Sources:
Christina of Sweden, pages 64 to 74, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina: bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 65 to 76, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
Kristina's letter of September 25/October 5 (New Style), 1650 to Samuel Bochart is here:
Her letter of September 15/25 (New Style), 1652 to Pierre Gassendi is here:
Her letter of November 13/23 (New Style), 1650 to Claude Sarrau is here:
Georges de Scudéry's dedication letter/panegyric to Kristina, written in 1654, is here:
Pierre Hector Chanut's letter of December 2/12 (New Style), 1648 to René Descartes is here:
Kristina's letter of December 9/19 (New Style), 1653 to Anne Mercier is here:
An undated letter to Kristina from Paul Scarron is here:
Jean-Louis Guez de Balzac's letter of March 15/25 (New Style), 1652 to Kristina is here:
The account:
IT was, during these early years, Christina's supreme ambition to assert her claim to the position of patroness, par excellence, of art, science, and literature. Providence had made her a Queen, and Providence had, in her opinion, done well. But there was another sovereignty, to be won by individual effort seconded by gifts and talents, and after this she strenuously strove.
To understand her life and character[,] it is necessary to emphasise the relationship of personal friendship which it was her endeavour to establish between herself and the men she honoured and admired — a relationship, it may be added, though she might have resented the suggestion, essentially feminine. Intimacies were rashly formed, to be indignantly repudiated when she discovered, as was sometimes inevitably the case, that she had been misled by false appearances, or when the glamour appertaining to novelty had had time to vanish. Jealous as she was of her rights and authority, self-confident and proud of her capacities, she easily wearied of the dignified isolation of royalty, and was always engaged in the attempt to vindicate the inherent equality dependent upon correspondence in the qualities of mind and intellect. Whether such an attempt can hope to be wholly successful may be open to question. It is scarcely less difficult to descend than to climb; and in the same way that the foreigner continues, in spite of naturalisation, a foreigner, so the dweller in one sphere who craves admission to another, be it higher or lower, commonly remains, in his new surroundings, more or less of a stranger. Between sovereign and subject in particular the assumption of equality cannot escape a tincture of artificiality, and, however successfully the farce is played, moments will occur when one or another of the actors will forget his part and resume his own character.
Christina's abilities, her passionate love of study, her indefatigable pursuit of learning, went far to qualify her for the position she coveted; and her desire to sit at the feet of the men who had won a high place in the school where she was a beginner was genuine. Her reverence for great attainments, knowledge, and culture, was profound, and the influence at her Court of the savants she summoned thither, if short-lived, was, so long as it lasted, considerable. Having set marriage aside as a state of life for which she had no vocation, literature and the arts represented to her, at this time, the chief pleasures of existence. Her curiosity was boundless, her ambition to excel in learning as her father had excelled in war.
Besides all this, she aimed at the reputation of a sovereign who had succeeded in rendering a Court — to use her words — "au bout du monde", a place to which men pre-eminent in scholarship should be attached, as to their natural centre. To this end her efforts were directed, to compass it she spared neither pains nor money, and she was rewarded by success. Foreign celebrities — more especially from France — responded to her invitations, not unfrequently accompanied by earnests of the golden harvest they might hope to reap. To serious scholars the fame of the library collected at Stockholm, its eight thousand manuscripts, Eastern and Western, its valuable printed matter, medals, and pictures, offered an additional inducement, and combined with more material hopes to draw them to the Swedish capital. The northern city represented the Paradise of men of learning. Christina's attitude towards them was rather that of a disciple than of a mistress. "I should find it hard to believe", she wrote to Bochart, as yet personally unknown to her, "that you could have had any good will towards me... had you not taken the trouble to assure me of it by your letter"; and she begged to be permitted to count him amongst the number of her friends. To Gassendi she wrote in terms no less flattering, asking to be allowed at times to interrupt his meditations by her letters: "I shall consult you as the oracle of truth, to dissipate my doubts; and, should you take the trouble to instruct my ignorance, you will do no more than add to the number of those who know how to give you your true value." When M. Claude Sarrau, a member of the Paris Parlement, sent her a proffer of his services, she begged him to believe that her only exercise of the rights he had accorded her would be to command him to exchange the position of servant for that of friend. "If, after this, I still retain some authority, I will say that I desire that the affection you have so generously bestowed upon me should be preserved. ... Your generosity, not my deserts, justifies my claim."
This being the style adopted by the Queen in addressing the men she delighted to honour, it was no wonder that M. de Scudéry should have waxed eloquent on the subject of her epistolary powers. "What you write in our language", he told her, "causes the pen to fall from our hands. Your Majesty's letters are objects of admiration to all beaux-esprits, and perhaps of their envy. In truth, Madame, in the same way that Philip of Macedon demanded of his son, Alexander, if he were not ashamed to play the lyre and sing so well, I might almost ask your Majesty, in my turn, what you are dreaming of to write so well."
