Sources:
Correspondance (Christine de Suède); Correspondance (Pierre Chanut); Correspondance de Bouillon; Memoire contenant en abregé les moyens de procurer la reunion des protestants, pages 24 to 26; original at the Jagiellonian Library (Biblioteka Jagiellońska/Jagiellońska Biblioteka Cyfrowa)
Mademoiselle de Scudéry: sa vie et sa correspondance, page 475, published by Edme Jacques Benoît Rathéry, 1873
Mémoires concernant Christine, volume 2, page 272, Johan Arckenholtz, 1751
Christina of Sweden, page 322, by Ida Ashworth Taylor, 1909
Christina: Brev från sex decennier, pages 95 to 97, edited and translated by Sven Stolpe, 1960
"Drottning Christina skriver här till en av den franska preciositetens främsta författare, i vars produktion hon för övrigt själv förekommer. Vad som dryftas i första stycket kan f. n. inte avgöras. Det viktiga är den självkarakteristisk drottningen ger i fortsättningen, inför den annalkande döden. Hon ger också uttryck för sin livslånga beundran för prinsen av Condé."
"Queen Kristina writes here to one of the foremost authors of French préciosité, in whose production, for the rest, she herself appears. What is discussed in the first paragraph cannot be determined at present. What is important is the self-characteristic the Queen gives afterwards, in the face of approaching death. She also expresses her lifelong admiration for the Prince de Condé."
The letter (copy from the Jagiellonian Library):
Je ne comprens pas, Madame Scuderi [sic], com̄ent une personne qui a écrit comme Vous sur la Tirannie de l'usage, ignore celui qu'on à êtably à Rome. Vous avez mal adresse vostre Amy, ne scavez vous pas qu'il seroit plus facile ä vos François de voir la grande Sultane que moy, quoy que personne ne soit ny amoureux, ny jaloux de moy, et que ie sois Dieu mercy en mon entiere liberté. Jl y a icy une espece de passion qui n'a pas de nom, qu'on substitue, à l'amour et la Jalousie qui regnent à Constantinople et l'on s'y vange sur vôtre Nation des chagrins bien où mal fondés qu'on pretend avoir reçeu de moy. Je suppose toute fois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, ie feray voir à vostre Amy, que tous les honêtes gens sont bien venus chez moÿ, mais sur tout ceux qui sont de vostre connoissance. Je suis toute fois tres résolüe de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passeé doit persvader aux gens, que ie me passe sans peine de tout. Cela n'empeche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soÿent agreables. Vous avez raison; et je vous promets de reparer ma faute d'une maniere qui ne Vous déplaira pas. En attendant en voicÿ un qui ne vous coûtera rien, sçachez donc, que depuis le temps que vous m'avez veue, ie ne suis nullement embellie. J'ay conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualitez aussÿ entieres et vives qu'elles ont jamais êté. Je suis encore malgré la flatterie aussy mal satisfaite de ma personne, que ie la fus jamais. Je n'envie nÿ la fortune, ny les vastes êtats, ny les tresors à ceux qui les possedent, mais ie voudrois bien m'êlever par le merite et par la vertus, au dessus de tous les mortels, et c'est là ce qui me rend mal satisfaite de moÿ. Au reste ie suis en parfaite Santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ay naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et ie ne sçaÿ comment ie pourray, m'y accoûtumer. Si l'on m'eust donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'auray choisy sans hesiter la derniere. Toute fois puis qu'on ne nous consulte pas, ie me suis accoûtumée â vivre avec plaisir. Aussy la mort qui s'aproche, et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiete pas. Je l'attends sans la desirer, et sans la craindre. Mais il est temps de vous parler de vos Ouvrages, qui sont agreables, utiles et sçavants. Vous mettez si bien en oeuvre les belles choses, que vous me charmez. Vous divertisse[z] et instruisez toûjours sans enuier jamais. Je vous remercie du Soin que vous avez pris de me les envoyer. Que ie vous dois des agreables moments. Et comment vous les payer? Cependant vous qui escrivez si bien, pour quoy avez vous laisse mourir Mons[ieu]r le Prince, sans faire quelque chose pour luy en vers, ou en prose? Quelle perte pour la France? et quelle perte pour le Siecle dont ce grand homme êtoit un des ornemens le plus digne! Pour moy je l'ay regrette autant qu'aucun des Siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne de luy pour un Heros d'un merite, et si distingué et si extrâordinaire. Jl me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie, que de bien loüer ce qui merite de l'être. Vous qui avez des talents faits exprés, ne refusez pas cet espece d'encens à ce celuy, qui l'a si bien merité. Adieu. Rome ce 30. Septembre. 1687.
