Sources:
Bibliothèque interuniversitaire (Montpellier); Manuscrits de la reine Christine; IX: Negoziati della regina per salire al trono di Polonia; Instructions pour le père Hacki; 75: Instructions au père Hacki, [s. l.], [s. d.] (digitisation pages 86r-87v to 90v-91r)
Bibliothèque interuniversitaire (Montpellier); Manuscrits de la reine Christine; IX: Negoziati della regina per salire al trono di Polonia; Instructions pour le père Hacki; 76: Instructions au père Hacki, [s. l.], [s. d.] (digitisation pages 91r-92v to 95v-96r)
Christine (1626-1689 ; reine de Suède), Manuscrits de la reine Christine: Negoziati della regina per salire al trono di Polonia, : , 1601-1700.
[En ligne sur https://ged.scdi-montpellier.fr/florabium45/jsp/nodoc.jsp?NODOC=2023_DOC_MONT_MBUM_94] (consulté le 21/04/2025 17:06).
Christine (1626-1689 ; reine de Suède), Manuscrits de la reine Christine: Negoziati della regina per salire al trono di Polonia, : , 1601-1700.
[En ligne sur https://ged.scdi-montpellier.fr/florabium45/jsp/nodoc.jsp?NODOC=2023_DOC_MONT_MBUM_94] (consulté le 22/04/2025 00:25).
The Foli@ online digital heritage library is here:
Copyright SCDI-UPV - Collections Université de Montpellier (shelfmark H 258).
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3, page 357, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759; original at the National Library of Naples (Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele III)
La candidature de Christine de Suède en Pologne, article written by Louis André for Revue historique, volume 99, page 216 and footnotes 1, 2 and 3; page 17 and footnotes 1, 2 and 3; and page 18 and footnotes 1, 2 and 3, published by Gabriel Monod and Charles Bémont, 1908; original at Lyons Public Library (Bibliothèque jésuite des Fontaines)
Christina of Sweden, pages 261 to 262, by Ida Ashworth Taylor, 1909
Christina: Brev från sex decennier, pages 63 to 66, edited and translated by Sven Stolpe, 1960
—
"Egendomligt nog började drottning Christina ganska snart efter sin abdikation intressera sig för andra länders kronor. Bl. a. arbetade hon med väldig energi på att bli vald till drottning av Polen. Ur den intensiva brevväxling som i detta syfte fördes — och där också kardinal Azzolino tog en mycket aktiv del — har hämtats detta brev till påvlige nuntien i Polen. Det visar drottning Christinas hänsynslöshet. Hon brukade ofta försäkra, att hon aldrig kunde ljuga. Här ser man vad sådana patetiska försäkringar var värda. Drottningen var en mästare i förställning. Här förnedrar hon sig till att rekommendera användandet av rena bondlögner för att nå sitt mål. Hon blev inte heller vald."
"Oddly enough, quite soon after her abdication, Queen Christina began to take an interest in the crowns of other countries. Among other things, she worked with great energy to be elected queen of Poland. From the intensive exchange of letters carried out for this purpose — and in which Cardinal Azzolino also took a very active part — this letter to the papal nuncio in Poland has been taken. It shows Queen Christina's ruthlessness. She often assured that she could never lie. Here one sees what such pathetic assurances were worth. The Queen was a master of pretense. Here she demeans herself to recommending the use of pure peasant lies to achieve her goal. She was not elected." - Stolpe
The 1,500th post on this blog!
The letter (with Kristina's handwriting in italics):
Due Sono gl'ostacoli che mi Si oppongono p[er] la mia elettione à la Corona di Polonia, l'uno è il Sesso, l'altro il celibato.
Quanto al primo Jo rispondo che due essempij notabili trouo nelle historie di Polonia, i quali fanno vedere che non Sempre è Stato escluso il mio Sesso dalla loro elettione, e Stimo che allegati à luogo, e tempo potrebbero mirabilm[en]te fauorire le mie pretenzionij.
Per rinuenire il primo essempio bisogna [...] rimontare Sino al primo Rè della Casa Jagelone, del nome del quale io non mi ricordo: Questo Rè prima di diuenire Rè di Polonia era Gran Duca della Lituania quando Successe che il Trono di Polonia venne à Vacare p[er] la morte d'un Rè, che era l'ultimo della Stirpe Regnante à quel tempo in Polonia[.]
Questo Rè, il quale morì senza alcuna Successione masculina lasciò una figlia vnica, la quale fù eletta Regina di Polonia, e poco dopo Sposò questo Duca di Lituania, e + mediante questo matrimonio riunì questo Ducato à la Corona di Polonia mediante questo matrimonio e da quel tempo in quà hà formato un medemo corpo, che è Stato gouernato longo tempo da tutti li descendenti de la Sud[ett]a Casa Jagelona Sin tanto ch'ella uenne à mancare, e che li Polacchi Si uiddero p[er] le reuolut[ioni] de' tempi priuati intieram[en]te di questa Casa Reale, Sotto la quale haueuano fiorito tanto tempo —
Allhora elessero pér loro Rè Henrico di francia, il quale che poi gli lasciò p[er] il Trono di francia, al quale Successe p[er] la morte di Carlo none Suo fr[atell]o[.] li Polacchi però nell'elettione l'obligarono à Sposare Giovanna Jagelona Principessa parente di lui mà molto lontana da ì loro vltimi Rè[.]
Henrico promesse di far tutto mà dopo che fù Rè di Polonia Si rideua bene delle Sue promesse e non venne mai alla conclusione di questo maritaggio.
Dopo che questo Principe hebbe lasciatò la Polonia p[er] la francia li Polacchi elessero p[er] loro Regina la Sud[ett]a Giouanna, la quale dopo la Sua elettione Sposò Stefano Battori de la Casa d'Vngheria e da questo matrimonio nacque Sigismondo Secondo (S'io non erro) e la Principessa Catherina, la quale Sposò poi il Rè Giouanni di Suezia Padre del mio Zio Zio del Rè mio padre.
Da questo matrimonio del Rè Giouanni e della Principessa Caterina nacque Sigismondo 3.° il quale fù eletto Re' di Polonia dopo la morte di Sigismondo suo [...] Zio materno che morì senza figli ma[s]chij e cosi [...] + fu aperta la sucessione alla Casa Gustauia[na] nella Casa Gustauiana che è la Casa reale di Suezia + la Successione alla Corona di polonia della quale Casa il Rè presente di Polonia ed Jo Siamo vsciti lui dal Ramo del primogenitó, ed io da quello del Cadetto, e che la quale finirà q[ues]ta Casa nelle nostre due persone.
Mi pare che p[er] Superare la difficoltà del Sesso non si può allegar niente più fauoreuole di questi due essempij, oltre li quali Si potrebbe ricordarsi che io Sono nata Sùl Trono, e che Dio non mi fece Si tosto uedere le luce, che mi pose in mano lo Scettro facendomi nascere Rè di Suezia p[er] autorisarmi con questo priuilegio Sopra il commune del Sesso –
Cosi tutto il Mondo Sà che Jo hò gouernato da Rè vn Regno ed vna Nazione delle più braue, e ualorose della Terra, che io Sono Stata consacrata come Si consacrano li Rè di Suezia, che in tal qualità mi è Stato reso homaggio + doppo la Magiorita, e che io hò gouernata la Suezia dieci anni da Rè, e da Rè il più assoluto che alcun de Rè miei Antecessori non l'hà gouernata auanti di me Che io ci Sono ancora alla giornata hoġgidì adorata, temuta e regrettata, [...] potendo dir Senza vanità che i miei auspicij Sono Stati li più gloriosi, e li più felici del Mondo à la Svezia, e Se Dio permette che l'istessa fortuna m'accompagni in Polonia io Stimo che Si haurà occasione d'ésser Sodisfatti di me. Quando io hò gouernata la Svezia non era [...] che una ragazza fanciula e vi è apparenza che con l'assistenza di Dio io Sia p[er] accomplir meglio incomparabilm[en]te al mio douere in vna età nella quale mi trouo gagliarda, e vigorosa Si di Spirito come di corpo, capace d'ogni Sorte di fatica, e d'applicazione[.] Ma che Si può richieder da me ch'io non faccia? Se bisogna amministrar giustizia, discorrere, ò risoluere ne i Consigli[.] Jo m'offro à dar loro Sodisfazione Se non con tanta eloquenza e Sapere almeno con tanto buon giuditio Sentimento quanto farà un'altro chi Si Sia altro, Se bisognarà p[er] Seruizio della Republica marciare auant à testa d'un'armata, [...] lo faro Con mio gran gusto, e protesto che la Sola speranza di questa Sodisfazione mi fa desiderare la Corona di Polonia, e che Se mi Si uolesse dare con condit[io]ne di non andarci Jo non l'accetterei mai; Jò hò Sospirata con passione tutto il tempo di mia Vita quest'occasione; mà lo Stato de' miei affari non me l'hà p[er]messo., e mi dichiaro che Se la ragion di Stato non m'hauesse reso impossibile questo desiderio io non haurei mai comportato che altri che io medema hauessero comandate le mie armate; ma io hò Sacrificato tutto al in benefizio del mio Stato Sino alla mia ambitione, e Sino alla mia inclinazione istessa essendo persuasa che bisogna far così. [...] + Jn fine Se Si uuol essaminare tutto il corso della mia vita il miò humore, e 'l mio temperamento parmi che mi Si potrebbe far la grazia [...] di non riflettere al mio Sesso.
Jntorno al 2.° punto del mari[t]aggio Jo confesso che m'imbarazza fuor di modo, poiche considerando il mio humore, e la mia età io uedo che non c'è rimedio; quanto al mio humore è nemico mortale di quest'horribil giogo al quale io non consentirei p[er] l'imperio di tutto il Mondo, hauendomi Dio fatto nascer libera non Saprei mai risoluermi à darmi un Padrone, e poiche io Sono nata p[er] comandare come potrei io [...] accomodarmi + à obedire ne à darmi questa Schiauitudine, la quale Saria p[er] me una delle cose più insoffribili ché mai potesse concepire la mia imaginazione –
Mà quando bene io potessi Vincere q[ues]ta mia auersione io mi trouo in vn'età che [...] senza rendersi ridicola, noni si Poul pensare [...] e mi renderei inutilmente infelice mentre che apparentemente nell'età ch'io Sono non Si possono Sperar da me figliuoli; essendo p[er]ò il regno di Polonia elettiuo crederei che Si potesse disporli à pensar meno all'auu[eni]re e più al presente.
Loro hanno bisogno d'vn Rè, il q[ua]le li possa gouernar bene qualche anno; quanto à me io non Sò Se Sarò buona p[er] questo effetto ne Se io Sarò viua da quì ad vn hora, mà Senza violentar punto la natura io posso viuer ancora una ventina d'anni più, ò meno Secondo che piacerà à Dio di disporne depositando dunq; la loro Corona, ed il loro scettro nelle mie mani potrebbero guadagnare ed approfittarsi del tempo p[er] far dopo la morte mia l'elettione d'un'altra famiglia che venisse à prouederli d'una Stirpe da crearne il li loro Rè, cosa che non può loro mancare, ed in questo modo hauranno ogni agio di Sciegliersi un'altra famiglia in un tempo men periglioso, ed oltraggioso del presente, onde potriano lasciarmi la mia libertà p[er] conseruar più longo tempo la loro essendo interesse loro ch'io resti in questo Stato, perche non hauendo io figli l'unico mio interesse Sarà la gloria di rendermi p[er] via d'attioni grandi, et heroiche degna della loro elettione[.]
Jn caso che con tutte le Sud[ett]e ragioni non Si possa Superare l'ostacolò del celibato Mons[igno]r Nunzio potrà Seruirsi d'un *
artifizio ingegnandosi di far loro Sperare che eletta ch'hauranno la mia personna, le persuasiue di S. S[anti]tá e le loro preghiere potranno farmi risoluere à maritarmi. E p[er] questo effetto bisogna dar loro ad intendere che io Sono più giouane di quello che veram[en]te non Sono p[er] far apparir loro la cosa più probabile, e credibile, benche io dubito che questo non potrà loro p[er]suadersi perche Si Sà tropo bene il tempo della mia nascita. La mia opinione però è che questo non mi farà ostacolo, e che non importerà loro Se io mi mariterò, o nò:
Ecco à poco presso le ragioni che io credo possino Seruire à toglier gl'ostacoli, che mi Sono Stati opposti.
Mà oltre li due Sud[ett]i io vi trouo ancora il terzo che io oppongo à me medema, ed è l'ignoranza della lingua Polacca. Jo apprendo questo ostacolo p[er] cosi grande, che mi fà horrore e tremo quando ci penso, perche in che modo può gouernarsi vn Popolo al quale non Si Sà parlare / come farò io à intendere gl'ordini che bisognerà dare; in che modo haurò da Segnare li dispacci e gl'ordini Senza leggerli, ne intenderli? Mà come farà il P[ri]n[ci]pe di Condè, Jl Duca di Neuburgo, e' il P[ri]n[ci]pe di Lorena che non ne Sanno più di me? e[d] io mi dò vanto che farò quello che non potranno far loro cio è che m'ingegnerò d'impararla in poco tempo. Confesso nondim[eno] che q[ues]ta Sola difficoltà mi quanto à me mi faria tremare [...] Se il negozio potesse riuscire[.]
With modernised spelling:
Due sono gl'ostacoli che mi si oppongono per la mia elezione alla Corona di Polonia: l'uno è il sesso, l'altro il celibato.
Quanto al primo, io rispondo che due esempi notabili trovo nelle istorie di Polonia, i quali fanno vedere che non sempre è stato escluso il mio sesso dalla loro elezione; e stimo che allegati a luogo e tempo potrebbero mirabilmente favorire le mie pretenzioni.
Per rinvenire il primo esempio, bisogna rimontare sino al primo re della Casa Jagellone, del nome del quale io non mi ricordo. Questo re, prima di divenire re di Polonia, era gran duca della Lituania quando successe che il trono di Polonia venne a vacare per la morte d'un re che era l'ultimo della stirpe regnante a quel tempo in Polonia.
Questo re, il quale morì senza alcuna successione masculina, lasciò una figlia unica, la quale fu eletta regina di Polonia, e poco dopo sposò questo duca di Lituania e mediante questo matrimonio riunì questo ducato alla Corona di Polonia; e da quel tempo in qua ha formato un medemo corpo, che è stato governato longo tempo da tutti li descendenti de la suddetta Casa Jagellona sin tanto ch'ella venne a mancare e che li polacchi si videro per le rivoluzioni de' tempi privati intieramente di questa casa reale, sotto la quale avevano fiorito tanto tempo.
Allora elessero per loro re Enrico di Francia, che poi gli lasciò per il trono di Francia, al quale successe per la morte di Carlo none, suo fratello. Li polacchi però nell'elezione l'obbligarono a sposare Giovanna Jagellona, principessa parente, ma molto lontana dai loro ultimi re.
Enrico promesse di far tutto, ma dopo che fu re di Polonia, si rideva bene delle sue promesse, e non venne mai alla conclusione di questo maritaggio.
Dopo che questo principe ebbe lasciatò la Polonia per la Francia, li polacchi elessero per loro regina la suddetta Giovanna, la quale, dopo la sua elezione, sposò Stefano Báthory de la Casa d'Ungheria, e da questo matrimonio nacque Sigismondo II (s'io non erro) e la principessa Caterina, la quale sposò poi il re Giovanni di Svezia, zio del re mio padre.
Da questo matrimonio del re Giovanni e della principessa Caterina nacque Sigismondo III, il quale fu eletto re di Polonia dopo la morte di Sigismondo suo zio materno, che morì senza figli maschi; e così fu aperta la sucessione alla Casa Gustavia[na] (che è la casa reale di Svezia), la successione alla Corona di Polonia, — della quale Casa il re presente di Polonia ed io siamo usciti lui dal ramo del primogenito, ed io da quello del cadetto, la quale finirà questa Casa nelle nostre due persone.
