Source:
Svenska riksrådets protokoll XIII: 1649, pages 351 to 360, published by Severin Bergh, 1912
The council meeting of the previous day is here:
The 700th post on this blog!
The council meeting:
Den 27 Februarij var åter Kongl. M:t in Senatu medh Rijckz-Marsken, Rijckz-Ammiralen, Rijckz-Skattmästaren Her Gustaf Horn, Her Matthias Soop, Her Åke Axellsson, Her Erich Ryningh, Her Knut Posse, Her Lars Kagg, Her Thure Sparre, Her Erich Gyldenstierna, Her Sevedh Bååt, Her Bengt Skytte och Her Åke Hansson Ulfsparre.
Tå frågade och tillsporde K. M:t Rijckzens Rådh, om dee hade öfverlagdt then för detta ventilerade saken sin emellan och communiceradt then i lijka måtto medh Rijckz-Cantzleren, som dagen tillförenne var aftalt.
Feltherren gaf till svar, att dee hade i går effter middagen varit theröfver tillhopa hoos Rijckz-Cantzleren och funnet under sigh gott at råda H. M:t till taga saken i vijdare betänckiande, effter den vore af synnerligh stoor conseqventie, och börde hafva längre tijdh at deliberera häröfver. Så vore och otta Rijckzens Rådh nu borto, 5 i Tysklandh och tree i Finlandh, uthi K. M:ts och rijckzens tienst, medh hvilke man och theröfver först borde communicera.
K. M:t meente, at och svåre saker äro debatterade och resolverade, tå alle Rijckzens Rådh icke hafva varit tillhopa; allegerade för exempell, at på Rijckzdagen, som hölts anno 1627, när om H. M:ts succession till rijket slöts, vore inthet alle Rijckzens Rådh tillstädes, och at Ständerne tå then saken högt adprehenderadhe.
Feltherren: »Rijckzens Rådh och Ständerne höllo tå öfverflödigt at opreppa det, som förr var i rijckzens beslut bevilliat; men aldrigh disputerade the då om H. M:ts persohn.«
Rijckz-Skattmästaren: »Aldrigh är een så vichtigh saak resolveradt, medh mindre alle Rijckzens Rådh hafve varit tillstädes.«
Drotningen: »Jagh bekänner denne vara een stoor saak, och ingen vichtigare nyligen hafva varit före.« Men ther närvarande Rijckzens Rådh och Rijckzens Ständer det funne gott, meente H. M:t ingen frånvarande borde disputerat. »Det står i regeringzformen och ridderhusordningen, at den, som icke kommo tillstädes, hafve förlorat sitt votum. Jagh hafver kallat dem alle hijt till Rijckzdagen, men dee kunne inthet komma för deres tienst skuldh.«
Her Matthias Soop: »När dee 5 höge embeten uthvaldes, då skrefs derom alle frånvarande Rijckzens Rådh till per expressum, att dee gofvo deri deres betänckiande, huru mycket mehr är det nödigt i denne saken.«
K. M:t meente, at nu äfven så väll kunde saken debatteras, som när dee tillstädes vore, och communicera dem sedan beslutet, at dee gofve sit betänckiande häröfver. »Sedan kunde man på chröningen saken vijdare confirmera och autorizera.« Badh dee ville sigh vijdare uthlåta theruthinnan.
Feltherren: »Det är quæstio, om vij kunne råde E. M:t härtill, eller om E. M:tt vill propria authoritate det ställa i värcket och genomdrifva. Det förre är vår plicht.«
Taaltes härvidh obiter, om nogre ordh skulle vara dagen tillförenne i Rådet fälte, som vore numehre res inthet integra, at holla tillbakar communicationen medh Ständerne, sedhan H. M:t hade sigh emoot dem uthlåtet öfver Hertigens succession till rijket. Men hvadh sielfve saken anlangade, refererade Feltherren, at Rijckz-Cantzleren hade i går påmint, det Kongl. M:t hade i sit handbref till Feltmarskalcken Her Wrangell rördt emoot honom om echtenskapet; och det hafver så mycket opererat, at allom i armeen var Hertigens persohn behageligh. Skulle det nu tages ett annat expedient före, torde det förandra Hertigens credit och respect.
Kongl. M:t: »Jagh rörde nogot therom i mit bref till Feltmarskalcken, men lijckväll så caute, att jagh icke är thervidh bunden, som conceptet än skall uthvijsa«; och trodde H. M:t inthet, at det skulle försvaga Hertigens credit, at han blifver declarerad till regni successor effter H. M:ts dödh. Det hugnade H. M:t, at Rickzens Rådh alle i går hade sagt och contesteradt, att om H. M:t nogot dödeliget vedkomme, då hade dee allena sitt öga på Hertigen.
Feltherren: »Det är alles vår meeningh, och hafve i K. M:ts minorennitet aldrigh annars drifvit, än at K. M:t skulle lämbnas sin frije villie till giffta sigh och taga hvem H. M:t behagade.« Tå var och om Hertigh Carls persohn nogre gånger talat, men icke publicerat, at H. M:t ingen förfångh skee motte till sitt frije samtycke. Ropade åther opp, att quæstio är, om Rijckzens Rådh skole råda K. M:t dertill, och serdeles at communicera denne saken medh Ständerne. »Det kan lyckas och misslyckas.«
K. M:t: »Det kan och ett gott consilium misslyckas«, och derföre moste och kunde hvarcken K. M:t eller nogon af Rijckzens Rådh den olyckan imputeras. »Man moste sij på intentionen och inthet på eventen.«
Feltherren: »Konungh Johan brachte saken så vidt, att hans sohn Sigismundus blef Konungh i Pohlandh; då var det alt gott, men sedan när det misslyckades, gaf han Rickzens Rådh skulden, at dee hade rådt honom dertill, och derföre lät inmahna och sättia dem i håhlet här på Stockholm.«
K. M:t badh, at ingen ville fatta dee tanckarne om sigh, uthan försäkra sigh om H. M:t till alt gott, säkert och oprichtigt. Konungh Johans och K. M:ts consilia och deres intention voro inthet lijka och enahanda. Och för H. M:ts skuldh skulle aldrigh nogon blodzdråpe här i rijket uthgiutas. Badh Rijckzens Rådh elliest ville tala fritt i denne saken och säija hvar sin meeningh och svar, serdeles om man skall proponera saken Rijckzens Ständer eller eij, effter som hvar hade sitt votum fritt till uthtala.
Deropå sade hvar sitt votum.
Her Åke Hansson Ulfsparre hölt rådeligst vara, at denne saken motte opskiutes till näste rijckzdagh, och i midler tijdh betänckia sigh om alle dee saker, som vidh een så vichtigh saak böre tagas i acht.
Her Bengt Skytte hölt inthet orådeliget, at man nu togo Ständernes betänckiande, proponerade och recommenderade denne saken såsom een tingh, therom K. M:t bär en stoor åhuga, och therigenom rijket märckeligen kan försäkras; »i midler tijdh kunde man öfverläggia conditionerne och communicera medh Hertigen therom, men på chröningen in specie fulbordade saken; om vij nu icke generaliter communiceradhe thette Ständerne, vore mycket farliget för rijket. Och när vij nu äre eense medh K. M:t, skole vij kunne giöra dee bäste conditiones för oss. Men framdeles ther K. M:t blefve dödh, skulle successor kunne præscribera oss conditiones, och serdeles Hertigen, sedan han hade hafft armeens och peupelessens adfection och tillopp. Vij hafve ingen stoor adell, som Pohlen hafver, eij heller starcke städer, som andre konungerijken, at förlåta oss och lijta på.« Allegerade och, at Henricus IV medh een lijten armee kom dertill, tvingade Franckrijke och belägrade Paris.
Feltherren meente, at desse skähl äre af ringa värde, och i synnerheet förlade det exemplet om Henricus IV, och at han blef medh macht tilbaka drefven från Paris och hade inthet fådt chronan, om han icke hade blefvet papist.
Rijckz-Ammiralen: »Dee, som komma effter oss, äre inthet af den humor alle, som vij äre; och derföre vore gott, att nu giordes dermedh een richtigheet. I går sade vij alle, at vij effter Drotningens dödh hafve ett öga på Hertigh Carls persohn.«
Her Sevedh Bååth: »Det skulle inthet skada eller fahra vara at nu proponera detta Ständerne, men differera slutet till näste rijckzdagh; i midler tijdh kan K. M:t medh Rijckzens Rådh betänckia sigh om conditionerne, och huru H. M:t kan försäkra sigh Hertigen och Ständerne på bäste sätt och uthan hvars och eens förfångh.«
Her Erich Gyllenstierna: Saken går öfver hans förståndh; hölt dogh, at hon kunde medh Ständerne communiceras, effter medh uthskåtet är derom begynt at tractera, men icke sluta denne gången, uthan fullkomblige aftalet låta skee på näste rijckzdagh.
Her Thuro Sparre fann inthet orådeliget, at man nu nogorlunda communicerade theröfver medh Ständerne eller uthskåtet, på det dee kunde betänckia sigh härom till näste rijckzdagh; i midler tijdh låte det förnimma Hertigen och spöria, om han dermedh vore content, och göra alle dertill nödige saker färdige.
Her Lars Kagg hölt bättre, at man kunde hafva medh thenne communicationen fördragh, effter saken är vichtigh och tridieparten af Rijckzens Rådh frånvarande.
Her Knut Posse rådde, at denne saken motte opskiutas till näste rijckzdagh eller chröningh, at i midler tijdh öfverläggia saken vijdare, och tagas deres betänckiande här uthi, som borto ähre af Rijckzens Rådh.
Her Erich Ryningh önskade af hiertat, at alt motte gå väl af uthi denne högvichtige saken, »och fordras derföre ett moget betänckiande för K. M:ts högheet och rijckzens interesse skuldh«; det fruchtade han, at konungerijket sattes i stoor fahra, om K. M:t eller Hertigen icke fingo barn; önskade och i det fallet at K. M:t skulle afgå uthan lijfzerfvingar, at Hertigen icke allenast måtte dertill framdeles komma, uthan och blifva af Gudhi beskärt medh lijfzerfvingar, och sågo han medh dee andre ingen, som närmare dertill vore ähn Hertigen. »Men så hafver denne saken elliest ett fahrliget uthseende: mongen skulle tänckia, at der vij till denne successionen nu ville skrijda, och Ständerne deraf sporde, at K. M:t inthet ville giffta sigh, skulle thet hoos mången gifva andre tanckar och sorgh.« Derföre hölt han bäst at hafva denne gången fördragh att communicera dette Ständerne. Och hvadh skedt vore säija allenast vara talat discursvijs och till at kasta dem nogot på bordet, theröfver the kunde betänckia sigh. Och effter denne saken ginge hele rijket ahn, kunde H. M:t i nogre stunder inthet dertill resolvera. »Nu äre fuller Ständerne här, men icke månge från hvar provincie, icke öfver 3 från Södermanlandh, ifrån Finlandh och mächtogh få; dernäst äre Ingermannelandh, Liflandh och Esthlandh; dee plåga fuller inthet till Rijckzdagen förskrifvas, men moste dogh häraf nogot vetta, effter dee moste hafva een herre, fast dee icke komma på Rijckzdagen.«
Feltherren påminte hervidh, at Räfvell stadh aldrigh ville sväria Konungh Johan, mädan och så länge Konung Erich var i lifvet och fängzligh.
Her Åke Axelsson var af samma meeningh som Her Erich Ryningh, at Ständerne skulle lätteligen tänckia, när dee höra af Hertigh Carls succession, förtvifla dee om echtenskapet; rådde man skulle differera communicationen medh Ständerne denne gången.
