Source:
Stockholms Historiska Bibliotek, första trycket, pages 32 to 36, by Carl Christoffer Gjörwell, published by Peter Jöran Uppström, 1755; original at the New York Public Library
The description:
6.
Drotning Christinas Caracter.
Hon war af medelmåttig wäxt, täm̃eligen wäl lagd, ägde en mer manlig än qwinlig skönhet, hade stora blå ögon, hwilka hon med höghet och behag hwälfde, en hög och krokug näsa, en liten och wälpaßad mun, stora läppar, en klufwen haka och fria later. Hon bar en lös peruque, och hela hennes klädedrägt war fri, otwungen och owålig. Pragt och twång i kläder war aldeles mot hennes smak. Hon talte med en klar stämma, och då hon talte med ifwer, blef hennes röst nog manlig, såsom hon ock kunde gifwa den alfwersammaste upsyn, för hwilken wåra Segrande Hjeltar och Generaler bäfwade. Om hennes förstånd och lärdom talar hela wärden på et sätt, som längesedan gjort henne odödelig. Däremot äro nästan alla Skribenter af skiljagtig mening, när de skola tala om hennes hjerta och seder. At i följe af hennes handlingar och upförande fälla et sannolikt omdöme, war hennes hufwudfel ostadighet, som härrörde af en sinnes eld, som aldrig hos henne kom til stadga genom en afgjord och hos sig sjelf besluten eftertanka. Hon talte och skref wäl efter sin afsägelse om den nedrighet det wore för henne, at nånsin åstunda Swänska Kronan igen, och at det wore för henne en omöjelig sak, at befläcka en så heroisk gärning med en weklig ånger. I sit bref til Prinsen af Conde genast efter afsägelsen skrifwer hon, »je ne noicirai jamais mon action, qui m'a semblé si belle, par un lache repentir«, och dock är det uppenbart at hon gjorde det samma flera gånger, och af alt hjerta åstundade, at få åter Regeringen, och kanske at upofra sin nya religion för des erhållande. Hennes hjertas flygtighet war ogemen stor, och til at lefwa uti efterwärdens minne genom de utomordentligaste handlingar, war förmodeligen en stark driffjäder til hennes afsägelse, religions ändring, resor och stridiga beslut. Hennes Religion är nog twetydig. At hon wärkeligen haft och skrifwit höga tankar om GUd och Hans andeliga Hushålning är onekeligit. At hon haft wördnad för GUD och utöfwat sin Religion efter öfwertygelse ända til 1650 är ock säkert. Men at hon äfwen å andra sidan fåt och haft tankesätt, som endast kunna falla på den grofwaste Naturalist och bestyrkt dem genom sit upförande, är äfwen lika wist. Jag wet intet, om jag bedrar mig, då jag tror, at hon efter sin naturliga ostadighet warit skoftals Christen och skoftals Naturalist, stundom dygdig och stundom ogudagtig, stundom handlat med wördnad för GUds närwarelse och stundom warit lätsinnig, stundom haft en lefwande öfwertygelse om den Christna Religionens Sanning och stundom gäckats med des dyraste Hemligheter, stundom burit högagtning för Dygden och smakat des belöning och stundom åter blifwit bortrifwen af lasternas smicker och retelser. Hon tyckes intet i grunden hafwa genomtänkt deßa saker, utan endast ägt en widsträkt beläsenhet, men ingalunda warit det, som man nu kallar en Christen Philosoph. Hon war gemenligen sådan som de personer woro, hwilka hon omgiks med. Hwem skulle tro, at det war samma Christina, när hon uplärdes af den fromma och lärda Johannes Matthiä och hade sit förtroende til Gref Axel Oxenstierna, eller då, sedan hon war förgiftat genom de skadeligaste tankesätt af Salmasius och Bouridelot [sic], och wräkte sig utur den ena gunstlingens famn uti den andras. Hur olikt war hennes upförande från 1641 til 