Source:
Historiska bilder tecknade af C. Georg Starbäck, volume 2, pages 319 to 330, by Carl Georg Starbäck and illustrated by Jenny Nyström-Stoopendaal, 1892; original at the University of Michigan
Johan Ekeblad's letter of December 10/20 (Old Style), 1650 to his father Christoffer Johansson Ekeblad is here:
His letter of July 29/August 8 (Old Style), 1651 to him is here:
Above: Kristina.
Above: Carl Georg Starbäck.
Above: Jenny Nyström-Stoopendaal.
The story:
40.
Ett hugskott af drottning Christina.
De sista åren af drottning Christinas regering uppträdde vid hofvet en yngling, som snart vann hennes gunst i högsta grad. Det var Clas Tott. Han var son af den häftige och framfusige, men tappre Åke Henriksson Tott, som i det preussiska kriget under Gustaf Adolf utmärkte sig på ett sådant sätt, att han af konungen framför hela den uppställda hären blef slagen till riddare. Denne herr Åke hade icke lätt att vinna det täcka könets tycke. Han blef först gift med Sigrid Bjelke, med hvilken han hade sonen Clas, men sedan stod det mycket hårdt för honom att vinna ett hjärta, tills slutligen Christina Brahe, yngsta dottern af grefve Abraham och syster till riksdrotsen, grefve Per den yngre, lät beveka sig. Ett bland hindren, som dock lät öfvervinna sig, var hans och fröken Christinas olika stånd. För att belysa tidsskicket i detta afseende tillåta vi oss att här anföra följande ur ett bref från herr Åke till sin blifvande svåger, skrifvet den 18 april 1638 på Ekolsund.
»Hvad hennes grefliga stånd beträffar», heter det, »så hoppas jag, att ingen i vårt fädernesland, man eller qvinna, skulle, så vidt som jag är en ärlig, ädel man jämlik och af lika god och urminnes gammal släkt, som en af de andra, de där af mitt stånd hafva haft den äran att bli försedda med grefvedöttrar, understå sig eller ock bevisa något skäl, hvarför hon mer än andra grefvedöttrar bör föraktas. Finnes där nu någon obeskedlig, som af förmätenhet annat sig företoge, så hoppas jag, att min käre bror känner mig så länge och väl, att jag af hjärtat har alltid varit curieus om min reputation; mycket mera i ett sådant fall och händelse, må han försäkra sig, skall jag vara i detta fallet. Men där som en sådan förändring, som nu många flere ske, skedde, att ingen grefvedotters stånd, sedan hon hade gift sig med en riddersman, aktades, hoppas jag, att min käre bror är så förnuftig, att han mig ej mera än möjligt pålägger.» — Det var en man, hvilken innehade riksråds och fältmarskalks värdighet, som skref på detta sätt till en personligen yngre man, men som var grefve!
Sonen Clas var då åtta år gammal. Fadern blef verkligen gift med grefvinnan Christina, men fick icke med henne några barn, hvarföre vid hans ett par år därefter inträffade död Clas fick hela det stora arfvet odeladt. När han omkring tio år efter faderns död uppträdde vid drottning Christinas hof, väckte han allmänt uppseende genom sitt sköna och lifliga utseende, sin fransyska belefvenhet, som han erhållit under sin uppfostran i detta rike, men framför allt genom sin ovanliga färdighet i adeliga idrotter. Han blef inom kort hofvets älskling, och var själfskrifven deltagare vid alla dess förlustelser.