Dervidh påminte Kongl. M:t, at successionen inthet hindrar gifftermåhlet, uthan kunde man finna flere fundamenta till försäkra rijket, ju bättre det voro.
Her Matthias Soop lofvade Hertigens persohn och store qvaliteter, och at ingen tviflade therom, at han ju motte och kunde succedera H. M:t i chronan. Men ther man ville thette nu proponera Ständerne, meente han, at Hertigen finge vetat och blefve malcontent; badh at det motte differeras till näste rijckzdagh.
Her Gustaf Horn var och af samme meningh, at opskiutat till bättre lägenheet och betänckiande, och at det inthet måtte proponeres Ständerne, uthan per occasion allenast röra härom emoot uthskåtet, såsom ther nogon fahra skulle yppa sig, och K. M:t nogot dödeliget vederfahras, om då icke een saak vore, at man in eventum tänckte på Hertigh Carll, at han skulle blifva successor till chronan, och det alt per occasion. Det hölt han och vara Hans F N:de säkrast och reputerligst hoos allom, och mehre conservera Hans F. N:des respect och credit hoos armeen.
Rijckz-Skattmästaren recommenderade Hertigh Carls persohn högt, och såsom capabel och meriterad till at alle motte kasta ögat opå till rickzens succession, efftersom Hans F. N:de 1. vore af K. M:ts blodh född, 2. här i rijket född och optuchtat, 3. är af vår religion, 4. hafver alles applausum, 5. hafver armeen i händer, och 6. hafver giordt och vijdare giör sigh meriteradh af chronan. Men effter gifftermåhlets uthslagh och successionens bevillielse synes vara af fahrligh conseqventz och gifver Hertigen ringa respect och credit hoos soldatescan, serdeles ther nogon skada och olycka på komme, ty hölt han vara bäst at låta bestå den saken till näste rickzdagh, tå alle Ständer kunde tillhopa komma, och skrifvas till dee frånvarande af Rijckzens Rådh, at dee gifva häri sitt betänckiande, och i midler tijdh kunde saken så mycket bättre öfverlägges.
Rijckz-Ammiralen: Effter K. M:t hafver optäckt Rijckzens Rådh sin loflige intention om rijckzens regeringh in omnem eventum och förr inthet thet ringeste communiceradt medh Rijckzens Rådh härom, så hade han väll förnummet, at Rijckzens Rådh gerna hade sedt, at dee hade kunnat denne gången blifva befrijade medh denne resolutionen, på det ingen skuldh Rijckzens Rådh påbördes skulle, ther thenne saken annorlunda än väll skulle uthslå. Men effter det nu så vidt är kommet, at fast alle vetta deraf, så meente han, at det kan inthet annars vara [än] at der Fursten skall declareres till regni successorem, så moste ju Ständerne deraf veta; men heemställe K. M:t modum, på hvadh sätt och huru vidt det skee skall, men serdeles at remonstrera Ständernes uthskått, at denne saken vill hafva tijdh at betänckas, förmana dem till at öfverläggia saken om een successore in eventum och förvissa dem på een vijss tijdh, at denne saken skulle dem vijdare blifva förestält. Då och till den tijden kunde och Hertigen sielff heemkomma, och medh honom tracteres öfver ett och annat, som hele denne saken angår.
Feltherren oprepade hvadh i förre conferencer var förelupet, och var Hans Ex:s votum, at det vore till befahra, om man nu strax in puncto skulle låta blifva detta förslaget om successore rychtbahrt hoos Ständerne; men heller at man emoot Ständernes uthskått önskade, at theres begäran medh echtenskapet kunde vinna sin framgångh, som Gudh täckes och när Gudh så skickar sinnen härtill, och at Hennes M:t ville både på detta så väll som andre medell vara betänckt till at försäkra rijket. Badh at H. M:t ville låta sigh behaga, at denne saken ähn till bättre fram och een viss tijdh blefve oppehollen, och kunde man i midler tijdh henne öfverläggia vijdare medh Rijckzens Rådh, huru saken på een säker och reputerligh foot för H. M:t och Chronan vore till att rätta; hoppades vist och inthet tviflade, at H. F. N:de tå skulle blifva declareradt till successorem regni. Men at directe säija, at H. M:t ingen lust hade till at giffta sigh, thet hölt Feltherren mycket betänckeliget, uthan säija Ständerne sigh vele taga hele denne saken i vijdare betänckiande och framdeles, när den tijden kommer, då säija sigh vara kommen på detta förslaget om successionen, och i så måtte och medh så mycken bättre fogh då declinera echtenskapet.
Sedan nu alle närvarande Rijckzens Rådh hade sagt deres vota, förhölt H. M:t dem igen, at det var H. M:t nogot ledt förnimma, thet thenne saken skulle vara nogot vijdare kommen, ähn det hade varit dem kärt, och denne K. M:ts proposition icke hafver varit dem behageligh. Men effter K. M:t nu hade hört deres skähl härtill, så ville K. M:t säija sine häremoot. Nembligen 1. at H. M:t hade i 3 åhr tänckt häropå, och ingen dagh låtet gå förbij, der H. M:t icke hade betänckt denne saken; bekänner den vara af stoor och högh consideration, men sijr inthet hvadh det skulle skada, men communicerade den medh Ständernes uthskått. Ty man hade altijdh i förre konungars tijdher uthi så vichtige saker in antecessum præparerat animos Statuum till det, som derefter skulle tagas ett vist slut uthi. Således hafver man altijdh lagdt fundamenta till höga resolutioner. Samme vägh hafve förre konungar, K. M:ts Her fader och Regeringen i sin tijdh insisteradt. Danske kriget blef och Ständerne communiceradt 2 år förr än det angick; samme foot gingo och nu H. K. M:t opå, icke at man äfven behöfde fordra endtligh beskedh häropå, uthan engagera och incaminera saken nogot närmare. 2. Hvadh anlangar at then saken inthet borde communiceras Ständerne, förr än H. M:t hade resolverat till echtenskapet, item hvadh fahran af successionens uthspridningh och tanckarne hoos folcket vidkommer, så hafver H. K. M:t inthet funnet de tempore härtill nogot derom röra, uthan sedan Ständerne begynne pressa H. M:t så hårt dermedh, moste och H. M:t begynne nogot offendtligen therom at tala och röra; och är K. M:t aldeles i den meningen, at detta förslaget om successionen och opskofvet af echtenskapet inthet lärer förorsaka hoos Ständerne nogon conseqventie eller sorgh. Ty der Hertigen antages till successorem, får folcket deraf heller den tancken, at K. M:t ingen annan tager än Hertigh Carll, som till successorem declareres. »Och täncka alle, at jagh medh mit giftermåhl giffter och sielfve staten medh. Sedan är inthet undra opå, at man tager den in consilium och participationem successionis, som man vill hafva, uthan fast mehre undran värdt, ther man honom theraf uthslöte. Ty der jagh medh Hertigh Carll vore förlofvadh, kunde jagh ingens nytta högre och medh mindre andre folcks förundran befordra ähn Hertigens, serdeles at jagh giorde den till successorem, som jagh ville lefva och döö medh. 3. Hvad misscrediten i armeen anlangar, så är jagh i den meeningen, at denne successionssaken skall giöra Hertigen mehre respect och credit; ty alle varde tänckiandes, at Hertigen blifver deres herre medh tijden, och skall hvar sökia till at ähra och lyda honom, och är fördenskuldh denne ratio mehr pro ähn contra me. 4. Så säger jagh för eder och ingen annan, at jagh inthet vill giffta migh; och om jagh skulle giffta mig, så vill jagh dogh inthet förstå dertill och taga Hertigh Carll, förr än han om successionen vore försäkrat. Ty hans hopp dertill vill jagh inthet sättia på eens annars discretion, och äre dee lofordh och beröm, honom gifves, allenast complementer, när denne saken och försäkringen om successionen icke bekräftas medh bref och segell. Hvem veet och, om våre barn blifva så sinnade, som vij ähre nu. Och at jagh nu proponerar thetta, är alt in eventum, så frampt jagh afgår uthan barn; och der han medh nogon annan gemåhl fingo barn, tå är det säkrare, at två, såsom mine och Hertigens barn, blifva om regementet trätande än 20 eller 100 andre. 5. Anlangande regeringzformen, så är den rättat på een Konungh och interimsvijs giordh, till des een Kungh blefve myndigh, eller huru värcket skulle föras, när Konungen är uthanlandz; är af ingen Konungh underskrifven; så äre och monge saker deri impracticable; och i een summa regeringzformen är inthet säkert och fast fundament at gå effter. — Såsom nu thesse tanckar om (och?) sagor om gifftermåhlet, såsom och om successionen till rijket löpa af och till iblandh folcket, så tycker migh inthet skulle skada, ther I icke finne thet heelt orådeliget, at man talade härom nogot medh uthskåtet, proponera[n]des dem, om icke nyttigt vore, at man in omnem eventum eligeradhe Hertigh Carll till regni successorem; dör jagh i den stat jagh nu är, tå kunde både Hertigen och rijket vara försäkrat på alle fall. Ständerne motte tagat allenast i betänckiande, men ville the och thertill nu denne gången resolvera, så skadde thet och inthet. Nogre af Rijcksens Rådh äre fuller borto, men hvadh præsentes och Ständerne concluderadhe i thenne saken, borde stå immobelt. Ty hvadh som beslutes i så månges närvarelsse, thet moste holles fast och aldrigh rygges. Nu är een rijckzdagh, och hvadh slutes, moste vara giltigt. Täncke Ständerne, at jagh aldrigh giffter migh, så kan man dem den opinionen betaga; och elliest försvinner detta temporis lapsu af sigh sielff. Jagh säge ganska gerna, at jagh kunde persvadera Rijckzens Rådh, at dee gofvo sitt samtycke häruthinnan; vore det dem icke emoot, ville jagh i morgon sammankalla uthskåtet af Ständerne.« Badh dee ville uthan passion öfverväga hoos sigh sielf, om nogre kraftigere skähl skole kunna finnas än desse H. M:t hade andraget.
Feltherren: »Min intention hafver varit at inthet ogilla H. K. M:ts godha omsorgh, derigenom H. M:t söker till försäkra rijket in eventum om een viss successore. Men migh är det oförmodeliget förekommet i denne hastigheet. Kongl. M:t hafver öfverlagdt det i 3 åhr hoos sigh; hade H. M:t behagat een monadh eller 2 förr Rijckzdagen at öfverläggia denne saken medh Rijckzens Rådh, tå hade man hafft tijdh at betänckat; nu effter tijden är kort, kommer oss besvärliget at nu säija mehre härtill, ähn vij hafve sagdt och giordt. Men effter K. M:t är af den resolutionen at proponera denne saken Ständerne, kunne vij fuller der inthet emootsäija. Men det vij hafve sagdt, det äre våre rådh, som vij hafve effter vår plicht häri most säija.« Dertill medh och, effter K. M:t allaredo hafver så vidt optäckt det med Ständerne, så kunne och Rijckzens Rådh inthet sättia sigh deremoot eller förandrat; hade lijckväll helst sedt, at det hade blefvet först medh Rijckzens Rådh öfverlagdt; men effter det är fast rychtbart, och fåfängt at consultera ex post facto och sedan K. M:t hade denne saken communiceradt medh uthskåtet, trodde han det skulle föga skada, man talade medh uthskåtet nogot härom, när man icke komme till nogot slut deruthi. Hvadh härtill vore talt, vore inthet skedt till H. M:ts præjuditz, uthan at det motte skee desto bättre och medh deres vettskap, som vederborde. »Ty det är bäst, at man medh gott betänckiande företager een saak, och när den är sluten, gör deri så mycket möijeliget ähr, men ställer uthgången alt i Gudz handh.« Om nu dee andre Rijckzens Rådh äre af samme meeningh, det ställer han till deres uthsago.
