Sources:
Riksarkivet, page 154 in K 90, Utgångna och ingångna skrivelser, Drottning Kristina d. y. (Christina Alexandra), Svenska drottningars arkivaliesamlingar i riksarkivet, Kungliga arkiv
Mémoires concernant Christine, volume 2, page 91, Johan Arckenholtz, 1751
The letter (copy):
Christina Alexandra.
Jagh har, Wälborne H General Gouverneur, Baron Sevedh Bååth, förr skolat swara till Copian af Hans K. M:ts min Elskel. K. H Sons till Eder afgå[n]gne bref, angåendes förarenderingen af mina Vnderholdz länder till Chronan, som j migh uthi Eder skrifwelße af den 6 Octobris nästförleden tilskickat, der jagh icke först hadhe förwäntat min Secret. Stropz ankomst, att mig om ett och annat, som widh hans Commission j Stockholm föreluppit ähr, particularius informera. Hwadh nu den handelen anbelangar som Rijksens Regering på Hans Kongl. M:tz wegnar anbringar, att jagh till H. K. Mt. och chronan mine Vnderholdz länder förarendera och afträda wille, oprepandes deth som uthi H. K. M:ts H faders, glorwÿrdigst j åminnelße, Regementz tijdh j esgard til Pommerske Embterne, j så måtto är incaminerat, williandes dedh samma icke allenast reassumera låtha, uthan och genom Eder förnimma om jagh icke skulle wara tillfredz, att emot åhrligit erläggiande af en wiß summa penningr, alla mine Vnderholdz provincier och godz Hans Kongl. M:t och chronan öfwerlåta; Så påminner jagh migh wähl, att hafwa icke långt effter abdicationen andragit högstbe:te Hans K. M:ts H fadher först Pommerske godsen, och sedan hwilka som helst mehr af mine Vnderholdz länder begiäras kunde, och dedh för en wiß Summa penningr uthi ett för alt; och oansedt Hans Kongl. M:t sigh nogsampt bemöda månde, och på dedh högsta contestera att willia min begiäran i så måtto att nöje giöra, så befinner jagh ljkwäl i deß particulier swar dhe wichtigheeter som förfarenheeten migh i längden hafr lärdt bättre att efftertänkia, än jagh då giöra kunde, som jagh aldrigh förmodat hwadh mig sedermehra är wederfarit, och är deß inneholdh korteligen detta: 1. Att om Hans Kongl. M:t gierna wille migh effterkomma min åstundan, så kunde thet ljkwäl medh min säkerheet icke fogeligh, uthan om en allmen Rijkzdagh sigh giöra låtha. 2. fast Hans Kongl. M:t dhe medel enteligh opbringa kunde som til Godsens inlösande behöfwes, så wiste Hans Kongl. M:t icke wähl om jagh j längden ther medh sÿnnerligh wore betiänt, eller om dedh Hans Kongl. M:tz obligation och tacksamheet emot mig lijkmätigt woro migh att rådha till att affträda godsen, Tÿ penningar kunde lätteligen förskingras, och der mitt anslagh icke nådde ther medh den effect, som jagh intenderade, så woro icke allenast godsen förlorade, uthan och all tillflÿcht till fäderneslandet ther medh afskuren. Och ehuruwäl på all oförmodelig händelße, Hans K. M:t i deß lijfstidh migh ingalunda i någon nödh sticka låta wille, Så kunde doch Hans Kongl. M:t icke weta, huru dhe samme emot migh sinnade wara kunde, som effter deß dödelige afgångh kommo til Regementet; Derföre wille Hans Kongl. M:t som en oprichtigh, och mig näst Gudh obligerat Konung för all tingh rådha, att jagh sielf på Rijkz Recessen int låck giöra wille, uthan holla mig fast och stadigt widh den garantie och försäkring som migh dherigenom så af dÿ sielfwe som Rijksens Ständer gifwen wore; 3 der jagh i min franwaro befunne att mine Vnderholdz länder och godz, icke som sigh borde till min nytta administrerades och berächnades; att jagh då måtte förarendera them till particulier personer, som Vndertijden, der så behöfdes arendet anticipera kunde, och sådane som man medh lagh och andre medel twinga kunde, der dhe widh theras skyldigheet manquera skulle, offererandes sigh Hans K. Mt att sielf willia hand ther öfr holla, och pensionarierne på all oförmodeligh hendelße öfr theras förskott skadlöse holla, som och skedt ähr, att Hans Kongl. M:t them en sådan försäkring gifwit hafr. Oppå sådane H. K. M:tz wälmente och högstberömlige Consilier månde jagh då strax gifwa ordre till mine Gouverneurs i provincierne, att dhe alle godzen åth wiße männer förpensionera skulle, som på Ößel och j Pommern skedt ähr; män effter sådant sigh i lijka måtto medh Ölandh och Gottlandh icke på then tijden lät practicera, så hafwer jagh ther medh så länge måst beroo låta, och kan Hans Kongl. M:t min Elskel. K. H Sohn icke så fremmat förekomma att jagh nu acciperar then lägenheet samme Vnderholdz länder att förarendera, som mig på thenna tijdh widh handen gifwes, ey heller fogeligen säyes, att dhe tanckar mig nu först ähro ankomna, som jagh redan j så månge åhr medh omgott hafr. Att jagh gonom Secret: Strop hafr migh tesmoignerat wara benägen till att handla medh Hans Kongl. Mt. och chronan om Pommerske godzen, går ther på uth, som jagh nogsampt hafr låtit förmerkia, att jagh therföre will hafwa faste godz j Sweriget, och att den handel effter Hans K. M:tz Hr faders jntention oppå en Rijkzdagh företagas och således stabilieras skulle, att int låck therigenom på Rijkz Recessen giordes, som icke genom ett jemgåt wederlagh j faste godz j Swerige, medh Ständernes enholliga samtÿckie och wetskap, således igen stoppas kunde, att jagh så säkert om theras garantie i dedh fallet woro, som nu uthi esgard till Pommeren, och andre mine Vnderholdz länder: Och är detta största orsaken till den proposition jagh genom Stropen giordt hafr, att willia mig sielf på nästa Rijkzdagh infinna, der medh till att afhielpa migh ifrån den wederwerdigheet som jagh widh mine Pommerske godz, alt sedan Hans K. M:ts H faders dödh, hafr lijda måst, och icke till att meslera mig medh någre publicq Konungen och Regementet angående affaires, som mine wederparter af en ofunderat suspicion dedh Vthsprijda wele, hwilken jagh icke uthan Surprise och störste förundran befinner enteligh så wida sig inrotat och uthbredt hafwa, att man will theraf orsak taga, migh antingen hee[l]t och hollit uthur mitt fäderneslandh att stängia, eller och sådane conditioner att föreskrifwa, som fuller hafwa skenet af en admission, män in rei veritate så beskaffade äro, att jagh antingen min Kongl. respect måste tillbaka lämna, eller och aldeles Vthsluten blifwa. Fördÿ 1. att förbiuda dedh jagh någon af mina Catholiske tiänare uthi mine private werf in j Rijket skicka måtte, och 2 hoota dhe andre af Swenska Nation medh sådan fara, som afskrecker hwar och en att sigh i mine Commissioner mehr bruka låta, 3. hindra min egen inkompst, och 4 icke kunna tåhla, att jagh mine godz åth wiße particulier personer förpentionera måtte, och således mine intrader bättre än härtill skedt ähr, åthniutha, hwadh är thet annat än sökia att mig till oanstendige ting forcera och all commercium medh mitt K. fäderneslandh afskiera? Deße jntentioner ähre så hårda, att jagh mig aldrig inbilla kan, att dhe ifrån H. K. M:t härröra, eller någon annan, som af opassionerat hierta judicera och bekänna måste, att min medfödde dÿgdh godheet och meriter emot fäderneslandet och deß ledemöter sådant ingalunda förskÿldt. Om och någre raisons emot slijka suspicioner, och the ther af fölliande inconvenientier gella skulle, så förmenar jagh min revers de A:o 1660 således inrättat och affattad wara, att ingen om mitt oprichtige hiertelagh emoth H. K. Mt. sampt Rijket och Rijksens Regeringh mehr twifla skulle. Och fast jagh een af mine Jtalienska Tiänare af Catholiske Romerske läran åth Sweriget skickat, att inhempta af mine Ministris egentelige effterrättelße om Jntradernes Vtheblifwande j mine Vnderholdz länder, Så kunne dhe honom commiterade inquisitioner och bestellningr Rijksens Stadgar så lijtet præjudicera, som han Nordiske Språken int wet eller förstår, uthan all information af them hafwa måste, som ähro Hans Kongl. M:ts egne Vndersåthare, och dÿ medh Eedh och plicht fast högre än migh förbundne; Ehuruwäl jagh tro måste, att Hans Kongl. Mt. och Rijksens Regering sigh icke så myckit ther om bekÿmbra, som till äfwentÿrs mine egne Ministri och Tiänare, sig ther öfr piquera, hwilke mig lijkwäl ther till orsak gifwit, huru nu ther om ähr, så skall doch förmodelig int bewijsas kunna, att dedh är en sådan persohn, som sig bemödar, eller är beordrat att någon persvadera till min Religion, mÿckit mindre den samme någon att påträngia; hoppas altså theruthinnan int wara committerat, som sträfwer emot Rijksens Beslut eller ofwanbe:te Revers. Hafr doch min Resident j Antwerpen uthi Hans Kongl. M:ts H faders lijfztidh afferdigat åth Pommeren och till Sweriget och Spanier att indrifwa Intraderne, som honom för sitt giorde förskått af mig Assignerade woro; Hwarföre H. K. Mt. så lijtet som någon annan tesmoignerade att hafwa den ringaste disgouste eller mißhagh. Men nu att jagh sielf en Jtalienare inskickar, will sådant mig reprocheras, och theraf tagas tillfelle att sökia emot mig Sak, der ingen ähr. Jagh beder att j wille desabusera H. K. Mt. och Rijksens Regering så häruthinnan som uthi dhe apprehentioner man hafr öfr hwadh som jagh Stroppen af den 15. Augusti och 1 Septembris emot relation af dhe öfr min inkompst, och exercitio Religionis gifne wederwerdig och oförskÿlte Resolutioner uthi Rijket att kundgiöra, beordra månde, Considererandes att min närwarande