckligt, inte heller göra dem så mäktiga att de kan bilda ett uppror eller inbördes krig.
21. Uppror släcks bättre genom att förlåta än genom att tukta.
22. Människor som inte har något att förlora är farliga i ett tillstånd, om de har hjärta; man måste antingen använda dem eller förlora dem. Det mest generösa och säkraste sättet är att använda dem för att göra dem lyckliga.
23. Man måste stödja tjänare och ministrar, när de agerar enligt de order som ges till dem. Men när de begår dumma saker från deras sida, är det en svaghet för en furste att stödja dem; och vi måste hantera dem på ett sådant sätt att vi låter dem veta att de inte kan göra dumma saker ostraffat.
24. Furstars gåvor måste berika, eller åtminstone rymma de människor som tar emot dem; det är nästan skamligt att ge andra.
25. Guld, silver, ädelstenar och andra dyrbara saker måste ingå i furstars gåvor i enlighet med egenskaperna hos de personer till vilka de är gjorda.
26. Man måste själv bedöma människornas tjänster och förtjänster; enbart deras egna handlingar måste skada dem eller tjäna dem med furstar; och det goda och det onda som ministrarna säger om varandra måste misstänkas.
27. Dvärgar, narrar och liknande är fåglar av dåligt omen för människor av heder när de har tillgång till furstar.
28. Det här slags människor säger ibland sanningar som andra inte vågar säga, men de är också gjorda att tala som man vill, och de är alltid skurkar.
29. Alla människors tid är dyrbar, men furstarnas tid är så dyrbar att all tid de förlorar kostar för mycket både för sig själva och för allmänheten.
30. Det finns saker vi varken bör göra eller säga; det finns några saker som måste göras och inte sägas; det finns några saker som måste sägas och inte göras; det finns några saker som måste sägas och göras och göras utan att tveka.
31. Det vore önskvärt att furstarna helt avstod från kärleken, men jag tror det nästan omöjligt, och jag är övertygad om att denna defekt är den minsta av alla dem som furstar faller i, förutsatt att de inte röra andra mäns fruar och att de tvingar inte någon att behaga dem.
32. De måste dock äga sig själva tillräckligt så att kärlekens nöje inte slösar bort deras tid eller möjligheter att sköta sin plikt som de borde.
33. Hur förälskad en furste än må vara, så får han aldrig låta en älskarinna äga kunskap om eller delta i affärer; hon får inte vara utdelare av furstens charger, anställningar eller nåder. Slutligen måste hon regera i furstens hjärta, men inte i hans stat.
34. En älskarinna måste fortfarande regera i balerna, i församlingarna, i alla praktens och tapperhetens högtider, där hennes regering måste begränsas.
35. En furste som är gift bör göra detsamma med sin maka, och drottningens namn bör inte ge honom något mer. Hon måste regera i konungens hjärta, dela hans säng, men inte hans tron. Hon måste ta en älskarinnas plats. Han får inte ha andra, av smärta att göra sig ovärdig sin lycka och sin rang.
36. Den saliska lagen, som utesluter kvinnor från tronen, är mycket rättvis. Kvinnor skall aldrig regera, och om det finns några, som jag tvivlar på, som har gjort underverk på tronen, så skall man inte räkna med det. Detta är exempel så sällsynta att de inte bör beaktas.
37. Könet är en stor förlägenhet och ett mycket stort hinder för dygd och förtjänst; denna defekt i naturen är den största man kan ha. Det är nästan oförbätterligt, och få har undkommit denna pinsamhet med heder.
38. Kvinnornas dygder är så oförenliga med de dygder och talanger som krävs för tronen att de måste avsäga sig alla sina dygder och goda egenskaper inte mindre än sina svagheter och fel om de vill göra sig värdiga att regera. Detta utsätter dem för tusen olägenheter, men om de inte avsäger sig det, gör de både sina personer och sin regering löjliga.
39. En furste som efterlämnar ett omyndig barn är mycket fel att ge konungens och rikets förmynderskap åt sin maka; en konungs mor bör inte ha någon annan sysselsättning än att sköta bevarandet av konungens hälsa och liv, och all hennes auktoritet bör begränsas till denna enda sysselsättning. För övrigt får hon inte ha någon kännedom om affärer eller någon makt som helst. Det skulle vara nödvändigt att bilda ett råd som skulle göra allt med flertalet röster. Detta råd bör ta hand om furstens utbildning, och det första som bör göras skulle vara att skilja honom från hans mor för att inspirera honom med känslor värdiga hans rang och för att lära honom hans plikt, som mödrar är inkapabel till. En stor konung gjorde det, och det var bra.
40. De flesta furstar får en så dålig utbildning, att det nästan är omöjligt för dem att vara ärliga människor; och om de trots all omsorg om att göra furstar dumma lyckas bli stora furstar, så förtjänar de människornas beundran, som naturens och nådens mirakel.
41. Gud gör ibland dessa mirakel, men sällan. Lyckligt är det folket som Gud skänker en furste som han borde vara!
42. Varje kvinna som vill underhålla sig själv behöver en man; hon kunde inte vara utan den.
43. Kvinnor gifter sig bara för att befria sig själva, och de vill hellre ha en gammal man än ingen.
44. Det krävs mer mod att utsätta sig för äktenskapets olyckor än för krigets, och jag beundrar modet hos alla som gifter sig; men man gör detta fruktansvärda kontrakt som alla andra saker i livet, vars betydelse man knappast överväger, inte heller tänker man på vad man förbinder sig till.