Dee andre af Rijcksens Rådh mehrendeels sade sigh dertill consentere, men inthet kunne dertill stort råda.
Kongl. M:t tackade dem, at dee ville dertill bevillia, thet H. M:t motte communicerat med uthskåtet af Ständerne. Sade derhoos, at det inthet vore K. M:tz meningh, at man nu skulle endtligen och heelt sluta denne saken; men at hon motte publiceras, drager H. M:t inthet betänckiande uthi, förmenandes dette inthet hindra gifftermåhlet.
Feltherren önskade omsijder, at alt thetta consiliumet och rådslaget måtte få vara protocollerat, att man deraf må sij, at om i framtijden nogon fahra häraf kommo, Rijkzens Rådh tå motte vara endskylladhe, at dee hade rådt H. M:t till det dee viste vara H. M:t och fäderneslandet nyttigt, och dem sådant icke tillräcknas motte.
Hennes M:t talade sedan och endtligen om sit gifftermåhl, som kunde man väll försäkra sigh, at H. M:tz ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H. M:t nu står och är uthi. Men om H. M:t ville giffta sigh och taga Hertigh Carll, tå ville ock skulle H. M:t aldrigh tagan, förr än han vore declareradh regni successor.
Feltherren: »Vij hafve nu sagt i hele saken våre argumenta. Ett hafve vij förgåtet, om Kongen i Pohlen, at honom skall märckeligen förtryta, när han hörer K. M:t hafve giordt een successorem; ty förre konungar i Pohlen hafve giordt den proposition at dee motte komma dertill, när K. M:t affölle uthan lijfzerfvingar.«
Kongl. M:t förmeente, at härigenom afskäres Pohlen all spes att komma till rijket. »Ty så länge han sijr jagh är den endeste successor, hafver han nogot hopp, men sedan successor är in certo, inthet.«
Beslöts endtligen i hufvudsaken, at i morgon skulle uthskåtet opkalles af Adelen, Präster- och Borgerskapet, dee som i går och förleden torsdagh voro såsom uthskåt hoos Hennes K. M:t om gifftermåhlet.
With modernised spelling:
Den 27 februari var åter Kungliga Majestät in Senatu med Riksmarsken, Riksamiralen, Riksskattmästaren, Herr Gustaf Horn, Herr Matthias Soop, Herr Åke Axelsson, Herr Erik Ryning, Herr Knut Posse, Herr Lars Kagg, Herr Thure Sparre, Herr Erik Gyllenstierna, Herr Seved Bååth, Herr Bengt Skytte och Herr Åke Hansson Ulfsparre.
Då frågade och tillsporde Kungliga Majestät Riksens Råd om de hade överlagt den förr detta ventilerade saken sinsemellan och kommunicerat den i lika måtto med Rikskanslern, som dagen tillförne var avtalt.
Fältherren gav till svar att de hade igår eftermiddagen varit däröver tillhopa hos Rikskanslern och funnit under sig gott att råda Hennes Majestät till taga saken i vidare betänkande, efter den vore av synnerlig stor konsekventie och borde hava längre tid att deliberera häröver. Så voro ock åtta Riksens råd nu borto, 5 i Tyskland och tre i Finland uti Kungliga Majestäts och Riksens tjänst, med vilka man ock däröver först borde kommunicera.
Kungliga Majestät mente att ock svåra saker äro debatterade och resolverade då alla Riksens Råd icke hava varit tillhopa; allegerade för exempel att på Riksdagen som höllts anno 1627, när om Hennes Majestäts succession till riket slöts, vore inte alle Riksens Råd tillstädes, och att Ständerna då den saken högt apprehenderade.
Fältherren: »Riksens Råd och Ständerna höllo då överflödigt att upprepa det som förr var i Riksens beslut beviljat, men aldrig disputerade de då om Hennes Majestäts person.«
Riksskattmästaren: »Aldrig är en så viktig sak resolverad med mindre alla Riksens råd hava varit tillstädes.«
Drottningen: »Jag bekänner denna vara en stor sak, och ingen viktigare nyligen hava varit före.«
Men där närvarande Riksens råd och Riksens Ständer det funne gott, mente Hennes Majestät ingen frånvarande borde disputerat.
»Det står i Regeringsformen och Riddarhusordningen att den som icke komme tillstädes have förlorat sitt votum. Jag haver kallat dem alla hit till Riksdagen, men de kunde inte komma för deras tjänsts skull.«
Herr Matthias Soop: »När de 5 höga ämbeten utvaldes, då skrevs därom alla frånvarande Riksens råd till per expressum att de gåve däri deras betänkande huru mycket mer är det nödigt i denna saken.«
Kungliga Majestät mente att nu ävensåväl kunde saken debatteras som när de tillstädes voro och kommunicera dem sedan beslutet att de gåvo sitt betänkande häröver.
»Sedan kunde man på kröningen saken vidare konfirmera och autorisera.«
Bad de ville sig vidare utlåta därutinnan.
Fältherren: »Det är quæstio om vi kunne råda Eders Majestät härtill eller om Eders Majestät vill propria authoritate det ställa i verket och genomdriva. Det förra är vår plikt.«
Taltes härvid obiter om några ord skulle vara dagen tillförne i Rådet fällte som vore numera res inte integra att hålla tillbakar kommunikationen med Ständerna sedan Hennes Majestät hade sig emot dem utlåtit över hertigens succession till Riket.
Men vad själva saken anlangade, refererade fältherren att Rikskanslern hade igår påmint det Kungliga Majestät hade i sitt handbrev till fältmarskalken herr Wrangel rört emot honom om äktenskapet; och det haver så mycket opererat att allom i armén var hertigens person behaglig. Skulle det nu tagas ett annat expedient före, torde det förändra hertigens kredit och respekt.
Kungliga Majestät: »Jag rörde något därom i mitt brev till fältmarskalken, men likväl så caute att jag icke är därvid bunden, som konceptet än skall utvisa«; och trodde Hennes Majestät inte att det skulle försvaga hertigens kredit att han bliver deklarerad till regni successor efter Hennes Majestäts död. Det hugnade Hennes Majestät att Riksens råd alla igår hade sagt och kontesterat att om Hennes Majestät något dödligt vidkomme, då hade de allena sitt öga på hertigen.
Fältherren: »Det är allas vår mening, och have i Kungliga Majestäts minorennitet aldrig annars drivit än att Kungliga Majestät skulle lämnas sin fria vilje till gifta sig och taga vem Hennes Majestät behagade.«
Då var ock om hertig Karls person några gånger talat, men icke publicerat, att Hennes Majestät ingen förfång ske måtte till sitt fria samtycke. Ropade åter upp att quæstio är om Riksens råd skole råda Kungliga Majestät därtill, och särdeles att kommunicera denna saken med Ständerna.
»Det kan lyckas och misslyckas.«
Kungliga Majestät: »Det kan ock ett gott konsilium misslyckas«, och därföre måste och kunde varken Kungliga Majestät eller någon av Riksens Råd den olyckan imputeras. »Man måste se på intentionen och inte på eventen.«
Fältherren: »Konung Johan bragte saken så vitt att hans son Sigismundus blev konung i Poland; då var det allt gott, men sedan när det misslyckades, gav han Riksens Råd skulden, att de hade rått honom därtill, och därföre lät inmana och sätta dem i hålet här på Stockholm.«
Kungliga Majestät bad att ingen ville fatta de tankarna om sig, utan försäkra sig om Hennes Majestät till allt gott, säkert och uppriktigt. Konung Johans och Kungliga Majestäts consilia och deras intention voro inte lika och enahanda, och för Hennes Majestäts skull skulle aldrig någon blodsdroppe här i riket utgjutas. Bad Riksens Råd eljest ville tala fritt i denna saken och säga var sin mening och svar, särdeles om man skall proponera saken Riksens Ständer eller ej, eftersom var hade sitt votum fritt till uttala.
Däruppå sade var sitt votum.
Herr Åke Hansson Ulfsparre höllt rådligast vara att denna saken måtte uppskjutas till nästa Riksdag, och emellertid betänka sig om alla de saker som vid en så viktig sak böra tagas i akt.
Herr Bengt Skytte höllt inte orådligt att man nu toge Ständernas betänkande, proponerade och rekommenderade denna saken såsom en ting därom Kungliga Majestät bär en stor åhåga, och därigenom riket märkligen kan försäkras.
»Emellertid kunde man överlägga konditionerna och kommunicera med hertigen därom, men på kröningen in specie fullbordade saken; om vi nu icke generaliter kommunicerade detta Ständerna, vore mycket farligt för riket. Och när vi nu äro ense med Kungliga Majestät, skole vi kunna göra de bästa conditiones för oss.
Men framdeles där Kungliga Majestät bleve död, skulle successor kunna preskribera oss conditiones, och särdeles hertigen, sedan han hade haft arméns och pöbelsens affektion och tilllopp. Vi have ingen stor adel som Polen haver, ej heller starka städer som andra konungariken, att förlåta oss och lita på.«
Allegerade ock att Henricus IV med en liten armé kom därtill, tvingade Frankrike och belägrade Paris.
Fältherren mente att dessa skäl äro av ringa värde och i synnerhet förlade det exemplet om Henricus IV och att han blev med makt tillbakadriven från Paris och hade inte fått kronan om han icke hade blivit papist.
Riksamiralen: »De som komma efter oss äro inte av den humör alla som vi äro, och därföre vore gott att nu gjordes därmed en riktighet. Igår sade vi alla att vi efter drottningens död have ett öga på hertig Karls person.«
Herr Seved Bååth: »Det skulle inte skada eller fara vara att nu proponera detta Ständerna, men differera slutet till nästa Riksdag; emellertid kan Kungliga Majestät med Riksens Råd betänka sig om konditionerna och huru Hennes Majestät kan försäkra sig hertigen och Ständerna på bästa sätt och utan vars och ens förfång.«
Herr Erik Gyllenstierna: Saken går över hans förstånd; höllt dock att hon kunde med Ständerna kommuniceras, efter med utskottet är därom begynt att traktera, men icke sluta denna gången, utan fullkomliga avtalet låta ske på nästa Riksdag.
Herr Thure Sparre fann inte orådligt att man nu någorlunda kommunicerade däröver med Ständerna eller utskottet, på det de kunde betänka sig härom till nästa Riksdag; emellertid låta det förnimma hertigen och spörja om han därmed vore kontent och göra alle därtill nödiga saker färdiga.
Herr Lars Kagg höllt bättre att man kunde hava med denna kommunikationen fördrag, efter saken är viktig och tredjeparten av Riksens Råd frånvarande.
Herr Knut Posse rådde att denna saken måtte uppskjutas till nästa Riksdag eller kröning, att emellertid överlägga saken vidare och tagas deras betänkande häruti som borto äro av Riksens Råd.
Herr Erik Ryning önskade av hjärtat att allt måtte gå väl av uti denna högviktiga saken, »och fordras därföre ett moget betänkande för Kungliga Majestäts höghet och Riksens intresses skull«; det fruktade han, att konungariket sattes i stor fara om Kungliga Majestät eller hertigen icke finge barn.
