Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 1

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 170 to 172, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Drottning Kristinas förmyndarregering har hos eftervärlden åtnjutit stort anseende för statsmannavishet och kraft. I synnerhet har man beundrat den styrande mästaren inom densamma, rikskansleren Axel Oxenstierna, som kunde lösa de svåraste inre uppgifter och hvars utrikespolitik omfattade hela Europa. Men — när det gällde att på lämpligt sätt behandla en excentrisk och egensinnig kvinna, kom denna berömda regering till korta. Kristinas förmyndare befunno sig nämligen i en nästan oafbruten fäjd med änkedrottning Maria Eleonora, som beredde dem den ena obehagliga öfverraskningen efter den andra. Hvarken stränghet eller mildhet hjälpte. Hon blef aldrig sådan som regeringen ville hafva henne, och aldrig var heller regeringen henne till lags.

Synnerligen upplysande för historien om denna konflikt mellan Maria Eleonora och Kristinas förmyndare är svenska riksrådets protokoll. Men vill man göra en opartisk undersökning, måste man äfven anlita andra källor. Först och främst förvaras i svenska riksarkivet en del af Maria Eleonoras eget arkiv, särskildt en konceptsamling och en samling ankomna bref, båda för tiden intill hennes afresa från Sverige 1640 och till största delen bestående af bref rörande lifgedinget och andra officiella skrifvelser; bref af privat natur och intima handbref måste man däremot i de flesta fall söka på annat håll. Vidare finnas i riksarkivet bland annat bref till Axel Oxenstierna och pfalzgrefven Johan Kasimir från Maria Eleonora och från andra personer angående henne. Handlingar och räkenskaper rörande hennes hof och lifgeding finnas dessutom i kammararkivet och slottsarkivet. Slutligen har man äfven att tillgå utländska källor, danska och tyska, hvilka visat sig vara ganska gifvande. Särskildt torde förtjäna omnämnas den lifliga korrespondensen mellan konung Kristian IV och den danske residenten i Sverige Peder Wibe, vidare bref och berättelser till kurfurstarne Georg Vilhelm och Fredrik Vilhelm af Brandenburg, däribland flera handbref af Maria Eleonora själf, samt handlingar rörande de diplomatiska underhandlingarna i Stockholm 1642 och i Köpenhamn 1643.

Någon fullständig biografi öfver Maria Eleonora finnes, så vidt vi veta, icke, men episoder ur hennes lif omtalas i många större historiska arbeten, t. ex. hos Pufendorf, Arckenholtz, Rühs, för att nämna några af de äldre, och sedan hos Geijer, Fryxell m. fl., och äfven hos danska historieskrifvare, såsom Slange, Holberg och i senare tid Fridericia. Dessa författare, för hvilka Maria Eleonora endast varit en biperson i ett stort historiskt skådespel, hafva dock i allmänhet icke haft anledning att närmare granska någon större del af det material, som kan framletas och användas till belysning af detta speciella ämne. En sammanhängande och hufvudsakligen på de ursprungliga källorna grundad framställning af den period i hennes lif, då hennes uppträdande har ett visst politiskt intresse, torde därför ej vara alldeles öfverflödig. Visserligen har hon icke spelat någon politisk roll i egentlig bemärkelse, men hon har åtminstone gjort regeringen ett oerhördt besvär. Axel Oxenstierna yttrade en gång, att regeringen, medan hon var i Sverige, använde en tredjedel af veckan till behandlingen af hennes angelägenheter. Äfven om häruti ligger någon öfverdrift, så är det i alla fall uppenbart, att Maria Eleonora genom sina nycker och påhitt, genom sin oförnöjsamhet, sitt slöseri och den dåliga förvaltningen i lifgedinget samt genom sina intriger med danskar och tyskar har varit en ständig orsak till bekymmer för regeringen och gifvit anledning till förvecklingar mellan Sverige och andra makter. Att regeringen å sin sida genom öfverdrifven misstänksamhet och pedanteri emellanåt gjorde sig själf onödiga bekymmer och förbittrade lifvet för änkedrottningen, vilja vi dock ej bestrida.