Estats conservation och säkerhet oppå ingen annans garantie sig funderar än som den, hwilken näst konungen Sweriges Rijkes Ständer och Jnbÿggiare præsterat. J wete sielfwe, och är hwariom och enom bekant, hwadh för murrande någre åhr bortåth hafr gått Vnder gemene man, öfr dedh att mine Vnderholdz medel uthan om Rijket, och på fremmande orther consumeres; jämwel hwadh för ett widt Vthseende judicia der öfr af en och annan fallne ähre; Om jagh nu hadhe låtit notificera Rijksens Jnwånare dhe obstacula som mig emot någon min skuldh afholla att jagh in j Rijket int komma kan, eller dersammastedes medh den respect som migh anstår, residera, der medh at förekomma, dedh Ständerne mitt continuerliga Vtheblifwande icke för någon ÿppigheet eller egit wollande Vthtÿda, och deröfr mig aldeles abandonera, och den tillsagde garantie fara låta måtte, Så tror jagh fult och fast, att H. K. M:t och alle andre sådant excusera, som considerera att man då sin welferdh nogast j acht taga bör, när then samma mäst pericliterar. Entelig sÿnes Hans K. M:t hafwa condolentz deröfr, att jagh sielf en gång effter annan migh sådane långe och mödosamme reser in åth Rijket företaga måste, och förmenar att der jagh deth mig giorde förslagh, om mine Vnderholdz länders förarenderande och affträdande wille behaga låtha, att icke allenast slijk möda, uthan och the irringar, som emellan Chronans och mine Ministrer uthi Provincierne förelöpa, der medh aldeles ophöra skulle, och jagh på sådant sätt, så mÿckit mehr om H. K. M:ts Sonkierlige affections perpetuerande försäkrat wara kunna: Män twert emot kunde H. K. Mt. icke tåhla eller befinna, att jagh befogat wore att adioustera deth, som mine Vnderholdz länder och inkompster angår på allmenne Rijkzdagar, och theröfr tractera något med H. K. M:tz trogne Män och Vndersåthare Rijksens Ständer, effter Hans Kongl. M:t af sigh sielf altidh wore öfrbödigh dhe irringar som ther widh kunna wara förelupne att remediera: Hwaroppå jagh detta swara will, att Hans Kongl. M:tz Sentimenter öfr försparningen af den möda, jagh widh så månge resor hafwa måste, och sedan öfr de expedientier som tiäna kunde till controversiers ophörande, emellan deß och mine Ministros uthi Provincierne, ähre j sigh sielfwe godhe, och skulle mig int kiärare wara än att kunna Hans Kongl. M:tz willia med godsens affträdande åth Chronan effterkomma, på dedh jagh therigenom deß affection conservera måtte: Allenast att sådant j min præsentz på en Rijkzdagh icke må adjousteras och afhandlas, kommer mig så fördechtig före, att jagh mig så lättelig, och serdeles widh Hans Kongl. M:tz minorennitet dertill icke resolvera kan. Elliest är H. K. M:ts affections perpetuerande mig så nödig och kär, att jagh för deß Conservation skuldh gierna giör alt hwadh mig någon tijdh möjeligit ähr, allenast jagh Sielf icke der öfr till grund går. Vestigia me terrent; j wette Sielfe H General Gouverneur, hwadh för möda och omkostnadt erfordras till att få penningr betalte j Sweriget, och huru swårt thet hafr warit och än ähr till att obtinera betalningen af dhe ringa poster, som här till i mine Vnderholdz länder till H. K. M:ts och Chronans tiänst ähre employerade wordne. Hwadh skulle füller föllia der jagh all min tillstående inkompst på dedh sättet hafwa skulle? H. K. M:tz förordningr ähre altidh godhe, och sådane som jagh int hwarken j sådan eller annan måtto kan mig öfr beswära, allenast effecten therpå will icke så föllia som dedh sigh wäl borde, och Hans Kongl. M:tz respect dedh fordrade. Der af kommer, att jagh den ena tijden effter den andra mine tiänare inskicka måste att sollicitera om manutenentz af dedh som H. K. M:t offta lofligen resolverat, men såsom förfarenheeten Vthwijsar, att deß Resolutioner och godhe förordningr dels differeras, dels limiteras, dels och efter hwars och ens passion Vthtÿdes, så att jagh dhe samme fögo till godho åth niuta kan; Så är jagh nödgat worden, att taga mig sielf den mödan oppå, som jagh gierna hadhe sedt mig förskont medh. Doch skall förmodeligen int bewijsas, att jagh någon reesa hemåth till H. K. Mts eller Chronans præjuditz företagit, eller min intention ther medh någon tidh hafwer warit, att öfr mine particulier affairer och inkomster något medh Rijksens Ständer, och H. K. M:tz Vndersåthare, uthan deß egen wettskap och interposition at tractera och afhandla. Och der sådant mitt opsåt för annat än ett teckn af gott förtroende till H. K. M:t Sielf Vthtÿdes, så sker mig ther medh störste tort, och rächnar jagh dedh för en stor affront, att man om mig judicera will, att jagh min Kongl. parol, lofwen och gifne starke försäkringh int bättre skulle holla willia eller kunna. Jagh menar att H. K. M:t af mitt sidste handbref i detta fallet nogsampt desabuserat, och om mitt redelige och oprichtige hiertelagh till öfwerflödh försäkrat wara. H. Kongl. M:t hafr sedt uthaf mine sidste propositioner, att jagh först och frembst sökt deße samtÿcke till min hemkomst, och therhoos att jagh int annat wille negotiera än dedh som H. K. M:t och Rijksens Stadgar aldeles opræjudicerligit, och Chronan sielf nÿttigh wore, intenderandes therigenom att på en gång sättia mitt Œconomie och Vnderholdz wäsende uthi ett sådant tillståndh, att jagh ther om kunde hädaneffter bättre wara försäkrat, och int mehr behöfwa Hans Kongl. Mt. antingen medh min præsent[z], eller och medh Commissioner genom mine tiänare att beswära. Så frampt nu H. K. Mt. min Elskel. K. H Son wille giöra någon reflexion på min godheet och meriter, emot deß H fadher, hwilken effect redunderar in på H. K. M:t och deß Kongl. huus, dedh Gudh medh månge effterkommande Konungar förmehra wille, så will jagh wißerlig förmoda, att Hans Kongl. Mt. hafr orsak fast mehre at manutenera mig widh thet ringa, som vthi comparaison till deth stora Jagh quitterat, till mitt Kongl. Vnderholdh effter abdicationen är reserverat, än som att begiära, dedh jagh dedh samma aldeles afträda och chronan igen öfrlåta skulle, och therigenom sättia mitt Vnderholdh i större osäkerheet än härtill warit. Jagh holler widh denna tidsens tillståndh för fast giörligare, att Hans Kongl. Maij:t migh låther niutha mine godz och inkomster effter klare bokstafwen uthi Rijksens recess, och medh deß förArenderande hafwa min frija willia, än som att sielf dedh åhrlige Arendet uthi rättan tijdh att opdraga låtha. Hans Kongl. M:t giorde mig i detta fellet fast större wänskap att hielpa till holla hand der öfr, att mig int intrång skeer widh mine godz, och att mine Tiänare och Arendatores mine inkomster i rättan tijdh inskaffa. J kunne på mine wägr försäkra H. K. Mt, att der mig blifr orÿggelig hollit hwadh i Recessen så solenniter är stipulerat, och mig ing turbation mehr deremot tillfogas, att hwarken jagh sielf, eller genom mine Tiänare Hans Kongl. M:t någon tijdh mehra öfr mine Jnteresser molestera will, uthan sökia på alle möjelige sätt mig således emot dÿ att comportera, att H. K. Mt. må orsak hafwa, deß affection och manutenenz emot migh, uthi föllie af H. K. M:ts H faders der öfr gifne starke Revers, framgent att continuera. Hwar medh jagh Eder Gudh alzmechtigh befaller, till all godh wälgångh. Hambourgh den 20/30 Novembris 1666.
Christina Alexandra.
J Gammal.
With modernised spelling:
Kristina Alexandra.
Jag har, välborne herr generalguvernör baron Seved Bååth, förr skolat svara till kopian av Hans Kungliga Majestäts Min älsklige käre herr Sons till Eder avgångna brev angåendes förarrenderingen av Mina underhållsländer till Kronan som I Mig uti Eder skrivelse av den 6 octobris nästförleden tillskickat, där Jag icke först hade förväntat Min sekreterare Stropps ankomst att Mig om ett och annat som vid hans kommission i Stockholm förelupit är particularius informera. Vad nu den handelen anbelangar som Riksens Regering på Hans Kungliga Majestäts vägnar anbringar att Jag till Hans Kungliga Majestät och Kronan Mina underhållsländer förarrendera och avträda ville, upprepandes det som uti Hans Kungliga Majestäts herrfaders, glorvyrdigst i åminnelse, regementstid i egard till pommerska ämterna i så måtto är inkaminerat, viljandes detsamma icke allenast reassumera låta, utan ock genom Eder förnimma om Jag icke skulle vara tillfreds att emot årligt erläggande av en viss summa penningar alla Mina underhållsprovincier och gods Hans Kungliga Majestät och Kronan överlåta, så påminner Jag Mig väl att hava icke långt efter abdikationen andragit högstbemälte Hans Kungliga Majestäts herrfader först pommerska godsen och sedan vilka som helst mer av Mina underhållsländer begäras kunde, och det för en viss summa penningar uti ett för allt; och oansett Hans Kungliga Majestät sig nogsamt bemöda månde ock på det högsta kontestera att vilja Min begäran i så måtto att nöje göra, så befinner Jag likväl i dess partikuljär svar de viktigheter som förfarenheten Mig i längden haver lärt bättre att eftertänka än Jag då göra kunde, som Jag aldrig förmodat vad Mig sedermera är vederfarit, och är dess innehåll korteligen detta:
1. Att om Hans Kungliga Majestät gärna ville Mig efterkomma Min åstundan, så kunde det likväl med Min säkerhet icke foglig, utan om en allmän Riksdag sig göra låta.
