Source:
Gustaf II Adolfs frieri till Maria Eleonora, pages 13 to 16, by anonymous author, 1854; courtesy of Uppsala University Library (Uppsala universitetsbibliotek) via Litteraturbanken.se
The account:
... Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras sammanlefnad tycktes vid första anblicken bära alla de yttre tecknen af inre lycka. Maria Eleonora älskade sin man ända till dyrkan, och Gustaf Adolf visade sin gemål ömhet och oaflåtlig uppmärksamhet. Man märkte dock, att han icke ogerna afböjde hennes anbud, att personligen följa honom under krigstågen, och att han aldrig lemnade henne något förtroende uti angelägnare statssaker. Hennes sinnelag och själskrafter voro icke vuxna dertill, ej heller egnade att ingifva en på högaktning och förtroende grundad kärlek. Lynnet var besynnerligt och nyckfullt; själsförmögenheterna, i vissa hänseenden utmärkta, saknade dock helt och hållet den lugna och ledande eftertankan. Sjelfva hennes kärlek till Gustaf Adolf var nära nog ett afguderi och föranledde stundom ganska besynnerliga uppträden. I hans frånvaro öfverfölls hon af en oemotståndlig längtan, som stundom öfvergick till verklig sjukdom. Hon skref bref på bref med de sorgligaste målningar öfver sin saknad, sin smärta; med de enträgnaste böner att få resa efter, eller att han sjelf till henne måtte återkomma. Äfven Axel Oxenstjerna fick flera dylika skrifvelser med begäran, att han hos konungen skulle utverka bifall till drottningens böner, och att han i allmänhet skulle öfvertala konungen att hålla sig stilla i Stockholm; hon lofvade Oxenstjerna deremot sin gränslösa tacksamhet. För att lugna henne stannade modern en längre tid uti Sverige, men det var förgäfves. Det var förgäfves som denna eljest så myndiga furstinna, som Gustaf Adolf sjelf bad Maria Eleonora gifva sig tålamod åtminstone på några veckor, efter hvilkas förlopp han sjelf hoppades komma tillbaka. Det var förgäfves att han till och med lät henne förstå, att hennes ankomst skulle blifva konungen ganska oläglig. Ingenting hjelpte. Hon förklarade: att hon skulle dö, derest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar måste göras, och än mötte hon konungen på halfva vägen, än kom hon oförmodadt öfver till honom i lägret, och befälhafvarne på slotten i Lifland råkade uti icke ringa förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med sitt sällskap kom dem sålunda oförvarandes uppå. Maria Eleonora var i allmänhet häftig och obetänksam vid fattandet af sina beslut, ombytlig vid utförandet, dessutom oordentlig uti sin hushållning, och derföre ofta försänkt i skulder, stundom utan konungens vetskap. Dessa förorsakades till en del af hennes slösande frikostighet, samt ännu mera af hennes utmärkta tycke för musik, målning och serdeles för byggnadskonst; äfven för dyrbara kläder och prydnader. Då de allvarsamma och ännu föga bildade Svenskarne icke visste värdera sådana saker, var hon nog oförsigtig att, serdeles vid tillfällen af elakt lynne, framstöta föraktliga ord mot både landet och invånarne, hvilket naturligtvis i betydlig mån ökade deras köld och obehaget af hennes ställning.
Gustaf Adolf såg dessa hennes fel, men äfven hennes rena hjerta samt andra goda egenskaper, och teg. En innerligare tillgifvenhet kunde dock aldrig alstras inom hans bröst, och Maria Eleonora blef för honom alltid mer eller mindre ett barn, föremålet för den öfverlägsna kärlek, som känner sig gifva men icke erhålla. Han jollrade med henne vid lediga stunder, begåfvade henne med granna kläder och dyrbarheter, på hvilka saker han visste henne sätta serdeles stort värde. Det var också hennes högsta glädje att framträda för honom lika prydd af rikedomens och konstens, som af skönhetens behag, och derigenom locka från hans blickar och mun yttringarna af bifall och beundran.