Johan Ekeblad omtalar Clas Tott i sina bref till fadern, Christofer Johansson Ekeblad. I ett af den 10 dec. 1650 heter det: »Förliden söndag var Hennes Majestäts födelsedag.... Hos H. K. Höghet [Pfalzgrefven Carl Gustaf] stod bankett samma dag, hvarest båda drottningarna voro och sedan hela fruntimret och riksens råd med alla officerare. Där gick mycket präktigt till.... Under taket i stora salen var med granris flätadt fullt med citroner, pomeranser, granater, äpplen och päron, hvilket tog sig väl ut. Åtta anrättningar buros på H. Maj:ts bord, där vankades ock allehanda musik, och lät hon vin springa från kl. 6, då banketten begynte, till kl. 8 den andra dagen. Om midnattstid gingo drottningarna från bordet. Man gick då ner i undre salen för att åskåda ett fyrverkeri, hvilket varade i tre timmar. Sedan uppfördes balett på en i stora salen anordnad teater. Baletten blef kallad 'le boeuf rotti' eller: den stekta oxen. Där blef en stekt oxe, af papp gjord, framlagd, liksom skedde på torget i kröningen, hvartill allehanda folk kommo att skära utaf; var helt vackert att se.» — På en sedel, som utan tvifvel innehåller en förteckning öfver de i baletten deltagande, nämnes Clas Tott som den där spelade Alexander Magnus.
I ett annat bref, af den 29 juli 1651, heter det: »Christinæ dag stod ett ringrännande på Rännarebanan, hvarest H. Maj:t ett pris utsatte, värderadt för 1,000 dukater, som Clas Tott vann. Det var en ring med en stor diamant uti, infattad i en lagerkrans.»
Men under det den unge och rike ädlingen lyste bland de första i hofvets lekar och danstillställningar samt skördade beundrande leenden och vänliga ögonkast, fanns det äfven andra idrotter vid drottningens hof, hvari han icke mindre utmärkte sig. Det växte mycket ogräs under den glänsande ytan vid den snillrika drottningens hof. Öfversitteri, trätlystnad, afund, höga spel, väldiga dryckeslag, envig — se där hvad som i allmänhet utmärkte de unge hofherrarne och icke minst hennes gunstlingar.
Den nämnde Johan Ekeblads bref lämnar äfven härutinnan goda upplysningar. Så omtalar han i ett bref till sin broder om våren, huru Clas Tott på en enda afton förlorade tvåtusen fyrahundra dukater, och huru han slogs i envig med Gustaf Adolf Lewenhaupt, så att denne blef krutstänkt öfver hela ansiktet. Men oaktadt alla utbrott af det häftiga och våldsamma, från fadern ärfda lynnet, fanns det hos Clas Tott en viss ridderlighet, som midt i hans utsväfningar fängslade hans omgifnings sinnen.
Hos Christina steg han i gunst med hvarje dag, allt sedan han kom till hofvet. Redan i mars 1652 gjordes den 22-årige ynglingen till grefve, men samma år var det, som han gaf sin höga gynnarinnas allsmäktige gunstling Bourdelot en örfil. Ett nytt envig med Gustaf Adolf Lewenhaupt förbjöds af drottningen, som förlikte de tvistande. Så var ock förhållandet med ett par andra envig, alla af samma år. Det ena af dessa hölls med en annan af drottningens gunstlingar, Steinberg. Detta egde rum utan vittnen. Totts värja sprang af, och Steinberg frågade, »om han ville erkänna sig öfvervunnen». Tott svarade icke, utan sprang sin motståndare på lifvet, och en brottning uppstod, som fortsattes tills båda voro uttröttade, då de öfverenskommo att mötas, sedan Tott skaffat sig en ny värja. De blefvo emellertid dessförinnan, som nämndt är, förlikte af drottningen.
Följande året, 1653, blef Clas Tott riksråd, och några dagar därefter »Grand-Capitaine» af gardet, såsom det då kallades med en fransysk benämning, motsvarande öfverste höfvitsman för kongl. maj:ts hus- och liftrupper. Denna oerhörda framgång för en tjugutre års yngling väckte, som begripligt är, afund, och en utmaning följde af ännu en drottningens gunstling, Christofer Delphicus v. Dohna. Denna gången stred man till häst, och kämparne voro äfven nu ensamme. Utmanaren kastades slutligen ur sadeln. Clas Tott fortfor att stiga i drottningens gunst.