2. Fast Hans Kungliga Majestät de medel äntlig uppbringa kunde som till godsens inlösande behöves, så visste Hans Kungliga Majestät icke väl om Jag i längden därmed synnerlig vore betjänt eller om det Hans Kungliga Majestäts obligation och tacksamhet emot Mig likmätigt voro Mig att råda till att avträda godsen, ty penningar kunde lättligen förskingras, och där Mitt anslag icke nådde därmed den effekt som Jag intenderade, så voro icke allenast godsen förlorade, utan ock all tillflykt till Fäderneslandet därmed avskuren. Och ehuruväl på all oförmodlig händelse Hans Kungliga Majestät i dess livstid Mig ingalunda i någon nöd sticka låta ville, så kunde dock Hans Kungliga Majestät icke veta huru desamma emot Mig sinnade vara kunde som efter dess dödliga avgång kommo till regementet, därför ville Hans Kungliga Majestät som en uppriktig och Mig näst Gud obligerad konung för allting råda, att Jag själv på Riksrecessen inte lock göra ville, utan hålla Mig fast och stadigt vid den garanti och försäkring som Mig därigenom så av dy själva som Riksens Ständer given voro.
3. Där Jag i Min frånvaro befunne att mina underhållsländer och gods icke som sig borde till Min nytta administrerades och beräknades att Jag då måtte förarrendera dem till partikuljära personer som undertiden, där så behövdes arrendet anticipera kunde, och sådana som man med lag och andra medel tvinga kunde där de vid deras skyldighet mankera skulle, offererandes sig Hans Kungliga Majestät att själv vilja hand däröver hålla och pensionarierna på all oförmodlig händelse över deras förskott skadlösa hålla, som ock skett är att Hans Kungliga Majestät dem en sådan försäkring givit haver. Uppå sådana Hans Kungliga Majestäts välmente och högstberömliga konsilier månde Jag då strax giva order till Mina gouverneurs i provincierna att de alla godsen åt vissa männer förpensionera skulle som på Ösel och i Pommern skett är; men efter sådant sig i lika måtto med Öland och Gotland icke på den tiden lätt prakticera, så haver Jag därmed så länge måst bero låta, och kan Hans Kungliga Majestät Min älsklige kärälsklige herr Son icke så främmat förekomma att Jag nu arriperar den lägenhet samma underhållsländer att förarrendera som Mig på denna tid vid handen gives, ej heller fogligen säges att de tankar Mig nu först äro ankomna som Jag redan i så många år med umgått haver.
Att Jag genom sekreterare Stropp haver Mig temoignerat vara benägen till att handla med Hans Kungliga Majestät och Kronan om pommerska godsen, går därpå ut, som Jag nogsamt haver låtit förmärka, att Jag därför vill hava fasta gods i Sveriget, och att den handel efter Hans Kungliga Majestäts herrfaders intention uppå en Riksdag företagas och således stabilieras skulle att intet lock därigenom på Riksrecessen gjordes som icke genom ett jämngott vederlag i fasta gods i Sverige, med Ständernas enhålliga samtycke och vetskap således igen stoppas kunde, att Jag så säkert om deras garanti i det fallet vore som nu uti egard till Pommern och andra Mina underhållsländer. Och är detta största orsaken till den proposition Jag genom Stroppen gjort haver att vilja Mig själv på nästa Riksdag infinna, därmed till att avhjälpa Mig ifrån den vedervärdighet som jag vid Mina pommerska gods alltsedan Hans Kungliga Majestäts herrfaders död haver lida måst, och icke till att melera Mig med några publika Konungen och regementet angående affaires som mina vederparter av en ofunderad suspicion det utsprida vele, vilken Jag icke utan surpris och störste förundran befinner äntlig så vida sig inrotat och utbrett hava att man vill därav orsak taga Mig antingen helt och hållet utur Mitt Fädernesland att stänga, eller ock sådana konditioner att föreskriva som fuller hava skenet av en admission, men in rei veritate så beskaffade äro att Jag antingen Min kungliga respekt måste tillbaka lämna, eller ock alldeles utsluten bliva. Förty:
1. Att förbjuda det Jag någon av Mina katolska tjänare uti Mina privata värv in i Riket skicka måtte, och
2. hota de andra av svenska nation med sådan fara som avskräcker var och en att sig i Mina kommissioner mer bruka låta,
3. hindra Min egen inkomst, och
4. icke kunna tåla att Jag Mina gods åt vissa partikuljära personer förpensionera måtte, och således Mina intrader bättre än härtill skett är åtnjuta, vad är det annat än söka att Mig till oanständiga ting forcera och all commercium med Mitt kära Fädernesland avskära?
Dessa intentioner äro så hårda att Jag Mig aldrig inbilla kan att de ifrån Hans Kungliga Majestät härröra, eller någon annan som av opassionerat hjärta judicera och bekänna måste att Min medfödda dygd, godhet och meriter emot Fäderneslandet och dess ledemöter sådant ingalunda förskyllt. Om ock några raisons emot slika suspicioner och de därav följande inkonvenientier gälla skulle, så förmenar Jag Min revers de anno 1660 således inrättad och avfattad vara att ingen om mitt uppriktiga hjärtelag emot Hans Kungliga Majestät samt Riket och Riksens Regering mer tvivla skulle. Och fast Jag en av Mina italienska tjänare av katolska-romerska läran åt Sveriget skickat att inhämta av Mina ministris egentliga efterrättelse om intradernas uteblivande i Mina underhållsländer, så kunne de honom kommitterade inkvisitioner och beställningar Riksens stadgar så litet prejudicera, som han nordiska språken inte vet eller förstår, utan all information av dem hava måste som äro Hans Kungliga Majestäts egna undersåtare, och dy med ed och plikt fast högre än Mig förbundna.
Ehuruväl Jag tro måste att Hans Kungliga Majestät och Riksens Regering sig icke så mycket därom bekymra som till äventyrs Mina egna ministri och tjänare sig däröver pikera, vilka Mig likväl därtill orsak givit. Huru nu därom är, så skall dock förmodligen intet bevisas kunna att det är en sådan person som sig bemödar eller är beordrad att någon persvadera till Min religion, mycket mindre densamma någon att påtränga; hoppas alltså därutinnan intet vara kommitterat som sträver emot Riksens beslut eller ovanbemälte revers.
Haver dock Min resident i Antwerpen uti Hans Kungliga Majestäts herrfaders livstid avfärdigat åt Pommern och till Sveriget och Spanien att indriva intraderna som honom för sitt gjorde förskott av Mig assignerade voro, varför Hans Kungliga Majestät så litet som någon annan temoignerade att hava den ringaste dégoûte eller misshag. Men nu att Jag själv en italienare inskickar, vill sådant Mig reprocheras och därav tagas tillfälle att söka emot Mig sak där ingen är.
Jag beder att I ville desabusera Hans Kungliga Majestät och Riksens Regering så härutinnan som uti de apprehensioner man haver över vad som Jag Stroppen av den 15 augusti och 1 septembris emot relation av de över Min inkomst och exercitio religionis givna vedervärdig och oförskyllte resolutioner uti Riket att kungöra beordra månde. Konsidererandes att Min närvarande Stats konservation och säkerhet uppå ingen annans garanti sig funderar än som den vilken näst Konungen Sveriges Rikes Ständer och inbyggare presterat.
I vete själva och är varjom och enom bekant vad för murrande några år bortåt haver gått under gemene man, över det att Mina underhållsmedel, utan om Riket och på främmande orter konsumeres; jämväl vad för vitt utseende judicia däröver av en och annan fallna äro. Om Jag nu hade låtit notificera Riksens invånare de obstacula som Mig emot någon Min skull avhålla att jag in i Riket inte komma kan, eller därsammastädes med den respekt som Mig anstår residera, därmed at förekomma det Ständerna Mitt kontinuerliga uteblivande icke för någon yppighet eller eget vållande uttyda och däröver Mig alldeles abandonera och den tillsagde garanti fara låta måtte, så tror Jag fullt och fast att Hans Kungliga Majestät och alla andra sådant exkysera som konsiderera att man då sin välfärd nogast i akt taga bör när den samma mäst perikliterar.
Äntlig synes Hans Kungliga Majestät hava kondolens däröver att Jag själv en gång efter annan Mig sådana långa och mödosamma resor inåt Riket företaga måste och förmenar att där Jag det Mig gjorde förslag om Mina underhållsländers förarrenderande och avträdande ville behaga låta att icke allenast slik möda, utan ock de irringar som emellan Kronans och Mina ministrer uti provincierna förelöpa därmed alldeles upphöra skulle, och Jag på sådant sätt så mycket mer om Hans Kungliga Majestäts sonkärliga affektions perpetuerande försäkrad vara kunna. Men tvärtemot kunde Hans Kungliga Majestät icke tåla eller befinna att Jag befogad vore att ajustera det som Mina underhållsländer och inkomster angår på allmänna Riksdagar och däröver traktera något med Hans Kungliga Majestäts trogna män och undersåtare Riksens Ständer, efter Hans Kongliga Majestät av sig själv alltid vore överbödig de irringar som därvid kunna vara förelupna att remediera. Varuppå jag detta svara vill att Hans Kungliga Majestäts sentimenter över försparningen av den möda Jag vid så många resor hava måste, och sedan över de expedientier som tjäna kunde till kontroversiers upphörande emellan dess och Mina ministros uti provincierna, äro i sig själva goda, och skulle Mig intet kärare vara än att kunna Hans Kungliga Majestäts vilja med godsens avträdande åt Kronan efterkomma, på det Jag därigenom dess affektion konservera måtte, allenast att sådant i min presens på en Riksdag icke må ajusteras och avhandlas kommer Mig så fördäktig före att Jag Mig så lättlig och särdeles vid Hans Kungliga Majestäts minorennitet därtill icke resolvera kan.