Önskade ock i det fallet att Kungliga Majestät skulle avgå utan livsärvingar att hertigen icke allenast måtte därtill framdeles komma, utan ock bliva av Gudi beskärd med livsärvingar, och sågo han med de andra ingen som närmare därtill vore än hertigen.
»Men så haver denna saken eljest ett farligt utseende. Mången skulle tänka att där vi till denna successionen nu ville skrida, och Ständerna därav sporde att Kungliga Majestät inte ville gifta sig, skulle det hos mången giva andra tankar och sorg.«
Därföre höllt han bäst att hava denna gången fördrag att kommunicera detta Ständerna, och vad skett vore, säga allenast vara talat diskursvis och till att kasta dem något på bordet, däröver de kunde betänka sig. Och efter denna saken ginge hela riket an, kunde Hennes Majestät i några stunder inte därtill resolvera.
»Nu äro fuller Ständerna här, men icke många från var provincie, icke över 3 från Södermanland, ifrån Finland ock mäktig få; därnäst äro Ingermanland, Livland och Estland. De pläga fuller inte till Riksdagen förskrivas, men måste dock härav något veta, efter de måste hava en herre, fast de icke komma på Riksdagen.«
Fältherren påminte härvid att Reval stad aldrig ville svärja konung Johan, medan och så länge konung Erik var i livet och fängslig.
Herr Åke Axelsson var av samma mening som herr Erik Ryning, att Ständerna skulle lättligen tänka, när de höra av hertig Karls succession, förtvivla de om äktenskapet; rådde man skulle differera kommunikationen med Ständerna denna gången.
Därvid påminte Kungliga Majestät att successionen inte hindrar giftermålet, utan kunde man finna flera fundamenta till försäkra riket, ju bättre det vore.
Herr Matthias Soop lovade hertigens person och stora kvaliteter och att ingen tvivlade därom att han ju måtte och kunde succedera Hennes Majestät i kronan. Men där man ville detta nu proponera Ständerna, mente han att hertigen finge vetat och bleve malkontent; bad att det måtte differeras till nästa Riksdag.
Herr Gustaf Horn var ock av samma mening att uppskjutat till bättre lägenhet och betänkande, och att det inte måtte proponeras Ständerna, utan per occasion allenast röra härom emot utskottet såsom, där någon fara skulle yppa sig och Kungliga Majestät något dödligt vederfares, om då icke en sak vore att man in eventum tänkte på hertig Karl, att han skulle bliva successor till kronan, och det allt per occasion. Det höllt han ock vara Hans Furstliga Nåde säkrast och reputerligaste hos allom och mera konservera Hans Furstliga Nådes respekt och kredit hos armén.
Riksskattmästaren rekommenderade hertig Karls person högt och såsom kapabel och meriterad till att alla måtte kasta ögat uppå till Riksens succession, eftersom Hans Furstliga Nåde 1. vore av Kungliga Majestäts blod född, 2. här i riket född och upptuktad, 3. är av vår religion, 4. haver allas applausum, 5. haver armén i händer, och 6. haver gjort och vidare gör sig meriterad av Kronan.
Men efter giftermålets utslag och successionens beviljelse synes vara av farlig konsekvens och giver hertigen ringa respekt och kredit hos soldateskan, särdeles där någon skada och olycka påkomme, ty höllt han vara bäst att låta bestå den saken till nästa Riksdag, då alla Ständer kunde tillhopa komma, och skrivas till de frånvarande av Riksens Råd att de give häri sitt betänkande, och emellertid kunne saken så mycket bättre överläggas.
Riksamiralen: Efter Kungliga Majestät haver upptäckt Riksens Råd sin lovliga intention om Riksens regering in omnem eventum och förr inte det ringaste kommunicerat med Riksens Råd härom, så hade han väl förnummit att Riksens Råd gärna hade sett att de hade kunnat denna gången bliva befriade med denna resolutionen, på det ingen skuld Riksens Råd påbördas skulle där denna saken annorlunda än väl skulle utslå.
Men efter det nu så vitt är kommet att fast alla veta därav, så mente han att det kan intet annars vara [än] att där fursten skall deklareras till regni successorem, så måste ju Ständerna därav veta; men hemställa Kungliga Majestät modum, på vad sätt och huru vitt det ske skall, men särdeles att remonstrera Ständernas utskott att denna saken vill hava tid att betänkas, förmana dem till att överlägga saken om en successore in eventum och förvissa dem på en viss tid att denna saken skulle dem vidare bliva föreställt. Då och till den tiden kunne ock hertigen själv hemkomma och med honom trakteras över ett och annat som hela denna saken angår.
Fältherren upprepade vad i förra konferenser var förelupet, och var Hans Excellens' votum att det vore till befara om man nu strax in puncto skulle låta bliva detta förslaget om successore ryktbart hos Ständerna, men hellre att man emot Ständernas utskott önskade att deras begäran med äktenskapet kunne vinna sin framgång, som Gud täckes och när Gud så skickar sinnen härtill, och att Hennes Majestät ville både på detta såväl som andra medel vara betänkt till att försäkra riket. Bad att Hennes Majestät ville låta sig behaga att denna saken än till bättre fram och en viss tid bleve uppehållen, och kunne man emellertid henne överlägga vidare med Riksens Råd huru saken på en säker och reputerlig fot för Hennes Majestät och Kronan vore till att rätta.
Hoppades visst och inte tvivlade att Hans Furstliga Nåde då skulle bliva deklarerad till successorem regni; men att directe säga att Hennes Majestät ingen lust hade till att gifta sig, det höllt fältherren mycket betänkligt, utan säga Ständerna sig vilja taga hela denne saken i vidare betänkande och framdeles, när den tiden kommer, då säga sig vara kommen på detta förslaget om successionen, och i så måtto och med så mycken bättre fog då deklinera äktenskapet.
Sedan nu alla närvarande Riksens Råd hade sagt deras vota, förhöllt Hennes Majestät dem igen att det var Hennes Majestät något lett förnimma det denna saken skulle vara något vidare kommen än det hade varit dem kärt och denna Kungliga Majestäts proposition icke haver varit dem behaglig. Men efter Kungliga Majestät nu hade hört deras skäl härtill, så ville Kungliga Majestät säga sina häremot.
Nämligen 1., att Hennes Majestät hade i 3 år tänkt häruppå och ingen dag låtit gå förbi där Hennes Majestät icke hade betänkt denna saken; bekänner den vara av stor och hög konsideration, men ser inte vad det skulle skada, men kommunicerade den med Ständernas utskott, ty man hade alltid i förra konungars tider uti så viktiga saker in antecessum preparerat animos Statuum till det som därefter skulle tagas ett visst slut uti.
Således haver man alltid lagt fundamenta till höga resolutioner. Samma väg hava förre konungar, Kungliga Majestäts herrfader och regeringen i sin tid insisterat. Danska kriget blev ock Ständerna kommunicerat 2 år förrän det angick; samma fot ginge ock nu Hennes Kungliga Majestät uppå, icke att man även behövde fordra ändlig besked häruppå, utan engagera och inkamminera saken något närmare.
2. Vad anlangar att den saken inte borde kommuniceras Ständerna förrän Hennes Majestät hade resolverat till äktenskapet, item vad faran av successionens utspridning och tankarna hos folket vidkommer, så haver Hennes Kungliga Majestät inte funnit de tempore härtill något därom röra, utan sedan Ständerna begynna pressa Hennes Majestät så hårt därmed, måste ock Hennes Majestät begynna något offentligen därom att tala och röra; och är Kungliga Majestät alldeles i den meningen att detta förslaget om successionen och uppskovet av äktenskapet inte lär förorsaka hos Ständerna någon konsekventie eller sorg, ty där hertigen antages till successorem, får folket därav hellre den tanken att Kungliga Majestät ingen annan tager än hertig Karl, som till successorem deklareres.
»Och tänke alla att jag med mitt giftermål gifter ock själva staten med. Sedan är inte undra uppå att man tager den in consilium och participationem successionis, som man vill hava, utan fast mera undran värt där man honom därav utslöte. Ty där jag med hertig Karl vore förlovad, kunne jag ingens nytta högre och med mindre andra folks förundran befordra än hertigens, särdeles att jag gjorde den till successorem som jag ville leva och dö med.
3. Vad misskrediten i armén anlangar, så är jag i den meningen att denna successionssaken skall göra hertigen mera respekt och kredit, ty alla varda tänkandes att hertigen bliver deras herre med tiden, och skall var söka till att ära och lyda honom, och är fördenskull denna ratio mer pro än contra me.
4. Så säger jag för Eder och ingen annan att jag inte vill gifta mig; och om jag skulle gifta mig, så vill jag dock inte förstå därtill och taga hertig Karl förrän han om successionen vore försäkrad. Ty hans hopp därtill vill jag inte sätta på ens annars diskretion, och äro de lovord och beröm honom givas, allenast komplimanger, när denna saken och försäkringen om successionen icke bekräftas med brev och segel. Vem vet ock om våra barn bliva så sinnade som vi äro nu? Och att jag nu proponerar detta, är allt in eventum, såframt jag avgår utan barn; och där han med någon annan gemål finge barn, då är det säkrare att två, såsom mina och hertigens barn, blive om regementet trätande än 20 eller 100 andra.
5. Anlangande Regeringsformen, så är den rättad på en konung och interimsvis gjord till dess en kung bleve myndig, eller huru verket skulle föras när konungen är utanlands; är av ingen konung underskriven. Så äro ock många saker däri impraktikabla, och i en summa Regeringsformen är intet säkert och fast fundament att gå efter. —
Såsom nu dessa tankar om [och] sagor om giftermålet, såsom ock om successionen till riket, löpa av och till ibland folket, så tycker mig inte skulle skada där I icke finne det helt orådligt att man talade härom något med utskottet, proponerandes dem, om icke nyttigt vore att man in omnem eventum eligerade hertig Karl till regni successorem; dör jag i den stat jag nu är, då kunde både hertigen och riket vara försäkrad på alla fall. Ständerna måtte tagat allenast i betänkande, men ville de ock därtill nu denna gången resolvera, så skadde det ock inte.
Några av Riksens Råd äro fuller borto, men vad præsentes och Ständerna konkluderade i denna saken borde stå immobilt, ty vad som beslutes i så mångas närvarelse, det måste hållas fast och aldrig ryggas. Nu är en Riksdag och vad slutes måste vara giltigt. Tänka Ständerna att jag aldrig gifter mig, så kan man dem den opinionen betaga; och eljest försvinner detta temporis lapsu av sig själv. Jag säge ganska gärna att jag kunne persvadera Riksens Råd att de gåve sitt samtycke härutinnan; vore det dem icke emot, ville jag imorgon sammankalla utskottet av Ständerna.«
Bad de ville utan passion överväga hos sig själv om några kraftigare skäl skola kunna finnas än dessa Hennes Majestät hade andragit.
Fältherren: »Min intention haver varit att inte ogilla Hennes Kungliga Majestäts goda omsorg, därigenom Hennes Majestät söker till försäkra riket in eventum om en viss successore. Men mig är det oförmodligt förekommet i denna hastighet. Kungliga Majestät haver överlagt det i 3 år hos sig; hade Hennes Majestät behagat en månad eller 2 förr Riksdagen att överlägga denna saken med Riksens Råd, då hade man haft tid att betänkat. Nu, efter tiden är kort, kommer oss besvärligt att nu säga mera härtill än vi have sagt och gjort. Men efter Kungliga Majestät är av den resolutionen att proponera denna saken Ständerna, kunne vi fuller där intet emot säga. Men det vi have sagt, det äro våra råd som vi have efter vår plikt häri måst säga.«
Därtill med ock, efter Kungliga Majestät allaredo haver så vitt upptäckt det med Ständerna, så kunna ock Riksens Råd inte sätta sig däremot eller förändrat; hade likväl helst sett att det hade blivit först med Riksens Råd överlagt. Men efter det är fast ryktbart och fåfängt att konsultera ex post facto, och sedan Kungliga Majestät hade denna saken kommunicerat med utskottet, trodde han det skulle föga skada, man talade med utskottet något härom när man icke komme till något slut däruti. Vad härtill vore talt vore inte skett till Hennes Majestäts prejudis, utan att det måtte ske desto bättre och med deras vetskap, som vederborde.