Christina Alexandra.
With modernised spelling:
Je ne comprends pas, Madame Scudéry [sic], comment une personne qui a écrit comme vous sur la tyrannie de l'usage ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal adressé votre ami. Ne savez-vous pas qu'il serait plus facile à vos Français de voir la grande sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux, ni jaloux de moi, et que je sois (Dieu merci) en mon entière liberté?
Il y a ici une espèce de passion qui n'a pas de nom qu'on substitue à l'amour et la jalousie qui règnent à Constantinople, et l'on s'y venge sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçu de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien venus chez moi, mais surtout ceux qui sont de votre connaissance.
Je suis toutefois très résolue de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soient agréables. Vous avez raison, et je vous promets de réparer ma faute d'une manière qui ne vous déplaira pas.
En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien, sachez donc que depuis le temps que vous m'avez vue, je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualités aussi entières et vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes États, ni les trésors à ceux qui les possèdent, mais je voudrais bien m'élever, par le mérite et par la vertus, au-dessus de tous les mortels; et c'est-là ce qui me rend mal satisfaite de moi.
Au reste, je suis en parfaite santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et je ne sais comment je pourrai m'y accoutumer. Si l'on m'eût donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'aurais choisi sans hésiter la dernière. Toutefois, puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoutumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort, qui s'approche et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiète pas. Je l'attends sans la désirer et sans la craindre.
Mais il est temps de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles et savants. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses que vous me charmez. Vous divertissez et instruisez toujours sans ennuyer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoyer. Que je vous dois des agréables moments — et comment vous les payer?
Cependant, vous qui écrivez si bien, pourquoi avez vous laisse mourir Monsieur le prince sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France, et quelle perte pour le siècle dont ce grand homme était un des ornements le plus digne! Pour moi, je l'ai regretté autant qu'aucun des siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne de lui — pour un héros d'un mérite et si distingué et si extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous, qui avez des talents faits exprès, ne refusez pas cet espèce d'encens à ce celui qui l'a si bien mérité. Adieu. Rome, ce 30 septembre 1687.
Christine Alexandra.
Rathéry's transcript of the letter:
Rome, 30 septembre 1687.
Je ne comprends pas, Mademoiselle de Scudéry, comment une personne qui a écrit comme vous sur la Tyrannie de l'usage, ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal adressé votre ami. Ne savez-vous pas qu'il seroit plus facile à vos François de voir la grande Sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux ni jaloux de moi, et que je sois, Dieu merci, en mon entière liberté? Il y a ici une espèce de passion qui n'a pas de nom, qu'on substitue à l'amour et à la jalousie qui règnent à Constantinople, et l'on s'y venge sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçus de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, et si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien reçus chez moi, mais surtout ceux qui sont de votre connoissance.
Je suis toutefois très-résolue de ne rien contribuer à ce changement, et la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soient agréables. Vous avez raison, et je vous promets de réparer ma faute d'une manière qui ne vous déplaira pas. En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien. Sachez donc que depuis le temps que vous m'avez vue, je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes et mauvaises qualités aussi entières et vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes États, ni les trésors à ceux qui les possèdent, mais je voudrois bien m'élever par le mérite et par la vertu au dessus de tous les mortels, et c'est là ce qui me rend mal satisfaite de moi. Au reste, je suis en parfaite santé qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, et je ne sais comment je pourrai m'y accoutumer. Si on m'eût donné le choix d'elle et de la mort, je crois que j'aurois choisi sans hésiter la dernière. Toutefois, puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoutumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort qui s'approche et qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiète pas: je l'attends sans la désirer et sans la craindre.
