Source:
Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, pages 813 to 817, 1888
The account:
La reine de Suède avait amené à Fontainebleau deux jeunes seigneurs italiens: le marquis Monaldeschi, grand écuyer, favori de la veille, et le comte Sentinelli, capitaine des gardes, favori du jour. Monaldeschi était sottement jaloux de son successeur. Il se vengea par des lettres sur Christine, où il maltraitait la femme. Il avait aggravé sa faute en imitant l'écriture de Sentinelli. C'est du moins ce qui semble ressortir du peu qui perça. Le mystère n'a jamais été bien éclairci, car l'unique confident de la reine avait été le valet de chambre Poissonnet, et bien habile qui eût pénétré Poissonnet! Quoi qu'il en soit, le 6 novembre 1657, à neuf heures et un quart du matin, la reine de Suède envoya chercher un religieux de Fontainebleau, le père Le Bel, prieur des Trinitaires. Elle lui fit promettre le secret et lui remit un paquet cacheté, sans adresse, qu'elle se réservait de réclamer quand il lui plairait.
Le samedi suivant, 10 novembre, à une heure après-midi, la reine envoya chercher de nouveau le père Le Bel. Il prit à tout hasard le paquet cacheté et fut introduit dans la galerie des Cerfs, où il trouva la reine. Elle était vers le milieu de la galerie, causant de choses indifférentes avec Monaldeschi. Auprès d'eux se tenait debout Sentinelli, et un peu en arrière deux soldats italiens. Le père Le Bel avoue naïvement, dans la Relation qu'il a écrite de cette tragédie, qu'aussitôt entré il commença d'avoir peur, parce que le valet de chambre qui avait amené frappa bruyamment la porte derrière lui. Il s'approcha pourtant de la reine, qui changea de ton et de maintien en l'apercevant et lui réclama son paquet d'une voix haute. Il le lui remit. Elle l'ouvrit et en tira des lettres qu'elle tendit à Monaldeschi, en lui demandant avec violence s'il les reconnaissait. Monaldeschi pâlit, trembla, essaya de nier, finit par avouer que les lettres étaient de lui, et se jeta aux pieds de sa maîtresse en implorant son pardon. Au même instant, Sentinelli et ses deux soldats tirèrent leurs épées.
La scène qui suivit est effroyable. Il ne faut pas perdre de vue qu'elle dura deux heures trois quarts. Nous devons cette précision de renseignemens au père Le Bel, à qui, par un phénomène assez fréquent, aucun détail n'échappait dans l'état d'horreur et de terreur où il était plongé.
A la vue des épées, Monaldeschi se releva et pourchassa la reine dans la galerie, parlant «sans relâche» pour se justifier, et même avec «importunité». Christine ne témoignait ni ennui ni impatience. Le père Le Bel remarqua qu'elle s'appuyait en marchant «sur une canne d'ébène à pomme ronde». Elle se laissa supplier un peu plus d'une heure, s'approcha alors du père Le Bel et lui dit avec tranquillité: «Mon père, je vous laisse cet homme entre les mains; disposez-le à la mort et ayez soin de son âme». Le religieux, «aussi effrayé que si la sentence avait été portée contre lui-même», se jeta aux pieds de la reine, demandant grâce pour l'infortuné prosterné à ses côtés. Elle refusa froidement et passa dans son appartement, où elle se mit à causer et à rire, d'un air paisible et dégagé.
Monaldeschi ne pouvait croire que ce fût fini. Il se traînait à genoux, poussant des cris et suppliant ses bourreaux. Sentinelli en eut pitié. Il sortit, «mais il revint tout triste et dit en pleurant: «Marquis, pense à Dieu et à ton âme; il faut mourir». Monaldeschi, «hors de lui», envoya le père Le Bel, qui sanglotait, et qui se prosterna devant Christine en la conjurant «par les plaies du Sauveur» d'avoir miséricorde. Elle, «le visage serein et sans altération,.. lui témoigna combien elle était fâchée de ne pouvoir lui accorder sa demande».
