Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 3

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 181 to 188, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Under tiden hade en annan konflikt uppstått, som hotade att antaga högst betänkliga dimensioner, nämligen rörande den unga drottningens uppfostran. Under moderns frånvaro i Tyskland öfvervakades Kristinas uppfostran af hennes faster, pfalzgrefvinnan Katarina, som visade sig vara synnerligen lämplig för denna maktpåliggande uppgift. Rådet önskade nog, att hon skulle därmed fortfara äfven efter Maria Eleonoras återkomst, men man drog sig för att genast stöta änkedrottningen för hufvudet genom en sådan anordning. Kristina stannade således hos sin moder i Nyköping, så länge Gustaf Adolfs lik där kvarstod, d. v. s. till sommaren 1634, då båda drottningarna slogo sig ned i Stockholm. Den egentliga undervisningen meddelades af hofpredikanten magister Johan Mathiæ. Om Kristinas begåfning skref Gabriel Gustafsson till rikskansleren, att hon »hafver ett extraordinarie ståtligt ingenium», men, tillägger han, umgänget med modern är mycket skadligt.

Detta skrefs redan i slutet af år 1633. Sedan väckte Maria Eleonoras besynnerliga beteende efter Gustaf Adolfs begrafning starka tvifvel på hennes förmåga att kunna på ett förnuftigt sätt uppfostra sin dotter, tvifvel icke blott hos rådet utan äfven hos ständerna. I regeringens proposition till riksdagen förekom visserligen ingenting om denna ömtåliga sak, men prästerna anmodades muntligen att i sitt svar på propositionen insätta något om den unga drottningens »edukation», hvilket också skedde, ehuru i sväfvande ordalag. Ungefär detsamma förekommer äfven i adelns svar på propositionen. Med anledning häraf infördes i riksdagsbeslutets 4:de punkt en uppmaning till regeringen att bära omsorg om »att Hennes K. Maj:t uti vår rätta religion, alla kristliga konungsliga dygder, lofliga svenska seder samt en god affektion till sin egen nation och undersåtar uppfödd och instruerad blifver». Och till yttermera visso förklarade ständerna i 5:te punkten — på samma gång som de bekräftade änkedrottningens lifgeding — att de väntade, att hon i fråga om drottningens uppfostran »gör regeringen ett nådigt och gunstigt bistånd».

Man visade dock änkedrottningen den höfligheten, att man på förhand underrättade henne om innehållet i riksdagsbeslutet, hvarvid hon förklarade sig vara tillfreds därmed, att regeringen öfvervakade den unga drottningens undervisning, »så vida regementssakerna vidkommer», men beträffande hennes sedliga uppfostran (»vita et mores»), så ville Hennes Maj:t själf hafva omsorg därom, efter sal. konungen — som hon sade — »hade Hennes Maj:t det i synnerhet anbefallt».

Emellertid blef förhållandet mellan änkedrottningen och regeringen alltmera spändt. Vid ett utskottsmöte, som sammanträdde i mars 1635, besvärade man sig öfver den »despekt«, som regeringen dagligen måste lida, och samtidigt klagar riksdrotsen i bref till Axel Oxenstierna, att änkedrottningen hindrar »vår unga frökens» uppfostran och inger henne hat till regeringen och den svenska nationen. Saken hänsköts till några af biskoparne och landshöfdingarne, och deras åsikt var, att den unga drottningen borde skiljas från modern. En sådan kraftåtgärd vågade man dock ännu icke vidtaga. Men utskottsmötet afgaf ett särskildt betänkande angående sättet, huru drottningen »uppfödas och instrueras måtte», dateradt den 24 mars 1635. Änkedrottningen nämnes ingenstädes, men att udden är riktad mot henne, är alldeles tydligt. I första punkten framhålles angelägenheten af att drottningen »talar väl om fäderneslandets närvarande stat och regering, respekterar sina förmyndare och riksens råd behörligen, beter sig mildt och nådigt emot alla undersåtar» etc. Vidare beskrifvas de egenskaper, som hennes hofmästare, lärare och hofmästarinnor böra hafva, hvarvid tillägges, att dessa ständigt skola omgifva drottningen, icke allenast när hon studerar, utan äfven vid måltider och andra samkväm, på det att, om några »orimliga diskurser, snack och tal» därvid förefalla, som skadliga meningar eller elaka seder förorsaka kunna, de dem då strax »med fog och skäl improbera och förtaga måge». Drottningen borde äfven få leka med jämnåriga, väluppfostrade flickor, och hennes kammarjungfrur skulle vara gudsfrukteligen och dygdesamt uppfostrade. Slutligen gifvas några anvisningar angående hennes studier.

