Sources:
Christina of Sweden, pages 75 to 87, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina: bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 77 to 89, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
Kristina's letter of September 15/25 (New Style), 1652 to Pierre Gassendi is here:
Cardinal Jules Mazarin's letter of December 27, 1653/January 6, 1654 (New Style) to Kristina is here:
Kristina's famous letter of December 5/15 (Old Style), 1653 to Magnus Gabriel de la Gardie is here:
Cardinal Jules Mazarin's letter of January 19/29 (New Style), 1654 to Jacques Picques is here:
Magnus Gabriel de la Gardie's letter of November 28/December 8 (Old Style), 1653 to Axel Oxenstierna is here:
Oxenstierna's reply letter to him, written on December 2/12 (Old Style), 1653, is here:
Kristina's letter to Oxenstierna, undated but written sometime after December 5/15 until mid or late December 1653, is here:
Oxenstierna's reply letter to her, written on December 22, 1653/January 1, 1654 (Old Style), is here:
The account:
THE exaggeration of a sentiment is a presage of reaction, and a taste which has carried all before it is peculiarly liable to decay. In early life novelty and excitement may almost be said to be essentials of existence, and in the Court of a Queen scarcely past her first youth changes or phases were prone to succeed one another with startling rapidity. Christina has been freely reproached with her preferences; but it must be remembered that a foolish or extravagant attachment which, under other circumstances, might pass unnoticed, is the object of unsparing criticism when a woman stoops from a throne to display it. The Swedish Court was now to be the scene of an episode causing general indignation and wrath.
The grace shown to Magnus de la Gardie had been bitterly resented by the faction amongst the nobles opposed to him and his family, and their irritation had not been unjustified. He was to be replaced in the Queen's favour by a man still more objectionable in their eyes. The Constable's son had been one of themselves, belonging to their order. There was to be substituted for him the French doctor, or, as some would have termed him, the French quack, Bourdelot. It may be the fact that, like other favourites, he was harshly judged by the men to whom he was preferred; that, as Baron de Bildt considers, he was rather trivial than vicious. But the position he was to enjoy at Court, as the Queen's adviser and intimate, was none the less an affront to the nation.
Bourdelot's presence at Stockholm has been variously explained. Gui Patin, who disliked and despised him, seems to assert that he himself had had the offer of the post, and it was only when, fearing the cold of the Swedish climate, he had declined it, that it fell to the lot of his "charlatan canonisé par la fortune." By others his advancement has been ascribed, in the first instance, to one of the very class of savants he was destined to supplant. Saumaise had, at the time the doctor appeared upon the scene, returned to his duties at Leyden, and it is believed, truly or falsely, that, fearing the loss of the ascendancy he had exerted over Christina, he deputed his countryman to act at her Court as his representative. It was, at all events, with an introduction from the absent philosopher that the man of medicine arrived at Stockholm and was at once accepted as the Queen's counsellor on matters of health and as her confidant.
The son of a barber at Sens called Michon and by trade an apothecary, he had assumed the name of an uncle, and had withdrawn for a time to Italy, to reappear in the guise of a physician, in high favour, according to his own account of the matter, with the Pope, and having only missed the reward of a cardinal's hat by the necessity of a return to his native land. From thence he proceeded, arrived with Saumaise's introduction, to seek his fortunes in Sweden.
It was at a fortunate moment that he arrived at the northern capital. Christina was expiating her custom of setting the laws of health at defiance, and stood in instant need of medical advice. During the spring of 1650 she had been for weeks laid up by fever, accompanied by alarming weakness. The doctors, indeed, were inclined to make light of the matter, or to deny that the malady was dangerous; but the people had taken fright. Stories were told of phantom funerals, seen in the night, and of spectres which had danced in the Queen's park. And though this illness had passed away, she had been suddenly overtaken, in the course of the following year, by an attack of faintness, rendering her unconscious for above an hour. It was noticed that, feeling herself fainting, she had said adieu to Magnus de la Gardie, who was at her side; and that, on recovering, she had told her physician that she had thought never to see him again.
If she had been seriously alarmed[,] it was the more natural that she should have been grateful to the man who brought a remedy to her ills. The advice tendered by Bourdelot was not only marked by good sense; it was successful. No deep knowledge of the laws of health was required to diagnose her complaint and to perceive that the Queen was suffering the natural results of insufficient sleep and over-application to study. Surrounded by men of learning and keenly ambitious of acquiring all they had to teach, she had overtaxed her brain to a serious extent. Bourdelot told her so plainly, warning her that the course she was pursuing was injuring her health, and, carried on, would end by shortening her life. Let her leave these things to pedants and philosophers. In France a learned woman — it was the time of the Précieuses Ridicules — was derided. So Bourdelot argued; the Queen — perhaps secretly weary of books — listened and believed; acted on his suggestion, gave up her studies, felt better, and was grateful to the doctor to whom her amendment was due. Bourdelot was, for the rest, an agreeable companion, a dexterous flatterer, had a pretty talent for singing and playing the guitar, was learned, not indeed in science and literature, but in perfumery and the culinary art; and his faults were not such as were at once patent. "He lies almost as much as he speaks", said Patin, whose pen was not seldom dipped in venom, "and, when it is possible, also deceives his patients. He is a courtier, with deep-set eyes, an apothecary's valet."