Då drottningen detta år vistades på Jakobsdal (nu Ulriksdal) — ett slott, som gunstlingen grefve Magnus Gabriel De la Gardie detta år enligt ett af Ekeblads bref skall hafva skänkt henne —, var Tott den ende svensk, som egde tillträde till hennes förtroligare sällskapskrets. Det var detta år på hösten, som grefve Magnus Gabriel föll i en ohjälplig onåd hos Christina. Med anledning däraf kommo den fallnes svåger hertig Adolf Johan och Clas Tott i en häftig ordvexling, som slutade med en utmaning från hertigen. Ett ilbud från drottningen kallade de båda kämparne från själfva mötesplatsen till henne, då hon förklarade sin önskan att bilägga tvisten, hvarföre hon befallde hertigen att omfamna grefven. Adolf Johan räckte med synbar köld handen åt Clas Tott, men hotade vid bortgåendet, att grefven nog skulle stå honom till svars. De blefvo emellertid sedan af konung Carl Gustaf förlikte.
Men ännu hade icke grefve Clas stigit högt nog. Arckenholtz berättar i detta afseende i sitt arbete »Memoires concernant Christine Reine de Suede» något som icke kan få namn af annat än ett hugskott, ett infall hos denna drottning. Det var icke fråga om mer eller mindre än att upphöja gunstlingen till Sveriges konung. Christina började i allmänna ordalag inför rådet tala om faran för riket, ifall Carl Gustaf aflede utan arfvingar, hvarigenom det skulle kunna hända, att riket återfölle i samma villervalla, som man velat undvika genom utväljandet af en arffurste. Det var dessa omständigheter, som förmådde henne att söka ett medel för att betrygga riket för de olyckor, hvilka vanligen åtfölja ett konungaval.
Måhända fruktade drottningen — säger Arckenholtz — att i händelse af ett nytt val man skulle sätta på tronen en furste, som stode i mindre förbindelser till henne, och hvilken därföre icke så villigt skulle medgifva henne de inkomster, som hon förbehållit sig. Hon föreslog nu rådet att för denna händelse välja en efterträdare åt Carl Gustaf. Rådet tackade för hennes omtanke om riket, men bad henne tillika icke illa upptaga, om det icke bifölle till denna hennes begäran. Man föreställde henne, att då hon fattat sitt beslut att afsäga sig kronan, så måste de gå in på en sak, som de icke kunde hindra, men som de likväl icke gillade, men hvad det nu ifrågavarande förslaget beträffade, funno de det olämpligt att tvinga prinsen att mottaga och erkänna en medregent eller en påtrugad arftagare till kronan, något som kunde föranleda stora oordningar i riket.
Förslaget strandade mot rådets bestämda motstånd och blef blott och bart ett drottningens hugskott, men kan tjena som bevis på, huru högt den unge grefve Clas stod i hennes gunst, för så vidt som icke ännu någon annan orsak därvid medverkat, såsom den, att drottningen hyste en afgjord ovilja för den utsedde tronföljarens broder, hertig Adolf Johan, och på detta sätt ville beröfva honom alla utsikter. I sitt sträfvande för gunstlingen framhöll hon dennes släktskap med konungahuset. Hans farfar var nämligen gift med Erik XIV:s och Catharina Månsdotters dotter Sigrid. Grefve Clas borde ock på den grunden samt för att underlätta öfvergången bära konungahusets sköldemärke samt kallas »prins af Vasa».
När emellertid vägen till konungatronen var stängd, så ville Christina åtminstone lyfta sin gunstling högt öfver alla andra undersåtar i riket och göra honom till hertig. Det var som om hon velat begagna tiden och öka bevisen på sin gunst i samma mån, som tiden för hennes eget välde blef kort. Grefve Magnus Gabriel hade ock åtnjutit stora prof på drottningens ynnest, men det var under loppet af åtta år och med en grund bakom sig, där sådana namn som Ebba Brahes (hans moders) samt Jakob och Pontus De la Gardies namn glänste, för att icke tala om gammal släktskap på mödernet till konungahuset allt ifrån Gustaf Vasas dagar, och det utan alla minnen af mord och blod samt brödrastrider. Grefve Clas hade intet af allt detta att skjuta under sin sträckridt till ärans och anseendets höjder. Hans ätt var i jämförelse med de gamla storätterna oansenlig, och knappast talade någon om hans farmoder såsom grund för hans höghet, förr än drottning Christina gjorde det. Men från 1650, då han först visade sig vid hofvet, var han inom loppet af tre år grefve och riksråd samt slutligen 1654 rikskansliråd — ett slags vice rikskansler. Drottningen tycktes liksom själf jagas framåt af ett oroligt begär att ständigt lyfta sin gunstling allt högre, gifvande hvad hon kunde, när det hon ville slant henne ur händerna.