Eljest är Hans Kungliga Majestäts affektions perpetuerande Mig så nödig och kär att Jag för dess konservations skull gärna gör allt vad Mig någon tid möjligt är, allenast Jag själv icke däröver till grund går. Vestigia me terrent; I vete själva, herr generalguvernör, vad för möda och omkostnad erfordras till att få penningar betalte i Sveriget, och huru svårt det haver varit och än är till att obtinera betalningen av de ringa poster som härtill i Mina underhållsländer till Hennes Kungliga Majestäts och Kronans tjänst äro emplojerade vordne. Vad skulle fuller följa där Jag all Min tillstående inkomst på det sättet hava skulle?
Hans Kungliga Majestäts förordningar äro alltid goda, och sådana som Jag inte varken i sådan eller annan måtto kan Mig över besvära, allenast effekten därpå vill icke så följa som det sig väl borde, och Hans Kungliga Majestäts respekt det fordrade. Därav kommer att jag den ena tiden efter den andra Mina tjänare inskicka måste att sollicitera om manutenens av det som Hans Kungliga Majestät ofta lovligen resolverat, men såsom förfarenheten utvisar att dess resolutioner och goda förordningar dels differeras, dels limiteras, dels ock efter vars och ens passion uttydes, så att jag desamma föga tillgodo åtnjuta kan; så är Jag nödgad vorden att taga Mig själv den mödan uppå, som Jag gärna hade sett Mig förskonad med. Dock skall förmodligen intet bevisas att Jag någon resa hemåt till Hans Kungliga Majestäts eller Kronans prejudis företagit, eller Min intention därmed någontid haver varit, att över mina partikuljära affärer och inkomster något med Riksens Ständer och Hans Kungliga Majestäts undersåtare utan dess egen vetskap och interposition att traktera och avhandla. Och där sådant Mitt uppsåt för annat än ett tecken av gott förtroende till Hans Kungliga Majestät själv uttydes, så sker Mig därmed störste tort, och räknar Jag det för en stor affront, att man om Mig judicera vill att Jag Min kungliga parol, loven och givna starka försäkring inte bättre skulle hålla vilja eller kunna.
Jag menar att Hans Kungliga Majestät av Mitt sista handbrev i detta fallet nogsamt desabuserad och om Mitt redliga och uppriktiga hjärtelag till överflöd försäkrad vara. Hans Kungliga Majestät haver sett utav Mina sista propositioner att Jag först och främst sökt dessa samtycke till Min hemkomst, och därhos att Jag intet annat ville negociera än det som Hans Kungliga Majestät och Riksens stadgar alldeles oprejudicerligt och Kronan själv nyttig vore, intenderandes därigenom att på en gång sätta Mitt ekonomi och underhållsväsende uti ett sådant tillstånd att Jag därom kunde hädanefter bättre vara försäkrad och inte mer behöva Hans Kungliga Majestät antingen med Min presens eller ock med kommissioner genom Mina tjänare att besvära.
Såframt nu Hans Kungliga Majestät Min älsklige käre herr Son ville göra någon reflexion på Min godhet och meriter emot dess herrfader, vilken effekt redunderar in på Hans Kungliga Majestät och dess Kungliga Hus, det Gud med många efterkommande konungar förmera ville, så vill jag visserligen förmoda att Hans Kungliga Majestät haver orsak fast mera att manutenera Mig vid det ringa som uti komparation till det stora Jag kvitterat, till Mitt kungliga underhåll efter abdikationen är reserverat än som att begära det Jag detsamma alldeles avträda och Kronan igen överlåta skulle, och därigenom sätta Mitt underhåll i större osäkerhet än härtill varit.
Jag håller vid denna tidsens tillstånd för fast görligare att Hans Kungliga Majestät Mig låter njuta Mina gods och inkomster efter klara bokstaven uti Riksens recess och med dess förarrenderande hava Min fria vilja än som att själv det årliga arrendet uti rättan tid att uppdraga låta.
Hans Kungliga Majestät gjorde mig i detta fället fast större vänskap att hjälpa till hålla hand däröver, att mig intet intrång sker vid mina gods, och att mina tjänare och arrendatores mina inkomster i rättan tid inskaffa. I kunne på mina vägnar försäkra Hans Kungliga Majestät att där mig bliver oryggligen hållet vad i recessen så solenniter är stipulerat, och mig ingen turbation mer däremot tillfogas, att varken jag själv eller genom mina tjänare Hans Kungliga Majestät någontid mera över mina intresser molestera vill, utan söka på alla möjliga sätt mig således emot dy att komportera, att Hans Kungliga Majestät må orsak hava dess affektion och manutenens emot mig uti följe av Hans Kungliga Majestäts herrfaders däröver givna starka revers framgent att kontinuera. Varmed jag Eder Gud Allsmäktig befaller till all god välgång. Hamburg, den 20/30 novembris 1666.
Kristina Alexandra.
J. Gammal.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Christina Alexandra &c. Jag har, wälborne Herr General Gouverneur Seved Bååt, förr skolat swara til copian af Hans Kongl. Majests min älskelige K. Herr Sons til Eder afgångne Bref, angående förarrenderingen af mina underhålds länder til Kronan, som J mig uti Edar skrifwelse af den 6. Oct. nästförl. tilskickadt, där iag icke först hade förwäntat min secret. Stropps ankomst, at mig om ett och annat, som wid hans commission i Stockholm förelüpit är, particularius informera. Hwad nu den handelen anbelangar, som Riksens Regering på Hans Kongl. Mts. wägnar anbringar, at iag til Hans Kongl. Mt. och Cronan mina underhålds länder förarrendera och afträda wille, oprepandes dèt, som uti Hans Kongl. Mts. Herr Faders, Glorwyrdigst i åminnelse, regements tjd, uti egard til Pommerska ämbterna, i så måtto är incaminerat, williandes det samma icke allenast reassunmera låta, utan ock genom Eder förnimma, om Jag icke skulle wara til freds, at emot årligit erläggande af en wiss summa penningar, alla mina underhålds provincier och Gods Hans Kongl. Mt. och Cronan öfwerlåta; så påminner iag mig wäl, at hafwa icke långt efter abdicationen andragit högst bemälte Hans Kongl. Mts. Herr fader först Pommerska Godsen och sedan, hwilka som hälst mer af mina underhålds länder begeras kunde, och det för en wiss summa penningar, uti ett för alt: och oansedt Hans Kongl. Mt. sig nogsamt bemöda månde, och på det högsta contestera, at wilja min begäran i så måtto nöye giöra; så befinner Jag ljkwäl i des particuliere swar de wiktigheter som förfarenheten mig i längden hafwer lärdt bättre at eftertänka, än Jag då giöra kunde, som Jag aldrig förmodat, hwad mig sedermera är wederfarit, och är des innehåld korteligen detta: 1. at omskönt Hans Kongl. Mt. gärna wille mig efterkomma min åstundan, så kunde det ljkwäl med min säkerhet icke fogeligen utan på en algemen Riksdag sig giöra låta. 2. Fast Hans Kongl. Mt. icke wäl om Jag i längden dermed synnerligen wore betient, eller om det Hans Kongl. Mts. obligation och tacksamhet emot mig ljkmätigt wore, mig at råda til at afträda Godsen; i dy penningar kunde lätteligen förskingras, och där mit anslag därmed icke nådde den effect, som Jag intenderade, så wore icke allenast Godsen förlorade, utan ock all tilflyckt til fäderneslandet därmed afskuren. Och ehuruwäl på al oförmodelig händelse, Hans Kongl. Mt. i Des lifstid mig ingalunda i någor nöd sticka låta wille, så kunde dock Hans Kongl. Mt. icke weta, huru de samma emot mig sinnade wara kunde, som efter des dödeliga afgång komma til Regementet: derföre wille Hans Kongl. Mt. som en opricktig och näst Gud obligerad Konung, för alting råda, at Jag sielf på Riks recessen intet lock giöra wille, utan hålla mig fast och stadigt wid den garantie och försäkring som mig därigenom så af dy sielf, som Riksens ständer gifwen wore. 3. där iag i min frånwaro befunne, at mine underhålds länder och gods, icke som sig borde, til min nytto administrerades och beräknades; at Jag då måtte förarrendera dem åt particuliere Personer, som under tjden der så behöfdes, arrendet anticipera kunde, och sådane som man med lag och andre medel twinga kunde, där de wid deras skyldighet manquera skulle, offererandes sig Hans Kongl. Mt. at sielf willia däröfwer handhålla, och pensionerne på al oförmodelig händelse öfwer deras förskott skadeslöse hålla, som ock skedt är, at Hans Kongl. Mt. en sådan försäkring dem gifwit hafwer. Uppå sådane Hans Kongl. Mts. wälmente och högst berömlige consilier, månde Jag då straxt gifwa ordres til mine Gouverneurs i provincierne, at de alle godsen åt wisse männer förpensionera skulle, som på Ösel och i Pommern skedt är, men efter sådant i lika måtto med Öland och Gottland icke på den tjden lät sig practicera, så hafwer Jag dermed så länge måst bero låta, och kan Hans Kongl. Mt. min kär-älskelige Herr Son icke så fremmant förekomma, at Jag nu arriperar den lägenhet, samma underhålds länder at förarrendera, som mig på denna tjden wid handen gifwes, ej heller fogeligen säjas, at de tankar mig nu först äro ankomme, som Jag redan i så månge åhr med umgått hafwer. At Jag genom secretararen Strop hafwer mig temoignerat wara benägen til at handla med Hans Kongl. Mt. och Cronan om Pommerska godsen, går der uppå ut, som Jag nogsamt hafwer låtit förmärkia, at Jag därföre will hafwa fasta gods i Sweriget och at den handel efter Hans Kongl. Mts. Herr faders intention uppå en Riksdag företagas och således stabilieras skulle, at intet lock därigenom på recessen giordes, som icke igenom ett jemgodt