45. Sokrates sade: »Oavsett om du gifter dig eller inte, kommer du att ångra dig.« Jag tror att alla som gifter sig ofelbart kommer att ångra sig från det, men jag ser inte varför man skall ångra sig från att inte ha gift sig; det kan jag bedöma av erfarenhet.
46. Ryktet, rädslan för att bli gravid och den för könssjukdomar som är så fruktansvärda och så vanliga även bland män av högsta kvalitet, håller fler kvinnor i ärlighet än rädsla och kärlek till Gud, vilket borde uppväga all annan rädsla.
47. Jag aktar högt alla dem som är kyska genom dygden, men de som är det bara av sitt temperaments kyla är aldrig bra för någonting.
48. Man måste bara göra gott och avstå från det onda med tanke på Gud och för sitt eget samvete; man bör inte söka något utöver det. Efter Gud skall man ha mer respekt för sig själv än för hela jorden.
49. När man offrar åt Gud sin lycka, sitt intresse, sin ära och alla sina förhoppningar, så är detta offer stort och kostar någon som gör det mycket dyrt. Den är större än forna tiders ende sons offer; men varje man som offrar åt Gud passionen av en sann och brinnande kärlek, gör något mer. Man kan inte föreställa sig storheten av detta offer, livets självt är inte jämförbart med det; och jag tror att det är den största om än den hemligaste av martyrdöden.
50. När Gud inte skulle ge dygd så stora belöningar, borde den ändå utövas för dess egen skull.
51. Vi måste vara övertygade om att dygd ger dem som äger den glädje och tillfredsställelse som ingenting kan vara lika här.
52. Det finns inget stort nöje i världen förutom att veta hur man avhåller sig, när det är nödvändigt, från de mest sensibla nöjena.
53. Tålamod har liten förtjänst, man lider aldrig utom när man inte kan undvika det. Gud är mycket god att ta hänsyn till vårt tålamod.
54. Det finns ingen stat som kan existera utan vapen eller utan soldater; en furste måste göra en hel del krigsmän. Han måste vårda och odla den krigiska böjelsen hos sitt folk, framför allt måste han iaktta militär disciplin.
55. En armé kan inte vinna utan att vara väldisciplinerad.
56. Militär disciplin har givit världens imperium till alla som en gång ägde den.
57. Det är nödvändigt att inspirera till tapperhet och trötthet hos ungdomen, särskilt i adeln, för att smickra och hedra dem som har den militära böjelsen och begåvningen.
58. Man kan inte upprätthålla eller bevara militär disciplin utan att betala trupperna exakt; disciplinens stränghet beror på exakt betalning.
59. Disciplin är nödvändig vid hovet och i Kyrkan såväl som i arméer.
60. Man måste betala väl, belöna väl och straffa väl; det är medlet för att göra sig själv lydd överallt.
61. En furste måste vara beväpnad i fred och i krig.
62. Den stora mängden officerare är dyr, men de vinner strider och städer.
63. En lång fred är inte mindre farlig till en stat än krig; det får stater att omärkligt falla i förakt och svaghet.
64. När det inte är krig hemma, måste man skicka ungdomarna och soldaterna för att söka det överallt. Det måste bekännas till Frankrikes odödliga ära att denna nation i detta avseende är härligt skild från alla andra nationer, som söker krig med mindre iver och mer sällan utsätter sig för krigets faror och nödvändighet.
65. En furste skall aldrig låta sin granne attackera honom, han måste skynda sig att varna honom. Det är en stor fördel, och det är nästan en vinst.
66. En furste borde älska de riktigt modiga, men han borde ogilla skrytare och brutala män.
67. Fastän en furstes främsta vård och tillämpning bör betrakta krig och soldater, bör han varken försumma eller förakta de andra yrkena i hans ställning. Människor i Kyrkan, rättvisa och de som har civila ämbeten vid hovet eller i staten har sitt pris såväl som soldater. Varje man som frikänner sig väl från sin plikt, från vilket yrke som helst, förtjänar sin furstes aktning, smicker och förmåner.
68. En furste bör vara helt neutral, han bör bara vara stolt över att regera väl och göra rättvisa till allas förtjänst. Han måste tvinga alla genom belöningar och tukta; men framför allt måste han sköta sin plikt och fullgöra den med omsorg, tillämpning och trohet.
69. En furste måste ge alla tillgång till honom, han måste bli utsatt för allas syn som solen. Han får inte låta sig låsas in varken av ministrar eller av gunstlingar; annars är han förlorad.
70. Hur upptagen en furste än må vara, måste han ändå avsätta timmar av reträtt varje dag; dessa timmar bör användas till att reflektera över sitt beteende, till att rätta till sina fel och att be Gud om nåder och styrka, utan vilken man inte kan göra något gott.
71. Vi måste veta att det finns falska dygder i världen: det finns falsk fromhet, falsk generositet, falsk tapperhet, falsk beskedlighet, falsk vältalighet, falsk liberalitet, osv. Vi måste ha en motvilja mot allt som är falskt och flya från det; och vi måste bara älska sanning och sann dygd.