1650, med det från 1650 til 1654. War det samma person, som lefde i Brüssel 1654 och 1655 med den, som lefde de sista 10 åren uti Rom. Huru himmelswida äro de tankesätten, hwilka hon ådagalägger uti sit bekanta bref til Grefwinnan Ebba Sparre från Brüßel 1655, skilda från de, hwilka hon tilskrifwer Gref Vasanow från Rom ungefär 1679. At hon straffade Monaldeschi war billigt, men det barbariska sättet, hwarpå hon lät nedsabla honom, kan och bör aldrig ursäktas. Hon war ofta onådig, men detta är den enda gången hon war grym. At hon felat mot Kyskhets lagen säga fast alla hennes Skribenter med enhällig mun. Hr. Arckenholtz är nästan den endaste, som ingenstädes härom wil gjöra någon ren bekännelse. Förmodeligen war hon ganska swag uti denna puncten. Hon hade et godt hjerta, fik snart tycke, älskade med hetta, trötnade i längden och wämjades til slut åt den person, i lag med hwilken hon åtnjutit de läkraste nöjen. Den, som hon älskade, ägde Fullmagt, at disponera henne, som nog syntes på Gref Magnus Gabriel de la Gardie, Spanska Ambassadeuren Pimentel, och Fransosen Bourdelot och flera. Hon war gifmild ända til slöseri. Hon war höflig mot alla menniskjor, men ogement högdragen, när det kom an på något, som rörde hennes person och stånd. Hon lät aldrig befalla sig något, när det kom an på trots. Hon älskade sit Fädernesland, och war det enda orsaken, hwarföre hon lämnade Swerige, til at få lefwa friare och efter sin smak utomlands, ty just denna friheten, eller at nämna det med sit egit ord, sjelfswåldet war hennes starkaste paßion, sedan hon ledsnade wid Regeringssyslorna. Hon ägde fast alla Gustaf Adolfs dygder, men han ägde intet af hennes fel.
With modernised spelling:
6.
Drottning Kristinas karaktär.
Hon var av medelmåttig växt, tämligen vällagd, ägde en mer manlig än kvinnlig skönhet, hade stora blå ögon, vilka hon med höghet och behag välvde; en hög och krokig näsa, en liten och välpassad mun, stora läppar, en kluven haka och fria later. Hon bar en lös peruk och hela hennes klädedräkt var fri, otvungen och ovålig. Prakt och tvång i kläder var alldeles mot hennes smak.
Hon talte med en klar stämma, och då hon talte med iver, blev hennes röst nog manlig, såsom hon ock kunde giva den allvarsammaste uppsyn, för vilken våra segrande hjältar och generaler bävade. Om hennes förstånd och lärdom talar hela vär[l]den på ett sätt som längesedan gjort henne odödlig.
Däremot äro nästan alla skribenter av skiljaktig mening när de skola tala om hennes hjärta och seder. Att i följe av hennes handlingar och uppförande fälla ett sannolikt omdöme var hennes huvudfel ostadighet, som härrörde av en sinneseld som aldrig hos henne kom till stadga genom en avgjord och hos sig själv besluten eftertanke.
Hon talte och skrev väl efter sin avsägelse om den nedrighet det vore för henne att nånsin åstunda svenska kronan igen och att det vore för henne en omöjlig sak att befläcka en så heroisk gärning med en veklig ånger. I sitt brev till prinsen av Condé genast efter avsägelsen skriver hon: »Je ne noicirai jamais mon action, qui m'a semblé si belle, par un lâche repentir«; och dock är det uppenbart att hon gjorde det samma flera gånger och av allt hjärta åstundade att få åter regeringen och kanske att uppoffra sin nya religion för dess erhållande.
Hennes hjärtas flyktighet var ogemen stor, och till att leva uti eftervär[l]dens minne genom de utomordentligaste handlingar var förmodligen en stark drivfjäder till hennes avsägelse, religionsändring, resor och stridiga beslut.
Hennes religion är nog tvetydig. Att hon verkligen haft och skrivit höga tankar om Gud och hans andliga hushållning är onekligt. Att hon haft vördnad för Gud och utövat sin religion efter övertygelse ända till 1650 är ock säkert; men att hon även å andra sidan fått och haft tänkesätt som endast kunna falla på den grovaste naturalist och bestyrkt dem genom sitt uppförande är även lika visst. Jag vet inte om jag bedrar mig då jag tror att hon efter sin naturliga ostadighet varit skovtals kristen och skovtals naturalist, stundom dygdig och stundom ogudaktig, stundom handlat med vördnad för Guds närvarelse och stundom varit lättsinnig, stundom haft en levande övertygelse om den kristna religionens sanning och stundom gäckats med dess dyraste hemligheter, stundom burit högaktning för dygden och smakat dess belöning och stundom åter blivit bortriven av lasternas smicker och retelser.
Hon tyckes inte i grunden hava genomtänkt dessa saker, utan endast ägt en vidsträckt beläsenhet, men ingalunda varit det som man nu kallar en kristen filosof. Hon var gemenligen sådan som de personer voro vilka hon umgicks med. Vem skulle tro att det var samma Kristina när hon upplärdes av den fromme och lärde Johannes Matthiæ och hade sitt förtroende till greve Axel Oxenstierna, eller då sedan hon var förgiftad genom de skadligaste tänkesätt av Salmasius och Bourdelot och vräkte sig utur den ena gunstlingens famn uti den andras?
Hur olikt var hennes uppförande från 1641 till 1650 med det från 1650 till 1654! Var det samma person som levde i Bryssel 1654 och 1655 med den som levde de sista 10 åren uti Rom? Huru himmelsvida äro de tänkesätten vilka hon ådagalägger uti sitt bekanta brev till grevinnan Ebba Sparre från Bryssel 1655 skilda från de vilka hon tillskriver greve Wasenau från Rom ungefär 1679!
Att hon straffade Monaldeschi var billigt, men det barbariska sättet varpå hon lät nedsabla honom kan och bör aldrig ursäktas. Hon var ofta onådig, men detta är den enda gången hon var grym. Att hon felat mot kyskhets lagen säga fast alla hennes skribenter med enhällig mun. Herr Arckenholtz är nästan den endaste som ingenstädes härom vill göra någon ren bekännelse. Förmodligen var hon ganska svag uti denna punkten.
Hon hade ett gott hjärta, fick snart tycke, älskade med hetta, tröttnade i längden och vämjades till slut åt den person i lag med vilken hon åtnjutit de läckraste nöjen. Den som hon älskade ägde fullmakt att disponera henne, som nog syntes på greve Magnus Gabriel de la Gardie, spanske ambassadören Pimentel och fransosen Bourdelot och flera. Hon var givmild ända till slöseri. Hon var hövlig mot alla människor, men ogement högdragen när det kom an på något som rörde hennes person och stånd. Hon lät aldrig befalla sig något när det kom an på trots.
Hon älskade sitt fädernesland och var det enda orsaken varföre hon lämnade Sverige till att få leva friare och efter sin smak utomlands, ty just denna friheten, eller att nämna det med sitt eget ord, självsvåldet, var hennes starkaste passion sedan hon ledsnade vid regeringssysslorna. Hon ägde fast alla Gustav Adolfs dygder, men han ägde intet av hennes fel.
English translation (my own):
6.
Queen Kristina's character.
She was of average height, fairly well-built, possessed a more masculine than feminine beauty, had large blue eyes, which she arched with loftiness and grace; a high and hooked nose, a small and well-proportioned mouth, large lips, a cleft chin and free features. She wore a loose wig and her whole attire was free, unforced and unadorned. Splendour and constraint in clothing were completely against her taste.