»Ty det är bäst att man med gott betänkande företager en sak och, när den är sluten, gör däri så mycket möjligt är, men ställer utgången allt i Guds hand.«
Om nu de andra Riksens Råd äro av samma mening, det ställer han till deras utsago.
De andra av Riksens Råd merendels sade sig därtill konsentera, men inte kunde därtill stort råda.
Kungliga Majestät tackade dem att de ville därtill bevilja det Hennes Majestät måtte kommunicerat med utskottet av Ständerna. Sade därhos att det inte vore Kungliga Majestäts mening att man nu skulle äntligen och helt sluta denna saken; men att hon måtte publiceras, drager Hennes Majestät intet betänkande uti, förmenandes detta inte hindra giftermålet.
Fältherren önskade omsider att allt detta konsiliumet och rådslaget måtte få vara protokollerat, att man därav må se att om i framtiden nogon fara härav komme, Riksens Råd då måtte vara entskyllade att de hade rått Hennes Majestät till det de visste vara Hennes Majestät och Fäderneslandet nyttigt och dem sådant icke tillräknas måtte.
Hennes Majestät talade sedan ock äntligen om sitt giftermål, som kunde man väl försäkra sig att Hennes Majestäts ögon och näsa sitta alltför högt till att giva sig under mans våld i den stat Hennes Majestät nu står och är uti. Men om Hennes Majestät ville gifta sig och taga hertig Karl, då ville ock skulle Hennes Majestät aldrig tagan förrän han vore deklarerad regni successor.
Fältherren: »Vi have nu sagt i hela saken våra argumenta. Ett have vi förgätit, om kungen i Polen, att honom skall märkligen förtryta när han hör Kungliga Majestät hava gjort en successorem; ty förra konungar i Polen hava gjort den proposition att de måtte komma därtill när Kungliga Majestät avfölle utan livsärvingar.«
Kungliga Majestät förmente att härigenom avskäres Polen all spes att komma till riket. »Ty så länge han ser jag är den endaste successor, haver han något hopp, men sedan successor är in certo, intet.«
Beslöts äntligen i huvudsaken att imorgon skulle utskottet uppkallas av adeln, präster- och borgerskapet, de som igår och förliden torsdag voro såsom utskott hos Hennes Kungliga Majestät om giftermålet.
French translation (my own):
Le 27 février, Sa Majesté Royale était de nouveau au Sénat avec le grand maréchal, le grand amiral, le grand trésorier, M. Gustave Horn, M. Matthias Soop, M. Åke Axelsson, M. Éric Ryning, M. Canut Posse, M. Laurent Kagg, M. Thure Sparre, M. Éric Gyllenstierna, M. Seved Bååth, M. Benoît Skytte et M. Åke Hansson Ulfsparre.
Sa Majesté Royale a alors demandé au Conseil du Royaume s'il avait examiné entre eux l'affaire précédemment évoquée et l'avait communiquée dans une mesure égale au grand chancelier, comme cela avait été convenu la veille.
Le général répondit qu'ils s'étaient réunis hier après-midi chez le grand chancelier et qu'ils avaient jugé bon de conseiller à Sa Majesté de prendre l'affaire en considération, car elle était d'une importance extrême et nécessitait plus de temps pour être délibérée. Huit des conseillers étaient donc maintenant absents, cinq en Allemagne et trois en Finlande, au service de Sa Majesté Royale et du royaume, avec lesquels il fallait aussi d'abord communiquer.
Sa Majesté Royale croyait que même les questions difficiles avaient été débattues et résolues lorsque tous les conseillers n'étaient pas réunis; elle prétendait, par exemple, qu'à la Diète tenue en 1627, lorsque la succession de Sa Majesté au royaume fut conclue, tous les conseillers n'étaient pas présents, et que les États appréhendaient alors fortement la question.
Le général: «Le Conseil du Royaume et les États ont alors jugé superflu de répéter ce qui avait été précédemment accordé dans la décision du Royaume, mais ils n'ont jamais contesté alors la personne de Sa Majesté.»
Le grand trésorier: «Jamais une affaire aussi importante n'a été résolue sans la présence de tous les conseillers.»
La reine: «Je reconnais que c'est une affaire importante, et qu'il n'en est pas venu de plus importante récemment.»
Mais si les conseillers et les États du Royaume actuels l'estimaient bonne, Sa Majesté pensait que personne d'absent ne devrait la contester.
«Il est stipulé dans la Forme du gouvernement et dans l'Ordonnance de la noblesse que ceux qui ne viennent pas ont perdu leur droit de vote. Je les ai tous convoqués ici à la Diète, mais ils n'ont pas pu venir à cause de leur service.»
M. Matthias Soop: «Lorsque les cinq hautes charges ont été choisies, tous les conseillers absents ont alors été expressément informés par écrit qu'ils devaient réfléchir à ce qui restait à faire dans ce domaine.»
Sa Majesté Royale estimait que la question pouvait maintenant être débattue aussi bien qu'en leur présence et qu'elle pourrait leur être communiquée après la décision qu'ils auraient prise à ce sujet.
«La question pourrait alors être confirmée et autorisée lors du couronnement.»
Elle leur a demandé de s'exprimer davantage à ce sujet.
Le général: «La question est de savoir si nous pouvons conseiller à Votre Majesté de le faire ou si Votre Majesté veut, de sa propre autorité, le mettre en pratique et le faire respecter. Faire le premier est notre devoir.»
A ce moment, on parla en passant de la possibilité d'ajouter quelques mots à ce qui avait été dit la veille au Conseil. Il ne serait pas de mise de ne pas en informer les États, comme Sa Majesté s'était exprimée devant eux au sujet de la succession du duc au royaume.
Mais quant à l'affaire elle-même, le feldmaréchal raconta que le grand chancelier avait rappelé hier à Sa Majesté Royale que dans sa lettre manuscrite au feldmaréchal Wrangel, elle avait fait pression contre lui au sujet du mariage; et cela avait tellement réussi que la personne du duc était agréable à tous dans l'armée. Si un autre expédient était maintenant utilisé, il serait probable que le crédit et le respect du duc seraient changés.
Sa Majesté Royale: «J'ai évoqué ce point dans ma lettre au feldmaréchal, mais avec tant de prudence que je ne suis pas liée par ce point, comme l'idée peut l'indiquer»; et Sa Majesté ne pensait pas que le crédit du duc serait affaibli s'il devait être déclaré successeur du royaume après la mort de Sa Majesté. Sa Majesté se réjouit que les conseillers aient tous dit et assuré hier que si quelque chose de fatal devait arriver à Sa Majesté, alors ils n'auraient les yeux rivés que sur le duc.
Le général: «C'est notre opinion à tous, et dans la minorité de Sa Majesté Royale nous n'avons jamais insisté pour que Sa Majesté Royale soit laissée libre de se marier et de prendre qui bon lui semble.»
A cette époque, on avait aussi dit à plusieurs reprises, mais sans que cela soit publié, qu'il ne fallait pas porter atteinte au libre consentement de Sa Majesté. On a rappelé que la question était de savoir si le Conseil du Royaume devait conseiller à Sa Majesté Royale de le faire, et surtout de communiquer cette question aux États.
«Cela peut réussir et cela peut échouer.»
Sa Majesté Royale: «Même un bon conseil peut échouer», et par conséquent ni Sa Majesté Royale ni aucun membre du Conseil du Royaume ne peuvent être tenus pour responsables de ce malheur. «Il faut considérer l'intention et non les faits.»
Le général: «Le roi Jean poussa l'affaire si loin que son fils Sigismond devint roi de Pologne; alors tout allait bien, mais ensuite, lorsque cela échoua, il blâma le Conseil du Royaume de lui avoir conseillé de le faire, et il les fit donc convoquer et mettre en cachot ici à Stockholm.»
Sa Majesté Royale pria que personne n'ait de telles pensées à son égard, mais qu'on s'assure de Sa Majesté que tout est bon, sûr et sincère. Que les conseils et les intentions du roi Jean et de Sa Majesté Royale n'étaient pas égaux et unis, et que pour l'amour de Sa Majesté aucune goutte de sang ne soit jamais versée ici dans le royaume. Elle demanda au Conseil de vouloir parler librement sur cette affaire et que chacun dise son opinion et réponde, notamment s'il fallait proposer ou non l'affaire aux États du Royaume, car chacun avait son vote à exprimer librement.
Chacun a donné son vote sur la question.
M. Åke Hansson Ulfsparre a estimé qu'il était préférable de reporter cette question à la Diète prochaine et que cependant, il faudrait considérer tous les éléments à prendre en considération dans une affaire aussi importante.
M. Benoît Skytte n'a pas jugé inopportun de prendre maintenant en considération les États et de proposer et recommander cette question comme quelque chose qui préoccupe beaucoup Sa Majesté Royale, et ainsi le royaume peut être assuré d'une manière particulière.
«En attendant, on pourrait discuter les conditions et en parler au duc, mais en fait, il faudrait que l'affaire soit conclue avant le couronnement; si nous devions communiquer cela aux États en général, ce serait très dangereux pour le royaume. Et maintenant que nous sommes d'accord avec Sa Majesté Royale, nous devrions pouvoir faire les meilleures conditions pour nous-mêmes.
Mais à l'avenir, si Sa Majesté venait à mourir, son successeur pourrait nous prescrire des conditions, et surtout le duc, car il a eu l'affection et la popularité auprès de l'armée et du peuple. Nous n'avons pas une grande noblesse comme la Pologne, ni des villes fortes comme les autres royaumes, sur lesquelles nous pouvons placer notre confiance.»
Il a également allégué qu'Henri IV était venu là avec une petite armée, avait forcé la France et assiégé Paris.
Le général pensait que ces raisons étaient de peu de valeur, et il citait en particulier l'exemple d'Henri IV, qui avait été repoussé de force de Paris et n'aurait pas reçu la couronne s'il n'était devenu papiste.
Le grand amiral: «Ceux qui viendront après nous ne sont pas tous de la même humeur que nous, et il serait donc bon que nous mettions de l'ordre dans tout cela. Hier, nous avons tous dit qu'après la mort de la reine, nous garderions un œil sur la personne du duc Charles.»
M. Seved Bååth: «Il ne serait ni nuisible ni dangereux de proposer maintenant cette proposition aux États, mais nous devrions reporter la conclusion à la Diète prochaine; en attendant, Sa Majesté Royale peut, avec le Conseil du Royaume, examiner les conditions et la manière dont Sa Majesté peut assurer le duc et les États de la meilleure façon et sans porter préjudice à l'un ou l'autre.»
M. Éric Gyllenstierna: La question dépasse sa compréhension; cependant, il estime qu'elle pourrait être communiquée aux États, comme le comité a commencé à la traiter, mais de ne pas s'arrêter cette fois-ci, mais de laisser l'accord complet avoir lieu à la Diète prochaine.