72. Man måste veta hur man använder bokstäver som levande bibliotek, att uppskatta dem, att vara liberal mot dem, att anställa dem, att rådfråga dem om vad de vet; men man måste vara övertygad om att de, bortsett från det, vanligtvis är mycket fattiga undersåtar för världen och för angelägenheter.
73. Det finns ingen så allmän regel som inte tillåter ett undantag. Dom måste avgöra allt i särskilda fall.
74. Beskedlighet är en av de vackraste dygderna. Den hindrar inte män från att känna eller känna till sina goda egenskaper; men den rapporterar allt till Gud och njuter av alla hans gåvor med respekt och tacksamhet.
75. Alla människor är skyldiga varandra rättvisa, det beror framför allt på förtjänst och sanning; men furstar är skyldiga det mer till de fattiga och till de rika, till de goda och till de onda.
76. Stränghet är lovvärt, och det är mildhet också. Man måste mildra den andra, och de måste ömsesidigt bidra till att bilda en perfekt rättvisa som aldrig lämnar brott ostraffat. Men vi får inte också göra brottslingar till de som inte är det; och en furste är skyldig att skydda både livet och äran för sina undersåtar mot avund och förtal. Han får inte tillåta att oskuld eller sanning någonsin förtrycks. När detta händer trots all tillämpning är det en olycka; men det är inte ett brott mot fursten, förutsatt att han har gjort sin plikt och gjort allt för att förhindra det.
77. Theodosius' lag var lika rättvis som den var klok: han beordrade att aldrig avrätta någon till döds förrän trettio dagar efter domen. Dessa försiktighetsåtgärder är nödvändiga för att sätta furstens samvete i ro. Man kan alltid döda människor, men man kan ju inte ge dem liv.
78. Domareutnämningar bör aldrig vara venala. Bortsett från det måste det finnas venala sådana i en stat.
79. Allt måste ha sitt pris: människors förtjänster, industri, födelse och pengar måste finna sin anställning i en stat; men varje sak måste värderas för vad den är värd.
80. De rika är skyldiga hjälp till de fattiga, och de fattiga är skyldiga tjänster till de rika. Allt måste bidra till storheten, till lyckan och till äran för staten och fursten, som är skyldig alla rättvisa och säkerhet.
81. En furste måste veta att dissimulera, inte av rädsla, utan av försiktighet. Han måste försöka veta allt, men han får inte alltid betyga att han vet det.
82. De som utger sig för universell monarki anser inte att deras dessäng är omöjlig. Det är en större dårskap än man tror att hävda det, och om de inte var förblindade av sin ambition skulle de aldrig smickra sig själva med en sådan chimär. Det krävs så många och så stora egenskaper för att uppnå detta att det är nästan omöjligt att hitta dem i en man. Osmanska huset, som har verkat där i fyra sekler, har ännu inte kunnat komma till slutet av det efter att ha frambringat så många stora furstar som alla tog sin omsorg och arbete till det; men i vårt sekel är världen ordnad på ett sådant sätt att saken är helt omöjlig.
83. Om Caesar, Alexander och Cyrus en gång lyckades göra sig till mästare över en del av världen, så beror det på att de hade alla de egenskaper som var nödvändiga för det, och världen var då mycket annorlunda än vårt sekel. Jag är övertygad om att vi nu, med alla de stora egenskaperna och lyckan, inte skulle lyckas.
84. När det anses att dessa stora män levde och dog utan att deras stora namn var kända för den hundrade delen av världen, och att de var okända för alla andra att det ignorerades att de föddes, att även den delen av världen som kände dem har glömt dem som om de aldrig hade funnits. Denna reflektion förefaller mig kunna bota vilken som helst förnuftig man från det fåfänga hoppet om en inbillad odödlighet.
85. Emellertid måste man handla när tillfället ger sig, som dessa stora män gjort; det är nödvändigt att bilda sig på dessa stora original genom att efterlikna dem för att förvärva, om inte deras stora lycka, så åtminstone deras förtjänster. Det vill säga, man måste arbeta dag och natt, utsätta sig för tusen faror och tusen tröttheter och räkna sitt liv och död som ingenting; men man måste göra allt detta för det enda nöjet att göra det bra, vilket borde vara all belöning man bör göra anspråk på utan att bli invaggad i chimärer.
86. Augustus gjorde rätt i att förvånas över att Alexander fann mindre nöje i att styra än i att erövra denna vackra del av världen som han hade gjort sig till herre över.
87. Alexander gjorde något mer ovärdigt av honom genom att döda Parmenion kallblodigt än Kleitos i sitt utbrott; och vi måste förlåta hans vrede snarare än hans rädsla, som var mer ovärdig för honom.
