Wednesday, May 4, 2022

Carl Mörner's account of his conversation with Maria Eleonora on August 23/September 2 (Old Style), 1638

Source:

Riksarkivet, pages 25 to 31 in K 87; Handlingar rörande drottning Maria Eleonoras levnadsförhållanden och egendomMaria EleonoraSvenska drottningars arkivaliesamlingar i riksarkivetKungliga arkiv









The conversation:

Sannfärdig Berättelse om mit Samtal med Drottningen, i Götheborg den 23. Augusti.
»Stormägtigste Högborna Furstinna och Fru! AllerNådigste Drottning! Eders May:ts Höga, Kjäresta och Ende Dotter min Allernådigsta Drottning låter til Eder[s] May:t förmäla Sin tjenstwillige och hörsamme hälsning, hwarjemte hon beder och anhåller at det måtte han uti den swåra Sjukdom som den Högste henne ålagt, warda hugnad med Eders May:ts dess hennes af hjertat älskade Fru Moders besök.

Likaledes låter ock den Höge Kongl. Regeringen på det underdånigste hälsa Eder[s] May:t med tjenstlig begjäran det wille Eder[s] May:t dock af moderlig Kjärlek låta Sig dertil bewekas och icke afslå denne Dess Dotters bön på det hon uti hen hennes tilstånd genom dess Stora längtan ey måtte blifwa ännu swagare och som. Äfwen enskyllar sig beder den Kongl. Regeringen på det underdånigste at som Han icke wetat ey heller af någon blifwit averterad at Eder[s] May:t företagit Sig ett så swår och lång resa, det måtte så täcktes vill beder Regeringen det täckes Eder[s] May:t ursäkta Regeringen i fall Eder[s] May:t icke på wederbörligit sätt kunnat blifwa på wägen emottagen, betjent och med det nådige försedd [därnäst utlofwa] den Kongl. Regeringen, lofwar såsom det mig äfwen blifwit anbefallt, at hädanefter så mycket möyeligit låta enligit Regeringens skyldighet förse Eder[s] May:t med all nödtorft och icke låta något hindera [eller] lägga i wägen för resans fortsättjandet af resan, på det Wår Allernådigste Drottning genom Eders May:ts ankomst, / om Eder[s] M:t behagar / måtte uti sin sjukdom warda wederqweckt.«

Drottningen Swarade:
»Gud förlåte honom som berättade mig min Dotters siukdom hade intet at betyda, eljest hade jag snart wändt om, ty som efter han sade så hade at han sedt min Dotter sittja til bords, mente tänkte jag at jag kunde fullända min resa, emedan jag hade stor lust at bese denne orten: men nu fruktar jag at jag torde wara man beljugit mig hos med min dotter såsom wille jag öfwergifwa henne i hennes sjukdom, hälst emedan hon så mycket längtar efter mig. Derföre beware Oss Christus. Jag måste wäl se mig före, ty somlige unna mig häldre ondt än godt.«

Mit Swar
»Sådant är ware långt ifrån dem som med genom Eds pligt äro förbundne Eder[s] May:t til all trohet förbundne.«

Drottningen.
»Ja jag säger intet det om alla. Dock jag hoppas at Gud lärer straffa dem för det at de bedröfwa Enkor och faderlösa barn. De Kunna Gudi lof, intet säga något ondt på min bak om mig ey heller derom öfwertyga mig. Jag har ey förskylt något ondt af dem. Jag har på det högsta älskat och ärat deras Konung och med hos honom utstådt mycket ondt och nu måste jag lida tåla at de misstro tiltro mig om alt ondt och tör hända misstro mig tenka såsom wore jag derföre inkommen i Landet för at inlåta mig i hemlig hender at afhandla något med undersåtarne då likwäl alla Ståthållare skola wittna med mig at jag ey welat åhöra något andragande ey heller emottaga något klagomål utan hänwist alt til min Dotter och Regeringen.«