Mi pare che, per superare la difficoltà del sesso, non si può allegar niente più favorevole di questi due esempi, oltre li quali si potrebbe ricordarsi che io sono nata sul trono e che Dio non mi fece si tosto vedere le luce che mi pose in mano lo scettro, facendomi nascere re di Svezia per autorisarmi con questo privilegio sopra il comune del sesso.
Così tutto il mondo sa che io ho governato da re un regno ed una nazione delle più brave e valorose della terra, che io sono stata consacrata come si consacrano li re di Svezia, che in tal qualità mi è stato reso omaggio dopo la maggiorità, e che io ho governata la Svezia dieci anni da re — e da re il più assoluto che alcun de' re miei antecessori non l'ha governata avanti di me.
Che io ci sono ancora alla giornata oggidì adorata, temuta e regrettata, potendo dir senza vanità che i miei auspici sono stati li più gloriosi e li più felici del mondo alla Svezia; e, se Dio permette che l'istessa fortuna m'accompagni in Polonia, io stimo che si avrà occasione d'esser soddisfatti di me.
Quando io ho governata la Svezia, non era che una fanciulla; e vi è apparenza che, con l'assistenza di Dio, io sia per accomplir meglio incomparabilmente al mio dovere in una età nella quale mi trovo gagliarda e vigorosa, sì di spirito come di corpo, capace d'ogni sorte di fatica e d'applicazione.
Ma che si può richieder da me ch'io non faccia? Se bisogna amministrar giustizia, discorrere, o risolvere nei consigli, io m'offro a dar loro soddisfazione — se non con tanta eloquenza e sapere, almeno con tanto buon giudizio, sentimento quanto farà chi si sia altro; — se bisognerà per servigio della Repubblica marciare a testa d'un'armata! Lo farò con mio gran gusto, e protesto che la sola speranza di questa soddisfazione mi fa desiderare la Corona di Polonia e che se mi si volesse dare con condizione di non andarci, io non l'accetterei mai.
Io ho sospirata con passione tutto il tempo di mia vita quest'occasione, ma lo stato de' miei affari non me l'ha permesso; e mi dichiaro che se la ragion di stato non m'avesse reso impossibile questo desiderio, io non avrei mai comportato che altri che io medema avessero comandate le mie armate. Ma io ho sacrificato tutto in benefizio del mio Stato sino alla mia ambizione e sino alla mia inclinazione istessa, essendo persuasa che bisogna far così.
In fine, se si vuol esaminare tutto il corso della mia vita, il mio umore e 'l mio temperamento, parmi che mi si potrebbe far la grazia di non riflettere al mio sesso.
Intorno al secondo punto — del maritaggio, — io confesso che m'imbarazza fuor di modo, poiché, considerando il mio umore e la mia età, io vedo che non c'è rimedio. Quanto al mio umore, è nemico mortale di quest'horribil giogo, al quale io non consentirei per l'imperio di tutto il mondo. Avendomi Dio fatto nascer libera, non saprei mai risolvermi a darmi un padrone; e poiché io sono nata per comandare, come potrei io accomodarmi a ubbedire, a darmi questa schiavitudine, la quale saria per me una delle cose più insoffribili che mai potesse concepire la mia imaginazione?
Ma quando bene io potessi vincere questa mia avversione, io mi trovo in un'età che, senza rendersi ridicola, noni si poul [sic] pensare; e mi renderei inutilmente infelice mentre che apparentemente, nell'età ch'io sono, non si possono sperar da me figliuoli. Essendo però il regno di Polonia elettivo, crederei che si potesse disporli a pensar meno all'avvenire e più al presente.
Loro hanno bisogno d'un re, il quale li possa governar bene qualche anno; quanto a me, io non so se sarò buona per questo effetto, ne se io sarò viva da qui ad un ora; ma, senza violentar punto la natura, io posso viver ancora una ventina d'anni più — o meno, secondo che piacerà a Dio di disporne.
Depositando dunque la loro corona ed il loro scettro nelle mie mani, potrebbero guadagnare ed approfittarsi del tempo per far dopo la morte mia l'elezione d'un'altra famiglia che venisse a provederli d'una stirpe da crearne li loro re — cosa che non può loro mancare; — ed in questo modo avranno ogni agio di sciegliersi un'altra famiglia in un tempo men periglioso ed oltraggioso del presente, onde potriano lasciarmi la mia libertà per conservar più longo tempo la loro, essendo interesse loro ch'io resti in questo stato, perché, non avendo io figli, l'unico mio interesse sarà la gloria di rendermi per via d'azioni grandi ed eroiche degna della loro elezione.
In caso che, con tutte le suddette ragioni, non si possa superare l'ostacolo del celibato, monsignor nunzio potrà servirsi d'un artifizio, ingegnandosi di far loro sperare che eletta ch'avranno la mia personna, le persuasive di Sua Santità e le loro preghiere potranno farmi risolvere a maritarmi.
E, per questo effetto, bisogna dar loro ad intendere che io sono più giovane di quello che veramente non sono, per far apparir loro la cosa più probabile e credibile, benché io dubito che questo non potrà loro persuadersi, perché si sa troppo bene il tempo della mia nascita. La mia opinione però è che questo non mi farà ostacolo e che non importerà loro se io mi mariterò o no.
Ecco appocopresso le ragioni che io credo possino servire a toglier gl'ostacoli che mi sono stati opposti.
Ma, oltre li due suddetti, io vi trovo ancora il terzo che io oppongo a me medema, ed è l'ignoranza della lingua polacca. Io apprendo questo ostacolo per così grande che mi fa orrore e tremo quando ci penso, perché in che modo può governarsi un popolo al quale non si sa parlare? Come farò io a intendere gl'ordini che bisognerà dare? In che modo avrò da segnare li dispacci e gl'ordini senza leggerli, nè intenderli?
Ma come farà il principe di Condé, il duca di Neuburgo e' il principe di Lorena che non ne sanno più di me? E[d] io mi do vanto che farò quello che non potranno far loro, cioè che m'ingegnerò d'impararla in poco tempo. Confesso nondimeno che questa sola difficoltà quanto a me mi faria tremare se il negozio potesse riuscire!
Arckenholtz's transcript of the manifesto:
Due sono gli ostacoli che mi si oppongono per la mia elettione alla Corona di Polonia. L'uno è il sesso, l'altro il Celibato.
Quanto al primo io rispondo, che due essempii notabili, trovo nelle historie di Polonia, i quali fanno vedere, che non sempre è stato escluso il mio sesso dalla loro elettione, e stimo che allegati a luogo, e tempo potrebbero mirabilmente favorire le mie pretensioni.
Per rivenire al primo essempio bisogna rimontare sino al primo Rè della casa Jagelone, del nome del quale io non mi ricordo: Questo Rè prima di divenir Rè di Polonia era Gran Duca della Lituania, quando successè che il Trono di Polonia venne a vacare per la morte d'un Rè che era l'ultimo della stirpe Regnante a quel tempo in Pollonia.
Questo Rè il quale morì senza alcuna Successione masculina lasciò una figlia unica, la quale fù eletta Regina di Polonia, e poco dopo sposò questo Duca di Lituania, e mediante questo matrimonio riunì questo Ducato alla Corona di Polonia, e da quel tempo in quà hà formato un medemo Corpo, che è stato governato longo tempo da tutti li descendenti della sudetta Casa Jagelona, sin tanto ch'ella venne a mancare, & che li Polacchi si videro per le revolutioni de' tempi privati intieramente di questa Casa Reale, sotto la quale havevano fiorito tanto tempo.
Allora elessero per loro Rè Henrico di Francia, che poi egli lasciò per il Trono di Francia, al quale successè per la morte di Carlo IX. suo fratello. Li Polacchi però nell'elettione l'obligarono a sposare Giovanna Jagelona Principessa parente, ma molto lontana de' loro ultimi Rè.
Henrico promise di far tutto, ma dopo che fù Rè di Polonia si rideva bene delle sue promesse, e non venne mai alla conclusione di questo maritaggio. Dopo che questo Principe hebbe lasciato la Polonia per la Francia, li Polacchi elessero per loro Regina la sudetta Giovanna, la quale dopo la sua elettione sposò Stefano Battori della Casa d'Ungheria, e da questo matrimonio nacque Sigismondo secondo (s'io non erro) e la Principessa Catterina la quale sposò poi il Rè Giovanni di Suezia Zio del Rè mio Padre.
Da questo matrimonio del Rè Giovanni e della Principessa Catterina nacque Sigismondo 3°. il quale fù eletto Rè di Polonia dopo la morte di Sigismondo suo Zio materno, che morì senza figlj maschii, e così fù aperta la successione alla Corona di Polonia, nella Casa Gustaviana, e la Casa Reale di Suezia, della qual Casa il Rè presente di Polonia ed io siamo usciti, lui dal ramo del primogenito, ed io da quello del Cadetto, la qual Casa finirà nelle nostre due persone.
Mi pare che per superare la difficoltà del sesso non si può allegar niente più favorevole di questi due essempii, oltre li quali si potrebbe ricordarsi, che io sono nata sul Trono, e che' Dio non mi fece si tosto vedere le luce, che mi pose in mano lo Scettro, facendomi nascere Rè di Suezia, per autorizarmi con questo privilegio sopra il commune del sesso.
Così tutto il mondo sà ch'io hò governato da Rè un Regno, ed una Natione delle più brave, e valorose della Terra, ch'io sono stata consacrata, come si consacrano li Rè di Suezia; Che in tal qualità mi è stato reso homaggio, e ch'io hò governato (dopo la Maggiorità) la Suezia dieci anni da Rè, e da Rè il più assoluto che alcun dei Rè miei Antecessori non l'hà governata avanti di me, che io ci sono ancora alla giornata d'hoggidì adorata, temuta, e regrettata, potendo dir senza vanità che i miei auspicii sono stati li più gloriosi, e li più felici del Mondo alla Suezia, e se Dio permetterà che l'istessa fortuna m'accompagni in Polonia, io stimo che si havrà occasione d'esser sodisfatti di me.
Quando io hò governato la Suezia non ero che una fanciulla, e vi è apparenza che con l'assistenza di Dio io sia per accomplir meglio incomparabilmente al mio dovere in una età, nella quale mi trovo gagliarda, e vigorosa si di spirito, come di corpo, capace d'ogni sorte di fatica, e d'applicatione. Ma Che si può richieder di me ch'io non faccia? se bisognerà amministrar giustizia, discorrere, o risolvere nei Consiglj. Io m'offro a dar loro sodisfazione, se non con tanta eloquenza e sapere, almeno con tanto buon giudizio quanto farà chi si sia altro; Se bisognerà per servizio della Republica marciare alla testa d'un'Armata, lo farò con mio gran gusto, e protesto, che la sola speranza di questa sodisfazione mi fà desiderare la Corona di Polonia, e che se mi si volesse dare con conditione di non andarvi, io non l'accetterei mai; Io hò sospirato con passione tutto il tempo di mia vita quest'occasione; ma lo stato de' miei affari non me l'hà permesso, e mi dichiaro, che se la ragione di stato non m'havesse reso impossibile questo desiderio, io non havrei mai comportato, che altri ch'io medema havessero comandato le mie Armate; Ma io hò sacrificato tutto in benefizio del mio stato, sino alla mia ambizione, e sino alla mia inclinazione: Io stessa essendo persuasa che bisogna far così. In fine se si vuol essaminare tutto il corso della mia vita, il mio humore ed il mio temperamento parmi, che mi si potrebbe far la grazia di non riflettere al mio sesso.
Intorno al 2° punto del maritaggio, io confesso, che m'imbarazza fuor di modo, poiche considerando il mio humore, e la mia età, io vedo che non c'è rimedio, quanto al mio humore, egli è nemico mortale di quest'horibil giogo al quale io non consentirei per l'Imperio di tutto il mondo, havendomi Dio fatto nascer libera, non saprei mai risolvermi a darmi un Padrone; e poiche io sono nata per comandare, come potrei io accommodarmi ad obbedire, ed a darmi questa schiavitù, la quale sarebbe per me una delle cose più insoffribili, che mai potesse concepire la mia imaginatione; Ma quando bene io potessi vincere questa mia aversione, io mi trovo in un'età, che senza rendersi ridicola, non si può pensare, e mi renderei inutilmente infelice, mentre che apparentemente nell'età ch'io sono, non si possono sperar da me figliuoli; Essendo però il regno di Polonia elettivo, crederei che si potesse disporlo a pensar meno all'avenire, e più al présente.
Loro hanno bisogno d'un Rè, il quale li possa governar bene qualch'anno; Quanto a me, io non sò se sarò buona per questo effetto, ne se io sarò viva da qui ad un hora, ma senza violentar punto la natura, io posso viver ancora una ventina d'anni più o meno, secondo che piacerà a Dio di disporne. Depositando dunque la loro Corona, ed il loro Scettro nelle mie mani, potrebbero guadagnare ed approfitarsi del tempo per far, dopo la morte mia, l'elettione d'un altra famiglia che venisse a provederli d'una stirpe da crearne i loro Rè, cosa che non può loro mancare, ed in questo modo havranno ogni agio di sciegliersi un'altra famiglia in un tempo meno periglioso, ed oltraggioso del presente, onde potriano lasciarmi la mia libertà per conservar più longo tempo la loro, essendo interesse loro ch'io resti in questo stato perche non havendo io figlj, l'unico mio interesse sarà la gloria di rendermi per via d'attioni grandi & heroiche degna della loro elettione.
In caso che con tutte le sudette ragioni non si possa superare l'ostacolo del Celibato; Monsigr. Nunzio potrà servirsi d'un artifizio, ingegnandosi di far loro sperare, che eletta che havranno la mia persona, le persuasive di sua S:tà e le loro preghiere potranno farmi risolvere a maritarmi.
E per questo effetto bisogna dar loro ad intendere, che io sono più giovane di quello che veramente non sono, per far apparir loro la cosa più probabile, e credibile, benche io dubito che questo non si potrà loro persuadere, perche si sà tropo bene il tempo della mia nascita. La mia opinione pero è che questo non mi farà ostacolo, e che non importerà loro, se io mi mariterò, o nò.
Ecco a poco pressò le Ragioni che io credo possino servire a toglier gl'ostacoli, che mi sono stati opposti.
Ma oltre li due sudetti, io vi trovo ancora il terzo, che oppongo a me medema ed è l'ignoranza della lingua Polacca. Io apprendo quest'ostacolo cosi grande, che mi fà horrore, & tremo, quando ci penso, perche in che modo può governarsi un Popolo, al quale non si sà parlare? come farò io a intendere gli ordini che bisognerà dare? in che modo havrò da segnare li dispacci, e gl'ordini senza leggerli, ne intenderli? Ma come farà il Principe di Condè, Il Duca di Neuburgo, e' il Principe di Lorena, che non ne sanno più di me? ed io mi dò vanto, che farò quello che non potranno far loro, cioè che m'ingegnerò d'impararla in poco tempo. Confesso nondimeno che questa sola difficoltà quanto a me, mi faria tremare, se il negozio potesse riuscire.
French translation of the manifesto (by Kristina; with her handwriting in italics):
L'on m'oppose deux obstacles pour mon election à la Couronne de Pologne.
Le premier est le Seze, le 2.e est le celibat[.]
Au premier Je responds que Je trouue deux exemples remarquables dans l'Histoire de Pologne qui font voir que mon sexe n'a pas estè tousiours exclù de leur[s] elections, et qui alleguès à propòs pourroient merueilleusem[en]t fauoriser mes pretentions —
Pour trouuer le premier exemple il faut remonter iusques au premier Roy de la Maison Jagelone, dont le nom ne me Souuient pas, Ce Roy deuant qu'il deuint Roy de Pologne estoit Gr[and]: Duc de la Lithuanie lors qu'il arriua que le Throne de Pologne vint à Vaquer par la mort d'un Roy, qui estoit le dernier de la Race Regnante en ce temps là en Pologne.
Ce qui Roy + Roy qui mourut Sans aucune Succession masle laissa uné fille unique, qui fust èluë Reine de Pologne, et qui espousa peu apres ce Duc de Lithuanie, et reunit cette Duchè à la Couronne de Pologne par ce mariage, qui du depuìs ce temps ne composent plus qu'vn mesme corps, qui a estè gouuernè durant long temps des tòuts les descendens de la dite Maison Jagélone iusques à ce qu'elle vint à manquer et que les Polonois Se Virent par les reuolutions des temps prives entierem[en]t de cette Maison Royale Sous la quelle ils auoient fleuris Si long temps.
Jls esleurent alors pour leur Roy Henry de france, qui les quitta pour le Throne de france, au quel il Succeda par la mort de Son frere Charle[s] Neuf, quand les Polonois esleurent ce Prince ils l'obligerent à espouser Jeanne Jagelone Princesse Parente; mais fort esloignèe des leurs derniers Roys —
Henry promit tout mais apres qu'il fust Roy de Pologne il Se mocqua de Ses promesses, et ne conclut point ce mariage apres que ce Prince eut quitte la Pologne pour la france les Polonois eslurent cette Jeanne Jagelone pour leur Reyne; la quelle apres Son election espousa Stefano Battori de la Maison d'[H]Ongrie, et de ce mariage nacquist Sigismond Second, Si Je ne me trompe, et la Princesse Cathariné, qui espousa le Roy Jean de Suede mon Grand Oncle.
De ce mariage du Roy Jean, et de la Princesse Chatarine nacquist Sigismond III. qui fust esleù Roy de Pologne apres la mort de Sigismond Son Ayeul oncle maternel, qui mourut Sans enfans masles, et ouurit par Sa mort la Succession à la Maison Gustauiane qui est la Maison Royale de Suede, dont le Roy de Pologne, et moy Sommes Sortis tous deux, luy de la branche aisnèe, et moy de la cadette, et qui a present Va finir en nos personnes.
Jl me Semble qu'on ne peut rien alleguer de plus fauorable que ces deux exemples pour combattre la difficultè du Sexe.
Outre cela on pourroit Se Souvenir que Je Suis nèe Sur le Throne, et que Dieu ne me fist pas plus tost Voir le iour qu'il me mist le Sceptre à la main me faisant naistre Roy de Suede pour m'autoriser par ce priuilege par dessus le commun du Sexe.
Aussy tout le Monde Sçait que J'ay gouuernè en Roy un Royaume, et vne Nation des plus braues, et vaillantes du Monde, que Je suis este Sacrèe comme l'on Sacre les Roys de Suede, que l'on m'a rendù homage en cette qualitè, que J'ay gouuernè la Suede durant dix années + depuis Ma magiorité en Roy, et en Roy plus absolù qu'aucun des Roys mes Predecesseurs ne l'a gouvernee deuant moy, que J'y Suis encore auio[u]rdhuy adorèe et crainte, et regrettèe, [...] + par ce que Je puis dire Sans Vanitè que mes auspices ont estè les plus glorieux, et les plus heureux du Monde à la Suede, et Si Dieu permet que la mésme fortune m'accompagne en Pologne Je pense qu'on aurà Suiet d'estre Satisfait de moy. quand J'ay gouuernè la Suede Je n'estois quasi qu'vn enfant et il y a apparence qu'auec l'assistance de Dieu Je m'acquitterois incomparablem[en]t mieux de mon deuoir en vn aage, ou Je me trouue dans ma pleine force, et Vigueur de l'esprit, et du corps, capable de toute Sorte de fatigue, et toute Sorte d'application, Mais + apres tout que peut on exiger de moy que Je ne fasse? faut il rendre iustice? raisonner, ou resoudre dans les conseils? Je m'offre à les Satisfaire, Si non auec autant d'eloquence, et de Sçauoir, du moins auec autant de bon Sens qu'aucune autre personne. faut il aller pour le Seruice de la Republique à la teste d'une armèe? J'y iray auec ioye, et Je proteste que la Seule esperance de cette Satisfaction me fait Souhaitter la Couronne de Pologne, et que Si l'on vouloit me la donner à condition de n'y aller pas Je ne l'accepterois iamais, J'ay Souhaittè auec passion toute ma Vie cette occasion Mais l'estat des mes affaires ne me l'a pas permis, et Je proteste que Si la raison d'estat ne m'eust rendù impossible ce desir Je n'aurois iamais Souffert que d'autres que moy mesme eussent commandè mes armees. Mais J'ay tout Sacrifiè au bien de mon estat iusques à mon ambition, et iusques à mon inclination mesme, car Je Suis persuadèe qu'il faut en vser ainsy: Enfin [...] si lon se donne la paine dexaminer tout le Cours de ma vie mon humeur et mon temperament il me Semble qu'on deuroit pourroit me faire la grace de conter mon Sexe pour rien[.]
Pour le Second point dù celibat ^ mariage J'aduoue qu'il m'embarrasse furieusement, car considerant mon humeur, et mon aage Je Vois qu'il n'y a pas de remede; pour mon humeur il est ennemy mortel de cet horrible iouge, au quel Je ne consentirois pas pour l'empire du Monde, Dieu m'ayant fait naistre libre Je ne Sçaurois me resoudre à me donner me donner un maistre, et puisque Je Suis nèe pour commander, le moyen que Je puisse me resoudre [ny a] obbeiyr ny a me donner a cet esclauage, qui Seroit le plus insupportable pour Moy, que Mon imagination peut conçeuoir. Mais quand Je pourrois Vaincre mon auersion Je me trouue en vn aage, ou Je passerois pour ridicule d'y Vouloir penser, et Je me rendrois inutilement malheureuse, puisque apparemment à l'aage, ou Je Suis on ne peut esperer des enfants; Mais le Royaume de Pologne estant electif il me semble qu'on pourroit les disposer à penser moins à l'aduenir, et plus au present.
Jls ont besoin d'vn Roy qui puisse les gouuerner bien quelques annèes, Je né sçay pas Si Je leur Seray propre pour cet effect ny Si Je Seray viuante dans vnè heure d'icy, mais encore Sans faire vn grand effort Sur la nature Je puis viure vne Vingtaine d'annèes plus, ou moins comm' il plaira à Dieu d'en disposer, En depositant donc leur Couronne, et sceptre entre mes mains, ils pourroient gaigner, et profitter du temps pour choisir apres ma mort vne autre famille qui pourrà leur fournir vne race pour en faire leurs Roys et c'est ce, qui ne peut leur manquer + et Jl[s] auront tout [le] loisir de se Choisir vne austre famillie, dans vn temps moin[s] perillie[u]x et moins orrageux que le present, et ils pourroi[en]t me laisser ma liberte pour Conseruer plus lon[g]temps la leure de Sorte puis qu'il est de leur interest que Je demeure comme Je suis, car n'ayant point d'enfans mon Seul, et vnique interest Serà la gloire de me rendre par des grandes et Heroiques actions digne de leur choix.
Si tout ce raisonnement ne pourrà Vaincre l'obstacle du Mariage le Nonce pourrà Se Seruir d'une ruse taschant de leur faire à croire esperer qu'apres que l'election Serà tombèe Sur ma personne, les persuasions de Sa S[ainte]té et leurs prieres me feront resoudre au mariage. Pour cet effect il faut leur faire à croire que Je Suis plus jeune que Je ne le Suis effectiuem[en]t pour leur rendre la chose plus apparente, et plus croyable quoyque Je doute qu'on le leur puisse persuader, car le temps de ma naissance est trop conneù; Mais mon opinion est que cela ne me ferà pas d'obstacle, et qu'on ne Se Soucierà pas Si Je me marie, ou non[.]
Voila à peu pres les raisons que Je crois pouuoir Seruir à Vaincre les obstacles, qui m'ont este opposes.
Jl y a vn troisiesme obstacle que J'oppose à moy mesme et c'est l'ignorance de la langue Polonoise, cet obstaclé me Semble Si grand qu'il me fait horreur, et Je tremble quand J'y pense, car le moyen de gouverner un peuple, à qui l'on ne Sçauroit parler, comment entendray Je les ordres qu'il faudrà donner? comment Signeray Je les despeches, et les ordres Sans les lire, ny les entendre; Mais [ny] le Prince de Condè, ny le duc de Neubourg ny le Prince de Loraine n'en Sçauent pas plus que moy, et Je feray ce qu'ils ne pourront pas faire, c'est que ie tacheray de l'apprendre en peu de temps. J'advoue pourtant que cette Seule difficulté me feroit trembler pour moy Si l'affaire pourroit reussir[.]
With modernised spelling:
L'on m'oppose deux obstacles pour mon élection à la Couronne de Pologne: le premier est le sexe, le deuxième est le célibat.
Au premier, je réponds que je trouve deux exemples remarquables dans l'histoire de Pologne qui font voir que mon sexe n'a pas été toujours exclu de leurs élections et qui, allégués à propos, pourraient merveilleusement favoriser mes prétentions.
Pour trouver le premier exemple, il faut remonter jusqu'au premier roi de la Maison Jagellon, dont le nom ne me souvient pas. Ce roi, devant qu'il devînt roi de Pologne, était grand duc de la Lithuanie lorsqu'il arriva que le trône de Pologne vînt à vaquer par la mort d'un roi qui était le dernier de la race régnante en ce temps-là en Pologne.
Ce roi, qui mourut sans aucune succession mâle, laissa une fille unique qui fut élue reine de Pologne et qui épousa peu après ce duc de Lithuanie et réunit cette duché à la Couronne de Pologne par ce mariage, qui du depuis ce temps ne composent plus qu'un même corps qui a été gouverné durant longtemps de tous les descendants de ladite Maison Jagellone jusqu'à ce qu'elle vînt à manquer et que les Polonais se virent par les révolutions de temps privés entièrement de cette maison royale, sous laquelle ils avaient fleuris si longtemps.
Ils élurent alors pour leur roi Henri de France, qui les quitta pour le trône de France, auquel il succéda par la mort de son frère Charles IX. Quand les Polonais élurent ce prince, ils l'obligèrent à épouser Jeanne Jagellone, princesse parente, mais fort éloignée, de leurs derniers rois.
Henri promit tout, mais après qu'il fût roi de Pologne, il se moqua de ses promesses et ne conclut point ce mariage, après que ce prince eut quitté la Pologne pour la France.
Les Polonais élurent cette Jeanne Jagellone pour leur reine, laquelle, après son élection, épousa Stefano Báthory, de la Maison d'Hongrie, et de ce mariage naquit Sigismond II (si je ne me trompe) et la princesse Catherine, qui épousa le roi Jean de Suède, mon grand-oncle.
De ce mariage du roi Jean et de la princesse Catherine naquit Sigismond III, qui fut élu roi de Pologne après la mort de Sigismond son oncle maternel, qui mourut sans enfants mâles et ouvrit par sa mort la succession à la Maison Gustavienne, qui est la maison royale de Suède, dont le roi de Pologne et moi sommes sortis tous deux, lui de la branche aînée et moi de la cadette, et qui à présent va finir en nos personnes.
Il me semble qu'on ne peut rien alléguer de plus favorable que ces deux exemples pour combattre la difficulté du sexe. Outre cela, on pourrait se souvenir que je suis née sur le trône et que Dieu ne me fît pas plus tôt voir le jour qu'il me mît le sceptre à la main, me faisant naître roi de Suède pour m'autoriser par ce privilège par-dessus le commun du sexe.
Aussi tout le monde sait que j'ai gouverné en roi un royaume et une nation des plus braves et vaillantes du monde, que je suis été sacrée comme l'on sacre les rois de Suède, que l'on m'a rendu hommage en cette qualité, que j'ai gouverné la Suède durant dix années depuis ma maggiorité [sic] en roi — et en roi plus absolu qu'aucun des rois mes prédécesseurs ne l'a gouvernée devant moi.
Que j'y suis encore aujourd'hui adorée, crainte et regrettée, parce que je puis dire sans vanité que mes auspices ont été les plus glorieux et les plus heureux du monde à la Suède; et, si Dieu permet que la même fortune m'accompagne en Pologne, je pense qu'on aura sujet d'être satisfait de moi.
Quand j'ai gouverné la Suède, je n'étais quasi qu'un enfant, et il y a apparence qu'avec l'assistance de Dieu je m'acquitterais incomparablement mieux de mon devoir en un âge où je me trouve dans ma pleine force et vigueur de l'esprit et du corps, capable de toute sorte de fatigue et toute sorte d'application.
Mais, après tout, que peut-on exiger de moi que je ne fasse? Faut-il rendre justice, raisonner ou résoudre dans les conseils? Je m'offre à les satisfaire, sinon avec autant d'éloquence et de savoir, du moins avec autant de bon sens qu'aucune autre personne. Faut-il aller, pour le service de la République, à la tête d'une armée? J'y irai avec joie! Et je proteste que la seule espérance de cette satisfaction me fait souhaiter la Couronne de Pologne et que si l'on voulait me la donner à condition de n'y aller pas, je ne l'accepterais jamais.
J'ai souhaité avec passion toute ma vie cette occasion, mais l'état de mes affaires ne me l'a pas permis, et je proteste que si la raison d'État ne m'eût rendu impossible ce désir, je n'aurais jamais souffert que d'autres que moi-même eussent commandé mes armées. Mais j'ai tout sacrifié au bien de mon État, jusqu'à mon ambition et jusqu'à mon inclination même, car je suis persuadée qu'il faut en user ainsi.
Enfin, si l'on se donne la paine [sic] d'examiner tout le cours de ma vie, mon humeur et mon témperament, il me semble qu'on pourrait me faire la grâce de compter mon sexe pour rien.
Pour le second point — du mariage, — j'avoue qu'il m'embarrasse furieusement, car, considérant mon humeur et mon âge, je vois qu'il n'y a pas de remède. Pour mon humeur, il est ennemi mortel de cet horrible joug, auquel je ne consentirais pas pour l'empire du monde. Dieu m'ayant fait naître libre, je ne saurais me résoudre à me donner un maître; et puisque je suis née pour commander, le moyen que je puisse me résoudre [ni à] obéir, ni à me donner à cet esclavage, qui serait le plus insupportable pour moi que mon imagination peut concevoir.
Mais, quand je pourrais vaincre mon aversion, je me trouve en un âge où je passerais pour ridicule d'y vouloir penser, et je me rendrais inutilement malheureuse, puisque apparemment, à l'âge où je suis, on ne peut espérer des enfants. Mais, le royaume de Pologne étant électif, il me semble qu'on pourrait les disposer à penser moins à l'avenir et plus au présent.
Ils ont besoin d'un roi qui puisse les gouverner bien quelques années. Je ne sais pas si je leur serai propre pour cet effet, ni si je serai vivante dans une heure d'ici, mais encore, sans faire un grand effort sur la nature, je puis vivre une vingtaine d'années plus — ou moins, comme il plaira à Dieu d'en disposer.
En dépositant donc leur couronne et sceptre entre mes mains, ils pourraient gagner et profiter du temps pour choisir, après ma mort, une autre famille qui pourra leur fournir une race pour en faire leurs rois; et c'est ce qui ne peut leur manquer, et il[s] auront tout [le] loisir de se choisir une autre famillie [sic] dans un temps moin[s] périllie[u]x [sic] et moins orageux que le présent; et ils pourrai[en]t me laisser ma liberté pour conserver plus lon[g]temps la leure [sic], puisqu'il est de leur intérêt que je demeure comme je suis, car, n'ayant point d'enfants, mon seul et unique intérêt sera la gloire de me rendre, par des grandes et héroïques actions, digne de leur choix.
