Showing posts with label 1905. Show all posts
Showing posts with label 1905. Show all posts

Friday, August 29, 2025

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 8

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 221 to 223, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

VIII
On a placé la reine Christine dans la zone intermédiaire entre les personnes saines et les malades. Les psycho-pathologues ne sauraient se contenter d'une détermination aussi vague, et réclament plus de précision. A l'heure actuelle, il ne s'agit pas seulement de formuler un diagnostic; quand il est question de personnalités qui ont joué un rôle dans l'histoire, il faut établir jusqu'à quel point la maladie a pu influer sur la production des évenements auxquels ces personnalités ont été mêlées.

Dans le cas de Christine, les psychiatres se sont prononcés avec une assurance que, pour notre part, nous ne serions pas éloigné de partager.

Pour le docteur de Sarlo, à qui l'on doit une étude très remarquable sur la reine de Suède (V. son travail dans la Rivista sperimentale di Freniatria, t. XVIII, fasc. III-IV (31 décembre 1892), pp. 498-514.), celle-ci ne fut rien autre qu'une hystérique. La pathologie nerveuse admet, en effet, une forme morbide en soi, caractérisée par un complexus de phénomènes très différents, dont on peut arriver à fixer un certain nombre, capables de nous guider d'une manière sûre dans le diagnostic: tels sont l'égoïsme, la vanité, la contradiction, l'insensibilité morale, la tendance à rêver et à errer à l'aventure, la légèreté et la vivacité de l'intelligence, tous faits qui peuvent être regardés, en grande partie, comme une conséquence de la faiblesse de la volonté.

Mais on ne se contente plus aujourd'hui d'une simple définition de l'état mental d'un personnage; on veut encore savoir dans quel rapport se trouve le développement d'une forme morbide déterminée avec le milieu historique dans lequel a vécu le sujet qui l'a présentée.

Si on réfléchit, dit le docteur de Sarlo, au cours des événements de la vie de Christine, on se persuade de suite, que si elle avait reçu une éducation différente et si elle eût pu appliquer son génie et l'exubérance de son activité mentale à des entreprises grandes et glorieuses, elle n'eût point apparu à nos yeux comme une hystérique.

Pour tout dire, l'hystérie n'était pas, chez la reine de Suède, quelque chose de fatal, qu'elle reçut en legs de ses ascendants, ou qui survint à la suite d'une ou de plusieurs causes déterminantes; elle représente, dans le cas actuel, «l'épilogue d'une grande lutte d'éléments, le résultat final de l'opposition que rencontra son intelligence dans le milieu où elle vécut. L'hystérie exprime ainsi une issue, une conséquence, dont les antécédents peuvent être très divers.»

Un pareil diagnostic peut-il être accepté sans réserves? Nous ne le pensons pas. Nous conclurons, quant à nous, que Christine a présenté «l'état mental des hystériques», si bien décrit par le professeur Raymond et le docteur Pierre Janet; ce qui ne signifie pas qu'on ait noté chez elle tous les stigmates, physiques et autres, de cette affection éminemment complexe.

Les profanes ne saisiront peut-être pas ces subtilités; mais les hommes de science comprendront l'importance de cette distinction.

Swedish translation (my own):

VIII
Drottning Kristina har placerats i mellanzonen mellan friska och sjuka människor. Psykopatologer kan inte nöja sig med en sådan vag bestämning, och de kräver större precision. För närvarande handlar det inte bara om att formulera en diagnos; när det gäller personligheter som har spelat en roll i historien är det nödvändigt att fastställa i vilken utsträckning sjukdomen kan ha påverkat uppkomsten av de händelser som dessa personligheter var inblandade i.

I Kristinas fall har psykiatrikerna talat med en försäkran om att vi för vår del inte skulle vara långt ifrån att dela med oss.

För dr de Sarlo, till vilken vi har att tacka för en mycket anmärkningsvärd studie om Sveriges drottning (Se hans arbete i Rivista sperimentale di Freniatria, vol. XVIII, fasc. III-IV (den 31 december 1892), s. 498-514.), var hon inget annat än en hysteriker. Nervös patologi medger i själva verket en sjuklig form i sig, kännetecknad av ett komplex av mycket olika fenomen, av vilka vi kan lyckas fastställa ett visst antal som kan vägleda oss på ett säkert sätt i diagnosen: sådana är egoism, fåfänga, motsägelse, moralisk okänslighet, tendensen att drömma och vandra slumpmässigt, intelligensens lättfärdighet och livlighet, alla fakta som till stor del kan betraktas som en följd av viljans svaghet.

Men idag nöjer vi oss inte längre med en enkel definition av en persons mentala tillstånd; vi vill också veta vilket samband utvecklingen av en specifik morbid form har med den historiska miljö i vilken subjektet som presenterade den levde.

Om vi reflekterar, säger dr. de Sarlo, över händelseförloppet i Kristinas liv, blir vi omedelbart övertygade om att om hon hade fått en annan utbildning och om hon hade kunnat tillämpa sin genialitet och sin sprudlande mentala verksamhet på stora och ärorika företag, skulle hon inte ha framstått för oss som en hysteriker.