Mais il est temps de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles et savants. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses, que vous me charmez. Vous divertissez et instruisez toûjours sans ennuyer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoyer. Que je vous dois d'agréables moments, et comment vous les payer? Cependant, vous qui écrivez si bien, pourquoi avez-vous laissé mourir M. le Prince, sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France! et quelle perte pour le siècle dont ce grand homme étoit un des plus dignes ornements! Pour moi je l'ai regretté autant qu'aucun des siens, et je vous condamne à faire quelque chose de digne d'un Héros d'un mérite aussi distingué et aussi extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous qui avez des talents faits exprès, ne refusez pas cet encens à ce Prince qui l'a si bien mérité.
CHRISTINE ALEXANDRA.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Je ne comprens pas, Mademoiselle de Scudery, comment une personne qui a écrit comme vous sur la Tirannie de l'usage, ignore celui qu'on a établi à Rome. Vous avez mal addressé votre Ami. Ne savez vous pas, qu'il seroit plus facile à vos François de voir la grande Sultane que moi, quoique personne ne soit ni amoureux ni jaloux de moi, & que je sois Dieu merci en mon entière liberté? Il y a ici une espèce de passion, qui n'a pas de nom, qu'on substitue à l'amour & à la jalousie qui règnent à Constantinople, & l'on s'y vange sur votre nation des chagrins bien ou mal fondés qu'on prétend avoir reçu de moi. Je suppose toutefois que cet usage finira, & si jamais cela arrive, je ferai voir à votre ami que tous les honnêtes gens sont bien reçus chez moi, mais sur tout ceux qui sont de votre connoissance.
Je suis toutefois très-résoluë de ne rien contribuer à ce changement, & la conduite de ma vie passée doit persuader aux gens, que je me passe sans peine de tout. Cela n'empêche pas que vos reproches sur mon portrait ne me soïent agréables. Vous avez raison, & je vous promèts de réparer ma faute d'une manière, qui ne vous déplaira pas. En attendant, en voici un qui ne vous coûtera rien. Sachez donc que depuis le tems, que vous m'avez vûë je ne suis nullement embellie. J'ai conservé toutes mes bonnes & mauvaises qualités aussi entières & vives qu'elles ont jamais été. Je suis encore, malgré la flatterie, aussi mal satisfaite de ma personne, que je la fus jamais. Je n'envie ni la fortune, ni les vastes Etats, ni les trésors, à ceux qui les possédent; mais je voudrois bien m'élever par le mérite & par la vertu, au dessus de tous les mortels, & c'est-là ce qui me rend mal satisfaite de moi. Au reste je suis en parfaite santé, qui me durera autant qu'il plaira à Dieu. J'ai naturellement une fort grande aversion pour la vieillesse, & je ne sai comment je pourrai m'y accoûtumer. Si l'on m'eut donné le choix d'elle, & de la mort, je crois que j'aurois choisi sans hésiter, la dernière. Toutefois puisqu'on ne nous consulte pas, je me suis accoûtumée à vivre avec plaisir. Aussi la mort qui s'approche & qui ne manque jamais à son moment, ne m'inquiéte pas. Je l'attends sans la desirer, & sans la craindre.
Mais il est tems de vous parler de vos ouvrages, qui sont agréables, utiles & savans. Vous mettez si bien en œuvre les belles choses, que vous me charmé. Vous divertissez & instruisez toûjours sans ennuïer jamais. Je vous remercie du soin que vous avez pris de me les envoïer. Que je vous dois d'agréables momens? Et comment vous les païer? Cependant vous qui écrivez si bien, pourquoi avez vous laissé mourir Monsieur le Prince, sans faire quelque chose pour lui en vers ou en prose? Quelle perte pour la France? & quelle perte pour le siécle, dont ce grand homme étoit un des plus dignes ornemens! Pour moi je l'ai regretté autant qu'aucun des Siens, & je vous condamne à faire quelque chose de digne d'un Héros d'un mérite, & si distingué, & si extraordinaire. Il me semble que c'est un des plus grands plaisirs de la vie, que de bien louer ce qui mérite de l'être. Vous, qui avez des talens faits exprès, ne refusez pas cet encens à ce Prince, qui l'a si bien mérité. Adieu.
