Kristina's letter to Anne of Austria (APOCRYPHAL)

Source:

Lettres secrètes de Christine, Reine de Suède, page 23, published by the Cramer Brothers, 1761

https://books.google.com/books?id=cPldAAAAcAAJ&dq=Lettres+Secrètes+De+Christine,+Reine+De+Suède&source=gbs_navlinks_s

The letter:

MADAME MA SŒUR,

Je ne dois point rappeller Grotius mon Ambassadeur, sans vous en faire connoître le motif.

Ce grand homme, après onze années de travail & de peines dans les affaires politiques, se voit encore souvent contrecarré par des envieux & des esprits turbulens, qui trament avec honte sa perte & la ruine de mes Etats.

Je ne parle point des tracasseries particulieres que le Cardinal lui a toujours suscitées malignement.

Grotius, en louant le plus juste des Rois, ne croyoit point avoir offensé le Ministre qui concouroit à la gloire de son maître. Mais mon Ambassadeur, dédiant son immortel ouvrage à Louis, avoit oublié de flater la vanité avide de cet esprit altier.

Richelieu se croyoit donc en droit de nuire journellement à un personnage si illustre, parce que son orgueil fut humilié par le mépris silencieux du Philosophe.

Grotius essuya tant de dégoûts à Paris, que la nécessité le renvoya dans sa patrie, qui l'avoit maltraité inhumainement, parce que ce digne citoyen l'avoit trop bien servie.

Gustave, qui depuis longtems avoit une grande vénération pour les talens extraordinaires de Grotius, l'appella à sa Cour. Mais la mort, qui se plaît à renverser les projets des hommes, enleva ce héros à la bataille de Lutzen, & Gustave n'eut point la douce consolation de voir de près celui dont il admiroit les ouvrages immortels.

Oxenstirn, qui avoit des vues aussi sages que celles de son maître, crut honorer la mémoire du Monarque en attirant Grotius à ma Cour.

Un Philosophe tel que lui étoit fait pour briller dans les plus hautes places; aussi fut-il envoyé auprès de Louis qui l'aimoit.

Le Cardinal, qui n'avoit pu rien obtenir sut l'esprit de Grotius, lorsqu'il n'étoit que simple particulier, & pensionnaire de Louis XIII, seulement de nom, se douta bien que l'Ambassadeur de Suéde disputeroit fierement avec son Eminence, de rang & de vertus.

Le Cardinal mit en œuvre son crédit & sa politique pour faire rappeller cet Ambassadeur; mais ses lettres réitérées & pressantes à Oxenstirn, n'eurent aucun effet. Le Chancelier avoit rempli les intentions de son maître; il se fit une religion de soutenir le Ministre.

Richelieu, irrité de voir souvent un homme qu'il haïssoit, & obligé de traiter avec lui, travailloit sourdement à lui susciter des ennemis puissans dans toute l'Europe, aux dépens même du Roi son maître.

Enfin, comme les grands hommes meurent ordinairement plûtôt que les autres, Armand, au lit de la mort, admira celui qu'il avoit persécuté, & Grotius regretta dans son ennemi le Ministre éclairé.

Depuis cette fatale époque, mon Ambassadeur a joui auprès de Louis, & sur-tout auprès de Votre Majesté, de la liberté & des considérations qu'un homme sage peut recevoir & mériter dans une Cour brillante dont vous faites l'ornement & la gloire.

Ne croyez donc pas, Madame, je vous en conjure, que le rappel de Grotius vienne de quelque mécontentement de ma part, comme le Cardinal Mazarin a voulu malignement le faire entendre à Votre Majesté.

Il m'en coute beaucoup de souscrire à son rappel; mais il le demande avec tant d'instance, que je suis désespérée de ne pouvoir différer plus long-tems.

Pour l'honneur de mon régne, pour l'amour & le bien de ma patrie, je voudrois pouvoir l'obliger de rester toute sa vie à votre Cour. Tout m'invite & me presse à conserver un trésor si précieux. Je regarde enfin ce Ministre respectable comme le Dieu tutélaire de mon pays, & le plus riche présent que le Ciel ait pu lui faire. Je ne finirois jamais, si je pouvois vous exprimer tout ce que je lui dois en mon particulier.

Swedish translation (my own):

Madam min syster,

Jag skall inte återkalla Grotius som min ambassadör utan att berätta orsaken.

Denna store man, efter elva års arbete och möda i politiska angelägenheter, ser sig fortfarande ofta omintetgörad av avundsjuka och turbulenta andar, som skamligt planerar sin förlust och förstörelsen av mina stater.

Jag talar inte om de speciella irritationer som kardinalen alltid illvilligt har provocerat honom.

Grotius, när han prisade den vackraste av konungar, trodde inte att han hade förolämpat ministern som bidrog till sin herres ära. Men min ambassadör, som tillägnade Ludvig sitt odödliga verk, hade glömt att smickra denna högmodiga andes ivriga fåfänga.

Richelieu ansåg sig därför ha rätt att dagligen skada en sådan berömd person, därför att hans stolthet förödmjukades av filosofens tysta förakt.

Grotius led så mycket avsky i Paris att nödvändigheten skickade honom tillbaka till hans land, som hade misshandlat honom omänskligt, eftersom denne värdige medborgare hade tjänat det alltför väl.

Gustav, som länge hade vördat Grotii utomordentliga talanger, kallade honom till sitt hov. Men döden, som njuter av att störta människors projekt, förde bort denne hjälte i slaget vid Lützen, och Gustav hade inte den ljuva tröst att på nära håll se mannen vars odödliga verk han beundrade.

Oxenstierna, som hade lika kloka åsikter som sin herres, tänkte hedra monarkens minne genom att locka Grotius till mitt hov.

En filosof som han fick lysa på de högsta platserna; så han sändes till Ludvig, som älskade honom.

Kardinalen, som inte hade kunnat skaffa sig något i Grotius anda, då han endast var privatperson och pensionär till Ludvig XIII endast till namnet, misstänkte att den svenske ambassadören stolt skulle argumentera med sin eminens, rang och dygder.

Kardinalen utövade sin kredit och sin politik för att få denna ambassadör återkallad; men hans upprepade och påträngande brev till Oxenstierna hade ingen verkan. Kanslern hade uppfyllt sin herres avsikter; han gjorde en religion av att stödja ministern.

Richelieu, irriterad över att ofta se en man som han hatade och tvungen att behandla med honom, arbetade i hemlighet för att resa upp mäktiga fiender åt honom över hela Europa, även på bekostnad av konungen, hans herre.

Slutligen, som stora män vanligen dör tidigare än andra, beundrade Armand på sin dödsbädd den han hade förföljt, och Grotius ångrade den upplyste ministern i sin fiende.

Sedan den ödesdigra epok har min ambassadör tillsammans med Ludvig och särskilt hos Ers Majestät åtnjutit den frihet och omtanke, som en vis man kan få och förtjäna i ett lysande hov, av vilket Ni gör honom till prydnaden och äran.

Tro då inte, madam, jag ber Er, att återkallelsen av Grotius kommer från något missnöje från min sida, som kardinal Mazarin med illvillig vilja ville få Ers Majestät att förstå.

Det kostar mig mycket att subskribera till hans påminnelse; men han ber om det så allvarligt att jag är förtvivlad över att inte kunna skjuta upp längre.

För min regerings ära och för mitt lands och bästas skyld skulle jag vilja kunna tvinga honom att stanna hela sitt liv vid Ert hov. Allt uppmanar mig och uppmanar mig att bevara en sådan dyrbar skatt. Slutligen betraktar jag denna respektable minister som mitt lands förmyndargud och den rikaste present som himlen kunde ha givit honom. Jag skulle aldrig sluta, om jag kunde uttrycka för Er allt jag är skyldig honom i mitt privatliv.

English translation (my own):

Madame my sister,

I must not recall Grotius my ambassador without letting you know the reason.

This great man, after eleven years of work and pains in political affairs, still sees himself often thwarted by envious and turbulent spirits, who shamefully plot his loss and the ruin of my states.

I am not speaking of the particular annoyances that the Cardinal has always maliciously provoked him.

Grotius, in praising the fairest of kings, did not believe he had offended the minister who contributed to the glory of his master. But my ambassador, dedicating his immortal work to Louis, had forgotten to flatter the avid vanity of that haughty spirit.

Richelieu therefore believed himself entitled to daily harm such an illustrious personage, because his pride was humiliated by the silent contempt of the philosopher.

Grotius suffered so much disgust in Paris that necessity sent him back to his country, which had mistreated him inhumanly, because this worthy citizen had served it too well.

Gustav, who had long revered the extraordinary talents of Grotius, called him to his court. But death, which delights in overturning the projects of men, carried off this hero at the Battle of Lützen, and Gustav did not have the sweet consolation of seeing at close quarters the man whose immortal works he admired.

Oxenstierna, who had views as wise as those of his master, thought to honour the memory of the monarch by attracting Grotius to my court.

A philosopher such as him was made to shine in the highest places; so he was sent to Louis, who loved him.

The Cardinal, who had been unable to obtain anything in the spirit of Grotius, when he was only a private individual and a pensioner of Louis XIII only in name, suspected that the Swedish ambassador would argue proudly with his eminence, rank and virtues.

The Cardinal exercised his credit and his policy to have this ambassador recalled; but his repeated and pressing letters to Oxenstierna had no effect. The Chancellor had fulfilled his master's intentions; he made a religion of supporting the minister.

Richelieu, irritated at often seeing a man whom he hated, and obliged to treat with him, secretly laboured to raise up powerful enemies for him throughout Europe, even at the expense of the King, his master.

Finally, as great men ordinarily die sooner than others, Armand, on his deathbed, admired the one he had persecuted, and Grotius regretted the enlightened minister in his enemy.

Since that fatal epoch, my ambassador has enjoyed with Louis, and especially with Your Majesty, the freedom and consideration which a wise man can receive and deserve in a brilliant court, of which you make him the ornament and the glory.

Do not believe then, Madame, I beg of you, that the recall of Grotius comes from some dissatisfaction on my part, as Cardinal Mazarin maliciously wanted to make Your Majesty understand.

It costs me a lot to subscribe to his reminder; but he asks for it so earnestly that I am in despair at not being able to put off any longer.

For the honour of my reign, and for the love and good of my country, I would like to be able to oblige him to remain all his life at your court. Everything invites me and urges me to preserve such a precious treasure. Finally, I regard this respectable minister as the tutelary God of my country, and the richest present that Heaven could have given him. I would never finish, if I could express to you all that I owe him in my private life.

Above: Kristina.

Above: Anne of Austria, queen regent of France.

Above: Hugo Grotius.

Note: In accordance with the nobility's ideals in the early modern era, kings and queens considered themselves siblings.