Kort sagt, hysteri var inte, hos den svenska drottningen, något ödesdigert, som hon fick som ett arv från sina förfäder, eller som uppstod som ett resultat av en eller flera avgörande orsaker; den representerar, i det aktuella fallet, »epilogen av en stor elementkamp, det slutliga resultatet av den motsättning som hennes intelligens mötte i den miljö hon levde i. Hysteri uttrycker således ett resultat, en konsekvens, vars föregångare kan vara mycket olika.«

Kan en sådan diagnos accepteras utan förbehåll? Vi tror inte det. Vi kommer för vår del att dra slutsatsen att Kristina uppvisade det »hysteriska mentala tillståndet«, så träffande beskrivet av professor Raymond och dr. Pierre Janet; vilket inte betyder att alla fysiska och andra tecken på detta mycket komplexa tillstånd noterades hos henne.

Lekmän kanske inte förstår dessa finesser; men vetenskapsmän kommer att förstå vikten av denna distinktion.

English translation (my own):

VIII
Queen Kristina has been placed in the intermediate zone between sane and ill people. Psychopathologists cannot be satisfied with such a vague determination, and they demand more precision. At present, it is not only a question of formulating a diagnosis; when it comes to personalities who have played a role in history, it is necessary to establish to what extent the illness could have influenced the production of the events in which these personalities were involved.

In Kristina's case, the psychiatrists have spoken with an assurance that, for our part, we would not be far from sharing.

To Dr. de Sarlo, to whom we owe a very remarkable study on the Queen of Sweden (See his work in the Rivista sperimentale di Freniatria, vol. XVIII, fasc. III-IV (December 31, 1892), pp. 498-514.), she was nothing other than a hysteric. Nervous pathology admits, in fact, a morbid form in itself, characterised by a complex of very different phenomena, of which we can manage to fix a certain number capable of guiding us in a sure manner in the diagnosis: such are egoism, vanity, contradiction, moral insensitivity, the tendency to dream and to wander at random, the lightness and vivacity of intelligence, all facts which can be regarded, in large part, as a consequence of the weakness of the will.

But today we no longer content ourselves with a simple definition of the mental state of a personage; we also want to know what relationship the development of a specific morbid form has with the historical environment in which the subject who presented it lived.

If we reflect, says Dr. de Sarlo, on the course of events in Kristina's life, we immediately become persuaded that if she had received a different education and if she had been able to apply her genius and the exuberance of her mental activity to great and glorious enterprises, she would not have appeared to us as a hysteric.

In short, hysteria was not, in the Queen of Sweden, something fatal, which she received as a legacy from her ancestors, or which arose as a result of one or more determining causes; it represents, in the present case, "the epilogue of a great struggle of elements, the final result of the opposition which her intelligence encountered in the environment in which she lived. Hysteria thus expresses an outcome, a consequence, the antecedents of which can be very diverse."

Can such a diagnosis be accepted without reservation? We do not think so. We will conclude, for our part, that Kristina presented the "mental state of hysterics", so aptly described by Professor Raymond and Dr. Pierre Janet; which does not mean that all the physical and other signs of this highly complex condition were noted in her.

Laypeople may not grasp these subtleties; but men of science will understand the importance of this distinction.


Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 7

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 214 to 221, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

VII
Mme la duchesse d'Orléans, mère du Régent, avait entendu parler de la reine de Suède par «le feu roi» (Louis XIV); mais il n'y a pas à douter qu'elle ajoute beaucoup de son cru aux propos qui ont pu être tenus devant elle.

«Christine», écrit-elle, «ne mettait jamais de coiffe de nuit, mais elle s'entourait la tête avec une serviette. Une fois qu'elle ne pouvait dormir, elle fit faire de la musique auprès de son lit. Comme le concert était de son goût, elle avança soudain la tête hors de ses rideaux et s'écria: «Mort diable! qu'ils chantent bien!» Les castrats et les Italiens, qui ne sont pas des plus braves, furent tellement épouvantés à l'aspect de cette étrange figure qu'ils demeurèrent muets et il fallut que la musique cessait...»

Après avoir rappelé le meurtre du grand écuyer Monaldeschi, par ordre de Christine, elle la dit «très vindicative et livrée à toutes sortes de débauches, même avec les femmes... Elle a forcé Mme de Brégy à des turpitudes et celle-ci n'a pu se défendre...» Elle ajoute cependant un peu plus loin: «Cette reine ne pouvait plaire aux femmes, car elle les méprisait toutes en général.» (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, par M. G. BRUNET (Paris, 1855), t. I, p. 280.)

On a dit quel fut l'étonnement de la reine de Suède à la vue des incroyables embrassades de la cour. Lorsqu'elle vint à Fontainebleau, plusieurs dames, en l'allant saluer, s'avancèrent pour la baiser. Elle y trouva un peu à redire, toutefois sans en rien témoigner; elle se contenta de dire: «Quelle fureur ont ces dames à me baiser! est-ce à cause que je ressemble à un homme?» (Menagiana, t. III des Ana, p. 109. La reine Christine était, comme nous l'avons dit, toujours en justaucorps et la tête ornée d'une perruque d'homme; il n'est pas surprenant qu'elle ait pu donner le change sur son sexe.)

Il faut croire qu'elle y prit goût; on peut même dire qu'elle y prit grand plaisir, si nous en croyons ce que relate le prince Édouard, palatin de Bavière; dans une lettre qu'il adressait à son oncle, le duc de Mantoue, lettre qui n'était vraisemblablement pas destinée à la publicité.

«Nous avons fait», écrivait-il, «ces jours passés, un fort joli voyage à Auxerre, pour y voir incognito la reine de Suède: ce que nous avons fait, ma femme en qualité de demoiselle suivante de la marquise de Mouy, et moi en celle de son écuyer.