wederlag i fasta gods i Sweriget med ständernes enhälliga samtycke och wettskap, således igen stoppas kunde; at Jag så försäkradt om deras garantie i det fallet wore, som nu uti egard til Pommern och andre mina underhålds länder: och är detta största orsaken til den proposition Jag genom Stropen giort hafwer, at willia mig sielf på nästa Riksdag infinna, därmed til at afhielpa mig ifrån den wederwärdighet, som Jag wid mine Pommerska Gods alt sedan Hans Kongl. Mts. H. faders död hafwer ljda måst, och icke til at melera mig med några publique Konungen och Regementet angående affaires, som mina wederparter af en ofunderad suspicion det utsprida wela, hwilken Jag icke utan surprise och största förundran befinner enteligen så wjda sig inrotadt och udbredt hafwa, at man wil däraf orsak taga, mig antingen helt och hållit utur mit fädernesland at stänga, eller ock sådane conditioner at föreskrifwa, som fuller hafwa skenet af en admission, men in rei veritate så beskaffade äro, at Jag antingen min Kongl. respect måste tilbaka lämna eller ock aldeles utsluten blifwa, förty 1. at förbiuda det Jag någon af mina Catholske tienare uti private werf in i Riket skicka måtte, och 2. hota de andre af swenska nation med sådan fara som afskräcker hwar och en at sig i mina commissioner mer bruka låta, 3. hindra min egen inkomst och 4. icke kunna tålas at Jag mina gods åt wisse particuliere personer förpensionera måtte, och således mina intrader bättre än härtils skedt är, åtniuta, hwad är det annat än söka at mig til oanständige ting forcera och al commercium med mit K. fädernesland afskära? desse intentioner äro så hårde, at Jag mig aldrig inbilla kan, at de ifrån H. Kongl. Mt. härröra, eller af någon annan, som af opassionerat hierta judicera och bekänna måste at min medfödda dygd, godhet och meriter emot fäderneslandet och des ledamöter sådant ingalunda förskyllat. Om ock någre raisons emot slika suspicioner och de däraf följande inconvenientier gälla skulle, så förmenar Jag min revers de A. 1660. således inrättat och affattad wara, at ingen om mit opriktige hiertelag emot Hans Kongl. Mt. samt Riket och Riksens Regering mer twifla skulle: och fast Jag en af mina Italienska tienare af Catholska Romerska läran åt Swerige skickat, at inhemta af mina Ministris egentelige efterrättelse om Entradernes uteblifwande i mina underhålds länder, så kunne de honom commiterade inquisitioner och bestälningar Riksens stadgar så litet præjudicera, som han Nordiske Språken intet wet eller förstår, utan al information af dem hafwa måste, som äro Hans Kongl. Mts. egne undersåtare, och Dy med Ed och plikt fast högre än mig förbundne: ehuruwäl Jag tro måste, at Hans Kongl. Mt. och Riksens Regering sig icke så mycket därom bekymra, som til äfwentyrs mine egne Ministri sig däröfwer piquera, hwilke mig likwäl därtil orsak gifwit. Huru nu därom är, så skal dock förmodeligen intet bewisas kunna, at det är en sådan person, som sig bemödar eller är beordrad at någon persuadera til min religion, mycket mindre den samma någon at påtränga; håppas altså därutinnan intet wara committeradt, som sträfwer emot Riksens beslut eller ofwanbemälte revers. Hafwer dock min Resident i Antwerpen uti Hans Kongl. Mts. H. faders lifstjd affärdigat åt Pommern och til Swerige och Spanier at indrifwa entraderne som honom för sit giorde förskott af mig assignerade woro: hwarföre Hans Kongl. Mt. så litet som någon annan temoignerade at hafwa den ringaste disgusto eller misshag. Men nu at Jag sielf en Italienare inskickar, och däraf tagas tilfälle at söka emot mig Sak, där ingen är.
Jag beder at J willien desabusera H. Kongl. Mt. och Riksens Regering så härutinnan som uti de apprehensioner man hafwer öfwer hwad som Jag Stroppen af den 15. Aug. och 1. Sept. emot relation af de öfwer min inkomst och excercitio Religionis wederwärdige och oförskylte resolutioner, uti Riket at kundgiöra, beordra månde, considererandes at min närvarande estats conservation och säkerhet uppå ingen mans garantie sig funderar än som den, hwilken näst konungen, Sweriges Rikes Ständer och Inbyggare præsterat. J wete sielfwe och är hwarjom och enom bekant, hwad för murrande någre åhr bortåt hafwer gått under gemene man öfwer det at mine underhålds medel, utan om Riket och på fremmande orter consumeras: jemwäl hwad för widt utseende judicia däröfwer af en och annan falne äro; om Jag nu hade låtit notificera Riksens Inwånare de obstacula som mig emot någon min skuld afhålla, at Jag in i Riket intet komma kan, eller därsammastädes med den respect, som mig anstår, residera, därmed at förekomma, det Ständerne mit continuerliga uteblifwande icke för någon yppighet eller egit wållande uttyda, och däröfwer mig aldeles abandonera, och den tilsagde garantie fara låta måtte; så tror Jag fult och fast at Hans Kongl. Mt. och alle andre sådant excusera, som considerera, at man då sin wälfärd nogast i akt taga bör när den samma mäst pericliterar. Enteligen synes Hans Kongl. Majestät hafwa condolence däröfwer at Jag sielf en gång efter annan mig sådane långa och mödosamma resor in åt Rjket företaga måste, och förmenar, at där Jag det mig giorde förslag om mina underhålds länders förarrenderande och afträdande wille behaga låta, at icke allenast sljk möda, utan ock de irringar som emellan Cronans och mine Ministrer uti Provincierne förelöpa, därmed aldeles uphöra skulle, och Jag på sådant sätt så mycket mer om Hans Kongl. Mts. Sonkärliga affections perpetuerande försäkrad wara kunna: Men twertemot kunde Hans. Kong. M. icke tola eller befinna; at Jag befogad wore at adjoustera det som mina underhålds länder angår, på almänna Rjksdagar, och däröfwer tractera något med Hans Kongl. Mts. trogne Män och undersåtare, Riksens Ständer, efter Hans Kongl. Mt. af sig sielf altjd wore öfwerbödig de irringar som därwid kunna wara förelupne, at remediera: Hwarpå Jag detta swara will: at Hans Kongl. Mts. sentimenter öfwer försparingen af den möda Jag wid så många resor hafwa måste, och sedan öfwer de expedientier, som tiena Kunde til controversiers ophörande, emellan Des och mine Ministros i provincierne, äro i sig sielfwa gode, och skulle mig intet kärare wara, än at kunna Hans Kongl. Mts. willia med godsens afträdande åt Cronan, efterkomma, på det Jag därigenom des affection conservera måtte: Allenast at sådant i min presence på en Riksdag icke må adjousteras, och afhandlas, kommer mig så fördächtigt före, at Jag mig så lättelig, och särdeles wid Hans Kongl. Mts. minorennitet, därtil icke resolwera kan. Eljest är H. Kongl. Mts. affections perpetuerande mig så nödig och kär, at Jag för des conservations skuld, giärna giör alt hwad mig någon tjd möjeligit är, allenast Jag sielf däröfwer icke til grund går: vestigia me terrent: J wete sielfwe, Herr General Gouverneur, hwad för möda och omkostnad erfordras til at få penningar betalta i Sweriget, och huru swårt det hafwer warit, och än är, til at obtinera betalningen af de ringa poster, som härtil i mina underhålds länder til Hans Kongl. Mts. och Cronans tienst äro emploierade wordne. Hwad skulle füller fölia, där Jag al min tilstående inkomst, på det sättet hafwa skulle? Hans Kongl. Mts. förordningar äro altjd gode, och sådane, som Jag intet, hwarcken i sådan eller annan måtto kan mig öfwer beswära, allenast effecten därpå wil icke så följa, som det sig wäl borde, och Hans Kongl. Mts. respect det fordrade. Däraf kommer at Jag den ena tjden efter den andra mina tienare inskicka måste, at sollicitera om manutenenz af det som H. K. M. ofta lofligen resolverat. Men såsom förfarenheten utwjsar, at des résolutioner och gode förordningar dels differeras, dels limiteras, dels ock efter hwars och ens passion uttydes, så at Jag de samma fögo til goda niuta kan; så är Jag nödgad worden, at taga mig sielf den mödan uppå, som Jag giärna hade sedt mig förskont med; dock skal förmodeligen intet bewjsas, at Jag någan resa hemåt til H. K. Mts. eller Cronans préjudice företagit, eller min intention någon tjd därmed hafwer warit, at öfwer mina particuliere affairer och inkomster något med Riksens Ständer och Hans Kongl. Mts. undersåtare, utan des egen wettskap och interposition at tractera och afhandla: och där sådant mit upsåt för annat än ett teckn af godt förtroende til Hans K. M. sielf, uttydes, så sker mig därmed största tort, och räknar Jag det för en stor affront, at man om mig judicera wil, at Jag min kongliga parole, lofwen och starka försäkring intet bättre skulle hålla willja eller kunna. Jag menar, at Hans Kongl. Mt. af mit sidsta handbref i detta fallet nogsamt desabuserad, och om mit redeliga och oprichtiga hiertelag til öfwerflöd försäkrad wara kan. Hans Kongl. M. hafwa sedt af mina sidsta propositioner, det Jag först och främst sökt des samtycke til min hemkomst, och derhos, at Jag indet annat wille negotiera, än det som Hans Kongl. Mts. och Rjksens stadgar aldeles oprejudicerligit, och Cronan sielf nyttigt wore, intenderandes därigenom at på en gång sättia mit Oeconomie och underhålds wäsende uti ett sådant tilstånd, at Jag kunde därom hädanefter bättre wara försäkrad, och intet mer behöfwa Hans Kongl. Mt. antingen med min présence eller ock med commissioner genom mina tienare at beswära.