88. Det finns handlingar i Alexanders liv som i hög grad smutsar ner hans härlighet: det att ha huggit i stycken, mot hans givna ord, en garnison som kom ut ur en plats, att grymt ha dödat en modig man för att ha försvarat sig själv där tappert; att ha låtit skära fångar i bitar för att inte skämmas av dem på en marsch; att ha dödat denna stackars oskyldige perser på en narrs vittnesbörd; att grymt ha bränt det vackraste palatset och en av de vackraste städerna i Asien efter övertalning av en kurtisan; av att ha offrat ett helt folk till Hefastions manar; att ha dödat filosofen Kallisthenes, uppäten av ohyra i ett fängelse; av att ha utsatt Lysimachus för lejonen; för att ge priser till de största drinkarna i sin armé. Alla dessa handlingar är barbariska, hemska, oförlåtliga och ganska ovärdiga för Alexander, som fortfarande anklagas för att själv ha varit en fyllare och ett skrytare, fel som är ganska ovärdiga för en ärlig man och en stor furste. Kanske är det att göra honom fel genom att anklaga honom för så många fel och brott. Men det är trots allt så många fläckar på solen, som dock inte hindrar den från att vara vad den är; då han dessutom är så stor att man nästan borde förlåta honom och komma ihåg att han var en man. Men alla dessa fel och brott går nästan obemärkt förbi. Alexander får enbart skulden för Kleitos' död, vilket jag inte berömmer honom för, men jag ursäktar honom, eftersom Kleitos tvingade honom att göra vad han gjorde. Allt detta sägs bara för att påpeka orättvisan hos män, som inte vet vad de skall berömma eller skylla på.
89. Utöver allt detta beskylls Alexander fortfarande för att han velat bli avgudad som Jupiters son; de som skyller på honom tänker inte på Alexanders sekel, inte heller den sortens tillbedjan som fått så många att skrika. Han föddes vid en tidpunkt då egenskapen som gud och Jupiters son gavs till människor som var mycket mindre värda att vara det än han; jag ursäktar honom därför för att ha tillskrivit sig själv en egenskap som han gjort sig så värdig. Jag är till och med övertygad om att han inte trodde något på det själv, men han använde skickligt sitt sekels vidskepelse för att driva fram sina storslagna dessänger; och han gjorde det väl känt när han själv sade att alla ärliga människor var söner till Jupiter och att blodet han spillde från hans kinder inte var den spriten som Homeros talar om, som rinner från gudarna. Vad gäller den tillbedjan han krävde, och som makedonierna mumlade så högt om, så förefaller det mig som om Alexander hade rätt och att de hade fel. Seden att dyrka konungar var lika gammal i hela öst som den var ny bland grekerna. Alexander, som hade gjort sig till herre över konungamakten i Persien, hade stor anledning att ändra sin ceremoniella och anpassa sig till sederna hos de folk som han hade erövrat, ty han var mer respektfull och mer värdig sin förmögenhet; det fanns också bland grekerna bara gråskäggen och pedanterna som mumlade om det. Resten tillgodosåg sig det klokt och klarade sig mycket bra, ty man kan inte ära och respektera konungar för mycket. Denna respekt som han lät bära honom gjorde inte Alexander mindre bekant eller mindre öm mot sina vänner, vilket han tillkännagav när han slet bandaget från pannan för att lägga det på en av sina egna mäns sår. Slutligen ser jag inte att han i detta var mer brottslig än de konungar som själva tjänat på sina knän bland oss och som förtjänar denna ära mycket mindre än han.
90. Kyros och Caesars liv var mer reglerat och klokare. De var lika stora som Alexander, men de ägde sig själva bättre. Tamerlan och Almansur var lika stora som alla dessa män, men Almansur tillbringade för mycket tid på bagateller som är ovärdiga en furste. Vi läser med nöje och stor vinst dessa stora mäns vackra liv.
91. Tamerlans behandling av Beyazit var inte värdig hans andra stora handlingar; och jag finner något så barbariskt i det att jag inte skulle vilja ha hela hans lycka till priset av en sådan handling.
92. Bland kristna är Konstantin den store en furste av stor förtjänst, och Theodosius den store har väl förtjänat sitt binamn, liksom Karl den Store. Läsningen av sådana liv lyfter själen och inspirerar i den ädla och storslagna känslor; de borde vara bekanta för furstar och för alla ärliga människor.
93. Jag kan inte förlåta kejsaren Augustus för att han offrade Cicero som han gjorde till sin storhet, med de andra berömda offren som sedan brändes till Triumviratet, och som visar de katastrofala effekterna av ambitioner.
94. Sextus Pompejus' handling var helt och hållet heroisk; det är värt mer än hans fars lycka, och enbart genom denna handling har han bättre förtjänat smeknamnet den Store.
95. Jag är övertygad om att berättelsen om Tomyris är en fabel, och jag tror att Kyros dog i sin säng, fylld av år och ära, på det sätt som Xenofon berättar om hans död; och även om denna Tomyris-roman vore sann, förstår jag inte varför en sådan barbarisk handling skulle ha fått så mycket rykte för en kvinna, om vilken ingenting är känt förutom den där avskyvärda hämndaktionen som borde göra hennes minne avskyvärt och odiös för all eftervärlden. Man måste respektera förtjänsten hos sina egna fiender, levande eller döda.
96. Erövraryrket vore det finaste av alla yrken om det inte kostade för mycket för så många olyckliga.
97. Generositet, frikostighet och storslagenhet charmar alla. Varje människa som äger dem är nästan skyldig att tjäna en lycka förr eller senare, ty alla betraktar dessa människor som allmän egendom, av vars lycka alla är intresserade.