«Cette reine nous ayant reconnus, et ne voulant pas le faire voir, nous galantisa fort, et même la marquise de Mouy, sur ce qu'elle savait si bien choisir son monde, et tout bas, s'approchant de nous, nous fit mille civilités et particulièrement à ma femme, à qui elle témoigna le plus obligeamment du monde le sensible desplaisir qu'elle avoit de ne lui pouvoir donner, dans l'estat où elle nous voyoit, les marques de l'estime et de l'affection qu'elle avoit pour elle, de laquelle pourtant elle la priait de vouloir être très assurée, et nous dit cent mille autres galanteries de très bonne grâce.

«Toutes ses postures sont d'homme et nullement de femme. Aussi la plus agréable louange qu'on lui puisse donner est de lui dire qu'elle est le plus honneste homme du monde.

«Elle aime fort les belles femmes. Elle en trouva une à Lyon qui lui plut. Elle la baisoit partout: la gorge, les yeux, le front très amoureusement et mesme la vouloit baiser la langue à la bouche, et coucher avec elle, ce que la femme ne voulut pas.

«M. de Guise lui a fait présent de trois de ses perruques dont elle en porte toujours une avec un chapeau chargé de plumes, qu'elle tient toujours à la main en parlant. Elle porte un justaucorps et une cravate au cou. Elle n'a point de femme avec elle qui paraisse et peu d'hommes même.

«Voilà, Monsieur, ce que nous avons vu en ce petit voyage.» (Intermédiare des Chercheurs, 10 novembre 1885, p. 657.)

Si cette épître est, comme tout donne lieu de le présumer, d'une authenticité non douteuse, elle nous révèle, chez Christine de Suède, une inversion s*xuelle des plus caractérisées.

Un autre épisode, dont la source, il est vrai, est plus suspecte que la précédente, achèvera de nous édifier.

Tout le monde a entendu parler, peu ou prou, de l'infortunée marquise de Ganges et de sa fin tragique, qui inspira les premiers chants de Gilbert (Œuvres complètes de Gilbert, pp. 157 et suiv.). La «belle Provençale» comme on la désignait à la cour, se nommait, de son véritable nom, Diane de Joannis; elle était la fille de Gabriel de Joannis, marquis de Roussans, et de Laure de Rousset de Saint-Sauveur. Tandis que le fameux peintre Mignard faisait son portrait, véritable chef-d'œuvre de l'art, la reine Christine de Suède proclamait la marquise le plus beau chef-d'œuvre de la nature.

«Ah! si j'étais homme», lui écrivait l'ardente princesse, «je tomberois à vos pieds, soumis et languissant d'amour; j'y passerois mes jours, j'y passerois les nuits, pour contempler vos divins appas, et vous offrir un cœur tendre, passionné et fidèle. Puisque cela n'est point, tenons-nous-en, incomparable marquise, à l'amitié la plus pure, la plus confiante et la plus ferme. De mon côté, voilà tout ce que je pense; mais mes brûlants désirs ne sont point satisfaits. Vos beaux yeux, vous le savez, sont les auteurs innocents de tous mes maux; eux seuls peuvent, dans un instant, en réparer l'outrage, et faire mon bonheur en les adoucissant. Me refuseriez-vous, hélas! un de vos regards gracieux? Non, non; aussi sensible que belle, vous écouterez avec complaisance les tendres plaintes de ma douleur profonde, et je passerai le reste de ma vie dans un douleureux enchantement.

«En attendant, qu'une agréable métempsycose change mon sexe, je veux vous voir, vous adorer, et vous le dire à chaque instant. Jusqu'à présent, j'ai cherché partout le plaisir et je ne l'ai point goûté. Si votre cœur généreux veut avoir pitié du mien, à mon arrivée à l'autre monde je le caresserai avec une volupté toujours nouvelle; je le savourerai dans vos bras victorieux, et le ferai durer éternellement. Dans cette douce espérance, je file des jours de vie, et mon bonheur s'accroît en pensant à vous.

«Adressez donc vos prières au ciel, belle marquise, afin que mes vœux soient exaucés, autant pour votre félicité que pour la mienne, qui dépend entièrement de vous pour le présent et pour l'avenir.»

On s'est souvent demandé pourquoi la reine Christine avait témoigné d'une si vive répugnance pour le mariage. Cette antipathie tenait-elle, comme on l'a dit, — après tout, l'hypothèse était soutenable, — à une anomalie s*xuelle?

On a parlé d'hermaphroditisme; il est certain que ses passions équivoques donnent à cette supposition une grande vraisemblance. Certes, elle pouvait être sincère en écrivant: «J'ai une antipathie si grande pour le mariage, que si le Roi de l'univers vouloit déposer à mes pieds son sceptre et sa couronne, quelque galant qu'il fût, et quelque bonne mine qu'il eût d'ailleurs, je refuserois de l'épouser. Jugez après cela si Christine, qui aime sa liberté plus que sa vie, ira s'enchaîner de gaieté de cœur aux caprices tyranniques d'un mari, c'est-à-dire d'un despot.» (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, pp. 21 et suiv. Ces lettres sont-elles bien authentiques? On ne semble pas avoir complètement élucidé cette question. (Cf. Intermédiaire, 25 octobre 1889, p. 612).)

Elle aurait même fait aux États de Suède la réponse qu'on lui prête: «Il naîtrait plutôt de moi un Néron qu'un Auguste. Le beau présent que je ferais à mon pays!», que nous n'en serions pas autrement surpris.

Serait-ce qu'elle se soit crue inapte à contracter une union féconde, en raison d'une imperfection physique? Rien ne nous autorise à affirmer que cette imperfection ait réellement existé.

