Source:
Svenska riksrådets protokoll 1649, page 351, Kungliga Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1912
The 700th post on this blog!
The council meeting:
Den 27 Februarij var åter Kongl. M:t in Senatu medh Rijckz-Marsken, Rijckz-Ammiralen, Rijckz-Skattmästaren Her Gustaf Horn, Her Matthias Soop, Her Åke Axellsson, Her Erich Ryningh, Her Knut Posse, Her Lars Kagg, Her Thure Sparre, Her Erich Gyldenstierna, Her Sevedh Bååt, Her Bengt Skytte och Her Åke Hansson Ulfsparre.
Tå frågade och tillsporde K. M:t Rijckzens Rådh, om dee hade öfverlagdt then för detta ventilerade saken sin emellan och communiceradt then i lijka måtto medh Rijckz-Cantzleren, som dagen tillförenne var aftalt.
Feltherren gaf till svar, att dee hade i går effter middagen varit theröfver tillhopa hoos Rijckz-Cantzleren och funnet under sigh gott at råda H. M:t till taga saken i vijdare betänckiande, effter den vore af synnerligh stoor conseqventie, och börde hafva längre tijdh at deliberera häröfver. Så vore och otta Rijckzens Rådh nu borto, 5 i Tysklandh och tree i Finlandh, uthi K. M:ts och rijckzens tienst, medh hvilke man och theröfver först borde communicera.
K. M:t meente, at »och svåre saker äro debatterade och resolverade, tå alle Rijckzens Rådh icke hafva varit tillhopa«; allegerade för exempell, at på Rijckzdagen, som hölts anno 1627, när om H. M:ts succession till rijket slöts, »vore inthet alle Rijckzens Rådh tillstädes«, och at Ständerne tå then saken högt adprehenderadhe.
Feltherren: »Rijckzens Rådh och Ständerne höllo tå öfverflödigt at opreppa det, som förr var i rijckzens beslut bevilliat; men aldrigh disputerade the då om H. M:ts persohn.«
Rijckz-Skattmästaren: »Aldrigh är een så vichtigh saak resolveradt, medh mindre alle Rijckzens Rådh hafve varit tillstädes.«
Drotningen: »Jagh bekänner denne vara een stoor saak, och ingen vichtigare nyligen hafva varit före.« Men ther närvarande Rijckzens Rådh och Rijckzens Ständer det funne gott, meente H. M:t ingen frånvarande borde disputerat. »Det står i regeringzformen och ridderhusordningen, at den, som icke kommo tillstädes, hafve förlorat sitt votum. Jagh hafver kallat dem alle hijt till Rijckzdagen, men dee kunne inthet komma för deres tienst skuldh.«
Her Matthias Soop: »När dee 5 höge embeten uthvaldes, då skrefs derom alle frånvarande Rijckzens Rådh till per expressum, att dee gofvo deri deres betänckiande, huru mycket mehr är det nödigt i denne saken.«
K. M:t meente, at nu äfven så väll kunde saken debatteras, som när dee tillstädes vore, och communicera dem sedan beslutet, at dee gofve sit betänckiande häröfver. »Sedan kunde man på chröningen saken vijdare confirmera och autorizera.« Badh dee ville sigh vijdare uthlåta theruthinnan.
Feltherren: »Det är quæstio, om vij kunne råde E. M:t härtill, eller om E. M:tt vill propria authoritate det ställa i värcket och genomdrifva. Det förre är vår plicht.«
Taaltes härvidh obiter, om nogre ordh skulle vara dagen tillförenne i Rådet fälte, som vore numehre res inthet integra, at holla tillbakar communicationen medh Ständerne, sedhan H. M:t hade sigh emoot dem uthlåtet öfver Hertigens succession till rijket. Men hvadh sielfve saken anlangade, refererade Feltherren, at Rijckz-Cantzleren hade i går påmint, det Kongl. M:t hade i sit handbref till Feltmarskalcken Her Wrangell rördt emoot honom om echtenskapet; och det hafver så mycket opererat, at allom i armeen var Hertigens persohn behageligh. Skulle det nu tages ett annat expedient före, torde det förandra Hertigens credit och respect.