Rome, ce 30 Septembre, 1687.
CHRISTINE ALEXANDRA.
Swedish translation (by Stolpe):
Jag begriper inte, mademoiselle de Scudéry, hur en person som har skrivit som Ni om vanans tyranni kan vara okunnig om den som råder i Rom. Ni har skickat Er vän till fel adress. Vet Ni inte, att det skulle vara lättare för er fransmän att besöka storsultaninnan än mig, trots att det inte finns någon människa som är vare sig kär i eller svartsjuk på mig, och trots att jag, Gud vare lov, äger min fulla frihet. Det finns här en passion som inte har något namn och som man skjuter in i stället för kärleken och svartsjukan som regera i Konstantinopel, och man hämnas på så sätt på Ert folk för de mer eller mindre väl grundade sorger man påstår ha förorsakats av mig. Jag antar emellertid, att denna vana skall ta slut, och om detta en gång skulle hända, skall jag visa Er vän, att alla hederliga människor bli väl mottagna hos mig, framför allt sådana som känna Er.
Jag är emellertid fast besluten att inte bidraga till denna förändring, och det sätt på vilket jag levat mitt hittillsvarande liv bör kunna övertyga folk om att jag utan svårighet reder mig utan allt. Detta hindrar inte, att Er kritik av mitt porträtt inte har roat mig. Ni har rätt, och jag lovar att reparera mitt fel på ett sätt som Ni kommer att uppskatta. Under väntetiden en sak som inte kommer att kosta Er någonting! Ni bör alltså veta, att sedan den tid då vi sågs sist har jag ingalunda blivit skönare. Jag har bibehållit alla mina goda och dåliga egenskaper, lika oberörda och livliga som någonsin tidigare. Trots smickret är jag fortfarande precis lika missbelåten med min person som jag var förut. Jag åtrår varken lyckan eller de stora staterna eller skatterna, när jag tänker på de personer som besitta dem, men jag skulle gärna vilja genom förtjänst och dygd höja mig över de dödliga; det är detta som gör mig så missbelåten med mig själv. För övrigt befinner jag mig vid full hälsa, och den kommer jag att behålla, så länge det behagar Gud. Jag har naturligtvis en mycket stor motvilja mot ålderdomen, och jag begriper inte hur jag skall kunna vänja mig vid den. Om man hade ställt mig inför valet mellan den och döden, tror jag att jag utan tvekan skulle ha valt den senare. Men eftersom man inte rådfrågar oss, har jag i alla fall vant mig vid att leva med glädje. Döden, som nalkas och som aldrig sviker sin stund, oroar mig inte heller. Jag väntar den utan att önska den och utan att frukta den.
Men det är tid att tala litet om Edra böcker, som äro angenäma, nyttiga och fulla av kunskap. Ni sätter så skickligt igång ädla ting, att Ni charmerar mig. Ni förströr och Ni undervisar ständigt, utan att någonsin trötta. Jag tackar Er för omtanken att sända mig dem. Vilka angenäma stunder har jag inte Er att tacka för! Och hur skall jag kunna ersätta Er dem? Men Ni som skriver så väl, varför lät Ni prinsen dö utan att göra någonting för honom på vers eller på prosa? Vilken förlust för Frankrike och vilken förlust för vårt arbete, till vars förnämsta prydnader denne store man hörde. För egen del har jag sörjt honom lika mycket som hans närmaste, och jag ber Er enträget att göra någonting som är värdigt en hjälte av en sådan rang, så framstående, så ytterst ovanlig. Det förefaller mig vara ett av livets största glädjeämnen att få rätt lovorda en man som förtjänar det. Ni, som har alldeles speciella talanger för detta, vägra inte denne prins den rökelse som han så väl förtjänat! Farväl!