Si tout ce raisonnement ne pourra vaincre l'obstacle du mariage, le nonce pourra se servir d'une ruse, tâchant de leur faire espérer qu'après que l'élection sera tombée sur ma personne, les persuasions de Sa Sainteté et leurs prières me feront résoudre au mariage.
Pour cet effet, il faut leur faire accroire que je suis plus jeune que je ne le suis, effectivement pour leur rendre la chose plus apparente et plus croyable, quoique je doute qu'on le leur puisse persuader, car le temps de ma naissance est trop connu; mais mon opinion est que cela ne me fera pas d'obstacle et qu'on ne se souciera pas si je me marie ou non.
Voilà à peu près les raisons que je crois pouvoir servir à vaincre les obstacles qui m'ont été opposés.
Il y a un troisième obstacle que j'oppose à moi-même, et c'est l'ignorance de la langue polonaise. Cet obstacle me semble si grand qu'il me fait horreur, et je tremble quand j'y pense, car le moyen de gouverner un peuple à qui l'on ne saurait parler — comment entendrai-je les ordres qu'il faudra donner? Comment signerai-je les dépêches et les ordres sans les lire, ni les entendre?
Mais [ni] le prince de Condé, ni le duc de Neubourg, ni le prince de Lorraine n'en savent pas plus que moi, et je ferai ce qu'ils ne pourront pas faire: c'est que je tâcherai de l'apprendre en peu de temps. J'avoue pourtant que cette seule difficulté me ferait trembler pour moi si l'affaire pourrait réussir!
Arckenholtz's transcript of Kristina's French translation:
On m'oppose deux obstacles pour mon Election à la Couronne de Pologne, le premier est le Sexe, le second est le Célibat.
Je réponds au premier obstacle, que je trouve deux exemples remarquables dans l'Histoire de Pologne, qui font voir que mon sexe n'y a pas été toujours exclu dans les Elections; ces exemples, allégués à propos, pourroient merveilleusement favoriser mes prétentions.
Pour trouver le premier exemple, il faut remonter jusqu'au premier Roi de la Maison Jagellonne, dont le nom ne me revient pas. Ce Roi avant qu'il devînt Roi de Pologne, étoit Grand-Duc de Lithuanie, lorsque le Trône de Pologne vint à vaquer par la mort d'un Roi, qui étoit le dernier de la Race régnante en ce tems-là en Pologne.
Ce Roi, qui mourut sans aucune succession mâle, laissa une Fille unique, qui fut élue Reine de Pologne, & qui épousa peu après ce Duc de Lithuanie, & réunit ce Duché à la Couronne de Pologne par ce mariage, qui depuis ce tems-là ne composent plus qu'un même corps. Il a été gouverné pendant long-tems par tous les descendans de ladite Maison Jagellonne, jusqu'à ce qu'elle vînt à manquer, & que les Polonois se virent par les révolutions des tems privés entiérement de cette Maison Royale, sous laquelle ils avoient fleuri si long-tems.
Ils élurent alors pour Roi Henri de France, qui les quitta pour le Trône de France, auquel il succéda par la mort de son Frére Charles IX. Quand les Polonois élurent ce Prince, ils l'obligérent à épouser Jeanne Jagellonne, Parente, mais fort éloignée, de leurs derniers Rois.
Henri promit tout, mais après qu'il fut Roi de Pologne, il se moqua de ses promesses, & ne conclut point ce mariage. Après que ce Prince eut quitté la Pologne pour la France, les Polonois élurent cette Jeanne Jagellonne pour leur Reine, laquelle, après son Election, épousa Etienne Battori de la Maison de Hongrie, & de ce mariage nâquit Sigismond II. si je ne me trompe, & la Princesse Catherine, qui épousa le Roi Jean de Suède, mon Grand-oncle.
De ce mariage du Roi Jean, & de la Princesse Catherine nâquit Sigismond III. qui fut élu Roi de Pologne après la mort de Sigismond son Oncle maternel, qui mourut sans enfans mâles, & ouvrit par sa mort la succession à la Maison Gustavienne, qui est la Maison Royale de Suède, dont le Roi de Pologne & moi sommes sortis tous deux, lui de la Branche ainée, & moi de la Branche cadette, qui va finir présentement en nos personnes.
Il me semble qu'on ne peut rien alléguer de plus favorable que ces deux exemples pour combattre la difficulté du sexe. Outre cela on pourroit se souvenir que je suis née sur le Trône, & que Dieu ne me fit pas plutôt voir le jour, qu'il me mit le Sceptre à la main, me faisant naître Roi de Suède pour m'autoriser par ce privilége par dessus le commun du sexe.
Aussi tout le Monde sait que j'ai eu un Roi un Royaume, & une Nation des plus braves & vaillantes du Monde; que j'ai été sacrée, comme on sacre les Rois de Suède, que l'on m'a rendu hommage en cette qualité, que j'ai gouverné la Suède durant dix années depuis ma majorité en Roi, & en Roi plus absolu qu'aucun des Rois mes Prédécesseurs ne l'a gouvernée avant moi; que j'y suis encore aujourd'hui adorée, crainte & regrettée, parce que je puis dire sans vanité, que mes auspices ont été les plus glorieux & les plus heureux du monde à la Suède; & si Dieu permet que la même fortune m'accompagne en Pologne, je pense qu'on aura sujet d'être satisfait de moi.
Quand j'ai gouverné la Suède, je n'étois quasi qu'un enfant, & il y a apparence qu'avec l'assistance de Dieu je m'acquitterai incomparablement mieux de mon devoir, présentement que je suis dans ma pleine force & vigueur d'esprit & de corps, & capable de toute sorte de fatigues & d'application. Mais après tout, que peut-on exiger de moi que je ne fasse? Faut-il rendre justice, raisonner, ou résoudre dans les Conseils? Je m'offre à les satisfaire, sinon avec autant d'éloquence & de savoir, du-moins avec autant de bon-sens que personne. Faut-il aller pour le service de la République à la tête d'une Armée? J'y irai avec joye, & je proteste que la seule espérance de cette satisfaction me fait souhaiter la Couronne de Pologne; & que si l'on vouloit me la donner à condition de n'y pas aller, je ne l'accepterois jamais. J'ai toute ma vie souhaitté passionnément cette occasion, mais l'état de mes affaires ne me l'a pas permis; & je proteste que si la Raison d'Etat ne m'eût rendu ce desir impossible, je n'aurois jamais souffert que d'autres que moi eussent commandé mes Armées. Mais j'ai tout sacrifié au bien de mon Etat, jusqu'à mon ambition & à mon inclination même; car je suis persuadée qu'il faut en user ainsi. Enfin, si l'on se donne la peine d'examiner tout le cours de ma vie, mon humeur & mon tempérament, il me semble qu'on pourroit me faire la grace de compter mon sexe pour rien.
Pour le second point, celui du Mariage, j'avoue qu'il m'embarrasse furieusement; car considérant mon humeur & mon âge, je vois qu'il n'y a pas de reméde. Pour mon humeur, elle est ennemie mortelle de cet horrible joug, auquel je ne consentirai pas pour l'Empire même du Monde. Dieu m'ayant fait naître libre, je ne saurois me résoudre à me donner un Maître; & puisque je suis née pour commander, il n'y a pas moyen que je puisse me résoudre à obéir, ni à m'imposer cet esclavage, qui seroit le plus insupportable pour moi que mon imagination puisse concevoir. Mais quand même je pourrois vaincre mon aversion, je me trouve dans un âge où je passerois pour ridicule d'y penser, & je me rendrois inutilement malheureuse, puisqu'apparemment, à l'âge où je suis, on ne peut espérer des enfans. Mais le Royaume de Pologne étant électif, il me semble qu'on pourroit disposer les Polonois à penser moins à l'avenir, & plus au présent.
Ils ont besoin d'un Roi qui puisse les bien gouverner quelques années. Je ne sai pas si je leur serai propre pour cet effet, ni si je serai vivante dans une heure d'ici. Mais encore, sans faire un grand effort sur la nature, je puis vivre une vingtaine d'années, plus ou moins, comme il plaîra à Dieu d'en disposer. En déposant donc leur Couronne & leur Sceptre entre mes mains, ils pourroient gagner, & profiter du tems, pour choisir après ma mort une autre Famille, qui pourroit leur fournir une Race pour en faire leurs Rois; c'est ce qui ne peut leur manquer, & ils auront tout le loisir de se choisir une autre Famille dans un tems moins périlleux & moins orageux que le présent, & ils pourroient me laisser ma liberté pour conserver plus long-tems la leur. Il est même de leur intérêt que je demeure comme je suis; car n'ayant point d'enfans, mon seul & unique intérêt sera la gloire de me rendre digne de leur choix par de grandes & d'héroïques actions.
Si tout ce raisonnement ne peut vaincre l'obstacle du mariage, le Nonce pourra se servir d'une ruse, en tâchant de leur faire espérer qu'après que l'Election sera tombée sur ma personne, les persuasions de Sa Sainteté & leurs priéres me feront résoudre au mariage.
Pour cet effet il faut leur faire accroire que je suis plus jeune que je ne le suis effectivement, afin de leur rendre la chose plus apparente & plus croyable, quoique je doute qu'on le leur puisse persuader; car le tems de ma naissance est trop connu. Mais mon opinion est, que cela ne me fera pas d'obstacle, & qu'on ne se souciera pas que je me marie ou non.
Voilà à peu près les raisons que je crois qui pourront servir à vaincre les obstacles qui m'ont été opposés.
Il y en a un troisiéme, que je m'oppose à moi-même: c'est l'ignorance de la Langue Polonoise. Cet obstacle me semble si grand qu'il me fait trembler quand j'y pense; car le moyen de gouverner un Peuple à qui l'on ne sauroit parler? Comment entendrai-je les ordres qu'il faudra donner? Comment signerai-je les Dépêches & les Ordres sans les lire ni les entendre? Mais ni le Prince de Condé, ni le Duc de Neubourg, ni le Prince de Lorraine, n'en savent pas plus que moi, & je ferai ce qu'ils ne pourront pas faire; c'est que je tâcherai de l'apprendre en peu de tems. J'avoue pourtant que cette seule difficulté me feroit trembler pour moi, si d'ailleurs l'affaire pouvoit réussir.
Swedish translation (by Stolpe; somewhat abridged):
Man framställer tvenne hinder för mitt val till Polens drottning, det första är könet, det andra är celibatet.
Jag svarar på det första hindret, att jag finner två anmärkningsvärda exempel i Polens historia, vilka visa att mitt kön inte alltid har räknats som ett hinder för ett val; dessa exempel, som jag valt på en slump, skulle kunna på ett mycket märkligt sätt stärka mina pretentioner...
Det förefaller mig som om man inte skulle kunna andraga någonting mer fördelaktigt än dessa två exempel för att slå ned invändningen angående mitt kön. Dessutom borde man erinra sig, att jag är född på tronen och att Gud inte lät mig mer än se dagens ljus, förrän han satte spiran i min hand; han lät mig födas som härskare över Sverige för att genom detta privilegium skänka mig en auktoritet över resten av kvinnokönet.
Hela världen vet också, att jag som konung haft ett rike och en nation som tillhör de tappraste och starkaste i världen; att jag krönts som man kröner Sveriges konungar, att man hyllat mig i denna egenskap, att jag styrt Sverige i tio år efter min myndighetsdag såsom konung — och som en mer absolut härskare än någon av de konungar som föregått mig, att jag än idag är dyrkad, fruktad och respekterad, därför att jag utan skryt kan säga, att mina auspicier ha varit de ärorikaste och mest lyckobringande man kan tänka sig för Sverige; om Gud tillåter, att samma lycka följer mig till Polen, tror jag att man skall ha anledning att bli tillfredsställd med mig.
När jag styrde Sverige, var jag bara ett barn, och det förefaller som om jag med Guds hjälp skulle reda mig ojämförligt bättre med mina plikter nu, när jag är i min fulla kraft och själsliga och kroppsliga styrka och mäktig varje slag av ansträngning och möda. Men när allt kommer omkring — vad är det man kan kräva av mig, att jag skall göra? Skall jag skipa rättvisa, resonera eller fatta beslut i rådet? Jag erbjuder mig att tillfredsställa dem, om inte med samma vältalighet och skicklighet så åtminstone med samma sunda förnuft som varje annan. Skall jag i statens tjänst ställa mig i spetsen för en armé? Jag skall göra det med glädje; jag erkänner, att blotta hoppet om denna glädje kommer mig att önska mig Polens krona; om man ville ge mig den på villkoret att jag icke fick dra i fält, skulle jag aldrig acceptera. Jag har hela mitt liv lidelsefullt önskat mig denna chans, men mina affärers tillstånd har icke tillåtit mig det, och jag vill förklara, att om icke statsskäl hade gjort denna min önskan omöjlig, skulle jag aldrig ha tolererat, att andra än mig själv hade kommenderat mina arméer. Men jag har offrat allt för min stats väl, även min ärelystnad och själva min böjelse för fälttåg. Jag är nämligen viss om, att man bör handla så. Slutligen — om man ger sig mödan att undersöka hela mitt livs förlopp, mitt humör och mitt temperament, så tror jag att man skulle kunna gå med på att inte ta minsta hänsyn till mitt kön.
Vad den andra punkten, äktenskapet, beträffar, erkänner jag, att den vållar mig rasande bryderi; med tanke på mitt humör och min ålder tror jag inte, att här finns något botemedel. Mitt humör är dödlig fiende till detta fruktansvärda ok, vilket jag icke skulle ålägga mig, om jag så bleve världens härskare. Gud har låtit mig födas fri, och jag skulle aldrig kunna gå med på att underordna mig en härskare; eftersom jag är född att befalla, finns det ingen möjlighet för mig att acceptera att lyda eller att ålägga mig detta slaveri, som skulle bli det olidligaste av allt som min fantasi över huvud kan föreställa sig. Men även om jag skulle kunna besegra min motvilja, befinner jag mig i en ålder, där det skulle vara löjligt att tänka på något sådant, och jag skulle i onödan göra mig olycklig, eftersom jag uppenbarligen i min nuvarande ålder inte kan hoppas få några barn. Eftersom kungariket Polen är ett valrike, tycker jag, att man skulle kunna få polackerna att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De ha behov av en konung, som kan styra dem väl under ett par år. Jag vet inte, om jag är den riktiga för dem i detta avseende, inte heller om jag skall vara i livet, när en timme har förflutit från nu. Men utan att våldföra mig på naturen kan jag leva ännu ett tjugotal år, eller så omkring, beroende på Guds vilja. Om man alltså ger mig denna krona och spira, kan man dra fördel av och utnyttja tiden för att sedan efter min död välja en annan familj, som skulle kunna skapa en ätt som kan skänka landet kungar...
Om detta resonemang inte kan besegra invändningen angående äktenskapet, kan nuntien begagna sig av ett knep och försöka inge dem förhoppningen att, sedan valet fallit på min person, Hans Helighets övertalningar och deras böner tillsammans skola kunna förmå mig att acceptera ett äktenskap.
I detta syfte bör man få dem att tro, att jag är yngre än jag faktiskt är, för att söka göra saken lättare för dem och mer trovärdig. Dock tror jag knappast, att man kan övertyga dem, ty mitt födelsedatum är alltför väl känt. Men min mening är, att detta icke kommer att vålla något hinder och att man inte kommer att bry sig om huruvida jag gifter mig eller inte...
Swedish translation (my own):
Två hinder motsätter mig mitt val till Polens Krona, det första är mitt kön, det andra är celibat.
Jag svarar på det första hindret att jag finner två anmärkningsvärda exempel i Polens historia, som visar att mitt kön inte alltid har varit uteslutet där i valen; dessa exempel, på lämpligt sätt, kunde på ett fantastiskt sätt gynna mina anspråk.