Mången anade dock, att Gustaf Adolf skulle känna behofvet af en djupare kärlek, att bilden af den förträffliga Ebba Brahe mången gång skulle uppstå för hans saknande själ. Om så var, visste han förträffligt att dölja sina känslor. Verlden såg och trodde ej annat än att konung och drottning kände sig lika lyckliga.
English translation (my own):
... The union of Gustav Adolf and Maria Eleonora seemed at first sight to bear all the outward signs of inner happiness. Maria Eleonora loved her husband to the point of adoration, and Gustav Adolf showed his wife tenderness and unceasing attention. It was noticed, however, that he did not refuse her offer to personally accompany him during the war campaigns, and that he never left her any confidence in more pressing matters of state. Her disposition and mental powers were not mature for that, nor were they suited to inspire a love based on high regard and trust. Her temperament was peculiar and capricious; her mental faculties, excellent in certain respects, however, completely lacked the calm and guiding reflection. Her own love for Gustav Adolf was almost an idolatry and sometimes gave rise to rather strange behaviour.
In his absence she was overcome by an irresistible longing, which sometimes turned into genuine illness. She wrote letter after letter with the saddest descriptions of her longing, her pain; with the most urgent prayers to be allowed to travel after her, or that he himself might return to her. Axel Oxenstierna also received several such letters with the request that he should obtain the King's approval of the Queen's pleas, and that he should generally persuade the King to remain quietly in Stockholm; she promised Oxenstierna, in return, her boundless gratitude. To calm her, her mother stayed in Sweden for a longer time, but it was in vain. It was in vain that this otherwise very authoritative princess, whom Gustav Adolf himself asked to be patient with Maria Eleonora for at least for a few weeks, after which he himself hoped to return. It was in vain that he even let her understand that her arrival would be quite inconvenient for the King.
Nothing helped. She declared that she would die if she were not allowed to travel to her lord. Costly provisions had to be made, and now she met the King halfway; now she unexpectedly came over to him in the camp, and the commandants of the castles in Livonia were in no small embarrassment for food and household utensils, when the Queen and her company came upon them thus unannounced.
Maria Eleonora was generally impetuous and reckless in making her decisions, fickle in carrying them out, moreover disorderly in her household; and therefore she often sunk into debt, sometimes without the King's knowledge. These were caused in part by her wasteful liberality, and still more by her excellent taste for music, painting, and especially for architecture; also for expensive clothes and ornaments. Since the serious and still poorly educated Swedes did not know how to value such things, she was imprudent enough, especially on occasions of ill temper, to utter contemptuous words against both the country and the inhabitants, which naturally considerably increased their coldness and displeasure with her position.
Gustav Adolf saw these her faults, but also her pure heart and other good qualities, and kept silent. A more intimate affection, however, could never be generated within his breast, and Maria Eleonora always became to him more or less a child, the object of that superior love which feels itself given but not received. He cooed at her in leisure hours, gifted her with fine clothes and precious things, on which things he knew she placed a very high value. It was also her greatest joy to appear before him as adorned with the delights of wealth and art as with beauty, and thereby to attract from his glances and lips expressions of approval and admiration.
Many suspected, however, that Gustav Adolf would feel the need for a deeper love, that the image of the excellent Ebba Brahe would often arise before his missing soul. If so, he knew how to hide his feelings excellently. The world saw and believed nothing but that the King and Queen felt equally happy.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Notes: Gustav Adolf and Maria Eleonora were married on November 25/December 5 (Old Style), 1620. Six months later, Gustav left to command the siege of Riga, the first separation during their marriage. If Maria really did have borderline personality disorder (and, if so, likely in combination with bipolar disorder and autism), as I have theorised, this is probably what began or triggered the condition, as the onset of BPD usually begins in early adulthood, and Maria was 21 years old at this point.
Maria Eleonora's mother (and Kristina's maternal grandmother) = Duchess Anna of Prussia and Jülich-Cleves-Bergen (1576-1625).
No comments:
Post a Comment