Mit Swar.
»Sådant will jag för Gud och hela werlden bedyra aldrig wara kommit uti Herrarnes tanka, utan se de af hjertat gjärna at någon agreement kunde wederfaras Eder[s] May:t under dess resa genom landet: Dock see dem som Eder[s] May:t sådant intala och gjöra Herrarne misstänkte, som äro benägne willige at bewisa Eders May:t alla trogne och skyldige tjenster.«

Drottningen.
»Ja det wet jag at de tro mig om alt ondt, dock icke alla, och om de wisste at rätt umgås med mig, så wille jag lägga mig för dem på jorden och wara mera underdånig än den aldraringaste, men då jag ärat och älskat deras Konung och de ey Kunna öfwerbewisa mig at hafwa gjordt något som skulle Kunna wara stridande emot Min Dotters och Rikets Rätt, så Kunde de wäl ännu erkjänna mig för deras Drottning och ey så ofta bedröfwa mig som de gjöra ty det som jag har hog til det förbjuda de mig och hwad de wilja det måste jag gjöra. De Ni wet wäl w hwad de [genom Herr Axel Banér] låtit säga mig öfwer denne min resa och jag will just säga Er, Mörner, sanningen rent ut: De misstrodde mig som at wilja resa bort ifrån dem, ty de wisste wäl huru ofta de bedröfwade mig, men nu har jag wisat dem at jag ey will det gjöra det och at inf de för Gud och werlden gjöra mig orätt, ty jag will intet förlora min frihet: jag har ey derföre Kommit in i Riket.«

Mit Swar.
»Gud gåfwe hjelpe Eder[s] May:t at ärkjänna at hon af Gud och Menniskjor är kallad at wara Drot detta Landets Drottning at i Sit Kall älska sine undersåtare och följa trogne tjenares råd, ehur om än dett nu wore något wederwärdigt och icke så aldeles behageligit, så skulle Eder[s] May:t dock likwäl med tiden finna sig wäl deraf.«

Drottningen.
»Gud wet, Mörner, jag har endast 2ne som falla mig swårast och det ena är jag mig ännu af den Salig Konungen anbefalld recommenderat

Mit Swar:
»Gud gifwe at Eder[s] May:t wille förtro mig hwad ondt Eder[s] May:t af dem måste ärfara.«

Drottningen.
»Det Alt hwad jag wet, är, at det förtryter dem at jag sagt, at Tyske furstarne icke lära låta Commendera sig af de Swenske Adelsmännen, och det säger jag ännu om än det skulle Kosta mit lif.«

Mit Swar.
»Jag håller före at det kan wara lika mycket hwem som Commenderas och är ej wardt bekym̃er; allenast at Eders May:ts Land och Folck blifwa förswarade emot fienden.«

Drottningen.
»Ni må säga mig hwad Ni will, jag Kjänner dem bättre än Ni och wet wäl hwad de unna mig.«

Mit Swar.
»Det förekommer mig besynnerligit förundrar mig at de gode Herrarne Kunna til nöyes tjena hela Riket och derigenom att de förwärfwa sig allas Kjärlek och Högaktning, och endast skola finnas ogöne[n] emot Eder[s] May:t, såsom Rikets utkorade Drottning.«

Drottningen.
»På det Ni intet måtte gjöra uprota min Dotter emot widrigt sinnad emot mig, så will jag gjöra mig färdig at resa up; will Ni endast wara betänkt utstaka marche ranter och beställa hästar.«

Då wi woro på resan sade Hon til mig.

»Mörner, skulle Ni intet Kunna weta om jag af med Regeringen Kunde Komma til, byta mig bort Gefle och Örebro Hos Län och åter, bekomma Wadstena och Årneberg. Jag skulle ey fråga efter om jag g Komme at gifwa något mer derföre, allenast jag Kunde ha få det efter til mit tycke nöye, ty jag är sinnad at låta bygga och jag Kan ey Dertil finna något tjenligit ställe i mit Lifgeding. När jag lät RiksCantzleren se Ritningen på min tilämnade Byggnad ty lät han sig densamme wäl behaga, men han mente at jag wäl skulle låta anlägga trägården och Dammarne men han twiflade at jag warde fullbordande Husets byggnad. Om jag nu Kunde få Årneberg, så Kunde hade jag nog sten och menar at det skulle gå an blifwa mig lättare at äfwen upföra Huset; Altsammans Komme dock en gång min Dotter en gång til godo.«