För att finna det första exemplet måste vi gå tillbaka till den första konungen av Jagellonska huset, vars namn jag inte kommer ihåg. Denne konung, innan han blev konung av Polen, var storhertig av Litauen, när Polens tron utrymdes genom döden av en konung som var den siste av den regerande rasen i Polen vid den tiden.
Denne konung, som dog utan någon manlig efterföljd, efterlämnade en enda dotter, som valdes till drottning av Polen, och som kort därefter gifte sig med hertigen av Litauen och förenade detta hertigdöme med Polens Krona genom detta äktenskap, som intill dess hade bara komponerat en kropp. Det styrdes länge av alla ättlingar till nämnda Jagellonska huset, tills det tog slut, och polackerna såg sig av tidens revolutioner helt berövade detta konungahus, under vilket de hade blomstrat så länge sedan.
De valde sedan Henri av Frankrike till konung, som lämnade dem för Frankrikes tron, vilket han efterträdde genom sin bror Karl IX:s död. När polackerna valde denna prins, tvingade de honom att gifta sig med Johanna Jagiellonka, en mycket avlägsen släkting till deras sista konungar.
Henri lovade allt, men efter att han blivit konung av Polen, skrattade han åt sina löften och ingick inte detta äktenskap. Sedan denne prins hade lämnat Polen för Frankrike, valde polackerna denna Johanna Jagiellonka till sin drottning, som efter sitt val gifte sig med István Báthory från Ungerns hus, och ur detta äktenskap föddes Sigismund II, om jag inte har fel, och prinsessan Katarina, som gifte sig med konung Johan av Sverige, min faders farbror.
Ur detta äktenskap mellan konung Johan och prinsessan Katarina föddes Sigismund III, som valdes till konung av Polen efter Sigismunds död, hans morbror, som dog utan manliga barn, och inledde genom hans död arvskiftet till det gustavianska huset, som är Sveriges konungahus, varifrån jag och Polens konung båda kom, han från den äldre grenen och jag från kadettgrenen, som nu skall sluta med våra personer.
Det förefaller mig som om inget mer gynnsamt än dessa två exempel kan påstås för att bekämpa svårigheten med mitt kön. Dessutom bör man komma ihåg att jag föddes på tronen, och att Gud hade just låtit mig se dagens ljus när han satte spiran i min hand, vilket gjorde att jag blev född till Sveriges konung, att bemyndiga mig genom detta privilegium framför det vanliga könet.
Så alla vet att jag var en konung, jag hade ett rike och den tappraste och modigaste nationen; att jag kröntes som Sveriges konungar kröns, att jag har blivit hedrad i denna egenskap, att jag styrt Sverige i tio år sedan min majoritet som konung, och jag regerade som konung mer absolut än någon av mina föregångare konungar regerade före mig; att jag ännu idag dyrkas, fruktas och saknas där, ty jag kan utan fåfänga säga att min auspicier var den härligaste och den lyckligaste i världen och i Sverige; och om Gud låter samma förmögenhet åtföljas mig till Polen, tror jag att folk kommer att få anledning att vara nöjda med mig.
När jag styrde Sverige var jag bara ett barn, och det verkar som att jag med Guds hjälp skall fullgöra min plikt ojämförligt bättre, nu när jag är i min fulla styrka och kraft i själ och kropp, och kapabel till alla slags utmattningar och flit. Men trots allt, vad kan man förvänta sig att jag skulle göra? Bör man ge rättvisa, resonera eller besluta i råd? Jag erbjuder mig själv att tillfredsställa dem, om inte med lika mycket vältalighet och kunskap, åtminstone med lika mycket sunt förnuft som någon annan. Bör man gå till Republikens tjänst i spetsen för en armé? Jag skall gå dit med glädje, och jag försäkrar att blotta hoppet om denna tillfredsställelse får mig att önska mig Polens Krona; och att om de ville ge den till mig på villkor att jag inte går dit, skulle jag aldrig acceptera den. Jag har passionerat önskat den här möjligheten hela mitt liv, men tillståndet av mina affärer har ej tillåtit det; och jag försäkrar att om detta tillståndsskäl inte hade gjort denna önskan omöjlig för mig, skulle jag aldrig ha tillåtit någon annan än mig själv att befalla mina arméer. Men jag har offrat allt för mitt tillstånds bästa, även min ambition och min böjelse, ty jag är övertygad om att det skall användas på det sättet. Slutligen, om man gör sig besväret att undersöka hela min levnad, min humör och mitt temperament, så förefaller det mig som om man skulle kunna göra mig den tjänst att räkna mitt kön för ingenting.
När det gäller den andra punkten, äktenskapet, erkänner jag att det generar mig förfärligen, ty med tanke på min humör och min ålder ser jag att det inte finns något botemedel. För min humörs skull är det detta hemska oks dödsfiende, som jag inte skulle samtycka till ens för världens imperium. Eftersom Gud lät mig födas fri, kan jag inte förmå mig att ge mig själv till en mästare; och eftersom jag föddes till att befalla, finns det inget sätt jag skulle kunna förmå mig att lyda, inte heller att påtvinga mig detta slaveri, vilket vore mig det outhärdligaste som min fantasi kunde tänka sig. Men även om jag kunde övervinna min motvilja, befinner jag mig i en ålder där jag skulle anses vara löjlig att tänka på det, och jag skulle göra mig själv onödigt olycklig, eftersom man tydligen, i den ålder som jag är, ju inte kan hoppas på barn. Men eftersom konungariket Polen är valfritt, förefaller det mig som att polackerna skulle kunna vara benägna att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De behöver en konung som kan styra dem väl under några år. Jag vet inte om jag skulle kunna vara deras egen för det ändamålet, eller ens om jag fortfarande kommer att vara vid liv en timme från nu. Men ändå, utan att göra en stor insats på naturen, kan jag leva tjugo år, mer eller mindre, eftersom det behagar Gud att förfoga över den. Genom att sålunda lägga sin krona och sin spira mellan mina händer, kunde de vinna, och dra nytta av tiden, att efter min död välja en annan familj som kunde ge dem en ras att ge dem deras konungar; detta är vad de inte kan sakna, och de kommer att ha gott om tid att välja en annan familj i mindre farligt och mindre stormigt väder än nu, och de skulle kunna lämna mig min frihet att behålla sin längre. Det ligger till och med i deras intresse att jag förblir som jag är; eftersom jag ju inte har barn, skall mitt enda intresse vara äran att göra mig värdig deras val genom stora och heroiska gärningar.
Om allt detta resonemang inte kan övervinna hindret för celibat, kommer nuntien att kunna använda ett knep genom att försöka få dem att hoppas att efter valet kommer att ha fallit på min person, kommer Hans Helighets övertygelser och deras böner att få mig att besluta att gifta mig.
För detta ändamål är det nödvändigt att få dem att tro att jag är yngre än jag verkligen är, för att göra det mer uppenbart och mer trovärdigt för dem, även om jag tvivlar på att de kan övertalas, eftersom tiden för min födelse är alltför välkänd. Men min åsikt är att det inte kommer att stå i vägen för mig, och de bryr sig inte om jag gifter mig eller inte.
Detta är mer eller mindre de skäl som jag tror kan tjäna till att övervinna de hinder som har stått mig emot.
Det finns en tredje, som jag själv motsätter mig: det är min okunnighet om det polska språket. Detta hinder förefaller mig så stort att det får mig att darra när jag tänker på det, ty hur kan man ha medel att styra ett folk som man inte kan tala till? Hur skall jag höra de befallningar som måste ges? Hur skall jag underteckna depescher och befallningar utan att läsa eller förstå dem? Men varken prinsen de Condé, hertigen av Neuburg eller prinsen av Lorraine vet mer om det än jag, och jag vill göra vad de inte kan göra; jag skall försöka lära mig det på kort tid. Jag erkänner dock att denna enda svårighet skulle få mig att darra för mig själv om affären kunde lyckas.
English translation (my own):
Two obstacles oppose me in my election to the Crown of Poland, the first is my sex, the second is celibacy.
I reply to the first obstacle that I find two remarkable examples in the history of Poland, which show that my sex has not always been excluded there in the elections; these examples, adduced appropriately, could marvelously favour my pretensions.
To find the first example, we must go back to the first King of the House of Jagiellon, whose name I cannot remember. This King, before he became King of Poland, was Grand Duke of Lithuania, when the throne of Poland was vacated by the death of a king who was the last of the reigning race in Poland at that time.
This King, who died without any male succession, left behind an only daughter, who was elected Queen of Poland, and who married the Duke of Lithuania shortly afterwards, and united this duchy to the Crown of Poland by this marriage, which until that time had only composed one body. It was governed for a long time by all the descendants of the said House of Jagiellon, until it ran out, and the Poles saw themselves by the revolutions of the times entirely deprived of this royal house, under which they had so flourished for such a long time.
They then elected Henri of France as king, who left them for the throne of France, which he succeeded by the death of his brother Charles IX. When the Poles elected this prince, they forced him to marry Joanna Jagiellonka, a very distant relative of their last kings.
Henri promised everything, but after he became King of Poland, he laughed at his promises, and did not conclude this marriage. After this prince had left Poland for France, the Poles elected this Joanna Jagiellonka as their queen, who, after her election, married István Báthory of the House of Hungary, and from this marriage was born Sigismund II, if I am not mistaken, and Princess Katarzyna, who married King Johan of Sweden, my great-uncle.
From this marriage of King Johan and Princess Katarzyna was born Sigismund III, who was elected king of Poland after the death of Sigismund, his maternal uncle, who died without male children, and opened by his death the succession to the Gustavian House, which is the royal house of Sweden, from which the King of Poland and I both came, he from the elder branch, and I from the cadet branch, which will now end with our persons.
It seems to me that nothing more favourable than these two examples can be alleged to combat the difficulty of my sex. Besides that, one should remember that I was born onto the throne, and that no sooner did God let me see the light of day than he put the scepter in my hand, causing me to be born King of Sweden, to authorise me by this privilege above the common sex.
So everyone knows that I was a king, I had a kingdom and the bravest and most valiant nation; that I was crowned as the kings of Sweden are crowned, that I have been honoured in this capacity, that I governed Sweden for ten years since my majority as king, and I ruled as king more absolutely than any of my predecessor kings ruled before me; that I am still today adored, feared and missed there, because I can say without vanity that my auspices were the most glorious and the happiest in the world and in Sweden; and if God allows the same fortune to accompany me to Poland, I think that people will have reason to be satisfied with me.
When I ruled Sweden I was only a child, and it appears that, with God's assistance, I shall discharge my duty incomparably better, now that I am in my full strength and vigour of mind and body, and capable of all kinds of fatigues and application. But after all, what can one expect of me to do? Should one render justice, reason, or resolve in counsel? I offer myself to satisfy them, if not with as much eloquence and knowledge, at least with as much good sense as anyone else. Should one go for the service of the Republic at the head of an army? I will go there with joy, and I assure that the mere hope of this satisfaction makes me wish for the Crown of Poland; and that if they wanted to give it to me on condition of not going there, I would never accept it. I have passionately desired this opportunity all of my life, but the state of my affairs has not permitted it; and I assure that if this reason of state had not made this desire impossible for me, I would never have allowed anyone other than myself to command my armies. But I have sacrificed everything for the good of my state, even my ambition and my inclination, because I am convinced that it should be used that way. Finally, if one takes the trouble to examine the whole course of my life, my humour and my temperament, it seems to me that one could do me the favour of counting my sex for nothing.
As for the second point, that of marriage, I confess that it embarrasses me furiously, because, considering my humour and my age, I see that there is no remedy. For my humour, it is the mortal enemy of this horrible yoke, to which I will not consent even for the very empire of the world. As God let me be born free, I cannot bring myself to give myself to a master; and since I was born to command, there is no way I could bring myself to obey, nor to impose on myself this slavery, which would be the most unbearable thing for me that my imagination could conceive of. But even if I could overcome my aversion, I find myself at an age where I would be considered ridiculous to think of it, and I would make myself needlessly unhappy, since apparently, at the age that I am, one cannot hope for children. But the Kingdom of Poland being elective, it seems to me that the Poles could be disposed to think less of the future and more of the present.
They need a king who can rule them well for a few years. I do not know if I could be their own for that purpose, or even if I will still be alive an hour from now. But still, without making a great effort on nature, I can live twenty years, more or less, as it pleases God to dispose of it. By thus depositing their crown and their scepter between my hands, they could gain, and benefit from time, to choose after my death another family which could provide them a race to give them their kings; this is what they cannot lack, and they will have plenty of time to choose another family in less perilous and less stormy weather than the present, and they could leave me my freedom to keep theirs longer. It is even in their interest that I remain as I am; because, as I have no children, my one and only interest will be the glory of making myself worthy of their choice by great and heroic deeds.
If all this reasoning cannot overcome the obstacle of celibacy, the Nuncio will be able to use a ruse by trying to make them hope that after the election will have fallen on my person, the persuasions of His Holiness and their prayers will make me resolve to marriage.
For this purpose, it is necessary to make them believe that I am younger than I really am, in order to make it more apparent and more believable to them, although I doubt that they can be persuaded, as the time of my birth is too well known. But my opinion is that it won't stand in my way, and they won't care whether I get married or not.
These are more or less the reasons which I believe may serve to overcome the obstacles which have been opposed to me.
There is a third, which I oppose myself: it is my ignorance of the Polish language. This obstacle seems so great to me that it makes me tremble when I think of it, for how can one have the means of governing a people to whom one cannot speak? How will I hear the orders that must be given? How shall I sign dispatches and orders without reading or understanding them? But neither the Prince de Condé, nor the Duke of Neuburg, nor the Prince de Lorraine know any more about it than I do, and I will do what they cannot do; I will try to learn it in a short time. I admit, however, that this single difficulty would make me tremble for myself if the affair could succeed.
Polish translation of the original Italian manifesto (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Na drodze do wyboru mnie do Korony Polskiej stoją dwie przeszkody: jedna to moja płeć, druga to mój celibat.
Co do pierwszej, odpowiadam, że znajduję dwa znaczące przykłady w historii Polski, które pokazują, że moja płeć nie zawsze była wykluczona z ich wyboru; i sądzę, że gdyby były powiązane z miejscem i czasem, mogłyby znakomicie sprzyjać moim roszczeniom.
Aby odkryć pierwszy przykład, trzeba wrócić do pierwszego króla z rodu Jagiellonów, którego imienia nie pamiętam. Ten król, zanim został królem Polski, był Wielkim Księciem Litwy, gdy zdarzyło się, że tron Polski został opróżniony z powodu śmierci króla, który był ostatnim z rodu panującego w tym czasie w Polsce.
Król ten, który zmarł bez męskiego sukcesora, pozostawił jedyną córkę, która została wybrana królową Polski i wkrótce potem poślubiła tego księcia litewskiego, przez co księstwo to ponownie zjednoczyło się z Koroną Polską; odtąd stanowiło ono jeden i ten sam organizm, którym przez długi czas zarządzali wszyscy potomkowie wspomnianego Domu Jagiellonów, aż do jego wygaśnięcia, a Polacy, na skutek ówczesnych rewolucji, zostali całkowicie pozbawieni tego domu królewskiego, pod którego władzą tak długo rozkwitali.
Następnie wybrali Henryka Francuskiego na swojego króla, który pozostawił mu tron Francji, na który wstąpił po śmierci Karola IX, swojego brata. Polacy jednak w swoim wyborze zobowiązali go do poślubienia Joanny Jagiellonki, księżniczki spokrewnionej, ale bardzo odległej od ich ostatnich królów.
Po wyjeździe tego księcia z Polski do Francji, Polacy wybrali na królową wspomnianą wcześniej Joannę, która po wyborze poślubiła Stefana Batorego z dynastii węgierskiej. Z tego małżeństwa narodzili się Zygmunt II (jeśli się nie mylę) i księżniczka Katarzyna, która później poślubiła króla Szwecji Jana, stryja króla, mojego ojca.