Maria Eleonora hade också åtskilliga dygder, hvarom i detta sammanhang rättvisligen bör erinras. Hennes kärlek till Gustaf Adolf var ju rörande, ehuru visserligen något pjåskig. Att hon var gifmild och godhjärtad, hafva äfven hennes vedersakare erkänt; skada blott att föremålen för hennes välvilja ofta voro ganska ovärdiga, och att gifmildheten icke stod i rimlig proportion till hennes inkomster. Maria Eleonora hade vidare stort intresse för skön konst, i synnerhet byggnadskonst. Hon gjorde ständigt upp byggnadsprojekt och ådagalade på detta område förvånande specialinsikter, hvilket intygas af den franske diplomaten Charles d'Ogier, som i ambassadören d'Avaux' sällskap besökte Sverige 1633 och 1634. Då ambassadören den 3 maj sistnämnda år uppvaktade änkedrottningen, omtalade hon för honom, att hon på en ö midt emot staden tänkte uppbygga ett lustslott, och lät taga fram ritningarna på själfva byggnaden, trädgårdarna m. m. »Dessa hade hon själf förfärdigat», skrifver d'Ogier i sin dagbok, »och det var förunderligt att höra, med hvad insikt hon talte i byggnadskonsten.» Samtidigt umgicks hon med planen att bygga en stad vid Strömsholm och bad konung Kristian i Danmark att få gotländsk sten för uppförande af ett kapell. För den preussiske sekreteraren Schrötell, som kurfursten af Brandenburg skickade till henne 1636, berättade hon, att det var hennes afsikt att till sin aflidne gemåls minne bygga ett vackert slott i Preussen, och frågade Schrötell, om hon kunde få köpa någon lämplig tomt i Königsberg eller dess närhet; en kopia af ritningen ämnade hon skicka till kurfursten, som efter hennes död skulle få öfvertaga hela härligheten. Äfven i Sverige tänkte hon bygga ett palats, som till Gustaf Adolfs ära skulle heta Gustafsburg. År 1638 ville hon byta sig till Omberg för att därstädes uppföra ett slott. Utländska konstnärer voro emellanåt inbjudna till henne, t. ex. kopparstickaren Simon de Pass. Hon älskade också att skänka bort vackra konstsaker. Allt detta blef naturligtvis i längden mycket dyrbart och bidrog till att försämra hennes ekonomiska ställning.

Maria Eleonora hade afundsvärda yttre företräden. Hennes skönhet är ju allmänt bekant, hon hade vacker figur och kunde i sitt uppträdande ådagalägga både värdighet och behag. D'Ogier, som var närvarande vid d'Avaux' första audiens hos änkedrottningen den 20 dec. 1633, berättar, att de öfverraskades af att få se »den skönaste prinsessa, som både till växt och utseende var alldeles oförliknelig». Ambassadören höll ett tal på franska, men hans svit ägnade däråt ringa uppmärksamhet, så intagna voro de af drottningen. Vid ett annat tillfälle skref d'Ogier i sin dagbok: »Jag tror aldrig jag får se så mycken höflighet, blandad med så mycken skönhet och majestät som hos denna drottning.»

English translation (my own):

Queen Kristina's regency government has enjoyed a great reputation among posterity for statesmanship and power. In particular, they have admired the reigning champion within the same, Chancellor Axel Oxenstierna, who was able to solve the most difficult internal tasks and whose foreign policy encompassed the whole of Europe. But — when it came to dealing appropriately with an eccentric and wayward woman, this famous regency fell short. Kristina's guardians were in an almost continuous feud with the Dowager Queen Maria Eleonora, who prepared one unpleasant surprise after another for them. Neither severity nor leniency helped. She never became what the regency wanted her to be, and the regency never liked her either.

Particularly informative for the history of this conflict between Maria Eleonora and Kristina's guardians are the protocols of the Swedish Riksdag. But if one wants to do an unbiased survey, one also has to use other sources. First of all, part of Maria Eleonora's own archive is kept in the Swedish National Archives, especially a collection of concepts and a collection of received letters, both from the time until her departure from Sweden in 1640 and mostly consisting of letters concerning the dower estate and other official writings; letters of a private nature and intimate handwritten letters, on the other hand, must in most cases be sought elsewhere. Furthermore, the national archive contains, among other things, letters to Axel Oxenstierna and Count Palatine Johan Kasimir from Maria Eleonora and from other people regarding her. Documents and accounts relating to her court and dower estate are also in the Chamber Archive and the Castle Archive. Finally, one also has access to foreign sources, Danish and German, which have proven to be quite rewarding. The lively correspondence between King Christian IV and the Danish resident in Sweden Peder Vibe, further letters and stories to the Electors Georg Wilhelm and Friedrich Wilhelm of Brandenburg, including several handwritten letters by Maria Eleonora herself, as well as documents relating to the diplomatic negotiations in Stockholm in 1642 and in Copenhagen in 1643, deserve special mention.

As far as we know, there is no complete biography of Maria Eleonora, but episodes from her life are mentioned in many major historical works, e. g. by Pufendorf, Arckenholtz, Rühs, to name a few of the older ones, and then with Geijer, Fryxell and others, and also with Danish historians, such as Slange, Holberg and more recently Fridericia. However, these authors, for whom Maria Eleonora was only a secondary character in a great historical spectacle, have generally not had reason to examine more closely any major part of the material that can be produced and used for elucidation of this special subject. A coherent and mainly based on the original sources presentation of the period in her life when her behaviour has a certain political interest should therefore not be completely superfluous. Admittedly, she played no political role in the real sense, but she did at least cause the government an enormous amount of trouble. Axel Oxenstierna once stated that the government, while she was in Sweden, used a third of the week to deal with her affairs. Even if there is some exaggeration in this, it is in any case clear that Maria Eleonora, through her whims and inventions, through her dissatisfaction, her waste and the bad management of the dower estate, and through her intrigues with the Danes and the Germans, was a constant cause of concern for the government and gave rise to complications between Sweden and other powers. However, we do not want to dispute that the government, for its part, through excessive suspicion and pedantry sometimes caused itself unnecessary trouble and made life miserable for the Dowager Queen.

Maria Eleonora also had several virtues which in this context should justly be remembered. Her love for Gustav Adolf was touching, although admittedly a bit silly. That she was gentle and kind-hearted, even her detractors have acknowledged; it is a shame only that the objects of her benevolence were often rather unworthy, and that the generosity was not in reasonable proportion to her income. Maria Eleonora also had a great interest in fine art, especially architecture. She constantly drew up building projects and displayed surprising special insights in this area, which is attested by the French diplomat Charles d'Ogier, who in the company of the ambassador d'Avaux visited Sweden in 1633 and 1634. When the ambassador attended the Dowager Queen on May 3 of the latter year, she mentioned to him that she intended to build a pleasure castle on an island opposite the city and had the drawings taken of the building itself, the gardens, etc. "She had completed these herself", writes d'Ogier in his diary, "and it was wonderful to hear with what insight she spoke of the art of building."

At the same time, she discussed the plan to build a city at Strömsholm and asked King Christian of Denmark to get Gotlandic stone for the construction of a chapel. To the Prussian secretary Schrötell, whom the Elector of Brandenburg sent to her in 1636, she said that it was her intention to build a beautiful castle in Prussia in memory of her deceased husband, and she asked Schrötell if she could buy a suitable plot of land in Königsberg or in its vicinity; she intended to send a copy of the drawing to the Elector, who would be allowed to take over all the glory after her death. Also in Sweden, she thought of building a palace, which would be called Gustafsburg in honour of Gustav Adolf. In 1638, she wanted to move to Omberg to build a castle there. Foreign artists were occasionally invited to her, e. g. the coppersmith Simon de Pass. She also loved to give away beautiful works of art. All this naturally became very expensive in the long run and contributed to worsening her financial position.

Maria Eleonora had enviable external advantages. Her beauty is generally known, she had a beautiful figure and could display both dignity and grace in her demeanour. D'Ogier, who was present at d'Avaux's first audience with the Dowager Queen on December 20, 1633, says that they were surprised to see "the most beautiful princess, who was completely incomparable both in stature and appearance." The ambassador made a speech in French, but his suite paid little attention to it, so occupied were they with the Queen. On another occasion, d'Ogier wrote in his diary: "I don't think I will ever see so much courtesy, mixed with so much beauty and majesty, as in this queen."

Above: Maria Eleonora.

Above: Severin Bergh.