Man kan undra, om det verkligen var nödvändigt eller klokt att på detta sätt antasta änkedrottningen. Att berättigade anmärkningar kunde göras, är dock säkert. Drottningens kroppsliga omvårdnad försummades; man klagade öfver, att hon måste vistas i oeldade rum, hade för trånga kläder och fick för litet motion. Men det som i synnerhet väckte anstöt inom de ledande politiska kretsarna i landet var änkedrottningens öppet visade förakt för Sverige och allt svenskt. Man befarade, icke utan skäl, att detta kunde hafva en menlig inverkan på dottern, som ju sedan skulle blifva Sveriges regerande drottning. Men kanske alltsammans endast var förtal, utspridt af Maria Eleonoras fiender och vedersakare? Detta är dock icke förhållandet, ty själfva faktum är intygadt äfven af hennes vänner eller personer, som icke hade någon rimlig anledning att förtala henne. Exempelvis kan anföras följande: I juni 1636 skickade kurfursten af Brandenburg sekreteraren Hans Georg Schrötell till Stockholm med bref till Maria Eleonora. Schrötell reste såsom privatperson, ty de diplomatiska förbindelserna voro afbrutna med anledning af kriget, och att han öfver hufvud tilläts att vistas i Stockholm i flera veckor, berodde därpå, att han var preussisk sekreterare hos kurfursten. Preussen åter stod under polsk länshöghet, och med Polen befann sig Sverige icke i krig. Efter återkomsten afgaf han en utförlig reseberättelse, som räddats undan förstörelse trots författarens enträgna anhållan, att kurfursten måtte rifva sönder den och kasta den på elden. Berättelsen innehåller åtskilliga intressanta detaljer rörande änkedrottningen, förmyndarregeringen, pfalzgrefven Johan Kasimir m. m. Särskildt får man en inblick i Maria Eleonoras tänkesätt och resplaner vid den Ifrågavarande tidpunkten. Bland annat omtalar Schrötell, att han en dag var inbjuden till änkedrottningens taffel. Samtalet rörde sig om Preussen, och Maria Eleonora begagnade tillfället att nedsätta Sverige på samma gång som hon icke nog kunde prisa förhållandena i Preussen. Äfven vid flera andra tillfällen under Schrötells vistelse i Stockholm gaf hon luft åt sin antipati mot Sverige och sitt missnöje med rådsherrarne. Den unga drottningen slets sålunda mellan motsatta inflytelser. Om hennes personliga förhållande till modern vid denna tid finnas olika uppgifter. Maria Eleonora yttrade själf till Schrötell, att dottern helt och hållet stod på hennes sida, och att rådet icke hade lyckats att göra henne uppstudsig, men riksdrotsen påstod, att hon »apprehenderar moderns fauter och esomoftast hos sina förtrogna dem beklagar». Att döma af Kristinas egna uttalanden i sin själfbiografi, synes den senare uppgiften vara riktigast.

De åtgärder, som rådet och ständerna hittills vidtagit, voro emellertid endast halfmesyrer, tillräckligt skarpa för att reta änkedrottningen, men otillräckliga då det gällde att åstadkomma en verklig förbättring. Det fanns endast ett radikalt botemedel, och det var — såsom redan under utskottsmötet 1635 hade framhållits — att skilja modern från all befattning med dotterns uppfostran. Men detta botemedel var ju sådant, att man näppeligen kan förvåna sig öfver att vederbörande länge tvekade att använda det. Den som gjorde slag i saken var Axel Oxenstierna.