A greater contrast to the brotherhood of science and philosophy by whom Christina had been lately surrounded can scarcely be conceived; and it may be that, her books once laid aside, a reaction had set in, and that, after constant association with sages, the society of a man frankly ignorant of the subjects they treated may have afforded a welcome change. It was, nevertheless, natural that those who looked on should have judged with severity the intimacy of their Queen with a stranger wholly unfitted by birth, education, or training to stand at the right hand of the throne. Doctors freely charged him with ignorance of medicine, asserting that those senators who, following their mistress's example, had called him in, had died of their rash confidence in the foreign practitioner; and his countryman, Chevreau, the Queen's Secretary, declared he was a charlatan who committed murders when he undertook cures.
Christina took a different view, and, regarding her physician in the light of the man who had saved her life, was indifferent enough, it may be conjectured, as to whether his treatment had been marked by orthodox methods or not. To Gassendi, who owed his introduction to him, she wrote of the doctor in extravagant terms of praise.
"I am infinitely obliged", she said, "to him who has acquainted you with a portion of the sentiments with which I regard you, the more so because this good office is in addition to other services he has rendered me. And though I confess that to him I owe my restoration to health and my life, and that after this it would seem that nothing could be added to my debt, I nevertheless own that to have procured for me the assurance of your esteem equals all the other services he has done me."
The day of the savants was, in fact, over[,] and that of Bourdelot, doctor, jester, plaisant compagnon, had begun. To the ascendancy he exercised over Christina was ascribed in some quarters the change in her views, principles, and manner of life, culminating in her abdication and abjuration of the Lutheran faith. "A monster France had brought forth", wrote one of her domestics "who was privy to her most secret practices", "did so skilfully win her heart, yea, possessed it, that all the time he stayed he handled her at his pleasure and for his own profit, but to the grief and discontent of all the world, yea, of the chief of the kingdom, who, weary with the impertinencies of a man of nothing, did twice or thrice attempt upon his life" — with, it is to be assumed, the entire approval of the anonymous writer.
Bourdelot's power may have been exaggerated; there is no doubt that it was sufficient to cause legitimate discontent, not only to the displaced men of learning, but to those with more right to resent his intrusion into the secret counsels of the Queen. Practical difficulties ensued. Access to her was hard to obtain; whilst she was understood to be finding entertainment in "jests and ridiculous sports."
Ministers of State looked helplessly on at the Queen's infatuation. The man who suffered most by it, having most to lose, was Magnus de la Gardie, occupying, as Grand Treasurer, and Grand Master of the Palace, the first place at Court. With Bourdelot's arrival a change in Christina's relations with him had set in, and her affection was manifestly on the wane. Convinced that her coldness was due to the ill effects of the Frenchman, the Count took the unwise step of addressing a formal protest to the Queen. He might have foreseen that it would prove useless. The very fact that the conduct of a friend calls for upbraiding presupposes a condition of affairs rendering upbraiding vain. The Queen denied the charges brought against Bourdelot, demanded that they should be proved, and when, face to face with the accused, Magnus summoned the witnesses upon whom he had counted to substantiate his statements, they refused, paralysed by the presence of the Queen, to repeat their assertions, and were denounced by her as impostors, de la Gardie being included in their disgrace. Bourdelot was triumphant, and Magnus, with no immediate prospect of retrieving his position, was only desirous of absenting himself, for the present, from Court.
His misfortune was proof to all the world of the position achieved by the doctor. It was recognised that the situation was grave, and the French resident, Picques, was solicited to obtain Bourdelot's recall, accompanied by the offer of some post at home that would ensure his obedience. Picques, however, demurred. It would be manifestly difficult for his master to remove from the Queen a man she judged necessary to the preservation of her health; moreover, the very importance conferred upon him by the suggested course would raise him in Christina's esteem, and tend to increase his influence. Though thus declining to interfere, Picques was not without his own reasons for distrust in the lengthy interviews between the interloper and the Spanish envoy, Pimentelli, Bourdelot's uncle having been physician to Condé, and Condé being supported by Spain. Uneasiness was, in fact, general, and Bochart and Lager, two of the discarded savants, wrote to their colleage Vossius, still abroad, that he would find many changes on his return, the Queen being now rarely visible to any one. In April 1653, Bochart reiterated his complaints. Expressing himself, as he explained, à demi-mot, lest his letter should go astray, the unhappy man of learning described the change that had taken place at Court. "I know not yet", he added, "when I shall depart. It would be to-day, had I my desire. ... We shall all go together — the Physician-in-Chief, the Apothecary, the Chirurgian, the Librarian, the Curator of the Cabinet of Antiquities, the Archbishop of Ireland, M. Tott, and myself, and quis non?"
Matters were going from bad to worse, and the prejudice against Bourdelot was strengthening. Charged with atheism and impiety, with holding strange opinions and infecting the Queen with them, he was doubtless considered responsible for anything in her conduct that was offensive to public taste and sentiment. It was observed that, assisting at the services of the church, her bearing was not such as to win the approval of serious-minded persons. At sermons and functions "she used to sit in a chair of purple velvet, and lean her head and arms on another; questionless building (after the proverb) fine castles in the air." Worse still, should the minister's exhortations run to too great a length, she would occupy herself in playing with two little spaniels, or would rap upon her chair with her fan to intimate that she was impatient.