Cela dura une autre heure. Pendant une autre heure, le malheureux refusa de se résigner. Il commençait à se confesser, et puis l'angoisse était trop forte. Il criait, il suppliait qu'on retournât encore une fois. L'aumônier de la reine étant survenu, il se jeta sur lui comme sur un sauveur et l'expédia chez la reine. Ce fut ensuite Sentinelli, qui retourna implorer cette barbare. Christine se moquait du «poltron» qui avait peur de la mort, et elle congédia Sentinelli avec ces mots horribles: «Afin de l'obliger à se confesser, blessez-le». Sentinelli rentra, «poussa» Monaldeschi «contre la muraille du bout de la galerie, où est la peinture Saint-Germain», et lui porta un premier coup. Monaldeschi n'avait pas d'armes. Il para de la main, et trois doigts tombèrent sur le plancher. Le misérable reçut tout sanglant l'absolution, et une boucherie dégoûtante commença. Le marquis avait une cotte de mailles que les épées ne purent percer. Ses bourreaux le lardèrent au visage, au col, à la tête, où ils purent. Percé de coups et n'en pouvant plus, Monaldeschi entendit ouvrir une porte, aperçut l'aumônier et reprit espoir. Il se traîna jusqu'à lui en s'appuyant au mur et le renvoya encore demander sa grâce. Tandis que le prêtre sortait, Sentinelli acheva sa victime en lui perçant la gorge. Il était trois heures trois quarts.
L'effet produit sur le public fut irrémédiable. Les cœurs se soulèverent d'horreur. Tant de cruauté froide, pour un homme qu'elle avait aimé, parut une chose sauvage. On ne se représentait pas sans une sorte d'épouvante cette jeune femme causant de futilités, à deux pas du lieu où son ami se débattait et agonisait, s'interrompant poliment pour refuser sa grâce et reprenant son discours avec sérénité. Que de fois, pendant le reste de sa vie, on lui jeta la mort de Monaldeschi à la face! Elle ne comprit jamais ce qu'on pouvait lui reprocher.
A la nouvelle du meurtre, Mazarin dépêcha Chanut à Fontainebleau pour engager la reine de Suède à ne point paraître à Paris, de peur du peuple. On a retrouvé, il n'y a pas longtemps, la réponse de Christine au cardinal. La lettre est de sa main, écrite de travers avec un air de furie, tachée d'encre et presque illisible:
«Mon cousin,
M. Chanut, qui est un des meilleurs amis que je pense avoir, vous dira que tout ce qui me vient de votre part est reçu de moi avec estime; et, s'il a mal réussi dans les terreurs paniques qu'il a voulu susciter dans mon âme, ce n'est pas faute de les avoir représentées aussi effroyables que son éloquence est capable de les figurer. Mais, à dire vrai, nous autres gens du Nord sommes un peu farouches et naturellement peu craintifs. Vous excuserez donc si la communication n'a pas eu tout le succès que vous auriez désiré; et je vous prie de croire que je suis capable de tout faire pour vous plaire, hormis de craindre. Vous savez que tout homme qui a passé trente ans ne craint guère les sorciers. Et moi, je trouve beaucoup moins de difficulté à étrangler les gens qu'à les craindre. Pour l'action que j'ai faite avec Monaldeschi, je vous dis que, si je ne l'avais faite, que je ne me coucherais pas ce soir sans la faire; et je n'ai nulle raison de m'en repentir. (Ici, quelques mots illisibles.) Voilà mes sentimens sur ce sujet; s'ils vous plaisent, je serai aise; si non, je ne laisserai pas de les avoir et serai toute ma vie votre affectionnée amie.
CHRISTINE.»
Cette lettre ne raccomandait rien. On laissa Christine se morfondre trois mois à Fontainebleau. Elle envoya demander une invitation à Cromwell, que les tragédies effarouchaient peu d'ordinaire, et qui «feignit de ne pas comprendre». Elle s'entêta à venir aux jours gras à Paris (février 1658), courut les lieux publics affublée en masque, fut traitée avec la dernière froideur par la reine mère et promptement éconduite. La veille de son départ, elle vint assister à une séance de l'Académie française. L'Académie, prise au dépourvu, commença par épuiser la provision de petits vers de ses poètes: des madrigaux de M. l'abbé de Boisrobert; un «sonnet sur la mort d'une dame», de M. l'abbé Tallemant; une «petite ode d'amour» de M. Pellisson; des vers du même «sur un saphir qu'il avait perdu et qu'il retrouva depuis». On eut recours ensuite au dictionnaire pour achever de remplir la séance. On l'ouvrit au mot jeu, et «monseigneur le chancelier», se tournant vers la reine, dit d'un air aimable que le mot «ne déplairait pas à Sa Majesté, et que sans doute le mot de mélancolie lui aurait été moins agréable». On lut: «Jeux de princes; qui ne plaisent qu'à ceux qui les font». C'était trop d'à-propos, le lendemain de la mort de Monaldeschi. Tous les yeux regardèrent Christine, qui rougit, perdit contenance et se força à rire, d'un rire contraint. Presque aussitôt, elle fit une révérence à la compagnie et s'en alla, reconduite avec force saluts par «monseigneur le chancelier» et tous les académiciens. Ce furent les adieux de Paris à Christine. Elle se remit en route le lendemain, avec de l'argent donné par Mazarin, et retourna à Rome faire enrager le pape.