Nous avons relaté ailleurs (Dans la Chronique médicale, 1er octobre 1905.) la grotesque aventure dont elle fut l'héroïne, à l'âge de 50 ans. Surprise de se voir «une excroissance de chair dans un lieu qui lui fit espérer d'être de notre sexe», — ce sont les termes de la dépêche qu'envoyait l'attaché à la légation française de Rome au ministre Colbert de Croissy, à la date du 2 novembre 1680, — Christine communique son doute à son médecin, puis successivement à sa femme de chambre, à son chirurgien, à un père jésuite et jusqu'à un cardinal, très avant dans ses bonnes grâces.

L'excroissance augmentait toujours et «se maintenait dans une forme qui confirmait les espérances de tout l'entourage.» On crut la reine devenue roi, et le médecin, transporté d'enthousiasme, se jetant aux genoux de Christine, s'écriait: «Salve, rex Suecorum!» Ce n'est qu'à un second examen que le Diafoirus, reconnaissant sa méprise, constatait qu'il s'agissait d'un prolapsus utérin et non d'un appendice viril.

En dépit d'une auto-suggestion soigneusement entretenue, les dernières illusions de Christine s'évanouissaient: femme elle était, femme elle restait. Femme de génie qui, sur bien des points, a devancé son temps, mais très femme par son amour de l'intrigue, par sa vanité naïve, par son défaut de volonté et d'énergie, par son appétit, jamais rassasié, de sensations qu'elle avait vainement tenté d'éprouver.

Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):

VII
Madame hertiginnan av Orléans, regentens mor, hade hört talas om Sveriges drottning från »den salige konungen« (Ludvig XIV); men det råder ingen tvekan om att hon lade till mycket av sitt eget till de anmärkningar som kan ha fällts inför henne.

»Kristina«, skrev hon, »bar aldrig nattmössa, utan virade en handduk runt huvudet. En gång, när hon inte kunde sova, spelade hon musik vid sängen. Eftersom konserten föll henne i smaken stack hon plötsligt ut huvudet från gardinerna och ropade: »Djävulens död! Så bra de sjunger!« Kastraterna och italienarna, som inte är de modigaste, blev så skräckslagna vid åsynen av denna märkliga figur att de förblev tysta, och musiken var tvungen att upphöra...«

Efter att ha erinrat sig mordet på överstallmästaren Monaldeschi, på befallning av Kristina, beskriver hon henne som »mycket hämndlysten och benägen till alla möjliga utsvävningar, även med kvinnor... Hon tvingade madame de Brégy till sedefördärv, och hon kunde inte försvara sig...« Hon tillägger dock lite längre fram: »Denna drottning kunde inte behaga kvinnor, ty hon föraktade dem alla i allmänhet.« (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, av M. G. BRUNET (Paris, 1855), vol. I, s. 280.)

Det har sagts hur förvånad den svenska drottningen blev vid åsynen av hovets otroliga omfamningar. När hon kom till Fontainebleau gick flera damer fram för att hälsa henne och kyssa henne. Hon fann lite att klaga på, men utan att visa några tecken på det; hon sade helt enkelt: »Vilken furie dessa damer har över att kyssa mig! är det för att jag ser ut som en man?« (Menagiana, vol. III av Ana., s. 109. Drottning Kristina var, som vi sagt, alltid i justaucorps och hennes huvud pryddes med en mansperuk; det är inte förvånande att hon kunde lura folk om sitt kön.)

Man måste tro att hon tyckte om det; vi kan till och med säga att hon tyckte mycket om det, om vi skall tro vad pfalzgreve Edward av Bayern berättar i ett brev han riktade till sin onkel, hertigen av Mantua, ett brev som förmodligen inte var avsett för publicitet.

»Vi gjorde«, skrev han, »en mycket trevlig resa de senaste dagarna till Auxerre, för att inkognito se Sveriges drottning: vilket vi gjorde, min maka i hennes egenskap av fröken i sällskap med markisinnan de Mouy, och jag i hennes egenskap av stallmästare.«

»Denna drottning, som kände igen oss men inte ville visa det, visade oss stor tapperhet, och till och med markisinnan de Mouy, med motiveringen att hon så väl visste hur man skulle välja sitt folk, närmade sig oss mycket tyst och visade oss tusen artigheter, särskilt mot min maka, för vilken hon på det mest tillmötesgående sätt i världen vittnade om det stora missnöje hon kände över att inte kunna ge henne, i det tillstånd hon såg oss i, tecken på den aktning och tillgivenhet hon hyste för henne, vilket hon dock bad henne att vara mycket säker på, och berättade för oss hundratusen andra tapperheter med mycket god nåd.

»Alla hennes ställningar är av en man och inte alls av en kvinna. Därför är det mest angenäma beröm man kan ge henne att säga att hon är den ärligaste mannen i världen.

»Hon älskar vackra kvinnor mycket. Hon fann en i Lyon som behagade henne. Hon kysste henne överallt: halsen, ögonen, pannan, mycket kärleksfullt, och hon ville till och med kyssa henne med tungan i munnen, och sova med henne, vilket kvinnan inte ville.

»Monsieur de Guise har givit henne tre av sina peruker i present, varav hon alltid bär en med en hatt full av fjädrar, som hon alltid håller i handen när hon talar. Hon bär en justaucorps och en kravatt. Hon har ingen kvinna med sig som visar sig, och inte ens några män.

»Detta, min herre, är vad vi har sett på denna lilla resa.« (Intermédiare des Chercheurs, den 10 november 1885, s. 657.)

Om denna epistel, som allt antyder, är av otvivelaktig äkthet, avslöjar det för oss, hos Kristina av Sverige, en högst karakteristisk s*xuell inversion.

Ännu en episod, vars källa visserligen är mer misstänkt än den föregående, kommer att fullborda vår edifikation.

Alla har hört, mer eller mindre, talas om den olyckliga markisinnan de Ganges och hennes tragiska slut, vilket inspirerade Gilberts första sånger (Œuvres complètes de Gilbert, s. 157 ff.). »La belle Provençale«, som hon kallades vid hovet, kallades, med sitt riktiga namn, Diane de Joannis; hon var dotter till Gabriel de Joannis, markisen av Roussans och Laure de Rousset de Saint-Sauveur. Medan den berömde målaren Mignard målade hennes porträtt, ett sant mästerverk, utropade drottning Kristina av Sverige markisinnan till naturens vackraste mästerverk.

»Ah! om jag vore en man«, skrev den ivriga prinsessan till henne, »skulle jag falla för Era fötter, undergiven och tynande av kärlek; jag skulle tillbringa mina dagar där, jag skulle tillbringa mina nätter där, för att begrunda Er gudomliga behag och erbjuda Er ett ömt, passionerat och troget hjärta. Eftersom det inte är så, låt oss, ojämförliga markisinna, hålla oss till den renaste, mest tillitsfulla och fastaste vänskapen. För min del är det allt jag tänker; men mina brinnande begär är inte tillfredsställda. Era vackra ögon, det vet Ni, är de oskyldiga upphovsmännen till alla mina problem; de ensamma kan, på ett ögonblick, reparera min skam och göra mig lycklig genom att mildra dem. Skulle Ni vägra mig, ack! en av Era graciösa blickar? Nej, nej; hur känslig Ni än är vacker, kommer Ni med självbelåtenhet att lyssna på de ömma klagomålen i min djupa sorg, och jag kommer att tillbringa resten av mitt liv i en smärtsam förtrollning.

»Under tiden, medan en behaglig metempsykos förändrar mitt kön, vill jag se Er, älska Er och säga det till Er i varje ögonblick. Fram till nu har jag sökt njutning överallt och inte smakat den. Om Ert generösa hjärta vill förbarma sig över mitt, kommer jag vid min ankomst till den andra världen att smeka det med en ständigt ny vällust; jag kommer att njuta av det i Era segerrika armar och få det att bestå för evigt. I detta ljuva hopp spinner jag fram livsdagar, och min lycka ökar i att tänka på Er.

»Rikta därför Era böner till himlen, vackra markisinna, så att mina önskningar må uppfyllas, lika mycket för Er lycka som för min, vilken helt och hållet beror på Er för nuet och för framtiden.«

Det har ofta frågats varför drottning Kristina hade betygat en så livlig motvilja mot äktenskap. Beror denna antipati, som det har sagts — hypotesen var trots allt hållbar — på en s*xuell anomali?

Det har talats om hermafroditism; det är säkert att hennes tvetydiga passioner ger detta antagande stor sannolikhet. Hon kunde säkerligen ha varit uppriktig när hon skrev: »Jag hyser en så stor motvilja mot äktenskap att om universums konung ville lägga sin spira och sin krona vid mina fötter, hur galant han än må vara, och hur gott han än må ha, skulle jag vägra att gifta mig med honom. Döm efter det om Kristina, som älskar sin frihet mer än sitt liv, gärna kommer att kedja sig fast vid en makes tyranniska nycker, det vill säga en despots.« (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, s. 21 ff. Är dessa brev verkligen autentiska? Denna fråga tycks inte ha blivit helt klarlagd. (Jfr Intermédiaire, den 25 oktober 1889, s. 612).)

Hon skulle till och med ha givit Sveriges Ständer svaret som tillskrevs henne: »En Nero skulle födas av mig hellre än en Augustus. Vilken fin gåva jag skulle ge mitt land!«, och vi skulle inte bli förvånade på annat sätt.

Kunde det vara så att hon ansåg sig olämplig för ett fruktbart äktenskap på grund av en fysisk ofullkomlighet? Ingenting tillåter oss att bekräfta att denna ofullkomlighet verkligen fanns till.

Vi har berättat på annat håll (I Chronique médicale, den 1 oktober 1905.) om det groteska äventyr hon var hjältinnan i, vid 50 års ålder. Förvånad över att se »en köttig utväxt på en plats som fick henne att hoppas vara av vårt kön«, — detta är villkoren i det meddelande som attachén vid den franska legationen i Rom skickade till minister Colbert de Croissy, daterat den 2 november 1680, — meddelade Kristina sina tvivel till sin läkare, sedan successivt till sin kammarjungfru, sin kirurg, en jesuitfader och till och med en kardinal, mycket välkommen till henne.

Utväxten fortsatte att öka och »höll sig i en form som bekräftade allas omkringståendes förhoppningar«. Man trodde att drottningen hade blivit konung, och läkaren, upprymd av entusiasm, kastade sig för Kristinas knän och utropade: »Salve, rex Suecorum!« — »Var hälsad, svenskarnas konung!«. Det var först vid en andra undersökning som Diafoirus, som insåg sitt misstag, konstaterade att det var en livmoderprolaps och inte en manslem.

Trots en noggrant upprätthållen självsuggestion höll Kristinas sista illusioner på att försvinna: hon var en kvinna, hon förblev en kvinna. En genial kvinna som på många sätt var före sin tid, men i hög grad en kvinna i sin kärlek till intriger, i sin naiva fåfänga, i sin brist på vilja och energi, i sin aptit, aldrig mätt, av sensationer som hon förgäves hade försökt uppleva.

English translation (my own):

VII
Madame the Duchess d'Orléans, mother of the Regent, had heard of the Queen of Sweden from "the late King" (Louis XIV); but there is no doubt that she added much of her own to the remarks that may have been made before her.

"Kristina", she wrote, "never wore a nightcap, but wrapped a towel around her head. One time, when she could not sleep, she had music played by her bed. As the concert was to her taste, she suddenly stuck her head out from her curtains and cried: 'Devil's death! How well they sing!' The castrati and the Italians, who are not the bravest, were so terrified at the sight of this strange figure that they remained silent, and the music had to stop..."

After recalling the murder of the grand equerry Monaldeschi, by order of Kristina, she describes her as "very vindictive and given to all sorts of debauchery, even with women... She forced Madame de Brégy into turpitudes, and she could not defend herself..." However, she adds a little further on: "This queen could not please women, because she despised them all in general." (Correspondance complète de Madame, duchesse d'Orléans, by M. G. BRUNET (Paris, 1855), vol. I, p. 280.)

It has been said how astonished the Queen of Sweden was at the sight of the incredible embraces of the court. When she came to Fontainebleau, several ladies, going to greet her, advanced to kiss her. She found a little to complain about, but without showing any sign of it; she simply said: "What fury these ladies have to kiss me! is it because I look like a man?" (Menagiana, vol. III of the Ana., p. 109. Queen Kristina was, as we have said, always in a justaucorps and her head adorned with a man's wig; it is not surprising that she was able to deceive people about her sex.)

One must believe that she took a liking to it; we can even say that she took great pleasure in it, if we are to believe what Prince Palatine Eduard of Bavaria, relates in a letter he addressed to his uncle, the Duke of Mantua, a letter which was probably not intended for publicity.

"We made", he wrote, "a very pleasant journey these past few days to Auxerre, to see incognito the Queen of Sweden: which we did, my wife in her capacity as demoiselle following the Marquise de Mouy, and I in that of her equerry.

"This queen, having recognised us and not wanting to show it, gallanted us greatly, and even the Marquise de Mouy, on the grounds that she knew so well how to choose her people, and very quietly, approaching us, showed us a thousand civilities and particularly to my wife, to whom she testified in the most obliging way in the world the great displeasure that she had at not being able to give her, in the state in which she saw us, the marks of the esteem and affection that she had for her, of which however she begged her to be very sure, and told us a hundred thousand other gallantries with very good grace.

"All her postures are of a man and not at all of a woman. Therefore, the most agreeable praise one can give her is to say that she is the most honest man in the world.

"She loves beautiful women very much. She found one in Lyons who pleased her. She kissed her everywhere: the throat, the eyes, the forehead, very amorously, and she even wanted to kiss her with her tongue in her mouth, and to sleep with her, which the woman did not want.

"Monsieur de Guise has given her a present of three of his wigs, one of which she always wears with a hat full of feathers, which she always holds in her hand when speaking. She wears a justaucorps and a cravat. She has no woman with her who appears, and few men, even.

"This, my Lord, is what we have seen on this little journey." (Intermédiare des Chercheurs, November 10, 1885, p. 657.)

If this epistle is, as everything suggests, of undoubted authenticity, it reveals to us, in Kristina of Sweden, a most characteristic s*xual inversion.

Another episode, whose source, it is true, is more suspect than the previous one, will complete our edification.

Everyone has heard, more or less, of the unfortunate Marquise de Ganges and her tragic end, which inspired Gilbert's first songs (Œuvres complètes de Gilbert, pp. 157 et seq.). "La belle Provençale" as she was called at court, was called, by her real name, Diane de Joannis; she was the daughter of Gabriel de Joannis, Marquis de Roussans, and Laure de Rousset de Saint-Sauveur. While the famous painter Mignard was painting her portrait, a true masterpiece of art, Queen Kristina of Sweden proclaimed the Marquise the most beautiful masterpiece of nature.

"Ah! if I were a man", wrote the ardent princess to her, "I would fall at your feet, submissive and languishing with love; I would spend my days there, I would spend my nights there, to contemplate your divine charms, and to offer you a tender, passionate and faithful heart. Since that is not so, let us, incomparable Marquise, stick to the purest, most trusting and firmest friendship. For my part, that is all I think; but my burning desires are not satisfied. Your beautiful eyes, you know it, are the innocent authors of all my ills; they alone can, in an instant, repair the outrage and make me happy by softening them. Would you refuse me, alas! one of your graceful glances? No, no; as sensitive as you are beautiful, you will listen with complacency to the tender complaints of my deep sorrow, and I will spend the rest of my life in a painful enchantment.

"In the meantime, while a pleasant metempsychosis changes my sex, I want to see you, adore you, and tell you so at every moment. Until now, I have sought pleasure everywhere and have not tasted it. If your generous heart wishes to have pity on mine, upon my arrival in the other world, I will caress it with an ever-new volupty; I will savour it in your victorious arms and make it last eternally. In this sweet hope, I spin out days of life, and my happiness increases in thinking of you.

"Address, therefore, your prayers to heaven, beautiful Marquise, so that my wishes may be granted, as much for your felicity as for mine, which depends entirely on you for the present and for the future."

It has often been asked why Queen Kristina had testified such a lively repugnance to marriage. Was this antipathy due, as has been said — after all, the hypothesis was tenable — to a s*xual anomaly?