Swedish translation (my own):
Jag förstår inte, Mademoiselle de Scudéry, hur en person som har skrivit som Ni på sedvans tyranni, ignorerar den som är etablerad i Rom. Ni adresserade Er vän fel. Vet Ni inte att det vore lättare för Era fransmän att se den stora Sultana än mig, även om ingen varken är förälskad i eller avundsjuk på mig, och att jag är, tack vare Gud, i hela min frihet? Det finns här en slags passion, som inte har något namn, som ersätter den kärlek och svartsjuka som regerar i Konstantinopel, och man lovar där på Er nation sorg väl eller dåligt grundade att de påstår sig ha fått från mig. Jag antar dock att denna användning kommer att upphöra, och om det någonsin händer, kommer jag att visa Er vän att alla ärliga människor är väl mottagna hos mig, men särskilt alla de som känner Er.
Jag är emellertid väldigt beslutad att inte bidra med någonting till denna förändring, och beteendet i mitt förflutna liv bör övertyga människor om att jag lätt kan göra utan allt. Detta hindrar inte Er kritik av mitt porträtt från att vara trevlig för mig. Ni har rätt, och jag lovar att gottgöra mitt fel på ett sätt som skall icke misshaga Er. Under tiden är här en som inte kommer att kosta Er någonting. Vet då att sedan Ni såg mig, jag är inte på något sätt utsmyckad. Jag har hållit alla mina goda och dåliga egenskaper lika hela och levande som de någonsin varit. Jag är fortfarande, trots smickret, lika illa nöjd med mig själv som jag någonsin varit. Jag avundas varken förmögenhet eller vidsträckta godor eller skatter för dem som besitter dem; men jag skulle vilja stiga med meriter och dygd framför alla dödliga, och det är det som gör mig olycklig med mig själv. Dessutom är jag i perfekt hälsa, som kommer att pågå så länge som Gud vill. Jag har naturligtvis en mycket stor motvilja mot ålderdomen och jag vet inte hur jag kan vänja mig vid den. Om jag hade fått valet av denna och döden, tror jag att jag skulle ha valt den sista utan att tveka. Men eftersom vi inte konsulteras har jag vant mig vid att leva med nöje. Också döden som närmar sig och som aldrig misslyckas i sitt ögonblick oroar mig inte. Jag väntar på den utan att vilja den och utan att frukta den.
Men det är dags att berätta om Era verk, som är trevliga, användbara och lärda. Ni implementerar vackra saker så bra att Ni charmade mig. Ni underhåller och utbildar alltid utan att bli tråkig. Jag tackar Er för vården Ni tog när Ni sände dem till mig. Skulle jag vara Er trevliga stunder skyldig? Och hur betalar Ni dem? Men Ni som skriver så bra, varför lät Ni Monsieur le Prince dö utan att göra något för honom i vers eller prosa? Vilken förlust för Frankrike, och vilken förlust för seklet, varav denne store man var en av de mest värdiga prydnaderna! För mig själv beklagade jag den lika mycket som någon av hans, och jag fördömer Er att göra något som är värt en hjält av förtjänst, och så framstående och så extraordinär. Det verkar för mig att det är en av de största njutningarna i livet, att lova väl den som förtjänar det. Ni, som har talanger gjorda med avsikt, vägrar inte denna rökelse till denna prins, som så väl förtjänade det. Farväl.
Rom den 30 september 1687.
Kristina Alexandra.
English translation (my own):
I do not understand, Mademoiselle de Scudéry, how a person who has written like you on the tyranny of custom ignores the one established in Rome. You misaddressed your friend. Don't you know that it would be easier for your Frenchmen to see the great Sultana than me, although no one is neither in love with nor jealous of me, and that I am, thank God, in my entire freedom? There is here a kind of passion, which has no name, which is substituted for the love and jealousy which reign in Constantinople, and one vows there on your nation sorrows well or badly founded which one claims to have received from me. I suppose, however, that this custom will end, and if it ever happens, I will show your friend that all honest people are well received by me, but especially all those who are of your acquaintance.