Swedish translation (my own):
Drottningen av Sverige hade fört till Fontainebleau två unga italienska herrar: markisen Monaldeschi, överstallmästaren, gårdagens gunstling, och greve Santinelli, kapten av gardet, dagens gunstling. Monaldeschi var dumt avundsjuk på sin efterträdare. Han tog sin hämnd genom att skriva brev om Kristina, där han misshandlade kvinnan. Han hade förvärrat sitt fel genom att imitera Santinellis handstil. Det är åtminstone vad som tycks framgå av det lilla som har kommit ut. Mysteriet har aldrig klarats upp helt, eftersom drottningens enda förtrogne hade varit valet de chambre Poissonnet, och den som skulle ha penetrerat Poissonnet skulle ha varit väldigt slug! I alla fall den 6 november 1657, kvart över nio på morgonen, sände Sveriges drottning efter en munk från Fontainebleau, fader le Bel, trinitariernas prior. Hon fick honom att lova sekretess och gav honom ett förseglat paket, utan adress, som hon förbehöll sig rätten att hävda när hon ville.
Följande lördag, den 10 november, klockan ett på eftermiddagen, sände drottningen efter fader le Bel igen. Han tog det förseglade paketet av en slump och introducerades till Galerie des Cerfs, där han hittade drottningen. Hon var ungefär mitt i galleriet och pratade om likgiltiga saker med Monaldeschi. Nära dem stod Santinelli, och en bit bakom två italienska soldater. Fader le Bel erkänner naivt, i Redogörelsen han skrev om denna tragedi, att så snart han kom in började han bli rädd, eftersom betjänten som hade fört honom bankade högt på dörren bakom honom. Han närmade sig dock drottningen, som ändrade hennes tonfall och uppförande när hon såg honom och bad om hennes paket med hög röst. Han gav den till henne. Hon öppnade den och tog fram några brev som hon räckte till Monaldeschi och frågade honom våldsamt om han kände igen dem. Monaldeschi blev blek, darrade, försökte förneka det, avslutade med att erkänna att breven var hans och kastade sig för sin härskarinnas fötter och bad henne om förlåtelse. I samma ögonblick drog Santinelli och hans två soldater sina svärd.
Scenen som följde var forfärlig. Vi får inte glömma att det varade i två och tre kvarts timmar. Vi är skyldiga denna precision av information till fader le Bel, som, genom ett ganska frekvent fenomen, inte missade någon detalj i det tillstånd av fasa och skräck som han kastades in i.
Vid åsynen av svärden reste sig Monaldeschi och jagade drottningen in i galleriet och talade »obevekligt« för att rättfärdiga sig själv, och till och med med »efterhängsenhet«. Kristina visade varken förargelse eller otålighet. Fader le Bel märkte att hon lutade sig när hon gick »på en ebenholts käpp med ett runt huvud«. Hon lät sig bönfallas i en dryg timme, gick sedan fram till fader Le Bel och sade lugnt till honom: »Min far, jag lämnar den här mannen i Era händer; bered honom för döden och ta hand om hans själ.«
Munken, »lika rädd som om domen hade fällts mot honom själv«, kastade sig för drottningens fötter och bad om nåd för den olycklige som föll på hennes sida. Hon vägrade kallt och gick in i sin lägenhet, där hon började snacka och skratta, med en lugn och otvungen air.
Monaldeschi kunde inte tro att det var över. Han släpade sig på knä, skrek och bönföll sina bödlar. Santinelli förbarmade sig över honom. Han gick ut, »men han kom tillbaka mycket ledsen och sade tårfyllt: Markis, tänk på Gud och din själ, du måste dö.«
Monaldeschi, »utom sig själv«, sände efter fader le Bel, som snyftade, och som böjde sig för Kristina och bönföll henne »av Frälsarens sår« att förbarma sig. Hon, »med ett lugnt och oförändrat ansikte... betygade för honom hur ledsen hon var över att inte kunna bevilja hans begäran.«
Detta varade ytterligare en timme. I ytterligare en timme vägrade den olycklige att bikta sig. Han började bekänna, och då var ångesten för stor. Han ropade, han bad att de skulle återvända en gång till. När drottningens präst anlände, kastade han sig över honom som på en frälsare och sände honom till drottningen. Det var då Santinelli som återvände för att bönfalla denna barbar. Kristina hånade »fegisen« som var rädd för döden, och hon avfärdade Sentinelli med dessa hemska ord: »För att tvinga honom att bikta sig, såra honom.«
Santinelli återvände, »knuffade« Monaldeschi »mot väggen i slutet av galleriet, där målningen av den helige Germanus finns«, och slog honom ett första slag. Monaldeschi hade inga vapen. Han parerade med handen och tre fingrar föll i golvet. Den stackare fick absolution täckt av blod, och en vidrig slakt började. Markisen bar en ringbrynja som svärden inte kunde tränga igenom. Hans bödlar högg honom i ansiktet, halsen, huvudet, varhelst de kunde. Genomborrad av slag och oförmögen att bära det längre, hörde Monaldeschi en dörr öppnas, såg prästen och återfick hoppet. Han släpade sig till sig, lutad mot väggen och skickade honom tillbaka för att be om nåd. När prästen skulle gå tog Santinelli sitt offer av daga genom att ta hål på hans hals. Klockan var kvart i tre.
Effekten på allmänheten var oåterkallelig. Hjärtan steg av fasa. Så mycket kall grymhet mot en man hon hade älskat verkade vara en vild sak. Man kunde inte föreställa sig utan ett slags skräck att denna unga kvinna pratade om obetydligheter, två steg från platsen där hennes vän kämpade och dog, avbröt sig artigt för att vägra hans benådning och återuppta sitt samtal med lugn. Hur många gånger, under resten av hennes liv, kastades Monaldeschis död inte i hennes ansikte! Hon förstod aldrig vad som kunde anklagas henne.
Efter att ha hört talas om mordet skickade Mazarin Chanut till Fontainebleau för att uppmana Sveriges drottning att inte infinna sig i Paris, av rädsla för folket. Kristinas svar till kardinalen fanns för inte så länge sedan. Brevet är i hennes handstil, skrivet snett med en air av raseri, fläckat med bläck och nästan oläsligt:
»Min Kusin,
Monsieur Chanut, som är en av de bästa vänner jag tror att jag har, kommer att berätta för Er att allt som kommer till mig från Er tas emot av mig med aktning; och om han inte har lyckats väl med de panikslagna skräck som han velat väcka i min själ, så är det inte av brist på att ha representerat dem så skrämmande som hans vältalighet kan representera dem. Men ärligt talat är vi norrmän lite vilda och naturligtvis inte särskilt rädda. Ni kommer därför att ursäkta om kommunikationen inte har haft all den framgång som du skulle ha önskat; och jag ber Er att tro att jag är kapabel att göra vad som helst för att behaga Er, förutom att frukta Er. Ni vet att någon man som har passerat trettio år knappast fruktar trollkarlar. Och jag har själv mycket mindre svårt att strypa människor än att frukta dem. När det gäller handlingen som jag har gjort med Monaldeschi, säger jag Er att om jag inte hade gjort det, skulle jag inte gå och lägga mig ikväll utan att göra det; och jag har ingen anledning att ångra den. (Här, några oläsliga ord.) Detta är mina känslor i detta ämne; om de behagar Er, skall jag vara nöjd; om inte, kommer jag inte att sluta ha dem och kommer att vara Er tillgivna vän hela mitt liv.
KRISTINA.«
Detta brev medförde ingen lättnad. Kristina lämnades att tyna bort i tre månader på Fontainebleau. Hon skickade för att be om en inbjudan från Cromwell, som vanligtvis inte skrämdes av tragedier, och som »låtsades inte förstå«. Hon envisades med att komma till fastelavnen i Paris (februari 1658), sprang runt på offentliga platser klädd i en mask, behandlades med största kyla av drottningmodern och avvisades omedelbart. Dagen före sin avresa kom hon för att delta i en session i den franska Akademin. Akademien, överraskad, började med att uttömma utbudet av korta verser från sina poeter: madrigaler av monsieur l'abbé de Boisrobert; en »sonett om en dams död« av monsieur l'abbé Tallemant; en »liten kärleksode« av monsieur Pellisson; verser av densamme »om en safir som han tappat och som han sedan återfunnit«.