Efter tio års frånvaro återkom rikskansleren till fäderneslandet i midten af juli 1636. Redan några dagar efter hans hemkomst förekom i rådet frågan om drottning Kristinas uppfostran, hvarvid Axel Oxenstierna bl. a. framhöll, att man borde vinnlägga sig om att bibringa Hennes Maj:t gudsfruktan och fosterlandskärlek, så att »Hennes Maj:t håller det så före, att vi äro det bästa folk», lär sig hålla af svenska seder och älska sina undersåtar etc.

Följande dag företogs en omröstning i rådet. Hvar och en afgaf ett motiveradt votum. Alla röstade för en »separation» mellan modern och dottern, till och med riksamiralen Gyllenhielm, som eljest var jämförelsevis gynnsamt stämd emot Maria Eleonora, och som hon därför hade ett visst förtroende för. Men de flesta beklagade, att man nödgades gå så långt. »Jag bekänner», sade t. ex. riksmarsken Jakob De la Gardie, »att det gör mig af hjärtat ondt, att vi skola komma till sådana extrema och votera i denna sak, som utan Hennes Maj:t änkedrottningens offence icke kan aflöpa, och böra vi alla hafva respekt till Hennes Maj:ts person för vår sal. konungs så väl som andra viktiga orsakers skull», hvarför vi också beviljat, att Hennes Maj:t skulle stanna hos sin dotter och med sitt hof blifva där underhållen, »i den förhoppning att Hennes Maj:t skulle så comportera sig som sig borde. Men så måste man beklaga, att man ingen bättring hafver sett utan fastmera contrarium, där vi år ifrån år blifva molesterade» och dagligen se, »huru Hennes Maj:t den unga drottningen blifver upptuktad hvar icke till odygd, dock likväl icke så som Hennes Maj:t borde uppfödas». Rikskansleren, som sist afgaf sitt votum, fann det obehagligt att nu strax efter sin hemkomst nödgas taga itu med denna ledsamma fråga, som rådet förut icke kommit sig för att afgöra. »Blifver nu resolveradt till separation», sade han, »skall jag fuller få den skulden på mig, att hvar jag icke hade kommit hem, så hade detta icke så hastigt blivit ställdt uti effekt. Men såsom jag i mina tjänster aldrig hafver dragit sky för någon offence, när konungens tjänst och fäderneslandets välfärd så fordra, så gör jag det i detta fallet ej heller.»

Med afseende på sättet att verkställa det sålunda fattade beslutet om skilsmässan mellan modern och dottern voro alla öfverens om, att man borde gå till väga så försiktigt som möjligt för att undvika allt sken af våld. Bäst vore, om man kunde öfvertala änkedrottningen att flytta till sitt lifgeding och såsom skäl anföra, att hon själf hade klagat öfver, att detsamma under hennes frånvaro illa sköttes. Endast i nödfall, om hon bestämdt vägrade att slå sig ned i lifgedinget, eller om hon — såsom Axel Oxenstierna uttryckte sig — »håller sig vidrigt«, skulle man helt enkelt föra bort den unga drottningen till Uppsala eller någon annan lämplig ort. I alla fall borde man uttryckligen framhålla, att meningen icke vore att alldeles skilja Deras Maj:ter åt, utan att det stode änkedrottningen fritt att på kronans bekostnad emellanåt vistas hos sin dotter en, två eller tre veckor, och att hon genast skulle efterskickas, om drottningen blef sjuk. Men dotterns uppfostran fick hon icke befatta sig med.

Med ledning af hvad sålunda förefallit uppsatte rikskansleren ett »rådslag», som föredrogs i rådet den 16 och 17 augusti. I detta rådslag heter det, att alldenstund Hennes Maj:t änkedrottningens närvaro den unga drottningen till sin rätta kungliga uppfödsel är mera skadlig än nyttig, i det Hennes Maj:t dagligen måste se och höra »det som henne uppeggar emot vår nation och gör den hos Hennes K. Maj:t dels föraktad, dels förhatad», därför har regeringen och rådet beslutit, att dottern skall skiljas ifrån modern, och den senare bosätta sig i lifgedinget, henne dock obetaget att understundom besöka sin dotter och därvid »på en kort tid» åtnjuta fri traktering. Drottningens uppfostran skulle anförtros åt hennes faster pfalzgrefvinnan.

