Sources:
Christina of Sweden, pages 53 to 63, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina: bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 54 to 64, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
Kristina's letter to the Prince de Condé (written in 1646) is here:
His reply letter to her is here:
Her letter of March 2/12 (New Style), 1651 to him is here:
Kristina's letter of October 18/28 (New Style), 1651 to Antoine Godeau, Bishop of Grasse, is here:
Kristina's letter of March 10/20 (Old Style), 1652 to her cousin the Landgrave Friedrich of Hesse-Darmstadt is here:
The account:
IF the affairs of Sweden were for the present in a condition of tranquillity, her old ally, France, was torn by internal dissension; and Christina, whose interests were never bounded by limits of geography and nationality, was following the course of events with eagerness, and attempting, with the rash optimism of youth, to bring about the re-establishment of peaceful relations between the young King Louis and his rebellious subjects. That the leader of those rebellious subjects had been already singled out by her for admiration was an additional incentive to exertion. To her at this time the unseen Condé — the rather, judging by the future, because unseen — was the hero of the age. When dispatching de la Gardie to Paris she had entrusted him with a letter to be delivered on the way to the man who, as Duc d'Enghien, had just avenged, in the second battle of Nordlingen, the Swedish defeat on that same battle-field. Young, and in the first brilliancy of his military career, he was a champion well calculated to appeal to Christina's imagination, and, adopting him as her hero, she sent him an autograph letter of congratulation.
"I assure you", she wrote, "that my own successes have never touched me more deeply than your victories. If you had done no more than avenge with so much valour the manes of my soldiers at Nordlingen, it would necessarily give rise in me to special appreciation of your glory. I shall hope, Monsieur, that your great exploits in Germany may continue; and my interests cause me to desire that you may cross the Rhine once more, thereby to complete the disheartening of our enemies."
Enghien was not to be outdone in courtesy, and in his reply he paid a just tribute to the great soldier who had preceded him. Christina's generosity, he said, turned commonplace actions into famous victories[,] and the price attached to them by her alone gave them their value. The conquests of her father had made him hope for more famous successes. But Gustavus having been born to be matchless, it was not astonishing that what he had achieved could not be repeated. "I am content to have avenged at Nordlingen an insult offered by fortune after his death to his arms which she would not have ventured to offer him living. I confess, Madame, that in repairing it, I fought in the interests of his glory and of yours, so that your enemies, so often vanquished by him, should not be able to boast of a conquest over you."
Times were now changed; the hero was discredited at home; and though Louis, representing sovereignty outraged and defied, might appeal to the Queen, the sympathies of the woman were enlisted on the side of the man whom she regarded in some sort as her personal champion.
Nor had Condé been backward in claiming her support. From his prison at Vincennes he wrote to beg her to expostulate with the Queen Regent and Mazarin on the misuse of their authority. The appeal chimed in well with Christina's inclinations. To intervene as mediatrix in the affairs of one of the great Powers of Europe was a duty commending itself strongly to her love of importance and to the estimate of her personal power and influence indicated by her words at a later date, when she wrote that "since her majority she had rendered herself the absolute arbiter not only of her own kingdom, but of all Europe, whose destinies appeared to depend upon her will alone." Wearying, in her corner of the world, of the routine of kingship; perhaps secretly conscious, in spite of the place her father had won for Sweden among the nations, of a certain provincialism in her surroundings, she longed to make her influence felt in a wider sphere, and lost no time in responding to Condé's appeal. The number of letters addressed by her, at different stages of the struggle, to its various participants, testify to her zeal and activity. The Queen-mother, the young King Philip of Spain, the Parlement of Paris, Cardinal de Retz, the duc d'Orléans, the duc de Longueville, Mademoiselle de Montpensier and Condé himself, were all in turn recipients of missives urging the duty of composing their differences and restoring peace to their distracted country.