Z tego małżeństwa króla Jana i księżniczki Katarzyny narodził się Zygmunt III, który został wybrany na króla Polski po śmierci swego stryja Zygmunta, który zmarł bezpotomnie; i tak została otwarta sukcesja po Domu Gustawiańskim (który jest domem królewskim Szwecji), sukcesja po Koronie Polskiej — z którego Domem wywodzimy się obecny Król Polski i ja, on ze starszej gałęzi, a ja z młodszej, który Dom zakończy się na naszych dwóch osobach.
Zdaje mi się, że aby przezwyciężyć trudności związane z moją płcią, nie można przytoczyć niczego bardziej korzystnego niż te dwa przykłady. Warto też pamiętać, że urodziłam się na tronie i że niedługo po tym, jak Bóg pozwolił mi ujrzeć światło, włożył berło w moją dłoń, sprawiając, że urodziłam się jako król Szwecji, co upoważniło mnie do korzystania z tego przywileju ponad większością przedstawicieli mojej płci.
W ten sposób cały świat wie, że rządziłam jako król królestwem i narodem najdzielniejszych i najodważniejszych ludzi na ziemi, że zostałam konsekrowana w taki sposób, w jaki są konsekrowani królowie Szwecji, że w tej roli oddawano mi hołd po osiągnięciu pełnoletności i że rządziłam Szwecją przez dziesięć lat jako król — i jako król bardziej absolutny niż którykolwiek z królów, moi przodkowie, rządzili nią przede mną.
Że nadal jestem tam uwielbiana, obawiana i żałowana dzisiaj, mogąc bez próżności powiedzieć, że moje losy w Szwecji były najwspanialsze i najszczęśliwsze na świecie; i jeśli Bóg pozwoli, aby to samo szczęście towarzyszyło mi w Polsce, wierzę, że będą mieli okazję być ze mnie zadowoleni.
Kiedy rządziłam Szwecją, byłam jeszcze panną, ale wygląda na to, że z pomocą Boga będę mogła wypełniać swój obowiązek nieporównanie lepiej w wieku, w którym jestem pełna życia i sił, zarówno umysłowo, jak i fizycznie, zdolna do wszelkiego rodzaju trudu i pracowitości.
Ale czego można ode mnie wymagać, czego nie uczynię? Jeśli trzeba wymierzać sprawiedliwość, dyskutować, rozstrzygać na radach, ofiaruję się, aby im to uczynić — jeśli nie z taką elokwencją i wiedzą, to przynajmniej z takim dobrym osądem i uczuciem, jak uczyni to ktokolwiek inny; — jeśli trzeba dla służby Rzeczypospolitej maszerować na czele wojska! Uczynię to z wielką przyjemnością i oświadczam, że jedyna nadzieja tego zadośćuczynienia sprawia, że pragnę Korony Polskiej i że gdyby mi ją dano pod warunkiem, że tam nie pójdę, nigdy bym jej nie przyjąła.
Przez całe życie gorąco pragnąłam tej okazji, ale stan moich spraw na to nie pozwolił; i oświadczam, że gdyby racje stanu nie uczyniły tego pragnienia niemożliwym dla mnie, nigdy nie pozwoliłabym nikomu innemu poza sobą dowodzić moimi armiami. Ale poświęciłam wszystko dla dobra mojego państwa, nawet moją ambicję i moje skłonności, będąc przekonaną, że jest to konieczne.
Podsumowując, gdyby ktoś chciał przeanalizować całe moje życie, mój humor i mój temperament, wydaje mi się, że mógłby mi wyświadczyć łaskę nie zastanawiania się nad moją płcią.
Co do drugiego punktu — małżeństwa — przyznaję, że zawstydza mnie to ponad miarę, ponieważ biorąc pod uwagę mój humor i mój wiek, widzę, że nie ma na to lekarstwa. Co do mojego humoru, jest on śmiertelnym wrogiem tego okropnego jarzma, na które nie zgodziłabym się za panowanie nad całym światem. Bóg, który mnie stworzył wolną, nigdy nie mógłabym postanowić, aby dać sobie pana; a ponieważ urodziłam się, aby rozkazywać, jak mógłabym zmusić się do posłuszeństwa, do oddania się tej niewoli, która byłaby dla mnie jedną z najbardziej nie do zniesienia rzeczy, jakie moja wyobraźnia mogłaby kiedykolwiek pojąć?
Ale nawet gdybym mógła przezwyciężyć tę niechęć, jestem w wieku, w którym bez ośmieszania się nie można o tym myśleć; i niepotrzebnie bym się unieszczęśliwiła, bo najwyraźniej w moim wieku nie można oczekiwać ode mnie dzieci. Jednak, ponieważ królestwo Polskie jest wybieralne, sądzę, że można by je usposobić tak, by mniej myślały o przyszłości, a więcej o teraźniejszości.
Potrzebują króla, który będzie mógł nimi dobrze rządzić przez kilka lat; co do mnie, nie wiem, czy nadaję się do tego celu, ani czy będę żyła za godzinę; ale nie naruszając w najmniejszym stopniu natury, mogę przeżyć jeszcze około dwudziestu lat — mniej więcej, zależnie od tego, jak Bóg zechce tym rozporządzić.
Składając w ten sposób ich koronę i ich berło w moich rękach, mogliby zyskać i wykorzystać ten czas, aby wybrać inną rodzinę po mojej śmierci, która zapewniłaby im linię, z której mogliby stworzyć swoich królów — czego nie może im brakować; — i w ten sposób będą mieli wszelkie możliwości, aby wybrać inną rodzinę w czasach mniej niebezpiecznych i burzliwych niż obecnie, dzięki czemu mogliby pozostawić mi moją wolność, aby zachować swoją na dłużej, ponieważ leży w ich interesie, abym pozostała w tym stanie, ponieważ, nie mając dzieci, moim jedynym interesem będzie chwała za to, że staję się godnym ich wyboru poprzez wielkie i bohaterskie czyny.
W przypadku gdyby, pomimo wszystkich wyżej wymienionych powodów, przeszkody w postaci celibatu nie dało się pokonać, monsinior nuncjusz mógłby posłużyć się sztuczką, próbując wzbudzić w nich nadzieję, że gdy mnie wybiorą, to namowy Jego Świątobliwości i ich modlitwy zdołają mnie nakłonić do zawarcia małżeństwa.
I dla tego efektu konieczne jest, aby zrozumieli, że jestem młodsza, niż jestem w rzeczywistości, aby to wydało im się bardziej prawdopodobne i wiarygodne, chociaż wątpię, czy to ich przekona, ponieważ czas moich narodzin jest zbyt dobrze znany. Moim zdaniem jednak nie będzie to dla mnie przeszkodą i nie będzie dla nich miało znaczenia, czy się wyjdę za mąż, czy nie.
Oto mniej więcej powody, które, jak sądzę, mogą pomóc w usunięciu przeszkód, jakie stanęły przede mną.
Ale oprócz dwóch wyżej wymienionych przeszkód znajduję jeszcze trzecią, której się przeciwstawiam, a mianowicie moją nieznajomość języka polskiego. Uważam tę przeszkodę za tak wielką, że mnie przeraża i drżę, gdy o niej pomyślę, bo jak można rządzić narodem, do którego nie umie się mówić? Jak będę mógła zrozumieć rozkazy, które trzeba będzie wydać? Jak będę mógła podpisać depesze i rozkazy, nie potrafiąc ich przeczytać ani zrozumieć?
Ale jak sobie poradzą książę de Condé, książę Neuburga i książę Lotaryngii, którzy nie znają tego języka lepiej ode mnie? I szczycę się, że zrobię to, czego oni nie potrafią, to znaczy, że spróbuję nauczyć się go w krótkim czasie. Przyznaję jednak, że sama ta trudność sprawiłaby, że zadrżałabym, gdyby ta sprawa się powiodła!
Swedish translation of the original Italian manifesto (my own):
Det finns två hinder som står i vägen för mig att bli invald i Polens Krona: det ena är mitt kön, det andra är mitt celibat.
Beträffande det första svarar jag att jag finner två anmärkningsvärda exempel i Polens historier, som visar att mitt kön inte alltid har varit uteslutet från deras val; och jag tror att, om de fäster sig vid plats och tid, kan de beundransvärt gynna mina anspråk.
För att upptäcka det första exemplet måste man gå tillbaka till den första konungen av huset Jagellon, vars namn jag inte kommer ihåg. Denne konung, innan han blev konung av Polen, var storhertig av Litauen när det hände att Polens tron blev ledig på grund av döden av en konung som var den siste av den släktlinje som regerade vid den tiden i Polen.
Denne konung, som dog utan någon manlig efterföljd, efterlämnade en enda dotter, som valdes till drottning av Polen och kort därefter gifte sig med denne hertig av Litauen och genom detta äktenskap återförenade detta hertigdöme med Polens Krona; och från den tiden bildade den ett och samma organ, som under lång tid styrdes av alla ättlingar till nämnda Hus Jagellon, tills det gick bort och polackerna befann sig genom tidens revolutioner helt berövade detta konungahus, under vilket de blomstrat så länge.
Sedan valde de Henrik av Frankrike till sin konung, som sedan lämnade honom Frankrikes tron, som han efterträdde efter Karl IX:s död, hans bror. Men polackerna förpliktade honom i sitt val att gifta sig med Johanna Jagiellonka, en prinsessa släkt med, men mycket avlägsen från, deras sista konungar.
Henrik lovade att göra allt, men efter att han blivit konung av Polen, skrattades det åt hans löften, och han kom aldrig fram till detta äktenskap.
Efter att denne furste hade lämnat Polen för Frankrike, valde polackerna den förutnämnda Johanna till sin drottning, som efter sitt val gifte sig med Stefan Báthory av Huset Ungern, och ur detta äktenskap föddes Sigismund II (om jag inte misstar mig) och prinsessan Katarina, som senare gifte sig med konung Johan av Sverige, konungens min fars farbror.
Ur detta äktenskap mellan konung Johan och prinsessan Katarina föddes Sigismund III, som valdes till konung av Polen efter sin morbror Sigismunds död, som dog utan manliga barn; och sålunda öppnades tronföljden till det gustavianska Huset (som är Sveriges konungahus), tronföljden till Polens Krona, — från detta Huset den nuvarande Polens konung och jag kommit, han från den äldsta grenen, och jag från den yngre; detta Hus kommer att sluta i våra två personer.
Det förefaller mig som om, för att övervinna svårigheten med mitt kön, inget gynnsammare kan anföras än dessa två exempel, utöver vilka man kan komma ihåg att jag föddes på tronen och att det inte var mycket snart efter det att Gud lät mig se ljuset som han lade spiran i min hand, vilket gjorde att jag föddes till konung av Sverige att bemyndiga mig själv med detta privilegium över majoriteten av mitt kön.
Sålunda vet hela världen att jag har regerat som konung ett konungarike och en nation av det modigaste och tappraste folket på jorden, att jag har blivit helgad så som Sveriges konungar är helgade, att i denna egenskap har hyllats mig efter min myndighet, och att jag har styrt Sverige i tio år som konung — och som en mer absolut konung än någon av konungarna, mina förfäder, styrde det före mig.
Att jag fortfarande är tillbedd, fruktad och sörjd där idag, utan fåfänga kan jag säga att mina auspicier varit de härligaste och de lyckligaste i världen i Sverige; och om Gud tillåter att samma lyckan följer mig i Polen, tror jag att det kommer att finnas tillfälle för dem att bli nöjda med mig.
När jag styrde Sverige var jag bara en ungmö; och det verkar som att jag med Guds hjälp är på väg att fullgöra min plikt ojämförligt bättre i en ålder där jag befinner mig livlig och kraftfull, både hos sinne och kropp, kapabel till all slags möda och flit.
Men vad kan krävas av mig som jag inte kommer att göra? Om det är nödvändigt att utöva rättvisa, att diskutera eller att lösa i råd, erbjuder jag mig själv att ge dem tillfredsställelse — om inte med så mycket vältalighet och kunskap, åtminstone med lika mycket omdöme och känsla som någon annan kommer att göra; — om det är nödvändigt för Republikens tjänst, att marschera i spetsen för en armé! Jag kommer att göra det med stort nöje, och jag förklarar att det enda hoppet om denna tillfredsställelse får mig att begära Polens Krona och att om den skulle ges till mig på villkoret att jag inte åker dit, skulle jag aldrig acceptera den.
Jag har längtat passionerat efter detta tillfälle i hela mitt liv, men tillståndet i mina angelägenheter har inte tillåtit det; och jag förklarar att om Statsskäl inte hade gjort denna önskan omöjlig för mig, skulle jag aldrig ha tillåtit någon annan än mig själv att befalla mina arméer. Men jag har offrat allt till förmån för min Stat, till och med min ambition och min egen böjelse, övertygad om att det är nödvändigt att göra det.
I slutändan, om man vill undersöka hela mitt livs gång, mitt humör och mitt temperament, förefaller det mig som att man skulle kunna göra mig nåden att inte reflektera över mitt kön.
När det gäller den andra punkten — äktenskapet — erkänner jag att det skämmer mig utomordentligt, ty jag, med tanke på mitt humör och min ålder, ser att det inte finns något botemedel mot det. När det gäller mitt humör, så är det detta hemska oks dödsfiende, som jag inte skulle samtycka till för hela världens imperium. Eftersom Gud har låtit mig födas fri, kunde jag aldrig besluta mig för att ge mig själv en herre; och eftersom jag föddes för att befalla, hur skulle jag kunna förmå mig att lyda, att ge mig själv åt detta slaveri, som för mig skulle vara en av de mest outhärdliga saker som min inbillningskraft någonsin kunde tänka sig?
Men även om jag skulle kunna övervinna denna min motvilja, är jag i en ålder där man, utan att göra sig löjlig, inte kan tänka på det; och jag skulle i onödan göra mig olycklig eftersom man tydligen, i min ålder, inte kan hoppas på barn från mig. Men eftersom konungariket Polen är ett valrike, skulle jag tro att man skulle kunna få dem att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De behöver en konung som kan styra dem väl under några år; vad gäller mig, jag vet inte om jag kommer att vara bra för detta ändamål, inte heller om jag kommer att leva om en timme från nu; men utan att kränka naturen det minsta, kan jag leva ytterligare tjugo år eller så, mer eller mindre, efter hur det behagar Gud att disponera det.
I att lägga deras krona och deras spira i mina händer, kunde de vinna och dra nytta av tiden att välja en annan familj efter min död, som skulle komma att förse dem med en härstamning från vilken de kunde skapa sina konungar — något som inte kan saknas för dem; — och på detta sätt kommer de att ha alla möjligheter att välja en annan familj vid en tid som är mindre farlig och stormig än den nuvarande, varigenom de skulle kunna lämna mig min frihet för att bevara sin under en längre tid, ty det ligger i deras intresse att jag förblir i detta tillstånd, eftersom jag inte har några barn, mitt enda intresse kommer att vara äran att göra mig värdig deras val genom stora och heroiska handlingar.
I händelse av att hindret för celibat inte kan övervinnas, med alla de ovannämnda skälen, skulle monsignor nuntien kunna använda ett konstgrepp och försöka få dem att hoppas att, när de väl har valt mig, kommer Hans Helighets övertygelser och deras böner att kunna få mig att besluta mig för att gifta mig.
Och för denna effekt är det nödvändigt att få dem att förstå att jag är yngre än jag verkligen är, för att få det att framstå som mer sannolikt och trovärdigt för dem, även om jag tvivlar på att detta kommer att övertyga dem, ty tiden för min födelse är alltför välkänd. Min åsikt är dock att detta inte kommer att vara ett hinder för mig och att det inte kommer att spela någon roll för dem om jag gifter mig eller inte.