M. Thure Sparre ne jugea pas inopportun qu'ils communiquent maintenant raisonnablement avec les États ou le comité, afin qu'ils puissent réfléchir à cette question jusqu'à la Diète prochaine; toutefois, il fallait laisser le duc s'en informer et lui demander s'il serait satisfait de cela et s'il préparerait toutes les choses nécessaires.
M. Laurent Kagg a estimé qu'il serait préférable de conclure un traité avec cette communication, car l'affaire est importante et un tiers du Conseil est absent.
M. Canut Posse a conseillé de reporter cette question à la Diète prochaine ou au couronnement, mais de l'examiner plus avant et de prendre ensuite en considération les membres du Conseil qui sont absents.
M. Éric Ryning souhaitait du fond du cœur que tout se passe bien dans cette affaire de la plus haute importance, «et par conséquent, une réflexion approfondie est nécessaire pour le bien de l'altesse royale de Sa Majesté et des intérêts du royaume»; il craignait que le royaume ne soit mis en grand danger si Sa Majesté Royale ou le duc n'avaient pas d'enfants.
Il souhaitait aussi, dans le cas où Sa Majesté Royale mourrait sans héritiers de son corps, que le duc puisse non seulement y venir dans le futur, mais aussi être béni par Dieu avec des héritiers de son corps, et lui et les autres ne virent personne qui soit plus proche de cela que le duc.
«Mais alors, et au reste, cette affaire a une apparence dangereuse. Beaucoup de gens penseraient que parce que nous voulons aller à cette succession maintenant, et si les États demandaient et découvraient que Sa Majesté Royale ne veut pas se marier, cela donnerait à beaucoup de gens d'autres pensées et chagrins.»
Il jugea donc bon de conclure cette fois un traité pour communiquer cette affaire aux États, et quant à ce qui était arrivé, de dire seulement qu'il en était question dans les discours et de mettre quelque chose sur la table pour qu'ils puissent y réfléchir. Et comme cette affaire concernait tout le royaume, Sa Majesté ne pouvait la résoudre en quelques heures.
«Les États sont tous ici, mais pas beaucoup de chaque province, pas plus de 3 du Sudermanie, et très peu de Finlande; viennent ensuite l'Ingrie, la Livonie et l'Estonie. Ils ne sont certainement pas habituellement nommés à la Diète, mais ils doivent néanmoins en savoir quelque chose, car ils doivent avoir un maître, même s'ils ne viennent pas à la Diète.»
Le général a rappelé que la ville de Réval n'a jamais voulu prêter allégeance au roi Jean tant que le roi Éric était vivant et emprisonné.
M. Åke Axelsson était du même avis que M. Éric Ryning, selon lequel les États penseraient facilement, lorsqu'ils apprendraient la succession du duc Charles, qu'ils désespéreraient du mariage; il fut conseillé de différer cette fois-ci la communication avec les États.
A cela Sa Majesté Royale rappela que la succession n'empêche pas le mariage, mais que si l'on pouvait trouver davantage de fondements pour assurer le royaume, ce serait mieux.
M. Matthias Soop loua la personne du duc et ses grandes qualités et déclara que personne ne doutait qu'il puisse succéder à Sa Majesté sur la couronne. Mais si l'on voulait proposer cette proposition aux États, il pensait que le duc en serait informé et serait mécontent; il demanda donc que la question soit reportée à la Diète prochaine.
M. Gustave Horn était aussi d'avis de remettre cette affaire à plus tard, jusqu'à ce que l'occasion se présente et que la question soit examinée plus à fond, et de ne pas la proposer aux États, mais de la soumettre à la commission, au cas où quelque danger surviendrait et où quelque chose de fatal arriverait à Sa Majesté Royale, si alors il n'était pas question que dans ce cas on songeât au duc Charles, qu'il devienne le successeur de la couronne, et tout cela au cas par cas. Il estimait aussi que cela serait plus sûr et plus honorable pour Sa Grâce auprès de tous, et que cela préserverait encore plus son respect et son crédit auprès de l'armée.
Le grand trésorier a hautement recommandé la personne du duc Charles comme étant capable et qualifiée pour la succession du royaume, car Sa Grâce 1. est née du sang de Sa Majesté Royale, 2. est née et a grandi ici dans le royaume, 3. est de notre religion, 4. a l'approbation de tous, 5. a l'armée entre ses mains, et 6. s'est fait et continue de se faire mériter pour la Couronne.
Mais comme l'issue du mariage et l'octroi de la succession semblaient être de conséquences dangereuses et donneraient au duc peu de respect et de crédit auprès des soldats, surtout si un malheur ou un malheur devait survenir, il pensa qu'il valait mieux laisser l'affaire en suspens jusqu'à la Diète prochaine, lorsque tous les États pourraient se réunir, et d'écrire à ceux qui étaient absents du Conseil du Royaume pour donner leur avis à ce sujet, et en attendant, l'affaire pourrait être considérée d'autant mieux.
Le grand amiral: Puisque Sa Majesté Royale a fait connaître au Conseil du Royaume sa louable intention de gouverner le Royaume en toute circonstance et n'a pas encore communiqué la moindrement à ce sujet au Conseil, il avait bien compris que le Conseil aurait volontiers vu que cette fois-ci il pouvait être libéré de cette résolution afin qu'aucune faute ne soit imputée au Conseil si cette affaire tournait autrement que bien.
Mais comme la situation est maintenant arrivée à un tel point que presque tout le monde le sait, il a pensé qu'il ne pouvait y avoir d'autre solution que de laisser à Sa Majesté Royale le soin de déterminer de quelle manière et dans quelle mesure cela doit être fait, mais surtout de faire des remontrances au comité des États pour qu'il y ait du temps pour examiner cette question, de les inciter à considérer la question d'un successeur dans ce cas et de les assurer à un certain moment que cette question leur sera présentée plus avant. Alors et jusqu'à ce moment-là, le duc lui-même pourrait aussi rentrer chez lui, et on pourrait traiter avec lui d'une ou deux choses qui concernent toute cette affaire.
Le général répéta ce qui avait été dit dans les conférences précédentes, et le vote de Son Excellence fut qu'il serait dangereux que cette proposition de successeur soit rendue publique aux États en ce moment même, mais qu'il fallait plutôt que le comité des États réussisse sa demande de mariage, comme Dieu le veut et quand Dieu le veut, et qu'il plaise à Sa Majesté de considérer ce moyen et d'autres pour assurer la sécurité du royaume. Il demanda qu'il plaise à Sa Majesté de remettre cette affaire à plus tard, et qu'elle puisse, cependant, consulter le Conseil du Royaume sur la façon dont la question pourrait être réglée sur une base sûre et honorable pour Sa Majesté et pour la Couronne.
Il espérait certainement et ne doutait pas que Sa Grâce serait alors déclarée successeur du royaume; mais dire directement que Sa Majesté n'avait aucun désir de se marier, le général trouvait cela très considérable, mais dire que les États voulaient prendre toute cette affaire en considération plus avant et désormais, quand ce moment serait venu, dire alors qu'ils en étaient arrivés à cette proposition sur la succession, et dans cette mesure et avec d'autant plus de raisons de refuser alors le mariage.
Maintenant que tous les conseillers du royaume présents avaient donné leur vote, Sa Majesté leur fit savoir qu'elle était quelque peu odieuse d'apprendre que cette affaire avait dépassé leurs désirs et que cette proposition de Sa Majesté Royale ne leur avait pas été agréable. Mais comme Sa Majesté Royale avait maintenant entendu leurs raisons, elle désirait faire connaître ses objections à cette proposition.
Savoir 1., que Sa Majesté y pense depuis 3 ans et n'a pas laissé passer un jour sans qu'elle n'y réfléchisse; elle avoue que c'est une grande et haute considération, mais elle ne voit pas quel mal cela ferait, mais elle l'a communiqué au comité des États, car au temps des rois précédents on avait toujours préparé d'avance les esprits des États à ce qui serait ensuite porté à une certaine fin dans des matières aussi importantes.
On a toujours posé les bases de résolutions élevées. Les rois précédents, le père de Sa Majesté Royale et les gouvernements de leur temps ont insisté sur la même voie. La guerre du Danemark a également été communiquée aux États deux ans avant qu'elle n'ait lieu; Sa Majesté Royale a maintenant suivi la même voie, non pas qu'il y ait eu là aussi besoin d'exiger une résolution définitive, mais pour s'engager et mettre la question en perspective.
2. Quant à l'affaire qui n'a pas été communiquée aux États jusqu'à ce que Sa Majesté ait décidé du mariage, et quant au danger de propagation de la succession et des pensées du peuple, Sa Majesté Royale n'a rien trouvé à y toucher pour le moment, mais comme les États ont commencé à insister si fort sur ce point, elle doit aussi commencer à en parler et à en parler publiquement; et Sa Majesté Royale est entièrement d'avis que cette proposition sur la succession et l'ajournement du mariage ne causera aux États aucune conséquence ni aucun chagrin, car si le duc est accepté comme successeur, le peuple aura plutôt l'impression que Sa Majesté Royale ne prend personne d'autre que le duc Charles, qui serait déclaré son successeur.
«Et tout le monde penserait qu'avec mon mariage j'épouserais aussi l'État lui-même. Il n'est donc pas étonnant qu'on le prenne dans la planification et la participation à la succession que l'on veut, mais il est encore plus étonnant qu'on l'en exclue. Car si j'étais fiancée au duc Charles, je ne pourrais promouvoir le bien de personne plus haut et avec moins d'étonnement de la part des autres que celui du duc, d'autant plus que j'ai fait de lui le successeur avec lequel je voulais vivre et mourir.»
3. Quant au discrésit de l'armée, je suis d'avis que cette affaire de succession donnera au duc plus de respect et de crédit, car chacun pensera qu'il deviendra leur maître avec le temps, et ils chercheront à l'honorer et à lui obéir, et donc cette raison est plus pour moi que contre moi.
4. Je vous dis donc, à vous et à personne d'autre, que je ne veux pas me marier. Et si je me mariais, je n’y consentirais pas et je n'épouserais pas le duc Charles avant qu'il ne soit assuré de la succession. Car je ne veux pas que son espérance soit fondée sur une autre raison, et les éloges et les louanges qu'on lui donne ne sont que des compliments, puisque cette affaire et la promesse de la succession ne sont pas confirmées par lettre et sceau. Qui sait si nos enfants penseront comme nous maintenant? Et si je propose maintenant tout cela, c'est dans le cas où je mourrais sans enfants; et s'il devait avoir des enfants d'une autre épouse, il est alors plus sûr que deux enfants, comme les miens et ceux du duc, se disputent le régiment que s’il y en avait vingt ou cent.
5. En ce qui concerne la forme du gouvernement, elle est établie pour un roi et sert de provisoire jusqu'à ce que le roi atteigne sa majorité, ou elle indique comment les affaires doivent être conduites lorsque le roi est à l'étranger; elle n'est signée par aucun roi. Tant de choses y sont également impraticables, et en un mot, la forme du gouvernement n'est pas une base sûre et solide sur laquelle s'appuyer. —
Comme ces pensées et ces histoires sur le mariage, ainsi que sur la succession au royaume, circulent de temps à autre parmi le peuple, je ne crois pas qu'il serait mal, si vous ne trouvez pas cela complètement déconseillé, d'en discuter avec le comité, en leur proposant qu'il serait utile d'élire le duc Charles comme successeur du royaume dans tous les cas; si je meurs dans l'état où je suis maintenant, le duc et le royaume seraient assurés de toute façon. Les États n'auraient qu'à en tenir compte, mais s'ils veulent se décider sur ce point maintenant et cette fois, cela ne ferait pas de mal non plus.
