Source:
Gustaf II Adolfs frieri till Maria Eleonora, pages 16 to 24, by anonymous author, 1854; courtesy of Uppsala University Library (Uppsala universitetsbibliotek) via Litteraturbanken.se
The account:
MARIA ELEONORAS SEDNARE ÖDEN.
Den varma kärlek och djupa vördnad, som Maria Eleonora hyste för Gustaf Adolf, hade, så länge han lefde, tillbakahållit alla mer i ögonen fallande utbrott af hennes besynnerliga lynne. Hon hvarken ville eller vågade lemna fritt lopp deråt, och i allmänhet upptogs hela hennes själ, hennes varelse, blott af en enda känsla, kärleken till hennes gemål. Han var hennes make, hennes vän, hennes ledare, hennes allt i alla. Han föll, och lemnade henne ensam, vacklande och svag, utan förmåga att stöda sig sjelf, utan förstånd att låta stöda sig af andra. Den gränslösa sorgen ökade ännu mera hennes besynnerligheter och påskyndade deras utbrott. Så föranleddes de bedröfliga öden, som träffade den store Gustaf Adolfs efterlefvande maka.
Knappt var jordfästningen förbi, förr än villorna förnyades. Redan andra dagen kände enkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret, och såsom förut öppna kistan och hugna sig af den döda konungens betraktande, och hon begärde i sådan afsigt nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhemtat biskoparnes mening, gaf ett nekande svar, så väl för sakens egen beskaffenhet, som för det uppseende den skulle väcka hos rikets nu församlade ständer, serdeles hos allmänheten och bönderna, hvilka, ovana vid sådana uppträden, skulle betrakta dem som ett ogudaktigt afguderi med de dödas ben. Drottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor uti sitt beslut, helsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt, och således tvert emot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen bestämdt förklarade, att den i sådant fall ämnade möta våld med våld, och då man föreställde enkedrottningen obehaget af att blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod han ändtligen från sitt trotsande, men begärde deremot att ännu blott en enda gång få besöka grafven; hon erbjöd sig att derefter aldrig mer sådant begära, och tillika att vid samma tillfälle i kistan nedlägga konungens hjerta. Äfven denna bön vägrades under förevändning, att regeringen icke borde bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut, och att dessutom ett sådant uppträde kunde medföra våda för drottningens redan förut försvagade helsa. Emedlertid sökte än rådsherrar, än biskopar att lugna och leda henne medelst allvarliga föreställningar. »Som kristen borde hon vara nöjd med hvad Gud beslutat. Han vet bäst hvad oss nyttigt är, och på honom allena skola vi förtrösta, men icke på döda kroppar. — Gud är de lefvandes, icke de dödas Gud. — Att störa de aflidnes ro, strider dessutom mot skriftens ord, förnuftets och den sanna kärlekens bud och slutligen mot alla folkslags plägseder« o. s. v. Det lyckades omsider att besegra hennes envisa motstånd. Hon lemnade ifrån sig hjertat, hvilket med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och dermed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.
Drottningens sorg tycktes deremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönsterna blefvo på samma sätt tillstängde, så att kammaren endast upplystes af facklor och vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt drottningen beständigt innesluten, sjelf klädd uti djupaste sorgdrägt, gråtande nästan natt och dag, understundom utbrytande uti så våldsamt jemrande, att en hvar, som det hörde og såg, kände medlidande med hennes olyckliga tillstånd. Man hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning, men förgäfves. Maria Eleonora fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flere år lugnades hennes hjerta till en mera sansad sorg. Men ännu och alltid var Gustaf Adolf hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande: "Min sällhet är förbi!" Hon författade till hans grafskrift följande rader:
»Hans bragder och hans dygd med oförgänglig ära,
I död liksom i lif triumfens kransar bära.«
Vid aflemnandet af hans hjerta, stiftade hon för några anhöriga och tillgifna fruntimmer en orden till den aflidnes minne. Tecknet var ett krönt guldhjerta. På ena sidan sågs likkistan med de bekanta bokstäfverna G. A. R. S., och till omskrift: Föraktad af många har jag utfört stora bragder, segrat i döden, triumferat efter döden; på andra sidan följande äfven af henne författade verser:
»Jag med min död bevisat har
Den trofasthet mitt hjerta bar.
Och nu, J hjeltar, följen mig,
Till blodig hämnd, på ärans stig.«
Den ovilja, som sedermera uppkom emellan Maria Eleonora och svenska regeringen, hade sin grund uti flere omständigheter. Efter konungens död lät enkedrottningen förnimma sin önskan att under Christinas minderårighet deltaga uti regeringen. Detta hade deremot Gustaf Adolf flere gånger både muntligen och skriftligen afstyrkt; en varning, som en hvar med närmare kännedom om drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Rådet och ständerna kommo också enhälligt öfverens om att densamma efterfölja. Redan i förväg hade Maria Eleonora fått underrättelse om detta deras blifvande beslut, och upptog det med förbittring. Hon hade hört, sade hon, att svenska rådet ämnade skicka henne och hennes dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet. Dessa ord, yttrade åt en af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga.
Sådant kunde ej annat än väcka ovilja hos dessa Gustaf Adolfs minne och att så tillgifna herrar, serdeles hos Axel Oxenstjerna, hvilken, trogen sitt löfte åt den aflidne konungen, med ansträngande af hela sin jättekraft bemödade sig att på Christinas barnsliga hufvud bibehålla faderns krona och det i oförminskad glans. Att för alla dessa dagsklara bevis af trohet och tillgifvenhet mötas med ovärdiga misstankar och otack väckte kallsinnighet. Den ökades genom drottningens uppförande vid begrafningen och allt sedermera. Hon omgaf sig med Tyskar och kunde i allmänhet icke lida svenska folket, icke ens deras land. Det var så förskräckligt kallt. Der voro så många och förfärligt fula berg o. s. v. Dessa klagomål, i tid och otid upprepade, verkade slutligen samma känslor tillbaka, och Maria Eleonora blef föremålet för svenskarnes, om icke hat, åtminstone motvilja och förakt. Man började till rättfärdigande af sådana tänkesätt omtala och åberopa konungens omdömen, af honom någon gång i enrum och förtroliga ögonblick yttrade. Han hade en gång sagt: »Äfven jag har min husliga olycka, som trycker och hindrar mig från att blifva öfvermodig öfver mina många framgångar.« Det var, mente man, Maria Eleonora, som dermed åsyftats. En annan gång berättade Claes Fleming, huru konungen straxt före utresan till Tyskland hade haft följande utlåtelse: »För all den trohet, som J mig beständigt visat, beder jag eder, bröder, att i händelse jag skulle falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lefver mig, eder och sig sjelf till vanära.«
Andra orsaken till det ömsesidiga missnöjet var frågan om drottning Christinas uppfostran. Så länge Gustaf Adolf lefde, hade Maria Eleonora visat bestämd motvilja för sin dotter [sic], uppgifvande som skäl, dels att barnet icke enligt önskan var en gosse, dels också dess utseende, då Christina i sjelfva verket var vid spädare år mörklagd och föga behaglig. Konungen lemnade derföre den lilla prinsessan att vårdas och uppfostras af pfalzgrefvinnan Catharina, dock icke utan Maria Eleonoras missnöje, ty hon älskade icke sin svägerska [sic], man vet nu mera icke af hvad orsak. Förhållandet till dottern ändrades efter konungens död. Den lilla Christina mötte sin mor uti Nyköping, och blef nu emottagen med utbrott af den gränslösaste kärlek. Maria Eleonora kunde icke se sig mätt på det älskade barnet, betraktande detsamma såsom den förlorade makens minne och afbild. Icke ett enda ögonblick ville hon släppa det från sin sida, hvarken dag eller natt. Den lilla lifliga prinsessan fann det dödande ledsamt att vara innesluten i det svartklädda rummet med sin oupphörligt gråtande mor, men det hjelpte ej. Så förflöto nio månader, eller hela den tid, som liket stod uti Nyköping. Också efter begrafningen fortsatte Maria Eleonora samma lefnadssätt och förklarade, att hon icke ville lemna Christina ifrån sig, aldraminst åt pfalzgrefvinnan. Det gick den tiden ett rykte, att nämnde furstinna af sin man hemtat någon benägenhet för reformerta läran, hvarföre Maria Eleonora brukade kalla henne den kalvinska qvinnan. Hon sökte nu att med slughet begagna dessa misstankar till vinnande af sin afsigt, och försäkrade biskoparne, att hon aldrig skulle tillåta, det hennes dotter lemnades åt den kalvinska qvinnan, och derigenom utsattes för vådan att blifva lockad från evangelii oförfalskade ljus. Man fruktade väl i detta, likasom i andra hänseenden, ingenting af den allmänt högaktade Catharina; men rådet tyckte det vara svårt att med våld åtskilja dotter och mor, och denna sednare behöfde någon tröst, efter sina förut lidna motgångar. Christina lemnades i moderns vård till en del mot rådets öfvertygelse, och till outsäglig smärta för henne sjelf, som nu för åratal såg sig innestängd likasom i ett rysligt fängelse. Den enda derifrån lemnade frihet var under lärotimmarna, hvilka hon derföre betraktade som sina gladaste stunder, och småningom förökade ända till 6 timmar för- och 6 timmar eftermiddagen, högeligen förnöjd öfver hvarje minut hon kunde slippa ur det svarta rummet. Så fortgick det uti trenne år, och det var under denna tid, som Christina grundiade [sic] sina sedermera så allmänt beundrande och ovanliga kunskaper. Rådet blef emedlertid mer och mer missnöjdt med detta uppfostringssätt. De fruktade icke utan anledning, att moderns underliga lynne och uppförande skulle inverka på dottern; serdeles betänkligt syntes det också, att lemna Sveriges blifvande regentinna i händerna på en mor, som beständigt lärde henne förakt och ovilja mot samma land. Likväl kunde de icke förmå sig till det svåra steget att skilja dem åt. Men år 1636 kom ändtligen Axel Oxenstjerna hem och lade allvarsam hand vid saken. Christina blef tagen från sin mor och öfverlemnad uti pfalzgrefvinnan Catharinas vård. Maria Eleonora var utom sig. »Heldre«, sade hon, »vill jag lefva af vatten och bröd uti fremmande land, än sitta vid konungsligt bord uti Sverige.«
Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning. Stora summor förslöstes på byggnader och hofhållning. Så snart vid hennes resor någon serdeles vacker belägenhet upptäcktes, beslöt hon att pryda densamma med byggnader och slott, och en för sådant ändamål medförd konstnär skulle straxt uppsätta ritningen; stundom börjades äfven förberedande arbeten, ehuru icke ett enda bland dessa företag hunnit fulländas. Hennes hof var både talrikt och dyrt, innefattande äfven dvergar och narrar, till icke ringa harm för de vid sådant hofsällskap ovana Svenskarne. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker samt bortlemnade sina oundgängligaste inkomster. Denna gifmildhet begagnades samvetslöst af de fala smickrare, som snart uteslutande vunnit hennes förtroende. Ehuru lifgedinget var ganska tillräckligt, kom hon likväl innan kort på fullkomligt obestånd, så att rådet måste betala flere skulder och ordna hennes angelägenheter. Axel Oxenstjerna åtog sig det sednare bestyret, och reste i sådan afsigt till Gripsholm. I början vägrade drottningen att framlemna sina räkenskaper, tills Oxenstjerna med lugn och vigtiga skäl lyckades öfvertyga henne om nödvändigheten af en sådan öfversigt, äfven för henne sjelf. Hans öfvade blick upptäckte och afskaffade genast de flesta missbruken, samt ordnade ånyo hofhållningen, så att Maria Eleonora sjelf derföre på det hjertligaste tackade honom.
English translation (my own):
MARIA ELEONORA'S LATER FATE.
The warm love and deep reverence that Maria Eleonora harboured for Gustav Adolf had, as long as he lived, restrained all the more conspicuous outbursts of her peculiar temper. She neither wanted nor dared to give free rein to it, and in general her whole soul, her very being, was occupied with only one feeling: her love for her consort. He was her husband, her friend, her leader, her all in all. He fell and left her alone, staggering and weak, without the ability to support herself, without the understanding to be supported by others. The boundless grief increased her eccentricities still more and hastened their outbursts. Thus was caused the sad fate that befell the surviving wife of the great Gustav Adolf.
The burial was scarcely over before her delusions were renewed. Already the second day the Dowager Queen felt an irresistible longing to go down into the sepulchral vault and, as before, to open the coffin and console herself with the sight of the dead King; and she asked for the key with this intention. But the governor considered it proper to report the matter to the Council, which, after having obtained the opinion of the bishops, gave a negative answer, both for the nature of the matter itself and for the attention it would arouse among the now assembled estates of the kingdom, especially among the public and the peasants, who, unaccustomed to such acts, would regard them as an impious idolatry with the bones of the dead.
The Queen was quite embittered by this refusal, and when the Council continued with its decision, she returned the greeting that she also intended to continue in hers, and thus contrary to their wishes, to visit the tomb. But when the government firmly declared that in such a case it intended to meet force with force, and when the Dowager Queen was presented with the discomfort of being turned away from the church door, she finally gave up her defiance, but instead requested to be allowed to visit the tomb just once more; she offered never to make such a request again, and also to place the King's heart in the coffin on the same occasion.
This request was also refused on the pretext that the government should not break its once-made and openly stated decision, and that, moreover, such conduct could entail dangers for the Queen's already weakened health. Meanwhile, both the councilmen and the bishops sought to calm and guide her by means of serious ideas.
"As a Christian she should be content with what God has decided. He knows best what is beneficial for us, and in Him alone we shall trust, but not in dead bodies. — God is the God of the living, not of the dead. — To disturb the rest of the deceased, moreover, is contrary to the words of Scripture, the commandments of reason and true love, and finally to the customs of all nations", etc.
It was finally possible to overcome her stubborn resistance. She gave up the heart, which with a gold box and surrounding velvet pouch was quietly placed in the King's coffin; and thus this unpleasant dispute came to a long-awaited end.
The Queen's grief, however, seemed never to want to cease. From her first arrival at Nyköping, she had the walls, ceiling, furniture and floor in her room covered with black cloth. The windows were similarly closed, so that the chamber was only lit by torches and wax candles. In this gloomy environment the Queen sat constantly confined, herself dressed in the deepest mourning clothes, weeping almost night and day, occasionally bursting into such violent wailing that everyone who heard and saw it felt pity for her unhappy condition.
Some change was hoped for after her arrival in Stockholm and the King's burial, but in vain. Maria Eleonora continued her former way of life, and only gradually and after several years did her heart calm down to a more calm sorrow. But Gustav Adolf was still and always her only thought. As soon as his name or exploits were mentioned, she exclaimed with a sigh: "My happiness is over!" She wrote the following lines for his epitaph:
"His exploits and his virtue with imperishable glory,
In death as in life, wear wreaths of triumph."
At the time she surrendered his heart, she founded for some relatives and affectionate ladies an order in memory of the deceased. The emblem was a crowned golden heart. On one side was seen the coffin with the familiar letters G. A. R. S., and the inscription: Despised by many, I have performed great feats, conquered in death, triumphed after death; on the other side the following verses also written by her:
"I have proven with my death
The loyalty my heart bore.
And now, ye heroes, follow me,
To bloody revenge, on the path of honour."
The dislike that later arose between Maria Eleonora and the Swedish government had its basis in several circumstances. After the King's death, the Dowager Queen made known her desire to participate in the government during Kristina's minority. Gustav Adolf, however, had repeatedly denied this both verbally and in writing; a warning that anyone with a closer knowledge of the Queen's personal qualities could not but approve. The Council and the Estates also unanimously agreed to follow suit. Maria Eleonora had already been informed in advance of their impending decision, and took it with resentment. She had heard, she said, that the Swedish Council intended to send her and her daughter out of the country with a white stick [in humility] and dog biscuits. These words, uttered to one of the councilmen, were soon conveyed to the others.
Such a thing could not but arouse displeasure in these Gustav Adolf's memory and in such devoted gentlemen, especially in Axel Oxenstierna, who, faithful to his promise to the deceased King, with all his enormous strength endeavored to maintain her father's crown on Kristina's childish head, and that in undiminished splendour. To be met with unworthy suspicions and ingratitude for all these clear proofs of fidelity and devotion aroused coldness. It was increased by the Queen's behaviour at the funeral and all that followed. She surrounded herself with Germans and generally could not stand the Swedish people, not even their country. It was so terribly cold. There were so many and terribly ugly mountains, etc. These complaints, repeated at times and in times of trouble, finally had the same feelings return, and Maria Eleonora became the object of the Swedes', if not hatred, at least aversion and contempt.
In justification of such ways of thinking, people began to mention and invoke the King's judgements, which he had once expressed in private and confidential moments. He had once said:
"I too have my domestic unhappiness, which oppresses and prevents me from becoming overconfident over my many successes."
It was, it was thought, Maria Eleonora who was referred to.
Another time, Claes Fleming told how the King had made the following statement just before his departure for Germany:
"For all the fealty that you have constantly shown me, I beg you, brothers, that in the event that I should perish, see to it, for my wife's own good, that she does not live to dishonour me, you and herself."
The second reason for the mutual discontent was the question of Queen Kristina's upbringing. As long as Gustav Adolf lived, Maria Eleonora had shown a definite dislike for her daughter [sic], giving as reasons, partly that the child was not a boy as desired, and partly also her appearance, since Kristina herself had a dark complexion and not very pleasing at an early age. The King therefore left the little princess to be cared for and raised by the Countess Palatine Katarina, but not without Maria Eleonora's displeasure, because she did not love her sister-in-law [sic], it is now no longer known for what reason.
Her relationship with her daughter changed after the king's death. Little Kristina met her mother in Nyköping and was now received with an outburst of the most boundless love. Maria Eleonora could not get enough of the beloved child, considering it as the memory and image of her lost husband. Not for a single moment did she want to let her go from her side, neither day nor night. The lively little princess found it deadly tedious to be confined in the black-clad room with her incessantly weeping mother, but it did not help.
Thus nine months passed, or the entire time that the body stood in Nyköping. Even after the funeral, Maria Eleonora continued the same way of life and declared that she did not want to give Kristina up, at least not to the Countess Palatine. At that time there was a rumour that the said princess had inherited from her husband some inclination for the Reformed doctrine, which is why Maria Eleonora used to call her that Calvinist woman. She now sought to cunningly use these suspicions to her advantage, and assured the bishops that she would never allow her daughter to be left to that Calvinist woman, and thereby exposed to the danger of being lured away from the unadulterated light of the Gospel.
In this, as in other respects, they feared nothing from the generally highly esteemed Katarina; but the Council found it difficult to forcibly separate daughter and mother, and the latter needed some consolation after her previous adversities.
Kristina was left in her mother's care, partly against the advice of the Council and to her own unspeakable pain, who for years had seen herself confined as if in a dreadful prison. The only freedom she had left from it was during the lessons, which she therefore regarded as her happiest hours, and gradually increased to 6 hours in the forenoon and 6 hours in the afternoon, greatly pleased with every minute she could escape from the dark room. This continued for three years, and it was during this time that Kristina formed the foundations of her later so universally admired and unusual knowledge.
The Council, however, became more and more discontent with this method of upbringing. They feared, not without reason, that the mother's strange disposition and behaviour would affect her daughter; it also seemed very doubtful to leave the future ruler of Sweden in the hands of a mother who constantly taught her contempt and dislike for the same country. Nevertheless, they could not bring themselves to take the difficult step of separating them. But in 1636 Axel Oxenstierna finally came home and took a serious hand in the matter. Kristina was taken from her mother and handed over to the care of the Countess Palatine Katarina. Maria Eleonora was beside herself. "I would rather", she said, "live on water and bread in a foreign land than sit at a royal table in Sweden."
Added to these seeds of discord was her perverse household management, in which there was neither moderation nor calculation. Large sums were wasted on buildings and court maintenance. As soon as during her travels any particularly beautiful location was discovered, she decided to adorn it with buildings and castles, and an artist brought for such a purpose would immediately draw up the sketch; sometimes preparatory work was also begun, although not a single one of these undertakings had time to be completed.
Her court was both numerous and expensive, including dwarfs and buffoons, to no small annoyance to the Swedes, who were unused to such court society. With boundless generosity she distributed precious gifts and left her most indispensable income. This generosity was used unscrupulously by the few flatterers, who soon exclusively won her confidence. Although the dower estate was quite sufficient, she nevertheless soon came to complete insolvency, so that the Council had to pay several debts and arrange her affairs.
Axel Oxenstierna undertook the later administration and travelled to Gripsholm for that purpose. At first the Queen refused to hand over her accounts until Oxenstierna, with calm and weighty reasons, succeeded in convincing her of the necessity of such an oversight, even for herself. His practiced eye immediately discovered and eliminated most of the abuses, and reorganised the court, so that Maria Eleonora herself thanked him most heartily for it.
Above: Maria Eleonora.
Above: Kristina.