98. Ekonomi är nödvändigt, man måste ha det, men det måste vara ädelt och inte smutsigt.
99. Det finns utgifter som tycks vara överflödiga och som i själva verket endast är verklig ekonomi. Det finns andra som är fina ocker; vi får aldrig tycka synd om dem. Det är nödvändigt att ge glatt, och det här är furstarnas ekonomi.
100. Gamla tjänare blir nästan herrar om man inte är försiktig.
English translation (my own):
1. That which is called luxury is necessary to the Republic, and provided that one does not steal and that one does not make debts which one cannot pay, one can provide there without scruple, even with merit; since it is a kind of secret almsgiving which can be very agreeable to God, although it is not agreeable to the bigots, who regard people with short collars as the only sovereign arbiters of purses.
2. Cleanliness, negligence, fashion, and especially convenience and honesty, should be observed in dress.
3. There are people foolish enough to make themselves slaves and martyrs to their clothes and fashions; and one is very unhappy when one is occupied all the time of one's life only between a mirror and a comb.
4. An honest man should not employ a considerable time neither with his food, nor with his adjustment, a quarter of an hour is enough for that in twenty four hours; for rest, three or four hours may suffice for a busy man, sometimes more, sometimes less, according to complexion and affairs.
5. At feasts and public assemblies one must sometimes be magnificent, but always clean and with a gallant air.
6. One should wear points and fine linen, satin, moire, velvet, rich brocades and purple even with the contempt one would have for a coarse linen bag; sometimes these superb clothes are more inconvenient, and often they cover a very humble and penitent heart, whereas hairshirts and bags often hide pride and presumption.
7. People's exterior often imposes on us, we must not rely on it; God alone is never wrong.
8. One cannot succeed in anything without justice and force; both are necessary to advance all great designs, but conjunctures also often make success where justice and force fail.
9. Might alone resists might, and fortune decides. Strength does not consist in numbers, victory is given to the bravest, or the happiest.
10. Destiny, fortune, chance, and victory are only the executors of the will of God, or rather His very will, which regulates and decides all things; nothing can and nothing should resist Him.
11. I hold that the sages of antiquity adored only one God under all these figures and under all these different names. Macrobius proves with much knowledge that we adored only the sun. He would have done better if he had said that under the figure of the sun itself we adored the true God, the Author and Creator of all things.
12. The education of the youth should be one of the chief cares of the prince; on this depends the happiness, the felicity, and the glory of a state.
13. Nothing is more pernicious than idleness; it is almost better to do harm than to do nothing in this world.
14. We must not believe that monks and nuns are useless people in the world, they have embraced the noblest of all professions. Their idleness, which concerns itself only with God, is worthy of envy; we must have great esteem for their vocation.
15. If there are wicked ones among them, do not be surprised; there are too many to be all good. We must esteem and honour those who are good and have pity on the others.
16. All those who wish to do so should be allowed to leave religion without hurting their honour or their conscience. This would be the only means of sanctifying religions and men. Such a person would be holy if he were in the age, which could not become so in religion.
17. In whatever way one disguises oneself and one changes oneself, man carries everywhere his weaknesses and his desires. One does not strip oneself of it to change one's face or clothing; we are always the same, and often by believing we are getting better, we get worse.
18. All novelties and oddities should be considered suspicious and carefully examined before one authorises them.
19. The rigours and reforms of the primitive Church are no longer in season. Those who are stubborn to restore them will never succeed and will do more harm than good if they succeed.
20. A prince should strive to enrich all his subjects as much as possible, but he should never enrich anyone enough, nor make them so powerful that they might form a rebellion or internecine war.
21. Rebellions are extinguished better by forgiving than by chastising.
22. People who have nothing to lose are dangerous in a state, if they have heart; one must either use them or lose them. The most generous and surest way is to use them to make them happy.
23. One must support servants and ministers, when they act according to the orders given to them. But when they commit silly things on their part, it is a weakness for the prince to support them; and we must deal with them in such a way as to let them know that they cannot do stupid things with impunity.
24. The presents of princes must enrich, or at least accommodate the people who receive them; it is almost shameful to make others.
25. Gold, silver, precious stones, and other precious things must enter the presents of princes according to the qualities of the persons to whom they are made.
26. One must judge for oneself the services and merits of men; their own actions alone must harm them or serve them with princes; and the good and the bad that the ministers say of each other must be held suspect.
27. Dwarves, buffoons and the like are birds of bad omen to people of honour when they have access to princes.
28. These kinds of people sometimes tell truths that others dare not say, but they are also made to speak as one wishes, and they are always scoundrels.
29. The time of all men is precious, but that of princes is so precious that all the time they lose costs too much both to themselves and to the public.
30. There are things we should neither do nor say; there are some that must be done and not said; there are some that must be said and not done; there are some that must be said and done and done without hesitation.
31. It would be desirable for princes to abstain entirely from love, but I believe it almost impossible, and I am persuaded that this defect is the least of all those into which princes fall, provided they do not touch other men's wives and that they do not force anyone to please them.
32. However, they must possess themselves enough so that the pleasure of love does not waste their time or opportunities to attend to their duty as they should.
33. However in love a prince may be, he must never allow a mistress to have knowledge of or take part in affairs; she must not be the dispenser of the prince's charges, employments, or graces. Finally, she must reign in the heart of the prince, but not in his state.
34. A mistress must still reign in the balls, in the assemblies, in all the feasts of magnificence and gallantry, where her reign must be limited.
35. A prince who is married should do the same with his wife, and the name of queen should give him nothing more. She must reign in the king's heart, share his bed, but not his throne. She must take the place of a mistress. He must not have others, on pain of making himself unworthy of his fortune and his rank.
36. The Salic law, which excludes women from the throne, is very just. Women should never rule, and if there are any, which I doubt, who have done wonders on the throne, that should not be reckoned with. These are examples so rare that they should not be taken into account.
37. The sex is a great embarrassment and a very great obstacle to virtue and merit; this defect of nature is the greatest one can have. It is almost incorrigible, and few have escaped this embarrassment with honour.
38. The virtues of women are so incompatible with the virtues and talents required for the throne that they must renounce all their virtues and good qualities no less than their weaknesses and faults if they wish to make themselves worthy of ruling. This exposes them to a thousand inconveniences, but if they do not renounce it, they make both their persons and their government ridiculous.
39. A prince who leaves behind a ward is very wrong to give the guardianship of the king and the realm to his wife; the mother of a king should have no other employment than that of tending to the preservation of the health and life of the King her son, and all her authority should be limited to this single occupation. For the rest, she must have no knowledge of affairs, nor any power. It would be necessary to form a council which would do everything by the plurality of votes. This council should take care of the education of the prince, and the first thing that should be done would be to separate him from his mother so as to inspire him with sentiments worthy of his rank, and to teach him his duty, which mothers are incapable of. A great king did so, and it was good.
40. Most princes are given such a bad education that it is almost impossible for them to be honest people; and if, despite all the care taken to make princes stupid, they succeed in becoming great princes, they deserve the admiration of men, like miracles of nature and grace.
41. God sometimes does these miracles, but rarely. Happy are the people to whom God presents a prince such as he should be!
42. Any woman who wants to entertain herself needs a husband; she could not do without it.
43. Women only marry to set themselves free, and they would rather have an old husband than none.
44. It takes more courage to expose oneself to the misfortunes of marriage than to those of war, and I admire the courage of all who marry; but one makes this terrible contract like all the other things in life, the importance of which one hardly considers, nor does one consider what one is committing oneself to.
45. Socrates said: "Whether you marry or you do not marry, you will regret it." I believe that anyone who marries will infallibly repent of it, but I do not see why one should repent of not having married; I can judge that from experience.
46. Reputation, the fear of becoming pregnant, and that of venereal diseases which are so horrible and so common even among men of the highest quality, hold more women in honesty than fear and love of God, which should outweigh any other fear.
47. I greatly esteem all those who are chaste by virtue, but those who are so only by the coldness of their temperament are never good for anything.
48. One must only do good and abstain from evil in view of God and for one's own conscience; one should seek nothing beyond that. After God, one should have more respect for oneself than for the whole earth.
49. When one sacrifices to God one's fortune, one's interest, one's glory, and all one's hopes, this sacrifice is great, and costs someone who makes it very dearly. It is greater than that of the only son of olden times; but every man who sacrifices to God the passion of a true and ardent love, does something more. One cannot conceive the greatness of this sacrifice, that of life itself is not comparable to it; and I think it is the greatest though the most secret of martyrdoms.
50. When God would not give such great rewards to virtue, it should nevertheless be practiced for its own sake.
51. We must be persuaded that virtue gives those who possess it joys and satisfactions that nothing can equal here.
52. There is no great pleasure in the world except that of knowing how to abstain, when it is necessary, from the most sensible pleasures.
53. Patience has little merit, one never suffers except when one cannot avoid it. God is very good to take into account our patience.
54. There is no state which can subsist without arms, nor without soldiers; a prince must make a great deal of men of war. He must nurture and cultivate the warlike inclination in his people, above all he must exact observance of military discipline.
55. An army cannot be victorious without being well-disciplined.
56. Military discipline has given the empire of the world to all who once possessed it.
57. It is necessary to inspire bravery and fatigue in the youth, especially in the nobility, to flatter and honour those who have the military inclination and talents.
58. One cannot maintain nor preserve military discipline without paying the troops exactly; the rigour of discipline depends on exact payment.
59. Discipline is necessary in courts and in the Church as well as in armies.
60. One must pay well, reward well, and punish well; it is the means of making oneself obeyed everywhere.
61. A prince must be armed in peace and in war.
62. The large amount of officers is expensive, but they win battles and cities.
63. A long peace is no less dangerous in a state than war; it causes states to fall imperceptibly into contempt and weakness.
64. When there is no war at home, one must send the youth and the soldiers to seek it everywhere. It must be confessed to the immortal glory of France that in this respect this nation is gloriously distinguished from all the other nations, which seek war with less ardour and more rarely expose themselves to the perils and necessity of war.
65. A prince should never allow his neighbour to attack him, he must hasten to warn him. It is a great advantage, and it is almost a win.
66. A prince should love the truly brave, but he should dislike braggarts and brutal men.
67. Though the chief care and application of a prince should regard war and soldiers, he should neither neglect nor despise the other professions in his station. People of the Church, of justice, and those who have civil offices at court or in the state have their price as well as soldiers. Any man who acquits himself well of his duty, of whatever profession, deserves the esteem, the flattery and the benefits of his prince.
68. A prince should be perfectly neutral, he should only pride himself on reigning well and doing justice to the merit of everyone. He must compel all by rewards, and chastise; but above all he must attend to his duty and discharge it with care, application and fidelity.
69. A prince must give access to him to everyone, he must be exposed to the sight of all like the sun. He must not allow himself to be locked away either by ministers or by favourites; otherwise he is lost.
70. However busy a prince may be, he must nevertheless set aside hours of retreat every day; these hours should be employed in reflecting on one's conduct, in correcting one's faults, and in asking God for graces and strength, without which one cannot do anything good.
71. We must know that there are false virtues in the world: there is false piety, false generosity, false bravery, false modesty, false eloquence, false liberality, etc. We must have an aversion for all that is false, flee from it; and we must love only truth and true virtue.
72. One must know how to use men of letters as living libraries, to esteem them, to be liberal towards them, to employ them, to consult them on what they know; but one must be persuaded that, apart from that, they are usually very poor subjects for the world and for affairs.
73. There is no rule so general which does not admit of an exception. Judgment must settle everything in particular cases.
74. Modesty is one of the most beautiful virtues. It does not prevent men from feeling or knowing their good qualities; but it reports everything to God and enjoys all His gifts with respect and gratitude.
75. All men owe justice to one another, it is above all due to merit and truth; but princes owe it more to the poor and to the rich, to the good and to the bad.
76. Severity is commendable, and so is clemency. One must temper the other, and they must contribute reciprocally to form a perfect justice which never leaves crime unpunished. But we must not also make criminals those who are not; and a prince is bound to protect both the life and honour of his subjects against envy and calumny. He must not allow innocence or truth ever to be oppressed. When this happens in spite of all its application, it is a misfortune; but it is not a crime against the prince, provided he has done his duty and done everything to prevent it.
77. The law of Theodosius was as just as it was wise: he ordered never to execute anyone to death until thirty days after the sentence. These precautions are necessary to put the prince's conscience at rest. One can always kill people, but one cannot give them life.
78. Judicial appointments should never be venal. Apart from that, there must be venal ones in a state.
79. All things must have their price: people's merit, industry, birth and money must find their employment in a state; but each thing must be valued for what it is worth.
80. The rich owe help to the poor, and the poor owe services to the rich. Everything must contribute to the greatness, to the happiness, and to the glory of the state and of the prince, who owes justice and security to everyone.
81. A prince must know how to dissimulate, not out of fear, but out of prudence. He must try to know everything, but he must not always testify that he knows it.
82. Those who pretend to universal monarchy do not consider the impossibility of their design. It is a greater folly than one thinks to claim it, and if they were not blinded by their ambition, they would never flatter themselves with such a chimera. It takes so many and such great qualities to achieve this that it is almost impossible to find them in one man. The Ottoman House, which has worked there for four centuries, has not yet been able to come to the end of it after having produced so many great princes who all brought their care and labour to it; but in our century, the world is arranged in such a way that the thing is entirely impossible.
83. If Caesar, Alexander and Cyrus once succeeded in making themselves masters of a part of the world, it is because they had all the qualities necessary for that, and the world was then very different from our century. I am persuaded that now, with all the great qualities and good fortune, we would not succeed.
84. When it is considered that these great men lived and died without their great names being known to the hundredth part of the world, and that they were unknown to all the rest that it was ignored that they were born, that even that part of the world which knew them has forgotten them as if they had never existed. This reflection seems to me capable of curing any reasonable man of the vain hope of an imaginary immortality.
85. However, one must act when the occasion presents itself, as these great men have done; it is necessary to form oneself on these great originals by imitating them in order to acquire, if not their great fortune, at least their merit. That is to say, one must work day and night, expose oneself to a thousand perils and a thousand fatigues, and count one's life and death as nothing; but one must do all this for the one and only pleasure of doing well, which should be all the reward one should claim without being lulled into chimeras.
86. Augustus was right to be surprised that Alexander found less pleasure in governing than in conquering this beautiful part of the world of which he had made himself master.
87. Alexander did something more unworthy of him by killing Parmenion in cold blood than Clytus in his outburst; and we must forgive his anger rather than his fear, which was more unworthy of him.
88. There are actions in the life of Alexander which greatly tarnish his glory: that of having cut to pieces, against his given word, a garrison which came out of a place, of having cruelly put to death a brave man for having defended himself there valiantly; of having had prisoners cut to pieces so as not to be embarrassed by them on a march; to have put this poor innocent Persian to death on the testimony of a buffoon; of having cruelly burned the most beautiful palace and one of the most beautiful cities in Asia at the persuasion of a courtesan; of having sacrificed an entire people to the manes of Hephaestion; of having killed the philosopher Callisthenes, eaten by vermin in a prison; of having exposed Lysimachus to the lions; for giving prizes to the greatest drinkers in his army. All these actions are barbaric, horrible, inexcusable, and quite unworthy of Alexander, who is still accused of having been himself a drunkard and a braggart, faults quite unworthy of an honest man and a great prince. Perhaps it is to wrong him by accusing him of so many faults and crimes. But, after all, there are so many stains on the sun, which do not, however, prevent it from being what it is; as, moreover, he is so great that one should almost forgive him and remember that he was a man. However, all these faults and crimes go almost unnoticed. Alexander is blamed solely for the death of Clytus, for which I do not praise him, but I excuse him, because Clytus forced him to do what he did. All this is said only to point out the injustice of men, who do not know what to praise or blame.
89. Besides all this, Alexander is still blamed for having wanted to be adored as the son of Jupiter; those who blame him do not consider the century of Alexander, nor that kind of adoration which has made so many people shout. He was born at a time when the quality of god and son of Jupiter was given to people much less worthy of being so than he; I therefore excuse him for having attributed to himself a quality of which he had made himself so worthy. I am even persuaded that he believed nothing of it himself, but he skillfully made use of the superstition of his century to push forward his grand designs; and he made it well known when he said himself that all honest people were sons of Jupiter and that the blood he spilled from his cheeks was not that liquor of which Homer speaks, which flows from the gods. As for the adoration he demanded, and about which the Macedonians murmured so loudly, it seems to me that Alexander was right and that they were wrong. The custom of worshipping kings was as ancient throughout the East as it was new among the Greeks. Alexander, who had made himself master of the monarchy of Persia, had great reason to change his ceremonial and to accommodate himself to the mores of the peoples he had conquered, because he was more respectful and more worthy of his fortune; also, there were among the Greeks only the greybeards and the pedants who murmured about it. The rest accommodated themselves to it wisely and did very well, for one cannot honour and respect kings too much. This respect which he made be borne to him did not make Alexander less familiar nor less tender towards his friends, which he made known when he tore the bandage from his forehead to put it on the wounds of one of his own men. Finally, I do not see that in this he was more criminal than the kings who have themselves served on their knees among us and who deserve this honour much less than he.
90. The life of Cyrus, and that of Caesar, was more regulated and wiser. They were as great as Alexander, but they possessed themselves better. Tamerlane and Almanzor were as great as all these men, but Almanzor spent too much time on trifles which are unworthy of a prince. We read with pleasure and great profit the beautiful lives of these great men.
91. Tamerlane's treatment of Bayezid was not worthy of his other great actions; and I find something so barbarous in it that I would not want all his fortune at the price of such an action.
92. Among Christians, Constantine the Great is a prince of great merit, and Theodosius the Great has well deserved his nickname, as well as Charlemagne. The reading of such lives elevates the soul and inspires in it noble and grand sentiments; they should be familiar to princes and to all honest people.
93. I cannot forgive the Emperor Augustus for having sacrificed Cicero as he did to his greatness, with the other illustrious victims who were then immolated to the Triumvirate, and who show the disastrous effects produced by ambition.
94. The action of Sextus Pompey was altogether heroic; it is worth more than his father's good fortune, and by this action alone, he has better deserved the nickname of Great.
95. I am persuaded that the story of Tomyris is a fable, and I believe that Cyrus died in his bed, filled with years and glory, in the manner that Xenophon relates his death; and, even if this novel of Tomyris were true, I do not see why such a barbarous action would have acquired so much reputation for a woman, of whom nothing is known except that detestable act of revenge which should render her memory abominable and odious to all posterity. One must respect merit in one's own enemies, living or dead.
96. The profession of conqueror would be the finest of all professions if it did not cost too much to so many unfortunates.
97. Generosity, liberality, and magnificence charm everyone. Any man who possesses them is almost bound to make a fortune sooner or later, for everyone considers these people as public property, in whose fortune everyone is interested.
98. Economy is necessary, one must have it, but it must be noble and not sordid.
99. There are expenditures which seem to be profusions and which are in fact only true economy. There are others which are fine usuries; we must never pity them. It is necessary to provide cheerfully, and this is the economy of princes.
100. Old servants almost become masters if one is not careful.
.jpeg)
Above: Kristina.
Notes: Tamerlane = Timur (Temür), a 14th century Turco-Mongol conqueror who founded the Timurid Empire in and around present-day Afghanistan, Iran and Central Asia, becoming the first ruler of the Timurid dynasty. He was a descendant of Genghis Khan, whose heir he saw himself as, and he was the last of the nomadic conquerors of the Eurasian steppe.
Almanzor (al-Manṣūr, "The Victorious") was a Muslim Arab Andalusi military leader and statesman in the 10th century. As the chancellor of the Umayyad Caliphate of Córdoba and hajib (chamberlain) to the weak Caliph Hisham II, Almanzor was the de facto ruler of Islamic Iberia.
Bayezid I was the Sultan of the Ottoman Empire from 1389 to 1402. The above-mentioned Tamerlane defeated and captured him at the Battle of Ankara in 1402, and Bayezid died in captivity on March 8, 1403 after months of humiliation. The legend of his said humiliation in captivity became popular in medieval and early modern Europe, although descriptions from Bayezid's contemporaries and witnesses do not mention humiliation or him being kept in a cell.
Tomyris was an East Iranian queen who reigned over the Massagetae, an Iranian Saka people of Central Asia. She led her armies to defend against an attack by Cyrus the Great of the Achaemenid Empire, and according to Herodotus, she defeated and killed him in 530 B.C. However, as Kristina said and believed, Xenophon claimed that Cyrus was not killed in battle, but that he returned to his capital of Persepolis and that he died there peacefully. Another version, by Berossus, claims that Cyrus died while warring against the Dahae archers northwest of the headwaters of the Syr Darya.
No comments:
Post a Comment