No doubt France would have been the gainer had they acted upon her counsels. But Christina could not have expected that a foreign sovereign would be permitted to play the part she was so anxious to perform; nor were her admonitions such as to be viewed with approval by the authorities. To Orléans she explicitly expressed her sympathy with that desire of effecting the removal of Mazarin which had been a chief motive of the quarrel; adding — for once conscious of a merit in Protestantism — that if her religion had no other advantage than securing exemption from the ambition and unruliness of churchmen, it was a consolation to see nations left in tranquillity without cardinals or bishops. To Condé — in her eyes the central figure of the drama, a hero in disgrace, rewarded by ingratitude for his splendid services — she wrote in terms displaying her skill in the use of flattery. "I will hope", she said, congratulating him upon his release, "with all my heart that your virtue, triumphing over itself in the midst of misfortune, may achieve what remains to be accomplished for the tranquillity of France, and that that virtue may henceforth be more than ever the terror of foes and the support of a State of which you are the glory and the delight" — with more of the same sort, addressed to "the most illustrious prince in the world."
Condé was not likely to be silent concerning the impassioned partisanship of the northern Queen, and since it was not as an element of peace and tranquillity that he was regarded at the moment in France, her attitude may have served to accentuate the irritation already caused by her interference. The authorities lost no time in making their sentiments on the subject plain; and, inspired by Mazarin, the Council of State, whilst thanking the Queen of Sweden for her good-will, added that she could not be allowed to take cognisance of differences between King Louis and his subjects.
In administering the rebuff, Cardinal and Council were doing no more than enunciating an axiom of international relations. They might, had they been so minded, have gone further and retorted by recommending Christina to turn her attention to domestic affairs. For[,] though the condition of Sweden contrasted favourably with that of France, its sovereign might have found amply sufficient to occupy her at home.
The great question of the succession was settled. Sweden was no longer without an acknowledged heir, and Christina's cousin was to be King whenever Providence — or, as she may secretly have added, herself — should see fit to remove her elsewhere. Awaiting events, Prince Charles was showing his wisdom by a consistent policy of self-effacement, carefully abstaining from interference in state affairs, living quietly at his country place, displaying no preferences, making no enemies, and rousing no jealousy by claims based upon his new position. There was, indeed, little to invite a man whose power was contingent on the Queen's caprice to attempt the piloting of the national vessel. Dissension between the several Orders in the State was rife, and to take part with one would be to create enemies in another. Under these circumstances Prince Charles consulted his interests best by remaining at a distance.
The questions at issue were mainly concerned with a large amount of property which had been alienated from the Crown and granted to nobles. The Orders antagonistic to the nobility demanded its restitution, whilst those in possession were firm in the defence of their rights. So far defeated but sullen, the assailants were awaiting an opportunity of renewing the attack; the clergy adding another element of discord by claiming an undue weight in public affairs. The impoverished condition of the public finances, consequent upon the Queen's lavish gift of lands from which the revenue of the State was drawn, was also giving rise to just and wide-spread disapproval, and occasioning a difficulty in meeting necessary expenditure.
Such being the state of the country at large, discontent was also rife at Court. Christina's open disregard of quarterings and genealogies was tending to rob ancient blood and race of their monopolies and to interfere with vested interests. Titles were still easier than lands to bestow, and the more prized because they had hitherto been few. The Senate was flooded with new names, even the Queen's tailor being ennobled. And, besides all this, Magnus de la Gardie, as Grand Master of the Palace, reigned supreme in the Queen's good graces.
Neither Court nor country were therefore in a satisfactory condition, and notwithstanding Christina's love of power and high conception of the rights and privileges of sovereignty, her position at the head of a Government constantly confronted with money troubles might well, the novelty of rule over, begin to pall upon a woman whose interests were far from being limited to the administration of a kingdom. She had begun to attract to her Court the philosophers and men of letters whose society she prized; and, in contrast to the hours spent with them, the daily drudgery of uncongenial toil was thrown into yet more vivid relief. These considerations should be borne in mind in connection with her future conduct. The time was fast approaching when she was to make publicly known the comparative values she set upon the various goods life has to bestow, and to vindicate her liberty of choice. Whilst she sat at the feet of a new teacher or embarked on a fresh study, possibilities were taking shape before her eyes; and she was pondering a means of escape from the irksome duties of a mode of life leaving scanty leisure to devote to the objects alone rendering existence, in her opinion, desirable. Such meditations are scarcely carried on wholly in secret. Before long[,] rumours of an abdication had crept abroad, and had presently been so far authenticated that the French envoy was using his influence to discourage any step of the kind.
That Christina, at twenty-five, and with life before her, should have entertained the idea of resigning her sceptre must, when new, have been a fact startling and strange to all concerned. To her subjects, in whose eyes she was pre-eminently the daughter and representative of the great King they had lost, the thought of her voluntary abandonment of the post he had bequeathed to her, with its duties and responsibilities, was bitter. To strangers and foreigners looking on, it meant a curious and interesting situation. To Charles Gustavus it opened out the chance of enjoyment in youth of an inheritance he can only have anticipated in the dim, uncertain future.
Christina's design was not destined to find its accomplishment until three years later. But in 1651 it appeared imminent. Nor is there any doubt that the Queen was then sincere in her wish to lay down at once the burden of government. Many motives combined to influence her. The period during which she had ruled, nominally or in fact, had been marked by success; and past success gives rise, in some natures, to fear lest subsequent failure should dim its lustre. Moreover, she was well aware of the condition of the public Treasury — a condition partly consequent on her own reckless expenditure — and was too shrewd not to foresee a coming crisis. And, besides all this, the tedium of a daily routine of business was intolerable to her impatient and restless spirit. She longed for leisure for study, thought, and the play of imagination, crowded out by official cares. She wished to visit new countries, to enjoy the liberties denied to a Queen chained to the vessel of State.
"I think I see the devil when I see these men", she told Prince Charles, as her secretaries, bringing documents for signature, interrupted an interview with her cousin. To Chanut she wrote in the same strain: "I seem to see the devil with his horns when these torments of secretaries, always at my heels, approach." She meant, she told the Prince, to resign the government to him who would have force, capacity, and wisdom to administer it.
To whatever motives it was due, the Queen's design, from a mere startling rumour, became certainty in October 1651, when she imparted to the Senate, in an interview lasting over five hours and a half, her wish to transfer the crown to the head of the man who was now hereditary Prince of Sweden. The announcement had been already made to Charles, who, carrying out his former line of conduct, strongly deprecated the contemplated change, reiterating his professions of loyalty and of an obedience to last so long as Christina lived.
He could, perhaps, scarcely have done less. Abdication on his cousin's part was a measure unpopular in the extreme, and, had he benefited by it without opposition, he would have shared in its unpopularity. The Senate, together with the Notables of the Estates, then at Stockholm, brought all their powers of persuasion to bear to induce the Queen to relinquish her plan. With Oxenstiern, her father's old friend and servant, as their spokesman, they waited upon her in a body, and, partly by admonition and remonstrance, partly by appeal, strove to shake her resolution. In language sounding strangely in modern ears the Chancellor — no blind flatterer or courtier — warned her of the consequences to Sweden should she carry her intention into effect, and in the name of the chief officers of the State declared that, convinced that ruin would follow upon her withdrawal, should she relinquish the helm, they, for their part, would abandon the vessel; and that, unwilling that posterity should reproach them with having consented to a step so dangerous to the country, each and all would resign their offices.
More was said; money was promised from private sources for the maintenance of her house. Let Christina remain and all would be well. The Assembly was thrilled with emotion; tears were shed; and finally the Queen, not insensible to the loyalty and affection of which proof had been given, consented to relinquish her project; but on one condition. That condition was that the subject of marriage should never again be broached. The pledge was given, and the Senate was victorious.
Universal rejoicing hailed Christina's consent to retain her place upon the throne, and Charles, adding his congratulations to the rest, prayed God she might survive him, and repeated his determination not to accept the crown during her life-time. Those who were intimately acquainted with Christina must have suspected that the end was not yet.
Amid the general jubilation of a people who appear to have strangely felt that, deprived of their Queen, they would be unshepherded sheep, a discordant note was struck in the shape of a seditious appeal to the Prince to seize the reins of government and to put to death, with her chief councillors, a Queen who was bringing the country to ruin by means of her extravagance and amusements, and whose ear was possessed by the Constable de la Gardie, the Chancellor, and Count Magnus.
Prince Charles sent the document to the Queen (She afterwards denied the nature of its contents.); the author [sic] was discovered and executed, and the affair was at an end. It had given voice to the growing discontent of a faction hitherto only audible in murmurs.
Before quitting the subject of this first attempt on Christina's part to disembarrass herself of the reins of government, it should be observed that in later years it was her custom to explain her ultimate abdication on the grounds of religion. But it must be noted that at the time when her project first took shape, as well as at a somewhat later date, she appears to have had no leanings towards the faith she subsequently embraced. "I cannot consent", she wrote to Bishop Godeau in 1651, when, in sending her some of his compositions, he had added a hope that she might become a convert to Catholicism, "that you should desire and expect a thing that cannot come to pass. My mind has been chiefly applied to the search after truth, nor could I make a change without putting a greater distance between myself and the goal I have always set before me. I have long been persuaded that the things I believe are the things that should be believed. It would rather be for me to wish that, among the many fair lights by which your spirit is illumined, you possessed on this subject those that are mine."