Så framt nu Hans Kongl. Mt. min älskelige K. H. Son wille giöra någon reflexion på min godhet och meriter emot des Herr fader, hwilken effect redunderar på Hans Kongl. Majestet och des Kungl. hus (det Gud med många efterkommande Konungar förunna wille) så wil Jag wisserligen förmoda, at Hans Kongl. Mt. hafwer orsak fast mera at manutenera mig wid det ringa, som uti comparaison af det stora Jag quitterat, til mit Kongl. underhåld efter abdicationen är reserveradt, än som at begära, det Jag det samma aldeles afträda och Cronan igen öfwerlåta skulle, och därigenom sättia mit underhåld i störra osäkerhet än härtil warit. Jag håller wid denna tjdsens tilstånd för fast giörligare at Hans Kongl. Majestet mig låter niuta mina gods och inkomster efter klara bokstafven, uti Rjksens recess och med des förarrenderande hafwa min fria willia, än som at sielf det åhrliga arrendet uti rättan tjd at afdraga låta. Hans Kongl. Mt. giorde mig i detta fället fast större wänskap at hielpa til hålla hand däröfwer, at mig intet intrång sker wid mina gods och at mina tienare och arrendatores mine inkomster i rättan tjd inskaffa. J kunne på mina wägnar försäkra Hans Kongl. Mt. at der mig blifwer oryggeligen hållit hwad i recessen så solenniter är stipuleradt, och mig ingen turbation mer däremot tilfogas; at hwarken Jag sielf eller genom mine tienare Hans Kongl. Mt. någon tjd mera öfwer mina interesser molestera wil, utan sökia på alla möjeliga sätt mig således emot dy at comportera, at Hans Kongl. Mt. må orsak hafwa, des affection och manutenenz emot mig, uti följe af Hans Kongl. Mts. Herr faders däröfwer gifne starka revers, framgent at continuera. Hwarmed Jag Eder Gud alsmäcktig befaller til all god wälgång. Hamborg den 20/30 Novembr. 1666.
CHRISTINA ALEXANDRA.
J. Gammal.
French translation (by Arckenholtz):
Christine Alexandre &c. à mon amé & féal Gouverneur Général, le Sieur Sevedt Bååt. Salut. J'aurois plûtôt fait réponse à la lettre que le Roi mon fils vous a écrite au sujèt de mes Etats d'entretien à donner à ferme à la Couronne, & dont vous joignez copie à votre lettre du 6. Octobre dernier, si je n'avois pas attendu auparavant le retour de mon Sécrétaire Stropp, & le rapport circonstancié qu'il devoit me faire de plusieurs commissions dont je l'avois chargé à Stockholm. Pour ce qui regarde cet accommodement, proposé au nom du Roi par Messieurs de la Régence, comme quoi je céderois & affermerois à la Couronne les Domaines assignés à mon entretien, par le motif que du règne du feu Roi, de glorieuse mémoire, une pareille convention avoit été entamée à l'égard des baillages situés dans la Poméranie, qu'on voudroit maintenant reprendre le fil de cette négociation interrompuë, & apprendre, par vous, mon avis si je ne serois pas portée à un abandonnement général de toutes mes Seigneuries & Terres d'entretien au Roi & à la Couronne, moïennant une somme fixe en argent à païer annuellement. Je me rappelle d'avoir fait l'ouverture, peu de tems après mon abdication, au dit Seigneur le Roi, Père de Sa M. d'un échange des baillages de Poméranie, & puis de mes autres Seigneuries qui seroient de sa convenance, contre une certaine somme en argent, une fois païée. Sa Majesté se prêtoit à ma demande, & me donnoit les plus fortes assurances de vouloir contribuer à mon contentement. Il me fit pourtant remarquer, dans sa réponse particulière, des difficultés, que l'expérience m'a appris depuis à mieux connoitre, & que je ne pouvois alors prévoir; n'aïant pas encore été exposée à des incidents peu attendus.
La substance de l'Ecrit du feu Roi étoit: 1. que malgré la bonne volonté de S. M. de m'accorder ma demande, la secreté pour moi ne pouvoir pourtant pas s'obtenir qu'à une Diète générale. 2. Que S. M. pourroit bien, s'il le faloit absolument, trouver les fonds pour le rachat de mes domaines; qu'elle ne savoit pourtant plus trop, si cela me seroit profitable par la suite du tems, ou s'il étoit compatible avec l'obligation qu'Elle m'avoit & la reconnoissance qu'Elle me devoit, de me conseiller la cession des dits domaines: attendu que l'argent se dépensoit aisément, & que si je manquois le but que je me proposois, mes Seigneuries seroient perduës & il n'y auroit point de recours à la Patrie à espérer. Que quoique Sa Majesté ne souffriroit point, que de son vivant je fusse jamais réduite à l'indigence; Elle ne répondoit pourtant pas des sentimens pour ma personne de ceux, qui viendroient après sa mort au timon du gouvernement. Que par cette considération Sa Majesté me conseilloit sincérement, & en Roi qui après Dieu me devoit tout, de ne pas commencer à me departir de la convention faite à la Diète, mais de me tenir étroitement à toutes les clauses de l'Acte solemnel garanti par Sa Majesté Elle-même, & par les Etats du Roïaume. 3. Que si je remarquois, que la règie de mes terres d'entretien ne se fit pas bien & à mon profit, pendant mon absence; je n'avois qu'à les donner à ferme à des particuliers, qui anticiperoient quelquefois le terme du païement, & qu'on pourroit forcer par la justice & autres moïens à remplir leurs engagemens, s'ils y manquoient: Sa Majesté promettant d'y vouloir Elle-même pourvoir & de faire indemniser les Traitans, qui auroient avancé les rentes: ce que fit Sa dite M., en leur délivrant une telle garantie. Je suivis donc les conseils sincéres du Roi, & ordonnai d'abord aux Gouverneurs de mes provinces, de donner toutes les terres à ferme à des gens bien accrédités. Ce qui fut mis en éxécution dans la Poméranie & sur l'isle d'Oesel. Mais comme les circonstances d'alors n'admettoient point un pareil arrangement avec l'Oeland & la Gothland, je fus nécessitée de m'arrêter à ce qui avoit été fait. De cette façon le Roi mon fils ne pourra jamais regarder comme une chose étrange, que je profite des conjonctures, & me serve de l'occasion qui se présente pour affermer les dites provinces, & on ne pourra pas dire avec raison, que les projèts, que j'ai combinés depuis tant d'années, ne viennent que maintenant à se former. Si j'ai fait entendre par le Sr. Stropp, que je serois assez portée à entrer en négociation avec le Roi & la Couronne, pour ce qui concerne les baillages de Poméranie, le sens en est, comme je l'avois touché fort distinctement, que j'en souhaite la valeur en biens immeubles dans la Suède même, que l'affaire, suivant l'intention du feu Roi, soit mise sur le tapis à une Diète, & établie d'une manière, qu'aucune infraction ne se fasse à l'Acte de Cession, qui du consentement général des Etats ne soit réparée par un équivalent en terres situées dans le Roïaume; & qu'on me rendit aussi assurée de leur possession tranquile, que je la suis à présent de celle de la Poméranie & de mes autres domaines. C'est-là la raison principale, pourquoi j'ai fait annoncer par le dit Stropp, que je voulois me rendre à la Diète prochaine, savoir, pour me débarrasser une bonnefois de tout le chagrin, qu'il m'a falu essuïer dans mes Etats de Poméranie, depuis la mort du Père du Roi: & nullement par envie de me mêler d'affaires publiques qui ne regardent que le Roi & la Régence; comme mes ennemis, sur un soupçon mal fondé, tâchent de le faire accroire. J'apprends même avec une surprise extrême, que pareilles insinuations se répandent & trouvent du crédit, au point, qu'on en veut former des raisons, soit pour me défendre entièrement l'entrée dans ma Patrie, soit pour dresser des conditions, qui sous l'apparence d'admission, seroient dans le fond d'une nature à me faire perdre le respect qui est dû à ma personne Roïale. Comment pourrois-je regarder autrement le dessein qu'on a 1. de défendre qu'aucun de mes gens de la Religion Catholique-Romaine, soit envoïé dans le Roïaume pour des commissions particulières. 2. de menacer ceux de la nation Suédoise d'un danger, qu'ils croïent ne pouvoir éviter qu'en se refusant à mon service. 3. d'arrêter mes revenus: 4 de ne pas permettre que j'afferme mes terres à des particuliers, & par ce moïen mette mes finances sur un meilleur pié que par le passé. Car n'est-ce pas-là manifestement vouloir me forcer à des démarches deshonnorantes, ou me couper toute liaison avec ma Patrie? Pareilles conditions sont trop onéreuses, pour que je puisse m'imaginer, qu'elles partent du Roi, ou de personnes qui aïent le cœur bien placé, & qui doivent avouer que mes sentimens naturels, ma bonté, & le bien que j'ai fait au païs & à ses Citoïens n'ont en aucune façon mérité un pareil traitement. S'il faut encore d'autres raisons pour détruire les susdits soupçons & les inconvéniens qui en sont la suite; je crois qu'on les trouvera dans mes lettres de renonciation de l'année 1660. dont tous les articles & clauses prouvent la sincérité de ma conduite envers S. M. & le Roïaume, de même qu'envers Messieurs de la Régence. D'avoir envoïé en Suède un de mes domestiques Italiens de la Religion Catholique-Romaine, pour y faire des perquisitions parmi mes Intendans sur le retardement des revenus de mes terres d'entretien, ne pourra jamais être pris pour une atteinte aux Loix fondamentales du Roïaume, d'autant moins que la personne chargée des informations & des affaires mentionées n'entend pas les Langues du Nord, & doit de nécessité, pour être éclairci dans ses commissions, avoir recours aux sujèts du Roi, qui par serment & des liens sacrés sont plus attachés à S. M. qu'ils ne sont à ma personne. J'aime pourtant mieux demeurer dans la croïance, que j'ai moins donné de l'ombrage au Prince & à la Régence qu'à mes propres Intendans & Officiers, qui sont piqués de ma démarche, quoiqu'ils se la soïent attirée eux-mêmes.
Quelqu'en puisse être le ressort secrèt, personne ne pourra soutenir que la personne en question est autorisée de moi, ou qu'elle se donne des mouvemens, pour attirer quelqu'un à ma Religion, encore moins qu'elle pense à y contraindre personne: desorte que de ce côté-là, mes ordres ne portent point contre les Constitutions, ou les susdites lettres, que j'ai signées.