Some of Christina's correspondents remained at a distance; others, responding to her invitations, visited Stockholm. To these last the Queen occupied the double position of hostess and pupil. The more favoured were lodged in the Palace itself, and all were honoured guests. An Academy was formed, and held weekly meetings. Days were spent in social intercourse, nights in study.
Amongst the earliest and most eminent of the foreign visitors was Descartes, already possessing a royal disciple in the Princess Elizabeth, niece of Charles I. He had been known to Christina by fame since, at twenty, she had submitted to him, through Chanut, one of the moral problems she loved to discuss — namely, whether, given a bad use of them, love or hatred was productive of the worst consequences. Even theoretical morality, propounded by a Queen, may be treated as having a bearing upon conduct. Descartes entered with zest into the inquiry, and a lengthy dissertation, forwarded to Chanut, was not only approved by Christina, but called forth a further inquiry to be placed before the philosopher; the question of love, with which it dealt, being one of the few she felt herself incompetent to deal with.
Not forgetful of his earlier devotee, it occurred to Descartes that, could Elizabeth and Christina be brought together, it would be for the advantage of both; and in blundering masculine fashion he set himself to prepare the way for an acquaintanceship between the two. It may be, as M. de Careil hints, that his methods implied a certain ignorance of women, and that in offering for Christina's perusal his letters to Elizabeth, and asking permission from the Princess to accompany them by her replies, he went the way to please neither. A silence on Christina's part appears to have followed, and it was not until the spring of 1647 that the hopes he had cherished of an invitation to Elizabeth to visit Stockholm seemed likely to be realised. At that time the Princess was a guest of the Elector of Brandenburg at Berlin, where she met Marie-Eleonore, in a more congenial atmosphere than that of her daughter's Court; and though Elizabeth wrote to Descartes to complain of being obliged to follow the Queen-mother every day in sledges, and every night to entertainments and balls, intercourse between the two resulted in a revival of Descartes' plan. A journey to Sweden was projected, with the stipulation on Christina's part that the idea should be represented as originating with her mother, and it seemed possible that his pupils would be brought face to face. Two months later, however, a change had passed over Christina. Her desire to entertain a rival scholar had perhaps never been overkeen, and the matter was allowed to drop. She may have feared reproaches, for the peace negotiations were in progress, on which occasion small care was displayed on behalf of the interests of the unfortunate Palatine family; or her coldness may simply have been due to indifference to the society of women.
Had Christina been in danger of forgetting Descartes himself, she would not have been allowed to do so; Chanut being at hand to keep her in mind of his countryman. In a letter to the sage, of December 1648, he described a journey taken in her company, and showed he had turned the opportunity to account. "I took your Principles of Philosophy with me. I read her the Preface. She opened the book in places, and was very pensive for some days. I knew what had set her dreaming, and when I ventured to tell her that she appeared to me divided between a desire to learn that philosophy and the thought of the difficulty she would find in acquiring it, she confessed that I had divined the cause of her trouble."
It was finally arranged that the Queen's historiographer should be directed to master the Principles, so that he might be qualified to smooth the path of knowledge for his mistress. But Christina was not content to be the disciple of an absent philosopher, and an invitation to Stockholm was dispatched to Descartes, who, not without searchings of heart, decided to accept it. Would his presence, he questioned in a letter to Chanut, be of any avail? Experience had taught him to doubt it. Though his opinions might give rise to surprise at first, their very simplicity, their conformity to common sense, caused them, once understood, to cease to be considered admirable, and nothing was thought of them; so that, though he desired nothing so much as to communicate the little he believed himself to know, he scarcely met any person who desired to learn it. He also indulged apprehensions that, being the originator of a novel philosophy, as well as a Roman Catholic, the Queen might be prejudiced against him. His misgivings were dispelled, and by October 1649, a season ill chosen by a southern guest, he appeared at the Swedish Court.
His reputation had preceded him. "Madame, it is not a man I have brought you; it is a demi-god", was the answer of the pilot of the vessel which had conveyed him to Sweden to the Queen's question concerning the passenger. She was ready to receive him as such, and his brief stay at Stockholm was favourably inaugurated. After no more than a couple of interviews, Descartes was able to inform the Princess Elizabeth — possibly another evidence of an absence of tact — that he seemed to know the Queen well enough to venture to say that she did not fall short of her renown — which was to say much; Elizabeth taking care to assure him that she was not jealous, and expressing her gratification at hearing the reputation Christina had won confirmed.