People of all ranks and stations were disturbed in mind; the clergy prepared to administer a private remonstrance; and the Queen-mother — returned to Sweden, and leading an obscure life in her daughter's vicinity — nerved herself to broach the subject to Christina. An interview between mother and daughter took place, when the young Queen, after listening for some time to Marie-Eleonore's admonitions to be true to the religion of her father, put an end to the discussion by observing that these matters should be left to priests; adding curtly, when her mother refused to be silenced, that she knew of whom she was the spokeswoman, and that she would teach them who she was, and cause them to recognise their imprudence.
"After this the Queen departed, leaving her mother, who melted into tears. Two hours later she was told that it was impossible to approach her or to stop her weeping." Christina answered coldly; her mother, she said, had drawn it upon herself. Learning, however, that Eleonore continued inconsolable, she was moved to compassion, and paid her a visit, avoiding any return to the disputed question. After which, somewhat recovered in spirits, the Queen-mother withdrew to Nyköping.
Those acquainted with Christina might have been content to permit matters to take their course, in the confidence that one phase, or one favourite, would not long remain predominant, and that opposition would do no more than serve to defer the inevitable end. In Bourdelot's case the change was to be scarcely less complete than in de la Gardie's. In his day of power, so blind was the Queen's affection that a word against that idol was, according to Bochart, enough to ruin the speaker. It was impossible that this condition of affairs could last; and whether Christina was privately wearying of the master of the revels, or whether, autocratic as she was, she recognised the fact that public patience had limits, it was decided that her domestic physician should leave the country. He was accordingly sent home, putting as good a face as he could upon the matter; and protesting to Chanut that he had received no dismissal, and was commissioned by the Queen to negotiate matters of importance at the French Court.
Christina may, in truth, have been employing him to sound the authorities at Paris on the questions both of abdication and religion. The allegation, on the other hand, may have been merely invented by Bourdelot to cover his retreat. A letter of Mazarin's to the Queen tends to confirm his assertion. Dated January 1654, the Cardinal informed Christina that he had conversed openly with the doctor, and that "as soon as your Majesty's letter in favour of the Sieur Bourdelot was delivered to me[,] I caused the brevet of the Abbacy to be sent to him" — taking care that it should be made clear that he owed it to the Queen — a Queen who, as the Cardinal assured her politely, was not more absolute in her own Court than at Paris.
Although it is, therefore, evident that he had not been dismissed in disgrace, it was no less certain that Bourdelot's reign in Sweden, like those of his predecessors, was at an end; laden with his spoils of gifts and money, he no doubt found consolation in a return to his native country, where he assumed the character and bearing of a person of consequence and distinction.
"He says", wrote Gui Patin to Spon in derision, "that a man must be sent to Sweden, and that he hopes to be given that post. Hé bien! has he not a good opinion of himself, for the son of a barber at Sens? Will you not marvel and be filled with rejoicing, when you hear M. de Bourdelot named ambassador of the Most Christian King at the Court of the Most Serene Queen of Sweden?"
Bourdelot's anticipations were not realised. His hold over Christina did not survive the test of absence, and if Chanut is to be believed, not only did she speak of him slightingly, but — explaining away her infatuation — asserted that she had always known him to be filled with vanity, and had merely desired to see how far his ambition would carry him. Which no doubt prudent courtiers affected to believe.
It was June 1653 when Bourdelot left Sweden, raising the hopes of Magnus de la Gardie that he would be reinstated in the position he had forfeited. To recover lost ground is no easy matter, nor was the Count wise in the methods he adopted. He made scenes, brought unsupported charges against other men, incurred Christina's fresh displeasure, and when, from his place of retirement in the country, he addressed an appeal to her, her reply was unfavourable. Her letter is sufficiently characteristic to be worth quoting in part, putting the seal as it does to an estrangement closing a friendship of years.
"Monsieur", she wrote, "since you desire to see me once again after the disgrace you have incurred, I am compelled to tell you how much that desire is contrary to your interest, writing you this letter to remind you of the reasons which prevent me from granting it, and which should likewise convince you that an interview would be useless. It is not for me to apply remedies to your ill: from yourself alone can reparation to your honour proceed. What can you hope from me, or what can I do save pity or blame you? The attachment I had for you compels me to do both, and, however great has been my indulgence, I cannot, without being untrue to myself, pardon you the crime you have committed against yourself. Do not believe that I am offended. I protest to you that I am not. I am incapable of any other sentiment but pity; which, however, can be of no service to you, since you yourself have rendered inoperative the kindness I felt. By your confession you are unworthy of it, and in the presence of several persons of condition you pronounced your own decree of banishment. I confirmed it because I thought it just, and am not so ready to unsay my words as you have been led to believe. After what you have done and permitted, do you venture to appear before me? I am ashamed when I think to what baseness you have fallen. ... Were I capable of repentance, I should regret that I had felt affection for a soul so weak as yours; but this weakness is unworthy of me. ... During nine years I have done too much for you, have taken your part blindly against all; but now that you have abandoned your dearest interests[,] I am dispensed from the care of them. You have made public a secret which I had resolved to keep all my life, in showing that you are unworthy of the fortune I had conferred upon you. If you have determined upon listening to reproaches, you may come hither. On this condition I consent; but indulge no hope that tears or submission will move me to the least complaisance. The only complaisance of which I am capable towards you is to think of you little and speak less, since I have resolved only to speak in order to blame. ... Remember, nevertheless, that it is to yourself that you owe your disgrace, and that towards you, as towards all the world, I am just."