Till detta hörde den hertigliga krona, som hon hoppades kunna lyfta på den sköne grefvens hufvud. Att tänka på detta för Clas Tott ensamt, det fann hon dock vara omöjligt, och hon ville därföre stämma de inflytelserikaste i rådet för saken genom att erbjuda samma värdighet åt Axel Oxenstjerna och Per Brahe. Värdigheten skulle gälla dem och deras efterkommande. Men så väl gamle herr Axel som grefve Per gåfvo henne ett svar, som hon ingalunda väntat, ehuruväl hon borde hafva haft tillräcklig tid att lära känna det allvarliga och fosterländska sinne, som utmärkte hennes gamle förmyndare.
Då hon kallat till sig de båda rådsherrarne och gifvit dem sin afsikt till känna, att hon till belöning för deras stora förtjenster om fäderneslandet ville upphöja dem i furstligt stånd, tog Axel Oxenstjerna till orda och tackade henne för den heder, som hon ville göra honom och hans hus, men han bad henne besinna, att alla sådana titlar voro så dyra för staten, att han höll före, det man, i stället för att öka, snarare borde afskaffa alla, d. v. s. äfven grefve- och friherrevärdigheterna, samt återföra adeln till samma jämlikhet, hvari den befann sig medan riket var valrike, då hvar och en fick sin utmärkelse till följd af egen dygd och egen förtjenst, hvilket ensamt gjorde någon skillnad bland menniskorna, men icke tomma och förut okända titlar. För sin del ville han gärna nedlägga både sin grefve- och sin friherrekrona, och han hoppades, att hans barn skulle söka göra sig nyttiga för fäderneslandet utan att behöfva manas därtill af andra belöningar, än äran att hafva tjenat sitt fädernesland.
I detta yttrande förenade sig äfven grefve Per, och där stod drottningen med sina håfvor, hvilka för de allvarliga och manliga orden föllo till stoft och blefvo värdelösa. Denne rikskansler, som vägrade att emottaga furstevärdigheten, hade dock själf i Tyskland bortgifvit furstendömen och värdigheter, under det han i själfva verket kände sig stolt att såsom svensk adelsman utöfva en sådan myndighet, följande vid alla tillfällen den grundsats, som han uttalade en gång i ett bref till den ifrågavarande Clas Totts fader, hvilken bad rikskansleren förorda sig till en belöning hos hertigen af Meklenburg. »Anginge det min egen person», säger han, »så ville jag akta mitt stånd i Sveriges rike så högt och nobelt, att jag hvarken honom (hertigen af Meklenburg) eller någon annan främmande för något beneficio skulle göra mig förbunden.»
Sålunda blefvo Christinas upphöjelseplaner för gunstlingen, så väl den konungsliga, som den hertigliga kronan, idel hugskott. Det blef icke mer talan om hvarken det ena eller andra, men drottningen liksom bröt sig fram till den flyktiga njutningen att i sista stunden slösa med rikets medel för att visa sin gunst. Strax innan hon högtidligen i Upsala afsade sig kronan, upphöjdes Clas Tott till riksskattmästare, och en gammal fordran på 200,000 riksdaler, som Åke Tott hade hos kronan, framletades och blef af drottningen erkänd, hvarjemte kommerskollegium erhöll befallning att utbetala summan till sonen.
Men hvad hon tänkte, den store konungens dotter, så väl i denna fråga som i många andra, om i hennes hjärta fanns ett rum för hennes fäders land, en känsla för dess ära och lycka, det må Gud allena veta.
English translation (my own):
40.
A whim of Queen Kristina.
In the last years of Queen Kristina's reign, a young man appeared at court who soon won her favour to the highest degree. It was Claes Tott. He was the son of the passionate and impetuous, but brave Åke Henriksson Tott, who in the Prussian war under Gustav Adolf distinguished himself in such a way that he was knighted by the King in front of the entire army.
This gentleman Åke did not find it easy to win the favour of the fairer sex. He was first married to Sigrid Bielke, with whom he had a son, Claes, but then it was very difficult for him to win a heart, until finally Christina Brahe, the youngest daughter of Count Abraham and sister of the Grand Steward, Count Per the Younger, allowed herself to be moved.
One of the obstacles, however, which could be overcome, was the difference in status between him and Lady Christina. To illustrate the times in this regard, we allow ourselves to quote the following from a letter from Lord Åke to his future brother-in-law, written on April 18, 1638 at Ekolsund.
"As for her comital state", it says, "I hope that no one in our Fatherland, man or woman, would, insofar as I am an honest, noble man, equal and of as good and ancient a lineage as any of the others, those of my state who have had the honour of being provided with a count's daughters, assume or even prove any reason why she should be despised more than other count's daughters. Now, if there is any immodest person who, out of presumptuousness, would pretend otherwise, I hope that my dear brother has known me so long and well that I have always been curious about my reputation from the heart; much more so in such a case and event, may he be assured, I shall be in this case.
But because such a change, as many others now happen, took place, that no count's daughter's position was respected after she had married a knight, I hope that my dear brother is so sensible that he not impose more on me than is possible." —
It was a man who held the dignity of a councilman and field marshal who wrote in this way to a man who was personally younger, but who was a count!
His son Claes was then eight years old. His father did indeed marry Countess Christina, but had no children with her, which is why when he died a couple of years later, Claes received the entire large inheritance undivided. When he appeared at Queen Kristina's court about ten years after his father's death, he attracted general attention through his beautiful and lively appearance, his French manners, which he had acquired during his upbringing in this kingdom, but above all through his unusual skill in noble sports. He soon became the darling of the court, and was a natural participant in all its entertainments.
Johan Ekeblad mentions Claes Tott in his letters to his father, Christoffer Johansson Ekeblad. In one of the letters, dated December 10, 1650, it says:
"Last Sunday was Her Majesty's birthday.... At His Royal Highness's [Palatine Count Karl Gustav's] place there was a banquet that day, where both the queens were, and all the ladies and all the councilmen with all the officers. There was much splendour there....
Under the ceiling in the great hall was a fir tree full of lemons, oranges, pomegranates, apples and pears, which turned out well. Eight dishes were laid out on Her Majesty's table, there was also all kinds of music, and she let wine flow from 6 o'clock, when the banquet began, to 8 o'clock the next day. At midnight the queens left the table. They then went down to the lower hall to watch a fireworks display, which lasted three hours.
Then a ballet was performed in a theatre arranged in the main hall. The ballet was called 'le bœuf rôti' or: the roasted ox. There a roasted ox, made of cardboard, was presented, as was done in the square for the coronation, to which all sorts of people came to carve it; it was quite beautiful to see." —
On a note, which undoubtedly contains a list of those participating in the ballet, Claes Tott is mentioned as the one who played Alexander Magnus there.
In another letter, dated July 29, 1651, it is stated: "On Kristina Day there was a ring race on the racetrack, where Her Majesty offered a prize, valued at 1,000 ducats, which Claes Tott won. It was a ring with a large diamond in it, set in a laurel wreath."
But while the young and rich nobleman shone among the first in the court games and dances and reaped admiring smiles and friendly glances, there were also other sports at the Queen's court in which he excelled no less. Many weeds grew under the shiny surface at the ingenious Queen's court. Bullying, quarrelsomeness, envy, loud games, enormous drinking bouts, single combat duels — see what generally distinguished the young court lords, and not least her favourites.
The said Johan Ekeblad's letter also provides good information on this subject. In a letter to his brother in the spring, he mentions how Claes Tott lost two thousand four hundred ducats in a single evening, and how he fought in a duel with Gustaf Adolf Lewenhaupt, so that the latter was sprayed with gunpowder all over his face. But despite all the outbursts of the fierce and violent temper inherited from his father, there was a certain chivalry in Claes Tott, which, in the midst of his excesses, captivated the minds of those around him.
With Kristina he rose in favour with every day, ever since he came to court. Already in March 1652 the 22 year old young man was made a count, but in the same year he gave a slap in the face to his high benefactress' all-powerful favourite, Bourdelot. A new duel with Gustaf Adolf Lewenhaupt was forbidden by the Queen, who reconciled the disputants. So was the situation with a couple of other duels, all of the same year. One of these was held with another of the Queen's favourites, Steinberg. This took place without witnesses. Tott's sword slipped, and Steinberg asked, "if he wanted to admit defeat". Tott did not answer, but ran after his opponent, and a wrestling match ensued, which continued until both were exhausted, when they agreed to meet after Tott had obtained a new sword. However, they were previously, as mentioned, reconciled by the Queen.
The following year, 1653, Claes Tott became a councilman, and a few days later "grand capitain" of the guard, as it was then called by a French term, corresponding to the chief captain of the Royal Majesty's house- and bodyguard troops. This extraordinary success for a twenty-three year old young man aroused, as is understandable, envy, and a challenge followed from another favourite of the Queen, Christoph Delphicus von Dohna. This time the fight was on horseback, and the fighters were now alone. The challenger was finally thrown from the saddle. Claes Tott continued to rise in the Queen's favour.
When the Queen was staying at Jakobsdal (now Ulriksdal) in this year — a castle that her favourite, Count Magnus Gabriel de la Gardie, according to one of Ekeblad's letters, is said to have given her, — Tott was the only Swede who had access to her more intimate circle of friends. It was in the autumn of this year that Count Magnus Gabriel fell into irremediable disfavour with Kristina. On account of this, the fallen man's brother-in-law, Duke Adolf Johan, and Claes Tott had a heated exchange of words, which ended with a challenge from the Duke. A messenger from the Queen called the two fighters from the very meeting place to her, when she declared her desire to settle the dispute, wherefore she ordered the Duke to embrace the count. Adolf Johan extended his hand to Claes Tott with visible coldness, but threatened as he was leaving that the Count would certainly answer to him. They were, however, later reconciled by King Karl Gustav.
But Count Claes had not yet risen high enough. In this regard, Arckenholtz tells in his work "Mémoires concernant Christine, reine de Suède" something that cannot be called anything other than a whim, an impulse of this Queen. It was no more or less a question of elevating the favourite to king of Sweden. Kristina began to speak in general terms before the Council about the danger to the realm if Karl Gustav were to die without heirs, whereby it might happen that the kingdom would fall back into the same chaos that they had wanted to avoid by choosing a hereditary prince. It was these circumstances that induced her to seek a means of securing the realm from the misfortunes which usually accompany the election of a king.
Perhaps the Queen feared — says Arckenholtz — that in the event of a new election a prince would be placed on the throne who was less closely connected with her, and who would therefore not so willingly grant her the income which she had reserved for herself. She now proposed to the Council that for this event a successor should be chosen for Karl Gustav.
The Council thanked her for her concern for the realm, but also asked her not to take it ill if it did not grant her request. It was represented to her that since she had made her decision to renounce the crown, they would have to enter into a matter which they could not prevent, but which they nevertheless did not approve of; but as far as the proposal in question was concerned, they found it inappropriate to force the Prince to receive and acknowledge a co-ruler or an imposed heir to the crown, something which could cause great disorders in the kingdom.
The proposal foundered against the determined opposition of the Council and became merely a whim of the Queen's, but it can serve as proof of how high the young Count Claes stood in her favour, insofar as no other reason had yet contributed to it, such as the fact that the Queen harboured a decided dislike for the designated heir to the throne's brother, Duke Adolf Johan, and in this way wanted to deprive him of all prospects. In her pursuit of the favourite, she emphasised his kinship with the royal house. His paternal grandfather was married to Erik XIV's and Katarina Månsdotter's daughter Sigrid. Count Claes should also, on that basis, and to facilitate the transition, bear the coat of arms of the royal house and be called "Prince of Vasa".
When, however, the path to the royal throne was closed, Kristina wanted at least to raise her favourite high above all other subjects in the kingdom and make him a duke. It was as if she wanted to use the time and increase the evidence of her favour to the same extent that the time of her own reign was becoming short. Count Magnus Gabriel had also enjoyed great pleasures in the Queen's favour, but it was during the course of eight years and with a foundation behind him, where such names as Ebba Brahe's (his mother's) and Jakob and Pontus de la Gardie's names shone, not to mention old maternal ties to the royal house since the days of Gustav Vasa, and that without all memories of murder and blood and fratricidal strife.
Count Claes had none of this to draw on during his long journey to the heights of honour and reputation. His lineage was insignificant in comparison with the old great rights, and hardly anyone spoke of his paternal grandmother as the basis for his highness until Queen Kristina did so. But from 1650, when he first appeared at court, he was within three years a count and a councilman, and finally in 1654 a councilman of the chancellery of the realm — a kind of vice grand chancellor. The Queen seemed as if she herself were driven forward by a restless desire to constantly raise her favourite ever higher, giving what she could when what she wanted slipped out of her hands.
This included the ducal crown, which she hoped to raise on the head of the handsome Count. To think of this for Claes Tott alone, however, she found it impossible, and she therefore wanted to summon the most influential people in the Council to the matter by offering the same dignity to Axel Oxenstierna and Per Brahe. The dignity would apply to them and their descendants. But both old Lord Axel and Count Per gave her an answer that she had by no means expected, although she should have had sufficient time to get to know the serious and patriotic spirit that distinguished her old guardian.
When she had summoned the two councilmen and made known to them her intention that, as a reward for their great services to the Fatherland, she wished to elevate them to princely status, Axel Oxenstierna spoke up and thanked her for the honour she wished to do him and his house, but he asked her to consider that all such titles were so dear to the state that he thought that instead of increasing them, they should rather abolish all of them, — that is, even the titles of count and baron, — and return the nobility to the same equality in which it was while the kingdom was an elective monarchy, when each received his distinction as a result of his own virtue and his own merit, which alone made any difference among men, but not empty and previously unknown titles. For his part, he was willing to lay down both his comital and baronial crowns, and he hoped that his children would seek to make themselves useful to their Fatherland without needing to be encouraged to do so by any other rewards than the honour of having served their Fatherland.
Count Per also joined in this statement, and there stood the Queen with her bounty, which, for the serious and manly words, fell to dust and became worthless. This Grand Chancellor, who refused to accept the princely dignity, had himself given away principalities and dignities in Germany, while he himself felt proud to exercise such authority as a Swedish nobleman, following on all occasions the principle that he once stated in a letter to the father of the Claes Tott in question, who asked the Grand Chancellor to recommend a reward to the Duke of Mecklenburg. "If it concerned my own person," he says, "I would consider my position in the kingdom of Sweden so high and noble that I would not bind myself to him (the Duke of Mecklenburg) or any other foreigner for any benefit."
Thus Kristina's plans for the elevation of her favourite, both the royal and the ducal crown, were nothing more than a whim. There was no more talk of either one or the other, but the Queen, as it were, broke through to the fleeting enjoyment of at the last moment squandering the kingdom's resources to show her favour. Shortly before she solemnly abdicated the crown in Uppsala, Claes Tott was elevated to the position of grand treasurer, and an old claim of 200,000 riksdalers, which Åke Tott had with the Crown, was traced and acknowledged by the Queen, each College of Commerce being ordered to pay the sum to his son.
But what she was thinking, the daughter of the great king, both in this matter as well as in many others, whether in her heart there was a place for the country of her fathers, a feeling for its honour and happiness, God alone may know.
.jpeg)
%20(1).jpeg)
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
