Sources:
Mémoires concernant Christine, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 5), Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, page 35, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
Although she/he/they was not yet six when Gustav Adolf was killed, Kristina still had some memories of him, and years later in her/his/their unfinished autobiography, and with supplemental details from the adults that were told to her/him/them growing up, she/he/they wrote down these few memories of the father she/he/they barely knew. Uploaded in honour of Father's Day 2020.
Kristina's memories:
Les prèmieres années de mon enfance n'eurent rien de remarquable, sinon une maladie mortelle, qui me vint pendant un voyage que le Roi fit aux Mines. On lui expédia un Courier pour lui apprendre mon mal. Il fit une diligence si extraordinaire pour se rendre auprès de moi, qu'il arriva en vingt-quatre heures; ce qu'un Courier n'a jamais fait. Il me trouva aux abois, et en parut inconsolable; mais enfin je guéris, et il en témoigna une joye proportionnée à sa douleur. Il en fit chanter le Te Deum.
Depuis, le Roi me mena dans son voyage avec lui jusques à Calmar, où il arriver, et me mit à une petite épreuve, qui augmenta fort son amitié pour moi. Je n'avois pas encore deux ans quand il arriva à Calmar. On douta s'il falloit faire les salves de la garnison et des canons de la Forteresse pour le saluer selon la coutume, à cause que l'on craignoit de faire peur à un Enfant de l'importance dont j'étois; et pour ne manquer en rien, le Gouverneur de la Place lui demanda l'ordre. Le Roi, après avoir balancé un peu, dit faites, tirez; elle est fille d'un soldat, il faut qu'elle s'y accoutume. Cela fut fait, on fit la salve dans les formes. J'étois avec la Reine dans son carosse, et au-lieu d'un être épouvantée, comme sont les autres enfans à un âge si tendre, je riois et battois des mains; et ne sachant pas encore parler, je témoignois, comme je pouvois, ma joye par toutes les marques que pouvoit donner un enfant de mon âge, ordonnant à ma mode qu'on tirât encore davantage. Cette petite rencontre augmenta beaucoup la tendresse du Roi pour moi; car il espéra que j'étois née intrépide comme lui.
Depuis, il me menoit toujours avec lui pour voir ses revues quand il les faisoit de ses troupes, et par-tout je lui donnois des marques de courage, telles qu'en un âge si tendre il pouvoit exiger d'un Enfant qui ne parloit encore qu'avec peine. Il prenoit plaisir à badiner avec moi, il me disoit: Allez, laissez-moi faire: je vous menerai un jour en des lieux où vous aurez contentement. Mais pour mon malheur la mort l'empêcha de me tenir parole, et je n'eus pas le bonheur de faire mon apprentissage sous un si bon Maître.
Quand il partit, j'étois un peu plus grande, et on m'avoit appris un petit compliment qui je devois lui réciter; mais comme il étoit si occupé qu'il ne pouvoit s'amuser à moi, voyant qu'il ne me donnoit pas audience, je le tirai par son buffle et le fis tourner vers moi. Quand il m'apperçut, il me prit entre ses bras et m'embrassa, et ne put retenir ses larmes, à ce que m'ont dit les personnes qui s'y trouverent présentes. Ils m'ont assuré aussi que lorsqu'il partit, je pleurai si fort durant trois jours entiers sans interruption, que cela me causa un si grand mal d'yeux, que je faillis d'en perdre la vue que j'avois extrêmement foible, aussi-bien que le Roi mon Pere. On prit mes larmes pour de mauvais augures, d'autant plus que naturellement je pleurois peu et rarement.