Il est vrai que certains conseillers du Royaume sont absents, mais ce que les présents et les États ont décidé à ce sujet doit rester inchangé, car ce qui est décidé en présence de tant de personnes doit être maintenu et ne jamais vaciller. Il y a maintenant une Diète en cours, et ce qui est décidé doit être valable. Si les États pensent que je ne me marierai jamais, alors cette opinion peut leur être retirée; et pour le reste, ce laps de temps disparaîtra de lui-même. Je dirais volontiers que je pourrais persuader les conseillers du royaume de donner leur accord à ce sujet m; s'ils ne s'y opposent pas, je voudrais convoquer demain la commission des États.»
Sa Majesté leur a demandé de considérer sans passion s'il pouvait y avoir des raisons plus fortes que celles qu'elle avait suggérées.
Le général: «Mon intention n'a pas été de désapprouver la bonne volonté de Sa Majesté Royale, par laquelle elle cherche à assurer le royaume dans le cas d'un certain successeur. Mais il m'a semblé imprévisible dans cette précipitation. Sa Majesté Royale y réfléchit depuis trois ans; si Sa Majesté avait voulu un mois ou deux avant la Diète discuter de cette question avec le Conseil du Royaume, alors ils auraient eu le temps d'y réfléchir. Maintenant, comme le temps est court, il nous sera difficile d'en dire plus maintenant que ce que nous avons déjà dit et fait. Mais comme Sa Majesté Royale a décidé de proposer cette question aux États, nous ne pouvons rien dire contre. Mais ce que nous avons dit, c'est notre avis que nous avons dû le dire ici, conformément à notre devoir.»
De plus, comme Sa Majesté Royale a déjà fait connaître cette affaire aux États, le Conseil du Royaume ne peut s'y opposer ni la modifier; néanmoins, on aurait préféré voir qu'elle avait été discutée au préalable avec le Conseil du Royaume. Mais comme il est certainement notoire et inutile de consulter après coup, et que Sa Majesté Royale avait communiqué cette affaire au comité, il a pensé qu'il ne ferait pas de mal que le comité lui en parle s'il ne pouvait arriver à aucune conclusion. Tout ce qui serait dit à cet effet ne serait pas fait au préjudice de Sa Majesté, mais que cela serait fait d'autant mieux et avec leur connaissance, comme il est nécessaire.
«Car il est préférable d'entreprendre une affaire avec une bonne délibération et, une fois terminée, d'en faire tout ce qui est possible, mais de laisser le résultat entre les mains de Dieu.»
Si les autres conseillers du Royaume sont du même avis, il le soumet à leur déclaration.
Les autres conseillers du Royaume ont pour la plupart déclaré qu'ils étaient d'accord avec cela, mais qu'ils ne pouvaient pas donner beaucoup de conseils à ce sujet.
Sa Majesté Royale les remercia de leur bonne volonté de lui permettre de communiquer le document au comité des États. Sa Majesté Royale déclara également qu'elle n'avait pas l'intention de conclure définitivement et complètement cette affaire, mais qu'elle ne s'opposerait pas à ce qu'il soit publié, sous prétexte que cela n'empêcherait pas le mariage.
Le général a enfin voulu que tous ces conseils et ces consultations soient consignés dans les protocoles, afin qu'il en ressorte que si quelque danger survenait à l'avenir, le Conseil du Royaume serait alors seul responsable d'avoir conseillé Sa Majesté sur ce qu'il savait être bénéfique pour elle et pour la Patrie, et de telles choses ne devraient pas lui être attribuées.
Sa Majesté parla enfin de son mariage, car on pouvait être sûr que les yeux et le nez de Sa Majesté sont trop haut placés pour qu'elle puisse se soumettre au pouvoir d'un homme dans l'état où elle se trouve maintenant. Mais si Sa Majesté voulait épouser et prendre le duc Charles, alors elle ne le prendrait jamais jusqu'à ce qu'il soit déclaré successeur du royaume.
Le général: «Nous avons maintenant exposé nos arguments dans toute cette affaire. Nous avons oublié une chose, à propos du roi de Pologne: il sera particulièrement désolé lorsqu'il apprendra que Sa Majesté Royale a désigné un successeur; car les rois précédents de Pologne ont fait la proposition qu'ils devaient en arriver là si Sa Majesté Royale devait mourir sans héritiers de son corps.»
Sa Majesté Royale pensait que la Pologne serait ainsi privée de toute espérance d'entrer dans le royaume. «Car tant qu'elle voit que je suis le seul successeur, il a quelque espérance, mais comme le successeur est in certo, il n'a aucune espérance.»
Il fut finalement décidé dans l'affaire principale que demain le comité serait convoqué par la noblesse, le clergé et les bourgeois, ceux qui étaient hier et jeudi dernier en comité pour parler avec Sa Majesté Royale du mariage.
English translation (my own):
On February 27, Her Royal Majesty was again in the Senate with the Grand Marshal, the Grand Admiral, the Grand Treasurer, Lord Gustaf Horn, Lord Matthias Soop, Lord Åke Axelsson, Lord Erik Ryning, Lord Knut Posse, Lord Lars Kagg, Lord Thure Sparre, Lord Erik Gyllenstierna, Lord Seved Bååth, Lord Bengt Skytte and Lord Åke Hansson Ulfsparre.
Then Her Royal Majesty asked the Council of the Realm if they had considered the previously ventilated matter among themselves and communicated it in equal measure with the Grand Chancellor, as was agreed the day before.
The General replied that they had yesterday afternoon gathered with the Grand Chancellor and found it good to advise Her Majesty to take the matter into further consideration, as it was of extremely great consequence and needed more time to be deliberated on. So eight of the councilmen were now away, 5 in Germany and three in Finland, in the service of Her Royal Majesty and the Realm, with whom one should also first communicate with.
Her Royal Majesty believed that even difficult matters have been debated and resolved when all the councilmen were not together; she alleged, for example, that at the Riksdag held in 1627, when Her Majesty's succession to the kingdom was concluded, not all the councilmen were present, and that the Estates then strongly apprehended the matter.
The General: "The Council of the Realm and the Estates then deemed it superfluous to repeat what had previously been granted in the Realm's decision, but they never disputed then about Her Majesty's person."
The Grand Treasurer: "Never has such an important matter been resolved unless all the councilmen were present."
The Queen: "I confess that this is a great matter, and none more important has recently come up."
But if the present councilmen and the Estates of the Realm were to find it good, Her Majesty thought that no one absent should dispute it.
"It is stated in the Form of Government and in the Ordinance of Nobility that those who do not attend have lost their vote. I have called them all here to the Riksdag, but they could not come because of their service."
Lord Matthias Soop: "When the 5 high charges were selected, all the absent councilmen were then expressly written to that they should give their consideration to how much more is needed in this matter."
Her Royal Majesty believed that now the matter could be debated just as well as when they were present, and that it could be communicated to them after the decision that they gave their consideration on this.
"Then the matter could be further confirmed and authorised at the coronation."
She asked that they further express themselves therein.
The General: "The question is if we can advise Your Majesty to this or if Your Majesty wants to, by your own authority, put it into practice and enforce it. The former is our duty."
At this point, it was spoken in passing about whether a few words would be added to the day before in the Council. It would not be integral to withhold communication of it from the Estates, as Her Majesty had expressed herself to them about the Duke's succession to the realm.
But as far as the matter itself was concerned, the Field Marshal told that the Grand Chancellor had yesterday reminded Her Royal Majesty that in her handwritten letter to the Field Marshal Wrangel, she had moved against him about the marriage; and it had worked so much that the Duke's person was agreeable to everyone in the army. If another expedient were now taken, it would probably change the Duke's credit and respect.
Her Royal Majesty: "I did touch on that in my letter to the Field Marshal, but nevertheless so cautiously that I am not bound by it, as the concept may indicate"; and Her Majesty did not think that it would weaken the Duke's credit if he were to be be declared the successor to the kingdom after Her Majesty's death. It gladdened Her Majesty that the councilmen had all said and assured yesterday that if something fatal were to happen to Her Majesty, then they had their eyes on the Duke alone.
The General: "It is the opinion all of us have, and in Her Royal Majesty's minority we never pushed otherwise than that Her Royal Majesty should be left to her free will to marry and take whomsoever Her Majesty pleased."
At that time it had also been said about Duke Karl's person a few times, but not published, that no harm should be done to Her Majesty's free consent. It was called out again that the question is if the Council of the Realm should advise Her Royal Majesty to that, and especially to communicate this matter with the Estates.
"It can succeed and it can fail."
Her Royal Majesty: "Even a good counsel can also fail", and therefore neither Her Royal Majesty nor any of the Council of the Realm should and could be imputed for that misfortune. "One has to look at the intention and not at the events."
The General: "King Johan brought the matter so far that his son Sigismund became king of Poland; then it was all good, but then when it failed, he blamed the Council of the Realm for having advised him to do so, and he therefore had them summoned and put in the dungeon here in Stockholm."
Her Royal Majesty begged that no one have those thoughts about her, but that they assure themselves about Her Majesty for everything good, safe and sincere. That King Johan's and Her Royal Majesty's counsels and their intentions were not equal and united, and that for Her Majesty's sake no drop of blood should ever be shed here in the realm. She asked the Council to otherwise want to speak freely in this matter and for each man to say his opinion and answer, especially whether to propose the matter to the Estates of the Realm or not, as each had his vote to express freely.
Everyone said his vote on the matter.
Lord Åke Hansson Ulfsparre thought it best that this matter be postponed until the next Riksdag, and that in the meantime one should consider all the things that should be taken into consideration in such an important matter.
Lord Bengt Skytte did not think it inadvisable that one now take the Estates' consideration and propose and recommend this matter as something about which Her Royal Majesty is very concerned, and thereby the kingdom can be assured in a particular way.
"In the meantime, the conditions could be discussed, and one could communicate with the Duke about them, but in specie the matter should be concluded by the time of the coronation; if we were to communicate this to the Estates in general, it would be very dangerous for the kingdom. And now that we are in agreement with Her Royal Majesty, we should be able to make the best conditions for ourselves.
But in the future, if Her Royal Majesty were to die, her successor could prescribe us conditions, and especially the Duke, as he has had the affection of and popularity with the army and the people. We do not have a great nobility like Poland does, nor do we have strong cities like other kingdoms do, to put our trust in."
He also alleged that Henry IV came there with a small army, forced France and besieged Paris.
The General thought that these reasons were of little value, and in particular he cited the example of Henry IV, and that he was forcibly driven back from Paris and would not have received the crown if he had not become a Papist.
The Grand Admiral: "Those who will come after us are not all of the same humour as we are, and therefore it would be good if we now put this in good order. Yesterday we all said that after the Queen's death we would have an eye on Duke Karl's person."
Lord Seved Bååth: "It would not be harmful or dangerous to now propose this to the Estates, but we should defer the conclusion until the next Riksdag; in the meantime, Her Royal Majesty can, with the Council of the Realm, consider the conditions and how Her Majesty can assure the Duke and the Estates in the best way and without prejudice to either."
Lord Erik Gyllenstierna: The matter is beyond his understanding; however, he believed that it could be communicated with the Estates, as the committee has begun to treat it, but not to stop this time, but to let the complete agreement take place at the next Riksdag.
Lord Thure Sparre did not find it inadvisable that they should now reasonably communicate with the Estates or the committee, that they could think about this until the next Riksdag; however, to let the Duke find out about it and to ask if he would be content with that and get all the necessary things ready.
Lord Lars Kagg thought it would be better to have a treaty with this communication, as the matter is important and a third of the Council is absent.