I am, however, very resolved not to contribute anything to this change, and the conduct of my past life should persuade people that I can easily do without anything. This does not prevent your criticism of my portrait from being pleasant to me. You are right, and I promise to make amends for my fault in a way that will not displease you. In the meantime, here's one that will not cost you anything. Know then that since the time that you saw me, I am in no way embellished. I have kept all of my good and bad qualities as whole and vivid as they ever were. I am still, despite the flattery, as badly satisfied with myself as I ever was. I envy neither fortune, nor vast estates, nor treasures, to those who possess them; but I would like to raise myself by merit and by virtue above all mortals, and that is what makes me unhappy with myself. Besides, I am in perfect health, which will last as long as God pleases. I naturally have a very great aversion to getting older, and I do not know how I can get used to it. If I had been given the choice between that and death, I believe I would have chosen the latter without hesitation. However, since we are not consulted, I have become accustomed to living with pleasure. Death, which is approaching and which never fails at its moment, also does not worry me. I wait for it without desiring it and without fearing it.
But it is time to tell you about your works, which are pleasant, useful and learned. You implement beautiful things so well that you charmed me. You always entertain and educate without ever being boring. Thank you for the care you took in sending them to me. Should I owe you pleasant moments? And how do you pay them? However, you who write so well, why did you let Monsieur le Prince die, without doing something for him in verse or prose? What a loss for France, and what a loss for the century, of which this great man was one of the most worthy ornaments! For my part I regretted it as much as any of his, and I condemn you to do something worthy of a hero of merit, and so distinguished, and so extraordinary. It seems to me that it is one of the greatest pleasures in life to laud well he who deserves it. You, who have talents made on purpose, do not refuse this incense to this prince, who so well deserved it. Farewell.
Rome, September 30, 1687.
Kristina Alexandra.
Swedish translation of the Jagiellonian Library copy (my own):
Jag förstår inte, madame Scudéry [sic], hur en människa som har skrivit som Ni om usagens tyranni är okunnig om det som har etablerats i Rom. Ni har adresserat Er vän illa. Vet Ni inte att det vore lättare för Era fransmän att se den stora sultaninnan än för mig, fastän ingen är vare sig förälskad i mig eller svartsjuk på mig, och jag är (Gudi lov) i min fullständiga frihet?
Här finns ett slags namnlös passion som ersätter den kärlek och svartsjuka som råder i Konstantinopel, och man hämnas på Er nation för de välgrundade eller illa grundade schagränger som folk påstår sig ha fått från mig. Jag antar dock att detta bruk kommer att ta slut, och om det någonsin sker, skall jag visa Er vän att alla ärliga människor har kommit hos mig, men framför allt de som är av Er bekantskap.
Jag är dock fast besluten att inte bidra till denna förändring, och mitt tidigare liv måste övertyga människor om att jag utan svårigheter kan klara mig utan allt. Detta hindrar inte Era förebråelser om mitt porträtt från att vara mig tilltalande. Ni har rätt, och jag lovar att gottgöra mitt fel på ett sätt som inte misshagar Er.
Emellertid här är en som inte kostar Er något som helst, så vet att sedan den gången Ni såg mig har jag inte alls blivit förskönad. Jag har behållit alla mina goda och dåliga egenskaper lika fullständiga och levande som de alltid varit. Jag är fortfarande, trots smicker, lika illa tillfredsställd med min person som jag alltid har varit. Jag avundas inte rikedom, stora Stater eller skatter från dem som äger dem, men jag skulle vilja höja mig själv, genom förtjänst och dygd, över alla dödliga; och det här är det som gör mig illa tillfredsställd med mig själv.
För övrigt är jag vid perfekt hälsa, vilket kommer att vara så länge det behagar Gud. Jag har naturligtvis en stor motvilja mot ålderdom, och jag vet inte hur jag skall kunna vänja mig vid den. Om man hade givit mig väljan mellan den och döden, tror jag att jag skulle ha valt det senare utan att tveka. Men eftersom man inte rådfrågar oss har jag vant mig vid att leva med njutning. Döden, som närmar sig och ju aldrig sviker i sitt ögonblick, oroar mig inte heller. Jag väntar på den utan att åtrå den och utan att frukta den.
Men det är dags att tala med Er om Era verk, som är angenäma, nyttiga och lärda. Ni sätter vackra saker i verk så väl att Ni charmerar mig. Ni underhåller och instruerar alltid en utan att någonsin tråka ut. Jag tackar Er för den omsorg Ni har lagt ner på att skicka dem till mig. Vad jag är skyldig Er behagliga stunder — och hur kan jag återgälda Er för dem?
Men Ni som skriver så bra, varför har Ni låtit monsieur prinsen dö utan att skapa något för honom i vers eller prosa? Vilken förlust för Frankrike, och vilken förlust för det sekel då denne store man var en av de mest värdiga prydnaderna! Själv har jag beklagat honom lika mycket som någon i hans familj, och jag fördömer Er att skapa något värdigt honom — för en hjälte av sådan framstående och extraordinär förtjänst. Det förefaller mig att det är ett av livets största nöjen att vederbörligen prisa det som förtjänar det. Ni, som har uttryckligen skapade talanger, vägra inte denna sorts rökelse till denne man som så väl har förtjänat den. Farväl. Rom, den 30 september 1687.
Kristina Alexandra.
English translation of the Jagiellonian Library copy (my own):
I do not understand, Madame Scudéry [sic], how a person who has written like you on the tyranny of usage is ignorant of that which has been established in Rome. You have badly addressed your friend. Do you not know that it would be easier for your Frenchmen to see the great Sultana than me, although no one is either in love with me or jealous of me, and I am (thank God) in my complete freedom?
There is here a kind of nameless passion that is substituted for the love and jealousy that reign in Constantinople, and one takes revenge on your nation for the well-founded or ill-founded chagrins that people claim to have received from me. I suppose, however, that this usage will end, and if it ever happens, I will show your friend that all honest people have come to me, but, above all, those who are of your acquaintance.
I am, however, very resolved not to contribute anything to this change, and the conduct of my past life must persuade people that I can go without everything without difficulty. This does not prevent your reproaches about my portrait from being agreeable to me. You are right, and I promise to repair my fault in a way that will not displease you.
Meanwhile, here is one that will cost you nothing, so know that since the time you saw me, I be not embellished at all. I have retained all my good and bad qualities as entire and vivid as they ever have been. I am still, despite flattery, as badly satisfied with my person as I ever was. I do not envy fortune, vast States or treasures from those who possess them, but I would like to raise myself, by merit and virtue, above all mortals; and that is what makes me badly satisfied with myself.
For the rest, I am in perfect health, which will last me as long as it will please God. I naturally have a great aversion to old age, and I do not know how I shall be able to accustom myself to it. If one had given me the choice between it and death, I believe I would have chosen the latter without hesitation. However, as one does not consult us, I have accustomed myself to living with pleasure. Also, death, which is approaching and never fails in its moment, does not worry me. I await it without desiring it and without fearing it.
But it is time to talk to you about your works, which are agreeable, useful and learned. You put beautiful things in work so well that you charm me. You always divert and instruct one without ever boring one. I thank you for the care you have taken in sending them to me. How I do owe you agreeable moments — and how can I repay you for them?
Still, you who write so well, why have you let Monsieur le Prince die without making something for him in verse or prose? What a loss for France, and what a loss for the century of which this great man was one of the most worthy ornaments! For myself, I have regretted him as much as any of his family, and I condemn you to make something worthy of him — for a hero of such distinguished and extraordinary merit. It seems to me that it is one of the greatest pleasures of life to properly praise what deserves it. You, who have talents expressly made, do not refuse this kind of incense to this man who has so well deserved it. Goodbye. Rome, September 30, 1687.
Kristina Alexandra.
Above: Kristina.
Above: Mademoiselle de Scudéry.
Notes: The tyranny of usage refers to the idea that something, often a concept or practice, has become so widely used and expected that it exerts undue power or control over individuals or society.
Constantinople is the old name for the Turkish city of Istanbul.
Monsieur le Prince = Louis II de Bourbon, Prince de Condé (Le Grand Condé). He had passed away on December 1/11 (New Style), 1686, at age 65. He had been, for the most part, one of Kristina's personal heroes, and she admired him greatly.
_c_1685.jpg)