Mit Swar.
»Gifwe Gud Eder[s] May:t wore redan i Stockholm. Jag wet wisst at de Kjäre Herrarne lära råda och gjöra Eder[s] May:t alt til det bästa.«

With modernised spelling:

Sannfärdig berättelse om mitt samtal med drottningen, i Göteborg, den 23 augusti.
»Stormäktigste, högborna furstinna och fru; allernådigste drottning! Eders Majestäts höga, käraste och enda dotter, min allernådigsta drottning, låter till Eders Majestät förmäla sin tjänstvilliga och hörsamma hälsning, varjämte hon beder och anhåller det måtte hon uti den svåra sjukdom som den Högste henne ålagt varda hugnad med Eders Majestäts hennes av hjärtat älskade frumoders besök.

Likaledes låter ock den höga kungliga regeringen på det underdånigste hälsa Eders Majestät med tjänstlig begäran det ville Eders Majestät dock av moderlig kärlek låta sig därtill bevekas och icke avslå denna dess dotters bön på det hennes tillstånd genom dess stora längtan ej måtte bliva ännu svagare, och som den kungliga regeringen icke vetat ej heller av någon blivit averterad att Eders Majestät företagit sig ett så svår och lång resa, så beder regeringen det täckes Eders Majestät ursäkta i fall Eders Majestät icke på vederbörligt sätt kunnat bliva emottagen, betjänt och med det nådiga försedd därnäst utlovar den kungliga regeringen, såsom det mig även blivit anbefallt, att hädanefter så mycket möjligt låta förse Eders Majestät med all nödtorft och icke låta något hindra [eller] lägga i vägen för resans fortsättandet, på det vår allernådigste drottning genom Eders Majestäts ankomst (om Eders Majestät behagar) måtte uti sin sjukdom varda vederkvickt.«

Drottningen svarade: »Gud förlåte honom som berättade mig min dotters sjukdom hade intet att betyda, eljest hade jag snart vänt om, ty efter han sade att han sett min dotter sitta till bords, tänkte jag att fullända min resa, emedan jag hade stor lust att bese denne orten. Men nu fruktar jag att man beljugit mig med min dotter, såsom ville jag övergiva henne i hennes sjukdom, emedan hon så mycket längtar efter mig. Derföre bevare Oss Kristus. Jag måste väl se mig före, ty somliga unna mig hellre ont än gott.«

Mitt svar: »Sådant vare långt ifrån dem som med ed äro Eders Majestät till all trohet förbundna.«

Drottningen: »Ja, jag säger inte det om alla. Dock jag hoppas att Gud lär straffa dem för det att de bedröva änkor och faderlösa barn. De kunna, Gudi lov, inte säga något ont om mig, ej heller därom övertyga mig. Jag har ej förskyllt något ont av dem. Jag har på det högsta älskat och ärat deras konung och hos honom utstått mycket ont, och nu måste jag tåla att de tilltro mig om allt ont och törhända misstro mig såsom vore jag inkommen i landet för att inlåta mig i hemlig[a] händer med undersåtarna. Då likväl alla ståthållare skola vittna med mig att jag ej velat åhöra något andragande, ej heller emottaga något klagomål, utan hänvist allt till min dotter och regeringen.«

Mitt svar: »Sådant vill jag för Gud och hela världen bedyra aldrig vara kommit uti herrarnas tanka, utan se de av hjärtat gärna att någon agremang kunde vederfaras Eders Majestät under dess resa genom landet; dock se dem som Eders Majestät sådant intala och göra herrarna misstänkte, som äro benägna att bevisa Eders Majestät alla trogna och skyldiga tjänster.«

Drottningen: »Ja, det vet jag att de tro mig om allt ont, dock icke alla; och om de visste att rätt umgås med mig, så ville jag lägga mig för dem på jorden och vara mera underdånig än den allraringaste. Men då jag ärat och älskat deras konung och de ej kunna överbevisa mig att hava gjort något som skulle kunna vara stridande emot min dotters och rikets rätt, så kunde de väl ännu erkänna mig för deras drottning och ej så ofta bedröva mig som de göra; ty det som jag har håg till, det förbjuda de mig, och vad de vilja, det måste jag göra.