Nor is there any reason to believe that the Queen was disappointed in the expectations she had formed regarding the philosopher; but, with the best will in the world, the time she could bestow upon a foreign guest was limited; and though, bent upon making the most of the opportunities presented by his visit, she was ready to steal hours from sleep to devote to study, it does not appear, judging by a letter written by Descartes in January, that interviews had been frequent.
The ascendancy he was nevertheless believed to have obtained over his pupil during the early morning hours when the two met in the palace library was sufficient to alarm those who saw in the guest an intruder, the more dangerous and obnoxious by reason of the religion he professed. Whatever effect his teaching was to have, the time during which the Queen was to profit by it was brief. By February 1650 he had been laid to rest in a foreign country, his burial-place, by the desire of his friend Chanut, being chosen amongst the graves of little children and orphans, the French envoy considering "this place more fitting for M. Descartes than any other."
The catastrophe was variously explained. Madame de Motteville mentions a report that it was due to Christina's disapproval of the sage's system of philosophy. Others, after the prevailing fashion, attributed it to poison. A simpler explanation is that the northern winter, to a man unaccustomed to it — perhaps also the early hours kept by his royal pupil — had proved fatal.
If Descartes' residence at Stockholm had been short, it was, according to Christina herself, fruitful in consequences, and greatly contributed to her subsequent conversion. Providence, she afterwards said, had made use of him and of Chanut to give her the first lights on the subject of the religion he practised, and in which he died. Christina should be a good authority on the subject, yet the statement is difficult to reconcile with the documentary evidence already quoted as to the prejudices she entertained towards Catholicism at a date when the lessons were over and the teacher had taken his way hence.
Descartes was only one member, though a prominent one, of the group of distinguished men drawn to Christina's Court, amongst whom Claude de Saumaise, or Salmasius, was likewise a conspicuous figure.
Though her invitation to Saumaise had been accompanied by her portrait and other gifts, the response he made to it was at first unfavourable. Being a thin man, he replied, Sweden was too cold, England too hot, for him — in reference to the danger he might incur of being captured on the way by a Government he had attacked in print. Refusing to be discouraged, Christina continued urgent in her solicitations, going so far as to declare that, did he not visit Sweden, she would herself go to seek him; and in the end he consented to pass more than a year at Stockholm, refusing to settle there permanently, or to resign the post he held at Leyden. Scarcely more than two years later, he had passed away, bitterly regretted by Christina.
"If the death of the great Saumaise is to-day a subject of grief to all rational people", she wrote to his widow, "and every one is offering you condolence, judge what must be my feelings as to this irreparable loss. You know with what esteem I honoured his merit, and you are witness that my tenderness towards him was as true as towards a father. ... Do not expect that I shall try to console you. Your sorrow is just; and you should spend the rest of your days in deploring your loss, together with that crime of homicide committed by you on his writings" — Madame de Saumaise having, in obedience to her husband's wishes, destroyed a quantity of his controversial productions. "Never will I forgive you for having inflicted a second death upon the man most deserving of immortality." She would, nevertheless, remembering that the culprit was the wife of Saumaise, show her and her children by deeds how great had been her love for the dead.
Christina kept her promise, and the little son of her friend was brought to Court to profit by her kindness. It was significant of the rapid changes in her point of view that by the time he arrived she had recognised the fact that there are lessons to be mastered besides those contained in books, and is said to have told the child that she hoped he would, unlike his father, be something besides a man of learning — a hint upon which, it is further stated, the boy was only too ready to act.
Vossius, the Queen's librarian, and at one time high in her favour, does not appear to have merited the distinction. In common with others of his brotherhood, he has been charged with rifling of some of its treasures the library he had been partly instrumental in collecting; he is also said to have combined scepticism and credulity to a singular degree. "This learned theologian is a strange person", Charles II. is quoted as observing when, at a later date, Vossius occupied the post of Canon of Windsor. "He believes everything except the Bible."
The places of the men of letters removed by death or by a return to their own countries and duties were quickly filled, and the number of French visitors in particular was sufficient to cause anger and jealousy to the Queen's countrymen. The greater part of her servants were French, no less than twenty savants of that nation, pretended or genuine, being said to have made Stockholm their headquarters. France was the fashion at the Swedish Court. The pity of it was that, in the Queen and her guests alike, there was a marked absence of that equable and serene spirit which should have reigned in a philosophic centre. Envy and jealousy were rife; one man of learning was the rival of another, and all were engaged in the endeavour to win the Queen's good graces. Chevreau, Christina's French secretary, who afterwards described her in a paper that cannot be charged with partiality, gave a frank account, in a letter to Saumaise, by that time quitted Stockholm, of the conduct of his fellow-countrymen.