She spoke with a clear voice, and when she spoke with zeal, her voice became quite manly, as she could also give the most serious look, before which our victorious heroes and generals trembled. The whole world speaks of her intelligence and learning in a way that has long since made her immortal.
On the other hand, almost all writers are of different opinions when they speak of her heart and manners. To pass a probable judgement on the basis of her actions and conduct, her main fault was instability, which arose from a fire in her mind that never came to a standstill inside her by a decided and within herself determined reflection.
She spoke and wrote well after her abdication about the baseness it would be for her to ever covet the Swedish crown again and that it would be an impossible thing for her to stain such a heroic deed with a feeble repentance. In her letter to the Prince de Condé, immediately after her abdication, she writes: "Je ne noicirai jamais mon action, qui m'a semblé si belle, par un lâche repentir" ["I will never blacken my action, which has seemed so beautiful to me, with a cowardly repentance"]; and yet it is evident that she did the same several times and with all her heart desired to regain the government, and perhaps to sacrifice her new religion for its attainment.
The volatility of her heart was unusually great, and living in the memory of posterity through the most extraordinary actions was probably a strong driving force behind her abdication, change of religion, travels and controversial decisions.
Her religion is probably ambiguous. That she really had and wrote high thoughts about God and His spiritual household is undeniable. That she had reverence for God and practiced her religion according to conviction until 1650 is also certain; but that she also, on the other hand, got and had ways of thinking that could only strike the crudest naturalist and confirmed them by her conduct is also equally certain. I do not know whether I am mistaken when I believe that, according to her natural instability, she was now a Christian and now a naturalist, now virtuous and now ungodly, now acted with reverence for the presence of God and now frivolous, now had a living conviction of the truth of the Christian religion and now made fun of its most precious secrets, now held in high esteem virtue and tasted its reward and now was again carried away by the flattery and teasing of vice.
She does not seem to have thought these things through in the first place, but only possessed a wide reading, but she was by no means what is now called a Christian philosopher. She was generally such as the people were with whom she associated. Who would believe that it was the same Kristina when she was taught by the pious and learned Johannes Matthiæ and had her confidence in Count Axel Oxenstierna, or then after she was poisoned by the most harmful ways of thinking of Saumaise and Bourdelot and threw herself out of the arms of one favourite and into the arms of another?
How different was her behavior from 1641 to 1650 from that from 1650 to 1654! Was it the same person who lived in Brussels in 1654 and 1655 with the one who lived the last 10 years in Rome? How vastly different are the ways of thinking which she reveals in her familiar letter to Countess Ebba Sparre from Brussels in 1655 from those which she attributes to Count Wasenau from Rome in around 1679!
That she punished Monaldeschi was fair, but the barbaric manner in which she had him cut down can never and should never be excused. She was often ruthless, but this is the only time she was cruel. That she violated the law of chastity is said by all her writers with unanimous consent. Mr. Arckenholtz is almost the only one who is not willing to make any clean confession about this anywhere. She was probably quite weak on this point.
She had a good heart, quickly gained a liking, loved passionately, grew tired of and finally disgusted with the person in common with whom she had enjoyed the most delicious pleasures. The one she loved had full power to dispose with her, as was evident in Count Magnus Gabriel de la Gardie, the Spanish ambassador Pimentel and the Frenchman Bourdelot and others. She was generous to the point of wastefulness. She was polite to all people, but extremely haughty when it came to anything that concerned her person and status. She never allowed herself to be commanded when it came to defiance.
She loved her fatherland, and that was the only reason why she left Sweden to live more freely and according to her taste abroad, for this very freedom, or to call it in her own words, self-will, was her strongest passion since she became bored with the occupations of government. She possessed all of Gustav Adolf's virtues, but he possessed none of her faults.
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Johan Arckenholtz.
Above: Carl Christoffer Gjörwell.
Note: Gjörwell here uses the word "naturalist" to mean a Deist, pantheist or secret atheist.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
.jpg)