Kongl. M:t: »Jagh rörde nogot therom i mit bref till Feltmarskalcken, men lijckväll så caute, att jagh icke är thervidh bunden, som conceptet än skall uthvijsa«; och trodde H. M:t inthet, at det skulle försvaga Hertigens credit, at han blifver declarerad till regni successor effter H. M:ts dödh. Det hugnade H. M:t, at Rickzens Rådh alle i går hade sagt och contesteradt, att om H. M:t nogot dödeliget vedkomme, då hade dee allena sitt öga på Hertigen.
Feltherren: »Det är alles vår meeningh, och hafve i K. M:ts minorennitet aldrigh annars drifvit, än at K. M:t skulle lämbnas sin frije villie till giffta sigh och taga hvem H. M:t behagade.« Tå var och om Hertigh Carls persohn nogre gånger talat, men icke publicerat, at H. M:t ingen förfångh skee motte till sitt frije samtycke. Ropade åther opp, att quæstio är, om Rijckzens Rådh skole råda K. M:t dertill, och serdeles at communicera denne saken medh Ständerne. »Det kan lyckas och misslyckas.«
K. M:t: »Det kan och ett gott consilium misslyckas«, och derföre moste och kunde hvarcken K. M:t eller nogon af Rijckzens Rådh den olyckan imputeras. »Man moste sij på intentionen och inthet på eventen.«
Feltherren: »Konungh Johan brachte saken så vidt, att hans sohn Sigismundus blef Konungh i Pohlandh; då var det alt gott, men sedan när det misslyckades, gaf han Rickzens Rådh skulden, at dee hade rådt honom dertill, och derföre lät inmahna och sättia dem i håhlet här på Stockholm.«
K. M:t badh, at ingen ville fatta dee tanckarne om sigh, uthan försäkra sigh om H. M:t till alt gott, säkert och oprichtigt. Konungh Johans och K. M:ts consilia och deres intention voro inthet lijka och enahanda. Och för H. M:ts skuldh skulle aldrigh nogon blodzdråpe här i rijket uthgiutas. Badh Rijckzens Rådh elliest ville tala fritt i denne saken och säija hvar sin meeningh och svar, serdeles om man skall proponera saken Rijckzens Ständer eller eij, effter som hvar hade sitt votum fritt till uthtala.
Deropå sade hvar sitt votum.
Her Åke Hansson Ulfsparre hölt rådeligst vara, at denne saken motte opskiutes till näste rijckzdagh, och i midler tijdh betänckia sigh om alle dee saker, som vidh een så vichtigh saak böre tagas i acht.
Her Bengt Skytte hölt inthet orådeliget, at man nu togo Ständernes betänckiande, proponerade och recommenderade denne saken såsom een tingh, therom K. M:t bär en stoor åhuga, och therigenom rijket märckeligen kan försäkras; »i midler tijdh kunde man öfverläggia conditionerne och communicera medh Hertigen therom, men på chröningen in specie fulbordade saken; om vij nu icke generaliter communiceradhe thette Ständerne, vore mycket farliget för rijket. Och när vij nu äre eense medh K. M:t, skole vij kunne giöra dee bäste conditiones för oss. Men framdeles ther K. M:t blefve dödh, skulle successor kunne præscribera oss conditiones, och serdeles Hertigen, sedan han hade hafft armeens och peupelessens adfection och tillopp. Vij hafve ingen stoor adell, som Pohlen hafver, eij heller starcke städer, som andre konungerijken, at förlåta oss och lijta på.« Allegerade och, at Henricus IV medh een lijten armee kom dertill, tvingade Franckrijke och belägrade Paris.
Feltherren meente, at desse skähl äre af ringa värde, och i synnerheet förlade det exemplet om Henricus IV, och at han blef medh macht tilbaka drefven från Paris och hade inthet fådt chronan, om han icke hade blefvet papist.
Rijckz-Ammiralen: »Dee, som komma effter oss, äre inthet af den humor alle, som vij äre«; och derföre vore gott, att nu giordes dermedh een richtigheet. »I går sade vij alle, at vij effter Drotningens dödh hafve ett öga på Hertigh Carls persohn.«
Her Sevedh Bååth: »Det skulle inthet skada eller fahra vara at nu proponera detta Ständerne, men differera slutet till näste rijckzdagh; i midler tijdh kan K. M:t medh Rijckzens Rådh betänckia sigh om conditionerne, och huru H. M:t kan försäkra sigh Hertigen och Ständerne på bäste sätt och uthan hvars och eens förfångh.«
Her Erich Gyllenstierna: »Saken går öfver hans förståndh«; hölt dogh, at hon kunde medh Ständerne communiceras, effter medh uthskåtet är derom begynt at tractera, men icke sluta denne gången, uthan fullkomblige aftalet låta skee på näste rijckzdagh.
Her Thuro Sparre fann inthet orådeliget, at man nu nogorlunda communicerade theröfver medh Ständerne eller uthskåtet, på det dee kunde betänckia sigh härom till näste rijckzdagh; i midler tijdh låte det förnimma Hertigen och spöria, om han dermedh vore content, och göra alle dertill nödige saker färdige.
Her Lars Kagg hölt bättre, at man kunde hafva medh thenne communicationen fördragh, effter saken är vichtigh och tridieparten af Rijckzens Rådh frånvarande.
Her Knut Posse rådde, at denne saken motte opskiutas till näste rijckzdagh eller chröningh, at i midler tijdh öfverläggia saken vijdare, och tagas deres betänckiande här uthi, som borto ähre af Rijckzens Rådh.
Her Erich Ryningh önskade af hiertat, at alt motte gå väl af uthi denne högvichtige saken, »och fordras derföre ett moget betänckiande för K. M:ts högheet och rijckzens interesse skuldh«; det fruchtade han, at konungerijket sattes i stoor fahra, om K. M:t eller Hertigen icke fingo barn; önskade och i det fallet at K. M:t skulle afgå uthan lijfzerfvingar, at Hertigen icke allenast måtte dertill framdeles komma, uthan och blifva af Gudhi beskärt medh lijfzerfvingar, och sågo han medh dee andre ingen, som närmare dertill vore ähn Hertigen. »Men så hafver denne saken elliest ett fahrliget uthseende: mongen skulle tänckia, at der vij till denne successionen nu ville skrijda«, och Ständerne deraf sporde, at K. M:t inthet ville giffta sigh, skulle thet hoos mången gifva andre tanckar och sorgh. Derföre hölt han bäst at hafva denne gången fördragh att communicera dette Ständerne. Och hvadh skedt vore säija allenast vara talat discursvijs och till at kasta dem nogot på bordet, theröfver the kunde betänckia sigh. Och effter denne saken ginge hele rijket ahn, kunde H. M:t i nogre stunder inthet dertill resolvera. »Nu äre fuller Ständerne här, men icke månge från hvar provincie, icke öfver 3 från Södermanlandh, ifrån Finlandh och mächtogh få; dernäst äre Ingermannelandh, Liflandh och Esthlandh; dee plåga fuller inthet till Rijckzdagen förskrifvas, men moste dogh häraf nogot vetta, effter dee moste hafva een herre, fast dee icke komma på Rijckzdagen.«
Feltherren påminte hervidh, at Räfvell stadh aldrigh ville sväria Konungh Johan, mädan och så länge Konung Erich var i lifvet och fängzligh.
Her Åke Axelsson var af samma meeningh som Her Erich Ryningh, at Ständerne skulle lätteligen tänckia, när dee höra af Hertigh Carls succession, förtvifla dee om echtenskapet; rådde man skulle differera communicationen medh Ständerne denne gången.
Dervidh påminte Kongl. M:t, at successionen inthet hindrar gifftermåhlet, uthan kunde man finna flere fundamenta till försäkra rijket, »ju bättre det voro.«
Her Matthias Soop lofvade Hertigens persohn och store qvaliteter, och at ingen tviflade therom, at han ju motte och kunde succedera H. M:t i chronan. »Men ther man ville thette nu proponera Ständerne«, meente han, »at Hertigen finge vetat och blefve malcontent«; badh at det motte differeras till näste rijckzdagh.
Her Gustaf Horn var och af samme meningh, at opskiutat till bättre lägenheet och betänckiande, och at det inthet måtte proponeres Ständerne, uthan per occasion allenast röra härom emoot uthskåtet, såsom ther nogon fahra skulle yppa sig, och K. M:t nogot dödeliget vederfahras, om då icke een saak vore, at man in eventum tänckte på Hertigh Carll, at han skulle blifva successor till chronan, och det alt per occasion. Det hölt han och vara Hans F N:de säkrast och reputerligst hoos allom, och mehre conservera Hans F. N:des respect och credit hoos armeen.
Rijckz-Skattmästaren recommenderade Hertigh Carls persohn högt, och såsom capabel och meriterad till at alle motte kasta ögat opå till rickzens succession, efftersom Hans F. N:de 1. vore af K. M:ts blodh född, 2. här i rijket född och optuchtat, 3. är af vår religion, 4. hafver alles applausum, 5. hafver armeen i händer, och 6. hafver giordt och vijdare giör sigh meriteradh af chronan. Men effter gifftermåhlets uthslagh och successionens bevillielse synes vara af fahrligh conseqventz och gifver Hertigen ringa respect och credit hoos soldatescan, serdeles ther nogon skada och olycka på komme, ty hölt han vara bäst at låta bestå den saken till näste rickzdagh, tå alle Ständer kunde tillhopa komma, och skrifvas till dee frånvarande af Rijckzens Rådh, at dee gifva häri sitt betänckiande, och i midler tijdh kunde saken så mycket bättre öfverlägges.
Rijckz-Ammiralen: »Effter K. M:t hafver optäckt Rijckzens Rådh sin loflige intention om rijckzens regeringh in omnem eventum och förr inthet thet ringeste communiceradt medh Rijckzens Rådh härom, så hade han väll förnummet, at Rijckzens Rådh gerna hade sedt, at dee hade kunnat denne gången blifva befrijade medh denne resolutionen, på det ingen skuldh Rijckzens Rådh påbördes skulle, ther thenne saken annorlunda än väll skulle uthslå. Men effter det nu så vidt är kommet, at fast alle vetta deraf, så meente han, at det kan inthet annars vara [än] at der Fursten skall declareres till regni successorem, så moste ju Ständerne deraf veta; men heemställe K. M:t modum, på hvadh sätt och huru vidt det skee skall, men serdeles at remonstrera Ständernes uthskått, at denne saken vill hafva tijdh at betänckas, förmana dem till at öfverläggia saken om een successore in eventum och förvissa dem på een vijss tijdh, at denne saken skulle dem vijdare blifva förestält. Då och till den tijden kunde och Hertigen sielff heemkomma, och medh honom tracteres öfver ett och annat, som hele denne saken angår.«
Feltherren oprepade hvadh i förre conferencer var förelupet, och var Hans Ex:s votum, at det vore till befahra, om man nu strax in puncto skulle låta blifva detta förslaget om successore rychtbahrt hoos Ständerne; men heller at man emoot Ständernes uthskått önskade, at theres begäran medh echtenskapet kunde vinna sin framgångh, som Gudh täckes och när Gudh så skickar sinnen härtill, och at Hennes M:t ville både på detta så väll som andre medell vara betänckt till at försäkra rijket. Badh at H. M:t ville låta sigh behaga, at denne saken ähn till bättre fram och een viss tijdh blefve oppehollen, och kunde man i midler tijdh henne öfverläggia vijdare medh Rijckzens Rådh, huru saken på een säker och reputerligh foot för H. M:t och Chronan vore till att rätta; hoppades vist och inthet tviflade, at H. F. N:de tå skulle blifva declareradt till successorem regni. Men at directe säija, at H. M:t ingen lust hade till at giffta sigh, thet hölt Feltherren mycket betänckeliget, uthan säija Ständerne sigh vele taga hele denne saken i vijdare betänckiande och framdeles, när den tijden kommer, då säija sigh vara kommen på detta förslaget om successionen, och i så måtte och medh så mycken bättre fogh då declinera echtenskapet.
Sedan nu alle närvarande Rijckzens Rådh hade sagt deres vota, förhölt H. M:t dem igen, at det var H. M:t nogot ledt förnimma, thet thenne saken skulle vara nogot vijdare kommen, ähn det hade varit dem kärt, och denne K. M:ts proposition icke hafver varit dem behageligh. Men effter K. M:t nu hade hört deres skähl härtill, så ville K. M:t säija sine häremoot. Nembligen 1. at H. M:t hade i 3 åhr tänckt häropå, och ingen dagh låtet gå förbij, der H. M:t icke hade betänckt denne saken; bekänner den vara af stoor och högh consideration, men sijr inthet hvadh det skulle skada, men communicerade den medh Ständernes uthskått. Ty man hade altijdh i förre konungars tijdher uthi så vichtige saker in antecessum præparerat animos Statuum till det, som derefter skulle tagas ett vist slut uthi. Således hafver man altijdh lagdt fundamenta till höga resolutioner. Samme vägh hafve förre konungar, K. M:ts Her fader och Regeringen i sin tijdh insisteradt. Danske kriget blef och Ständerne communiceradt 2 år förr än det angick; samme foot gingo och nu H. K. M:t opå, icke at man äfven behöfde fordra endtligh beskedh häropå, uthan engagera och incaminera saken nogot närmare. 2. Hvadh anlangar at then saken inthet borde communiceras Ständerne, förr än H. M:t hade resolverat till echtenskapet, item hvadh fahran af successionens uthspridningh och tanckarne hoos folcket vidkommer, så hafver H. K. M:t inthet funnet de tempore härtill nogot derom röra, uthan sedan Ständerne begynne pressa H. M:t så hårt dermedh, moste och H. M:t begynne nogot offendtligen therom at tala och röra; och är K. M:t aldeles i den meningen, at detta förslaget om successionen och opskofvet af echtenskapet inthet lärer förorsaka hoos Ständerne nogon conseqventie eller sorgh. Ty der Hertigen antages till successorem, får folcket deraf heller den tancken, at K. M:t ingen annan tager än Hertigh Carll, som till successorem declareres. »Och täncka alle, at jagh medh mit giftermåhl giffter och sielfve staten medh. Sedan är inthet undra opå, at man tager den in consilium och participationem successionis, som man vill hafva, uthan fast mehre undran värdt, ther man honom theraf uthslöte. Ty der jagh medh Hertigh Carll vore förlofvadh, kunde jagh ingens nytta högre och medh mindre andre folcks förundran befordra ähn Hertigens, serdeles at jagh giorde den till successorem, som jagh ville lefva och döö medh. 3. Hvad misscrediten i armeen anlangar, så är jagh i den meeningen, at denne successionssaken skall giöra Hertigen mehre respect och credit; ty alle varde tänckiandes, at Hertigen blifver deres herre medh tijden, och skall hvar sökia till at ähra och lyda honom, och är fördenskuldh denne ratio mehr pro ähn contra me. 4. Så säger jagh för eder och ingen annan, at jagh inthet vill giffta migh; och om jagh skulle giffta mig, så vill jagh dogh inthet förstå dertill och taga Hertigh Carll, förr än han om successionen vore försäkrat. Ty hans hopp dertill vill jagh inthet sättia på eens annars discretion, och äre dee lofordh och beröm, honom gifves, allenast complementer, när denne saken och försäkringen om successionen icke bekräftas medh bref och segell. Hvem veet och, om våre barn blifva så sinnade, som vij ähre nu. Och at jagh nu proponerar thetta, är alt in eventum, så frampt jagh afgår uthan barn; och der han medh nogon annan gemåhl fingo barn, tå är det säkrare, at två, såsom mine och Hertigens barn, blifva om regementet trätande än 20 eller 100 andre. 5. Anlangande regeringzformen, så är den rättat på een Konungh och interimsvijs giordh, till des een Kungh blefve myndigh, eller huru värcket skulle föras, när Konungen är uthanlandz; är af ingen Konungh underskrifven; så äre och monge saker deri impracticable; och i een summa regeringzformen är inthet säkert och fast fundament at gå effter. — Såsom nu thesse tanckar om (och?) sagor om gifftermåhlet, såsom och om successionen till rijket löpa af och till iblandh folcket, så tycker migh inthet skulle skada, ther I icke finne thet heelt orådeliget, at man talade härom nogot medh uthskåtet, proponera[n]des dem, om icke nyttigt vore, at man in omnem eventum eligeradhe Hertigh Carll till regni successorem; dör jagh i den stat jagh nu är, tå kunde både Hertigen och rijket vara försäkrat på alle fall. Ständerne motte tagat allenast i betänckiande, men ville the och thertill nu denne gången resolvera, så skadde thet och inthet. Nogre af Rijcksens Rådh äre fuller borto, men hvadh præsentes och Ständerne concluderadhe i thenne saken, borde stå immobelt. Ty hvadh som beslutes i så månges närvarelsse, thet moste holles fast och aldrigh rygges. Nu är een rijckzdagh, och hvadh slutes, moste vara giltigt. Täncke Ständerne, at jagh aldrigh giffter migh, så kan man dem den opinionen betaga; och elliest försvinner detta temporis lapsu af sigh sielff. Jagh säge ganska gerna, at jagh kunde persvadera Rijckzens Rådh, at dee gofvo sitt samtycke häruthinnan; vore det dem icke emoot, ville jagh i morgon sammankalla uthskåtet af Ständerne.« Badh dee ville uthan passion öfverväga hoos sigh sielf, om nogre kraftigere skähl skole kunna finnas än desse H. M:t hade andraget.
Feltherren: »Min intention hafver varit at inthet ogilla H. K. M:ts godha omsorgh, derigenom H. M:t söker till försäkra rijket in eventum om een viss successore. Men migh är det oförmodeliget förekommet i denne hastigheet. Kongl. M:t hafver öfverlagdt det i 3 åhr hoos sigh; hade H. M:t behagat een monadh eller 2 förr Rijckzdagen at öfverläggia denne saken medh Rijckzens Rådh, tå hade man hafft tijdh at betänckat; nu effter tijden är kort, kommer oss besvärliget at nu säija mehre härtill, ähn vij hafve sagdt och giordt. Men effter K. M:t är af den resolutionen at proponera denne saken Ständerne, kunne vij fuller der inthet emootsäija. Men det vij hafve sagdt, det äre våre rådh, som vij hafve effter vår plicht häri most säija.« Dertill medh och, effter K. M:t allaredo hafver så vidt optäckt det med Ständerne, så kunne och Rijckzens Rådh inthet sättia sigh deremoot eller förandrat; hade lijckväll helst sedt, at det hade blefvet först medh Rijckzens Rådh öfverlagdt; men effter det är fast rychtbart, och fåfängt at consultera ex post facto och sedan K. M:t hade denne saken communiceradt medh uthskåtet, trodde han det skulle föga skada, man talade medh uthskåtet nogot härom, när man icke komme till nogot slut deruthi. Hvadh härtill vore talt, vore inthet skedt till H. M:ts præjuditz, uthan at det motte skee desto bättre och medh deres vettskap, som vederborde. »Ty det är bäst, at man medh gott betänckiande företager een saak, och när den är sluten, gör deri så mycket möijeliget ähr, men ställer uthgången alt i Gudz handh.« Om nu dee andre Rijckzens Rådh äre af samme meeningh, det ställer han till deres uthsago.
Dee andre af Rijcksens Rådh mehrendeels sade sigh dertill consentere, men inthet kunne dertill stort råda.
Kongl. M:t tackade dem, at dee ville dertill bevillia, thet H. M:t motte communicerat med uthskåtet af Ständerne. Sade derhoos, at det inthet vore K. M:tz meningh, at man nu skulle endtligen och heelt sluta denne saken; men at hon motte publiceras, drager H. M:t inthet betänckiande uthi, förmenandes dette inthet hindra gifftermåhlet.
Feltherren önskade omsijder, at alt thetta consiliumet och rådslaget måtte få vara protocollerat, att man deraf må sij, at om i framtijden nogon fahra häraf kommo, Rijkzens Rådh tå motte vara endskylladhe, at dee hade rådt H. M:t till det dee viste vara H. M:t och fäderneslandet nyttigt, och dem sådant icke tillräcknas motte.
Hennes M:t talade sedan och endtligen om sit gifftermåhl, som kunde man väll försäkra sigh, at H. M:tz ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H. M:t nu står och är uthi. Men om H. M:t ville giffta sigh och taga Hertigh Carll, tå ville ock skulle H. M:t aldrigh tagan, förr än han vore declareradh regni successor.
Feltherren: »Vij hafve nu sagt i hele saken våre argumenta. Ett hafve vij förgåtet, om Kongen i Pohlen, at honom skall märckeligen förtryta, när han hörer K. M:t hafve giordt een successorem; ty förre konungar i Pohlen hafve giordt den proposition at dee motte komma dertill, när K. M:t affölle uthan lijfzerfvingar.«
Kongl. M:t förmeente, at härigenom afskäres Pohlen all spes att komma till rijket. »Ty så länge han sijr jagh är den endeste successor, hafver han nogot hopp, men sedan successor är in certo, inthet.«
Beslöts endtligen i hufvudsaken, at i morgon skulle uthskåtet opkalles af Adelen, Präster- och Borgerskapet, dee som i går och förleden torsdagh voro såsom uthskåt hoos Hennes K. M:t om gifftermåhlet.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment