Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3, page 357, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Christina: Brev från sex decennier, pages 63 to 66, edited and translated by Sven Stolpe, 1960
"Egendomligt nog började drottning Christina ganska snart efter sin abdikation intressera sig för andra länders kronor. Bl. a. arbetade hon med väldig energi på att bli vald till drottning av Polen. Ur den intensiva brevväxling som i detta syfte fördes — och där också kardinal Azzolino tog en mycket aktiv del — har hämtats detta brev till påvlige nuntien i Polen. Det visar drottning Christinas hänsynslöshet. Hon brukade ofta försäkra, att hon aldrig kunde ljuga. Här ser man vad sådana patetiska försäkringar var värda. Drottningen var en mästare i förställning. Här förnedrar hon sig till att rekommendera användandet av rena bondlögner för att nå sitt mål. Hon blev inte heller vald."
"Oddly enough, quite soon after her abdication, Queen Christina began to take an interest in the crowns of other countries. Among other things, she worked with great energy to be elected queen of Poland. From the intensive exchange of letters carried out for this purpose — and in which Cardinal Azzolino also took a very active part — this letter to the papal nuncio in Poland has been taken. It shows Queen Christina's ruthlessness. She often assured that she could never lie. Here one sees what such pathetic assurances were worth. The Queen was a master of pretense. Here she demeans herself to recommending the use of pure peasant lies to achieve her goal. She was not elected." - Stolpe
The 1,500th post on this blog!
The letter:
Due sono gli ostacoli che mi si oppongono per la mia elettione alla Corona di Polonia. L'uno è il sesso, l'altro il Celibato.
Quanto al primo io rispondo, che due essempii notabili, trovo nelle historie di Polonia, i quali fanno vedere, che non sempre è stato escluso il mio sesso dalla loro elettione, e stimo che allegati a luogo, e tempo potrebbero mirabilmente favorire le mie pretensioni.
Per rivenire al primo essempio bisogna rimontare sino al primo Rè della casa Jagelone, del nome del quale io non mi ricordo: Questo Rè prima di divenir Rè di Polonia era Gran Duca della Lituania, quando successè che il Trono di Polonia venne a vacare per la morte d'un Rè che era l'ultimo della stirpe Regnante a quel tempo in Pollonia.
Questo Rè il quale morì senza alcuna Successione masculina lasciò una figlia unica, la quale fù eletta Regina di Polonia, e poco dopo sposò questo Duca di Lituania, e mediante questo matrimonio riunì questo Ducato alla Corona di Polonia, e da quel tempo in quà hà formato un medemo Corpo, che è stato governato longo tempo da tutti li descendenti della sudetta Casa Jagelona, sin tanto ch'ella venne a mancare, & che li Polacchi si videro per le revolutioni de' tempi privati intieramente di questa Casa Reale, sotto la quale havevano fiorito tanto tempo.
Allora elessero per loro Rè Henrico di Francia, che poi egli lasciò per il Trono di Francia, al quale successè per la morte di Carlo IX. suo fratello. Li Polacchi però nell'elettione l'obligarono a sposare Giovanna Jagelona Principessa parente, ma molto lontana de' loro ultimi Rè.
Henrico promise di far tutto, ma dopo che fù Rè di Polonia si rideva bene delle sue promesse, e non venne mai alla conclusione di questo maritaggio. Dopo che questo Principe hebbe lasciato la Polonia per la Francia, li Polacchi elessero per loro Regina la sudetta Giovanna, la quale dopo la sua elettione sposò Stefano Battori della Casa d'Ungheria, e da questo matrimonio nacque Sigismondo secondo (s'io non erro) e la Principessa Catterina la quale sposò poi il Rè Giovanni di Suezia Zio del Rè mio Padre.
Da questo matrimonio del Rè Giovanni e della Principessa Catterina nacque Sigismondo 3°. il quale fù eletto Rè di Polonia dopo la morte di Sigismondo suo Zio materno, che morì senza figlj maschii, e così fù aperta la successione alla Corona di Polonia, nella Casa Gustaviana, e la Casa Reale di Suezia, della qual Casa il Rè presente di Polonia ed io siamo usciti, lui dal ramo del primogenito, ed io da quello del Cadetto, la qual Casa finirà nelle nostre due persone.
Mi pare che per superare la difficoltà del sesso non si può allegar niente più favorevole di questi due essempii, oltre li quali si potrebbe ricordarsi, che io sono nata sul Trono, e che' Dio non mi fece si tosto vedere le luce, che mi pose in mano lo Scettro, facendomi nascere Rè di Suezia, per autorizarmi con questo privilegio sopra il commune del sesso.
Così tutto il mondo sà ch'io hò governato da Rè un Regno, ed una Natione delle più brave, e valorose della Terra, ch'io sono stata consacrata, come si consacrano li Rè di Suezia; Che in tal qualità mi è stato reso homaggio, e ch'io hò governato (dopo la Maggiorità) la Suezia dieci anni da Rè, e da Rè il più assoluto che alcun dei Rè miei Antecessori non l'hà governata avanti di me, che io ci sono ancora alla giornata d'hoggidì adorata, temuta, e regrettata, potendo dir senza vanità che i miei auspicii sono stati li più gloriosi, e li più felici del Mondo alla Suezia, e se Dio permetterà che l'istessa fortuna m'accompagni in Polonia, io stimo che si havrà occasione d'esser sodisfatti di me.
Quando io hò governato la Suezia non ero che una fanciulla, e vi è apparenza che con l'assistenza di Dio io sia per accomplir meglio incomparabilmente al mio dovere in una età, nella quale mi trovo gagliarda, e vigorosa si di spirito, come di corpo, capace d'ogni sorte di fatica, e d'applicatione. Ma Che si può richieder di me ch'io non faccia? se bisognerà amministrar giustizia, discorrere, o risolvere nei Consiglj. Io m'offro a dar loro sodisfazione, se non con tanta eloquenza e sapere, almeno con tanto buon giudizio quanto farà chi si sia altro; Se bisognerà per servizio della Republica marciare alla testa d'un'Armata, lo farò con mio gran gusto, e protesto, che la sola speranza di questa sodisfazione mi fà desiderare la Corona di Polonia, e che se mi si volesse dare con conditione di non andarvi, io non l'accetterei mai; Io hò sospirato con passione tutto il tempo di mia vita quest'occasione; ma lo stato de' miei affari non me l'hà permesso, e mi dichiaro, che se la ragione di stato non m'havesse reso impossibile questo desiderio, io non havrei mai comportato, che altri ch'io medema havessero comandato le mie Armate; Ma io hò sacrificato tutto in benefizio del mio stato, sino alla mia ambizione, e sino alla mia inclinazione: Io stessa essendo persuasa che bisogna far così. In fine se si vuol essaminare tutto il corso della mia vita, il mio humore ed il mio temperamento parmi, che mi si potrebbe far la grazia di non riflettere al mio sesso.
Intorno al 2° punto del maritaggio, io confesso, che m'imbarazza fuor di modo, poiche considerando il mio humore, e la mia età, io vedo che non c'è rimedio, quanto al mio humore, egli è nemico mortale di quest'horibil giogo al quale io non consentirei per l'Imperio di tutto il mondo, havendomi Dio fatto nascer libera, non saprei mai risolvermi a darmi un Padrone; e poiche io sono nata per comandare, come potrei io accommodarmi ad obbedire, ed a darmi questa schiavitù, la quale sarebbe per me una delle cose più insoffribili, che mai potesse concepire la mia imaginatione; Ma quando bene io potessi vincere questa mia aversione, io mi trovo in un'età, che senza rendersi ridicola, non si può pensare, e mi renderei inutilmente infelice, mentre che apparentemente nell'età ch'io sono, non si possono sperar da me figliuoli; Essendo però il regno di Polonia elettivo, crederei che si potesse disporlo a pensar meno all'avenire, e più al présente.
Loro hanno bisogno d'un Rè, il quale li possa governar bene qualch'anno; Quanto a me, io non sò se sarò buona per questo effetto, ne se io sarò viva da qui ad un hora, ma senza violentar punto la natura, io posso viver ancora una ventina d'anni più o meno, secondo che piacerà a Dio di disporne. Depositando dunque la loro Corona, ed il loro Scettro nelle mie mani, potrebbero guadagnare ed approfitarsi del tempo per far, dopo la morte mia, l'elettione d'un altra famiglia che venisse a provederli d'una stirpe da crearne i loro Rè, cosa che non può loro mancare, ed in questo modo havranno ogni agio di sciegliersi un'altra famiglia in un tempo meno periglioso, ed oltraggioso del presente, onde potriano lasciarmi la mia libertà per conservar più longo tempo la loro, essendo interesse loro ch'io resti in questo stato perche non havendo io figlj, l'unico mio interesse sarà la gloria di rendermi per via d'attioni grandi & heroiche degna della loro elettione.
In caso che con tutte le sudette ragioni non si possa superare l'ostacolo del Celibato; Monsigr. Nunzio potrà servirsi d'un artifizio, ingegnandosi di far loro sperare, che eletta che havranno la mia persona, le persuasive di sua S:tà e le loro preghiere potranno farmi risolvere a maritarmi.
E per questo effetto bisogna dar loro ad intendere, che io sono più giovane di quello che veramente non sono, per far apparir loro la cosa più probabile, e credibile, benche io dubito che questo non si potrà loro persuadere, perche si sà tropo bene il tempo della mia nascita. La mia opinione pero è che questo non mi farà ostacolo, e che non importerà loro, se io mi mariterò, o nò.
Ecco a poco pressò le Ragioni che io credo possino servire a toglier gl'ostacoli, che mi sono stati opposti.
Ma oltre li due sudetti, io vi trovo ancora il terzo, che oppongo a me medema ed è l'ignoranza della lingua Polacca. Io apprendo quest'ostacolo cosi grande, che mi fà horrore, & tremo, quando ci penso, perche in che modo può governarsi un Popolo, al quale non si sà parlare? come farò io a intendere gli ordini che bisognerà dare? in che modo havrò da segnare li dispacci, e gl'ordini senza leggerli, ne intenderli? Ma come farà il Principe di Condè, Il Duca di Neuburgo, e' il Principe di Lorena, che non ne sanno più di me? ed io mi dò vanto, che farò quello che non potranno far loro, cioè che m'ingegnerò d'impararla in poco tempo. Confesso nondimeno che questa sola difficoltà quanto a me, mi faria tremare, se il negozio potesse riuscire.
French translation (by Arckenholtz):
On m'oppose deux obstacles pour mon Election à la Couronne de Pologne, le premier est le Sexe, le second est le Célibat.
Je réponds au premier obstacle, que je trouve deux exemples remarquables dans l'Histoire de Pologne, qui font voir que mon sexe n'y a pas été toujours exclu dans les Elections; ces exemples, allégués à propos, pourroient merveilleusement favoriser mes prétentions.
Pour trouver le premier exemple, il faut remonter jusqu'au premier Roi de la Maison Jagellonne, dont le nom ne me revient pas. Ce Roi avant qu'il devînt Roi de Pologne, étoit Grand-Duc de Lithuanie, lorsque le Trône de Pologne vint à vaquer par la mort d'un Roi, qui étoit le dernier de la Race régnante en ce tems-là en Pologne.
Ce Roi, qui mourut sans aucune succession mâle, laissa une Fille unique, qui fut élue Reine de Pologne, & qui épousa peu après ce Duc de Lithuanie, & réunit ce Duché à la Couronne de Pologne par ce mariage, qui depuis ce tems-là ne composent plus qu'un même corps. Il a été gouverné pendant long-tems par tous les descendans de ladite Maison Jagellonne, jusqu'à ce qu'elle vînt à manquer, & que les Polonois se virent par les révolutions des tems privés entiérement de cette Maison Royale, sous laquelle ils avoient fleuri si long-tems.
Ils élurent alors pour Roi Henri de France, qui les quitta pour le Trône de France, auquel il succéda par la mort de son Frére Charles IX. Quand les Polonois élurent ce Prince, ils l'obligérent à épouser Jeanne Jagellonne, Parente, mais fort éloignée, de leurs derniers Rois.
Henri promit tout, mais après qu'il fut Roi de Pologne, il se moqua de ses promesses, & ne conclut point ce mariage. Après que ce Prince eut quitté la Pologne pour la France, les Polonois élurent cette Jeanne Jagellonne pour leur Reine, laquelle, après son Election, épousa Etienne Battori de la Maison de Hongrie, & de ce mariage nâquit Sigismond II. si je ne me trompe, & la Princesse Catherine, qui épousa le Roi Jean de Suède, mon Grand-oncle.
De ce mariage du Roi Jean, & de la Princesse Catherine nâquit Sigismond III. qui fut élu Roi de Pologne après la mort de Sigismond son Oncle maternel, qui mourut sans enfans mâles, & ouvrit par sa mort la succession à la Maison Gustavienne, qui est la Maison Royale de Suède, dont le Roi de Pologne & moi sommes sortis tous deux, lui de la Branche ainée, & moi de la Branche cadette, qui va finir présentement en nos personnes.
Il me semble qu'on ne peut rien alléguer de plus favorable que ces deux exemples pour combattre la difficulté du sexe. Outre cela on pourroit se souvenir que je suis née sur le Trône, & que Dieu ne me fit pas plutôt voir le jour, qu'il me mit le Sceptre à la main, me faisant naître Roi de Suède pour m'autoriser par ce privilége par dessus le commun du sexe.
Aussi tout le Monde sait que j'ai eu un Roi un Royaume, & une Nation des plus braves & vaillantes du Monde; que j'ai été sacrée, comme on sacre les Rois de Suède, que l'on m'a rendu hommage en cette qualité, que j'ai gouverné la Suède durant dix années depuis ma majorité en Roi, & en Roi plus absolu qu'aucun des Rois mes Prédécesseurs ne l'a gouvernée avant moi; que j'y suis encore aujourd'hui adorée, crainte & regrettée, parce que je puis dire sans vanité, que mes auspices ont été les plus glorieux & les plus heureux du monde à la Suède; & si Dieu permet que la même fortune m'accompagne en Pologne, je pense qu'on aura sujet d'être satisfait de moi.
Quand j'ai gouverné la Suède, je n'étois quasi qu'un enfant, & il y a apparence qu'avec l'assistance de Dieu je m'acquitterai incomparablement mieux de mon devoir, présentement que je suis dans ma pleine force & vigueur d'esprit & de corps, & capable de toute sorte de fatigues & d'application. Mais après tout, que peut-on exiger de moi que je ne fasse? Faut-il rendre justice, raisonner, ou résoudre dans les Conseils? Je m'offre à les satisfaire, sinon avec autant d'éloquence & de savoir, du-moins avec autant de bon-sens que personne. Faut-il aller pour le service de la République à la tête d'une Armée? J'y irai avec joye, & je proteste que la seule espérance de cette satisfaction me fait souhaiter la Couronne de Pologne; & que si l'on vouloit me la donner à condition de n'y pas aller, je ne l'accepterois jamais. J'ai toute ma vie souhaitté passionnément cette occasion, mais l'état de mes affaires ne me l'a pas permis; & je proteste que si la Raison d'Etat ne m'eût rendu ce desir impossible, je n'aurois jamais souffert que d'autres que moi eussent commandé mes Armées. Mais j'ai tout sacrifié au bien de mon Etat, jusqu'à mon ambition & à mon inclination même; car je suis persuadée qu'il faut en user ainsi. Enfin, si l'on se donne la peine d'examiner tout le cours de ma vie, mon humeur & mon tempérament, il me semble qu'on pourroit me faire la grace de compter mon sexe pour rien.
Pour le second point, celui du Mariage, j'avoue qu'il m'embarrasse furieusement; car considérant mon humeur & mon âge, je vois qu'il n'y a pas de reméde. Pour mon humeur, elle est ennemie mortelle de cet horrible joug, auquel je ne consentirai pas pour l'Empire même du Monde. Dieu m'ayant fait naître libre, je ne saurois me résoudre à me donner un Maître; & puisque je suis née pour commander, il n'y a pas moyen que je puisse me résoudre à obéir, ni à m'imposer cet esclavage, qui seroit le plus insupportable pour moi que mon imagination puisse concevoir. Mais quand même je pourrois vaincre mon aversion, je me trouve dans un âge où je passerois pour ridicule d'y penser, & je me rendrois inutilement malheureuse, puisqu'apparemment, à l'âge où je suis, on ne peut espérer des enfans. Mais le Royaume de Pologne étant électif, il me semble qu'on pourroit disposer les Polonois à penser moins à l'avenir, & plus au présent.
Ils ont besoin d'un Roi qui puisse les bien gouverner quelques années. Je ne sai pas si je leur serai propre pour cet effet, ni si je serai vivante dans une heure d'ici. Mais encore, sans faire un grand effort sur la nature, je puis vivre une vingtaine d'années, plus ou moins, comme il plaîra à Dieu d'en disposer. En déposant donc leur Couronne & leur Sceptre entre mes mains, ils pourroient gagner, & profiter du tems, pour choisir après ma mort une autre Famille, qui pourroit leur fournir une Race pour en faire leurs Rois; c'est ce qui ne peut leur manquer, & ils auront tout le loisir de se choisir une autre Famille dans un tems moins périlleux & moins orageux que le présent, & ils pourroient me laisser ma liberté pour conserver plus long-tems la leur. Il est même de leur intérêt que je demeure comme je suis; car n'ayant point d'enfans, mon seul & unique intérêt sera la gloire de me rendre digne de leur choix par de grandes & d'héroïques actions.
Si tout ce raisonnement ne peut vaincre l'obstacle du mariage, le Nonce pourra se servir d'une ruse, en tâchant de leur faire espérer qu'après que l'Election sera tombée sur ma personne, les persuasions de Sa Sainteté & leurs priéres me feront résoudre au mariage.
Pour cet effet il faut leur faire accroire que je suis plus jeune que je ne le suis effectivement, afin de leur rendre la chose plus apparente & plus croyable, quoique je doute qu'on le leur puisse persuader; car le tems de ma naissance est trop connu. Mais mon opinion est, que cela ne me fera pas d'obstacle, & qu'on ne se souciera pas que je me marie ou non.
Voilà à peu près les raisons que je crois qui pourront servir à vaincre les obstacles qui m'ont été opposés.
Il y en a un troisiéme, que je m'oppose à moi-même: c'est l'ignorance de la Langue Polonoise. Cet obstacle me semble si grand qu'il me fait trembler quand j'y pense; car le moyen de gouverner un Peuple à qui l'on ne sauroit parler? Comment entendrai-je les ordres qu'il faudra donner? Comment signerai-je les Dépêches & les Ordres sans les lire ni les entendre? Mais ni le Prince de Condé, ni le Duc de Neubourg, ni le Prince de Lorraine, n'en savent pas plus que moi, & je ferai ce qu'ils ne pourront pas faire; c'est que je tâcherai de l'apprendre en peu de tems. J'avoue pourtant que cette seule difficulté me feroit trembler pour moi, si d'ailleurs l'affaire pouvoit réussir.
Swedish translation (by Stolpe; somewhat abridged):
Man framställer tvenne hinder för mitt val till Polens drottning, det första är könet, det andra är celibatet.
Jag svarar på det första hindret, att jag finner två anmärkningsvärda exempel i Polens historia, vilka visa att mitt kön inte alltid har räknats som ett hinder för ett val; dessa exempel, som jag valt på en slump, skulle kunna på ett mycket märkligt sätt stärka mina pretentioner...
Det förefaller mig som om man inte skulle kunna andraga någonting mer fördelaktigt än dessa två exempel för att slå ned invändningen angående mitt kön. Dessutom borde man erinra sig, att jag är född på tronen och att Gud inte lät mig mer än se dagens ljus, förrän han satte spiran i min hand; han lät mig födas som härskare över Sverige för att genom detta privilegium skänka mig en auktoritet över resten av kvinnokönet.
Hela världen vet också, att jag som konung haft ett rike och en nation som tillhör de tappraste och starkaste i världen; att jag krönts som man kröner Sveriges konungar, att man hyllat mig i denna egenskap, att jag styrt Sverige i tio år efter min myndighetsdag såsom konung — och som en mer absolut härskare än någon av de konungar som föregått mig, att jag än idag är dyrkad, fruktad och respekterad, därför att jag utan skryt kan säga, att mina auspicier ha varit de ärorikaste och mest lyckobringande man kan tänka sig för Sverige; om Gud tillåter, att samma lycka följer mig till Polen, tror jag att man skall ha anledning att bli tillfredsställd med mig.
När jag styrde Sverige, var jag bara ett barn, och det förefaller som om jag med Guds hjälp skulle reda mig ojämförligt bättre med mina plikter nu, när jag är i min fulla kraft och själsliga och kroppsliga styrka och mäktig varje slag av ansträngning och möda. Men när allt kommer omkring — vad är det man kan kräva av mig, att jag skall göra? Skall jag skipa rättvisa, resonera eller fatta beslut i rådet? Jag erbjuder mig att tillfredsställa dem, om inte med samma vältalighet och skicklighet så åtminstone med samma sunda förnuft som varje annan. Skall jag i statens tjänst ställa mig i spetsen för en armé? Jag skall göra det med glädje; jag erkänner, att blotta hoppet om denna glädje kommer mig att önska mig Polens krona; om man ville ge mig den på villkoret att jag icke fick dra i fält, skulle jag aldrig acceptera. Jag har hela mitt liv lidelsefullt önskat mig denna chans, men mina affärers tillstånd har icke tillåtit mig det, och jag vill förklara, att om icke statsskäl hade gjort denna min önskan omöjlig, skulle jag aldrig ha tolererat, att andra än mig själv hade kommenderat mina arméer. Men jag har offrat allt för min stats väl, även min ärelystnad och själva min böjelse för fälttåg. Jag är nämligen viss om, att man bör handla så. Slutligen — om man ger sig mödan att undersöka hela mitt livs förlopp, mitt humör och mitt temperament, så tror jag att man skulle kunna gå med på att inte ta minsta hänsyn till mitt kön.
Vad den andra punkten, äktenskapet, beträffar, erkänner jag, att den vållar mig rasande bryderi; med tanke på mitt humör och min ålder tror jag inte, att här finns något botemedel. Mitt humör är dödlig fiende till detta fruktansvärda ok, vilket jag icke skulle ålägga mig, om jag så bleve världens härskare. Gud har låtit mig födas fri, och jag skulle aldrig kunna gå med på att underordna mig en härskare; eftersom jag är född att befalla, finns det ingen möjlighet för mig att acceptera att lyda eller att ålägga mig detta slaveri, som skulle bli det olidligaste av allt som min fantasi över huvud kan föreställa sig. Men även om jag skulle kunna besegra min motvilja, befinner jag mig i en ålder, där det skulle vara löjligt att tänka på något sådant, och jag skulle i onödan göra mig olycklig, eftersom jag uppenbarligen i min nuvarande ålder inte kan hoppas få några barn. Eftersom kungariket Polen är ett valrike, tycker jag, att man skulle kunna få polackerna att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De ha behov av en konung, som kan styra dem väl under ett par år. Jag vet inte, om jag är den riktiga för dem i detta avseende, inte heller om jag skall vara i livet, när en timme har förflutit från nu. Men utan att våldföra mig på naturen kan jag leva ännu ett tjugotal år, eller så omkring, beroende på Guds vilja. Om man alltså ger mig denna krona och spira, kan man dra fördel av och utnyttja tiden för att sedan efter min död välja en annan familj, som skulle kunna skapa en ätt som kan skänka landet kungar...
Om detta resonemang inte kan besegra invändningen angående äktenskapet, kan nuntien begagna sig av ett knep och försöka inge dem förhoppningen att, sedan valet fallit på min person, Hans Helighets övertalningar och deras böner tillsammans skola kunna förmå mig att acceptera ett äktenskap.
I detta syfte bör man få dem att tro, att jag är yngre än jag faktiskt är, för att söka göra saken lättare för dem och mer trovärdig. Dock tror jag knappast, att man kan övertyga dem, ty mitt födelsedatum är alltför väl känt. Men min mening är, att detta icke kommer att vålla något hinder och att man inte kommer att bry sig om huruvida jag gifter mig eller inte...
Swedish translation (my own):
Två hinder motsätter mig mitt val till Polens Krona, det första är mitt kön, det andra är celibat.
Jag svarar på det första hindret att jag finner två anmärkningsvärda exempel i Polens historia, som visar att mitt kön inte alltid har varit uteslutet där i valen; dessa exempel, på lämpligt sätt, kunde på ett fantastiskt sätt gynna mina anspråk.
För att finna det första exemplet måste vi gå tillbaka till den första konungen av Jagellonska huset, vars namn jag inte kommer ihåg. Denne konung, innan han blev konung av Polen, var storhertig av Litauen, när Polens tron utrymdes genom döden av en konung som var den siste av den regerande rasen i Polen vid den tiden.
Denne konung, som dog utan någon manlig efterföljd, efterlämnade en enda dotter, som valdes till drottning av Polen, och som kort därefter gifte sig med hertigen av Litauen och förenade detta hertigdöme med Polens Krona genom detta äktenskap, som intill dess hade bara komponerat en kropp. Det styrdes länge av alla ättlingar till nämnda Jagellonska huset, tills det tog slut, och polackerna såg sig av tidens revolutioner helt berövade detta konungahus, under vilket de hade blomstrat så länge sedan.
De valde sedan Henri av Frankrike till konung, som lämnade dem för Frankrikes tron, vilket han efterträdde genom sin bror Karl IX:s död. När polackerna valde denna prins, tvingade de honom att gifta sig med Johanna Jagiellonka, en mycket avlägsen släkting till deras sista konungar.
Henri lovade allt, men efter att han blivit konung av Polen, skrattade han åt sina löften och ingick inte detta äktenskap. Sedan denne prins hade lämnat Polen för Frankrike, valde polackerna denna Johanna Jagiellonka till sin drottning, som efter sitt val gifte sig med István Báthory från Ungerns hus, och ur detta äktenskap föddes Sigismund II, om jag inte har fel, och prinsessan Katarina, som gifte sig med konung Johan av Sverige, min faders farbror.
Ur detta äktenskap mellan konung Johan och prinsessan Katarina föddes Sigismund III, som valdes till konung av Polen efter Sigismunds död, hans morbror, som dog utan manliga barn, och inledde genom hans död arvskiftet till det gustavianska huset, som är Sveriges konungahus, varifrån jag och Polens konung båda kom, han från den äldre grenen och jag från kadettgrenen, som nu skall sluta med våra personer.
Det förefaller mig som om inget mer gynnsamt än dessa två exempel kan påstås för att bekämpa svårigheten med mitt kön. Dessutom bör man komma ihåg att jag föddes på tronen, och att Gud hade just låtit mig se dagens ljus när han satte spiran i min hand, vilket gjorde att jag blev född till Sveriges konung, att bemyndiga mig genom detta privilegium framför det vanliga könet.
Så alla vet att jag var en konung, jag hade ett rike och den tappraste och modigaste nationen; att jag kröntes som Sveriges konungar kröns, att jag har blivit hedrad i denna egenskap, att jag styrt Sverige i tio år sedan min majoritet som konung, och jag regerade som konung mer absolut än någon av mina föregångare konungar regerade före mig; att jag ännu idag dyrkas, fruktas och saknas där, ty jag kan utan fåfänga säga att min auspicier var den härligaste och den lyckligaste i världen och i Sverige; och om Gud låter samma förmögenhet åtföljas mig till Polen, tror jag att folk kommer att få anledning att vara nöjda med mig.
När jag styrde Sverige var jag bara ett barn, och det verkar som att jag med Guds hjälp skall fullgöra min plikt ojämförligt bättre, nu när jag är i min fulla styrka och kraft i själ och kropp, och kapabel till alla slags utmattningar och flit. Men trots allt, vad kan man förvänta sig att jag skulle göra? Bör man ge rättvisa, resonera eller besluta i råd? Jag erbjuder mig själv att tillfredsställa dem, om inte med lika mycket vältalighet och kunskap, åtminstone med lika mycket sunt förnuft som någon annan. Bör man gå till Republikens tjänst i spetsen för en armé? Jag skall gå dit med glädje, och jag försäkrar att blotta hoppet om denna tillfredsställelse får mig att önska mig Polens Krona; och att om de ville ge den till mig på villkor att jag inte går dit, skulle jag aldrig acceptera den. Jag har passionerat önskat den här möjligheten hela mitt liv, men tillståndet av mina affärer har ej tillåtit det; och jag försäkrar att om detta tillståndsskäl inte hade gjort denna önskan omöjlig för mig, skulle jag aldrig ha tillåtit någon annan än mig själv att befalla mina arméer. Men jag har offrat allt för mitt tillstånds bästa, även min ambition och min böjelse, ty jag är övertygad om att det skall användas på det sättet. Slutligen, om man gör sig besväret att undersöka hela min levnad, min humör och mitt temperament, så förefaller det mig som om man skulle kunna göra mig den tjänst att räkna mitt kön för ingenting.
När det gäller den andra punkten, äktenskapet, erkänner jag att det generar mig förfärligen, ty med tanke på min humör och min ålder ser jag att det inte finns något botemedel. För min humörs skull är det detta hemska oks dödsfiende, som jag inte skulle samtycka till ens för världens imperium. Eftersom Gud lät mig födas fri, kan jag inte förmå mig att ge mig själv till en mästare; och eftersom jag föddes till att befalla, finns det inget sätt jag skulle kunna förmå mig att lyda, inte heller att påtvinga mig detta slaveri, vilket vore mig det outhärdligaste som min fantasi kunde tänka sig. Men även om jag kunde övervinna min motvilja, befinner jag mig i en ålder där jag skulle anses vara löjlig att tänka på det, och jag skulle göra mig själv onödigt olycklig, eftersom man tydligen, i den ålder som jag är, ju inte kan hoppas på barn. Men eftersom konungariket Polen är valfritt, förefaller det mig som att polackerna skulle kunna vara benägna att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De behöver en konung som kan styra dem väl under några år. Jag vet inte om jag skulle kunna vara deras egen för det ändamålet, eller ens om jag fortfarande kommer att vara vid liv en timme från nu. Men ändå, utan att göra en stor insats på naturen, kan jag leva tjugo år, mer eller mindre, eftersom det behagar Gud att förfoga över den. Genom att sålunda lägga sin krona och sin spira mellan mina händer, kunde de vinna, och dra nytta av tiden, att efter min död välja en annan familj som kunde ge dem en ras att ge dem deras konungar; detta är vad de inte kan sakna, och de kommer att ha gott om tid att välja en annan familj i mindre farligt och mindre stormigt väder än nu, och de skulle kunna lämna mig min frihet att behålla sin längre. Det ligger till och med i deras intresse att jag förblir som jag är; eftersom jag ju inte har barn, skall mitt enda intresse vara äran att göra mig värdig deras val genom stora och heroiska gärningar.
Om allt detta resonemang inte kan övervinna hindret för celibat, kommer nuntien att kunna använda ett knep genom att försöka få dem att hoppas att efter valet kommer att ha fallit på min person, kommer Hans Helighets övertygelser och deras böner att få mig att besluta att gifta mig.
För detta ändamål är det nödvändigt att få dem att tro att jag är yngre än jag verkligen är, för att göra det mer uppenbart och mer trovärdigt för dem, även om jag tvivlar på att de kan övertalas, eftersom tiden för min födelse är alltför välkänd. Men min åsikt är att det inte kommer att stå i vägen för mig, och de bryr sig inte om jag gifter mig eller inte.
Detta är mer eller mindre de skäl som jag tror kan tjäna till att övervinna de hinder som har stått mig emot.
Det finns en tredje, som jag själv motsätter mig: det är min okunnighet om det polska språket. Detta hinder förefaller mig så stort att det får mig att darra när jag tänker på det, ty hur kan man ha medel att styra ett folk som man inte kan tala till? Hur skall jag höra de befallningar som måste ges? Hur skall jag underteckna depescher och befallningar utan att läsa eller höra dem? Men varken prinsen de Condé, hertigen av Neuburg eller prinsen av Lorraine vet mer om det än jag, och jag vill göra vad de inte kan göra; jag skall försöka lära mig det på kort tid. Jag erkänner dock att denna enda svårighet skulle få mig att darra för mig själv om affären kunde lyckas.
English translation (my own):
Two obstacles oppose me in my election to the Crown of Poland, the first is my sex, the second is celibacy.
I reply to the first obstacle that I find two remarkable examples in the history of Poland, which show that my sex has not always been excluded there in the elections; these examples, adduced appropriately, could marvelously favour my pretensions.
To find the first example, we must go back to the first King of the House of Jagiellon, whose name I cannot remember. This King, before he became King of Poland, was Grand Duke of Lithuania, when the throne of Poland was vacated by the death of a king who was the last of the reigning race in Poland at that time.
This King, who died without any male succession, left behind an only daughter, who was elected Queen of Poland, and who married the Duke of Lithuania shortly afterwards, and united this duchy to the Crown of Poland by this marriage, which until that time had only composed one body. It was governed for a long time by all the descendants of the said House of Jagiellon, until it ran out, and the Poles saw themselves by the revolutions of the times entirely deprived of this royal house, under which they had so flourished for such a long time.
They then elected Henri of France as king, who left them for the throne of France, which he succeeded by the death of his brother Charles IX. When the Poles elected this prince, they forced him to marry Joanna Jagiellonka, a very distant relative of their last kings.
Henri promised everything, but after he became King of Poland, he laughed at his promises, and did not conclude this marriage. After this prince had left Poland for France, the Poles elected this Joanna Jagiellonka as their queen, who, after her election, married István Báthory of the House of Hungary, and from this marriage was born Sigismund II, if I am not mistaken, and Princess Katarzyna, who married King Johan of Sweden, my great-uncle.
From this marriage of King Johan and Princess Katarzyna was born Sigismund III, who was elected king of Poland after the death of Sigismund, his maternal uncle, who died without male children, and opened by his death the succession to the Gustavian House, which is the royal house of Sweden, from which the King of Poland and I both came, he from the elder branch, and I from the cadet branch, which will now end with our persons.
It seems to me that nothing more favourable than these two examples can be alleged to combat the difficulty of my sex. Besides that, one should remember that I was born onto the throne, and that no sooner did God let me see the light of day than he put the scepter in my hand, causing me to be born King of Sweden, to authorise me by this privilege above the common sex.
So everyone knows that I was a king, I had a kingdom and the bravest and most valiant nation; that I was crowned as the kings of Sweden are crowned, that I have been honoured in this capacity, that I governed Sweden for ten years since my majority as king, and I ruled as king more absolutely than any of my predecessor kings ruled before me; that I am still today adored, feared and missed there, because I can say without vanity that my auspices were the most glorious and the happiest in the world and in Sweden; and if God allows the same fortune to accompany me to Poland, I think that people will have reason to be satisfied with me.
When I ruled Sweden I was only a child, and it appears that, with God's assistance, I shall discharge my duty incomparably better, now that I am in my full strength and vigour of mind and body, and capable of all kinds of fatigues and application. But after all, what can one expect of me to do? Should one render justice, reason, or resolve in counsel? I offer myself to satisfy them, if not with as much eloquence and knowledge, at least with as much good sense as anyone else. Should one go for the service of the Republic at the head of an army? I will go there with joy, and I assure that the mere hope of this satisfaction makes me wish for the Crown of Poland; and that if they wanted to give it to me on condition of not going there, I would never accept it. I have passionately desired this opportunity all of my life, but the state of my affairs has not permitted it; and I assure that if this reason of state had not made this desire impossible for me, I would never have allowed anyone other than myself to command my armies. But I have sacrificed everything for the good of my state, even my ambition and my inclination, because I am convinced that it should be used that way. Finally, if one takes the trouble to examine the whole course of my life, my humour and my temperament, it seems to me that one could do me the favour of counting my sex for nothing.
As for the second point, that of marriage, I confess that it embarrasses me furiously, because, considering my humour and my age, I see that there is no remedy. For my humour, it is the mortal enemy of this horrible yoke, to which I will not consent even for the very empire of the world. As God let me be born free, I cannot bring myself to give myself to a master; and since I was born to command, there is no way I could bring myself to obey, nor to impose on myself this slavery, which would be the most unbearable thing for me that my imagination could conceive of. But even if I could overcome my aversion, I find myself at an age where I would be considered ridiculous to think of it, and I would make myself needlessly unhappy, since apparently, at the age that I am, one cannot hope for children. But the Kingdom of Poland being elective, it seems to me that the Poles could be disposed to think less of the future and more of the present.
They need a king who can rule them well for a few years. I do not know if I could be their own for that purpose, or even if I will still be alive an hour from now. But still, without making a great effort on nature, I can live twenty years, more or less, as it pleases God to dispose of it. By thus depositing their crown and their scepter between my hands, they could gain, and benefit from time, to choose after my death another family which could provide them a race to give them their kings; this is what they cannot lack, and they will have plenty of time to choose another family in less perilous and less stormy weather than the present, and they could leave me my freedom to keep theirs longer. It is even in their interest that I remain as I am; because, as I have no children, my one and only interest will be the glory of making myself worthy of their choice by great and heroic deeds.
If all this reasoning cannot overcome the obstacle of celibacy, the Nuncio will be able to use a ruse by trying to make them hope that after the election will have fallen on my person, the persuasions of His Holiness and their prayers will make me resolve to marriage.
For this purpose, it is necessary to make them believe that I am younger than I really am, in order to make it more apparent and more believable to them, although I doubt that they can be persuaded, as the time of my birth is too well known. But my opinion is that it won't stand in my way, and they won't care whether I get married or not.
These are more or less the reasons which I believe may serve to overcome the obstacles which have been opposed to me.
There is a third, which I oppose myself: it is my ignorance of the Polish language. This obstacle seems so great to me that it makes me tremble when I think of it, for how can one have the means of governing a people to whom one cannot speak? How will I hear the orders that must be given? How shall I sign dispatches and orders without reading or hearing them? But neither the Prince de Condé, nor the Duke of Neuburg, nor the Prince de Lorraine know any more about it than I do, and I will do what they cannot do; I will try to learn it in a short time. I admit, however, that this single difficulty would make me tremble for myself if the affair could succeed.
Above: Kristina.
,_RP-P-1909-4379.jpg)
Above: Cardinal Galleazzo Marescotti.
Notes: Joanna = Anna Jagiellonka.
Kristina was mistaken, for Sigismund II and Katarzyna Jagiellonka were the children of Sigismund I and Bona Sforza.
No comments:
Post a Comment