Not less plainly was her attitude defined when, in 1652, a rumour reached Sweden that Prince Charles's brother-in-law, the Landgrave of Hesse-Eschwege [sic], was intending to follow the example set by the Landgrave Ernest of Hesse-Rheinfels, and to embrace the Catholic religion. To the anxious Charles Gustavus she sent condolences and sympathy; to the possible backslider she addressed admonition and warning. "The subject of your grief is just", she wrote to the first, "that I am in a difficulty in seeking for reasons which may comfort you." On the Landgrave she urged the motives which should make him pause. Leaving the disputes of theology to doctors and divines, she pressed upon him a point of honour. "Can you be unaware of the hatred incurred by him who changes from those whom he separates; and do you not know, by many famous examples, that he is despised by those he joins? Consider, if you please, the importance to the reputation of a Prince that he should be esteemed constant, and be sure you will inflict great damage on your own, should you commit a like fault." And at much length she continued to point out to him the evil consequences of a repudiation of Protestantism, including, amongst them, an eternal remorse.
In the face of these documents[,] the theory which would explain by Christina's abdication her desire for a change of religion alone may be dismissed; although it will be seen that it had much to do with her final determination to carry the matter through three years after she had yielded to the instances of friends and councillors and had consented to retain her position at the head of the State.
Swedish translation (by Flygare):
Om förhållandena i Sverige för det närvarande voro ganska lugna, sönderslets däremot dess gamla bundsförvant Frankrike af inre split, och Kristina, hvars intressen aldrig begränsades af geografiska och nationella skiljemurar, följde med ifver händelsernas gång och sökte med ungdomens lättvindiga optimism åvägabringa återupprättandet af ett fredligt förhållande mellan den unge kung Ludvig och hans upproriska undersåter. Att ledaren af dessa upproriska undersåter redan gjorts till föremål för hennes beundran sporrade ytterligare hennes bemödanden. För henne var vid denna tid den aldrig sedde Condé — kanske, att döma af framtiden, så mycket mer som han var osedd — tidehvarfvets hjälte. Då hon skickade de la Gardie till Paris, hade hon åt honom anförtrott ett bref, som han på vägen skulle lämna till den man, hvilken som hertig af Enghien nyss i det andra slaget vid Nördlingen hämnats svenskarnes nederlag på samma slagfält. Ung och i första glansen af sin militära bana var han en kämpe väl ägnad att slå an på Kristinas fantasi, och efter att ha korat honom till sin hjälte skickade hon honom ett egenhändigt lyckönskningsbref.
»Jag försäkrar er«, skref hon, »att mina egna framgångar aldrig rört mig närmare än edra segrar. Om ni icke gjort mer än att med så mycken tapperhet hämna mina soldaters maner vid Nördlingen, skulle det otvifvelaktigt hos mig framkallat en synnerlig uppskattning af er ära. Jag hoppas, monsieur, att edra stordåd i Tyskland måtte fortsättas, och mina intressen föranleda mig att önska, att ni en gång måtte gå öfver Rhen och dymedelst fullborda nedsättandet af edra fienders mod.»
Enghien var icke den som lät sig öfverträffas i artighet och i sitt svar hembar han en rättvis hyllningsgärd åt den store fältherre som företrädt honom. »Kristinas ädelmod», så sade han, »förvandlade alldagliga handlingar till storartade segrar och det var endast det pris hon satte på dem, som gaf dem deras värde. Hennes fars eröfringar hade kommit honom att hoppas på mera betydande framgångar. Men som Gustaf Adolf från sin födelse varit utan like, var det icke att undra på att hvad han utfört icke af andra kunde upprepas. Jag nöjer mig med att vid Nördlingen ha hämnats en förolämpning, som Fortuna tillfogat honom efter hans död, men som hon icke vågat komma med, om han lefvat. Jag erkänner, madame, att då jag godtgjorde den, kämpade jag för hans ära och eder, på det att edra fiender, så ofta besegrade af honom, icke skulle kunna berömma sig af att en gång ha öfvervunnit er.»
Tiderna voro nu förändrade; hjälten hade råkat i onåd i hemlandet, och ehuru Ludvig, som representerade den kränkta och trotsade konungamakten, vädjade till Kristina, ställde sig hennes kvinnliga sympatier på den mans sida, som hon på sätt och vis ansåg som sin personlige förkämpe.
Condé hade minsann icke heller varit sen att göra anspråk på hennes stöd. Från sitt fängelse i Vincennes skref han till Kristina och bad henne göra drottningenregenten och Mazarin föreställningar för att de missbrukat sin makt. Denna vädjan var i full samklang med Kristinas böjelse. Att träda fram som medlerska i en af de europeiska stormakternas angelägenheter var en plikt, som mycket tilltalade hennes benägenhet att göra sig gällande och stod i samklang med den uppskattning af personlig makt och inflytande som hon uttalade längre fram, då hon skref att hon »sedan hon blifvit myndig gjort sig till absolut härskarinna ej endast i sitt eget land utan i hela Europa, hvars öden tycktes bero af hennes vilja allena». Utledsen på regeringsrutinen i sin vrå af världen och kanske, trots den plats hennes far tillvunnit Sverige bland folken, medveten om en viss landsortsmässighet i sin omgifning, längtade hon att få göra sitt inflytande gällande i en större sfär och dröjde icke att besvara Condés hemställan. De många bref hon på stridens olika stadier ställde till de olika deltagarna däri vittna om hennes nit och verksamhetsifver. Konungens mor, den unge kung Filip af Spanien, parlamentet i Paris, kardinal de Retz, hertigen af Orléans, hertigen af Longueville, mademoiselle de Montpensier och Condé själf mottogo i tur och ordning skrifvelser, hvari Kristina föreställde dem plikten att bilägga sina stridigheter och återskänka fred åt det upprörda landet.
Frankrike skulle utan tvifvel vunnit på att man följt hennes råd. Men Kristina hade väl icke kunnat vänta, att man skulle tillåta en utländsk suverän att spela den roll hon var så angelägen att utföra, ej heller voro hennes förebråelser af den art, att de med gillande kunde betraktas af de makthafvande. För hertigen af Orléans uttalade hon tydligt sin sympati för denna önskan att utverka Mazarins fördrifvande, som varit den förnämsta anledningen till tvisten och hon tillade — för en gång medveten om att protestantismen hade någon förtjänst — och om hennes religion ej hade någon annan fördel än att bilda skyddsvärn mot prelaternas ärelystnad och oregerlighet, var det åtminstone en tröst att se nationer som lämnades i fred för kardinaler och biskopar. Till Condé — i hennes ögon dramats centralfigur, en hjälte som fallit i onåd och som lönades med otack för de glänsande tjänster han gjort landet — skref hon i ordalag som bevisade hennes talang att använda smicker. »Jag hoppas», sade hon efter att ha lyckönskat honom till hans frigifvande, »af hela mitt hjärta att er dygd, som framgått segrande midt under olyckan, må åstadkomma hvad som ännu är ofullbordadt för Frankrikes lugn och att denna dygd hädanefter måtte mer än någonsin blifva en skräck för fienden och ett stöd för den stat, hvars ära och fröjd ni är», m. m. i samma stil ställdt till »den illustraste prins i världen».
Det var icke troligt att Condé skulle förtiga det passionerade medhåll hon fick röna af den nordiska drottningen, och som han vid den tiden icke i Frankrike ansågs som ett element af fridsamhet och lugn, så är det ganska troligt, att hennes ställning till saken ökade den förtret som redan framkallats af hennes ingripande. Myndigheterna dröjde icke att klargöra sina känslor i ämnet, och statsrådet, inspireradt af Mazarin, tackade drottningen af Sverige för hennes välvilja på samma gång som det förklarade, att hon icke kunde tillåtas att befatta sig med meningsskiljaktigheterna mellan kung Ludvig och hans undersåtar.
Då kardinalen och statsrådet uttalade denna tillrättavisning, gåfvo de endast uttryck åt ett axiom rörande mellanfolkliga förbindelser. De hade, om de så velat, kunnat gå ändå längre och råda Kristina att vända sin uppmärksamhet åt sitt eget rikes inre angelägenheter. Ty ehuru tillståndet i Sverige gynnsamt kontrasterade mot tillståndet i Frankrike, hade suveränen kunnat finna fullt tillräcklig sysselsättning inom det egna landet.