Mon Résident à Anvers ne constitua-t-il point, du vivant du Père de S. M., un Espagnol pour faire en Poméranie & en Suède, le recouvrement des revenus que je lui avois assignés en païement de ses avances? Et ni le Roi ni d'autres n'en témoignérent alors le moindre mécontentement. Maintenant qu'un Italien est envoïé, muni de mes pleinpouvoirs, on me fait des reproches, & on me suscite une affaire sans qu'il y en ait aucun sujèt.
Je vous prie, Monsieur, de vouloir désabuser le Roi & la Régence tant sur les points ci-dessus, que sur les appréhensions, dont on est agité chez vous, de la suite, qu'auront les ordres que j'envoïai à Stropp le 15. Août & le 1. Sept. dernier de mettre toute cette affaire devant les yeux du public, engagée à cet expédient par le rapport qu'il venoit de me faire des Résolutions fâcheuses & peu méritées qu'on venoit de prendre sur mon admission & l'éxercice de la Religion que je professe. Vous trouverez vous-même que la conservation & la sûreté de mon état présent n'est fondée que sur la garantie, que le Roi, les Etats & la nation Suédoise, m'ont donnée.
Il est notoire, & par conséquent vous ne pouvez pas l'ignorer, que depuis quelques années un murmure du peuple s'est fait entendre sur ce que l'argent qui se levoit dans mes Seigneuries, sortoit du Roïaume & se dépensoit dans les païs étrangers, dont on a pris occasion de juger d'une manière qui donne à penser. Or si j'avois fait publier dans le païs les obstacles, qui m'empêchent, bien malgré moi, de revenir dans la patrie, & d'y fixer mon séjour sur un pié convenable à ma dignité; pour empêcher par ce moïen que les Etats ne regardassent plus mon absence continuelle comme un attachement aux plaisirs, & comme ma propre faute, qui méritoit qu'on m'abandonnât & qu'on revoquât la garantie promise: je suis toute convaincuë, que Sa Majesté auroit excusé cette démarche, & tous ceux avec Elle, qui considérent ce qu'on est en droit de faire pour sa conservation, quand le danger est pressant.
Enfin, il paroit que Sa Majesté partage avec moi les peines, que me causent de tems en tems ces voïages longs & pénibles pour arriver dans son Roïaume; & qu'Elle est du sentiment, que si je voulois goûter les propositions qu'on me fait de la Ferme & la cession de mes terres d'entretien, non seulement je m'épargnerois toutes ces fatigues, mais que les différends dans les provinces entre les Officiers de la Couronne & mes Officiers particuliers, cesseroient d'abord, & que je pourrois d'une manière plus directe reçevoir des preuves de l'affection filiale & inaltérable de Sa Majesté. D'un autre côté il semble que le Roi ne pourra pas consentir, ni trouver que je sois en droit de faire passer à une Diète générale ce qui regarde mes terres & domaines & d'entrer sur cet article en négociation avec les Etats du Roïaume, sujèts de Sa M. étant Elle-même toûjours disposée à corriger les abus qui se seront glissés & à y porter reméde par son autorité. Surquoi je replique; que je respecte beaucoup les sentimens de S. M., qui veut m'épargner l'embarras de ces voïages réïtérés, & songer à des expédiens pour terminer les disputes survenuës dans les provinces entre ses gens & les miens. Il me seroit encore fort agréable, si je voïois les moïens de remplir les desirs de Sa M. par la cession de mes domaines à la Couronne, afin de me conserver davantage dans son affection Roïale. Mais que cette affaire ne doive pas être réglée en ma présence à une diète générale, c'est ce qui paroit à mes yeux une condition trop équivoque pour que je puisse facilement y consentir, sur tout pendant la minorité du Roi. Au reste la continuation de l'amitié de S. M. m'est si nécessaire & précieuse, que pour ne pas la perdre je ferai volontiers tout ce qui est possible & qui n'entraine point ma personne en ruine: Vestigia me terrent. Vous savez vous-même, Monsieur, quelle peine on a, & combien il en coûte pour se faire païer en Suède: & vous n'ignorez pas non plus les tracasseries, par lesquelles il a falu passer pour obtenir le rembourssement de quelques petites sommes, qui dans mes domaines avoient été avancées pour le service du Roi & de la Couronne. Que n'arriveroit-il point, si tout le revenu qui m'est assigné, devoit être sollicité de la même manière? Les ordonnances du Roi sont fort bonnes, & telles que ni dans le cas présent, ni dans d'autres je ne pourrois m'en plaindre, pourvû qu'elles eussent l'effèt qu'il faut, & que l'obéïssance dûë au Prince l'éxige. Ce mal m'a plusieurs fois obligée d'envoïer mes serviteurs pour insister sur l'éxécution de ce que le Roi avoit décidé en ma faveur. Après cela, aïant été d'ailleurs convaincuë par l'expérience que les meilleures ordonnances sont ou différées, ou limitées, & interprêtées par la passion de chacun, de sorte qu'il ne m'en est revenu que peu d'utilité; la nécessité m'a obligé de prendre moi-même un travail pénible dont j'aurois fort souhaité d'être éxempte. Néanmoins, personne ne pourra soutenir, que jamais, j'aïe fait voïage en Suède, au préjudice du Roi & de la Couronne, ni que mon intention ait été de traiter mes affaires particulières & ce qui concerne mes revenus avec les Etats du Roïaume, sujèts de Sa Majesté, sans préallablement lui en faire part & demander son interposition. Sur ce principe, si le dessein que j'avois formé se prend autrement, que pour une preuve de ma confiance au Roi, on me fait assûrément beaucoup de tort: outre que je me sens vivement offensée par les jugemens de quelques-uns, comme si je n'étois capable ni n'avois la volonté de tenir ma parole Roïale, & mes plus forts engagemens. Je me flatte pourtant que Sa Majesté sera désabusée sur cet article, par une lettre de ma main, que je lui envoïai il n'y a pas longtems, & que par-là Elle pourra être entièrement convaincuë de la sincérité de mes sentimens. Sa Majesté aura bien remarqué dans ma dernière proposition, que je demandois en prémier lieu son consentement pour mon retour, & que je n'avois intention de traiter que des choses, qui ne fussent point préjudiciables au Roi & aux Constitutions du Roïaume; bien au contraire, dont la Couronne auroit de l'avantage: mon bût étant d'arranger mon oeconomie & les revenus pour l'entretien de ma Maison d'une telle manière, qu'à l'avenir je pusse être mieux assurée & ne plus avoir besoin d'être à charge au Roi, par ma présence, & par les commissions confiées ci-devant à mes Officiers.
Si Sa Majesté, mon cher fils, fait réfléxion sur mes bontés & sur l'obligation que m'avoit le Roi son Père, dont Sa Majesté & Sa Maison Roïale (que Dieu veuille bénir d'une nombreuse suite de Rois) recueille à présent le fruit: je ne doute point, que S. M. ne trouve plus conforme à l'équité de me maintenir dans la jouissance de ce qui m'est réservé après mon abdication, & qui est très-petit, en comparaison de tout ce que j'ai quitté; que d'insister sur la cession du tout à la Couronne, & de vouloir que je rende mon entretien encore plus précaire que par le passé.
Dans la situation présente il sera plus commode au Roi de me laisser jouir de mes terres & revenus suivant le sens litéral de l'Acte solemnel, & donner mes biens à ferme comme bon me semble, que de païer lui-même les rentes annuellement & dans les termes fixés.
Sa Majesté me donneroit une marque plus évidente de sa bienveillance, si Elle vouloit seulement défendre qu'on empiéte sur les Seigneuries qui me sont accordées, & ordonner que mes Officiers & Intendans ne soïent plus troublés dans le recouvrement de mes déniers. Vous pouvez assurer le Roi en mon nom, que si on observe religieusement ce qui a été stipulé & qu'on n'y fasse point d'infraction, ni moi, ni mes serviteurs ne viendrons jamais troubler Sa Majesté sur l'article de mes intérêts; au contraire que tous mes soins aboutiront à me comporter d'une façon que Sa Majesté me continuera son amitié & l'appui que le Roi son Père l'a autentiquement engagé à me donner. Sur ce, Monsieur, je prie Dieu qu'il Vous ait dans sa sainte garde. fait à Hambourg le 20/30 Novembre 1666.
CHRISTINE ALEXANDRA
J. Gammal
English translation (my own):
Kristina Alexandra, etc. to my well-beloved and faithful Sir Governor General Seved Bååt.
Greetings. I would rather have replied to the letter which His Royal Majesty the King my son wrote to you concerning my statements of maintenance to be given to the Crown, and of which you attach a copy to your letter of the 6th October last, if I did not. I had not waited before for the return of my secretary Stropp, and for the detailed report he was to make to me of several commissions with which I had charged him in Stockholm. With regard to this accommodation, proposed on behalf of His Royal Majesty the King by the gentlemen of the regency, that I would cede and lease to the Crown the domains assigned to my maintenance, for the reason that the reign of the late King, of glorious memory, such an agreement had been entered into with regard to the pension located in Pomerania, that one now wishes to resume the thread of this interrupted negotiation, and learn from you my opinion if I would not be led to a general abandonment of all my lordships and land of maintenance to His Royal Majesty the King and the Crown, by means of a fixed sum in money to be paid annually. I remember having made the opening, shortly after my abdication, to the said Lord the King, father of His Royal Majesty, of an exchange of the pension of Pomerania, and then of my other lordships which were of his convenience, against a certain amount of money, once paid. His Royal Majesty agreed to my request, and gave me the strongest assurances of wanting to contribute to my satisfaction. He pointed out to me, however, in his particular reply difficulties, which experience has since taught me to know better, and which I could not foresee then, having not yet been exposed to unexpected incidents.
The substance of the late King's letter was:
1. That despite His Royal Majesty's good will to grant me my request, secrecy for me could not, however, be obtained except at a general Riksdag.
2. That His Royal Majesty might well, if he absolutely had to, find the funds for the redemption of my estates; that he did not know, however, if it would be profitable to me later in time, or if it was compatible with the obligation he owed me and the gratitude he owed me, to advise me to cede of the said domains, considering that the money was easily spent, and that if I missed the goal which I proposed, my lordships would be lost and there would be no recourse to the Fatherland to hope for; that, although His Royal Majesty would not suffer that during his lifetime I ever be reduced to poverty, he did not, however, respond to the feelings for me of those which would come after her death at the helm of the government; that by this consideration His Royal Majesty sincerely advised me, and as a King who owes everything to God only, not to begin to depart from the convention made at the Riksdag, but to adhere closely to all the clauses of the solemn act guaranteed by His Royal Majesty himself, and by the Estates of the Realm.