Lord Knut Posse advised that this matter should be postponed until the next Riksdag or until the coronation, but that the matter be considered further and that they hereafter take the consideration of those of the Council who are away.
Lord Erik Ryning wished from the bottom of his heart that everything would go well in this highly important matter, "and therefore a mature consideration is required for the sake of Her Royal Majesty's highness and the interests of the realm"; he feared that the kingdom would be put in great danger if Her Royal Majesty or the Duke did not have children.
He also wished, in the case that Her Royal Majesty should pass away without heirs of her body, that the Duke might not only come there in the future, but also be blessed by God with heirs of his body, and he and the others saw no one who was closer to that than the Duke.
"But then, and for the rest, this matter has a dangerous appearance. Many people would think that because we wanted to go to this succession now, and if the Estates were to ask and find out that Her Royal Majesty did not want to marry, it would give many people other thoughts and grief."
He therefore thought it best to have this time a treaty to communicate this to the Estates, and as for what had happened, to say only to be that it was spoken of in discourse and to throw something on the table for them to consider. And because this matter concerned the whole kingdom, Her Majesty could not resolve it in a few hours.
"Now the Estates are all here, but not many from each province, not over 3 from Södermanland, also very few from Finland; next are Ingria, Livonia and Estonia. They are certainly not usually appointed to the Riksdag, but they must nevertheless know something of this, as they must have a master, even if they do not come to the Riksdag."
The General reminded that the city of Reval never wanted to swear allegiance to King Johan for as long as King Erik was alive and imprisoned.
Lord Åke Axelsson was of the same opinion as Lord Erik Ryning, that the Estates would easily think, when they hear of Duke Karl's succession, that they would despair of the marriage; it was advised that communication with the Estates should be deferred this time.
At this Her Royal Majesty reminded that the succession does not prevent the marriage, but if more foundations could be found to secure the kingdom, the better it would be.
Lord Matthias Soop praised the Duke's person and great qualities and that no one doubted that he should and could succeed Her Majesty in the crown. But if one wanted to propose this to the Estates, he thought that the Duke would find out about it and be discontent; he asked that it be deferred until the next Riksdag.
Lord Gustaf Horn was also of the same opinion to postpone it until a better opportunity and consideration, and that it should not be proposed to the Estates, but only to move this matter to the committee per occasion, in case some danger were to arise and something fatal were to befall Her Royal Majesty, if then it were not a matter that in that event one would think of Duke Karl, that he should become successor to the crown, and all that per occasion. He also held that this would be safest and most reputable with everyone for His Princely Grace and would further preserve his respect and credit with the army.
The Grand Treasurer recommended Duke Karl's person highly and as capable and qualified to the succession of the realm, for His Princely Grace 1. was born of Her Royal Majesty's blood, 2. was born and raised here in the realm, 3. is of our religion, 4. has the approval of all, 5. has the army in his hands, and 6. has made and continues to make himself merited for the Crown.
But because the outcome of the marriage and the granting of the succession seemed to be of dangerous consequence and would give the Duke little respect and credit with the soldiers, especially if any harm or misfortune were to occur, he thought it best to let the matter stand until the next Riksdag, when all the Estates could assemble, and to write to those absent from the Council of the Realm to give their consideration herein, and in the meantime the matter could be considered all the better.
The Grand Admiral: Because Her Royal Majesty has discovered to the Council of the Realm her laudable intention to govern the realm in every event and has not previously communicated about this in the slightest with the Council, he had well understood that the Council would have gladly seen that this time they could be freed from this resolution so that no fauld would be imposed on the Council should this matter turn out in any way other than well.
But because it has now come to such a point that almost everyone knows about it, he thought that there could be nothing else than that if the prince were to be declared successor to the kingdom, the Estates must know about it; but to leave it to Her Royal Majesty to determine in what way and to what extent it should be done, but especially to remonstrate to the committee of the Estates that this matter should have time to be considered, to urge them to consider the matter of a successor in that event and to assure them at a certain time that this matter would be presented to them further. Then and until that time the Duke himself could also come home, and one could treat with him on one or two things that concern this whole matter.
The General repeated what had been said in previous conferences, and His Excellency's vote was that it would be dangerous if this proposal for a successor were to be made public to the Estates at this very moment, but rather that one wished to the committee of the Estates that their request with the marriage might succeed, as pleases God and when God so directs the minds hereto, and that it please Her Majesty to consider both this and other means to secure the realm. He asked that it please Her Majesty to postpone this matter for a certain time, and that she could, in the meantime, further consult with the Council of the Realm on how the matter could be settled on a safe and reputable footing for Her Majesty and for the Crown.
He certainly hoped and did not doubt that His Princely Grace would then be declared successor to the kingdom; but to say directly that Her Majesty had no desire to marry, the General found it very considerable, but to say that the Estates wished to take this whole matter into further consideration and henceforth, when that time came, to then say that they had come to this proposal about the succession, and to that extent and with so much better reason to then decline the marriage.
Now that all the councilmen of the Realm present had given their votes, Her Majesty informed them again that it was somewhat odious to her to learn that this matter had gone somewhat further than they had wished and that this Her Royal Majesty's proposition had not been agreeable to them. But because Her Royal Majesty had now heard their reasons for this, she wished to state her objections to this.
Namely 1., that Her Majesty has been thinking about this for 3 years and has not let a day go by that she has not considered this matter; she admits that it is of great and high consideration, but she does not see what harm it would do, but she has communicated it to the committee of the Estates, for in the times of previous kings one had always prepared the minds of the Estates in advance for what would subsequently be taken to a certain end in such important matters.
One has thus always laid the foundations for high resolutions. Former kings, Her Royal Majesty's lord father and the governments of their time have insisted on the same path. The Danish war was also communicated to the Estates 2 years before it came to pass; Her Royal Majesty now took the same path, not that there was also a need to demand a final resolution on this, but to engage and bring the matter into closer focus.
2. As for the matter not being communicated to the Estates until Her Majesty had resolved on the marriage, and as for the danger of the succession spreading and the thoughts of the people, Her Royal Majesty has not found anything to touch on it at the moment, but because the Estates have begun to press Her Majesty so hard on this, she must also begin to speak and touch on it publicly; and Her Royal Majesty is entirely of the opinion that this proposition about the succession and the postponement of the marriage will not cause the Estates any consequence or sorrow, because if the Duke is accepted as successor, the people will rather get the idea that Her Royal Majesty is taking no one other than Duke Karl, who would be declared her successor.
"And everyone would think that with my marriage I would also be marrying the state itself. Then it is not surprising that one takes it in the planning and participation of the succession, which one wants, but it is even more surprising that one should exclude him from it. Because if I were betrothed to Duke Karl, I could not promote anyone's benefit higher and with less astonishment from other people than the Duke's, especially since I made him the successor with whom I wanted to live and die.
3. As for the miscredit in the army, I am of the opinion that this matter of the succession will give the Duke more respect and credit, because everyone will think that he will become their master in time, and they will seek to honour and obey him, and therefore this reason is more for me than against me.
4. So I say to you and no one else that I do not want to marry; and if I were to marry, I would not consent to it and take Duke Karl until he was assured of the succession. Because I do not want to place his hope for it on any other discretion, and the praise and commendation given to him are only compliments, when this matter and the assurance of the succession are not confirmed by letter and seal. Who knows whether our children will think the same way we do now? And that I now propose this is all in the event that I die without children; and if he were to have children by some other consort, then it is safer that two, such as mine and the Duke's children, will be quarreling over the regiment than if it were 20 or 100 others.
5. Concerning the Form of Government, it is set up for a king and made interim until a king comes of age, or how the affairs should be conducted when the King is abroad; it is not signed by any king. So many things in it are also impractical, and in a sum, the Form of Government is no sure and firm foundation to go by. —
Because these thoughts and tales about the marriage, as well as about the succession to the realm, circulate from time to time among the people, I don't think it would hurt, if you don't find it completely inadvisable, to discuss this with the committee, proposing to them that it would be useful to elect Duke Karl as successor to the kingdom in any event; if I die in the state I am in now, then both the Duke and the kingdom could be assured in any case. The Estates would only have to take it into consideration, but if they want to resolve on that now and this time, that would not hurt either.
True, some of the councilmen of the Realm are away, but what those present and the Estates concluded in this matter should stand immobile, because what is decided in the presence of so many must be held fast and never waver. Now there is a Riksdag going on, and what is concluded must be valid. If the Estates think that I will never marry, then that opinion can be taken from them; and for the rest, this lapse of time will disappear of its own accord. I would quite gladly say that I could persuade the councilmen of the Realm to give their consent in this matter; if they are not against it, I would like to convene the committee of the Estates tomorrow."
Her Majesty asked them to consider without passion whether there could be any stronger reasons than those she had suggested.
The General: "My intention has been not to disapprove of Her Royal Majesty's good concern, whereby she seeks to assure the kingdom in the event of a certain successor. But it has seemed unforeseeable to me in this haste. Her Royal Majesty has considered it for 3 years; had Her Majesty been pleased a month or 2 before the Riksdag to discuss this matter with the Council of the Realm, then they would have had time to consider. Now, since time is short, it will be difficult for us to say more now than we have already said and done. But because Her Royal Majesty is of the resolution to propose this matter to the Estates, we can say nothing against it. But what we have said, it is our advice that we have had to say herein, in accordance with our duty."
In addition, since Her Royal Majesty has already discovered this to the Estates, the Council of the Realm cannot oppose it or change it; nevertheless, one would have preferred to have seen that it had been discussed with the Council of the Realm first. But because it is certainly notorious and futile to consult after the fact, and because Her Royal Majesty had communicated this matter to the committee, he thought it would do little harm if the committee were to speak to him about it if they could not come to any conclusion. Whatever was said to this effect would not be done to Her Majesty's prejudice, but that it would be done all the better and with their knowledge, as is necessary.
"For it is best that one undertake a matter with good deliberation and, when it is concluded, do as much as possible in it, but that one leave the outcome all in God's hands."
If the other councilmen of the Realm are of the same opinion, he puts that to their statement.
The other councilmen of the Realm mostly said they agreed with this, but could not give much advice on it.
Her Royal Majesty thanked them for their willingness to grant that she might communicate it to the committee of the Estates. Her Royal Majesty also said that it was not her intention that this matter should now be finally and completely concluded; but that it should be published, Her Majesty would not object, on the ground that this would not hinder the marriage.
The General finally wished that all this counsel and consultation should be recorded in the protocols, so that it could be seen from it that if any danger arose from this in the future, the Council of the Realm should then be solely responsible for having advised Her Majesty on what they knew was beneficial to her and the Fatherland, and such things should not be attributed to them.
Her Majesty then finally spoke of her marriage, as one could well be assured that Her Majesty's eyes and nose are set too high for her to submit to the power of a man in the state she now stands in and is in. But if Her Majesty wanted to marry and take Duke Karl, then she would never take him until he was declared the successor to the realm.
The General: "We have now stated our arguments in the whole matter. We have forgotten one thing, about the King of Poland, that he will be particularly regretful when he hears that Her Royal Majesty has appointed a successor; because previous kings of Poland have made the proposition that they must come to that if Her Royal Majesty were to die without heirs from her body."
Her Royal Majesty thought that Poland would thereby be cut off from all hope of coming to the kingdom. "Because as long as he sees that I am the only successor, he has some hope of it, but since the successor is in certo, he has no hope."
It was finally decided in the main matter that tomorrow the committee would be called by the nobility, the clergy and the burghers, those who were yesterday and last Thursday as a committee to speak with Her Royal Majesty about the marriage.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment