Sources:
Svenska riksrådets protokoll XIII: 1649, pages 340 to 351, published by Severin Bergh, 1912
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 28, pages 69 to 89, published by Hörbergska Boktryckeriet, 1847
Mémoires concernant Christine, volume 1, page 172 (footnote), Johan Arckenholtz, 1751
The council meeting:
Den 26 Februarij var H. K. M:t in Senatu medh Rijckz-Marsken, Rijcks-Ammiralen, Rijckz-Skattmestaren, Her Gustaf Horn, Her Matthias Soop, Her Åke Axelsson, Her Erich Ryningh, Her Knut Posse, Her Lars Kagg, Her Thuro Sparre, Her Erich Gyllenstierna, Her Sevedh Bååt, Her Bengt Skytte, Her Åke Hansson Ulfsparre.
Tå begärade K. M:t Rådets svar och betänckiande om Pfaltz-grefvens Hertigh Carls succession till rijket. Kunde tänckia, at dee ingen resolution ännu kunde fulkombligen hafva taget; ville gerne theröfver medh dem discurrera och höra Rådets rationes. Kongl. M:t ville optäckia dem igen sine skähl. Tviflade inthet, at dee ju hade saken medh Rijckz-Cantzleren communiceradt.
Feltherren sade, at dee på Kongl. M:ts befalningh hade communiceradt icke allenast medh Rijckz-Cantzleren, uthan och medh Her Carll Bonde och Feltmarskalcken Grefve Linnardt Torstenssohn; meente elliest saken vara af stoor consideration och behöfde väll ett längre betänkiande. Hade dogh alle tillhopa varit och vore alle af den meningen, at H. K. M:t inthet väll tryggt kunde communicera den saken medh Ständernes uthskåt, förr än och medh mindre H. K. M:t hade hoos sigh resolverat till giffta sigh medh Hertigh Carll.
Theropå K. M:t Rådet frågade at (!) om det var alles meeningh, sade dee jaa.
K. M:t: »Det äre store rationes på både sijdor, och kunne Rådet så lijtet uthslå saken som der till resolvera.« Om K. M:ts proposition vore rijket skadeligh, ville H. K. M:t aldrigh derom röra, uthan ville thet aldeles förtijga. Men den förnembste ratio till at keesa och declarera Hertigen till regni successorem vore securitas regni, och grunder sigh på arfföreeningen, Norköpingz beslut och regeringzformen i 65 artickelen. Och fordrar securitas regni, at rijket hafver een viss successorem.
Feltherren recapitulerade Rijckzens Rådz rationes:
»1. Vij hafve funnit i fiohl alleredo för een stoor osäkerheet at committera fursten armeen i händer, ther H. M:t icke ville inlåta sigh medh honom i echtenskap, både för K. M:t, rijket och samptlige inbyggerne; hvadh större osäkerheet vore till uthvällian till een arffurste i rijket, om H. M:t inthet ville taga honom till sin man; ad quæ consilia desperata skulle tå Hertigen komma, om han det finge höra.« Påminte åther H. M:t hvadh i fiohl var H. M:t rådt af Rijckz-Drotzeten, Rijckz-Marsken, Rijcks-Ammiralen och Rijckz-Cantzleren, som H. M:t togh deröfver till rådz, när resolutionen var på gångh, at fursten skulle förtroos armeen; då H. M:t blef af dem tillfrågat, om H. M:t ville hafva Hertigen till man, då gaf fuller i förstonne H. M:t till svar, at om H. M:t skulle vele giffta sigh, tå ville H. M:t ingen annan taga än Hertig Carll. När tå theropå Rijckzens Rådh sade sigh inthet kunne råda H. M:t till förtroo Hertigen armeen i händer, medh mindre han på giftermåhlet voro försäkrat, tå lofvade och tillsade Kongl. M:t per expressum, at H. M:t ville hafva Hertigen till sin man.
2. Om K. M:t inthet vill taga honom, blefve Hertigen oppehollen på nogre åhr fram åth. Ty när han sijr, at K. M:t inthet vill taga honom i ungdomen, tå lärer det fram på ålderen inthet skee; och han i midler tijdh moste förvänta och förnöta sine ungdombsåhr. Ty så länge han sperancen hade at få K. M:t, torde han inthet låta märckia sigh om nogot annat giftermåhl. Och om thet skedde, och han inge barn fingo, hvadh säkerheet hade då rijket af honom till förvänta. K. M:t vore yngre och kunde så länge och kanskee längre lefva än han.
3. Kan komma, at K. M:t finge een annan villie och behagh till at taga een annan, medh hvilcken K. M:t kunde afla barn; hvadh blefve då af Hertigen, ther han nu skulle tagas till arffurste?
4. Men om han skulle giffta sigh medh een annan och fingo barn, och K. M:t finge lust at taga een annan herre, tå rimmade sigh inthet, at bägges lijfzerfvinger blefve tillhopa, uthan moste eenthera kullen af vägen.
5. Om han blefve arffurste, tå börde Ständerne sväria tvenne herrar och förobligera sigh medh edh. Han, Feltherren, skulle aldrigh sväria mehr än een herre.
Kongl. M:t: »Hafve I dogh förr svorit arffursterne.«
6. Ther och K. M:t nogot dödeliget skulle påkomma, och om Fursten nogot dödeliget vedkommo, och han fingo inthet gifts sigh i midler tijdh, hvadh säkerheet skulle då Chronan deraf få? Sedan han dödde, skulle påtränges Chronan hans broder och släckt. Ty blefve Hertigen arfkonungh, så skulle han äfven föra detta consilium, som K. M:t nu drifver om futuro successore och Hertigens persohn. Och ther Hertigen skulle få lijfzerfvingar, så måste och dee blifva arffurstar och försörias medh furstendömen eller rijkt underholdh.
»Desse vore dee prægnanteste argumenta. Men flere inconvenientier moste man hafva till befahra.«
Gamble Konungh Gustaf dref detta i 4 åhr; derföre kunde det inthet så hastigt blifva nu här slutet, at taga sigh een ny herre. Men blefve H. M:t dödh uthan barn, så är ingen i den meningen annat än at taga Hertigh Carll till Konungh; men nu at förklara honom dertill, kunde Rådet inthet. De nostro corio luditur, och när K. M:t vore dödh, sutte alle undersätherne i stampan; så skall stoor jalousie opväxa emellan H. M:t och Hertigen. Hvadh jalousie var emellan fadren Konung Gustaf och sohnen Konungh Erich, hvilcken var fuller på resan åth Engelandh at gifta sigh, men rychte genast tilbakar at recuperera rijket, befahrandes sigh sedan af sine bröder. Hvadh jalousie var och emellan bröderne Konungh Erich och Konungh Johan, emellan Konungh Johan och Kongh Carll, emellan denne och Sigismundum, ja emellan Konungh Gustaf Adolff och Hertigh Carll Philipp. Denne är een saak och tingh så vichtigh, at man inthet kan så alt tala och discurrera. Exempel kan man och taga af bröderne i Pohlen, der nu den eene hafver velat stöta den andre uhr stohlen. Feltherren unner Pfaltzgrefvens alt gott och serdeles at han måtte få H. M:ts persohn och få lijfzerfvingar medh K. M:t Ville och våga derföre lijf och blodh. Men för desse skähl kunde han inthet annat råda än till echtenskapet, at H. M:t ville det effter lofven och löffte fulborda.
Deropå svarade K. M:t: 1. At Hertigen skulle blifva despererat, så badh K. M:t, at dee inthet ville derom vara bekymbrade, ty Hertigen veet alt detta; och det hade H. M:t sagt Hertigen, hvadh hopp eller mishopp han till echtenskapet hade at förvänta. Det H. M:t hade honom sagt och lofvat, det ville H. M:t aldrigh rygga. Men hvadh det voro, det var nogh at Hertigen och H. M:t allena thet viste. Och alt det H. M:t hade honom lofvat, det skulle K. M:t sacro sancte holla.
Feltherren: »Äre dee secreta, så kunde eij heller dee om ignotis dare consilium; eij heller taga Hertigen till arfkonungh.«
Kongl. M:t: »Hertigen veet det för 2 åhr sedan.«
Feltherren refererade, at K. M:t hafver sendt honom till Hertigen, då Feltherren märckte, at hans contentement allena bestodh deri, at han om K. M:tz person vore försäkrat.
Dee andre herrarne refererade Feltmarskalckens Torstenssons relation, nembligen at Hertigen skulle hafva sagt, at medh denne K. M:ts proposition vore han inthet betient, uthan medh echtenskapet.
2. Ålderen anlangande, at mycket kan förandra sigh, om han skulle gå och vänta på K. M:t, så svarade K. M:t deropå, att om H. K. M:t inthet togo honom till man, behöfde han inthet at gå ogifft, uthan vore nödigt, at han giffte sigh. Om K. M:t ville giffta sigh eller eij, deröfver ville H. M:t sigh än inthet förklara. Så äre och tu tingh diversæ: 1. om han skall blifva successor regni, 2. at få landh och lähn som förre arffurstar. Detta giordes föga behof, ehuruväll han kunde vara så när om ett stycke landhgodz som een annan. Om han giffte sigh medh een annan, och K. M:t fingo medh en annan barn, så sade K. M:t, att H. M:ts barn vore dee närmeste. Men om H. M:t skulle affalla uthan declarerad regni hærede, tå togo Rijckzens Rådh hvar andre vidh hufvudet, och vore i det fallet gott, att de hade arffurster, emoot det Rijckz-Cantzleren och Rijckz-Drotzeten hafva drifvit. Skulle man sättie på nogon rijckzens säkerheet, så är bättre, at man sattet på K. M:ts lijfzerfvingar och Hertigh Carls lijfzerfvingar och arffurster ähn på Rådets discretion; Rijcksens Rådh ville hafva ett vahlrijke igen; och vore bättre the sade uth, at dee inge arfkonungar mehr ville hafva, uthan förandra statum regni i een aristocratie.
Feltherren: »Voro icke K. M:ts persohn, då skulle vij aldrigh kasta nogot öga på Hertigh Carll.« Och moste H. M:t ingalunda förtänckia Rijckzens Rådh, at dee tala uth hvadh dem ligger på hiertet; det vore höghbetänckeliget, at dee skulle giöra sigh till arfträlar.
Drotningen frågade, om dee och härtill hade varit arfträlar under och vidh förre arffursters tijdh.
Feltherren: »Konung Gustaf I hade giordt sigh hundradefalt meriterad af Chronan; drogh regementet ifrån dem Danskom, frelste oss ifrån påviske oket etc.«
Drotningen: »Här äre nogre, som holla af det vahl, som är brukeliget i Pohlen.« Men K. M:t söckte härigenom inthet annat än rijckzens bästa och säkerheet.
Feltherren meente, at H. M:t hade på Rådet suspicion uthan orsaak. Dee hade aldrigh tänckt at introducera nogon ny form af een republik; och var sådant klart nogh af dee consilier dee förde, när saligh Konungen var dödh och H. M:tt 6 åhr gammall. Dee hade aldrigh talat derom, eij heller hördt Rijckz-Drotzeten och Rijckz-Cantzleren annat tala eller råda än gode patrioter.
K. M.t: »När vij släppa värcket handlöst, veet jagh inthet, om vij giöre vårt kall.«
Feltherren: »Rex Gustavus Adolphus hade så stoor affection till hele rijket som nogon konungh och menniskia kunde hafva. Hans M:t trodde oss altijdh om redeliget och gott; men aldrigh kom H. M:t så vidt, at han ville een gångh komma på taal, om hvem Hans M:t ville gifva sin dotter till echta.« Hele de 12 åhren minorennitatis hafva dee aldrigh dertill gifvit orsaak, men lämbnat H. K. M:t sin frije villie till at giffta sigh.
K. M:t tackade sigh här före mycket flitigt och meente, at sådant var icke allenast deres plicht, uthan och af dem mächtogh väll giordt. Hölt före, at ett arfrijke vore säkrare ähn kåhrrijke. »Säger migh hvadh skähl der till äre, at edre barn icke skole rijta ihoop effter min dödh, lijka så väll som Drotningens barn och Hertigh Carlls barn. The äre ju alle lijka gode; och därföre äret fahrligare.«
Rijckz-Skattmästaren: »Desse skulle snarare få factioner i rijket.«
Feltherren: »Om det kan bevijsas, at detta midlet är rijket det säkreste, så ville ingen tala deremoot.«
Kongl. Maij:t meente inthet medell vara så stort, som försäkrade rijket, som detta. »Ty factioner skole och andre få, som inthet äre nati ad regimen, såsom furstlige personer.« Meente och at dette inthet kan hindra echtenskapet. Detta kunde framdeles skee; men detta om rickzens försäkringh ligger mehre macht opå. H. M:t hade interesse deri att vetta, hvem sin successor skulle blifva till rijket; hafver dogh een privat man omsorgh at disponera om sit huus. Träldomen anlangande, så kan så stoor träldomb vara till befahra, när regementet regeres af fem som af een.
Feltherren: »At changera herrar, nådigste Drotningh, är ingen barneleek.«
K. M:t: »Een herre kan inthet lefva till evigh tijdh, uthan moste vara bekymbradt om fäderneslandet i framtijden. At jagh nämbde om arfträler, det är een phrasis, som jagh länge och för nogre åhr hafver hördt, och at det taler skulle hafva gådt, at vara under een konungh, vore at vara under träldomb.« Dogh hade K. M:t det af Rådet inthet hördt.
Her Erich Ryningh och nogre flere af Rådet bedyrade hårdt, at sådant aldrigh kom dem i sinnet; beropade sigh på den eedh dee hade giordt H. M:t, at dee hafve meent H. M:t aldrigh annat ähn väll. Bodho sigh så Gudh till vitne. Dee hafva härtill aldrigh haft nogot öga mehr än på K. M:t allena. Men skulle Hertigen kesas till arffurste, moste man och honom sväria.
K. M:t meente, at lijka stoor frijheet vore i arfrijke som i vahlrijke, och at tiena sin konungh vore ingen träldomb, uthan een frijheet lijckmätigh lagen. Det skulle väll mången gerna sij, at det blefve 2 kongar, som nu i tumulten skeer i Franckrijke och Engelandh.
Feltherren meente, at det tyranniet, som Cardinalen Masarini hafver öfvat medh Ständernes store tryck och besvär och uthmärglingh af all deres egendomb, thermedh han richtade sigh sielf, elliest varande af ringa härkompst född, af een lacqueij i Rom. Och derföre söckte parlamentet skaffa af Cardinalen och andre, som hafva så lättfärdigen handlat medh intraderne, men alle ville beholla Konungen; derföre förde dee på sine fahnor: »Regem quærimus.« I Engelandh hade Retwen sagt, at om Konungen hade folgdt gode rådh, så hade han inthet kommet i stoor olycka.
K. M:t: »Få I icke een konungh och herrenampnet, så få I een medh gagnet, och i det stället I kunde blifva frije, hafve I och andre till befahra at blifva dränge dränger. Concludit ergo, mehre jalousie vara emellan andre ståndzpersoner till befahra ähn kongelige och furstlige personer och barn. Ty den sammansätningh I mene skole kunne giöra och skee, när I skrijde till ett kongevahl effter min dödh, lärer inthet skee hastigt.«
Rijckz-Ammiralen: »Jagh veet hvadh migh hafver varit ahnmodat vidh betänckiande om denne saken; och är det sant, at om icke E. M:t den endaste gnistan hade varit i Regeringens tijdh, så skulle vij till äfventyrs inthet hafva kunnat aldeles förlijkas om regementet och des administration.«
Rijckz-Skattmästaren och Rijckz-Marskalcken hölle deremoot och aldeles så före, at Rijckzens Rådh ju icke annars hade kunnat giöra ähn sigh theröfver förlijka och förena.
K. M:t repade opp hvadh förr var sagt, nembl. vara ovist om sine och Hertigh Carls barn, och om nogre blifve eller eij. »At Rijckzens Rådh endeligen vele jagh skall taga Hertigh Carll, och inthet vele I declarere honom till regni successorem, viste H. M:t icke hvadh skähl dee härtill hade. Om Hertigh Carll får migh, varde I dogh tagandes hans barn till eder konungh, men om migh kommer nogot dödeliget vidh, tå vill jagh mista både mina öhron, om Hertigh Carll tå kommer dertill.«
Feltherren: »E. M:t ville considerera, at det äre åthskillige saker, at taga 1. arfkonungh, 2. at nämbna een successorem till rijket.«
K. M:t: »Jagh hafver i min proposition successorem och inthet nämbdt een arfkonungh.«
Tå H. M:t påmintes, at i förste propositionen hade H. M:t nämbt per expressum, at Rijckzens Rådh ville förklara Hertigh Carll till een rijckzens successor, så at han och hans barn in eventum vore visse och försäkrade på successionen.
Feltherren refererade hvadh hans person voro vederfahret i Konungh Carls tijdh ex nuda suspicione, ther han blef medh vacht bevakat i Örebro; och derföre begärade hele Ridderskapet och fick i sine privilegier i Nyköpingh 1611, at ingen ohördh måtte blifva bastat och bunden, men niuta lagh och rätt, och at Konungen voro förplichtat, att om nogon defereradhe nogon, skulle Konungen angifvaren oppenbara. Förr än K. M:t giorde sin eedh på chröningen, tå blef det förre infördt, men inthet det senare, uthan uthelycht uthur eeden och adelens privilegier, effter saligh Konungen icke ville theropå förr sväria och giöra sin eedh. Då saligh K. M:t skall hafva allegeradt hvadh i saligh Konungh Johans tijdh var skedt medh Petter Kahun. Sedan blef och förr chröningen anhollet hoos Konungen, at alle ständer motte blifva försäkrade på deres frijheter och privilegier.
K. M:t: »Effter I då inthet vele nämbna Hertigh Carll arffurste, kallar honom då i gemehn min successorem effter min dödh; allenast jagh veet, att han blifver successor. Försäkrer eder I få ingen bättre ähn honom.«
Feltherren: »Om jagh då lefver, så skall han få mit votum; och hafve vij alle strax effter Konungens dödh talt härom, men aldrigh hafve vij velat komma uth medh den saken för H. M:ts skuldh och till at förtaga alle inconvenientier.«
Det sade och dee andre, alle hafva sit öga på H. F. N:de, men at nu taga honom till successorem, det vore een annan quæstion.
K. M:t: »Om I dertill inclinere, så gifver migh deropå bref och segell, såsom een saak then icke kan hafva sitt beståndh allena på discretion.«
Feltherren: »Det är een betänckeligh och stoor saak, om det skall determineres vivente Regia Majestate; så borde honom och förr confirmere alle våre privilegier.«
K. M:t contesterade högt, att H. M:tt inthet skulle låta komma saken medh honom dertill, förr än han een sådan försäkringh hade uthfäst; badh Rijckzens Rådh ville försäkra sigh at vele taga deres och samptlige Ständernes interesse så högt i acht som hans.
Feltherren: »Hans F. N:de är frånvarande.« Refererade och therhoos hvadh Hertigen sade i fiohl om successionen, nembligen det vara långt hädan och dijt: H. M:t kunde längre lefva än han; det han och hade sagt emoot Grefve Torstenssohn. »At Ständerne poussera E. M:t, det skeer alt till den ändan, at E. M:t måtte giffta sigh; deropå drifver och H. M:t Enckiedrotningen, som och hafver bedet, at Hertigen motte revoceras hijt hem. Det samme hafve och samptlige Rijckzens Rådh för gott befunnet at tillråda.« Om nu K. M:t kunde förmå Ständerne till at göre Hertigen till successorem, meente han Hertigen dermedh föga voro contenteradh.
K. M:t: »Jo, visserligen. Hertigen veet alt detta och hvadh han hafver på migh at prætendera. Elliest considererar jagh hvarken min eller Hertigh Carls persohn, härvidh, uthan rijckzens försäkringh, så sant migh Gudh hielpe. Jagh rädes, om jagh dör, at det lärer gå illa till. I inclinere och dertill alle tillhopa och vyrde honom dermedh, at han må få migh till hustro; therföre beder jagh, I vele förklara eder rundt uth, at han må blifva min successor. I och rijket skole det inthet ångra. Vele I icke göran till arffurste, görer honom till successorem; han kan sedan blifva giordh till arffurste medh visse conditioner.«
Feltherren: »I vahlriken tager man altijdh och gemenligen heller kongebarn till Konungh än nogon af Ständerne; siällan skeer det elliest, at man tager een annan. Men inthet förklarar man uthan högste nöden föruth nogon et vivante Rege till successorem regni. Om nu Hertigen skall blifva declarerad till successor, och K. M:t giffter sigh och får barn, så blifver den declarationen om inthet.«
K. M:t: »Mine barn skole aldrig slås medh honom eller nogon annan om chronan.«
Her Ryningh: »Denne är een annan quæstion, om successionen. Om K. M:t giffter sigh och K. M:t tager een annan, tå är Hertigh Carls hop till inthet.«
K. M:t: »Vij moste inthet considerera mit eller Hertigens contentement, uthan sij på fäderneslandsens försäkringh. Vette I något annat medell, tå föreslår det.«
Her Ryningh: »Vij hafve ingen annan orsaak än alle hålla af Hertigen, och önske han blifver E. M:ts man. Skulle han blifva successor nämbdh och få det hoppet, och K. M:t få andre barn, hvadh blefve då af hans hopp?«
K. M:t: »Jagh säger migh inthet ansij Hertigens hopp eller mishopp uthan rijckzens säkerheet.«
Feltherren: »Om jagh vore i Furstens ställe, sijr jagh, at han ringa skall vara hermedh tient; om K. M:t låter Hertigen vetthe om successione och afslår honom echtenskapet, det skall hårdeligen förtryta honom at få afslagh på echtenskapet, sedan han een gångh hafver fådt ja och promess, som vij 4 af Rijckzens Rådh vette attestera.«
K. M:t: »Han är medh den promess jagh hafver giordt honom aldeles förnögdh; ville det väll säija dee gode herrar, men det kunne till äfventyrs vara nogrom förtreteliget. Om echtenskapet lärer han aldrig tala mig mehre till; men jagh hafver aldeles försäkrat honom, at om jagh giffter migh framdeles, tå skulle jagh aldrigh nogon [annan] taga ähn honom. Aldrigh skall han eller nogon annan annat inbilla sigh.«
Rijckz-Ammiralen frågade, hvadh försäkringh K. M:t ville göra Fursten; om Hans F. N:de finge andre lijfzerfvinger, om icke då dee motte succedera i rijket och till chronan.
K. M:t: »Om jagh skall giffta migh, så är honom och migh emellan aftalt, at jagh vill hafva honom, men finge han medh een annan hustro barn, tå är min meningh, at dee motte blifva successores regni. Det moste jagh bekänna, at i fall han icke skulle komma i echtenskap medh migh, och begärat, att han på annat sätt måtte blifva hulpen, så hafver H. M:t och honom derom försäkrat. Altså veet Hertigh Carll detta och talar nu inthet mehr om echtenskapet; icke heller eens rörer derom i sine bref. Hvadh Gudz villie är om mit echtenskap, det skiuter jagh i hans gudomelige försyn och villie, och vill min villie hans villie underkastat hafva. Inthet hafver jagh försvorit echtenskapet, eij heller vill jagh sväria, at jagh skall giffta migh. Men aldrigh skall jagh täncke på att giffta migh, förr än jagh är krönt; deropå må I holla eder försäkrade. Ingen kan och tvinga migh till gifftermåhl.«
Rijckz-Ammiralen: »Om E. M:t vill träda till gifftermåhl, är i arfföreningen afskedat, at det måste skee medh Ständernes veetskap.« Man frågade, om K. M:t tå lämbnar Hertigen sin frije villie till giffta sigh, men medh K. M:ts och Ständernes samtyckie.
K. M:t sade sigh inthet missunna Hertigen, om han fingo den braveste dame i verlden. »Vill han och här sättie sigh nidh och besittia godz, tå besitter han icke dem som een furste uthan som een adelsman. Men inthet vill jagh förbiuda honom giffta migh.«
Feltherren: »Jagh troor, at Hertigen aldrigh lärer giffta sigh, om han icke får Hennes K. M:t.«
Kongl. M:t: »Noghsampt, ty kärleken är inthet så heelt brinnande; een chrona är och een vacker pijga. Jagh hafver sagt honom, at det är een stoor saak, at han såsom en lijten furste töör våga sigh till att taga een drotningh; honom vore nogh, at det vore allenast talat derom. Och det hafver jagh honom sagt för min egen högheet och respect skuldh.«
Rijckz-Ammiralen: »Vij hafve aldrigh annat vist, än at E. M:t hade fullkombligen lofvat echtenskapet, tå honom blef bevilliat at få armeen i händer.«
K. M:t: »Hvadh emellan migh och Hertigen är talat och afskedat, thet hafver jagh nu allom sagt. Jagh bekänner, och är det summan på texten, at jagh kommer på detta andre förslaget, effter jagh inthet nu finner gott att giffta migh.«
Rijckzens Rådh i gemehn: Det samma lärer och Hertigen giöra och icke giffta sigh, när han det hörer.
K. M:t meente neij, och at han propter patriæ salutem ju lärer thet giöra, om han klook är; »om det stodo i min förmågo at giffta migh, ville jagh thet gerna göra.« Badh at Rijckzens Rådh ville råda sigh, hvadh K. M:t står till giöra, sedan H. M:t sigh emoot Hertigen således hafver declarerat och thet berättat nu i Rådet. »Jagh säger det uthtryckeligen, at det är migh omöjeliget att giffta migh. Således är migh denne saken beskaffat. Rationes härtill förtijger jagh. Men mitt sinne är dertill inthet. Jagh hafver bedet flitigt Gudh derom, at jagh måtte få det sinnet, men jagh hafver det aldrigh kunnat få.«
Feltherren: »När E. M:ts Fru moder får detta höra, menar H. M:t, at vij hafve detta E. M:t rådt«; allegerade hvadh i Regeringens tijdh skedde, som ville af sigh sielf gifta K. M:t.
K. M:t meente H. M:t det ingen förtäncka, »H. M:t och Regeringen hade mächtogh väll giordt, at det då i min barndombs tijdh inthet skedde.« Men det att H. M:t urgerade på een viss resolution om successionen, thet vore propter securitatem regni; »och moste I migh icke förtänckia, att jagh hafver sagt, at om jagh döör, och I äre ovisse om successore, skole I och edre barn rijta in partes om vahlet, och nogot hvar understå sigh till giöra prætension deropå.«
Laas sedan opp den 65 articklen, at der står, det man om successore borde vara betänckt. »Och endogh där förmäles om Konungens afföda, så är jagh medh Rådet — Rijkz-Ammiralen föruthan — aldeles eense, at Hertigh Carll ingen rätt hafver till rijket, uthan beder för honom, at han motte antagas af nåde till successorem. Och derföre går jagh effter Norköpingz beslut, der filia regis uthvällies till regentinna, declareras till den ände, at hon må få barn och hæredes till rijket: men effter jagh inthet lärer giffta migh, derföre vill jagh försäkra rijket på ett annat sätt om successore. Jagh hafver altijdh sagt Hertigen, at han ingen rätt dertill hafver, uthan hvadh skeer, det skeer af blåtta nåde.«
Feltherren: »Vore Pfaltzgrefven een arffurste till rijket, tå hade Hans F. N:de till prætendere nogon rätt på chronan.«
K. M:t: »Jagh considererar inthet Hertigh Carls persohn, uthan rijckzens bästa, och derföre önskar och drifver, at det blefve een vissheet om successionen. Det kan väll hända, at jagh får af honom in vita, såsom af æmulo, nogot förtreet; men så hoppas jagh, at Gudh så regerar migh, at jagh inthet privatum uthan allenast rijckzens bästa sökia skall. Kan skee een annan kan regera medh större förståndh, men aldrigh skall jagh cedera een annan i villian och adfectionen till sökia rijckzens bästa.« Frågade om H. M:t må det proponera för Ständerne; ursächtade sigh, at H. M:t hade råkat nämbna een arffurste; meningen var inthet annan, än at Hertigh Carll måtte blifva regni successor och dertill förklaras publico nomine.
Feltherren: »Ständerne läre alle falla på giftermålet, lijka som Rijckzens Rådh falla deropå. H. M:t lärer först bedröfva medh denna communicationen alle Ständer och sedan sin Fru modher.«
K. M:t meente ingen lärer söria eller gråta deröfver. »Men at jagh skall anmodas till giffta migh, är een svår saak at resolvera till; ty sedan blefve jagh aldrigh frij uthan bonden och kunde aldrigh derifrån slippa.« Opreppade åter sin intention at genom successionens förvissande försäkra fäderneslandet. Badh dee ville sin emellan väll öfverläggia saken och vettha K. M:t svar både om sin meeningh, så väll som om saken sedan skall communiceras medh Ständernes eller deres uthskått.
Theropå K. M:t Rådet frågade at (!) om det var alles meeningh, sade dee jaa.
K. M:t: »Det äre store rationes på både sijdor, och kunne Rådet så lijtet uthslå saken som der till resolvera.« Om K. M:ts proposition vore rijket skadeligh, ville H. K. M:t aldrigh derom röra, uthan ville thet aldeles förtijga. Men den förnembste ratio till at keesa och declarera Hertigen till regni successorem vore securitas regni, och grunder sigh på arfföreeningen, Norköpingz beslut och regeringzformen i 65 artickelen. Och fordrar securitas regni, at rijket hafver een viss successorem.
Feltherren recapitulerade Rijckzens Rådz rationes:
»1. Vij hafve funnit i fiohl alleredo för een stoor osäkerheet at committera fursten armeen i händer, ther H. M:t icke ville inlåta sigh medh honom i echtenskap, både för K. M:t, rijket och samptlige inbyggerne; hvadh större osäkerheet vore till uthvällian till een arffurste i rijket, om H. M:t inthet ville taga honom till sin man; ad quæ consilia desperata skulle tå Hertigen komma, om han det finge höra.« Påminte åther H. M:t hvadh i fiohl var H. M:t rådt af Rijckz-Drotzeten, Rijckz-Marsken, Rijcks-Ammiralen och Rijckz-Cantzleren, som H. M:t togh deröfver till rådz, när resolutionen var på gångh, at fursten skulle förtroos armeen; då H. M:t blef af dem tillfrågat, om H. M:t ville hafva Hertigen till man, då gaf fuller i förstonne H. M:t till svar, at om H. M:t skulle vele giffta sigh, tå ville H. M:t ingen annan taga än Hertig Carll. När tå theropå Rijckzens Rådh sade sigh inthet kunne råda H. M:t till förtroo Hertigen armeen i händer, medh mindre han på giftermåhlet voro försäkrat, tå lofvade och tillsade Kongl. M:t per expressum, at H. M:t ville hafva Hertigen till sin man.
2. Om K. M:t inthet vill taga honom, blefve Hertigen oppehollen på nogre åhr fram åth. Ty när han sijr, at K. M:t inthet vill taga honom i ungdomen, tå lärer det fram på ålderen inthet skee; och han i midler tijdh moste förvänta och förnöta sine ungdombsåhr. Ty så länge han sperancen hade at få K. M:t, torde han inthet låta märckia sigh om nogot annat giftermåhl. Och om thet skedde, och han inge barn fingo, hvadh säkerheet hade då rijket af honom till förvänta. K. M:t vore yngre och kunde så länge och kanskee längre lefva än han.
3. Kan komma, at K. M:t finge een annan villie och behagh till at taga een annan, medh hvilcken K. M:t kunde afla barn; hvadh blefve då af Hertigen, ther han nu skulle tagas till arffurste?
4. Men om han skulle giffta sigh medh een annan och fingo barn, och K. M:t finge lust at taga een annan herre, tå rimmade sigh inthet, at bägges lijfzerfvinger blefve tillhopa, uthan moste eenthera kullen af vägen.
5. Om han blefve arffurste, tå börde Ständerne sväria tvenne herrar och förobligera sigh medh edh. Han, Feltherren, skulle aldrigh sväria mehr än een herre.
Kongl. M:t: »Hafve I dogh förr svorit arffursterne.«
6. Ther och K. M:t nogot dödeliget skulle påkomma, och om Fursten nogot dödeliget vedkommo, och han fingo inthet gifts sigh i midler tijdh, hvadh säkerheet skulle då Chronan deraf få? Sedan han dödde, skulle påtränges Chronan hans broder och släckt. Ty blefve Hertigen arfkonungh, så skulle han äfven föra detta consilium, som K. M:t nu drifver om futuro successore och Hertigens persohn. Och ther Hertigen skulle få lijfzerfvingar, så måste och dee blifva arffurstar och försörias medh furstendömen eller rijkt underholdh.
»Desse vore dee prægnanteste argumenta. Men flere inconvenientier moste man hafva till befahra.«
Gamble Konungh Gustaf dref detta i 4 åhr; derföre kunde det inthet så hastigt blifva nu här slutet, at taga sigh een ny herre. Men blefve H. M:t dödh uthan barn, så är ingen i den meningen annat än at taga Hertigh Carll till Konungh; men nu at förklara honom dertill, kunde Rådet inthet. De nostro corio luditur, och när K. M:t vore dödh, sutte alle undersätherne i stampan; så skall stoor jalousie opväxa emellan H. M:t och Hertigen. Hvadh jalousie var emellan fadren Konung Gustaf och sohnen Konungh Erich, hvilcken var fuller på resan åth Engelandh at gifta sigh, men rychte genast tilbakar at recuperera rijket, befahrandes sigh sedan af sine bröder. Hvadh jalousie var och emellan bröderne Konungh Erich och Konungh Johan, emellan Konungh Johan och Kongh Carll, emellan denne och Sigismundum, ja emellan Konungh Gustaf Adolff och Hertigh Carll Philipp. Denne är een saak och tingh så vichtigh, at man inthet kan så alt tala och discurrera. Exempel kan man och taga af bröderne i Pohlen, der nu den eene hafver velat stöta den andre uhr stohlen. Feltherren unner Pfaltzgrefvens alt gott och serdeles at han måtte få H. M:ts persohn och få lijfzerfvingar medh K. M:t Ville och våga derföre lijf och blodh. Men för desse skähl kunde han inthet annat råda än till echtenskapet, at H. M:t ville det effter lofven och löffte fulborda.
Deropå svarade K. M:t: 1. At Hertigen skulle blifva despererat, så badh K. M:t, at dee inthet ville derom vara bekymbrade, ty Hertigen veet alt detta; och det hade H. M:t sagt Hertigen, hvadh hopp eller mishopp han till echtenskapet hade at förvänta. Det H. M:t hade honom sagt och lofvat, det ville H. M:t aldrigh rygga. Men hvadh det voro, det var nogh at Hertigen och H. M:t allena thet viste. Och alt det H. M:t hade honom lofvat, det skulle K. M:t sacro sancte holla.
Feltherren: »Äre dee secreta, så kunde eij heller dee om ignotis dare consilium; eij heller taga Hertigen till arfkonungh.«
Kongl. M:t: »Hertigen veet det för 2 åhr sedan.«
Feltherren refererade, at K. M:t hafver sendt honom till Hertigen, då Feltherren märckte, at hans contentement allena bestodh deri, at han om K. M:tz person vore försäkrat.
Dee andre herrarne refererade Feltmarskalckens Torstenssons relation, nembligen at Hertigen skulle hafva sagt, at medh denne K. M:ts proposition vore han inthet betient, uthan medh echtenskapet.
2. Ålderen anlangande, at mycket kan förandra sigh, om han skulle gå och vänta på K. M:t, så svarade K. M:t deropå, att om H. K. M:t inthet togo honom till man, behöfde han inthet at gå ogifft, uthan vore nödigt, at han giffte sigh. Om K. M:t ville giffta sigh eller eij, deröfver ville H. M:t sigh än inthet förklara. Så äre och tu tingh diversæ: 1. om han skall blifva successor regni, 2. at få landh och lähn som förre arffurstar. Detta giordes föga behof, ehuruväll han kunde vara så när om ett stycke landhgodz som een annan. Om han giffte sigh medh een annan, och K. M:t fingo medh en annan barn, så sade K. M:t, att H. M:ts barn vore dee närmeste. Men om H. M:t skulle affalla uthan declarerad regni hærede, tå togo Rijckzens Rådh hvar andre vidh hufvudet, och vore i det fallet gott, att de hade arffurster, emoot det Rijckz-Cantzleren och Rijckz-Drotzeten hafva drifvit. Skulle man sättie på nogon rijckzens säkerheet, så är bättre, at man sattet på K. M:ts lijfzerfvingar och Hertigh Carls lijfzerfvingar och arffurster ähn på Rådets discretion; Rijcksens Rådh ville hafva ett vahlrijke igen; och vore bättre the sade uth, at dee inge arfkonungar mehr ville hafva, uthan förandra statum regni i een aristocratie.
Feltherren: »Voro icke K. M:ts persohn, då skulle vij aldrigh kasta nogot öga på Hertigh Carll.« Och moste H. M:t ingalunda förtänckia Rijckzens Rådh, at dee tala uth hvadh dem ligger på hiertet; det vore höghbetänckeliget, at dee skulle giöra sigh till arfträlar.
Drotningen frågade, om dee och härtill hade varit arfträlar under och vidh förre arffursters tijdh.
Feltherren: »Konung Gustaf I hade giordt sigh hundradefalt meriterad af Chronan; drogh regementet ifrån dem Danskom, frelste oss ifrån påviske oket etc.«
Drotningen: »Här äre nogre, som holla af det vahl, som är brukeliget i Pohlen.« Men K. M:t söckte härigenom inthet annat än rijckzens bästa och säkerheet.
Feltherren meente, at H. M:t hade på Rådet suspicion uthan orsaak. Dee hade aldrigh tänckt at introducera nogon ny form af een republik; och var sådant klart nogh af dee consilier dee förde, när saligh Konungen var dödh och H. M:tt 6 åhr gammall. Dee hade aldrigh talat derom, eij heller hördt Rijckz-Drotzeten och Rijckz-Cantzleren annat tala eller råda än gode patrioter.
K. M.t: »När vij släppa värcket handlöst, veet jagh inthet, om vij giöre vårt kall.«
Feltherren: »Rex Gustavus Adolphus hade så stoor affection till hele rijket som nogon konungh och menniskia kunde hafva. Hans M:t trodde oss altijdh om redeliget och gott; men aldrigh kom H. M:t så vidt, at han ville een gångh komma på taal, om hvem Hans M:t ville gifva sin dotter till echta.« Hele de 12 åhren minorennitatis hafva dee aldrigh dertill gifvit orsaak, men lämbnat H. K. M:t sin frije villie till at giffta sigh.
K. M:t tackade sigh här före mycket flitigt och meente, at sådant var icke allenast deres plicht, uthan och af dem mächtogh väll giordt. Hölt före, at ett arfrijke vore säkrare ähn kåhrrijke. »Säger migh hvadh skähl der till äre, at edre barn icke skole rijta ihoop effter min dödh, lijka så väll som Drotningens barn och Hertigh Carlls barn. The äre ju alle lijka gode; och därföre äret fahrligare.«
Rijckz-Skattmästaren: »Desse skulle snarare få factioner i rijket.«
Feltherren: »Om det kan bevijsas, at detta midlet är rijket det säkreste, så ville ingen tala deremoot.«
Kongl. Maij:t meente inthet medell vara så stort, som försäkrade rijket, som detta. »Ty factioner skole och andre få, som inthet äre nati ad regimen, såsom furstlige personer.« Meente och at dette inthet kan hindra echtenskapet. Detta kunde framdeles skee; men detta om rickzens försäkringh ligger mehre macht opå. H. M:t hade interesse deri att vetta, hvem sin successor skulle blifva till rijket; hafver dogh een privat man omsorgh at disponera om sit huus. Träldomen anlangande, så kan så stoor träldomb vara till befahra, när regementet regeres af fem som af een.
Feltherren: »At changera herrar, nådigste Drotningh, är ingen barneleek.«
K. M:t: »Een herre kan inthet lefva till evigh tijdh, uthan moste vara bekymbradt om fäderneslandet i framtijden. At jagh nämbde om arfträler, det är een phrasis, som jagh länge och för nogre åhr hafver hördt, och at det taler skulle hafva gådt, at vara under een konungh, vore at vara under träldomb.« Dogh hade K. M:t det af Rådet inthet hördt.
Her Erich Ryningh och nogre flere af Rådet bedyrade hårdt, at sådant aldrigh kom dem i sinnet; beropade sigh på den eedh dee hade giordt H. M:t, at dee hafve meent H. M:t aldrigh annat ähn väll. Bodho sigh så Gudh till vitne. Dee hafva härtill aldrigh haft nogot öga mehr än på K. M:t allena. Men skulle Hertigen kesas till arffurste, moste man och honom sväria.
K. M:t meente, at lijka stoor frijheet vore i arfrijke som i vahlrijke, och at tiena sin konungh vore ingen träldomb, uthan een frijheet lijckmätigh lagen. Det skulle väll mången gerna sij, at det blefve 2 kongar, som nu i tumulten skeer i Franckrijke och Engelandh.
Feltherren meente, at det tyranniet, som Cardinalen Masarini hafver öfvat medh Ständernes store tryck och besvär och uthmärglingh af all deres egendomb, thermedh han richtade sigh sielf, elliest varande af ringa härkompst född, af een lacqueij i Rom. Och derföre söckte parlamentet skaffa af Cardinalen och andre, som hafva så lättfärdigen handlat medh intraderne, men alle ville beholla Konungen; derföre förde dee på sine fahnor: »Regem quærimus.« I Engelandh hade Retwen sagt, at om Konungen hade folgdt gode rådh, så hade han inthet kommet i stoor olycka.
K. M:t: »Få I icke een konungh och herrenampnet, så få I een medh gagnet, och i det stället I kunde blifva frije, hafve I och andre till befahra at blifva dränge dränger. Concludit ergo, mehre jalousie vara emellan andre ståndzpersoner till befahra ähn kongelige och furstlige personer och barn. Ty den sammansätningh I mene skole kunne giöra och skee, när I skrijde till ett kongevahl effter min dödh, lärer inthet skee hastigt.«
Rijckz-Ammiralen: »Jagh veet hvadh migh hafver varit ahnmodat vidh betänckiande om denne saken; och är det sant, at om icke E. M:t den endaste gnistan hade varit i Regeringens tijdh, så skulle vij till äfventyrs inthet hafva kunnat aldeles förlijkas om regementet och des administration.«
Rijckz-Skattmästaren och Rijckz-Marskalcken hölle deremoot och aldeles så före, at Rijckzens Rådh ju icke annars hade kunnat giöra ähn sigh theröfver förlijka och förena.
K. M:t repade opp hvadh förr var sagt, nembl. vara ovist om sine och Hertigh Carls barn, och om nogre blifve eller eij. »At Rijckzens Rådh endeligen vele jagh skall taga Hertigh Carll, och inthet vele I declarere honom till regni successorem, viste H. M:t icke hvadh skähl dee härtill hade. Om Hertigh Carll får migh, varde I dogh tagandes hans barn till eder konungh, men om migh kommer nogot dödeliget vidh, tå vill jagh mista både mina öhron, om Hertigh Carll tå kommer dertill.«
Feltherren: »E. M:t ville considerera, at det äre åthskillige saker, at taga 1. arfkonungh, 2. at nämbna een successorem till rijket.«
K. M:t: »Jagh hafver i min proposition successorem och inthet nämbdt een arfkonungh.«
Tå H. M:t påmintes, at i förste propositionen hade H. M:t nämbt per expressum, at Rijckzens Rådh ville förklara Hertigh Carll till een rijckzens successor, så at han och hans barn in eventum vore visse och försäkrade på successionen.
Feltherren refererade hvadh hans person voro vederfahret i Konungh Carls tijdh ex nuda suspicione, ther han blef medh vacht bevakat i Örebro; och derföre begärade hele Ridderskapet och fick i sine privilegier i Nyköpingh 1611, at ingen ohördh måtte blifva bastat och bunden, men niuta lagh och rätt, och at Konungen voro förplichtat, att om nogon defereradhe nogon, skulle Konungen angifvaren oppenbara. Förr än K. M:t giorde sin eedh på chröningen, tå blef det förre infördt, men inthet det senare, uthan uthelycht uthur eeden och adelens privilegier, effter saligh Konungen icke ville theropå förr sväria och giöra sin eedh. Då saligh K. M:t skall hafva allegeradt hvadh i saligh Konungh Johans tijdh var skedt medh Petter Kahun. Sedan blef och förr chröningen anhollet hoos Konungen, at alle ständer motte blifva försäkrade på deres frijheter och privilegier.
K. M:t: »Effter I då inthet vele nämbna Hertigh Carll arffurste, kallar honom då i gemehn min successorem effter min dödh; allenast jagh veet, att han blifver successor. Försäkrer eder I få ingen bättre ähn honom.«
Feltherren: »Om jagh då lefver, så skall han få mit votum; och hafve vij alle strax effter Konungens dödh talt härom, men aldrigh hafve vij velat komma uth medh den saken för H. M:ts skuldh och till at förtaga alle inconvenientier.«
Det sade och dee andre, alle hafva sit öga på H. F. N:de, men at nu taga honom till successorem, det vore een annan quæstion.
K. M:t: »Om I dertill inclinere, så gifver migh deropå bref och segell, såsom een saak then icke kan hafva sitt beståndh allena på discretion.«
Feltherren: »Det är een betänckeligh och stoor saak, om det skall determineres vivente Regia Majestate; så borde honom och förr confirmere alle våre privilegier.«
K. M:t contesterade högt, att H. M:tt inthet skulle låta komma saken medh honom dertill, förr än han een sådan försäkringh hade uthfäst; badh Rijckzens Rådh ville försäkra sigh at vele taga deres och samptlige Ständernes interesse så högt i acht som hans.
Feltherren: »Hans F. N:de är frånvarande.« Refererade och therhoos hvadh Hertigen sade i fiohl om successionen, nembligen det vara långt hädan och dijt: H. M:t kunde längre lefva än han; det han och hade sagt emoot Grefve Torstenssohn. »At Ständerne poussera E. M:t, det skeer alt till den ändan, at E. M:t måtte giffta sigh; deropå drifver och H. M:t Enckiedrotningen, som och hafver bedet, at Hertigen motte revoceras hijt hem. Det samme hafve och samptlige Rijckzens Rådh för gott befunnet at tillråda.« Om nu K. M:t kunde förmå Ständerne till at göre Hertigen till successorem, meente han Hertigen dermedh föga voro contenteradh.
K. M:t: »Jo, visserligen. Hertigen veet alt detta och hvadh han hafver på migh at prætendera. Elliest considererar jagh hvarken min eller Hertigh Carls persohn, härvidh, uthan rijckzens försäkringh, så sant migh Gudh hielpe. Jagh rädes, om jagh dör, at det lärer gå illa till. I inclinere och dertill alle tillhopa och vyrde honom dermedh, at han må få migh till hustro; therföre beder jagh, I vele förklara eder rundt uth, at han må blifva min successor. I och rijket skole det inthet ångra. Vele I icke göran till arffurste, görer honom till successorem; han kan sedan blifva giordh till arffurste medh visse conditioner.«
Feltherren: »I vahlriken tager man altijdh och gemenligen heller kongebarn till Konungh än nogon af Ständerne; siällan skeer det elliest, at man tager een annan. Men inthet förklarar man uthan högste nöden föruth nogon et vivante Rege till successorem regni. Om nu Hertigen skall blifva declarerad till successor, och K. M:t giffter sigh och får barn, så blifver den declarationen om inthet.«
K. M:t: »Mine barn skole aldrig slås medh honom eller nogon annan om chronan.«
Her Ryningh: »Denne är een annan quæstion, om successionen. Om K. M:t giffter sigh och K. M:t tager een annan, tå är Hertigh Carls hop till inthet.«
K. M:t: »Vij moste inthet considerera mit eller Hertigens contentement, uthan sij på fäderneslandsens försäkringh. Vette I något annat medell, tå föreslår det.«
Her Ryningh: »Vij hafve ingen annan orsaak än alle hålla af Hertigen, och önske han blifver E. M:ts man. Skulle han blifva successor nämbdh och få det hoppet, och K. M:t få andre barn, hvadh blefve då af hans hopp?«
K. M:t: »Jagh säger migh inthet ansij Hertigens hopp eller mishopp uthan rijckzens säkerheet.«
Feltherren: »Om jagh vore i Furstens ställe, sijr jagh, at han ringa skall vara hermedh tient; om K. M:t låter Hertigen vetthe om successione och afslår honom echtenskapet, det skall hårdeligen förtryta honom at få afslagh på echtenskapet, sedan han een gångh hafver fådt ja och promess, som vij 4 af Rijckzens Rådh vette attestera.«
K. M:t: »Han är medh den promess jagh hafver giordt honom aldeles förnögdh; ville det väll säija dee gode herrar, men det kunne till äfventyrs vara nogrom förtreteliget. Om echtenskapet lärer han aldrig tala mig mehre till; men jagh hafver aldeles försäkrat honom, at om jagh giffter migh framdeles, tå skulle jagh aldrigh nogon [annan] taga ähn honom. Aldrigh skall han eller nogon annan annat inbilla sigh.«
Rijckz-Ammiralen frågade, hvadh försäkringh K. M:t ville göra Fursten; om Hans F. N:de finge andre lijfzerfvinger, om icke då dee motte succedera i rijket och till chronan.
K. M:t: »Om jagh skall giffta migh, så är honom och migh emellan aftalt, at jagh vill hafva honom, men finge han medh een annan hustro barn, tå är min meningh, at dee motte blifva successores regni. Det moste jagh bekänna, at i fall han icke skulle komma i echtenskap medh migh, och begärat, att han på annat sätt måtte blifva hulpen, så hafver H. M:t och honom derom försäkrat. Altså veet Hertigh Carll detta och talar nu inthet mehr om echtenskapet; icke heller eens rörer derom i sine bref. Hvadh Gudz villie är om mit echtenskap, det skiuter jagh i hans gudomelige försyn och villie, och vill min villie hans villie underkastat hafva. Inthet hafver jagh försvorit echtenskapet, eij heller vill jagh sväria, at jagh skall giffta migh. Men aldrigh skall jagh täncke på att giffta migh, förr än jagh är krönt; deropå må I holla eder försäkrade. Ingen kan och tvinga migh till gifftermåhl.«
Rijckz-Ammiralen: »Om E. M:t vill träda till gifftermåhl, är i arfföreningen afskedat, at det måste skee medh Ständernes veetskap.« Man frågade, om K. M:t tå lämbnar Hertigen sin frije villie till giffta sigh, men medh K. M:ts och Ständernes samtyckie.
K. M:t sade sigh inthet missunna Hertigen, om han fingo den braveste dame i verlden. »Vill han och här sättie sigh nidh och besittia godz, tå besitter han icke dem som een furste uthan som een adelsman. Men inthet vill jagh förbiuda honom giffta migh.«
Feltherren: »Jagh troor, at Hertigen aldrigh lärer giffta sigh, om han icke får Hennes K. M:t.«
Kongl. M:t: »Noghsampt, ty kärleken är inthet så heelt brinnande; een chrona är och een vacker pijga. Jagh hafver sagt honom, at det är een stoor saak, at han såsom en lijten furste töör våga sigh till att taga een drotningh; honom vore nogh, at det vore allenast talat derom. Och det hafver jagh honom sagt för min egen högheet och respect skuldh.«
Rijckz-Ammiralen: »Vij hafve aldrigh annat vist, än at E. M:t hade fullkombligen lofvat echtenskapet, tå honom blef bevilliat at få armeen i händer.«
K. M:t: »Hvadh emellan migh och Hertigen är talat och afskedat, thet hafver jagh nu allom sagt. Jagh bekänner, och är det summan på texten, at jagh kommer på detta andre förslaget, effter jagh inthet nu finner gott att giffta migh.«
Rijckzens Rådh i gemehn: Det samma lärer och Hertigen giöra och icke giffta sigh, när han det hörer.
K. M:t meente neij, och at han propter patriæ salutem ju lärer thet giöra, om han klook är; »om det stodo i min förmågo at giffta migh, ville jagh thet gerna göra.« Badh at Rijckzens Rådh ville råda sigh, hvadh K. M:t står till giöra, sedan H. M:t sigh emoot Hertigen således hafver declarerat och thet berättat nu i Rådet. »Jagh säger det uthtryckeligen, at det är migh omöjeliget att giffta migh. Således är migh denne saken beskaffat. Rationes härtill förtijger jagh. Men mitt sinne är dertill inthet. Jagh hafver bedet flitigt Gudh derom, at jagh måtte få det sinnet, men jagh hafver det aldrigh kunnat få.«
Feltherren: »När E. M:ts Fru moder får detta höra, menar H. M:t, at vij hafve detta E. M:t rådt«; allegerade hvadh i Regeringens tijdh skedde, som ville af sigh sielf gifta K. M:t.
K. M:t meente H. M:t det ingen förtäncka, »H. M:t och Regeringen hade mächtogh väll giordt, at det då i min barndombs tijdh inthet skedde.« Men det att H. M:t urgerade på een viss resolution om successionen, thet vore propter securitatem regni; »och moste I migh icke förtänckia, att jagh hafver sagt, at om jagh döör, och I äre ovisse om successore, skole I och edre barn rijta in partes om vahlet, och nogot hvar understå sigh till giöra prætension deropå.«
Laas sedan opp den 65 articklen, at der står, det man om successore borde vara betänckt. »Och endogh där förmäles om Konungens afföda, så är jagh medh Rådet — Rijkz-Ammiralen föruthan — aldeles eense, at Hertigh Carll ingen rätt hafver till rijket, uthan beder för honom, at han motte antagas af nåde till successorem. Och derföre går jagh effter Norköpingz beslut, der filia regis uthvällies till regentinna, declareras till den ände, at hon må få barn och hæredes till rijket: men effter jagh inthet lärer giffta migh, derföre vill jagh försäkra rijket på ett annat sätt om successore. Jagh hafver altijdh sagt Hertigen, at han ingen rätt dertill hafver, uthan hvadh skeer, det skeer af blåtta nåde.«
Feltherren: »Vore Pfaltzgrefven een arffurste till rijket, tå hade Hans F. N:de till prætendere nogon rätt på chronan.«
K. M:t: »Jagh considererar inthet Hertigh Carls persohn, uthan rijckzens bästa, och derföre önskar och drifver, at det blefve een vissheet om successionen. Det kan väll hända, at jagh får af honom in vita, såsom af æmulo, nogot förtreet; men så hoppas jagh, at Gudh så regerar migh, at jagh inthet privatum uthan allenast rijckzens bästa sökia skall. Kan skee een annan kan regera medh större förståndh, men aldrigh skall jagh cedera een annan i villian och adfectionen till sökia rijckzens bästa.« Frågade om H. M:t må det proponera för Ständerne; ursächtade sigh, at H. M:t hade råkat nämbna een arffurste; meningen var inthet annan, än at Hertigh Carll måtte blifva regni successor och dertill förklaras publico nomine.
Feltherren: »Ständerne läre alle falla på giftermålet, lijka som Rijckzens Rådh falla deropå. H. M:t lärer först bedröfva medh denna communicationen alle Ständer och sedan sin Fru modher.«
K. M:t meente ingen lärer söria eller gråta deröfver. »Men at jagh skall anmodas till giffta migh, är een svår saak at resolvera till; ty sedan blefve jagh aldrigh frij uthan bonden och kunde aldrigh derifrån slippa.« Opreppade åter sin intention at genom successionens förvissande försäkra fäderneslandet. Badh dee ville sin emellan väll öfverläggia saken och vettha K. M:t svar både om sin meeningh, så väll som om saken sedan skall communiceras medh Ständernes eller deres uthskått.
With modernised spelling:
Den 26 februari var Hennes Kungliga Majestät in Senatu med Riksmarsken, Riksamiralen, Riksskattmästaren, Herr Gustaf Horn, Herr Matthias Soop, Herr Åke Axelsson, Herr Erik Ryning, Herr Knut Posse, Herr Lars Kagg, Herr Thure Sparre, Herr Erik Gyllenstierna, Herr Seved Bååth, Herr Bengt Skytte, Herr Åke Hansson Ulfsparre.
Då begärade Kungliga Majestät Rådets svar och betänkande om pfalzgrevens hertig Karls succession till Riket. Kunde tänka att de ingen resolution ännu kunde fullkomligen hava tagit; ville gärna däröver med dem diskutera och höra Rådets rationes. Kungliga Majestät ville upptäcka dem igen sina skäl. Tvivlade inte att de ju hade saken med Rikskanslern kommunicerat.
Fältherren sade att de på Kungliga Majestäts befallning hade kommunicerat icke allenast med Rikskanslern, utan ock med herr Carl Bonde och fältmarskalken greve Lennart Torstensson; mente eljest saken vara av stor konsideration och behövde väl ett längre betänkande. Hade dock alla tillhopa varit och voro alla av den meningen att Hennes Kungliga Majestät inte väl tryggt kunde kommunicera den saken med Ständernas utskott förrän och med mindre Hennes Kungliga Majestät hade hos sig resolverat till gifta sig med hertig Karl.
Däruppå Kungliga Majestät Rådet frågade om det var allas mening; sade de ja.
Kungliga Majestät: »Det äro stora rationes på både sidor, och kunne Rådet så lite utslå saken som därtill resolvera.«
Om Kungliga Majestäts proposition vore riket skadlig, ville Hennes Kungliga Majestät aldrig därom röra, utan ville det alldeles förtiga. Men den förnämste ratio till att kesa och deklarera hertigen till regni successorem vore securitas regni och grunder sig på Arvföreningen, Norrköpings Beslut och Regeringsformen i 65 artikeln. Och fordrar securitas regni att Riket haver en viss successorem.
Fältherren rekapitulerade Riksens Råds rationes:
»1. Vi have funnit i fjol allaredo för en stor osäkerhet att kommittera fursten arméen i händer där Hennes Majestät icke ville inlåta sig med honom i äktenskap, både för Kungliga Majestät, Riket och samtliga inbyggarna; vad större osäkerhet vore till utväljan till en arvfurste i Riket om Hennes Majestät inte ville taga honom till sin man; ad quæ consilia desperata skulle då hertigen komma om han det finge höra.«
Påminte åter Hennes Majestät vad i fjol var Hennes Majestät rådd av Riksdrotseten, Riksmarsken, Riksamiralen och Rikskanslern, som Hennes Majestät tog däröver till råds, när resolutionen var på gång att fursten skulle förtros arméen; då Hennes Majestät blev av dem tillfrågad om Hennes Majestät ville hava hertigen till man, då gav fuller i förstone Hennes Majestät till svar att om Hennes Majestät skulle vilja gifta sig, då ville Hennes Majestät ingen annan taga än hertig Karl. När då däruppå Riksens Råd sade sig inte kunna råda Hennes Majestät till förtro hertigen arméen i händer med mindre han på giftermålet vore försäkrad, då lovade och tillsade Kungliga Majestät per expressum att Hennes Majestät ville hava hertigen till sin man.
2. Om Kungliga Majestät inte vill taga honom, bleve hertigen uppehållen på några år framåt, ty när han ser att Kungliga Majestät inte vill taga honom i ungdomen, då lär det fram på åldern inte ske, och han emellertid måste förvänta och förnöta sina ungdomsår. Ty så länge han speransen hade att få Kungliga Majestät, torde han inte låta märka sig om något annat giftermål. Och om det skedde, och han inga barn finge, vad säkerhet hade då Riket av honom till förvänta? Kungliga Majestät vore yngre och kunne så länge och kanske längre leva än han.
3. Kan komma att Kungliga Majestät finge en annan vilje och behag till att taga en annan, med vilken Kungliga Majestät kunne avla barn; vad bleve då av hertigen där han nu skulle tagas till arvfurste?
4. Men om han skulle gifta sig med en annan och finge barn, och Kungliga Majestät finge lust att taga en annan herre, då rimmade sig inte att bägges livsärvingar bleve tillhopa, utan måste endera kullan av vägen.
5. Om han bleve arvfurste, då börde Ständerna svärja tvenne herrar och förobligera sig med ed. Han, fältherren, skulle aldrig svärja mer än en herre.
Kungliga Majestät: »Hava I dock förr svurit arvfurstarna.«
6. Där ock Kungliga Majestät något dödligt skulle påkomma, och om fursten något dödligt vidkomme, och han finge inte gifts sig emellertid, vad säkerhet skulle då Kronan därav få? Sedan han dödde, skulle påträngas Kronan hans broder och släkt, ty bleve hertigen arvkonung, så skulle han även föra detta konsilium som Kungliga Majestät nu driver om futuro successore och hertigens person. Och där hertigen skulle få livsärvingar, så måste ock de bliva arvfurstar och försörjas med furstendömen eller rikt underhåll.
»Dessa vore de pregnantaste argumenta, men flera inkonvenientier måste man hava till befara.«
Gamle konung Gustav drev detta i 4 år, därföre kunde det inte så hastigt bliva nu här slutet att taga sig en ny herre. Men bleve Hennes Majestät död utan barn, så är ingen i den meningen annat än att taga hertig Karl till konung; men nu att förklara honom därtill, kunde Rådet inte. De nostro corio luditur, och när Kungliga Majestät vore död, sutte alle undersäterna i stampan; så skall stor jalusi uppväxa emellan Hennes Majestät och hertigen.
Vad jalusi var emellan fadern konung Gustav och sonen konung Erik, vilken var fuller på resan åt England att gifta sig, men ryckte genast tillbakar att rekuperera Riket, befarandes sig sedan av sina bröder. Vad jalusi var ock emellan bröderna konung Erik och konung Johan, emellan konung Johan och kung Karl, emellan denne och Sigismundum, ja emellan konung Gustav Adolf och hertig Karl Filip. Denna är en sak och ting så viktig att man inte kan så allt tala och diskurrera.
Exempel kan man ock taga av bröderna i Polen, där nu den ene haver velat stöta den andre ur stolen. Fältherren unnar pfalzgrevens allt gott och särdeles att han måtte få Hennes Majestäts person och få livsärvingar med Kungliga Majestät, ville ock våga därföre liv och blod. Men för dessa skäl kunde han intet annat råda än till äktenskapet, att Hennes Majestät ville det efter loven och löfte fullborda.
Däruppå svarade Kungliga Majestät: 1. att hertigen skulle bliva despererad, så bad Kungliga Majestät att de inte ville därom vara bekymrade, ty hertigen vet allt detta, och det hade Hennes Majestät sagt hertigen vad hopp eller misshopp han till äktenskapet hade att förvänta. Det Hennes Majestät hade honom sagt och lovat, det ville Hennes Majestät aldrig rygga. Men vad det vore, det var nog att hertigen och Hennes Majestät allena det visste, och allt det Hennes Majestät hade honom lovat, det skulle Kungliga Majestät sacrosancte hålla.
Fältherren: »Äro de secreta, så kunde ej heller de om ignotis dare consilium, ej heller taga hertigen till arvkonung.«
Kungliga Majestät: »Hertigen vet det för 2 år sedan.«
Fältherren refererade att Kungliga Majestät haver sänt honom till hertigen då fältherren märkte att hans kontentement allena bestod däri, att han om Kungliga Majestäts person vore försäkrad.
De andra herrarna refererade fältmarskalkens Torstenssons relation, nämligen att hertigen skulle hava sagt att med denna Kungliga Majestäts proposition vore han inte betjänt, utan med äktenskapet.
2. Åldern anlangande, att mycket kan förändra sig om han skulle gå och vänta på Kungliga Majestät; så svarade Kungliga Majestät däruppå att om Hennes Kungliga Majestät inte toge honom till man, behövde han inte att gå ogift, utan vore nödigt att han gifte sig. Om Kungliga Majestät ville gifta sig eller ej, däröver ville Hennes Majestät sig än inte förklara. Så äro ock tu ting diversæ: 1. om han skall bliva successor regni, 2. att få land och län som förra arvfurstar.
Detta gjordes föga behov, ehuruväl han kunde vara så när om ett stycke landgods som en annan. Om han gifte sig med en annan, och Kungliga Majestät finge med en annan barn, så sade Kungliga Majestät att Hennes Majestäts barn vore de närmaste. Men om Hennes Majestät skulle avfalla utan deklarerad regni hærede, då toge Riksens Råd varandra vid huvudet, och vore i det fallet gott att de hade arvfurstar, emot det Rikskanslern och Riksdrotseten hava drivit. Skulle man sätta på någon Riksens säkerhet, så är bättre att man sattet på Kungliga Majestäts livsärvingar och hertig Karls livsärvingar och arvfurster än på Rådets diskretion; Riksens Råd ville hava ett valrike igen, och vore bättre de sade ut att de inga arvkonungar mer ville hava, utan förändra statum regni i en aristokrati.
Fältherren: »Vore icke Kungliga Majestäts person, då skulle vi aldrig kasta något öga på hertig Karl.«
Och måste Hennes Majestät ingalunda förtänka Riksens Råd att de tala ut vad dem ligger på hjärtat; det vore högbetänkligt att de skulle göra sig till arvträlar.
Drottningen frågade om de ock härtill hade varit arvträlar under ock vid förra arvfurstars tid.
Fältherren: »Konung Gustav I hade gjort sig hundradefald meriterad av kronan; drog regementet ifrån dem danskom, frälste oss ifrån påviska oket, etc.«
Drottningen: »Här äro några som hålla av det val som är brukligt i Polen.«
Men Kungliga Majestät sökte härigenom intet annat än Riksens bästa och säkerhet.
Fältherren mente att Hennes Majestät hade på Rådet suspicion utan orsak. De hade aldrig tänkt att introducera någon ny form av en republik, och var sådant klart nog av de konsilier de förde när salig konungen var död och Hennes Majestät 6 år gammal. De hade aldrig talat därom, ej heller hört Riksdrotseten och Rikskanslern annat tala eller råda än goda patrioter.
Kungliga Majestät: »När vi släppe verket handlöst, vet jag inte om vi göre vårt kall.«
Fältherren: »Rex Gustavus Adolphus hade så stor affektion till hela riket som någon konung och människa kunde hava. Hans Majestät trodde oss alltid om redligt och gott, men aldrig kom Hans Majestät så vitt att han ville en gång komma på tal om vem Hans Majestät ville giva sin dotter till äkta.«
Hela de 12 åren minorennitatis hava de aldrig därtill givit orsak, men lämnat Hennes Kungliga Majestät sin fria vilje till att gifta sig.
Kungliga Majestät tackade sig härföre mycket flitigt och mente att sådant var icke allenast deras plikt, utan ock av dem mäktig väl gjort. Höllt före att ett arvrike vore säkrare än korrike.
»Säger mig vad skäl därtill äro att Edra barn icke skola rita ihop efter min död, likasåväl som drottningens barn och hertig Karls barn. De äro ju alla lika goda, och därföre äret farligare.«
Riksskattmästaren: »Dessa skulle snarare få faktioner i riket.«
Fältherren: »Om det kan bevisas att detta medlet är riket det säkraste, så ville ingen tala däremot.«
Kungliga Majestät mente intet medel vara så stort som försäkrade riket som detta.
»Ty faktioner skola ock andra få som inte äro nati ad regimen såsom furstliga personer.«
Mente ock att detta inte kan hindra äktenskapet. Detta kunde framdeles ske, men detta om Riksens försäkring ligger mera makt uppå.
Hennes Majestät hade intresse däri att veta vem sin successor skulle bliva till Riket; haver dock en privat man omsorg att disponera om sitt hus. Träldomen anlangande, så kan så stor träldom vara till befara när regementet regeras av fem som av en.
Fältherren: »Att changera herrar, nådigste drottning, är ingen barnalek.«
Kungliga Majestät: »En herre kan inte leva till evig tid, utan måste vara bekymrad om Fäderneslandet i framtiden. Att jag nämnde om arvträler, det är en phrasis som jag länge och för några år haver hört, och att det talar skulle hava gott att vara under en konung, vore att vara under träldom.«
Dock hade Kungliga Majestät det av Rådet inte hört.
Herr Erik Ryning och några flera av Rådet bedyrade hårt att sådant aldrig kom dem i sinnet; beropade sig på den ed de hade gjort Hennes Majestät, att de hava ment Hennes Majestät aldrig annat än väl. Bådo sig så Gud till vittne, de hava härtill aldrig haft något öga mer än på Kungliga Majestät allena. Men skulle hertigen kesas till arvfurste, måste man ock honom svärja.
Kungliga Majestät mente att lika stor frihet vore i arvrike som i valrike, och att tjäna sin konung vore ingen träldom, utan en frihet likmätig lagen. Det skulle väl mången gärna se att det bleve 2 kungar, som nu i tumulten sker i Frankrike och England.
Fältherren mente att det tyranniet som kardinalen Mazarini haver övat med Ständernas stora tryck och besvär och utmärgling av all deras egendom, därmed han riktade sig själv, eljest varande av ringa härkomst född, av en lakej i Rom. Och därföre sökte Parlamentet skaffa av kardinalen och andra som hava så lättfärdigen handlat med intraderna, men alla ville behålla konungen; därföre förde de på sina fanor: »Regem quærimus.« I England hade Ruthven sagt att om konungen hade följt goda råd, så hade han inte kommit i stor olycka.
Kungliga Majestät: »Få I icke en konung och herrenamnet, så få I en med gagnet, och i det stället I kunde bliva fria, hava I ock andra till befara att bliva drängedrängar. Concludit ergo, mera jalusi vara emellan andra ståndspersoner till befara än kungliga och furstliga personer och barn. Ty den sammansättning I mena skola kunna göra och ske när I skrida till ett kungaval efter min död lär inte ske hastigt.«
Riksamiralen: »Jag vet vad mig haver varit anmodat vid betänkande om denna saken, och är det sant att om icke Eders Majestät den endaste gnistan hade varit i regeringens tid, så skulle vi till äventyrs inte hava kunnat alldeles förlikas om regementet och dess administration.«
Riksskattmästaren och Riksmarskalken höllo däremot och alldeles så före att Riksens Råd ju icke annars hade kunnat göra än sig däröver förlika och förena.
Kungliga Majestät repade upp vad förr var sagt, nämligen vara ovisst om sina och hertig Karls barn, och om några blive eller ej.
»Att Riksens Råd äntligen vilja jag skall taga hertig Karl, och inte vilja I deklarera honom till regni successorem, visste Hennes Majestät icke vad skäl de härtill hade. Om hertig Karl får mig, varde I dock tagandes hans barn till Eder konung; men om mig kommer något dödligt vid, då vill jag mista både mina öron om hertig Karl då kommer därtill.«
Fältherren: »Eders Majestät ville konsiderera att det äro åtskilliga saker: att taga 1. arvkonung, 2. att nämna en successorem till Riket.«
Kungliga Majestät: »Jag haver i min proposition successorem ock inte nämnt en arvkonung.«
Då Hennes Majestät påmintes att i första propositionen hade Hennes Majestät nämnt per expressum att Riksens Råd ville förklara hertig Karl till en Riksens successor, så att han och hans barn in eventum vore vissa och försäkrade på successionen.
Fältherren refererade vad hans person vore vederfaret i konung Karls tid ex nuda suspicione, där han blev med vakt bevakad i Örebro; och därföre begärade hela ridderskapet och fick i sina privilegier i Nyköping 1611, att ingen ohörd måtte bliva bastad och bunden, men njuta lag och rätt, och att konungen vore förpliktad att om någon defererade någon, skulle konungen angivaren uppenbara.
Förrän Kungliga Majestät gjorde sin ed på kröningen, då blev det förre infört, men inte det senare, utan utelykt utur eden och adelns privilegier, efter salig konungen icke ville däruppå förr svärja och göra sin ed. Då salig Kungliga Majestät skall hava allegerat vad i salig konung Johans tid var skett med Peter Kahun. Sedan blev ock förr kröningen anhållet hos konungen, att alla Ständer måtte bliva försäkrade på deras friheter och privilegier.
Kungliga Majestät: »Efter I då inte vilja nämna hertig Karl arvfurste, kallar honom då i gemen min successorem efter min död; allenast jag vet att han bliver successor. Försäkrar Eder I få ingen bättre än honom.«
Fältherren: »Om jag då lever, så skall han få mitt votum, och have vi alla strax efter konungens död talt härom; men aldrig have vi velat komma ut med den saken för Hennes Majestäts skull och till att förtaga alla inkonvenientier.«
Det sade ock de andra. Alla hava sitt öga på Hans Furstliga Nåde, men att nu taga honom till successorem, det vore en annan kvestion.
Kungliga Majestät: »Om I därtill inklinera, så giver mig däruppå brev och segel, såsom en sak den icke kan hava sitt bestånd allena på diskretion.«
Fältherren: »Det är en betänklig och stor sak, om det skall determineras vivente Regia Majestate; så borde honom ock förr konfirmera alla våra privilegier.«
Kungliga Majestät kontesterade högt att Hennes Majestät inte skulle låta komma saken med honom därtill förrän han en sådan försäkring hade utfäst; bad Riksens Råd ville försäkra sig att vilja taga deras och samtliga Ständernas intresse så högt i akt som hans.
Fältherren: »Hans Furstliga Nåde är frånvarande.«
Refererade ock därhos vad hertigen sade i fjol om successionen, nämligen det vara långt hädan och dit. Hennes Majestät kunde längre leva än han, det han ock hade sagt emot greve Torstensson.
»Att Ständerna poussera Eders Majestät, det sker allt till den ändan att Eders Majestät måtte gifta sig; däruppå driver ock Hennes Majestät änkedrottningen, som ock haver bedit att hertigen måtte revoceras hit hem. Detsamma hava ock samtliga Riksens Råd för gott befunnit att tillråda.«
Om nu Kungliga Majestät kunde förmå Ständerna till att göra hertigen till successorem, mente han hertigen därmed föga vore kontenterad.
Kungliga Majestät: »Jo, visserligen. Hertigen vet allt detta och vad han haver på mig att pretendera. Eljest konsidererar jag varken min eller hertig Karls person härvid, utan Riksens försäkring, så sant mig Gud hjälpe. Jag rädes, om jag dör, att det lär gå illa till. I inklinera ock därtill alla tillhopa och vörda honom därmed, att han må få mig till hustru; därföre beder jag I ville förklara Eder runt ut att han må bliva min successor, I och riket skola det inte ångra. Ville I icke göran till arvfurste, görer honom till successorem; han kan sedan bliva gjord till arvfurste med vissa konditioner.«
Fältherren: »I valriken tager man alltid och gemenligen heller kungabarn till konung än någon av Ständerna; sällan sker det eljest att man tager en annan. Men intet förklarar man utan högsta nöden förut någon et vivante rege till successorem regni. Om nu hertigen skall bliva deklarerad till successor, och Kungliga Majestät gifter sig och får barn, så bliver den deklarationen om intet.«
Kungliga Majestät: »Mina barn skulle aldrig slåss med honom eller någon annan om kronan.«
Herr Ryning: »Denna är en annan kvestion, om successionen. Om Kungliga Majestät gifter sig och Kungliga Majestät tager en annan, då är hertig Karls hopp till intet.«
Kungliga Majestät: »Vi måste inte konsiderera mitt eller hertigens kontentement, utan se på Fäderneslandsens försäkring. Veta I något annat medel, då föreslår det.«
Herr Ryning: »Vi have ingen annan orsak än alla hålle av hertigen och önske han bliver Eders Majestäts man. Skulle han bliva successor nämnd och få det hoppet, och Kungliga Majestät få andra barn, vad bleve då av hans hopp?«
Kungliga Majestät: »Jag säger mig inte anse hertigens hopp eller misshopp, utan Riksens säkerhet.«
Fältherren: »Om jag vore i furstens ställe, ser jag att han ringa skall vara härmed tjänt; om Kungliga Majestät låter hertigen veta om successione och avslår honom äktenskapet, det skall hårdligen förtryta honom att få avslag på äktenskapet, sedan han en gång haver fått ja och promess, som vi 4 av Riksens Råd vete attestera.«
Kungliga Majestät: »Han är med den promess jag haver gjort honom alldeles förnöjd; ville det väl säga de goda herrar, men det kunne till äventyrs vara någrom förtretligt. Om äktenskapet lär han aldrig tala mig mera till, men jag haver alldeles försäkrat honom att om jag gifter mig framdeles, då skulle jag aldrig någon [annan] taga än honom. Aldrig skall han eller någon annan annat inbilla sig.«
Riksamiralen frågade vad försäkring Kungliga Majestät ville göra fursten om Hans Furstliga Nåde finge andra livsärvingar, om icke då de måtte succedera i Riket och till Kronan.
Kungliga Majestät: »Om jag skall gifta mig, så är honom och mig emellan avtalt att jag vill hava honom; men finge han med en annan hustru barn, då är min mening att de måtte bliva successores regni. Det måste jag bekänna att i fall han icke skulle komma i äktenskap med mig och begärat att han på annat sätt måtte bliva hulpen, så haver Hennes Majestät ock honom därom försäkrat. Alltså vet hertig Karl detta och talar nu inte mer om äktenskapet, icke heller ens rör därom i sina brev. Vad Guds vilje är om mitt äktenskap, det skjuter jag i hans guddomliga försyn och vilje och vill min vilje hans vilje underkastat hava. Inte haver jag försvurit äktenskapet, ej heller vill jag svärja att jag skall gifta mig. Men aldrig skall jag tänka på att gifta mig förrän jag är krönt; däruppå må I hålla Eder försäkrade. Ingen kan ock tvinga mig till giftermål.«
Riksamiralen: »Om Eders Majestät vill träda till giftermål, är i Arvföreningen avskedat at det måste ske med Ständernas vetskap.«
Man frågade om Kungliga Majestät då lämnar hertigen sin fria vilje till gifta sig, men med Kungliga Majestäts och Ständernas samtycke.
Kungliga Majestät sade sig inte missunna hertigen om han finge den bravaste dam i världen.
»Vill han ock här sätta sig ned och besitta gods, då besitter han icke dem som en furste, utan som en adelsman. Men inte vill jag förbjuda honom gifta mig.«
Fältherren: »Jag tror att hertigen aldrig lär gifta sig om han icke får Hennes Kungliga Majestät.«
Kungliga Majestät: »Nogsamt, ty kärleken är inte så helt brinnande; en krona är ock en vacker piga. Jag haver sagt honom att det är en stor sak att han såsom en liten furste tör våga sig till att taga en drottning; honom vore nog att det vore allenast talat därom. Och det haver jag honom sagt för min egen höghets och respekts skull.«
Riksamiralen: »Vi have aldrig annat visst än att Eders Majestät hade fullkomligen lovat äktenskapet, då honom blev beviljat at få arméen i händer.«
Kungliga Majestät: »Vad emellan mig och hertigen är talat och avskedat, det haver jag nu allom sagt. Jag bekänner, och är det summan på texten, att jag kommer på detta andra förslaget efter jag inte nu finner gott att gifta mig.«
Riksens Råd i gemen: Detsamma lär ock hertigen göra och icke gifta sig när han det hör.
Kungliga Majestät mente nej och att han propter Patriæ salutem ju lär det göra, om han klok är.
»Om det stode i min förmågo att gifta mig, ville jag det gärna göra.«
Bad att Riksens Råd ville råda sig vad Kungliga Majestät står till göra, sedan Hennes Majestät sig emot hertigen således haver deklarerat och det berättat nu i Rådet.
»Jag säger det uttryckligen, att det är mig omöjligt att gifta mig. Således är mig denna saken beskaffad. Rationes härtill förtiger jag, men mitt sinne är därtill inte. Jag haver bedit flitigt Gud därom, att jag måtte få det sinnet, men jag haver det aldrig kunnat få.«
Fältherren: »När Eders Majestäts frumoder får detta höra, menar Hennes Majestät att vi have detta Eders Majestät rått«; allegerade vad i regeringens tid skedde, som ville av sig själv gifta Kungliga Majestät.
Kungliga Majestät mente Hennes Majestät det ingen förtänka; »Hennes Majestät och regeringen hade mäktig väl gjort att det då i min barndoms tid inte skedde.«
Men det att Hennes Majestät urgerade på en viss resolution om successionen, det vore propter securitatem regni; »och måste I mig icke förtänka att jag haver sagt att, om jag dör och I äre ovissa om successore, skulle I och Edra barn rita in partes om valet, och något var understå sig till göra pretension däruppå.«
Las sedan upp den 65 artiklen, att där står det man om successore borde vara betänkt.
»Och ändock, där förmäles om konungens avföda, så är jag med Rådet — Riksamiralen förutan — alldeles ense, att hertig Karl ingen rätt haver till Riket, utan beder för honom att han måtte antagas av nåde till successorem. Och därföre går jag efter Norrköpings beslut, där filia regis utväljas till regentinna, deklareras till den ände att hon må få barn och hæredes till Riket. Men efter jag inte lär gifta mig, därföre vill jag försäkra Riket på ett annat sätt om successore. Jag haver alltid sagt hertigen att han ingen rätt därtill haver, utan vad sker, det sker av blotta nåde.«
Fältherren: »Vore pfalzgreven en arvfurste till Riket, då hade Hans Furstliga Nåde till pretendera någon rätt på Kronan.«
Kungliga Majestät: »Jag konsidererar inte hertig Karls person, utan Riksens bästa; och därföre önskar och driver att det bleve en visshet om successionen. Det kan väl hända att jag får av honom in vita, såsom av æmulo, något förtret; men så hoppas jag att Gud så regerar mig att jag intet privatum, utan allenast Riksens bästa söka skall. Kanske en annan kan regera med störra förstånd, men aldrig skall jag cedera en annan i viljan och affektionen till söka Riksens bästa.«
Frågade om Hennes Majestät må det proponera för Ständerna; ursäktade sig att Hennes Majestät hade råkat nämna en arvfurste; meningen var inte annan än att hertig Karl måtte bliva regni successor och därtill förklaras publico nomine.
Fältherren: »Ständerna lära alla falla på giftermålet, likasom Riksens Råd falla däruppå. Hennes Majestät lär först bedröva med denna kommunikationen alla Ständer och sedan sin frumoder.«
Kungliga Majestät mente ingen lär sörja eller gråta däröver.
»Men att jag skall anmodas till gifta mig är en svår sak att resolvera till, ty sedan bleve jag aldrig fri, utan bunden, och kunde aldrig därifrån slippa.«
Upprepade åter sin intention att genom successionens förvissande försäkra Fäderneslandet. Bad de ville sin[s]emellan väl överlägga saken och veta Kungliga Majestät[s] svar både om sin mening såväl som om saken sedan skall kommuniceras med Ständerna eller deras utskott.
Transcript of the council meeting in Handlingar rörande Skandinaviens historia (based on a copy in the Skokloster manuscript collection):
Den 26 Februari 1649
War hennes Kongl. May:tt in senatu med Rijksmarsken, Rijks Ammiralen, Rijks Skattmästaren, Hr Gustaf Horn, Hr Mathias Soop, Hr Åke Axellson, Hr Erich Rünning, Hr Knut Posse, Hr Lars Kagge, Hr Thure Sparre, Hr Erich Gyllenstjerna, Hr Sewed Bååth, Hr Bengt Skytte, Hr Ake Hansson Ulfsparre.
Tå begiärade Kongl. Maij:tt Rådets swar och betänkande om pfaltz Grefvens Hertig Carls Succession till Rijket, kunde tänkia at de ingen Resol:n kunnat ännu fullkombl:n hafva tagit, ville giärna deröfver med dem discourera och höra Rådets Rationer; Kongl. Maij:tt ville optäkja dem igen sine skiähl, tviflade intet at de ju hade saken med RijksCantzleren Communicerat. Fäldtherren sade, at de på hennes Kongl. Maij:tts befallning hade Communicerat icke allenast med Rijks Cantzleren utan och med Hr Carl Bonde, och Fäldtmarskalken Hr Linnart Torstenson; mente saken elliest vara af stoor Consideratjon och behöfde vähl et längre betänkande, hade dock alle tillhopa varit, och vore alle af den meningen, at hennes Kongl. Maij:tt intet väl kunde Communicera den saken med Ständernas utskott, förr än och med mindre hennes Kongl. Maij:tt hade hoos sig Resolverat till gifta sig med Hertig Carl. Ther uppå Kongl. Maij:tt Rådet frågade, at om det var alles mening, sade de, ja.
Kongl. Maij:tt: »det är Rationes, på alla sijdor, och kunna Rådet så lijtet utslå saaken som dertill Resolvera«; om Kongl. Maij:tts proposition vore Rijket skadelig, ville hennes Maij:tt aldrig derom röra, utan ville det aldelest förtiga. Men den förnämsta Ratio till at keesa och declarera Hertigen till Regni successorem, vore securitas Regni och grundade sig på Arfföreningen, Norkiöpings beslut och Regeringsformen, i den 65 articlen, och fordrar securitas Regni, at Rijket hafwer en wiss successorem.
Fältherren Recapitulerade Rijksens Råds Rationes.
»1:0. Wij hafva funnit i fiohl allaredan för en stoor osäkerhet, at committera Fursten Armeen i händer, der hennes Maij:tt icke ville inlåta sig i ächtenskap med honom, både för Kongl. Maij:tt Rijket och samtl. Jnbyggarne, hvad större osäkerhet vore, till utwällie till en Arffurste i Rijket, om hennes Maij:tt intet ville taga honom till sin Man, ad quæ Consilia desperata skulle tå Hertigen komma, om han det finge höra«; Påminte åter hennes Maij:tt rådh af Rijksdråtsen, Rijksmarsken, Rijks Ammiralen och Rijks Cantzleren, som hennes Maij:tt tog deröfver till Rådh, när Resolution var på en gång, at Fursten skulle förtroos Armeen, då hennes Maij:tt blef af dem tillfrågat, om hennes Maij:tt wille hafva Hertigen till Man, då gaf fuller i förstone Hennes Maij:tt till swar, at om Hennes Maij:tt skulle gifta sig, så wille hon ingen annan taga än Hertig Carl. När tå Rijksens Rådh svarade sig intet kunna råda Hennes Kongl. Maij:tt till förtro Hertigen Armeen i händer, med mindre han på gifttermåhlet är försäkrat, tå lofvade och tillsade Kongl. Maij:tt per expressum at Hennes Maij:tt wille hafva Hertigen till sin Man.
2:0. Om Kongl. Maij:tt intet will taga Honom i Ungdomen, tå lärer thet frampå Åldren intet skie, ock Han i medlertid måste förwänta ock förnöta sine Ungdoms Åhr, ty så länge Han sperancen hade, at få Kongl. Maij:tt torde Han intet låta märkia sig om annat gifttermåhl, ock om det skiedde, och Han jnga barn finge, hvad säkerhet hade då Rijket af honom till förwänta. Kongl. Maij:tt vore yngre och kunde så länge och kan skie längre lefva än Han.
3:0. Kan komma at Kongl. Maij:tt finge en annan willia och behag, till at taga en annan, med hwilken Kongl. Maij:tt kunne afla Barn, hwad blefwe då af Hertigen, der Han nu skulle tagas till Arf furste.
4:0. Men om Han skulle giftta sig med någon annan ock finge Barn, och Kongl. Maij:tt finge lust at taga en annan Herre, tå rimmade sig intet at bägges lijfs arfvingar blefwo tillhopa, utan måste en thera kullen af wägen.
5:0. Om Han blefwe Arf furste, då borde Ständerna swäria 2:ne Herrar och för obligera sig med. Han, Fäldtherren, skulle alldrig swäria mer än en Herre.
Kongl. Maij:tt: »hafve J doch förr svurit Arf furstarne.«
6:0. Der doch Kongl. Maij:tt skulle något dödeligt påkomma, och hon intet finge giftta sig emedlertijdh, hvad säkerhet skulle då Cronan deraf få. Sedan han dödde skulle påträngas Cronan Hans Broder och Slächt. Ty blefve Hertigen Arf Konung, så skulle Han äfven föra det Consilium som Kongl. Maij:tt nu drifver om futuro Successore och Hertigens Person, och der Konungen skulle få lijfs Arfvingar, så måste ock de blifva Arf furstar och försörjas med fursten dömen eller Rijks underhålld.
»Dessa wore de prægnantesta Argumenta, men flere inconvenientier måste man ock hafva at befara.« Gamle Konung Gustaw dref detta i 4 Åhr, derföre kunde det intet så hastigt blifva nu här slutit, at taga sig en ny Herre. Men blefve Hennes Maij:tt död utan barn, så är ingen i den meningen annat än att taga Hertig Carl till Konung; men nu at förklara honom dertill; Kunde Rådet intet. De nostro corio luditur, och när Kongl. Maij:tt vore död, sutte alla undersåterne i strempan (?). Så skall stor jalousie upväxa emellan Kongl. Maij:tt och Hertigen. Hvad Jalousie var emellan Fadren — Konung Gustaw och Sonen K. Erich hvilken var fuller på Resan åt Engeland att giftta sig, men ryckte genast tilbakars at Recuperera Rijket, befarandes sig sedan af sina Bröder; hvad jalousie war emellan Bröderna Kong Johan och K. Erich, emellan K. Johan och K. Carl emellan denne och Sigismundum, ja emellan K. Gustaw Adolph och Hertig Carl Philip — denne är en ting och saak så wichtig at man intet kan så alt tahla och discurera. Exempel kan man ock taga af Bröderna i Pohlen, der nu den ena har welat stöta den andra uhr Stohlen. Feltherren unnar Pfaltz Grefven alt godt och särdeles at Han måtte få Hennes Maij:tts Person, och få Lijfs arfvingar med Kongl. Maij:tt, wille och derföre wåga lijf och blod, men för desse skiähl kunde han intet annat råda än till Echtenskapet, at hennes Maij:tt wille det efter lofven och löfte fulborda.
Derpå swarade Kongl. Maij:tt 1:0 att Hertigen skulle blifva desperat, så bad Kongl. Maij:tt at de intet ville derom vara bekymrade, ty Hertigen wet alt detta, ock hade Hennes Maij:tt sagt Hertigen hvad hopp eller misshopp Han till Echtenskapet hade at förvänta. Det Hennes Maij:tt hade Honom sagt och lofvat, det ville Hennes Maij:tt aldrig rygga, men hvad det vore, det var nog at Hertigen och Hennes Maij:tt allena det viste, och att det Hennes Maij:tt hade Honom lofvat det skulle Hennes Kongl. Maij:tt sacro-sancte hålla.
FeltHerren: »äro de Secreta så kunde de eij heller om incognitis dare Consilium eij heller taga Hertigen till Arfkonung.«
Kongl. Maij:tt. »Hertigen vet det för 2 åhr sedan.«
Feltherren Refererade att Kongl. Maij:tt hafver sänt honom till Hertigen, då Feltherren märkte, at hans Contentement bestod deri, at han om Kongl. Maij:tts Person blefve försäkrat. De andre Herrarne Refererade Fältmarskalken Torstensons Relation, nembl. at Hertigen skulle hafva sagt: att med denne Hennes Kongl. Maij:tts Proposition, vore Han intet betient, utan med ächtenskapet. 2:0 Åldren anbelangande, at Han mycket kan förändra sig, om Han skulle gå ock wänta på Kongl. Maij:tt. Då swarade Kongl. Maij:tt deruppå, at om Hennes Kongl. Maij:tt inte togo honom til Man, behöfde han intet gå ogiftt, utan vore nödigt att han gifte sig, om Kongl. Maij:tt intet ville giftta sig eller eij, deröfwer wille Hennes Maij:tt sig än intet förklara, så äre ock tu ting diversæ, 1:0 om Han skall blifva successor Regni, 2:0 att få land och Lähn som förre Arffurstar, detta giordes föga behof, ehuruvähl Han kunde wara så när om et stycke Landtgods, som en annan. Om Han giftte sig med en annan, och Kongl. Maij:tt finge med en annan barn, så sade Kongl. Maij:tt, att Hennes Maij:tts barn wore de närmaste, men om Hennes Maij:tt skulle affalla utan declarerade Regni heræde, tå togo Rijksens Rådh hvarandra för hufvudet, och wore i det fallet godt, att de hade Arf furstar, emot det Rijks Cantzeleren och Rijksdrotzen hafva drifvit. Skulle man sättia på någon Rijksens säkerhet, så är bättre at man sattet på Kongl. Maij:tts lijfs arfvingar och Arf furstar, än på Rådets discretion.
Rijksens Rådh wille hafva et wahlrijke igen och vore bättre de sade uth, at de inga arf Konungar mer ville hafva, utan förandra statum Regni in aristocratie.
Fältherren. »Wore icke Kongl. Maij:tts Person, då skulle Wij aldrig kasta något öga på Hertig Carl«; och måste Kongl. Maij:tt ingalunda förtänka R: Rådh at de tala uth hwad dem ligger på hjertat, det vore högst betänkligt, at de skulle giöra sig till trälar.
Drottningen frågade: om de ock härtill warit arfträlar under ock vid förre arf furstars tidh.
Feltherren. »Kongl. Maij:tt Konung Gustaf 1:sta hade giort sig hundrade falt Meriterat af Cronan, drog Regementet ifrån dem danskom, frälste oss ifrån Påveske oket.«
Drottningen. »Här äro några, som hålla af det wahl som är brukeligt i Pålen«, men Kongl. Maij:tt sökte härigenom intet annat än Rijksens bästa ock säkerhet.
Feldtherren mente att Hennes Maij:tt hade på Rådet Suspicion utan orsak, de hade aldrig tänkt at introducera någon ny form af en Republique, ock war sådant klart nog af consilien de förde när sal. Konungen war död, och H:s Maij:tt 6 år g:l. De hade aldrig talat derom, eij heller hördt Rijksdrotzen och Rijks Cantzeleren emottala eller råda än goda Patrioter.
Kongl. Maij:tt: »När wij släppa wärket handlöst, vet jag intet om wij giöra wårt kall.«
Feltherren. »Rex Gustavus Adolphus hade så stoor affection till Rijket som någon Menniska ock Konung kunde hafva, Hans Maij:tt trodde oss altijd om redeligit ock godt; men aldrig kom Hans Maij:tt så widt, at Han en gång ville komma på tahl, om hvem Hans Maij:tt wille gifva sin dotter till ächta.« Hela de 12 Åhren minorennitatis hafva de aldrig dertill gifvit orsak, men lemnat Hennes Kongl. Maij:tt sin frija villja till at gifta sig.
Kongl. Maij:tt tackade härföre mycket flijtigt och mente, at sådant var icke allenast deras plickt, utan ock af dem mäckta wähl giordt, hölt före, at et Arf Rijke vore säkrare än et Kåhr Rijke. »Säger mig hvad skiähl dertil är, at Eder barn icke skola twista ihop efter min död, lijka så wähl som Drottningens barn och Hertig Carls barn, the äro ju alle lijka goda, och therföre är thet fahrligare.«
Rijksskattmästaren. »Desse skulle snarare få functioner i Rijket.«
Feldtherren. »Om det icke kan bevisas at detta medlet är Rijket det säkraste, så ville jngen tala deremot.«
Kongl. Maij:tt mente intet medel vara så stort, som försäkrade Rijket som detta, »ty functioner skole ock andre få som intet äre Nati ad Regimen, såsom Furstel. Personer«, mente och detta intet kan hindra ächtenskapet, detta kunde framdeles skie, men detta om Rijksens försäkring ligger mera macht uppå. Hennes Maij:tt hade interesse der i at weta, hvem som Successor skulle blj till Rijket, hafver dock en privat Man omsorg at Disponera om sitt huus. Träldomen anbelangande, så kan så stoor träldom vara till befara, när Regementet regeras af dhem som af en.
Feltherren »At Changera herrar, Nådigste Drottning! är ingen barnlek.«
Kongl. Maij:tt. »En Herre kan intet lefva till evig tijdh, utan måste vara bekymrat om fäderneslandet i framtiden, at jag nämbde om arfträler, är en phrasis som jag länge ock för några Åhr hafver hördt, ock at det tahlet skulle hafva gådt at vara under en Konung, vore at vara under träldom«, doch hade Kongl. Maij:tt det af Rådet intet hördt.
Hr Erich Rynning ock några af Rådet bedyrade högst sådant aldrig kom dem i sinnet, beropade sig på den Edh, de hade giordt Hennes Maij:tt, at de hafva ment Hennes Maij:tt aldrig annat än wähl, bådo sig så Gudh till vittne, de hafva här till aldrig haftt något öga, mer än på Kongl. Maij:tt allena, men skulle Hertigen Kesas till Arf Furste, måste man ock honom swäria.
Kongl. Maij:tt mente, at lijka stor frijhet vore i Arf Rijke, som i Wahl Rijke, ock at tjena sin Konung vore ingen träldom utan en frijhet lijkmätigt Lagen; det skulle wähl mången giärna see, at det blefve 2 Kongar som nu i tumulten skier i Frankrike och England.
Feltherren mente at det tyraniet, som Cardinalen Massarini hafver öfvat med ständernas stora tryck och besvär och uthmärgling af all deras egendom, dermed han richtade sig sielf, elliest varande af en ringa härkomst född af en Laqueij i Rom, ock derföre sökte Parlamentet skaffa af Cardinalen ock andra som hafva så lättfärdeligen handlat med Intraderna, men alla ville behålla Konungen, derföre förde de i sina Fahnor »Regem quærimus.« J Engeland hade rätten sagt, at om Konungen hade fölgdt goda Rådh, så hade han intet kommit i stoor olycka.
Kongl. Maij:tt. »Få J ickie en Konung och Herre med namnet, så få J en med gagnet, och i det stället J kunde blifva frije, hafva J och andra til at befara, at blifva drängedrängar. Concludit ergo, mera jalousie vore emellan andra stånds Personer och Barn; ty den sammansättning J menen skola kunna giöra ock skie när J skrider till ett Konga wahl eftter min död, lärer intet skie hastigt.«
Rijks Ammiralen. »Jag wet hvad mig hafver varit anmodat vid betänkande om denna saken, och är det sant, att om icke Eders Maij:tt warit i Regeringens tijdh den endaste gnistan, så skulle Wij till äfventyrs intet hafva kunnat aldeles förlijkas om Regementet och dess administration.«
Rijksskattmästaren och Rijksmarskalken höllo deremot ock aldeles före att Rijksens Rådh ju icke annors hade kunnat giöra, än sig förlijka deröfver ock förena.
Kongl. Maij:tt repade opp hvad förr war sagt, nembl. wara ovist om sina och Hertig Carls Barn, ock om några blefve eller eij, »at Rijks Rådet äntel. ville iag skall taga Hertig Carl, och intet wele J declarera honom till Regni Successorem, viste Hennes Maij:tt intet hvad skiähl de här till hade. Om Hertig Carl får mig, warda J dock tagandes hans barn till Eder Konung, men om mig kommer något wid, då will mig mista både mine Öron om Hertig Carl komme der till.«
Feltherren. »Eders Maij:tt wille Considerera, at det äro åtskilliga saker at taga 1:0 Arf Konu[n]g. 2:0 at nämna en Successorem till Rijket.«
Kongl. Maij:tt. »Jag hafver i min proposition Successorem och intet nämt en arf Konung«, tå Hennes Maij:tt påmintes, at i första propositionen hade Hennes Maij:tt nämbdt per expressum at R. Rådh ville förklara Hertig Carl til en Arf-Furste och Successor, så at han och hans barn in eventum wore wisse och försäkrade på Successionen.
Feltherren Refererade, hwad hans Person vore vederfarit i K. Carls tijdh ex nuda Suspicione, ther han blef med macht bevakad i Örebro och derföre begiärade hela Ridderskapet, och fick i sina Privilegier Nyköping 1611. att ingen ohörd måtte blifva bastat och bunden, men niuta Lag och rätt och at Konungen vore förpliktat, at om någon defererade någon, skulle Konungen angifvaren uppenbara, förr en Kongl. Maij:tt giorde sin Edh på Cröningen tå blef det förre infördt, men intet det senare utan utelykt utur Eden och Adelens privilegier effter Sahl. Konungen wille förr theruppå sväria och giöra sin Edh, då Sahl. Kongl. Maij:tt skall hafwa allegerat hwad i Sahl. Kong Johans tidh var skiedt med Petter Kahun. Sedan blef ock för Cröningen anhållit hoos Konungen, at alla Ständer måtte blifva försäkrade på deras Privilegier.
Kongl. Maij:tt, »eftter J då intet vele nämna Hertig Carl Arf Furste, kallar då honom i gemen min Successorem, effter min död; allenast iag wet, at han blifwer Successor, försäkrar Eder, i få ingen bättre än honom.«
Feltherren. »Om Jag då lefver, så skall han få mit votum, och hafva wij strax efter Konungens död talt härom, men aldrig hafva wij welat komma uth med den saken för Hennes Maij:tt skull och till at förtaga alla inconvenientier.« Det sade och de andre, alla hafwa sitt öga på Hans Furstel. Nåde, men at taga honom till Successorem, det wore en annan quæstion.
Kongl. Maij:tt. »Om J der till inclinere, så gifwer mig derpå bref och Segell, såsom en saak den icke kan hafva bestånd allena på discretion.«
Fältherren. »Det är en stor och betänkelig saak om det skall determineras vivente regia Majestate, så borde honom och förr Confirmera alla wåra privilegier.«
Kongl. Maij:tt Contesterade högst at Hennes Maij:tt intet skulle låta komma saken med honom dertill, förr än han en sådan försäkring hade utfäst, bad Rijksens R. försäkra sig, at wela taga deras och samtel. Ständernas interesse så högt i acht som hans.
Feltherren. »Hans furstel. Nåde är frånvarande«, Refererade der hoos hwad Hertigen sade i fiohl om Successionen, nembl. det vore långt hädan och dijt. Hennes Maij:tt kunde längre lefva än han, det han och hade sagt emot Grefven Torstenson: »att Ständerna poussera Eders Maij:tt det skier alt till den ändan att Eders Maij:tt måtte gifta sig. Deruppå drifver och Hennes Maij:tt Enke Drottningen, som och hafver bedit, at Hertigen måtte Revoceras hem. Det hafver och samtel. Rijks Rådh för godt funnit at tillråda.« Om nu Kongl. Maij:tt kunde förmå ständerna till at giöra Hertigen till Successorem mente han Hertigen föga dertill vara Contenterad.
Kongl. Maij:tt »Ja, Hertigen weth alt detta, och han hafver på mig at prætendera, elliest Considererar iag hvarken min eller Hertig Carls Person här wid, utan Riksens försäkring, så sant mig Gudh hjelpe. Jag räddes om iag dör, at det lärer gå illa till. J inclinera och dertill alla tilhopa, och wyrda honom dermed, at han må få mig till hustru, derföre beder iag, J ville förklara Eder rent uth, at han må blifva min Successor, J och Rijket skola det intet ångra. Wele J intet giöra honom till Arf furste så giörer honom till Successorem, han kan sedan blifva giord till Arf furste wid wisse Conditioner.«
Feltherren. »J wahlrijken tager man altijd och gemenlig:n hellre Kongabarn till Konung af Ständerna, sällan skier det elliest at man tager en annan, men intet förklarar man utan högsta nöden någon förut ex vivente Rege till successorem Regni. Om nu Hertigen skall blifva declarerat till Successor och Kongl. Maij:tt gifter sig och får Barn, så blifver den declarationen om intet.«
Kongl. Maij:tt. »Mina barn skola aldrig slås med honom eller någon annan om Cronan.«
Hr Rünning. »Denna är en annan quæstion om Successionen. om Kongl. Maij:tt giffter sig och tager en annan, tå är Hertig Carls hopp till intet.«
Kongl. Maij:tt. »Wij måste intet Considerera mit eller Herrtigens contentement, utan see på fäderneslandsens försäkring, Wete J något annat medell tå föreslår det.«
Hr Ryning. »Wij hafve alle ingen annan orsak än hålla af Hertigen, och önska, han blifver Eders Maij:tts Man, Skulle han blifva Successor nämbd, och stå i det hoppet, och Kongl. Maij:tt få andra Barn, hvad blefve då af hans hopp.«
Kongl. Maij:tt. »Jag säger mig intet ansee Hertigens hopp eller misshopp, utan Riksens säkerhet.«
Feltherren. »Om iag vore i furstens ställe, sijr iag, att han vore ringa härmed tient, om Kongl. Maij:tt låter honom veta om Successione och afslår honom äktenskapet; det skall hårdel:n förtryta honom at få afslag på ächtenskapet, sedan han en gång hafver fått ja och promiss, som Wij 4 af Rijksens Rådh vete attestera.«
Kongl. Maij:tt. »Han är med den promiss, iag hafver giordt honom, aldeles förnögd; wille det wähl säija de gode Herrar, men det kunde till äfventyrs vara någrom förtreteligit. Om ächtenskapet lärer han aldrig mera tala mig till, men iag hafver aldeles försäkrat honom, at om iag giffter mig framdeles, tå skulle iag aldrig någon [annan] taga än honom, alldrig skall han heller låta någon annan annat inbilla sig.«
Rijks Ammiralen frågade, hvad försäkring Hennes Maij:tt ville giöra fursten, om Hans furstl. Nåde fingo andra Lijfsarfvingar, om icke då de måtte Succedera i Rijket och till Cronan.
Kongl. Maij:tt: »Om iag skulle giffta mig, så är honom och Mig annorl. aftahlt, at iag vill hafva honom, men finge han med en annan Hustru Barn, så är min mening att de måtte blifva successores Regni, det måste iag bekänna, at i fall han icke skulle komma i Ächtenskap med mig, och begiär at han på ett annat sätt måtte blifva hulpen, så hafver Hennes Maij:tt och honom derom försäkrat. Alt så weet nu Hertig Carl detta, och tahlar nu mera om ächtenskapet, icke heller ens rörer derom i sina bref, hvad Guds willia är om mit ächtenskap det skiuter iag i Hans Gudomliga Försyn och willia, och will min willia hans willia underkastat hafva; Jntet hafver jag försvurit ächtenskapet, eij heller will iag swäria, at iag skall giffta mig, men aldrig skall iag tänka på at giffta mig förr än iag är krönt. Deruppå må J hålla Eder försäkrade, ingen kan och twinga mig till gifftermåhl.«
Rijks Ammiralen. »Om Eders Maij:tt will träda till gifftermåhl är i arf föreningen afskiedat, at det måtte skie med Ständernas wettskap«; men frågade om Hennes Maij:tt tå lemnar Hertigen sin frija willia, till att giffta sig, men med Kongl. Maij:tts och Ständernas samtycke.
Kongl. Maij:tt sade sig intet missunna Hertigen om han finge den braveste Dame i Werlden, »vill han och här sättia sig ned och besittia Gods, då besitter han dem icke såsom en furste, utan som en Adelsman, men intet will jag förbjuda honom giffta sig.«
Feltherren. »Jag tror, at Hertigen aldrig lärer giffta sig, om han icke får Hennes Kongl. Maij:tt.«
Kongl. Maij:tt: »Nogsamt, ty Kiärleken är intet så hel brinnande —
En Krona är en wacker Piga, iag hafver sagt honom, att det är en stoor saak, at han såsom en liten furste tör wåga sig att taga en Drottning, honom wore nog, att det wore allenast talat derom, och det hafver iag sagt honom för min egen höghet och Respect skull.«
Rijks Ammiralen. »Wij aldrig annat tänkt, än Eders Maij:tt hade fullkombl. lofvat ächtenskapet, tå honom blef beviljat at få Armeen i händer.«
Kongl. Maij:tt. »Hvad emellan mig och Hertigen är talat och afskiedat, det hafver jag nu allom sagdt, bekänner och är det summan på texten, at iag kommer på detta andra förslaget, effter iag nu intet finner för godt at giffta mig.«
Rijksens Rådh i gemen. Det samma lärer och Hertigen giöra, och intet giffta sig när han det hörer.
Kongl. Maij:tt mente Neij, och at han pro patriæ salutem ju lärer det giöra om han klok är, »om det stode i min förmåga at giffta mig wille iag det giärna giöra«, bad at Rijksens Rådh wille råda sig hvad Kongl. Maij:tt står till giöra, sedan Hennes Maij:tt sig således emot Hertigen hafver declarerat, och det berättat nu i Rådet, »iag säger det uttryckelig:n at det är mig omöijeligit [at] giffta mig. Jag hafver bedit flijtigt Gudh therom, at iag måtte få det sinnet, men iag hafver det aldrig kunnat få.«
Feldtherren. »När Eders Maij:tts Fru moder får detta höra, menar Hennes Maij:tt at Wij hafva Eders Maij:tt detta rådt«; allegerade hvad i Regeringens tijden skiedde, som wille af sig sjelf giffta Kongl. Maij:tt.
Kongl. Maij:tt mente Hennes Maij:tt det inga förtänka »Hennes Maij:tt [och] Regieringen hade mächta wäl giordt, at det då i min Barndoms tijd intet skiedde.« Men det at Hennes Maij:tt Urgerade på en wiss Resolution om Successionen det vore propter securitatem Regni; »och måste J mig icke förtänka, at iag hafver, sagt at om iag dör och J äre ovissa om Successore skola J och Edra Barn rijta in parter om Wahlet och något hvar understå sig till giöra prætention derpå«; läs sedan opp den 25 Artickelen at der står, at man om successore skall vara betänkt, »och ändock der står förmält om Konungens afföda, så är jag med Rådet (Rijksammiralen förutan) aldeles eense, at Hertig Carl ingen rätt hafver till Rijket, utan beder för honom at han måtte antagas af Nåde till successionen, och derföre gör iag effter Norkiöpings beslut, der Filia Regis utwälies till Regentinna, declarerat till den ända at hon må få barn och hæredes till Rijket, men effter iag nu intet lärer giffta mig, derföre will iag försäkra Rijket på ett annat sätt om successore. Jag hafver altid sagt Hertigen at Han jngen rätt dertill hade, utan hvad som skier, det skier af Nåde.«
Feltherren. »Wore Pfaltz Grefven en Arf furste till Rijket då hade H. F. N. till prætendera någon rätt till Cronan.«
Kongl. Maij:tt. »Jag Considererar intet Hertig Carls person, utan Rijksens bästa och derföre önskar och drifver at det vore en vissheet om Successionen, det kan väl hända at iag får af honom inrita, såsom af Aemulo, något förtret, men så hoppas iag at Gud så regerar mig at iag intet privatum, utan Rijksens bästa sökia skall. Kan skie en annan kan regera med större förstånd, men aldrig skall iag cedera en annan i willian och Adfectionen till sökia Rijksens bästa«; frågade om Hennes Maij:tt må det proponera för Ständerna; Uhrsächtade sig at Hennes Maij:tt hade råkat nämna en Arf furste; Meningen var ingen annan, än at Hertig Carl måtte blifva Regni successor och der till förklaras publico nomine.
Feltherren. »Ständerne lära alla falla på Gifftermålet lijka som Rijksens Rådh falla deruppå, Hennes Maij:tt lärer först bedröfva med denna Communication alla Ständerna och sedan sin Fru Moder.«
Kongl. Maij:tt mente ingen lärer sörja och gråta der effter, »men at iag skall anmodas at giffta mig, är en swår saak at Resolvera till, ty sedan blefve iag aldrig frij utan bunden, och kunde aldrig derifrån slippa.« Oprepade åter sin intention, at igenom Successions förwissande försäkra fäderneslandet, bad de ville sin emellan wähl öfverlägga saken och weta Kongl. Maij:tts svar, så väl som om saken skall sedan Communiceras med Ständerna eller deras utskott.
Partial French translation (by Arckenholtz):
Ce fut le 23 (doit être 26) du dit mois que la Reine mit sur le tapis dans le Sénat la proposition de la Succession, & après de long discours, elle laissa aux Sénateurs deux points à considérer plus murement ensemble, savoir 1. si le mariage de la Reine étoit l'unique moïen d'assurer un Héritier au Roïaume, ou 2 si de déclarer Prince Héréditaire, le Comte Palatin & Duc Charles-Gustave, en cas que Sa Majesté vint à mourir, n'assureroit pas mieux le Bien du Roïaume?
Elle répondit: que cela se pourroit faire dans la suite: mais qu'elle remarquoit bien que le Sénat souhaitoit que le Roïaume devint électif, ou que sa forme changeât en Aristocratie: qu'on n'ignoroit pas ce que le Chancelier & le Drotset du Roïaume a voient tramé...
Le Connêtable Torstenson repliqua. Que si ce n'étoit par considération pour la Personne de S. M. on n'auroit jamais eu d'égard pour le Duc Charles... que d'aller se faire esclaves méritoit trop de réflexion; que cependant ils n'avoient jamais pensé d'introduire dans le Roïaume la Forme Republicaine.
La Reine. Plusieurs verroient peut être volontiers qu'il y eût ici deux Rois, comme on en voit deux actuellement dans les troubles en France & en Angleterre?
Le Connêtable: La tirannie, qu'à éxercé le Cardinal Mazarin en opprimant les Etats & les dépouillant, de leurs biens, dont il s'est enrichi lui-même, étant sans naissance & fils d'un Laquais, a fait, que le Parlement l'a chassé aussi bien que les autres qui ont prévariqué & maiversé dans les revenus publics: mais tous les bons François sont portés pour le Roi & ont mis pour cela dans leurs éntendans Regem quærimus: Nous cherchons le Roi. En Angleterre le Tribunal a dit: que si le Roi avoit voulu suivre de bons avis, il ne se seroit pas précipité dans un si grand malheur.
La Reine. Si je me marie avec le Duc Charles, vous reconnoîtrez sans doute ses enfans pour Roi: mais si je meurs, je gage mes deux oreilles, qu'il ne viendra jamais au trône. Déclarez-le mon Successeur: après, il pourra être fait Prince héréditaire à de certaines conditions.
Le Connêtable. Je crois que le Duc ne se mariera jamais, s'il ne peut pas épouser Votre Majesté.
La Reine. Oh que oui! L'amour ne brûle pas absolument pour un seul. Une Couronne est une jolie Fille. Je lui ai dit, que c'est une grande entreprise, que lui, qui n'est qu'un petit Prince, ose aspirer à épouser une Reine: qu'il lui suffiroit, qu'il en fut seulement parlé; & je lui ai dit en considération de ma propre élevation & du respect qui m'est dû: & à l'heure qu'il est, je ne trouve pas convenable de me marier: cela m'est impossible. Je suis entièrement d'accord avec le Sénat, que le Duc Charles n'a nul droit à la Couronne; mais je prie seulement qu'on le reconnoisse mon Successeur par grace: en cela, je n'ai aucune autre vûë que le Bien & la Sureté du Roïaume: car si je meurs & si vous êtes incertains d'un Successeur, vous & vos enfans vous entredisputerez l'élection, & plus d'une autre personne osera prétendre à la Couronne.
A la fin, la Reine prit les Sénateurs de délibérer entr'eux sur cette affaire & de lui en rendre réponse, comme aussi d'aviser si on la communiqueroit après aux Etats du Roïaume ou à leurs Députés.
English translation of the abridged version (my own):
It was on the 23rd (should be 26th) of February that the Queen put on the table in the Senate the proposal of the succession, and after long speeches, she left to the Senators two points to consider more thoroughly together, namely:
1. whether the marriage of the Queen was the only means of securing an Heir to the Kingdom, or,
2. if declaring the Count Palatine and Duke Karl Gustav as hereditary prince, in the event that Her Majesty died, would not better ensure the good of the kingdom?
She replied that it could be done later, but that she noticed that the Senate wanted the kingdom to become elective, or that its form would change into an aristocracy, that one was not ignorant of what the Chancellor and the Steward of the Realm have seen woven ...
Constable Torstenson replied that if it was not out of consideration for the person of Her Majesty, one would never have had regard for Duke Karl ... that to go and become slaves deserved too much thought; that, however, they had never thought of introducing the republican form into the realm.
The Queen: "Would several see, perhaps willingly, that there were two kings here, as we can see today in the troubles in France and England?"
The Constable: "The tyranny which Cardinal Mazarin exercised by oppressing the Estates and stripping them of their property, by which he enriched himself, being birthless and the son of a lackey, made Parliament drive him out, as well as the others who prevaricated and embezzled public revenues, but all good French people are for the King and have said: 'We are looking for the King.' In England the Tribunal said that if the King had wanted to follow good advice, he would not have precipitated himself in such a great misfortune."
The Queen: "If I marry Duke Karl, you will no doubt recognize his children as King; but if I die, I pledge both my ears that he will never come to the throne. Declare him my successor: afterwards, he can be made hereditary prince under certain conditions."
The Constable: "I believe that the Duke will never marry if he cannot marry Your Majesty."
The Queen: "Oh yes! Love does not absolutely burn for one alone. A crown is like a pretty girl. I told him that it is a great enterprise that he, who is only a minor prince, dares to aspire to marry a Queen; that it would be enough for him that it was only spoken of; and I told him so in consideration of my own highness and the respect due to me; and at the present time, I do not find it appropriate to get married, it is impossible for me. I fully agree with the Senate that Duke Karl has no right to the Crown, but I only pray that he will be recognised as my successor by grace. In this I have no other view than the good and the security of the kingdom, for if I die and you are uncertain of a successor, you and your children will dispute the election, and more than one other person will dare to claim the Crown."
In the end, the Queen invited the Senators to deliberate among themselves on this affair and to answer her, as well as to advise whether it would be communicated afterwards to the States of the Kingdom or to their deputies.
English translation of the original (my own):
On February 26, Her Royal Majesty was in the Senate with the Grand Marshal, the Grand Admiral, the Grand Treasurer, Lord Gustaf Horn, Lord Matthias Soop, Lord Åke Axelsson, Lord Erik Ryning, Lord Knut Posse, Lord Lars Kagg, Lord Thure Sparre, Lord Erik Gyllenstierna, Lord Seved Bååth, Lord Bengt Skytte, and Lord Åke Hansson Ulfsparre.
Then Her Royal Majesty requested the Council's answer and report on the succession of Count Palatine Duke Karl to the Realm. She could think that they could not yet have fully taken any resolution; she also gladly wanted to discuss with them and hear the Council's reasons. Her Royal Majesty wanted to again discover their reasons to them. She did not doubt that they had communicated the matter to the Grand Chancellor.
The General said that, at Her Royal Majesty's command, they had communicated not only with the Grand Chancellor, but also with Lord Carl Bonde and Field Marshal Count Lennart Torstensson; otherwise they thought the matter was of great consideration and needed a longer consideration. However, all together had been and were all of the opinion that Her Royal Majesty could not safely communicate that matter with the committee of the Estates until and unless Her Royal Majesty had resolved to marry Duke Karl.
Thereupon Her Royal Majesty asked the Council if that was all their opinion; they said yes.
Her Royal Majesty: "There are great reasons on both sides, and the Council could not so much as rule out the matter as resolve it."
If Her Royal Majesty's proposal was harmful to the Realm, Her Royal Majesty never wanted to touch on it, but wanted to keep it completely silent. But the main reason for crowning and declaring the Duke as successor to the Realm would be the security of the Realm and is based on the Union of Inheritance, the Norrköping Resolution and the Form of Government in article 65. And the security of the Realm demands that the Kingdom have a certain successor.
The General recapitulated the Council of the Realm's reasons:
"1. We already found last year a great uncertainty to commit the army to the Prince's hands if Her Majesty did not want to enter into marriage with him, both for Her Royal Majesty, the Realm and all the inhabitants; how much greater uncertainty there would be in the selection of a hereditary prince in the Realm if Her Majesty did not want to take him as her husband; and to what desperate counsels the Duke would then come if he heard it."
He reminded Her Majesty again that last year she was advised by the Grand Steward, the Grand Constable, the Grand Admiral and the Grand Chancellor, whom Her Majesty then consulted, when the resolution was in progress that the Prince should be entrusted with the army; when Her Majesty was asked by them if she wished to have the Duke as her husband, she certainly at first gave the reply that if she wished to marry, then she would take no one but Duke Karl. When then the Council of the Realm said they could not advise Her Majesty to entrust the Duke with the army unless he was assured of the marriage, then Her Royal Majesty promised and said expressly that she wanted the Duke as her husband.
2. If Her Royal Majesty does not want to take him, the Duke would be put on hold for a few years to come, because when he sees that Her Royal Majesty does not want to take him in his youth, then it will not happen until he is old, and he must, however, expect and enjoy his youth. For as long as he has the hope of getting Her Royal Majesty, he should not allow himself to think about any other marriage. And if that were to happen, and if he had no children, what security could the Realm expect from him? Her Royal Majesty would be younger and could live as long as and perhaps longer than him.
3. It may happen that Her Royal Majesty might find another will and pleasure to take another, with whom she might beget children; what would then become of the Duke if he were to be made hereditary prince now?
4. But if he were to marry another and have children, and if Her Royal Majesty wished to take another lord, then it would not make sense for the heirs of both to remain together, but one must be removed from the way.
5. If he were to become hereditary prince, then the Estates would swear allegiance to two lords and bind themselves with an oath. He, the Field Marshal, would never swear allegiance to more than one lord.
Her Royal Majesty: "But you have already sworn hereditary princes before."
6. If something fatal were to happen to Her Royal Majesty, and if something fatal were to happen to the Prince, and if he had not been able to marry in the meantime, what security would the Crown get from that? After his death, the Crown would be imposed on his brother and his family, because if the Duke became hereditary king, then he would also hold this counsel which Her Royal Majesty is now running about the future successor and the Duke's person. And if Duke were to have heirs, they too must become hereditary princes and be supported by principalities or rich maintenance.
"These would be the most compelling arguments, but several inconveniences must be feared."
Old King Gustav ran this for 4 years, so it could not be concluded so soon to take a new lord. But if Her Majesty were to die childless, then no one is in that opinion other than to take Duke Karl as king; but the Council could not now declare him as such. De nostro corio luditur, and if Her Royal Majesty were dead, all the subjects would be in danger; then great jealousy would arise between Her Majesty and the Duke.
What jealousy there was between the father, King Gustav, and the son, King Erik, who was certainly on the journey to England to get married, but he immediately returned to recover the Kingdom, then he was feared by his brothers. What jealousy there was also between the brothers King Erik and King Johan, between King Johan and King Karl, between him and Sigismund, even between King Gustav Adolf and Duke Karl Filip. This is a matter so important that one cannot talk about and discuss everything.
Examples can also be taken from the brothers in Poland, where now one has wanted to push the other out of the chair. The General wished the Count Palatine all the best and especially that he might receive Her Majesty's person and have heirs with Her Royal Majesty, and he also wanted to risk life and blood for this. But for these reasons he could advise nothing but the marriage, that Her Majesty want to consummate it according to the law and promise.
Thereupon Her Royal Majesty replied: 1. that the Duke would become desperate, so Her Royal Majesty asked that they not be worried about that, because the Duke knows all this, and Her Majesty had told the Duke what hope or disappointment he had to expect for the marriage. What Her Majesty had told him and promised, Her Majesty would never back down from. But whatever it was, it was enough that the Duke and Her Majesty alone knew it, and all that Her Majesty had promised him, His Royal Majesty wanted to keep sacrosanct.
The General: "If they are secret, so neither could they give unusual advice, nor could they take the Duke as hereditary king."
Her Royal Majesty: "The Duke has known about it for 2 years."
The General referred that Her Royal Majesty had sent him to the Duke when the General noticed that his contentment consisted solely in that he would be assured of Her Royal Majesty's person.
The other gentlemen referred to Field Marshal Torstensson's relation, namely that the Duke would have said that he would not be served with Her Royal Majesty's proposition, but with the marriage.
2. Concerning age, that much might change if he would go and attend Her Royal Majesty; so Her Royal Majesty thereupon replied that if she did not marry him, he did not need to go unmarried, but it would be necessary for him to marry. Whether Her Royal Majesty wanted to marry or not, beyond that Her Majesty did not want to explain herself. So there are also two diverse things: 1. if he is to become the successor to the Realm, 2. if he is to receive lands and counties as previous hereditary princes have.
There was little need for this, although he could be as close to one piece of country estate as another. If he were to marry someone else, and if Her Majesty were to have children with another, Her Majesty said that her children would be the closest. But if Her Majesty were to abdicate without a declared heir, then the Council of the Realm would take each other by the head, and in that case it would be good if they had hereditary princes, contrary to what the Grand Chancellor and the Grand Steward have pushed. If one were to place the security of the Realm on someone, it is better to place it on Her Royal Majesty's heirs and Duke Karl's heirs and hereditary princes than on the Council's discretion; the Council of the Realm wanted to have an electorate again, and it would be better if they said that they no longer wanted hereditary kings, but changed the status of the Realm into an aristocracy.
The General: "Were it not for Her Royal Majesty's person, then we would never cast an eye on Duke Karl."
And Her Majesty must in no way suspect the Council of the Realm that they speak out what is on their hearts; it would be highly doubtful that they would make themselves hereditary serfs.
The Queen asked if they had also been hereditary serfs during and at the time of the previous hereditary princes.
The General: "King Gustav I had made himself meritorious of the crown a hundred times; he drew the regiment from the Danes, he saved us from the papal yoke, etc."
The Queen: "There are some here who like the choice that is customary in Poland."
But Her Royal Majesty sought nothing but the good and security of the Realm.
The General believed that Her Majesty was suspicious of the Council without cause. They had never intended to introduce any new form of a republic, and such was clear enough from the counsels they held when the late King was dead and Her Majesty 6 years old. They had never spoken about it, nor heard the Grand Steward and the Grand Chancellor speak or advise anything but good patriots.
Her Royal Majesty: "When we let the work go out of our hands, I don't know if we are fulfilling our calling."
The General: "King Gustav Adolf had as great affection for the whole kingdom as any king and man could have. His Majesty always believed us to be honest and good, but he never came so far as to once want to talk about who His Majesty wanted to give his daughter to in marriage."
Throughout the 12 years of the minority, they never gave a reason for it, but left it to Her Royal Majesty's free will to marry.
Her Royal Majesty most diligently thanked them for this and believed that such was not only their duty, but also very well done of them. She thought that a hereditary kingdom would be safer than an electoral kingdom.
"Tell me what the reason is that your children will not come into conflict after my death, as well as the Queen's children and Duke Karl's children. They are all equally good, and therefore it is more dangerous."
The Grand Treasurer: "They would rather have factions in the kingdom."
The General: "If it can be proven that this means is the safest for the kingdom, then no one would want to speak against it."
Her Royal Majesty believed there were no means to be so great as to secure the kingdom as this.
"Because factions will also have a few others who are not native to the realm as princely persons."
She also thought that this cannot prevent the marriage. This could still happen, but in the case of the assurance of the Realm, more power depends on it.
Her Majesty was interested in knowing who would be her successor to the Realm; however, a private man has the care to dispose of his house. As for serfdom, so great serfdom may be feared just as much when the regiment is ruled by five as by one.
The General: "Changing lords, most gracious Queen, is not child's play."
Her Royal Majesty: "A lord cannot live forever, but must be concerned about the Fatherland in the future. That I mentioned hereditary serfs, it is a phrase that I have heard for a long time and some years ago, and that it would be better to be under a king than it would be to be under servitude."
However, Her Royal Majesty had not heard that from the Council.
Lord Erik Ryning and a few more of the Council strongly insisted that such a thing never occurred to them; they relied on the oath they had made Her Majesty, that they had meant Her Majesty nothing but well. They took God to witness that they have never had an eye on anything other than on Her Royal Majesty alone. But if the Duke were to be made hereditary prince, he would also have to be sworn an oath to.
Her Royal Majesty believed that there was as much freedom in hereditary kingdoms as in electoral kingdoms and that serving one's king was not servitude, but a freedom equal to the law. Many people would like to see that there were 2 kings, as is now happening in the tumult in France and England.
The General believed that the tyranny which Cardinal Mazarin had practiced with the great pressure and trouble of the Estates and the emaciation of all their property, thus he addressed himself, being otherwise born of low descent, of a lackey in Rome. And therefore the Parliament sought to obtain from the Cardinal and others who had dealt so easily with the incomes, but all wanted to keep the King; therefore they carried on their banners: "Regem quærimus." In England, Ruthven had said that if the King had followed good advice, he would not have come into great misfortune.
Her Royal Majesty: "If you do not get a king and the name of lord, then you will get one with the gain, and in that place you could become free, but you also have other things to fear from becoming serfs. It is therefore concluded that more jealousy between other dignitaries is to be feared more than between royal and princely persons and children. Because the composition you think will be able to be done and take place when you rush to a royal election after my death will not happen quickly."
The Grand Admiral: "I know what was requested of me when considering this matter, and it is true that if Your Majesty had not been the only spark during the time of the regency, we would not have been able to completely reconcile about the regiment and its administration."
The Grand Treasurer and the Grand Marshal, on the other hand, were of the opinion that the Council of the Realm could not have done otherwise than reconcile.
Her Royal Majesty repeated what had been said before, namely being uncertain about her and Duke Karl's children, and whether some would stay or not.
"That the Council of the Realm finally wants me to take Duke Karl, and you do not want to declare him successor to the Realm, Her Majesty did not know what reasons they had for this. If Duke Karl gets me, you, however, will take his children as your king; but if something fatal were to happen to me, then I would rather lose both my ears than for it to happen to Duke Karl."
The General: "Your Majesty would consider that there are several things: to take 1. a hereditary king, 2. to name a successor to the Kingdom."
Her Royal Majesty: "I have not mentioned a hereditary king in my proposition for a successor."
When Her Majesty was reminded that in the first proposition she had expressly mentioned that the Council of the Realm should declare Duke Karl a successor of the Realm, so that he and his children in eventum would be certain and assured of the succession.
The General referred to how his person had been treated as ex nuda suspicione in King Karl's time, when he was under surveillance by a guard in Örebro; and therefore the entire nobility requested and obtained in its privileges in Nyköping in 1611, that no one unheard should be imprisoned and bound, but enjoy law and justice, and that the King would be obliged that if someone deferred someone, the king would reveal the informer.
Until Her Royal Majesty took her oath at the coronation, then the former was introduced, but not the latter, but excluded from the oath and the privileges of the nobility, as the late king did not want to swear and take his oath before then. Then His Late Royal Majesty must have alleged what had happened with Peter Kahun in the late King Johan's time. Then, even before the coronation, it was requested by the King that all Estates must be assured of their liberties and privileges.
Her Royal Majesty: "As you do not wish to name Duke Karl as hereditary prince, then generally call him my successor after my death; only I know that he will be the successor. I assure you, you will get no one better than him."
The General: "If I am alive then, he will get my vote, and we all talked about this right after the king's death; but we never wanted to come out with that matter, for Her Majesty's sake, and we wanted to avoid all inconveniences."
The others said so too. Everyone has their eye on His Princely Grace, but now to take him as successor, that would be another question.
Her Royal Majesty: "If you are inclined to that, then give me letters and seals for that, it is something that cannot have its existence solely on discretion."
The General: "It is a dubious and great thing if it is to be determined while Her Royal Majesty is alive; so all our privileges should also be confirmed by him before."
Her Royal Majesty protested loudly that she would not let the matter come to that with him untill he had received such an assurance; she asked the Council of the Realm to make sure to take their interest and that of all the Estates as seriously as his.
The General: "His Princely Grace is absent."
He also referred to what the Duke said last year about the succession, namely that it is far from here and there. Her Majesty could live longer than him, which he had also said against Count Torstensson.
"That the Estates are pushing Your Majesty, it all happens to the point that Your Majesty has to marry; Her Majesty the Dowager Queen also insists on it, she has also asked that the Duke be called back home. The same has also been found to be recommended by all the Council of the Realm."
Now, if Her Royal Majesty could persuade the Estates to make the Duke her successor, he thought the Duke would not be content with it.
Her Royal Majesty: "Yes he would, of course he would. The Duke knows all this and what he has to pretend to me. For the rest, I consider neither my nor Duke Karl's person in this regard, but the assurance of the Realm, so help me God. I'm afraid that, if I die, things will go badly. You also incline to that all together and you respect him for it, so that he may take me as his wife; that's why I'm asking you to declare that he may become my successor, you and the kingdom won't regret it. If you don't want to make him hereditary prince, make him my successor; he can then be made hereditary prince with certain conditions."
The General: "In electoral kingdoms, one always and generally takes a king's child as king rather than one of the Estates; rarely does it happen otherwise that one takes another. But one has never before declared someone as successor of the Realm while the King is alive unless for the utmost necessity. If the Duke is to be declared successor now, and if Her Royal Majesty marries and has children, then that declaration will be null and void."
Her Royal Majesty: "My children would never fight with him or anyone else for the crown."
Lord Ryning: "This is another question, about the succession. If Her Royal Majesty marries and takes another, then Duke Karl's hope is for nothing."
Her Royal Majesty: "We must not consider my or the Duke's contentment, but consider the assurance of the Fatherland. If you know any other means, then suggest them."
Lord Ryning: "We have no other reason than to respect the Duke and wish him to become Your Majesty's husband. Should he be named successor and get that hope, and if Her Royal Majesty has children from another, what would become of his hope?"
Her Royal Majesty: "I do not say I consider the Duke's hope or his despair, but the security of the Realm."
The General: "If I were in the prince's place, I see that he will be little served with this; if Her Royal Majesty lets the Duke know about the succession and refuses him the marriage, it will deeply grieve him to be refused the marriage after he has once received a yes and a promise, as we 4 of the Council of the Realm know to attest."
Her Royal Majesty: "He is satisfied enough with the promise I have made him; the good gentlemen well wanted to say, but it might probably be a little regrettable to some. He will never speak to me again about marriage, but I have absolutely assured him that if I do marry in the future, then I would never take anyone else but him. Neither he nor anyone else should delude themselves of anything other than that."
The Grand Admiral asked what assurance Her Royal Majesty wanted to make to the Prince if His Princely Grace had other heirs, if not, then they had to succeed in the Kingdom and to the Crown.
Her Royal Majesty: "If I am to marry, he and I have agreed that I want to have him; but if he were to have children with another wife, then my opinion is that they must become successors to the Realm. I must confess that in the event that he would not marry me and request that he be helped in some other way, Her Majesty would also assure him of that. So Duke Karl knows this and he doesn't speak anymore now about the marriage, nor does he even touch on it in his letters. Whatever God's will is about my marriage, I leave that to His divine providence and will, and I want my will to submit to His will. I have not sworn off marriage, nor do I want to swear that I will marry. But I will never think of marrying till I am crowned; you must keep yourselves assured of that. And no one can force me into marriage either."
The Grand Admiral: "If Your Majesty wishes to enter into marriage, it is decreed in the Union of Inheritance that it must take place with the knowledge of the Estates."
One asked if Her Royal Majesty then leaves the Duke to marry of his free will, but with the consent of Her Royal Majesty and the Estates.
Her Royal Majesty said she would not envy the duke if he caught the bravest lady in the world.
"If he also wants to settle down here and own property, then he wouldn't own them as a prince, but as a nobleman. But I don't want to forbid him to marry me."
The General: "I think the Duke will never marry if he does not get Her Royal Majesty."
Her Royal Majesty: "Quite so, because love is not so completely ardent; a crown can be a beautiful maiden too. I have told him that it is a great thing that he, as a minor prince, dares to take a queen; it would have been enough for him that it had only been spoken of. And I told him so for the sake of my own dignity and respect."
The Grand Admiral: "We have never known anything other than that Your Majesty had fully promised him the marriage when he was granted control of the army."
Her Royal Majesty: "What has been said and concluded between me and the Duke, I have now said to you all. I confess, and that is the sum of the text, that I come up with this second proposal because right now I don't think it is good for me to marry."
The Council of the Realm in general: The Duke will also do the same and not marry when he hears of it.
Her Royal Majesty did not think so, and that he would do it for the health of the Realm, if he is wise.
"If it were in my capacity to marry, I would gladly do so."
She asked that the Council of the Realm would consult on what she can do, as Her Majesty has thus declared herself to the Duke and said it now in the Council.
"I say it expressly, that it is impossible for me to marry. This is just the way it is for me. I'm not telling you the reasons for this, but I don't have the mind for it. I have prayed diligently to God that I might get that mind, but I've never been able to get it."
The General: "When Your Majesty's lady mother hears of this, Her Majesty will think that we have advised this to Your Majesty"; he alleged what happened in the time of the regency, which wanted to marry off Her Royal Majesty of its own accord.
Her Royal Majesty thought that Her Majesty would not suspect it; "Her Majesty and the government had done a very good job of ensuring that it did not happen during my childhood."
But that Her Majesty urged a certain resolution on the succession, it would be because of the security of the Realm; "and you mustn't suspect me for having said that, if I die and you are uncertain about a successor, you and your children would go into conflict and take sides about the election and undertake to make a pretension on it."
Then she read the 65th article aloud, that it says that one should be considerate about successors.
"And yet, when it is mentioned about the King's offspring, I am in complete agreement with the Council — except the Grand Admiral — that Duke Karl has no right to the kingdom, but I beg for him that he may be accepted by grace as my successor. And that is why I follow Norrköping's decision, where daughters of the King can be elected as ruler and be declared to the end that she may have children, and thus to the kingdom. But because I will not marry, I therefore want to assure the Kingdom in another way about successors. I have always told the Duke that he has no right to that, but whatever happens, it happens by sheer grace."
The General: "If the Count Palatine were a hereditary prince of the Kingdom, then His Royal Grace would have no right to claim the Crown."
Her Royal Majesty: "I do not consider Duke Karl's person, but the best interests of the kingdom; and I therefore wish and urge that there should be a certainty about the succession. It may well happen that I get from him in life, as from a rival, some annoyance; but then I hope that God will so govern me that I shall seek nothing private, but only the good of the Realm. Maybe someone else can rule with greater wisdom, but I will never yield to someone else in the will and affection to seek the good of the Kingdom."
One asked if Her Majesty may propose it to the Estates; she excused herself that she had happened to mention a hereditary prince; the meaning was no other than that Duke Karl had to become the successor to the Realm and to be declared publico nomine to it.
The General: "The Estates will all fall on the marriage, just as the Council of the Realm falls on it. Her Majesty will first grieve all the Estates and then her lady mother with this communication."
Her Royal Majesty did not think anyone would mourn or cry over it.
"But the fact that I will be asked to marry is a difficult thing to resolve, because then I would never be free, but bound, and I would never be able to escape from it."
She repeated again his intention to insure the Fatherland through the assurance of the succession. She asked them to consider the matter well among themselves and to know Her Royal Majesty's answer both as to her opinion as well as whether the matter should then be communicated to the Estates or their committee.
Above: Kristina, year 1650.
Above: Karl Gustav.
No comments:
Post a Comment