Ni vet väl vad de genom herr Axel Banér låtit säga mig över denna min resa, och jag vill just säga Er, Mörner, sanningen rent ut: de misstrodde mig att vilja resa bort ifrån dem, ty de visste väl huru ofta de bedrövade mig. Men nu har jag visat dem att jag ej vill göra det och att de för Gud och världen göra mig orätt, ty jag will inte förlora min frihet. Jag har ej därföre kommit in i riket.«

Mitt svar: »Gud hjälpe Eders Majestät att erkänna att hon av Gud och människor är kallad att vara detta landets drottning, att i sitt kall älska sina undersåtare och följa trogne tjänares råd, om än det nu vore något vedervärdigt och icke så alldeles behagligt, så skulle Eders Majestät dock likväl med tiden finna sig väl därav.«

Drottningen: »Gud vet, Mörner, jag har endast tvenne som falla mig svårast, och det ena är mig av den salig konungen rekommenderat.«

Mitt svar: »Gud give att Eders Majestät ville förtro mig vad ont Eders Majestät av dem måste erfara.«

Drottningen: »Allt vad jag vet är att det förtryter dem att jag sagt att tyska furstarna icke lära låta kommendera sig av de svenska adelsmännen, och det säger jag ännu om än det skulle kosta mitt liv.«

Mitt svar: »Jag håller före att det kan vara lika mycket vem som kommenderas och är ej vart bekymmer, allenast att Eders Majestäts land och folk bliva försvarade emot fienden.«

Drottningen: »Ni må säga mig vad Ni vill, jag känner dem bättre än Ni och vet väl vad de unna mig.«

Mitt svar: »Det förundrar mig att de goda herrarna kunna till nöjes tjäna hela riket och att de förvärva sig kärlek och högaktning, och endast skola finnas ogönen emot Eders Majestät, rikets utkorade drottning.«

Drottningen: »På det Ni inte måtte göra min dotter vidrig emot mig, så vill jag göra mig färdig att resa up; vill Ni endast utstaka marscheranter och beställa hästar.«

Då vi voro på resan, sade hon till mig:

»Mörner, skulle Ni inte kunna veta om jag av regeringen kunde byta bort Gävle och Örebro hos län och återbekomma Vadstena och Årnaberg? Jag skulle ej fråga efter om jag komme att giva något mer därföre, allenast jag kunde få det till mitt nöje, ty jag är sinnad att låta bygga, och jag kan ej därtill finna något tjänligt ställe i mitt livgeding. När jag lät Rikskanslern se ritningen på min tillämnade byggnad, lät han sig densamma väl behaga, men han mente att jag väl skulle låta anlägga trägården och dammarna. Men han tvivlade att jag varde fullbordande husets byggnad. Om jag nu kunde få Årnaberg, så hade jag nog sten och menar att det skulle bliva mig lättare att även uppföra huset. Alltsammans komme dock en gång min dotter tillgodo.«

Mitt svar: »Give Gud Eders Majestät vore redan i Stockholm. Jag vet visst att de kära herrarna lära råda och göra Eders Majestät allt till det bästa.«

French translation (my own):

Un récit fidèle de ma conversation avec la reine, à Gothembourg, le 23 août.
«Très puissante, haute princesse et dame, très gracieuse reine! La haute, très chère et unique fille de Votre Majesté, ma très gracieuse reine, adresse à Votre Majesté ses salutations serviles et obéissantes, sur quoi elle prie et insiste pour qu'elle puisse, dans la grave maladie que le Très-Haut lui a imposée, être réjouie par une visite de Votre Majesté, sa très chère mère.