Riksamiralen ansåg, att man icke borde direkt sätta ut, att änkedrottningen liksom uppeggade sin dotter till odygd och nationens förakt. Men rikskansleren och andra invände energiskt: Om vi icke införa rätta orsaken, skola våra efterkommande, när de läsa resolutionen, tänka, att vi utan orsak hafva separerat Deras Maj:ter. »Det kan icke blifva lindrigare affattadt», utropade Per Brahe, »vi måste ju i framtiden hafva något därmed vi denna vår aktion kunna försvara.»

Däruti hade han utan tvifvel rätt, ty om man vidtager en så sträng, för att icke säga grym åtgärd som den hvarom här är fråga, så bör man visserligen vara angelägen om att framlägga skäl, som kunna öfvertyga eftervärlden om åtgärdens rättmätighet. Och trots den nästan ociviliserade öppenhjärtighet, hvarmed dessa skäl framdrogos, hafva de dock på många håll betraktats såsom svepskäl. Därtill har man väl numera knappast någon anledning, ehuru man, liksom rådsherrarne för öfrigt själfva gjorde, måste beklaga hvad som skedde, i synnerhet som ändamålet med hela tillställningen ändå i hufvudsak förfelades, ty med Kristinas kärlek till Sverige blef det, som vi veta, klent beställdt. Å andra sidan är det ej svårt att förstå, att Maria Eleonora kände sig djupt sårad såsom drottning och moder, och att hennes längtan att komma ifrån de förhatliga svenska »klipporna» snart måste blifva oemotståndlig.

Rådslaget underskrefs den 18 augusti, men är dateradt den 15.

English translation (my own):

Meanwhile, another conflict had arisen, which threatened to assume highly questionable dimensions, namely concerning the young Queen's upbringing. During her mother's absence in Germany, Kristina's upbringing was supervised by her aunt, Countess Palatine Katarina, who proved to be particularly suitable for this powerful task. The Council probably wished that she should continue in this way even after Maria Eleonora's return, but they hesitated to immediately offend the Dowager Queen by such an arrangement.

Kristina thus remained with her mother in Nyköping for as long as Gustav Adolf's body remained there, that is, until the summer of 1634, when both queens settled down in Stockholm. Her actual education was provided by the court chaplain, Mr. Johannes Matthiæ. Regarding Kristina's talent, Gabriel Gustafsson wrote to the Chancellor that she "has an extraordinarily stately intellect", but, he adds, that her interaction with her mother is very harmful.

This was already written at the end of 1633. Then Maria Eleonora's strange behaviour after Gustav Adolf's funeral raised strong doubts about her ability to raise her daughter in a sensible way — doubts not only in the Council, but also in the Estates. The regency's proposal to the Riksdag did not contain anything about this delicate matter, but the priests were verbally requested to insert something about the young Queen's "education" in their response to the proposition, which also happened, although in vague terms. Approximately the same also appears in the nobility's response to the proposition.

For this reason, the 4th point of the Riksdag resolution included a call for the government to take care that "Her Royal Majesty is raised and instructed in our true religion, all Christian royal virtues, lawful Swedish customs and a good affection for her own nation and subjects".

And furthermore, the Estates declared in the 5th point — at the same time as they confirmed the Dowager Queen's dower estate — that they expected her to "give the regency gracious and favourable assistance" in matters of the Queen's upbringing.

The Dowager Queen was, however, shown the courtesy of being informed in advance of the content of the Riksdag resolution, whereby she declared herself satisfied that the regency supervised the young Queen's education, "as far as matters of the regiment were concerned"; but as regards her moral upbringing ("vita et mores"), Her Majesty herself wanted to take care of that, because the King — as she said — "had specifically recommended it to her".

However, the relationship between the Dowager Queen and the regency became increasingly tense. At a committee meeting, which convened in March 1635, they complained about the "disrespect" that the regency had to suffer daily, and at the same time the Grand Steward complained in a letter to Axel Oxenstierna that the Dowager Queen was hindering the upbringing of "our young lady" and instilling in her hatred of the regency and the Swedish nation. The matter was referred to some of the bishops and county governors, and their opinion was that the young Queen should be separated from her mother. However, they did not yet dare to take such a drastic measure.

But the committee meeting issued a special consideration regarding the way in which the Queen "should be brought up and instructed", dated 24 March 1635. The Dowager Queen is not mentioned anywhere, but that the point is made at her is quite clear. The first point emphasises the importance of the Queen "speaking well of the present state and government of the Fatherland, respecting her guardians and the Council of the Realm properly, behaving gently and graciously towards all subjects", etc.

Furthermore, the qualities that her courtiers, teachers and courtiers should have are described, to which it is added that they should constantly surround the Queen not only when she is studying, but also at meals and other social occasions, so that, if any "dishonest discourses, talk and speech" appear, which could cause harmful opinions or bad customs, they should immediately "be improbated and taken away with reason". The Queen should also be allowed to play with well-bred girls of the same age, and her chambermaids should be brought up in a godly and virtuous manner. Finally, some instructions are given regarding her studies.

One may wonder whether it was really necessary or wise to attack the Dowager Queen in this way. That justified objections could be made is certain, however. The Queen's physical care was neglected; it was complained that she had to stay in unheated rooms, her clothes were too tight, and she received too little movement. But what particularly offended the leading political circles in the country was the Dowager Queen's openly shown contempt for Sweden and everything Swedish. It was feared, not without reason, that this might have a harmful effect on her daughter, who would later become the reigning Queen of Sweden.

But perhaps it was all just slander, spread by Maria Eleonora's enemies and adversaries? This is not the case, however, for the fact itself is attested to even by her friends or persons who had no reasonable cause to slander her. For example, the following can be cited: In June 1636, the Elector of Brandenburg sent his secretary Hans Georg Schrötell to Stockholm with a letter to Maria Eleonora. Schrötell traveled as a private person, because diplomatic relations were broken off due to the war, and the fact that he was allowed to stay in Stockholm for several weeks was due to the fact that he was the Prussian secretary to the Elector. Prussia was again under Polish suzerainty, and Sweden was not at war with Poland. After his return he wrote a detailed travelogue, which was saved from destruction despite the author's insistent request that the Elector tear it up and throw it into the fire.

The story contains several interesting details concerning the Dowager Queen, the regent government, Count Palatine Johan Casimir, etc. In particular, one gets an insight into Maria Eleonora's mindset and travel plans at the time in question. Among other things, Schrötell mentions that one day he was invited to the Dowager Queen's table. The conversation was about Prussia, and Maria Eleonora used the opportunity to disparage Sweden at the same time that she could not praise the conditions in Prussia enough. On several other occasions during Schrötell's stay in Stockholm, she also gave vent to her antipathy towards Sweden and her dissatisfaction with the councilmen.

The young Queen was thus torn between opposing influences. There are different accounts of her personal relationship with her mother at this time. Maria Eleonora herself told Schrötell that her daughter was entirely on her side and that the Council had not succeeded in making her rebellious, but the Grand Steward claimed that she "apprehends her mother's faults and most often complains about them to her confidants". Judging from Kristina's own statements in her autobiography, the latter account seems to be the most accurate.

The measures taken by the Council and the Estates so far were, however, only half-measures, sharp enough to irritate the Dowager Queen, but insufficient when it came to bringing about a real improvement. There was only one radical remedy, and that was — as had already been pointed out during the committee meeting of 1635 — to separate the mother from all involvement in the upbringing of her daughter. But this remedy was such that one can hardly be surprised that the person concerned hesitated for a long time to use it. The one who made the breakthrough was Axel Oxenstierna.

After a ten-year absence, the Chancellor returned to his homeland in mid-July 1636. Just a few days after his return, the issue of Queen Kristina's upbringing was raised in the Council, where Axel Oxenstierna, among other things, emphasised that efforts should be made to instill in Her Majesty the fear of God and love of country, so that "Her Majesty will hold it in high regard that we are the best people," learn to respect Swedish customs and love her subjects, etc.

The following day a vote was taken in the Council. Each one gave a reasoned vote. All voted for a "separation" between the mother and the daughter — even the Grand Admiral Gyllenhielm, who was otherwise comparatively favourably disposed towards Maria Eleonora, and in whom she therefore had a certain confidence. But most of them regretted that it was necessary to go so far.

"I confess", said, for example, the Grand Marshal Jakob de la Gardie, "that it pains me from the bottom of my heart that we should come to such extremes and vote in this matter, which cannot proceed without offending Her Majesty the Dowager Queen, and we should all have respect for Her Majesty's person for the sake of our late King and for the sake of other important reasons", for which we also granted that Her Majesty should stay with her daughter and be entertained there with her court, "in the hope that Her Majesty would behave as she should. But one must regret that no improvement has been seen, but rather a more contrary one, where we are molested year after year" and daily see, "although Her Majesty the young Queen is being disciplined, not to the point of vice, yet still not as she should be brought up".

The Grand Chancellor, who last gave his vote, found it unpleasant to be forced to deal with this sad question now, immediately after his return home, which the Council had not previously come to decide.

"If it is now resolved to separate", he said, "I shall be more fully responsible for the fact that if I had not come home, this would not have been put into effect so quickly. But, as I have never in my services shied away from any offense when the service of the King and the welfare of the Fatherland so require, so I will not do so in this case either."

With regard to the manner of carrying out the decision thus made concerning the separation of the mother and daughter, all agreed that one should proceed as cautiously as possible in order to avoid any appearance of force. It would be best if one could persuade the Dowager Queen to move to her dower estate and state as a reason that she herself had complained that the same was being badly managed during her absence. Only in case of emergency, if she firmly refused to settle in the estate, or if she — as Axel Oxenstierna expressed it — "behaves uncooperatively", one should quite simply abduct the young Queen away to Uppsala or some other suitable place.

In any case, it should be expressly emphasised that the intention was not to completely separate Their Majesties, but that the Dowager Queen was free to stay with her daughter for one, two, or three weeks at the expense of the Crown from time to time, and that she should be sent back immediately if the Queen fell ill. But she was not allowed to be involved in her daughter's upbringing.

Based on what thus appeared, the Grand Chancellor set up a "consultation", which was presented in the council on August 16 and 17. In this consultation it is stated that since Her Majesty the Dowager Queen's presence is more harmful than beneficial to the young Queen's proper royal upbringing, as Her Majesty must daily see and hear "that which incites her against our nation and makes it partly despised and partly hated by Her Majesty", the regency and the Council have therefore decided that the daughter should be separated from the mother, and the latter should settle in the dower estate, without, however, depriving her of the right to visit her daughter from time to time and thereby "for a short time" enjoy free treatment. The Queen's upbringing should be entrusted to her aunt, the Countess Palatine.

The Grand Admiral considered that it should not be directly stated that the Dowager Queen had incited her daughter to vice and the contempt of the nation. But the Grand Chancellor and others objected energetically: If we do not introduce the right reason, our descendants, when they read the resolution, will think that we have separated Their Majesties without reason. "It cannot be phrased more mildly", exclaimed Per Brahe; "we must have something in the future with which we can defend this our action."

In this he was undoubtedly right, for if one undertakes such a severe, not to say cruel, measure as the one in question here, one should certainly be anxious to present reasons that can convince posterity of the rightfulness of the measure. And despite the almost uncivilised frankness with which these reasons were presented, they have nevertheless been regarded in many quarters as mere excuses. There is hardly any reason for this now, although one must, as the councilmen themselves did, regret what happened, especially as the purpose of the whole event was nevertheless largely missed, for with Kristina's love for Sweden it was, as we know, poorly ordered.

On the other hand, it is not difficult to understand that Maria Eleonora felt deeply wounded as a queen and as a mother, and that her longing to get away from the hateful Swedish "rocks" must have soon become irresistible.

The resolution was signed on August 18, but is dated the 15th.

Above: Maria Eleonora.

Above: Kristina.

Above: Severin Bergh.

Note: Perhaps Kristina seeming to be on Maria Eleonora's side (as far as the latter knew) was just her masking to avoid upsetting her, and/or a manifestation of complex and mixed emotions in a situation of both intrinsic and extrinsic parental alienation?