There has been talk of hermaphroditism; it is certain that her equivocal passions give this supposition a great likelihood. Certainly, she could have been sincere in writing: "I have such a great antipathy for marriage that if the King of the universe wanted to lay his scepter and his crown at my feet, however gallant he might be, and whatever good mien he might have, I would refuse to marry him. Judge after that if Kristina, who loves her freedom more than her life, will happily chain herself to the tyrannical whims of a husband, that is to say, of a despot." (Lettres secrètes de Christine, reine de Suède, aux personnages illustres de son siècle, dédiées au roi de Prusse, pp. 21 et seq. Are these letters truly authentic? This question does not seem to have been completely clarified. (Cf. Intermédiaire, October 25, 1889, p. 612).)

She would even have given the Estates of Sweden the answer attributed to her: "A Nero would be born of me rather than an Augustus. What a fine present I would make to my country!", and we would not be otherwise surprised.

Could it be that she believed herself unfit for a fecund union because of a physical imperfection? Nothing allows us to affirm that this imperfection really existed.

We have related elsewhere (In the Chronique médicale, October 1, 1905.) the grotesque adventure of which she was the heroine, at the age of 50. Surprised to see "an excrescence of flesh in a place which made her hope to be of our sex", — these are the terms of the dispatch sent by the attaché at the French legation in Rome to the minister Colbert de Croissy, dated November 2, 1680, — Kristina communicated her doubt to her doctor, then successively to her chambermaid, her surgeon, a Jesuit father and even a cardinal, very much in her good graces.

The excrescence continued to increase and "maintained itself in a form which confirmed the hopes of all those around her". It was believed that the Queen had become king, and the doctor, transported with enthusiasm, threw himself at Kristina's knees, exclaiming: "Salve, rex Suecorum!" — "Hail, King of the Swedes!". It was only on a second examination that Diafoirus, recognising his mistake, noted that it was a uterine prolapse and not a virile appendage.

Despite a carefully maintained auto-suggestion, Kristina's last illusions were vanishing: she was a woman, she remained a woman. A woman of genius who, in many ways, was ahead of her time, but very much a woman in her love of intrigue, in her naive vanity, in her lack of will and energy, in her appetite, never satiated, for sensations that she had tried in vain to experience.



Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.

Notes: "S*xual inversion", or, in more precise, more accurate and more modern words and forms, h*mos*xuality, bis*xuality or l*sbianism, etc., is not a mental illness or psychological condition, a s*xual perversion or anomaly, a sin, a choice, a moral violation or failing, or the result of a bad upbringing or imprinting on the opposite sex for oneself and then consequently developing attraction to people of one's own sex, as many people believed up until the middle of the last century (both towards qu**r people in general and in relation to Kristina), but a natural, positive-neutral and harmless part of a person's romantic and/or s*xual constitution. It is very possible that Kristina was bir*mantic and bis*xual (although she is also often seen by various biographers over the years as either a l*sbian or straight), but I believe that the stories about her s*xually ass*ulting or r*ping other women are only rumours, made up by her enemies to defame her or ruin her reputation personally and politically and which were naively believed and repeated by others (both her contemporaries and posterity), and they also indicate a wider and erroneous and destructive view from older times (and which sadly still persists today in some circles) of women attracted romantically and/or s*xually to other women as "unnatural", "perverted" or "predatory".

Kristina may certainly have had crushes on some women, such as on Madame la comtesse de Brégy (Charlotte de Saumaize), some of them intense but fleeting or of varying duration and/or intensity levels, but ultimately she is known or confirmed to have had only two serious relationships in her life: the first was with her lady-in-waiting Countess Ebba Sparre, and the other was with a man, Cardinal Decio Azzolino. It is possible that Kristina was also either as*xual or demis*xual, the latter meaning that she may have needed to have or form a strong emotional bond or attachment to someone to be able to have or feel any s*xual attraction or desire for them; and if so, she only ever experienced this feeling for those two people.

The two letters attributed to Kristina, the one to the Marquise de Ganges and the other concerning her refusal to marry, are both fake. They were fabricated in 1761 by François Lacombe.

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 6

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 206 to 214, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

VI
Elle avait quitté ses États avec joie; à peine est-elle arrivée à Rome qu'elle ne songe qu'à retourner dans son pays. Un autre des caractères mis en lumière par le récit des faits accomplis par Christine durant son séjour en Italie, c'est l'effort qu'elle faisait pour que tout le monde parlât de ses moindres actions. Le besoin d'entretenir l'opinion de ses faits et gestes témoigne d'une vanité hors de toute mesure. Elle sentait le besoin d'agir à l'inverse du commun des êtres et de se montrer singulière dans tous ses actes comme dans ses goûts et ses opinions. La pire injure qu'on pouvait lui faire était de l'imiter.

Aucune affection durable et profonde ne se rencontre chez elle, en dehors du culte de sa propre personne; si, par hasard, on note quelque trait de générosité, ce fut toujours dans la pensée que le bien qu'elle faisait aux autres se refléterait sur elle-même.

L'égoïsme, la vanité, la manie de se mettre en scène, de «se rendre intéressante», ne sont pas les seuls caractères qui distinguent la reine Christine. Sa légèreté, son immoralité méritent de nous arrêter aussi. Mais avant d'aborder ce chapitre délicat, peut-être convient-il de reproduire un croquis, fait d'après nature, de notre héroïne, au moment où elle met le pied sur la terre de France.