3. That if I noticed that the rule of my land of maintenance was not done well and to my profit during my absence, I only had to give them to private individuals, who sometimes anticipated the end of the payment, and who could be forced by justice and other means to fulfill their commitments, if they were lacking, His Royal Majesty promising to wish to provide for it himself and to have the contractors indemnified, who would have advanced the annuities, which His said Royal Majesty did by delivering them such a guarantee. I therefore followed the sincere advice of the King, and first ordered the governors of my provinces, to give all the estates to well-accredited people. This was carried out in Pomerania and on the island of Ösel. But as the circumstances of the time did not admit such an arrangement with Öland and Gotland, I was obliged to stop at what had been done. In this way the King, my son, will never be able to regard it as a strange thing that I take advantage of the conjunctures and use the opportunity which presents itself to consolidate the said provinces, and one cannot say with reason that the projects which I have combined for so many years are only now coming to form. If I have made it understood by Sir Stropp that I would be rather inclined to enter into negotiations with the King and the Crown, as regards to the pension of Pomerania, the meaning is, as I had touched very clearly, that I wish the value in real estate in Sweden itself, that the matter, according to the intention of the late King, be put on the table at a Riksdag, and established in a way, that no infringement occurs make to the Deed of Cession, which, with the general consent of the Estates, is not repaired by an equivalent in lands situated in the realm, and that they made me as assured of their quiet possession as I am now of that of Pomerania and my other domains.
This is the main reason why I had the said Stropp announce that I wished to go to the next Riksdag, to know, in order to get rid of all the sorrow that I had to suffer in my estate of Pomerania for some time since the death of the King's father, and in no way out of a desire to meddle in public affairs which concern only the King and the regency, as my enemies, on an ill-founded suspicion, try to make one believe. I also learn with extreme surprise that such insinuations are spreading and finding credit, to the point that one wishes to form reasons for it, either to completely defend myself from entering my Country, or to establish conditions, which under the appearance of admission, would be at the bottom of a nature to make me lose the respect which is due to my royal person. How could I look otherwise at the plan that is had
1. To forbid that any of my people of the Roman Catholic religion be sent into the kingdom for special commissions.
2. To threaten the people of the Swedish nation with a danger which they believe can only be avoided by refusing to serve my service.
3. To stop my income.
4. To not allow me to lease my land to individuals, and thereby put my finances on a better foot than in the past.
Because is that not obviously wishing to force me into dishonourable things, or to cut me off from all ties with my country? Such conditions are too onerous for me to imagine that they come from the King or from people of good heart, and who must admit that my natural feelings, my goodness, and the good that I have done to the country and its citizens have in no way deserved such treatment. If still other reasons are needed to destroy the above suspicions and the inconveniences which follow from them, I believe that they will be found in my letters of renunciation of the year 1660, all of the articles and clauses of which prove the sincerity of my conduct towards His Royal Majesty and the kingdom, as well as towards the gentlemen of the regency. For having sent one of my Italian servants of the Roman Catholic religion to Sweden to carry out searches among my intendants on the delay of the income from my land for maintenance can never be taken for an infringement of the fundamental laws of the kingdom, especially as the person in charge of the information and the affairs mentioned does not understand the languages of the North, and must necessarily, to be clarified in his commissions, have recourse to the King's subjects, who, by oath and sacred ties, are more attached to His Royal Majesty than they are to me. I, however, prefer to remain in the belief that I gave less umbrage to the Prince and the regency than to my own stewards and officers, who are offended at my approach, although they have attracted it to them themselves.
Whatever the secret spring may be, no one will be able to maintain that the person in question is authorised by me, or that he gives himself to movements to attract someone to my religion, much less that he thinks to compel it on anyone, so that on that side, my orders do not bear against the Constitutions, or the aforesaid letters which I have signed.
During the lifetime of His Royal Majesty's father, did not my resident in Antwerp set up a Spaniard to collect in Pomerania and Sweden the income that I had assigned to him in payment of his advances? And neither the King nor others showed the slightest dissatisfaction with it. Now that an Italian is sent, armed with my full authorisation, they reproach me, and they arouse an affair without there being any cause for it.
I beg you, Sir, to wish to disillusion the King and the regency both on the above points and on the apprehensions, which are agitated amongst you, as a result of the orders which I sent to Stropp on August 15th and September 1st to put the whole affair before the eyes of the public, committed to this expedient by the report he had just made to me of the unfortunate and undeserved resolutions that had just been taken on my admission and the exercise of the religion that I profess. You yourself will find that the preservation and security of my present state is based only on the guarantee which the King, the Estates and the Swedish nation have given me.
It is notorious, and consequently you cannot ignore it, that for some years a murmur of the people has been heard about that the money which rose in my lordships left the kingdom and was spent in foreign countries, of whom one has taken the opportunity to judge in a way that suggests. Now if I had published in the country the obstacles which prevent me, despite myself, from returning to the Fatherland, and fixing my stay there on a platform suitable to my dignity, in order to prevent by this means that the Estates no longer regarded my continual absence as an attachment to pleasures, and as my own fault, which deserved to be abandoned to me and that the promised guarantee be revoked. I am completely convinced that His Royal Majesty would have excused this approach, and all those with him, who consider what one is entitled to do for one's preservation when danger is pressing.
Finally, it appears that His Royal Majesty shares with me the sorrows caused to me from time to time by these long and painful journeys to reach his kingdom, and that he is of the feeling that if I wanted to taste the proposals made to me about the estate and the cession of my maintenance lands, not only would I spare myself all these fatigues, but that the disputes in the provinces between the officers of the Crown and my private officers would first cease, and that I could in a more direct manner receive proofs of His Royal Majesty's filial and unalterable affection. On the other hand, it seems that the King will not be able to consent, nor find that I am entitled to pass to a general Riksdag what concerns my lands and domains and to enter on this article in negotiation with the Estates of the Realm and the subjects of His Royal Majesty, being himself always ready to correct the abuses which will have crept in and to remedy them by his authority, on which I reply that I have great respect for the feelings of His Royal Majesty, who wishes to spare me the embarrassment of these repeated trips and to think of expedients to end the disputes which have arisen in the provinces between his people and mine. It would still be very agreeable to me if I saw the means of fulfilling His Royal Majesty's wishes by the cession of my domains to the Crown, in order to preserve me more in his royal affection. But that this affair should not be settled in my presence at a general Riksdag is what seems to me too equivocal a condition for me to easily consent to it, especially during the King's minority. Besides, the continuation of His Royal Majesty's friendship is so necessary and precious to me that, in order not to lose it, I will gladly do all that is possible and that does not lead my person to ruin: Vestigia me terrent. You yourself know, Sir, what trouble one has, and how much it costs to be paid in Sweden, and you are not unaware of the hassles through which it was necessary to go through to obtain the reimbursement of a few small sums, which in my domains had been advanced for the service of the King and the Crown. What would not happen if all the income assigned to me had to be solicited in the same way? The King's ordinances are very good, and such that neither in the present case nor in others I could complain about them, provided that they had the necessary effect, and that the obedience due to Prince demands it. This evil has obliged me several times to send my servants to insist on the execution of what the King had decided in my favour. After that, having been convinced by experience, moreover, that the best ordinances are either deferred, or limited and interpreted by the passion of each one so that it came of little use to me; necessity obliged me to take on the hard work myself, from which I would very much have liked to have been exempt. Nevertheless, no one can maintain that I ever traveled to Sweden, to the prejudice of the King and the Crown, nor that my intention was to deal with my particular affairs and what concerns my income with the Estates of the Realm and the subjects of His Royal Majesty, without first informing him and requesting his interposition. On this principle, if the plan that I had formed is taken otherwise than as a proof of my confidence in the King, I am certainly wronged a lot, besides that I feel deeply offended by the judgments of some, such as if I was neither able nor had the will to keep my royal word, and my strongest commitments. I flatter myself, however, that His Royal Majesty will be disillusioned with this article by a letter from my hand, which I sent him not long ago, and that by doing so he will be able to be entirely convinced of the sincerity of my feelings. His Royal Majesty will have noticed in my last proposal that I first asked for his consent for my return, and that I intended to deal only with things which were not prejudicial to the King and to the Constitutions of the Realm; on the contrary, of which the Crown would have the advantage, my aim being to arrange my economy and the income for the maintenance of my house in such a way, that in the future I could be better assured and no longer need to be a burden to the King with my presence, and by the commissions entrusted above to my officers.
If His Royal Majesty, my dear son, reflects on my kindness and on the obligation owed to me by the King his father, from whom His Royal Majesty and his royal household (may God bless a numerous suite of Kings) now receive the fruit. I have no doubt that His Royal Majesty no longer finds it fair to maintain me in the enjoyment of what was reserved for me after my abdication, and which is very small, in comparison with all that I have left, than to insist on ceding everything to the Crown, and wanting me to make my maintenance even more precarious than in the past.
In the present situation it will be more convenient for the King to let me enjoy my lands and income according to the literal meaning of the solemn act, and to give my property to the estate as I see fit, than to pay the annuities himself annually and in the terms set.
His Royal Majesty would give me a more obvious mark of his benevolence if he only wanted to forbid any encroachment on the lordships which are granted to me, and to order that my officers and intendants no longer be troubled in the recovery of my denials. You can assure the King in my name that if that which has been stipulated is religiously observed and that no breach is made, neither I nor my servants will ever come to disturb His Royal Majesty over the article of my interests; on the contrary, all my care will lead to me behaving in a way that His Royal Majesty will continue his friendship and the support that the King his father has authentically asked him to give me. With that, Sir, I pray God that He may have you in His holy protection. Hamburg, November 20/30, 1666.
Kristina Alexandra.
J. Gammal.
Above: Kristina.
Above: Governor General Seved Bååth.
No comments:
Post a Comment