"We have here", he wrote, "certain persons who make no great scruple of compassing the fall of those they meet on their way, provided that they themselves rise; who feel contempt for what they do not possess, and therefore despise honour, merit, and virtue. What is most astonishing is that they are neither Goths nor Vandals, but Frenchmen, who everywhere decry their nation, who are everywhere themselves decried, and continue to make a profit out of the blindness of Fortune" — perhaps also out of the blindness of Christina.
Even men of real learning were apt to fall out, and Vossius, who had shared the Queen's favour with Saumaise, so offended his mistress by, as it was supposed, an attack upon his friend, that he was sent to expiate his disloyalty at leisure in foreign lands; Christina explaining to Bochart, in whose company her librarian had been on the point of returning to Sweden when arrested by her mandate, that no one but the sage himself was responsible for his disgrace, since none could boast of influencing her in these matters.
If the Queen was too much disposed to regard herself, in literature and art, as matchless in her age and century, it is difficult to blame a woman whom all were in a conspiracy to flatter. In Malherbe's eyes she was a Queen whose sceptre had not been necessary to render her the glory of her sex and one of the rarest marvels of her time. Comparing her with Mæcenas, Scarron wrote that, had the two been contemporaries, that patron of art would have lost his occupation, and would have been as indignant as his master, Cæsar Augustus, with whom Gustavus Adolphus might have contested the empire of the universe. Balzac, since Christina had given him her praise, envied neither Claudian his statue nor Petrarch his crown. Heinsius, one of the few honest men employed by her in her literary adventures, wrote from Italy, whither he had been sent on a quest after artistic treasures, that her name was there held in veneration; that panegyrics had been written, and works dedicated to her in Italian, until these tributes had been forbidden by the Pope; that the Duke of Brescia had made a medal of her with his own hands, and the Grand Duke Leopold had caused a collection of unpublished writings to be put together as an offering to her.
Such are a few examples of the species of incense offered at the shrine of the Minerva of the North during the years of her brilliant youth. It was no wonder if she found it intoxicating. Changes, however, were to take place at the Swedish Court, and the fortunes of the men of learning gathered together there were on the decline.
Swedish translation (by Flygare):
Under dessa tidiga år var det Kristinas högsta ärelystnad att häfda sina anspråk på att vara konstens, vetenskapens och litteraturens beskyddarinna par excellence. Försynen hade gjort henne till drottning och försynen hade i hennes tanke gjort väl. Men det fanns en annan drottningvärdighet som stod att vinna genom personliga ansträngningar, understödda af begåfning och talanger, och denna eftersträfvade hon ifrigt.
För att rätt fatta hennes lif och karaktär är det nödvändigt att betona det förhållande af personlig vänskap som hon bemödade sig att bringa till stånd mellan sig och de män hon ärade och beundrade — ett förhållande — det bör tilläggas, ehuru hon nog inte tyckt om att höra det — af väsentligt kvinnlig art. Förtroliga bekantskaper uppstodo hastigt och afvisades åter med harm då hon — som ibland var alldeles oundvikligt — upptäckte, att hon låtit missleda sig af ett falskt sken eller då skimret af nyhetens behag hunnit förblekna. Ehuru svartsjuk om sina rättigheter och sin myndighet, själfsäker och stolt öfver sin begåfning, tröttnade hon lätt på kunglighetens värdigt isolerade ställning och var alltid ifrigt upptagen med sina bemödanden att förfäkta den inre jämlikheten, som berodde på öfverensstämmelse i hjärtats och förståndets egenskaper. Huruvida dylika försök någonsin kunna fullt lyckas är tvifvel underkastadt. Det är nästan lika svårt att stiga ned som att klättra upp och lika som utlänningen, om än naturaliserad, fortfar att vara utlänning, förblir den person som tillhör en viss sfär men söker inträde i en annan, vare sig högre eller lägre, vanligen mer och mindre en främling i sin nya omgifning. Särskildt mellan suverän och undersåte blir det någonting konstladt i den förmenta likställigheten, och hur väl än farsen må spelas, inträffa dock ögonblick, då den ene eller andre af aktörerna faller ur rollen och återgår till sin egen karaktär.
Kristinas begåfning, hennes lidelsefulla kärlek till studierna och hennes outtröttliga flit vid inhämtandet af kunskaper gingo långt i fråga om att kvalificera henne för den ställning hon eftersträfvade, och hennes önskan att sitta vid deras fötter, som vunnit en hög plats i den skola, där hon var nybörjare, var äkta. Hennes vördnad för stora insikter, kunskaper och bildning var djup och det inflytande som öfvades inom hofvet af de lärda män hon kallat dit var, om än af kort varaktighet, ganska betydligt så länge det räckte. Sedan hon afvisat tanken på äktenskapet, såsom varande ett stånd för hvilket hon saknade kallelse, representerade litteraturen och de sköna konsterna vid denna tid för henne tillvarons förnämsta nöjen. Hennes vetgirighet var gränslös och hennes högsta ärelystnad var att utmärka sig i lärdom liksom hennes far utmärkt sig i krig.