Swedish translation (by Gjörwell):
De första åren af min barndom woro af intet märkwärdiga, om ej en dödelig sjukdom, som jag fick under det, Konungen gjorde en resa til Bergslagen. Man affärdade genast härom en enspännare til Konungen, som med en så owanlig skyndsamhet for tilbaka, för at råka mig, at han återkom inom et dygn, hwilket en enspännare aldrig gjort. Han fant mig på det yttersta och syntes deröfwer otröstelig; men änteligen så frisknade jag igen, och han betygade då en glädje, som war lika så stor, som hans nyß föregående sorg. Han lät ock sjunga derföre: O GUD! wi lofwe Dig. Sedan tog Konungen mig med sig på en resa ända til Calmar, dit han ankom och satte mig på et litet prof, som förökade mycket hans wänskap för mig. Jag hade ej ännu fyllt mina twå år, då han kom til Calmar, och man war i owißhet, huruwida man borde låta besätningen gifwa salfwor utur handgewären och loßa styckeskott från Slottet, för at efter wanligheten lyckönska Konungens ankomst, efter man befarade, at skräma et barn af den angelägenhet, som jag war. För at intet begå något fel härutinnan, begärde Ståthållaren at få befallning, hwad han skulle gjöra. Konungen, sedan han litet betänkt sig, sade: Låt skjuta, hon är en Soldats Dotter, hon måste wänja sig derwid. Det skedde, och man skjöt på wanligit sätt. Jag war hos Drotningen i hennes wagn, och i stället för at blifwa rädd, som andra barn wid den späda ålder, skrattade jag och slog ihop händerna; och, kunnande ännu intet tala, betygade jag min glädje med alla de tekn, som et barn wid mina år kunde gifwa, och befalte på mit lilla sätt, at man skulle skjuta om igen. Denna lilla händelsen ökade mycket Konungens kärlek för mig, ty han hoppades, at jag war född så oförskräkt, som han. Ifrån den tiden tog han mig altid med sig på sina mönstringar, och allestädes wiste jag de tekn til mod och hurtighet, som han kunde begära af et barn, som ej ännu talade utan swårighet. Det roade honom at leka med mig, och sade han: Låt mig få råda, jag skal wäl en gång föra Dig på de ställen, hwarest Du skal blifwa förnögd. Men til min olycka hindrade döden honom, at hålla ord, och jag hade ej den lyckan, at lära krigskonsten af en så stor Mästare. När han reste bort, hade jag blifwit något större, och man hade lärt mig några ord, hwarmed jag skulle taga afsked utaf honom; men som han war så syßelsatt, at han ej hade tid med mig, och jag såg, at han intet wille höra på mig, tog jag honom i köllerten och wände honom om til mig. Då han blef mig warse, tog han mig up i famnen och kunde intet hålla sig ifrån tårar, såsom de personer berättat mig, hwilka då woro tilstädes. De hafwa också försäkrat mig, at när han reste bort, gret jag så häftigt i tre hela dagar, och fick derutaf så ondt i ögonen, at jag så när förlorat synen, hwilken jag, äfwen som Konungen, min Fader, hade ganska swag. Man ansåg mina tårar så mycket mera för elaka tekn, som jag af mig sjelf gret litet och sällan.
Swedish translations (by Celia Huldt):
Under de första åren av min barndom inträffade ingenting anmärkningsvärt förutom att jag drabbades av en dödlig sjukdom medan kungen var på resa i Bergslagen. Man sände ett särskilt bud efter kungen för att underrätta honom om min sjukdom. Han fick så bråttom tillbaka att han var framme på ett dygn, vilket någon kurir aldrig har klarat. Där fann han mig på mitt yttersta och syntes otröstlig. Men jag tillfrisknade till slut, och då var hans glädje lika stor som sorgen hade varit. Som tack lät han framföra Te Deum.
Därefter tog kungen mig med på sin resa till Kalmar. Vid ankomsten utsatte han mig för ett litet prov som mycket stärkte hans kärlek till mig. Jag hade ännu inte fyllt två år när han anlände till Kalmar. Man tvekade om det lämpliga i att skjuta salut från garnisonen och från kanonerna på slottet för att hälsa honom på sedvanligt vis, eftersom man var rädd att skrämma ett barn som var så betydelsefullt som jag. För att inte begå något misstag bad landshövdingen om order. Kungen svarade efter att ha funderat: »Gör så, skjut. Hon är dotter till en soldat, hon måste vänja sig.« Så skedde också, man sköt regelrätt salut. Jag satt med drottningen i hennes vagn. I stället för att bli skrämd som andra barn i så späd ålder skrattade jag och klappade i händerna, och eftersom jag ännu inte kunde tala visade jag min glädje efter förmåga, med alla de medel som ett barn i min ålder har tillgång till, och befallde på mitt eget sätt att skjutandet skulle fortsätta. Denna lilla händelse ökade mycket kungens ömhet för mig, ty han hoppades att jag var född orädd som han.
Därefter tog han mig alltid med sig när han inspekterade sina trupper, och överallt visade jag så mycket mod som han kunde kräva av ett litet barn som ännu knappt kunde tala. Han brukade skämta med mig och säga: »Seså, kom nu, en dag skall jag ta dig med till ställen som du kommer att tycka om.« Men till min olycka hindrade döden honom från att hålla sitt ord till mig, och jag fick inte lyckan att gå i lära hos en så stor mästare.
När han reste var jag något äldre. Jag hade övat in ett litet tal som jag skulle framföra, men eftersom han var så upptagen att han inte hade tid att leka med mig och jag såg att han inte ägnade mig någon uppmärksamhet, ryckte jag honom i vapenrocken så att han måste vända sig mot mig. När han upptäckte mig tog han mig i famnen och kysste mig utan att kunna hålla tårarna tillbaka, enligt vad som har berättats mig av personer som var med. De har också försäkrat att jag, när han hade rest, oavbrutet grät så häftigt i tre hela dagar utan avbrott att jag fick svåra problem med ögonen och höll på att förlora synen. Jag hade redan mycket dålig syn, precis som min far kungen. Man uppfattade mina tårar som ett dåligt förebud, i synnerhet som jag vanligtvis grät litet och sällan.
English translations (my own):
The first years of my childhood were nothing remarkable except a deadly illness that came to me during a trip the King made to see the mines. A courier was sent to him to tell him of my illness. He was so diligent in coming to see me that he arrived within a day, which a courier has never done. He found me at my last hour, and seemed inconsolable; but at last I recovered, and he showed a joy equal in proportion to his pain. He had a Te Deum sung.
Then the King took me with him on his trip to Kalmar. Upon arrival, he subjected me to a little test which greatly strengthened his love for me. I was not yet two years old when we went to Kalmar. One man was hesitant about shooting the salute from the garrison and from the cannons at the castle to greet him in the usual way, as he was afraid of frightenimg a child as important as I was. To make no mistake, the governor asked for the orders. After thinking, the King answered: "Go on, shoot. She is the daughter of a soldier and she must get used to it." I was with the Queen in her carriage, and instead of being frightened like any other child, I laughed and clapped my hands; not being able as yet to speak, I expressed my joy as well as I could in my fashion, gesturing that they should fire again. This little event increased the King's tenderness for me; he hoped I was born as intrepid as himself.
Since then, he always took me with him to review the troops, and everywhere I gave him marks of courage, such that at such a tender age he could expect from a child who did not yet speak and still with difficulty. He took pleasure in playing with me, he said to me: "Someday I will take you to places that will delight you." But, to my misfortune, death prevented him from keeping his word, and I never had the good fortune to study under such a good master.
When he left, I was a little older, and I was taught a little compliment to recite to him; but he was so busy that he did not notice me. Seeing that he was not giving me his attention, I pulled on his buffcoat and made him turn towards me. When he saw me, he took me in his arms and kissed me, and could not restrain his tears, as I was told by the people who were present. They also told me that when he left, I cried so hard for three whole days without stopping that it caused me problems with my eyes, and I almost lost my eyesight, which was very weak as well as that of the King, my father. My tears were taken as a bad omen, especially since I usually cried little and rarely.
Above: Kristina as a toddler with Gustav Adolf, painted together by Jakob Heinrich Elbfas in circa 1630.
No comments:
Post a Comment