De la même manière, la haute régence royale salue très soumisement Votre Majesté en lui demandant poliment de vouloir être touchée par l'amour maternel et de ne pas refuser cette prière de votre fille afin que son état ne s'affaiblisse pas encore à cause de son grand désir, et comme la régence royale n'a pas su et n'a été informée par personne que Votre Majesté avait entrepris un voyage si difficile et si long, la régence prie donc Votre Majesté de l'excuser au cas où Votre Majesté ne serait pas aussi convenablement reçue, servie et gracieusement pourvue que la régence royale le promet, comme elle m'a également recommandé qu'à partir de maintenant, autant que possible, Votre Majesté sera pourvue de toutes les provisions nécessaires et que je ne permette pas que rien ne vienne gêner ou prévenir la continuation du voyage, après quoi notre très gracieuse reine pourrait se remettre de sa maladie à l'arrivée de Votre Majesté (s'il plaît à Votre Majesté).»

La reine répondit: «Que Dieu pardonne à celui qui m'a dit que la maladie de ma fille n'avait aucune importance, sinon j'aurais vite fait demi-tour, car puisqu'il m'a dit avoir vu ma fille assise à table, j'avais l'intention de terminer mon voyage, car j'avais un grand désir de voir cet endroit. Mais maintenant, je crains qu'ils ne m'aient menti au sujet de ma fille, comme si je voulais l'abandonner dans sa maladie, car elle me désire tellement. Que le Christ Nous en préserve donc. Je dois me soigner, car certains préfèrent me maltraiter plutôt que me bien traiter.»

Ma réponse: «Loin de ceux qui sont liés par serment à toute fidélité à Votre Majesté.»

La reine: «Je ne dis pas cela de tout le monde. Mais j'espère que Dieu les punira d'avoir chamboulé les veuves et les orphelines. Dieu merci, ils ne peuvent rien dire de mal de moi, ni m'en convaincre. Je ne leur ai fait aucun mal. J'ai aimé et honoré leur roi au plus haut point, et avec lui j'ai enduré beaucoup de mal, et maintenant je dois supporter qu'ils me soupçonnent de tout mal et se méfient de moi comme si j'étais entrée dans le pays pour entrer en mains secrètes avec les sujets. Alors tous les gouverneurs témoigneront avec moi que je n'ai voulu entendre aucune pétition ni recevoir aucune plainte, mais que j'ai tout renvoyé à ma fille et à la régence.»

Ma réponse: «Je veux assurer Dieu et le monde entier qu'une telle chose n'est jamais venue à l'esprit de ces messieurs, mais ils étaient heureux de tout leur cœur de voir qu'un accord pouvait être conclu avec Votre Majesté pendant votre voyage à travers le pays; cependant, ils voient ceux qui insinuent de telles choses à Votre Majesté, cela rend suspects les messieurs qui sont enclins à prouver à Votre Majesté tous les services fidèles et dus.»

La reine: «Oui, je sais qu'ils croient tout ce qu'il y a de mal en moi, mais ils n'y croient pas tous; et s'ils savaient comment me fréquenter correctement, je me coucherais à terre pour eux et je serais plus soumise que la plus humble des personnes. Mais parce que j'ai honoré et aimé leur roi et qu'ils ne peuvent me convaincre que j'ai fait quoi que ce soit qui puisse aller à l'encontre du droit de ma fille et du royaume, ils pourraient bien me reconnaître comme leur reine et ne pas me contrarier aussi souvent qu'ils le font; car ce que je désire, ils me l'interdisent, et ce qu'ils veulent, je dois le faire. 

Vous savez bien ce qu'ils m'ont fait dire par l'intermédiaire du sieur Axel Banér à propos de mon voyage, et je veux vous dire, Mörner, la vérité: ils se méfiaient de moi parce que je voulais partir loin d'eux parce qu'ils savaient combien ils me chamboulaient souvent. Mais maintenant, je leur ai montré que je ne veux pas faire cela et qu'ils me font tort devant Dieu et le monde, car je ne veux pas perdre ma liberté. Ce n'est pas pour cela que je suis venue dans le royaume.»

Ma réponse: «Que Dieu aide Votre Majesté à reconnaître qu'elle est appelée par Dieu et par le peuple à être la reine de ce pays, à aimer ses sujets dans sa vocation et à suivre les conseils de ses fidèles serviteurs, même s'il s'agissait de quelque chose de répréhensible et de pas tout à fait agréable, mais Votre Majesté s'en trouverait néanmoins très satisfaite avec le temps.»

La reine: «Dieu sait, Mörner, que je n'ai que deux choses qui me sont très difficiles, et l'une d'elles m'a été recommandée par le feu roi.»

Ma réponse: «Dieu veuille que Votre Majesté me confie le mal qu'elle doit subir de leur part.»

La reine: «Tout ce que je sais, c'est qu'ils regrettent que j'aie dit que les princes allemands ne devaient pas se laisser commander par les nobles suédois, et je le dirai quand même même si cela me coûte la vie.»

Ma réponse: «Je pense que cela peut être aussi bien de savoir qui est commandé que de savoir qui est commandé, mais cela ne nous préoccupe pas, seulement que le pays et le peuple de Votre Majesté soient défendus contre l'ennemi.»

La reine: «Vous pouvez me dire ce que vous voulez, je les connais mieux que vous les connaissez, et je sais ce qu'ils m'accordent.»

Ma réponse: «Je m'étonne que les bons gentilshommes puissent servir tout le royaume avec plaisir et qu'ils acquièrent amour et respect, et que leurs yeux ne regardent que mal Votre Majesté, la reine élue du royaume.»

La reine: «Pourvu que vous ne rendiez pas ma fille haineuse envers moi, je veux me préparer à monter là-haut; vous ne choisirez que des marcheurs et ordonnerez des chevaux.»

En chemin, elle me dit:

«Mörner, ne sauriez-vous pas dire si le gouvernement pourrait remplacer Gèfle et Örebro par le comté et reprendre Vadstena et Årnaberg? Je ne vous demanderais pas cela si je devais donner plus pour cela, à moins que je ne puisse l'obtenir à ma guise, car je suis disposée à le faire construire et je ne trouve pas de place utile pour cela dans mon domaine de douaire. Lorsque j'ai montré au grand chancelier le plan du bâtiment que j'avais fourni, il s'en est réjoui, mais il pensait que je devais faire construire le jardin et les étangs. Mais il doutait que je termine la construction de la maison. Si je pouvais maintenant obtenir Årnaberg, j'aurais assez de pierres, et je crois qu'il me serait plus facile de construire aussi la maison. Mais tout cela est censé profiter à ma fille.»

Ma réponse: «Plût à Dieu que Votre Majesté soit déjà à Stockholm. Je sais avec certitude que ces chers messieurs vous conseilleront et feront tout pour le bien de Votre Majesté.»

English translation (my own):

A true account of my conversation with the Queen, in Gothenburg, on August 23.
"Most Powerful, High-born Princess and Lady; most gracious Queen!  Your Majesty's high, dearest and only daughter, my most gracious Queen, sends to Your Majesty her servile and obedient greetings, whereupon she prays and urges that she may, in the severe illness which the Most High has imposed upon her, be gladdened by a visit from Your Majesty, her dearly beloved Lady Mother.

In the same way, the high Royal Regency most submissively greets Your Majesty with the polite request that Your Majesty want to be moved by motherly love and not refuse this your daughter's prayer so that her condition may not become even weaker due to her great longing, and as the Royal Regency neither knew nor was informed by anyone that Your Majesty had undertaken such a difficult and long journey, the Regency therefore begs Your Majesty to excuse it in case Your Majesty might not be as properly received, served and graciously provided for as the Royal Regency promises, as it has also recommended to me that from now on, as much as possible, Your Majesty will be provided with all necessary provisions and that I not allow anything to hinder or to be put in the way of the continuation of the journey, whereupon our most gracious Queen might recover from her illness by Your Majesty's arrival  (if it pleases Your Majesty)."

The Queen replied: "God forgive him who told me my daughter's illness had no importance, otherwise I would soon have turned back, because since he said he saw my daughter sitting at table, I intended to complete my journey, because I had a great desire to see this place. But now I fear that they have lied to me about my daughter, as though I wanted to abandon her in her illness, because she longs for me so much. Therefore, may Christ save Us. I must look well to myself because some would rather treat me evilly than well."

My answer: "Far be it from those who are bound by oath to all fealty to Your Majesty."

The Queen: "Well, I don't say that about everyone. But I do hope that God will punish them for upsetting widows and fatherless children. They cannot, thank God, say anything bad about me, nor can they convince me of it. I have done them no harm. I have loved and honoured their king to the utmost, and with him I have endured much evil, and now I have to endure that they suspect me of all evil and mistrust me as if I had entered the country to enter into secret hands with the subjects. Then all the governors will testify with me that I have not wanted to hear any petition nor receive any complaint, but I have referred everything to my daughter and to the regency."

My answer: "I want to assure God and the whole world that such a thing has never entered the minds of the gentlemen, but they were happy with all their hearts to see that some agreement could be made with Your Majesty during your journey through the country; however, they see those who insinuate such things to Your Majesty it makes the gentlemen suspicious, who are inclined to prove Your Majesty all faithful and due services."

The Queen: "Yes, I know that they believe everything evil about me, but not all of them believe it; and if they knew how to associate with me properly, I would lie on the ground for them and be more submissive than the lowliest person. But because I have honoured and loved their king and they cannot convince me that I have done anything that could go against the right of my daughter and of the kingdom, they could well still recognise me as their queen and not upset me as often as they do; because what I desire, they forbid me, and what they want, I must do.

You know well what they have had be told me through Lord Axel Banér about this trip of mine, and I just want to tell you, Mörner, the truth: they distrusted me for wanting to travel away from them because they knew how often they were upsetting me. But now I have shown them that I do not want to do that and that they are wronging me before God and the world, because I do not want to lose my freedom. That is not why I have come into the realm."

My answer: "God help Your Majesty to recognise that you are called by God and people to be the queen of this country, to love your subjects in your calling, and to follow the advice of your faithful servants, even if it were something reprehensible and not quite pleasant, but Your Majesty would nevertheless find yourself well pleased with it in time."

The Queen: "God knows, Mörner, I have only two things that are most difficult for me, and one of them was recommended to me by the late King."

My answer: "God grant that Your Majesty would confide in me what evil Your Majesty must experience from them."

The Queen: "All I know is that they regret that I said that the German princes should not let themselves be commanded by the Swedish nobles, and I will still say that even if it costs me my life."

My answer: "I think it can be as much who is commanded and is not a concern, only that Your Majesty's country and people are defended against the enemy."

The Queen: "You can tell me what you want, I know them better than you do and I know what they grant me."

My answer: "It amazes me that the good gentlemen can serve the whole kingdom with pleasure and that they acquire love and respect, and their eyes will only look badly at Your Majesty, the elected queen of the kingdom."

The Queen: "As long as you don't make my daughter hateful toward me, I want to get myself ready to go up there; you will only select marchers and order horses."

When we were on the journey, she said to me:

"Mörner, wouldn't you be able to tell if the government could replace Gävle and Örebro with the county and again get Vadstena and Årnaberg? I would not ask this if I would give anything more for this, unless I could get it to my pleasure, because I am disposed to have it built, and I cannot find any useful place for it in my dower estate. When I showed the Grand Chancellor the drawing of the building I provided, he let himself be pleased with it, but he thought that I should have the garden and the ponds built. But he doubted that I was completing the building of the house. If I could now get Årnaberg, I would have enough stone, and I believe it would be easier for me to also build the house. But it is all supposed to benefit my daughter."

My answer: "Would to God that Your Majesty were already in Stockholm. I know for certain that the dear gentlemen will advise and do everything for Your Majesty's good."

No comments:

Post a Comment