Förutom allt detta eftersträfvade hon att bli ryktbar som en suverän den där lyckats göra ett hof »au bout du monde», som hon själf sade, till en plats dit män, utmärkta för stor lärdom, drogos som till sitt naturliga centrum. Hennes bemödanden voro riktade på detta mål; för att ernå det sparade hon hvarken krafter eller pengar och hon lönades med framgång. Utländska celebriteter — särskildt från Frankrike — antogo hennes inbjudan, icke sällan njutande en försmak af den gyllene skörd de hoppades inhösta. För allvarliga vetenskapsmän erbjöd det i Stockholm samlade biblioteket, dess åtta tusen manuskript, öster- och västerländska, dess värderika trycksaker, medaljer och målningar ytterligare en lockelse och förenade sig med mera materiella förhoppningar att draga dem till Stockholm. Den nordliga hufvudstaden tedde sig som ett lärdomens paradis. Kristina förhöll sig mot dem mera som en lärjunge än som en härskarinna. »Jag hade haft svårt att tro», skref hon till Bochart, som hon ännu icke kände personligen, »att ni hyst någon välvilja för mig... om ni inte gjort er besvär att försäkra mig om det i ert bref», och hon anhöll att få räkna honom bland sina vänner. Till Gassendi skref hon i icke mindre smickrande ordalag och bad att ibland med sina bref få afbryta hans meditationer. »Jag skall för att skingra mina tvifvel vädja till er som till ett sanningens orakel; och om ni skulle besvära er med att upplysa mig i min okunnighet, skall ni därigenom endast öka deras antal, som förstå att gifva er ert rätta värde.» Då Claude Sarrau, en medlem af det franska parlamentet, skickade henne ett erbjudande af sina tjänster, bad hon honom vara öfvertygad om att hennes enda sätt att utöfva de rättigheter han beviljat henne skulle vara att befalla honom att utbyta en tjänares ställning mot en väns. »Om jag hädanefter bibehåller något af min myndighet, så vill jag säga, att det är min uttryckliga önskan att den tillgifvenhet ni så ädelmodigt ägnat mig måtte fortfara... Det är er högsinthet, icke mina förtjänster, som gör mitt anspråk berättigadt.»
Enär det var i denna stil drottningen uttryckte sig till de män som det var hennes förtjusning att hedra, må man icke undra öfver att m. de Scudéry blef vältalig i fråga om hennes förmåga som brefskrifverska. »Hvad ni på vårt språk skrifver», sade han till henne, »kommer pennan att falla ur våra händer. Ers majestäts bref äro föremål för beundran bland alla beaux-esprits, möjligen ock för afund. I sanning, madame, liksom Filip af Macedonien frågade sin son Alexander, om han icke blygdes för att slå på lyra och sjunga så väl, vore jag i min ordning färdig att fråga ers majestät hvad ni tänker på, som skrifver så väl.»
Några af Kristinas korrespondenter höllo sig fortfarande på afstånd; andra antogo hennes inbjudan och besökte Stockholm. Till de sistnämnda intog drottningen den dubbla ställningen af värdinna och lärjunge. De mera gynnade fingo bo på själfva slottet och alla bemöttes som ärade gäster. En akademi stiftades och sammanträdde hvarje vecka. Dagarna ägnades åt sällskapligt umgänge, nätterna åt studier.
Bland de första och mest framstående af de utländska gästerna var Descartes (Cartesius), som redan ägde en kunglig discipel i prinsessan Elisabet, Karl I:s systerdotter. Ryktesvis hade Kristina känt honom sedan hon vid tjugu års ålder genom Chanut låtit underställa honom ett af dessa moralfilosofiska problem, som hon älskade att afhandla. Det som här framställdes var, hvilketdera som var svårast i sina följder, kärleken eller hatet, då de illa begagnades. Till och med den teoretiska moralen kan, då den behandlas af en drottning, anses hafva praktisk tillämpning. Descartes ägnade sig med ifver åt detta spörsmål och en lång afhandling, som tillsändes Chanut, blef icke endast gillad af Kristina utan framkallade ännu en fråga, som skulle underställas filosofen. Kärleken, som här afhandlades, var ett af de få ämnen som hon ansåg sig inkompetent att bedöma.
Som Descartes icke glömt sin förra entusiastiska elev, föll det honom in att om Elisabet och Kristina kunde sammanföras, skulle det lända dem båda till nytta, och så började han att på manligt, otympligt sätt förbereda bekantskap dem emellan. Det är möjligt, att, som m. de Careil antyder, hans metoder vittna om en viss okunnighet med afseende på kvinnans natur och, att då han erbjöd Kristina att läsa de bref han skrifvit till Elisabet och utverkade denna prinsessas tillåtelse att bifoga hennes svar, valde han ett sätt, som icke kunde behaga någon af dem. Tystnad följde å Kristinas sida och det var först på våren 1647 som hans förhoppningar om att Elisabet skulle bli inbjuden till Stockholm tycktes få utsikt att bli realiserade. Prinsessan var då gäst hos kurfursten af Brandenburg i Berlin, där hon träffade Maria Eleonora i en mera sympatisk atmosfär än den som rådde vid dotterns hof, och ehuru Elisabet skref till Descartes och klagade öfver att hon nödgades följa med änkedrottningen hvarje dag på slädpartier och hvarje afton på samkväm och baler, utmynnade dock detta umgänge i ett återupplifvande af Descartes planer. En resa till Sverige ifrågasattes, dock uppställde Kristina som villkor, att tanken därpå skulle sägas ha uppstått hos hennes mor, och det föreföll nu icke osannolikt att Descartes' båda elever skulle bli ställda ansikte mot ansikte med hvarandra. Två månader senare hade dock Kristina ändrat sig. Hennes önskan att som gäst taga emot en rivaliserande lärjunge hade aldrig varit särdeles liflig, och saken förföll. Möjligen fruktade hon att bli utsatt för förebråelser, ty fredsunderhandlingarna pågingo, och under dessa bekymrade man sig föga om den olyckliga pfalzgrevliga familjens intressen. Möjligt är också, att hennes köld berodde på hennes likgiltighet för kvinnligt sällskap.
Om Kristina varit i fara att glömma Descartes själf, hindrades hon dock från att göra det, ty Chanut var alltid till reds att påminna henne om sin landsman. I ett bref till filosofen, dateradt i december 1648, beskref han en resa han gjort i hennes sällskap och visade att han dragit fördel af tillfället. »Jag tog era Principia Philosophiæ med mig. Jag läste upp företalet för henne. Hon öppnade boken här och där och var under några dagar mycket tankfull. Jag visste hvad det var som gjort henne så drömmande och dristade säga henne, att det föreföll mig som om hon slitits mellan sin önskan att tillägna sig denna filosofi och tanken på de svårigheter som förbundo sig med dess inhämtande och hon erkände, att jag gissat anledningen till hennes oro».
Det blef till sist uppgjordt, att drottningens historiograf skulle förständigas att studera dessa Principia, på det han måtte bli i stånd att för sin härskarinna jämna vägen till kunskap. Men Kristina nöjde sig icke med att vara en frånvarande filosofs lärjunge. Descartes inbjöds följaktligen till Stockholm och det var icke utan hjärterannsakan han beslöt sig för att hörsamma kallelsen. Skulle hans närvaro därstädes vara till något gagn — så frågade han i ett bref Chanut. Erfarenheten hade lärt honom att betvifla det. Ehuru hans åsikter kanske till en början väckte öfverraskning, verkade själfva deras enkelhet och öfverensstämmelse med sunda förnuftet därhän att de, sedan de blifvit förstådda, upphörde att framkalla beundran och snarare ringaktades, så att, ehuru han ingenting hellre ville än meddela det lilla han trodde sig veta, träffade han sällan någon som ville lära det. Han hyste äfven farhågor för att drottningen på grund af att han var upphofsman till en ny filosofi och bekände sig till den romersk-katolska läran kunde ha fördom mot honom. Hans betänkligheter skingrades och i oktober 1649 — en illa vald årstid för en sydlänning — infann han sig vid det svenska hofvet.
Hans rykte hade föregått honom. »Madame, det är inte en människa jag fört till er, det är en halfgud», svarade lotsen på det fartyg, som fört honom till Sverige, då drottningen frågade honom om passageraren. Som sådan var hon färdig att mottaga honom och hans korta vistelse i Stockholm invigdes på ett gynnsamt sätt. Efter endast några få samtal var Descartes i stånd att meddela prinsessan Elisabet — härvidlag måhända görande sig skyldig till ännu en afvikelse från god takt — att han redan tyckte sig känna drottningen tillräckligt för att säga, att hon gick upp mot sitt rykte — hvilket ej var litet sagdt. Elisabet underlät icke att försäkra honom, att hon inte var afundsjuk, och uttalade sin tillfredsställelse öfver att Kristinas stora begåfning på detta sätt blef bestyrkt.
Det finnes icke heller något skäl att tro, det drottningen svikits i de förväntningar hon gjort sig om den store filosofen. Men med bästa vilja i världen var dock den tid hon kunde offra på en utländsk gäst begränsad, och ehuru hon, så vidt möjligt var, ville begagna sig af de tillfällen hans besök erbjöd och var färdig att stjäla timmar från sömnen för att ägna dem åt studier, framgår dock af ett bref, som Descartes skref i januari, att de icke träffats särdeles ofta.
Det välde man likväl trodde honom ha vunnit öfver sin lärjunge under de tidiga morgontimmar, då dessa båda träffats i slottets bibliotek, var i alla händelser tillräckligt att väcka oro hos dem, hvilka i gästen sågo en inkräktare, som var så mycket farligare på grund af den religion han bekände sig till. Hvilken än verkan af hans läroframställning sedan blef, var den tid kort under hvilken drottningen begagnade sig af den. I februari 1650 lades han till hvila i det främmande landet och hans begrafningsplats valdes, till följd af hans vän Chanuts önskan, bland de små barnens och de föräldralösas kullar, emedan den franske envoyén ansåg att »den platsen passade Descartes bättre än någon annan».
Hans frånfälle förklarades på olika sätt. Madame de Motteville omnämner ett rykte, att det skulle ha berott på Kristinas ogillande af den lärde mannens filosofiska system. Andra tillskrefvo det, efter den rådande seden, förgiftning. En enklare förklaring är, att nordens vinter för den därvid ovane mannen — möjligen också hans kungliga lärjunges tidiga timmar — visat sig ödesdigra.
Men om Descartes' vistelse i Stockholm var kort så blef den, enligt hvad Kristina själf sagt, rik på följder och bidrog i hög grad till hennes öfvergång till katolicismen. Försynen, så sade hon efteråt, hade begagnat sig af honom och Chanut att bibringa henne de första insikterna i den religion den store filosofen öfvade och i hvilken han dog. Kristina bör väl anses som en god auktoritet i detta ämne och dock är hennes påstående svårt att förlika med de skriftliga bevis, som redan anförts, på de fördomar hon hyste mot katolicismen vid en tidpunkt då lektionerna voro öfver och läraren gått hädan.
Descartes utgjorde endast en medlem, om ock en framstående sådan, af den grupp utmärkta män som dragits till Kristinas hof och hvari Claude de Saumaise, eller Salmasius, äfven var en i ögonen fallande gestalt.
Ehuru hennes inbjudan till Saumaise åtföljts af hennes porträtt och andra gåfvor, var det svar han först gaf därpå ogynnsamt. Han svarade, att som han var en klen og mager man, var Sverige för kallt, England för hett för honom, och han löpte fara att på vägen blifva infångad af en regering, som han angripit i tryck. Kristina lät sig dock icke afspisas utan fortfor med sina trägna uppmaningar, ja, hon gick så långt att hon förklarade, att om inte han kom på besök till Sverige, skulle hon själf fara och besöka honom. Till sist fann han sig i att tillbringa öfver ett år i Stockholm, men vägrade att för alltid bosätta sig där eller afsäga sig sin post i Leyden. Knappt två år därefter var äfven han borta, djupt sörjd af Kristina.
»Om den store Saumaise' död nu är ett sorgeämne för allt förståndigt folk», skref hon till hans änka, »och om alla människor betyga er sitt deltagande, döm då om mina känslor vid denna oersättliga förlust. Ni vet hvilken högaktning jag skänkte hans vetenskapliga förtjänster och ni kan intyga, att min tillgifvenhet för honom var lika sann som om han varit min far... Begär inte att jag skall försöka trösta er. Er sorg är tillbörlig och ni bör tillbringa era återstående dagar med att begråta er förlust jämte det dråp hvartill ni gjort er skyldig på hans skrifter» — madame de Saumaise hade nämligen till åtlydnad för sin mans önskningar förstört en hel massa af hans polemiska alster. »Aldrig skall jag förlåta er, att ni än en gång låtit den man dö, som gjort sig förtjänt af odödlighet.» Hon skulle likväl, erinrande sig att brottslingen var Saumaise' maka, i handling visa henne och hennes barn hur stor hennes kärlek till den döde varit.
Kristina höll sitt löfte, och hennes väns lille son blef skickad till hofvet att draga fördel af hennes välvilja. Det är betecknande för de hastiga förändringarna i hennes åskådningssätt, att hon vid den tid då han anlände hade fått den sanningen klar för sig, att det finnes andra läxor att lära än de som stå i böcker, och det påstås att hon sagt gossen, att hon hoppades det han, olikt sin far, skulle bli någonting mera än blott en lärd man — en vink som han, säges det vidare, icke var sen att efterkomma.
Vossius, drottningens bibliotekarie, stod en tid högt i hennes ynnest, men synes icke ha förtjänt denna utmärkelse. I likhet med andra af hans yrke har han blifvit beskylld för att på några af dess skatter ha plundrat det bibliotek han varit med om att delvis sammanföra; han säges också i ovanligt hög grad ha hos sig förenat skepticism med lättrogenhet. »Denne lärde teolog är en underlig person», citerar man längre fram efter Karl II, då Vossius blifvit utnämnd till kanonikus i Windsor. »Han tror allting utom det som står i bibeln.»
Då de lärde bortrycktes af döden eller återvände till eget land och egna plikter, fylldes hastigt deras platser af andra, och särskildt de franska besökandes antal var så stort, att det framkallade harm och afund bland drottningens landsmän. Hennes tjänare voro till större delen af fransk nationalitet och icke mindre än tjugu savants, föregifna eller verkliga, af denna nation sades ha gjort Stockholm till sitt högkvarter. Frankrike tryckte sin prägel på det svenska hofvet och det ledsamma därvidlag var, att såväl hos drottningen som hos hennes gäster fann man en anmärkningsvärd brist på den jämna och lugna anda, som bort råda i ett filosofiskt centrum. Afund och missunsamhet rådde öfverallt; den ene lärde mannen var den andres rival och alla sökte de efter bästa förmåga vinna drottningens välbehag. Chevreau, drottningens franska sekreterare, som sedan skildrade henne i en skrift, som ej kan beskyllas för partiskhet, gaf i ett bref till Saumaise, som vid den tiden lämnat Stockholm, en oförblommerad skildring af sina landsmäns uppförande.
»Vi ha här», skref han, »vissa personer som icke göra sig samvete af att eftertrakta deras fall som de möta på vägen, förutsatt att det kan lända dem själfva till upphöjelse; som känna förakt för hvad de icke själfva äga och därför hånle åt heder, förtjänst och dygd. Det mest häpnadsväckande är, att de hvarken äro goter eller vandaler utan fransmän, som öfverallt nedsätta sin nation, öfverallt själfva bli klandrade och veta att draga fördel af Fortunas blindhet» — möjligen äfven af Kristinas.
Till och med män af verklig lärdom kommo i tvist med hvarandra och Vossius, som delat drottningens ynnest med Saumaise, förolämpade till den grad drottningen genom ett förmodadt anfall på sin vän, att han skickades att i främmande land umgälla sin trolöshet. Kristina förklarade för Bochart, i hvars sällskap hennes bibliotekarie stod i begrepp att återvända till Sverige då han på hennes befallning häktades, att den lärde mannen uteslutande hade sig själf att skylla för att han fallit i onåd, enär ingen kunde berömma sig af att i sådana ting öfva inflytande på henne.
Om drottningen var alltför benägen att i afseende på litteratur och konst anse sig oupphunnen vid sin ålder och i sin tid, bör man dock icke alltför strängt klandra en kvinna, som alla sammansvurit sig att smickra. I Malherbes ögon var hon en drottning, som icke behöft spiran för att framstå som en prydnad för sitt kön och ett af sitt tidehvarfs mest sällsynta under. Jämförande henne med Mæcenas, skref Scarron, att om dessa båda varit samtida, skulle denne beskyddare af skön konst blifvit försatt i sysslolöshet och blifvit lika harmsen som sin herre, Cæsar Augustus, med hvilken Gustaf Adolf kunnat kämpa om herraväldet öfver världen. Balzac säger, att sedan Kristina prisat honom, afundades han hvarken Claudius hans staty eller Petrarca hans lager. Heinsius, en af de få redliga män som hon anlitade i sina litterära företag, skref från Italien, dit han blifvit skickad att söka konstskatter, att hennes namn där vördades, att loftal skrifvits och verk tillägnats henne på italienska, ända tills dessa hyllningsgärder blifvit förbjudna af påfven; att hertigen af Brescia med egen hand framställt henne på en medalj och att storhertig Leopold hade låtit sammanföra en mängd icke publicerade skrifter för att hembjuda dem åt henne.
Se där några exempel på det slags rökelse man tände på den nordiska Minervas altare i hennes glänsande ungdomsår. Intet under om hon berusades däraf. Förändringar skulle dock inträffa vid det svenska hofvet, och de där samlade vetenskapsmännens stjärnor voro i nedgående.
Above: Samuel Bochart.
Above: Pierre Gassendi.
Above: Claude Sarrau.
Above: Georges de Scudéry.
Above: René Descartes.
Above: Elisabeth of Bohemia and the Palatinate.
Above: Claude Saumaise.
Above: Urbain Chevreau.
Above: Paul Scarron.
Notes: Claude Saumaise's wife = Anne Mercier (born 1602).
Saumaise's youngest son was Louis-Charles Saumaise.