De här är mer eller mindre de skäl som jag tror kan tjäna till att undanröja de hinder som har lagts framför mig.
Men, förutom de två ovannämnda hindren, hittar jag också ett tredje som jag motsätter mig själv, och det är min okunskap om det polska språket. Jag anser att detta hinder är så stort att det förfärar mig och jag bävar när jag tänker på det, ty hur kan man styra ett folk som man inte vet hur man talar till? Hur skall jag kunna förstå de befallningar som måste ges? Hur skall jag kunna signera depescherna och beställningarna utan att kunna läsa dem eller förstå dem?
Men hur kommer det att gå för prinsen de Condé, hertigen av Neuburg och prinsen av Lothringen, de som inte kan mer av det språket än jag? Och jag skryter om att jag skall göra det de inte kan, det vill säga att jag skall försöka lära mig det på kort tid. Jag erkänner dock att bara denna svårighet skulle få mig att darra om affären kunde lyckas!
English translation of the original Italian manifesto (my own):
There are two obstacles that stand in my way of being elected to the Crown of Poland: one is my sex, the other is my celibacy.
As to the first, I reply that I find two notable examples in the histories of Poland, which show that my sex has not always been excluded from their election; and I believe that, if attached to place and time, they could admirably favour my pretensions.
To discover the first example, one must go back to the first king of the House of Jagiellon, whose name I do not remember. This king, before becoming king of Poland, was the Grand Duke of Lithuania when it happened that the throne of Poland became vacant due to the death of a king who was the last of the lineage reigning at that time in Poland.
This king, who died without any male succession, left an only daughter, who was elected queen of Poland and shortly afterwards married this duke of Lithuania and by this marriage reunited this duchy to the Crown of Poland; and from that time on it formed one and the same body, which was governed for a long time by all the descendants of the said House of Jagiellon until it passed away and the Poles found themselves, through the revolutions of the times, entirely deprived of this royal house, under which they had flourished so long.
Then they elected Henry of France as their king, who then left him the throne of France, to which he succeeded on the death of Charles IX, his brother. The Poles, however, in their election forced him to marry Joanna Jagiellon, a princess related to, but very distant from, their last kings.
Henry promised to do everything, but after he became king of Poland, his promises were laughed at, and he never came to the conclusion of this marriage.
After this prince had left Poland for France, the Poles elected the aforementioned Joanna as their queen, who, after her election, married István Báthory of the House of Hungary, and from this marriage was born Sigismund II (if I am not mistaken) and Princess Katarzyna, who later married King Johan of Sweden, the uncle of the King, my father.
From this marriage of King Johan and Princess Katarzyna was born Sigismund III, who was elected King of Poland after the death of his maternal uncle Sigismund, who died without male children; and thus the succession to the Gustavian House (which is the royal house of Sweden) was opened, the succession to the Crown of Poland, — of which House the present King of Poland and I have come, he from the eldest branch, and I from the younger, the which House will end in our two persons.
It seems to me that, in order to overcome the difficulty of my sex, nothing more favourable can be adduced than these two examples, in addition to which one might remember that I was born onto the throne and that it was not very soon after God let me see the light that He placed the scepter in my hand, making me be born king of Sweden to authorise myself with this privilege above the majority of my sex.
Thus the whole world knows that I have governed as king a kingdom and a nation of the bravest and most courageous people on earth, that I have been consecrated as the kings of Sweden are consecrated, that in this capacity homage has been paid to me after my majority, and that I have governed Sweden for ten years as king — and as a more absolute king than any of the kings, my ancestors, governed it before me.
That I am still adored, feared and regretted there today, being able to say without vanity that my auspices have been the most glorious and the happiest in the world in Sweden; and, if God permits that the same fortune accompany me in Poland, I believe that there will be occasion for them to be satisfied with me.
When I governed Sweden, I was but a maiden; and it seems that, with the assistance of God, I am about to fulfill my duty incomparably better at an age in which I find myself lively and vigorous, both in mind and body, capable of every kind of fatigue and application.
But what can be required of me that I will not do? If it is necessary to administer justice, to discuss, or to resolve in councils, I offer myself to give them satisfaction — if not with as much eloquence and knowledge, at least with as much good judgment and feeling as anyone else will do; — if it is necessary for the service of the Republic, to march at the head of an army! I will do it with great pleasure, and I declare that the sole hope of this satisfaction makes me desire the Crown of Poland and that if it were to be given to me on the condition that I not go there, I would never accept it.
I have longed passionately for this occasion all my life, but the state of my affairs has not permitted it; and I declare that if reasons of State had not made this desire impossible for me, I would never have allowed anyone but myself to command my armies. But I have sacrificed everything for the benefit of my State, even my ambition and my very inclination, being persuaded that it is necessary to do so.
In the end, if one wants to examine the whole course of my life, my humour and my temperament, it seems to me that one could do me the grace of not reflecting on my sex.
As for the second point — the marriage — I confess that it embarrasses me beyond measure, since, considering my humour and my age, I see that there is no remedy for it. As for my humour, it is the mortal enemy of this horrible yoke, to which I would not consent for the empire of the whole world. God having made me be born free, I could never resolve myself to give myself a master; and because I was born to command, how could I bring myself to obey, to give myself to this slavery, which would be for me one of the most insufferable things that my imagination could ever conceive of?
But even if I could overcome this my aversion, I am at an age where, without making oneself ridiculous, one cannot think of it; and I would needlessly make myself unhappy because apparently, at my age, one cannot hope for children from me. However, as the kingdom of Poland is elective, I would believe that one could dispose them to think less about the future and more about the present.
They need a king who can govern them well for a few years; as for me, I do not know if I will be good for this purpose, nor if I will be alive in an hour from now; but, without violating nature in the least, I can live another twenty years or so more — or less, according to how it pleases God to dispose of it.
In placing their crown and their scepter in my hands, they could gain and profit by the time to elect another family after my death, which would come to provide them with a lineage from which to create their kings — something which cannot be lacking to them; — and in this way they will have every opportunity to choose another family at a time less dangerous and stormy than the present, whereby they could leave me my liberty in order to preserve theirs for a longer time, it being in their interest that I remain in this state, because, I having no children, my only interest will be the glory of making myself worthy of their election through great and heroic actions.
In the event that, with all the above-mentioned reasons, the obstacle of celibacy cannot be overcome, Monsignor the Nuncio could use an artifice, trying to make them hope that, once they have chosen me, His Holiness's persuasions and their prayers will be able to make me resolve myself to marry.
And, for this effect, it is necessary to make them understand that I am younger than I really am, to make it appear more probable and credible to them, although I doubt that this will persuade them, because the time of my birth is too well known. My opinion, however, is that this will not be an obstacle to me and that it will not matter to them whether I marry or not.
These are more or less the reasons that I believe can serve to remove the obstacles that have been placed before me.
But, in addition to the two above-mentioned obstacles, I also find a third one that I oppose to myself, and that is my ignorance of the Polish language. I consider this obstacle to be so great that it horrifies me and I tremble when I think of it, because how can one govern a people to whom one does not know how to speak? How will I be able to understand the orders that will have to be given? How will I be able to sign the dispatches and orders without being able to read them or understand them?
But how will the Prince de Condé, the Duke of Neuburg and the Prince of Lorraine fare, they who know no more of that language than I do? And I boast that I will do what they cannot do, that is, that I will try to learn it in a short time. I confess, however, that this difficulty alone would make me tremble if the affair could succeed!
Polish translation of Kristina's French translation of the manifesto (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
W wyborze do Korony Polskiej stoją mi na przeszkodzie dwie rzeczy: pierwsza to moja płeć, druga to mój celibat.
Na pierwszą odpowiadam, że znajduję dwa niezwykłe przykłady w historii Polski, które pokazują, że moja płeć nie zawsze była wykluczana z wyborów i które, jeśli można je słusznie przypisać, mogłyby wspaniale sprzyjać moim roszczeniom.
Aby znaleźć pierwszy przykład, trzeba wrócić do pierwszego króla z rodu Jagiellonów, którego imienia nie pamiętam. Ten król, zanim został królem Polski, był Wielkim Księciem Litwy, gdy zdarzyło się, że tron Polski został opróżniony przez śmierć króla, który był ostatnim z panującego wówczas rodu w Polsce.
Ten król zmarł bez męskiego sukcesora, pozostawiając po sobie jedyną córkę, która została wybrana królową Polski i która wkrótce potem poślubiła tego księcia litewskiego i przez to małżeństwo zjednoczyła to księstwo z Koroną Polską, które od tamtego czasu stanowi już tylko jedno ciało, rządzone przez długi czas przez wszystkich potomków wspomnianego Domu Jagiellończyków, aż do jego wygaśnięcia, a Polacy, wskutek obrotów czasu, zobaczyli, że zostali całkowicie pozbawieni tego domu królewskiego, pod którym tak długo rozkwitali.
Następnie wybrali Henryka Francuskiego na swojego króla, który opuścił ich dla tronu Francji, na którym zasiadł po śmierci swojego brata Karola IX. Kiedy Polacy wybrali tego księcia, zobowiązali go do poślubienia Joanny Jagiellonki, księżniczki spokrewnionej, ale bardzo daleko, z ich ostatnimi królami.
Henryk obiecał wszystko, ale gdy został królem Polski, wyśmiał te obietnice i nie zawarł małżeństwa, gdy książę opuścił Polskę i udał się do Francji.
Polacy wybrali na swoją królową Joannę Jagiellonkę, która po swoim wyborze poślubiła Stefana Batorego, króla Węgier, a z tego małżeństwa narodzili się Zygmunt II (o ile się nie mylę) i księżniczka Katarzyna, która poślubiła króla Szwecji Jana, mojego stryjecznego dziadka.
Z tego małżeństwa króla Jana i księżniczki Katarzyny narodził się Zygmunt III, który został wybrany królem Polski po śmierci Zygmunta, swojego stryja ze strony matki, który zmarł bez męskich potomków i przez swoją śmierć otworzył sukcesję w dynastii Gustawiańskiej, która jest królewskim domem Szwecji, z którego pochodzimy zarówno król Polski, jak i ja, on ze starszej gałęzi, a ja z młodszej, i która obecnie zakończy się na naszej osobie.
Zdaje mi się, że nic nie może być bardziej przychylnie przedstawione niż te dwa przykłady w walce z trudnościami mojej płci. Poza tym można pamiętać, że urodziłam się na tronie i że Bóg nie wcześniej pozwolił mi ujrzeć światło dzienne, niż włożył berło w moją rękę, czyniąc mnie królem Szwecji, aby upoważnić mnie tym przywilejem ponad większość mojej płci.
Tak więc cały świat wie, że rządziłam jako król królestwem i narodem, jednymi z najodważniejszych i najwaleczniejszych na świecie, że zostałam koronowana tak, jak koronowani są królowie Szwecji, że oddawano mi hołd w tej roli, że rządziłam Szwecją przez dziesięć lat od momentu osiągnięcia pełnoletności jako król — i jako król bardziej absolutny, niż którykolwiek z królów, moich poprzedników, rządził nią przede mną.
Że nadal jestem tam uwielbiana i obawiana, i tęsknią za mną, ponieważ mogę bez próżności powiedzieć, że moje losy w Szwecji były najwspanialsze i najszczęśliwsze na świecie; a jeśli Bóg pozwoli, aby to samo szczęście towarzyszyło mi w Polsce, myślę, że będzie można być ze mnie zadowolonym.
Kiedy rządziłam Szwecją, byłam jeszcze dzieckiem, ale wydaje się, że z Bożą pomocą wywiązywałabym się ze swoich obowiązków nieporównanie lepiej w wieku, gdy jestem w pełni sił i wigoru umysłu i ciała, zdolna do wszelkiego rodzaju trudu i pracowitości.
Ale w końcu, czego można ode mnie wymagać? Czy mam sprawiedliwość, rozum, czy stanowczość w radach czynić? Ofiaruję się, by ich zadowolić, jeśli nie z taką elokwencją i wiedzą, to przynajmniej z takim samym zdrowym rozsądkiem, jak każdy inny człowiek. Czy mam iść, na służbę Rzeczypospolitej, na czele armii? Pójdę tam z radością! I protestuję, że sama nadzieja tego zadowolenia sprawia, że pragnę Korony Polskiej i że gdyby mi ją chcieli dać pod warunkiem, że tam nie pójdę, nigdy bym jej nie przyjąła.
Namiętnie pragnąłam tej okazji przez całe życie, ale stan moich spraw na to nie pozwolił, i protestuję, że gdyby racje stanu nie uczyniły tego pragnienia niemożliwym dla mnie, nigdy nie pozwoliłabym innym niż ja sama dowodzić moimi armiami. Ale poświęciłam wszystko dla dobra mojego państwa, nawet moją ambicję i nawet moje skłonności, ponieważ jestem przekonana, że tak musi być.
Na koniec, jeśli ktoś zada sobie trud przeanalizowania całego przebiegu mojego życia, mojego humoru i mojego temperamentu, wydaje mi się, że mógłby mi wyświadczyć łaskę i nie brać pod uwagę mojej płci.
Co do drugiego punktu — małżeństwa — przyznaję, że strasznie mnie to zawstydza, bo biorąc pod uwagę mój humor i wiek, widzę, że nie ma na to lekarstwa. Co do mojego humoru, jest to śmiertelny wróg tego okropnego jarzma, na które nie zgodziłabym się za panowanie nad światem. Ponieważ Bóg sprawił, że urodziłam się wolny, nie mogłam postanowić, by dać sobie pana; a ponieważ urodziłam się, by rozkazywać, nie mogę postanowić, ani by słuchać, ani by oddać się tej niewoli, która byłaby dla mnie najbardziej nie do zniesienia, jaką moja wyobraźnia może sobie wyobrazić.
Ale nawet gdybym mógła przezwyciężyć swoją niechęć, znajduję się w wieku, w którym uznano by mnie za śmiesznego, gdybym chciała o tym myśleć, i niepotrzebnie bym się unieszczęśliwiła, bo podobno w moim wieku nie można mieć dzieci. Ale Królestwo Polskie jest wybieralne, więc wydaje mi się, że można by je usposobić tak, by mniej myślały o przyszłości, a więcej o teraźniejszości.
Potrzebują króla, który mógłby nimi rządzić przez kilka lat. Nie wiem, czy nadaję się do tego celu, ani czy będę żyła za godzinę, ale mimo to, nie czyniąc wielkiego wysiłku w stosunku do natury, mogę żyć około dwudziestu lat dłużej — lub krócej, jak Bóg zechce rozporządzić.
Kładąc swoją koronę i berło w moich rękach, mogliby zyskać i wykorzystać czas, aby wybrać po mojej śmierci inną rodzinę, która mogłaby zapewnić im ród, który mogliby uczynić swoimi królami; a tego im nie może zabraknąć, i będą mieli czas, aby wybrać inną rodzinę w czasach mniej niebezpiecznych i burzliwych niż obecnie; i mogliby pozostawić mi moją wolność, abym mógł zachować ich wolność dłużej, gdyż leży w ich interesie, abym pozostała taki, jaki jestem, bo skoro nie mam dzieci, moim jedynym interesem będzie chwała płynąca z uczynienia się godną ich wyboru poprzez wielkie i bohaterskie czyny.
Jeśli żadne z tych rozumowań nie zdoła przezwyciężyć przeszkody w postaci małżeństwa, nuncjusz może posłużyć się fortelem, próbując wzbudzić w nich nadzieję, że po tym, jak wybór przypadnie na moją osobę, namówienia Jego Świątobliwości i ich modlitwy skłonią mnie do podjęcia decyzji o zawarciu związku małżeńskiego.
Aby uzyskać ten efekt, muszę sprawić, by uwierzyli, że jestem młodsza, skutecznie, aby uczynić to bardziej oczywistym i wiarygodnym, chociaż wątpię, czy można ich do tego przekonać, ponieważ czas moich narodzin jest dobrze znany; ale moim zdaniem nie będzie to dla mnie przeszkodą i nikt nie będzie się martwił, czy wyjdę za mąż, czy nie.
To są mniej więcej powody, dla których uważam, że mogę je wykorzystać, aby pokonać przeszkody, które stanęły mi na drodze.
Jest trzecia przeszkoda, której się przeciwstawiam, a jest nią moja nieznajomość języka polskiego. Ta przeszkoda wydaje mi się tak wielka, że mnie przeraża i drżę, gdy o tym pomyślę, rządząc narodem, do którego nie można mówić — jak zrozumiem rozkazy, które trzeba wydać? Jak podpiszę depesze i rozkazy, nie potrafiąc ich przeczytać ani zrozumieć?
Ale ani książę de Condé, ani książę Neuburg, ani książę Lotaryngii nie znają tego języka bardziej niż ja, i zrobię to, czego oni nie potrafią: postaram się go nauczyć w krótkim czasie. Przyznaję jednak, że sama ta trudność sprawiłaby, że zadrżałabym o siebie, gdyby sprawa się powiodła!
Swedish translation of Kristina's French translation of the manifesto (my own):
Det finns två hinder mot mig i mitt val till den polska Kronan: det första är mitt kön, det andra är mitt celibat.
Till det första svarar jag att jag hittar två anmärkningsvärda exempel i Polens historia som visar att mitt kön inte alltid har varit uteslutet från deras val och som, om det påstås på lämpligt sätt, fantastiskt skulle kunna gynna mina anspråk.
För att finna det första exemplet måste man gå tillbaka till den förste konungen av Huset Jagellon, vars namn jag inte kommer ihåg. Denne konung, innan han blev konung av Polen, var storhertig av Litauen när det hände att Polens tron blev ledig genom döden av en konung som var den siste av den regerande rasen i Polen vid den tiden.
Denne konung, som dog utan manlig arv, lämnade efter sig en enda dotter, som valdes till drottning av Polen och som kort därefter gifte sig med denne hertig av Litauen och förenade detta hertigdöme med Polens Krona genom detta äktenskap, som sedan den tiden endast utgör en organ som under lång tid styrdes av alla ättlingar till nämnda Hus Jagellon, tills det gick bort, och polackerna såg sig, genom tidens revolutioner, helt berövade detta konungahus, under vilket de hade blomstrat så länge.
De valde sedan Henrik av Frankrike till sin konung, som lämnade dem för Frankrikes tron, som han efterträdde genom sin bror Karl IX:s död. När polackerna valde denne furste, förpliktade de honom att gifta sig med Johanna Jagiellonka, en prinsessa som var släkt, men mycket avlägset, till deras sista konungar.
Henrik lovade allt, men sedan han blivit konung av Polen, hånade han sina löften och ingick inte detta äktenskap, sedan denne furste hade lämnat Polen för Frankrike.
Polackerna valde denna Johanna Jagiellonka till sin drottning, som efter sitt val gifte sig med Stefan Báthory, av Huset Ungern, och ur detta äktenskap föddes Sigismund II (om jag inte har fel) och prinsessan Katarina, som gifte sig med konung Johan av Sverige, min gammelfarbror.
Ur detta äktenskap mellan konung Johan och prinsessan Katarina föddes Sigismund III, som valdes till konung av Polen efter Sigismunds, hans morbrors, död, som dog utan manliga barn och genom sin död öppnade arvskiftet till det gustavianska Huset, som är Sveriges konungahus, från vilket konungen av Polen och jag båda härstammar, han från den äldre grenen och jag från den yngre, och som för närvarande kommer att sluta i våra personer.
Det förefaller mig som om ingenting kan påstås mer fördelaktigt än dessa två exempel för att bekämpa svårigheten med mitt kön. Förutom detta kunde man komma ihåg att jag föddes på tronen och att Gud inte förr fick mig att se dagens ljus förrän han satte spiran i min hand och gjorde mig till konung av Sverige, att bemyndiga mig genom detta privilegium över majoriteten av mitt kön.
Så hela världen vet att jag som konung har regerat ett konungarike och en nation bland de modigaste och tappraste i världen, att jag har blivit krönt så som Sveriges konungar kröns, att jag har hyllats i denna egenskap, att jag har styrt Sverige i tio år sedan min myndighet som konung — och som en konung mer absolut än någon av konungarna, mina föregångare, har styrt det före mig.
Att jag fortfarande är tillbedd, fruktad och saknad där idag, ty jag kan utan fåfänga säga att mina auspicier varit de härligaste och de lyckligaste i världen i Sverige; och om Gud tillåter att samma lycka följer mig i Polen, tror jag att man kommer att ha anledning att vara nöjd med mig.
När jag styrde Sverige, var jag bara ett barn, och det tycks som att jag med Guds hjälp skulle fullgöra min plikt ojämförligt bättre i en ålder när jag är i full kraft och kraft av sinne och kropp, kapabel till all slags möda och all slags flit.
Men, trots allt, vad kan krävas av mig att göra? Måste jag ge rättvisa, resonera eller besluta i råd? Jag erbjuder mig själv att tillfredsställa dem, om inte med lika mycket vältalighet och kunskap, åtminstone med lika mycket sunt förnuft som alla andra. Måste jag gå, för Republikens tjänst, i spetsen för en armé? Jag kommer att gå dit med glädje! Och jag protesterar mot att det enda hoppet om denna tillfredsställelse får mig att önska Polens Krona och att om man ville ge mig den på villkor att jag inte åker dit, skulle jag aldrig acceptera den.
Jag har passionerat önskat mig denna möjlighet hela mitt liv, men tillståndet i mina angelägenheter har inte tillåtit det, och jag protesterar mot att om Statsskäl inte hade gjort denna önskan omöjlig för mig, skulle jag aldrig ha tillåtit andra än mig själv att befalla mina arméer. Men jag har offrat allt för min Stats bästa, till och med min ambition och till och med min böjelse, ty jag är övertygad om att det måste göras på detta sätt.
I slutändan, om man tar sig besväret att undersöka hela mitt livs gång, mitt humör och mitt temperament, så förefaller det mig som att man kunde göra mig nåden att räkna mitt kön för ingenting.
När det gäller den andra punkten — om äktenskapet — erkänner jag att det generar mig rasande, för med tanke på mitt humör och min ålder ser jag att det inte finns något botemedel mot det. När det gäller mitt humör, är den dödsfienden till detta hemska ok, som jag inte skulle samtycka till för världens imperium. Eftersom Gud har låtit mig födas fri, jag kunde inte besluta mig för att ge mig själv en herre; och eftersom jag är född att befalla, jag kan inte besluta att varken lyda eller ge mig till detta slaveri, som skulle vara det mest outhärdliga för mig som min inbillningskraft kan tänka sig.
Men, även om jag skulle kunna övervinna min motvilja, befinner jag mig i en ålder där jag skulle anses vara löjlig att vilja tänka på det, och jag skulle göra mig själv onödigt olycklig, eftersom man tydligen, i min ålder, inte kan hoppas på barn. Men eftersom konungariket Polen är valfritt, förefaller det mig som att man skulle kunna få dem att tänka mindre på framtiden och mer på nuet.
De behöver en konung som kan styra dem i några år. Jag vet inte om jag kommer att vara lämplig för detta ändamål, inte heller om jag kommer att vara vid liv om en timme från nu, men ändå, utan att göra en stor ansträngning på naturen, kan jag leva omkring tjugo år mer — eller mindre, eftersom det behagar Gud att disponera det.
Genom att lägga sin krona och spira i mina händer kunde de vinna och utnyttja tiden för att efter min död välja en annan familj som kunde förse dem med en ras som de kunde göra till sina konungar; och detta är vad de inte kan sakna, och de kommer att få all fritid att välja en annan familj i en tid som är mindre farlig och mindre stormig än den nuvarande; och de kunde lämna mig min frihet att bevara sin längre, ty det ligger i deras intresse att jag förblir som jag är, eftersom jag inte har några barn, mitt enda intresse kommer att vara äran att göra mig själv, genom stora och heroiska handlingar, värdig deras val.
Om allt detta resonemang inte kan övervinna äktenskapets hinder, så kan nuntien använda ett knep och försöka få dem att hoppas att, efter att valet har fallit på min person, Hans Helighets övertygelser och deras böner kommer att få mig att besluta mig för att gifta mig.
För denna effekt måste jag få dem att tro att jag är yngre än jag är, effektivt för att göra det mer uppenbart och trovärdigt, även om jag tvivlar på att de kan övertygas om det, ty tiden för min födelse är välkänd; men min åsikt är att detta inte kommer att vara ett hinder för mig och att ingen kommer att oroa sig för om jag gifter mig eller inte.
Det är mer eller mindre anledningarna som jag tror att jag kan använda för att övervinna de hinder som har lagts i min väg.
Det finns ett tredje hinder som jag motsätter mig själv, och det är min okunnighet om det polska språket. Detta hinder förefaller mig så stort att det förfärar mig, och jag bävar när jag tänker på det, när jag styr ett folk som man inte kan tala med — hur skall jag förstå de befallningar som måste ges? Hur skall jag underteckna depescherna och beställningarna utan att kunna läsa dem eller förstå dem?
Men varken prinsen de Condé, hertigen av Neuburg eller prinsen av Lothringen kan det språket mer än jag, och jag kommer att göra det de inte kan: jag skall försöka lära mig det på kort tid. Jag erkänner dock att bara denna svårighet skulle få mig att darra för mig själv om affären lyckas!
English translation of Kristina's French translation of the manifesto (my own):
There are two obstacles opposing me in my election to the Polish Crown: the first is my sex, the second is my celibacy.
To the first, I reply that I find two remarkable examples in the history of Poland which show that my sex has not always been excluded from their elections and which, if alleged appropriately, could marvellously favour my pretensions.
To find the first example, one must go back to the first king of the House of Jagiellon, whose name I do not remember. This king, before he became king of Poland, was Grand Duke of Lithuania when it happened that the throne of Poland became vacant through the death of a king who was the last of the reigning race in Poland at that time.
This king, who died without any male succession, left behind an only daughter who was elected Queen of Poland and who married shortly afterwards this Duke of Lithuania and united this duchy to the Crown of Poland by this marriage, which since that time composes but one body which was governed for a long time by all the descendants of the said House of Jagellon until it passed away, and the Poles saw themselves, by the revolutions of time, entirely deprived of this royal house, under which they had flourished for so long.
They then elected Henry of France as their king, who left them for the throne of France, to which he succeeded by the death of his brother Charles IX. When the Poles elected this prince, they obliged him to marry Joanna Jagiellonka, a princess related, but very distantly, to their last kings.
Henry promised everything, but after he became king of Poland, he mocked his promises and did not conclude this marriage, after this prince had left Poland for France.
The Poles elected this Joanna Jagiellonka as their queen, who, after her election, married István Báthory, of the House of Hungary, and from this marriage were born Sigismund II (if I am not mistaken) and Princess Katarzyna, who married King Johan of Sweden, my great-uncle.
From this marriage of King Johan and Princess Katarzyna was born Sigismund III, who was elected King of Poland after the death of Sigismund, his maternal uncle, who died without male children and by his death opened the succession to the Gustavian House, which is the royal house of Sweden, from which the King of Poland and I are both descended, he from the elder branch and I from the younger, and which will at present end in our persons.
It seems to me that nothing can be alleged more favourably than these two examples to combat the difficulty of my sex. Besides this, one could remember that I was born onto the throne and that God no sooner made me see the light of day than He put the scepter in my hand, making me king of Sweden, to authorise me by this privilege above the majority of my sex.
So all the world knows that I have governed as king a kingdom and a nation among the bravest and most valiant in the world, that I have been crowned as the kings of Sweden are crowned, that homage has been paid to me in this capacity, that I have governed Sweden for ten years since my majority as king — and as a king more absolute than any of the kings, my predecessors, have governed it before me.
That I am still adored, feared and missed there today, because I can say without vanity that my auspices have been the most glorious and the happiest in the world in Sweden; and, if God allows that the same fortune accompany me in Poland, I think one will have reason to be satisfied with me.
When I governed Sweden, I was but a child, and it seems that, with God's assistance, I would discharge my duty incomparably better at an age when I am in full strength and vigour of mind and body, capable of all kinds of fatigue and all kinds of application.
But, after all, what can be required of me to do? Must I render justice, reason, or resolve in councils? I offer myself to satisfy them, if not with as much eloquence and knowledge, at least with as much good sense as any other person. Must I go, for the service of the Republic, at the head of an army? I will go there with joy! And I protest that the sole hope of this satisfaction makes me desire the Crown of Poland and that if one wanted to give it to me on condition that I not go there, I would never accept it.
I have passionately wished for this occasion all my life, but the state of my affairs has not permitted it, and I protest that if reasons of State had not made this desire impossible for me, I would never have allowed others than myself to command my armies. But I have sacrificed everything to the good of my State, even my ambition and even my inclination, because I am persuaded that it must be done in this way.
In the end, if one takes the trouble to examine the whole course of my life, my humour and my temperament, it seems to me that one could do me the grace of counting my sex for nothing.
As for the second point — of the marriage, — I confess that it embarrasses me furiously, for, considering my humour and my age, I see that there is no remedy for it. As for my humour, it is the mortal enemy of this horrible yoke, to which I would not consent for the empire of the world. God having made me be born free, I could not resolve to give myself a master; and because I was born to command, I can resolve neither to obey, nor to give myself to this slavery, which would be the most insufferable for me that my imagination can conceive of.
But, even if I could overcome my aversion, I find myself at an age where I would be considered ridiculous to want to think about it, and I would make myself unnecessarily unhappy, because apparently, at my age, one cannot hope for children. But, the Kingdom of Poland being elective, it seems to me that one could dispose them to think less about the future and more about the present.
They need a king who can govern them for a few years. I do not know if I will be suitable for this purpose, nor if I will be alive in an hour from now, but still, without making a great effort on nature, I can live about twenty years more — or less, as it pleases God to dispose of it.
By placing their crown and scepter in my hands, they could gain and profit by the time to choose, after my death, another family that could provide them with a race to make their kings; and this is what they cannot lack, and they will have all the leisure to choose another family in a time less perilous and less stormy than the present; and they could leave me my liberty to preserve theirs longer, for it is in their interest that I remain as I am, because, having no children, my one and only interest will be the glory of making myself, by great and heroic actions, worthy of their choice.
If all this reasoning cannot overcome the obstacle of the marriage, the Nuncio can use a ruse, trying to make them hope that, after the election has fallen on my person, His Holiness's persuasions and their prayers will make me resolve myself to marry.
For this effect, I must make them believe that I am younger than I am, effectively to make it more apparent and believable, although I doubt that they can be persuaded of it, since the time of my birth is well known; but my opinion is that this will not be an obstacle to me and that no one will worry about whether I marry or not.
These are more or less the reasons I believe I can use to overcome the obstacles that have been placed in my way.
There is a third obstacle that I oppose to myself, and that is my ignorance of the Polish language. This obstacle seems so great to me that it horrifies me, and I tremble when I think of it, governing a people to whom one cannot speak — how will I understand the orders that must be given? How will I sign the dispatches and orders without being able to read them or understand them?
But neither the Prince de Condé, nor the Duke of Neuburg, nor the Prince of Lorraine know that language any more than I do, and I will do what they cannot do: I will try to learn it in a short time. I confess, however, that this difficulty alone would make me tremble for myself if the affair succeeds!
Above: Kristina.
Above: Father Michał Antoni Hacki.
Notes: Joanna = Anna Jagiellonka (1523-1596).
Kristina was mistaken, for Sigismund II and Katarzyna Jagiellonka were the children of Sigismund I and Bona Sforza.
No comments:
Post a Comment