After the receipt of this missive even a man as confident in his past power over the woman who wrote it as Count Magnus, must have recognised that further entreaty would be useless, and that he had indeed fallen on evil days. The sequel will show that it would have been for Christina's interest had she proved less implacable.
Mazarin, watching events from a distance, doubtless regretted the fall of a man who, with a strain of French blood in his veins and with French sympathies, could be counted upon to further the interests of France. But, too politic to attempt direct interference, he contented himself with hinting at a possible reconsideration of the Queen's verdict. Instructing the French Resident to thank Christina for a message acquainting him with what had occurred, he expressed admiration for her justice and equity in the matter of this célèbre disgrâce, but pitied the man on whom the thunderbolt had fallen, and respected misfortune in the person of the guilty. He likewise entered into the Queen's regret at being forced to abandon, in Magnus, the work of her hands, bearing so many marks of her goodness, and anticipated that clemency might succeed justice. To Magnus he sent a message of compassion and sympathy, repeating his hopes that Christina might relent.
The Cardinal's hopes were not destined to be realised, and Magnus's disgrace was the reinstatement in the Queen's confidence of the Chancellor Oxenstiern and his son, always the rivals of the house of de la Gardie. An appeal made by the Count to his former opponent for help and advice goes far to justify Christina's opinion of him, and merits the rebuff bestowed by the old statesman, who replied by making use of words formerly used by the younger man when he had asserted that Oxenstiern was in his dotage and incapable of supplying counsel. Though, consulted by the Queen, the Chancellor made a show of advocating a more lenient policy, he could hardly be expected to prove a whole-hearted mediator; nor was Prince Charles Gustavus more successful in the intercession he made on behalf of his brother-in-law. Whilst answering with courtesy, Christina made it clear, in her character of incarnate justice, that her decision was final. Her cousin's sympathy for the delinquent increased both her compassion and her grief at her inability to do more than pity him. She had rendered blind obedience to justice, and was satisfied with her conduct.
There was no more to be said. Magnus, as far as Christina was concerned, had ceased to exist. She was to find him inconveniently living at a future period.
Swedish translation (by Flygare):
I all öfverdrift ligger en förkänsla af reaktion och den smakriktning, för hvilken allt annat får vika, lutar mot sitt fall. I lifvets vår synas omväxling och spänning nästan omistliga för tillvaron och vid ett hof hvars drottning knappt hunnit öfver sin första ungdom var det ganska naturligt, att förändringar och nya synpunkter med förvånande hastighet följde på hvarandra. Kristina har ofta anklagats för sina tycken och sin fallenhet för gunstlingar, men man måste komma ihåg att en dåraktig eller fantastisk böjelse, som under andra förhållanden kanske får passera obeaktad, blir föremål för skoningslös kritik, när en drottning nedlåter sig därtill från en tron. Det svenska hofvet skulle nu bli skådebana för en tilldragelse som framkallade allmän harm och vrede.
Den ynnest som visats Magnus Gabriel de la Gardie hade i hög grad förtretat det parti inom adeln som var afvogt mot honom och hans familj, och denna förtret hade icke varit obefogad. Han skulle i drottningens gunst efterträdas af en i detta partis ögon än mera misshaglig man. Riksmarskens son hade dock varit en af dem själfva, tillhört deras stånd. Han blef nu ersatt med den franske läkaren eller, som han också ansågs, den franske kvacksalfvaren, Bourdelot. Det är ju möjligt, att han som andra favoriter dömdes hårdt af de män framför hvilka han blifvit föredragen, och att han, hvilket baron Bildt håller före, var mera tarflig än lastbar. Men den ställning han kom att intaga vid hofvet, som drottningens rådgifvare och förtrogne, innebar icke dess mindre en förolämpning mot nationen.
Bourdelots vistelse i Stockholm har förklarats på flera olika sätt. Gui Patin, som afskydde och föraktade honom, låter förstå, att han själf blifvit erbjuden sysslan och att det var först sedan han af fruktan för det svenska klimatet afböjt anbudet, som det ställdes till denne »charlatan canonisé par la fortune.» Andra tillskrifva hans befordran i främsta rummet en af den klass af franska lärde som han var afsedd att ersätta. Saumaise hade vid den tid då doktorn trädde fram på scenen återvändt till sin verksamhet i Leyden och man tror — med rätt eller orätt — att då han fruktade att förlora sitt inflytande på Kristina, utsåg han sin landsman att vid hennes hof tjänstgöra som hans ställföreträdare. Säkert är, att charlatanen, då han anlände till Stockholm, var försedd med ett rekommendationsbref från den hemvände filosofen och genast antogs till drottningens rådgifvare u hälsofrågor och att han blef hennes förtrogne.
Son till en barberare i Sens vid namn Michon och själf apotekare till yrket, hade han antagit en morbroders namn och en tid dragit sig undan till Italien för att åter framträda under skepnaden af en läkare, som enligt hans egen uppgift stod högt i gunst hos påfven och som gått miste om kardinalshatten blott till följd af att han nödgats återvända till sitt fosterland. Därifrån begaf han sig, väpnad med Saumaise' rekommendationsbref, till Sverige.
Det var i en lycklig stund han anlände till den nordiska hufvudstaden. Kristina hade just då fått umgälla sin vana att trotsa hälsolagarna och var i behof af läkarråd. Under våren 1650 hade hon i veckotal plågats af feber jämte därmed förbunden, oroande svaghet. Doktorerna tycktes visserligen taga saken lätt eller förneka att sjukdomen var farlig, men folket hade blifvit uppskrämdt. Det berättades, att man om nätterna trott sig se begrafningar och spöken som dansat i drottningens park. Och ehuru sjukdomen gifvit med sig, hade hon en gång året därpå plötsligt fallit i vanmakt och legat medvetslös i en timmes tid. Man lade märke till att då hon känt sig färdig att svimma, hade hon tagit afsked af Magnus de la Gardie, som var i hennes närhet. Då hon åter kommit till sans, hade hon sagt sin läkare, att hon trott sig aldrig mera få se honom.
Om hon verkligen varit allvarsamt orolig, var det så mycket naturligare att hon skulle känna sig tacksam mot den man som gifvit henne botemedel för det onda. Bourdelots råd utmärkte sig icke endast för godt förstånd, de kröntes med framgång. Det fordrades ingen djup kännedom af hälsolagarna för att härvidlag ställa diagnosen och inse, att drottningens lidande var den naturliga följden af otillräcklig sömn och alltför stor flit i studierna. Omgifven af lärde män och ytterst angelägen att tillgodogöra sig allt hvad de hade att meddela, hade hon i betänklig grad äfven ansträngt sin hjärna. Bourdelot sade henne detta rent ut, varnade henne för att på detta sätt skada sin hälsa och tillade, at om hon fortsatte därmed, skulle det förkorta hennes lif. Dylika saker kunde hon öfverlämna åt pedanter och filosofer. I Frankrike — det var vid tiden för les Précieuses ridicules — skrattade man åt en lärd i stubb. Så resonerade Bourdelot, och drottningen — som kanske i hemlighet börjat bli trött på böckerna, hörde på och trodde honom, följde hans råd, afstod från studierna, mådde bättre och var tacksam mot läkaren, som framkallat omslaget. Bourdelot var för öfrigt en angenäm sällskapsmänniska, en skicklig smickrare, hade en viss talang att sjunga och spela gitarr och var kunnig — just inte i konst och litteratur, men i att tillverka parfymer och laga mat. Hans fel voro icke sådana, att de genast stucko i ögonen. »Han ljuger nästan lika mycket som han talar», sade Patin, som sällan doppade sin penna i gift, »och när det låter sig göra, bedrar han också sina patienter. Han är hofman, har djupt liggande ögon och är för resten apotekarlärling.»
Man kan knappt tänka sig en person, som stod i starkare kontrast till det naturvetenskapens och filosofiens brödraskap, hvarmed Kristina tillförene omgifvit sig, och det är möjligt, att sedan hon väl lagt ifrån sig böckerna, inträdde en reaktion — att hon, efter att ständigt ha umgåtts med lärde och vise män, fann en behaglig omväxling i sällskapandet med en individ som helt öppet visade sin okunnighet i de ämnen de afhandlat. Detta oaktadt var det naturligt, att de utomstående strängt bedömde den förtrolighet som uppstått mellan deras drottning och en utlänning, som genom börd, uppfostran och vanor var alldeles olämplig att stå vid tronens högra sida. Doktorerna beskyllde honom helt ogeneradt för okunnighet i medicin och påstodo, att de rådsherrar som följt sin drottnings exempel och tillkallat honom fått med lifvet plikta för sitt förtroende för den utländske fuskaren, och hans landsman Chevreau, drottningens sekreterare, förklarade, att han var en charlatan, som begick mord då han åtog sig patienter.
Kristina såg emellertid saken annorlunda och betraktade sin läkare med tacksamhet, för att han räddat hennes lif. För öfrigt var hon, förklarligt nog, likgiltig för om han därvid anlitat häfdvunna metoder eller icke. Till Gassendi, som genom honom kommit i beröring med drottningen, skref hon i öfverdrifna loford om mannen.
»Jag står», sade hon, »i oändlig förbindelse till honom, som delvis för er omtalat de känslor jag hyser för er, så mycket mer som denna tjänst är en af de många han gjort mig. Och ehuru jag erkänner, att jag har honom att tacka för hälsan och lifvet och att det skulle tyckas, att min skuld till honom icke kunde ökas, erkänner jag likväl, att den omständigheten att han förskaffat mig visshet om er högaktning uppväger allt annat godt han gjort mig.»
De lärdes dag var i sanning förgången och nu hade Bourdelots — läkarens, skämtarens, den angenäme sällskaparens — inträdt. Hans inflytande på Kristina anses af somliga ha föranledt det omslag i hennes åskådning, grundsatser och lefnadssätt, som kulminerade i hennes afsägelse af tronen och den lutherska läran. »Ett odjur som Frankrike framalstrat», skref en af hennes tjänare, »en man, som hade väl reda på hennes hemligaste förhållanden, förstod att så skickligt vinna hennes hjärta, ja, råda öfver det, att under hela den tid, han stannade kvar behandlade han henne efter behag till egen båtnad men till sorg och missnöje för hela världen, ja, för rikets förnämste män, hvilka, utledsna vid den obetydlige mannens näsvisheter, två eller tre gånger traktade efter hans lif» — hvilket, efter hvad man kan tycka, fullt gillades af den anonyme författaren.
Det är möjligt att man öfverdrifvit Bourdelots makt, men det röner intet tvifvel att den var stor nog att framkalla berättigadt missnöje icke endast bland de undanskjutne vetenskapsmännen utan bland dem som hade större rätt att misstycka hans inblandning i drottningens hemliga rådplägningar. Praktiska svårigheter uppstodo till följd häraf. Det var svårt att få tillträde till drottningen, under det att man ansåg henne finna nöje i »skämt och löjliga lekar».
Rådsherrarne stodo handfallna inför deras förblindade drottning. Den som fick lida värst var Magnus Gabriel de la Gardie, hvilken i sin egenskap af riksskattmästare och öfverhofmarskalk intog den förnämsta platsen vid hofvet. Från och med Bourdelots ankomst hade en förändring inträdt i Kristinas förhållande till honom, och hennes tillgifvenhet var i starkt aftagande. Öfvertygad om att drottningens köld framkallats af fransmannens åtgöranden, begick grefven den oklokheten att inlägga en formlig protest. Han borde ha förutsett, att den skulle visa sig gagnlös. Själfva det faktum, att en väns beteende ger anledning till förebråelser, förutsätta ett sakläge, som gör förebråelserna onyttiga. Drottningen förnekade beskyllningarna mot Bourdelot, fordrade att de bevisades, och då de la Gardie ställd ansikte mot ansikte med den anklagade, tillkallade de vittnen, som enligt hans förmenande skulle bestyrka hans påståenden, vägrade de, lamslagna af drottningens närvaro, att upprepa sina anklagelser och stämplades af henne som bedragare. De la Gardie fick med dem dela onåden. Bourdelot afgick med seger och de la Gardie som då icke såg sig någon utväg att återvinna sin ställning, hade ingen annan önskan än att för tillfället lämna hofvet.
Hans olycka gällde inför hela världen som bevis på den ställning läkaren intog. Den ansågs allmänt, att situationen var betänklig och den franske ministerresidenten Picques anmodades att utverka Bourdelots återkallande, följdt af anbudet på någon post i hemlandet, som skulle föranleda honom till hörsamhet. Men Picques ville inte gå in på det. Det skulle för hans herre vara mycket svårt att från drottningen aflägsna en man, som hon ansåg nödvändig för vården af hennes hälsa. Dessutom skulle den betydelse, som enligt det framställda förslaget tillmättes honom, höja honom i Kristinas ögon och kanske blott öka hans inflytande. Men fastän Picques vägrade att träda emellan, saknade han dock icke egna skäl att misstro de långa samtalen mellan äfventyraren och den spanske envoyén Pimentelli, hälst som Bourdelots onkel varit Condés läkare och Condé understöddes af Spanien. Oron var verkligen allmän och Bochart och Lager, två af de afvisade lärde herrarna, skrefvo till sin kollega Vossius, som alltjämt var utomlands, att han vid återkomsten skulle finna stora förändringar och att drottningen numera sällan visade sig för någon. I april 1653 upprepade Bochart sina klagomål. Af fruktan att brefvet skulle råka i orätta händer, uttryckte han sig, som han sade, à demi-mots, och så beskref den olycklige mannen den förändring som försiggått vid hofvet. »Jag vet inte än», tillade han, »när jag skall afresa, hälst såge jag, att det blefve i dag... Vi begifva oss af allesamman — öfverhofläkaren, apotekaren, kirurgen, bibliotekarien, intendenten vid antikvitetskabinettet, ärkebiskopen af Irland, M. Tott, jag och quis non.»
Den allmänna stämningen förvärrades och oviljan mot Bourdelot tilltog. Beskylld för ateism och ogudaktighet, för hyllandet af underliga åsikter och för att smitta drottningen med dessa, ansågs han troligen bära skuld för allt det i hennes uppförande, som var stötande för den allmänna smaken och tonen. Det anmärktes att då hon bevistade gudstjänsterna i kyrkan var hennes hållning icke sådan att den kunde gillas af allvarligt sinnade personer. Under predikningar och andra religiösa förrättningar »plägade hon sitta i en stol, klädd med purpursammet, och luta hufvudet mot armarna, utan tvifvel sysselsatt med att — som det heter — bygga luftslott». Hvad värre var, hände det att prästen höll på för länge med sina förmaningar, plägade hon sysselsätta sig med att leka med sina två små hundar eller ock slog hon med solfjädern mot stolen för att visa, att hon var otålig.
Folk tillhörande alla lager af samhället började oroa sig; prästerskapet ämnade göra henne enskilda föreställningar och änkedrottningen — som återvändt till Sverige och förde ett obemärkt lif i sin dotters närhet — bemannade sig med mod för att bringa ämnet å bane. Ett samtal ägde rum mellan mor och dotter, men då den unga drottningen en stund lyssnat till Maria Eleonoras uppmaningar till henne att vara trogen sin faders religion, gjorde hon slut på alltsammans genom att säga, att sådana där saker borde vara öfverlämnade åt prästerna. Då hennes mor icke lät nedtysta sig, tillade Kristina, att hon nog visste hvilkens talan hon förde och att hon — Kristina — skulle lära dem hvem hon var och låta dem inse deras oförsiktighet.
Och så aflägsnade sig drottningen, lämnande sin mor, som smälte i tårar. Två timmar senare berättade man henne, att det var omöjligt att nalkas hennes moder eller förmå henne att sluta gråta. Kristina svarade helt kallt, att drottningen fick skylla sig själf. Då hon emellertid fick höra, att Maria Eleonora alltjämt var otröstlig, rördes hon till medlidande och gjorde henne ett besök, undvikande all återgång till den omtvistade frågan. Änkedrottningen lugnade sig något efter detta och drog sig sedan tillbaka till Nyköping.
De som närmare kände Kristina, nöjde sig kanske med att låta saken ha sin gång, öfvertygade om att samma uppfattning och samme gunstling icke kunde råda länge samt att motstånd icke kunde tjäna till annat än att uppskjuta det oundvikliga slutet. Hvad Bourdelot beträffar, var omslaget föga mindre fullständigt än det varit med de la Gardie. Under hans makts dagar var drottningen i sin tillgifvenhet så blind för honom, att ett enda ord mot hennes afgud, enligt Bocharts utsago, varit tillräckligt att störta den som uttalat det. Det var omöjligt att ett sådant sakernas tillstånd kunde äga långvarigt bestånd, och antingen drottningen nu tröttnat på upptågens ledare eller hon — själfhärskarinna som hon var — dock insåg den sanningen, att det allmänna tålamodet har sina gränser, nog af, det blef beslutadt, att hennes lifmedikus skulle lämna landet. Han blef följaktligen hemsänd och försökte hålla god min i elakt spel — försäkrade Chanut, att han icke fått afsked, utan att drottningen uppdragit åt honom att negociera saker af vikt vid det franska hofvet.
Det är möjligt, att Kristina verkligen användt honom att sondera myndigheterna i Paris angående såväl tronafsägelse som religionsförändring. Å andra sidan kan Bourdelot ha hittat på hela saken för att betäcka reträtten. Ett bref från Mazarin till drottningen tyckes dock ge stöd åt hans framställning. Skrifvelsen var daterad i januari 1654, och kardinalen underrättade däruti Kristina, att han öppet samtalat med doktorn, och tillade att »så snart eders majestäts bref till fördel för Sieur Bourdelot kom mig till handa, lät jag tillsända honom fullmakten på abbotsvärdigheten». Kardinalen var angelägen att göra det klart, att Bourdelot hade drottningen att tacka för denna utmärkelse — denna drottning som, enligt hvad kardinalen artigt försäkrade henne, icke var mindre enväldig i Paris än vid sitt eget hof.
Ehuru häraf framgår, att han icke afskedats på grund af iråkad onåd, var det dock lika visst, att Bourdelots — liksom hans många företrädares — regemente i Sverige nu var slut. Lastad med hvad han kunnat komma öfver i gåfvor och penningar, fann han utan tvifvel tröst i att få komma åter till sitt fosterland, där han antog karaktär och hållning af en man af betydenhet och anspråk.
»Han säger», skref Gui Patin på spe till Spon, »att vi måste skicka ett sändebud till Sverige och att han hoppas bli vald därtill. Hé bien! För att vara son till en barberare i Sens har han ju ej så ringa tankar om sig själf, eller hur? Skall ni inte häpna och jubla då ni får höra att m. de Bourdelot blifvit utnämnd till vår allrakristligaste konungs ambassadör hos den allernådigaste drottningen af Sverige?»
Bourdelots förhoppningar gingo icke i uppfyllelse. Hans inflytande på Kristina öfverlefde icke skilsmässans prof, och får man tro Chanut, så talade hon icke endast med ringaktning om honom utan sökte bortförklara sin förtjusning med att säga, att hon alltid vetat att han var mycket fåfäng och att hon bara velat se hur långt hans ärelystnad kunde föra honom. De försiktiga hofmännen låtsade naturligtvis tro henne.
Det var i juni 1653 som Bourdelot lämnade Sverige och då vaknade åter hos Magnus G. de la Gardie hoppet om att återvinna den ställning han en gång förverkat. Att göra anspråk på förlorad mark är aldrig någon lätt sak, och grefven var icke vis i valet af sina metoder. Han ställde till uppträden, framkastade obestyrkta anklagelser mot andra män, ådrog sig ånyo Kristinas missnöje och då han från sin tillflyktsort på landet ställde en vädjan till henne, blef hennes svar ogynnsamt. Hennes bref är så karakteristiskt att det delvis bör återgifvas. Det liksom sätter sigillet under den brytning som följde på en mångårig vänskap.
»Monsieur», skref hon, »enär ni önskar träffa mig ännu en gång sedan ni fallit i onåd, måste jag säga er till hvilken grad denna önskan står i strid mot edra intressen och jag skrifver detta bref till er för att påminna er om de skäl som hindra mig att bevilja er anhållan och som äfven skola öfvertyga er om att ett sammanträffande vore gagnlöst. Det tillkommer icke mig att föreskrifva botemedel för edert onda: det är endast af er själf som er heder kan repareras. Hvad kan ni väl hoppas af mig eller hvad kan jag annat göra än beklaga och klandra er? Den tillgifvenhet jag hyst för er tvingar mig att göra båda delarna och hur stort mitt öfverseende än varit, kan jag icke, utan att vara mig själf otrogen, förlåta er det brott ni begått mot er själf. Tro inte att jag är stött. Jag försäkrar er, att det är jag inte. Jag är oförmögen af hvarje annan känsla än medömkan och den kan ni icke ha något godt af, då ni själf förtagit verkan af den välvilja jag haft för er. Enligt er egen bekännelse är ni densamma ovärdig och i närvaro af åtskilliga framstående personer afkunnade ni själf er egen förvisningsdom. Jag bekräftade den, emedan jag fann den rättvis och jag är inte så färdig att taga mina ord tillbaka som ni måste ha fått för er. Vågar ni väl, efter hvad ni gjort och tillstått, visa er inför mig? Jag blyges då jag tänker på till hvilken låghet ni nedsjunkit... Vore jag i stånd af ånger, skulle jag ångra att jag känt tillgifvenhet för en själ så svag som eder; men denna svaghet är mig ovärdig... I nio år har jag gjort alldeles för mycket för er — blindt tagit ert parti emot alla, men sedan ni nu öfvergifvit edra dyrbaraste intressen, är jag fritagen från all omsorg om dem. Ni har offentliggjort en hemlighet, som jag tänkte bevara i hela mitt lif, och visat er ovärdig den ynnest jag beskärt er. Om ni nödvändigt vill höra förebråelser, så kan ni komma hit. I så fall ger jag mitt bifall till er ankomst, men hys ej något hopp om att tårar och undergifvenhet skola röra mig till den minsta eftergift. Den enda eftergift hvaraf jag är i stånd med afseende på er är att tänka föga på och tala än mindre om er, enär jag är besluten att tala endast för att klandra... Kom likväl ihåg, att ni har er själf att tacka för er onåd och att jag är rättvis mot er som jag är det mot hela världen.»
Efter mottagandet af en sådan skrifvelse måste äfven den, som så litat på sin makt öfver brefskrifvarinnan som grefve Magnus gjort det, inse, att alla böner voro gagnlösa och att olyckans dagar kommit öfver honom. Det följande skall visa, att det legat i Kristinas intresse att visa sig mindre obeveklig.
Mazarin, som på afstånd följde händelsernas gång, beklagar utan tvifvel fallet af en man, som med icke så litet franskt blod i ådrorna och besjälad af franska sympatier kunnat anses främja Frankrikes intressen. Alltför klok politiker för att direkt träda emellan, nöjde han sig med att antyda, att drottningen möjligtvis kunde ändra sin dom. I det han uppdrog åt den franske ministerresidenten att tacka Kristina för att hon meddelat honom hvad som händt, uttryckte han sin beundran för hennes rättvisa och billighet i denna célèbre disgrâce men beklagade mannen, som drabbats af åskviggen, och respekterade olyckan i den brottsliges person. Han senterade också drottningens sorg öfver att nödgas i Magnus Gabriel de la Gardie öfvergifva detta sina händers verk, som bar så många märken af hennes godhet, samt motsåg, att mildheten skulle träda rättvisan i spåren. Till grefve Magnus skickade han en hälsning, som vittnade om medlidande och sympati och upprepade sina förhoppningar, att Kristina möjligen skulle vekna.
Kardinalens förhoppningar skulle dock icke gå i uppfyllelse och Magnus Gabriel de la Gardies onåd medförde återinsättandet i drottningens förtroende af rikskansleren Oxenstierna och dennes son, hvilka alltid varit rivaler till huset de la Gardie. Grefvens vädjan till den forne motståndaren om hjälp och råd bekräftar i viss mån Kristinas tanke om honom och förtjänar den tillrättavisning den fick af den gamle statsveteranen, som svarade genom att anföra ord, hvilka förr begagnats af den yngre mannen då han påstått, att Oxenstierna var barn på nytt och oförmögen att gifva råd. Ehuru rikskansleren på tillfrågan af drottningen rådde till en mildare politik, kunde man knappast vänta, att han skulle bli någon särdeles nitisk medlare. Karl Gustaf rönte icke heller någon framgång då han lade sig ut för sin svåger. Kristina svarade visserligen artigt men förklarade, att hon som var den förkroppsligade rättvisan, var hennes beslut oåterkalleligt. Hennes kusins deltagande för den skyldige ökade så väl hennes medlidande som hennes sorg öfver oförmågan att mer än beklaga honom. Hon hade visat sig blindt lydig rättvisan och var nöjd med sitt handlingssätt.
Det var ej mera något att säga om den saken. Magnus Gabriel de la Gardie hade i förhållande till Kristina upphört att vara till. Längre fram i tiden skulle hon dock finna honom alltför lefvande.
Above: Kristina.
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Pierre Bourdelot.
Above: Maria Eleonora.