Den stora successionsfrågan var afgjord. Sverige var icke längre i saknad af en erkänd arftagare till kronan och Kristinas kusin skulle bli kung närhelst försynen — eller, som hon kanske i tysthet tänkte, hon själf — funne för godt att förflytta henne på annat håll. Karl Gustaf såg tiden an och visade klokheten i sin politik genom att hålla sig undan, aktade sig noga för all inblandning i statens angelägenheter, lefde i landtlig tillbakadragenhet, tycktes hvarken föredraga den ena eller andra, skaffade sig icke några fiender och väckte ingen afund genom att framkomma med anspråk, grundade på hans nya ställning. Det fanns i sanning föga som kunde fresta en man, hvars ställning var beroende af drottningens nyck, att söka lotsa fram det nationella fartyget. Tvedräkt rådde mellan de olika stånden inom staten och att taga parti för ett hade varit att skaffa sig fiender i ett annat. Under sådana förhållanden tjänade Karl Gustaf bäst sina intressen genom att hålla sig på afstånd.
Tvistefrågorna rörde sig förnämligast kring en massa jordegendom som frånhändts kronan och förlänats åt adeln. De öfriga stånden reste sig mot adeln och fordrade att godsen skulle återbördas, under det att de som voro i besittning af dem med fasthet försvarade sin rätt. Hittills öfvermannade men förgrymmade öfver nederlaget afvaktade angriparna ett tillfälle att förnya anfallet och prästerskapet förvärrade misshälligheterna genom att vilja tillvälla sig en otillbörlig betydelse i statens angelägenheter. Finansernas bedröfliga skick — en följd af drottningens slösaktiga gåfvor af jord, från hvilken staten hämtat sina inkomster — gaf också upphof till rättvist och allmänt ogillande samt föranledde svårigheter när det gällde bestridandet af nödvändiga utgifter.
Sådant var tillståndet i det stora hela landet rundt, och äfven vid hofvet rådde missnöje. Kristinas öppet visade ringaktning för anor och genealogier hotade att beröfva de gamla förnäma släkterna deras monopol och att komma i strid med häfdvunna intressen. Titlar voro fortfarande lättare att tilldela än gods och högt skattade, emedan de hittills varit få. Nu öfversvämmades riddarhuset af nya namn, och till och med drottningens skräddare blef adlad. Härtill kom att Magnus de la Gardie, som blifvit utnämnd till hofmarskalk, intog främsta platsen i drottningens gunst.
Hvarken hofvets eller landets tillstånd kunde följaktligen anses tillfredsställande och ehuru Kristina älskade makten och hade en hög föreställning om suveränens rättigheter och privilegier, var det helt naturligt, att hennes ställning i spetsen för en regering, som ständigt hade penningebekymmer, skulle, sedan styrelseuppgiften förlorat nyhetens behag, börja plåga en kvinna, hvars intressen visst icke inskränkte sig till regerandet af ett konungarike. Hon hade börjat att till sitt hof draga filosofer och vetenskapsmän, hvilkas sällskap hon värderade, och i motsats till de timmar hon tillbragte med dem, framstod det dagliga släpet med motbjudande sysselsättningar i en än starkare relief. Man bör fasthålla dessa omständigheter i sammanhang med hennes uppförande längre fram. Den tid närmade sig hastigt, då hon skulle göra allmänt kändt, hur hon värderade de skilda fördelar lifvet har att bjuda, och häfda sin frihet att välja. Under det att hon satt vid en ny lärares fötter eller gaf sig in på ett nytt studium, började vissa möjligheter taga form för hennes ögon och hon sökte ifrigt efter någon utväg att undkomma de besvärliga plikterna i ett lefnadssätt, som lämnade föga tid öfrig att ägna de föremål, hvilka i hennes tanke voro de enda som gjorde tillvaron önskvärd. Dylika meditationer förblifva sällan hemliga. Det dröjde icke länge innan det började hviskas om en förestående tronafsägelse och snart hade dessa rykten visat sig så pass autentiska, att det franska sändebudet begagnade sitt inflytande för att afråda alla steg i den riktningen.
Att Kristina vid tjugufem års ålder och med lifvet framför sig haft i tankarna att nedlägga sin spira måste att börja med ha varit ett öfverraskande faktum som förefallit alla besynnerligt. För hennes undersåtar, i hvilkas ögon hon först och främst var dottern till och representanten för den store konung de förlorat, var tanken på hennes frivilliga öfvergifvande af den post han med dess plikter och ansvar gifvit henne i testamente mycket bitter. För främlingar och utlänningar, som blott voro åskådare, företedde det hela en egendomlig och intressant situation. För Karl Gustaf öppnade det möjligheten till att redan som ung öfvertaga en arfvedel, hvars besittning han motsett först i en dunkel och oviss framtid.
Kristinas afsikt skulle dock icke nå sin fullbordan förrän tre år senare. År 1651 föreföll det dock som om det skulle ske förr och det röner intet tvifvel, att drottningen då uppriktigt önskade att genast befria sig från regeringsbördan. Många skäl förenade sig om att påverka henne. Den period hvarunder hon regerat, till namnet eller i verkligheten, hade utmärkts af framgång och hos somliga naturer ger framgången under en förfluten tid upphof till farhåga för att kommande tiders nederlag skall fördunkla dess glans. Dessutom hade hon väl reda på hur det stod till med de offentliga finanserna — delvis till följd af hennes ohejdade slöseri — och hon var alldeles för skarpsinnig att icke förutse en stundande kris. Och därtill kom att enformigheten i göromålens dagliga rutin var alldeles odräglig för hennes otåliga och rastlösa ande. Hon längtade efter tid till studier, tankearbete och fantasispel, som nu undanträngdes af officiella omsorger. Hon önskade besöka främmande länder och njuta af en frihet, som förvägrades en vid Sveriges statsskepp fastkedjad drottning.
»Jag tycker mig se den onde själf då jag ser dessa män», sade hon till Karl Gustaf, då hennes sekreterare kommo in med dokument, som hon skulle underteckna och afbröto hennes samtal med kusinen. Till Chanut skref hon i samma stil: »Det är som såge jag djäfvulen själf med sina horn då dessa plågoandar till sekreterare, som alltid förfölja mig, stiga in.» Hon ämnade, detta sade hon kusinen, afsäga sig regeringen till fördel för honom, som ägde kraft, förmåga och klokhet att handhafva den.
Anledningen må hafva varit hvilken som helst, så öfvergick drottningens afsikt från att blott ha varit ett sensationellt rykte till att bli verklighet i oktober 1651, då hon meddelade rådet, vid ett sammanträde som räckte i fem och en half timma, sin önskan att öfverflytta kronan på den mans hufvud, som nu var Sveriges arffurste. Saken hade redan delgifvits Karl Gustaf, som, fullföljande den riktlinje han inslagit, afvisade den föreslagna förändringen och upprepade sina försäkringar om en trohet och lydnad, som skulle räcka så länge Kristina lefde.
Han hade kanske icke kunnat handla annorlunda. Tronafsägelse å hans kusins sida var ett i allra högsta grad impopulärt steg och om han utan invändning dragit fördel däraf hade äfven han blifvit impopulär. Rådet såväl som en då i Stockholm församlad utskottsriksdag använde hela sin öfvertalningsförmåga för att få drottningen att frångå sin plan. Med Oxenstierna, hennes fars gamle vän och tjänare, som ordförande, uppvaktade de en corps drottningen och sökte dels genom föreställningar och invändningar, dels genom böner rubba hennes beslut. I ett språk, som i nutidens öron ljuder sällsamt, varnade henne rikskansleren, som icke var någon blind smickrare eller hofman, för följderna för Sverige, om hon satte sin afsikt i verket, och han förklarade i statens förnämsta ämbetsmäns namn, att de, öfvertygade om att ruin skulle följa på hennes nedläggande af riksrodret, ämnade, i händelse hon vidhöll sin föresats, öfvergifva skeppet. För att undgå att af eftervärlden bli beskyllda för att ha samtyckt till ett för landet så farligt steg, ämnade de samt och synnerligen nedlägga sina ämbete.
Och det sades mera; penningar från enskilda källor lofvades för underhållet af hennes hof. Om blott Kristina stannade kvar, skulle allt gå väl. De församlade darrade af rörelse, tårar fälldes, och till sist lofvade drottningen, som icke var känslolös för den trohet och tillgifvenhet, hvarpå hon fått bevis, att afstå från sitt förslag — men på ett villkor. Och villkoret var, att giftermålsfrågan aldrig mer skulle komma på tal. Man lofvade detta och rådet hade segrat.
Med allmänt jubel hälsades Kristinas samtycke att bibehålla sin plats på tronen och Karl Gustaf, som lade sina lyckönskningar till de andras, bad Gud att hon måtte öfverlefva honom och upprepade sitt beslut att icke mottaga kronan under hennes lifstid. De som voro närmare bekanta med Kristina misstänkte nog, att saken ännu icke var afgjord.
Genom jubelropen från ett folk som måtte ha haft en egendomlig känsla af att det, beröfvadt sin drottning, skulle vara som får utan herde, trängde en skärande dissonans under formen af ett bref till Karl Gustaf, hvari denne uppmanades att fatta regeringstömmarna och att mörda jämte drottningens förnämsta rådgifvare äfven drottningen själf (Några maningar till mord torde ej ha förekommit i brefvet. Öfvers. anm.), som genom sitt slöseri och sina nöjen bragt ruin öfver landet och hvars öra endast lånades åt riksmarsken de la Gardie, rikskansleren och grefve Magnus.
Karl Gustaf skickade brefvet till drottningen, dess författare blef upptäckt och afrättad och hela den affären var slut. Det hade gifvit målföre åt det växande missnöjet hos ett parti, som förut endast gifvit sig tillkänna genom mummel.
Innan vi upphöra att sysselsätta oss med detta Kristinas första försök att befria sig från regeringstömmarna, bör det anmärkas, att hon under senare år hade för sed att förklara sin slutliga tronafsägelse på religiösa grunder. Man måste dock komma ihåg, att hon vid den tid då förslaget först tog form så väl som en tid därefter icke tycktes hafva någon lutning åt den bekännelse hon sedan omfattade. »Jag gillar icke», skref hon till biskop Godeau, då denne sändt henne några af sina tal och bifogat en förhoppning att hon med tiden skulle öfvergå till katolicismen, »att ni önskar och väntar någonting som icke kan ske. Mitt sinne har alltid varit riktadt på sökandet efter sanningen och jag kunde icke göra en förändring utan att förlänga afståndet mellan mig själf och det mål jag alltid föresatt mig. Jag har länge varit öfvertygad om att de ting jag tror äro de som böra tros. Det tillkommer snarare mig att önska, att ni, bland de många vackra ljus som upplyser eder själ, i detta afseende ägde dem som äro mina.»
Hennes ställning till frågan uttalades lika tydligt då 1652 ett rykte nådde Sverige att Karl Gustafs svåger, landtgrefven af Hessen-Eschwege [sic], ämnade följa det af landtgrefven Ernst af Hessen-Rheinfels gifna exemplet och öfvergå till katolicismen. Hon betygade genom bref den orolige Karl Gustaf sin sorg och sin deltagande, och till den förmodade öfverlöparen ställde hon förmaningar och varningar. »Anledningen till er sorg är så berättigad», skref hon, »att jag med svårighet söker efter tröstegrunder.» Hon förelade landtgrefven de skäl, som borde hålla honom tillbaka. Öfverlämnande de teologiska tvistefrågorna åt präster och lärda doktorer, behandlade hon saken ur hederns synpunkt. »Är det möjligt, att ni icke besinnar den hat, som den, hvilken öfvergår från en religion till en annan, ådrar sig från dem han sviker, och vet ni icke af många ryktbara exempel, att han blir föraktad af dem han ansluter sig till? Var god och betänk hur viktigt det är för en furste att han anses trofast och var säker på att ni genom att begå ett dylikt fel mycket skulle skada edra närmaste.» Och långt och vidlyftigt fortfor hon att för honom påpeka de sorgliga följderna af att afsäga sig den protestantiska läran, bland dem särskildt nämnande eviga samvetskval.
Med dessa dokument för ögonen måste man affärda den teori som söker skälet till Kristinas tronafsägelse uteslutande i hennes önskan att ändra religion, ehuru det kommer att visa sig, att den hade mycket att skaffa med hennes beslut att genomdrifva saken tre år efter det hon gifvit vika för sina vänners och rådgifvares trägna böner och samtyckt att bibehålla sin ställning som statens öfverhufvud.
Above: Kristina.
Above: The Prince de Condé.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