Ordboken användes sedan för att slutföra sessionen. Det öppnades vid ordet jeu [spel], och »monseigneur le chancelier«, vändande sig till drottningen, sade på ett vänligt sätt att ordet »inte skulle misshaga Hennes Majestät, och att utan tvivel ordet mélancolie [melankoli] skulle ha varit mindre behaglig för henne«. Där stod det: »Furstars spel, som bara gläder de som spelar dem«.
Detta var för passande dagen efter Monaldeschis död. Alla ögon såg på Kristina, som rodnade, tappade fattningen och tvingade sig själv att skratta, ett påtvingat skratt. Nästan omedelbart gjorde hon en vördnad för företaget och gick, eskorterad tillbaka med många saluter från »monseigneur le chancelier« och alla akademiker. Det var Paris' farväl till Kristina. Hon gav sig iväg igen nästa dag, med pengar från Mazarin, och återvände till Rom för att reta upp påven.
English translation (my own):
The Queen of Sweden had brought to Fontainebleau two young Italian lords: the Marquis Monaldeschi, grand equerry, favourite of the day before, and Count Santinelli, captain of the guards, favourite of the day. Monaldeschi was foolishly jealous of his successor. He took his revenge by writing letters about Kristina, in which he mistreated the woman. He had aggravated his fault by imitating Santinelli's handwriting. At least that is what seems to emerge from the little that has come out. The mystery has never been fully cleared up, because the Queen's only confidant had been the valet de chambre Poissonnet, and whoever would have penetrated Poissonnet would have been very clever! In any case, on November 6, 1657, at a quarter past nine in the morning, the Queen of Sweden sent for a monk from Fontainebleau, Father le Bel, prior of the Trinitarians. She made him promise secrecy and gave him a sealed package, without an address, which she reserved the right to claim whenever she pleased.
The following Saturday, November 10, at one o'clock in the afternoon, the Queen sent for Father le Bel again. He took the sealed packet by chance and was introduced into the Galerie des Cerfs, where he found the Queen. She was about the middle of the gallery, chatting about indifferent things with Monaldeschi. Near them stood Santinelli, and a little behind two Italian soldiers. Father le Bel naively admits, in the Relation he wrote of this tragedy, that as soon as he entered he began to be afraid, because the valet who had brought him knocked loudly on the door behind him. He approached the Queen, however, who changed her tone and demeanour on seeing him and asked for her packet in a loud voice. He gave it to her. She opened it and took out some letters which she handed to Monaldeschi, violently asking him if he recognised them. Monaldeschi turned pale, trembled, tried to deny it, ended by confessing that the letters were his, and threw himself at his mistress's feet, imploring her forgiveness. At the same moment, Santinelli and his two soldiers drew their swords.
The scene that followed was frightful. We must not lose sight of the fact that it lasted two and three-quarter hours. We owe this precision of information to Father le Bel, who, by a fairly frequent phenomenon, missed no detail in the state of horror and terror into which he was plunged.
At the sight of the swords, Monaldeschi got up and chased the Queen into the gallery, talking "relentlessly" to justify himself, and even with "importunity". Kristina showed neither annoyance nor impatience. Father le Bel noticed that she leaned as she walked "on an ebony cane with a round head". She let herself be begged for a little over an hour, then approached Father Le Bel and said to him calmly: "My father, I leave this man in your hands; dispose him to death and take care of his soul."
The monk, "as frightened as if the sentence had been passed against himself", threw himself at the Queen's feet, begging for mercy for the unfortunate man prostrated at her side. She coldly refused and went into her apartment, where she began to chat and laugh, with a peaceful and relaxed air.
Monaldeschi could not believe that it was over. He dragged himself on his knees, screaming and begging his executioners. Santinelli took pity on him. He went out, "but he came back very sad and said in tears: 'Marquis, think of God and your soul; you must die'."
Monaldeschi, "beside himself", sent for Father le Bel, who was sobbing, and who prostrated himself before Kristina, imploring her "by the wounds of the Saviour" to have mercy. She, "with a serene and unaltered face,.. testified to him how sorry she was not to be able to grant his request."
This lasted another hour. For another hour, the unfortunate man refused to resign himself. He began to confess, and then the anguish was too great. He cried out, he begged that they should return once more. The Queen's chaplain having arrived, he threw himself upon him as upon a saviour and sent him to the Queen. It was then Santinelli who returned to implore this barbarian. Kristina mocked the "coward" who was afraid of death, and she dismissed Sentinelli with these horrible words: "In order to force him to confess, wound him."
Santinelli returned, "pushed" Monaldeschi "against the wall at the end of the gallery, where the painting of Saint-Germain is", and struck him a first blow. Monaldeschi had no weapons. He parried with his hand, and three fingers fell to the floor. The wretch received absolution covered in blood, and a disgusting butchery began. The marquis wore a coat of chainmail that the swords could not pierce. His executioners stabbed him in the face, the neck, the head, wherever they could. Pierced with blows and unable to bear it any longer, Monaldeschi heard a door open, saw the chaplain and regained hope. He dragged himself to him, leaning against the wall, and sent him back to ask for mercy. As the priest was leaving, Santinelli finished off his victim by piercing his throat. It was a quarter to three.
The effect produced on the public was irremediable. Hearts rose with horror. So much cold cruelty for a man she had loved seemed a savage thing. One could not imagine without a sort of terror this young woman talking of trivialities, two steps from the place where her friend was struggling and dying, interrupting herself politely to refuse his pardon and resuming her discourse with serenity. How many times, during the rest of her life, the death of Monaldeschi was thrown in her face! She never understood what could be reproached to her.
On hearing of the murder, Mazarin sent Chanut to Fontainebleau to urge the Queen of Sweden not to appear in Paris, for fear of the people. Kristina's reply to the Cardinal was found not long ago. The letter is in her handwriting, written crookedly with an air of fury, stained with ink and almost illegible:
"My Cousin,
Monsieur Chanut, who is one of the best friends I think I have, will tell you that everything that comes to me from you is received by me with esteem; and, if he has not succeeded well in the panicked terrors that he has wanted to arouse in my soul, it is not for want of having represented them as frightful as his eloquence is capable of representing them. But, to tell the truth, we Northmen are a little wild and naturally not very fearful. You will therefore excuse if the communication has not had all the success that you would have desired; and I beg you to believe that I am capable of doing anything to please you, except fearing you. You know that any man who has passed thirty years of age hardly fears sorcerers. And I myself find much less difficulty in strangling people than in fearing them. As for the action that I have done with Monaldeschi, I tell you that, if I had not done it, I would not go to bed tonight without doing it; and I have no reason to regret it. (Here, some illegible words.) These are my feelings on this subject; if they please you, I will be content; if not, I will not cease to have them and will be your affectionate friend all my life.
KRISTINA."
This letter did not bring any relief. Kristina was left to languish for three months at Fontainebleau. She sent to ask for an invitation from Cromwell, who was not usually frightened by tragedies, and who "pretended not to understand". She persisted in coming to the Shrovetide in Paris (February 1658), ran around public places dressed in a mask, was treated with the utmost coldness by the Queen Mother and was promptly turned away. The day before her departure, she came to attend a session of the French Academy. The Academy, taken by surprise, began by exhausting the supply of short verses from its poets: madrigals by Monsieur l'abbé de Boisrobert; a "sonnet on the death of a lady" by Monsieur l'abbé Tallemant; a "little love ode" by Monsieur Pellisson; verses by the same "on a sapphire that he had lost and which he had since found."
The dictionary was then used to complete the session. It was opened at the word jeu [game], and "Monseigneur le chancelier", turning to the Queen, said in a friendly manner that the word "would not displease Her Majesty, and that doubtless the word mélancolie [melancholy] would have been less agreeable to her". It read: "Games of princes, which please only those who play them".
This was too appropriate the day after Monaldeschi's death. All eyes looked at Kristina, who blushed, lost her composure and forced herself to laugh, a forced laugh. Almost immediately, she made a reverence to the company and left, escorted back with many salutes from "Monseigneur le chancelier" and all the academicians. These were Paris' farewells to Kristina. She set off again the next day, with money given by Mazarin, and returned to Rome to enrage the Pope.
Above: Kristina.
Above: Arvède Barine.
.jpeg)
_-_Gothenburg_Museum_of_Art_-_GKM_0066.tif.jpg)
.tif.jpg)
.jpg)