A l'époque où elle vient en France, au mois d'août 1656, Christine est âgée de trente ans [sic]. Le Roi avait envoyé, pour la recevoir à son entrée dans le royaume, son grand chambellan, le duc Henry de Guise qui, pour divertir son souverain et maître, lui adressait la lettre suivante, où il narre ses premières impressions sur la reine qu'il avait été chargé d'accompagner:

«Elle n'est pas grande, mais elle a la taille fournie et la croupe large, le bras beau, la main blanche et bien faite, mais plus d'homme que de femme; une épaule haute dont elle cache si bien le défaut par la bizarrerie de son habit, sa démarche et ses actions que l'on en pourrait faire des gageures. Le visage est grand sans être défectueux; tous les traits sont de même et fort marqués; le nez aquilin, la bouche assez grande, mais pas désagréable; ses dents passables, ses yeux fort beaux et pleins de feu; son teint, nonobstant quelques marques de petite vérole, assez vif et assez beau; le tour du visage assez raisonnable, accompagné d'une coiffure fort bizarre. C'est une perruque d'homme fort grosse et fort relevée sur le front, fort épaisse sur les côtés, qui en bas a des pointes fort claires; le dessus de la tête est un tissu de cheveux, et le derrière a quelque chose de la coiffure d'une femme. Quelquefois, elle porte un chapeau. Son corps (corset.) lacé par derrière, de biais, est quasi fait comme nos pourpoints; sa chemise, sortant tout autour au-dessus de sa jupe, qu'elle porte assez mal attachée et pas trop droite. Elle est toujours fort poudrée avec force pommade et ne met quasi jamais de gants. Elle est chaussée comme un homme, dont elle a le ton de voix et quasi toutes les actions. Elle affecte fort de faire l'amazone. Elle a pour le moins autant de gloire et de fierté qu'en pouvoit avoir le grand Gustave son père. Elle est fort envie et fort caressante, parle huit langues, et principalement la françoise, comme si elle étoit née à Paris. Elle en sait plus que toute autre Académie jointe à la Sorbonne; se connoît admirablement en peinture comme en toutes les autres choses; sait mieux toutes les intrigues de notre cour que moi. Enfin, c'est une personne tout à fait extraordinaire. Je l'accompagnerai à la cour par le chemin de Paris; ainsi vous pourrez en juger vous-même. Je crois n'avoir rien oublié de sa peinture, hormis qu'elle porte quelquefois une épée avec un collet de buffle, et que sa perruque est noire, et qu'elle n'a sur sa gorge qu'une écharpe de même.» (Le Château de Compiègne, par VATOUT, pp. 397-399.).

Quelque peu flatté que soit ce portrait, il semble avoir encore été, par endroits, atténué. Dans une lettre conservée à la Bibliothèque harlayienne, et qu'a reproduite Bachaumont, la physionomie de Christine nous apparaît déformée jusqu'à la caricature.

«Sa taille est tout à fait irrégulière; elle est voûtée, elle a une hanche hors d'architecture, elle boite, elle a le nez plus long que le pied, les yeux assez beaux, mais elle n'a pas la vue bonne; elle rit de si mauvaise grâce que son visage se ride comme un morceau de parchemin que l'on met sur des charbons ardents; elle a un téton plus bas que l'autre d'un demi-pied et si enfoncé sur l'épaule qu'il semble qu'elle ait la moitié de la gorge absolument plate. Elle pue assez honnêtement pour obliger ceux qui s'approchent à se précautionner et à se parer de la main.

«La manière dont elle est habillée n'est pas moins extraordinaire que celle de sa personne, car, pour se distinguer de son sexe, elle porte des jupes fort courtes, avec un justaucorps, un chapeau, un collet d'homme ou un mouchoir qu'elle noue comme un cavalier qui va en partie; et quand elle porte une cravate comme les dames, elle ne laisse pas de fermer sa chemise jusqu'au menton et de porter un petit collet d'homme avec des manchettes telles que nous les portons, en sorte que, la voyant marcher avec sa perruque noire, sa jupe courte, sa gorge fermée et son épaule élevée, on dirait que c'est un visage déguisé.»

Elle avait pris les habits d'homme en 1654, afin de pouvoir entreprendre plus librement sa longue série de voyages à travers l'Europe.

A Rome, on n'avait pas été peu surpris de la voir monter un cheval blanc à la manière des hommes. A Paris, elle était à cheval, également, à califourchon toujours.

A Venise, elle s'était montrée en culotte; à Vienne, elle apparaîtra avec des pantalons à la turque (La Femme en culotte, par John GRAND-CARTERET, p. 68.).

Son habit si extravagant, à en lire la description, ne l'était pas trop sans doute à le voir, car on s'y accoutuma assez vite. Christine, bien que paraissant un homme habillé en femme, ou une femme travestie en homme, possédait un don qui a toujours conquis le cœur des Français, le don de séduction. Mais le naturel reprenait bientôt le dessus, et après avoir déployé toutes les grâces de son esprit, elle laissait échapper brusquement, en pleine assemblée, un de ces mots un peu libres, qui scandalisaient les assistants. C'est ce qui lui arriva notamment au Louvre, en présence du duc de Guise et d'autres grands seigneurs de la cour, la veille de son départ de Paris (Causeries d'un curieux, par FEUILLET DE CONCHES, t. II, p. 413.).

En quittant la capitale, elle s'arrêta à Lagny, tout exprès pour y visiter la célèbre Ninon de Lenclos, «recluse, par ordre du Roy, dans un monastère, pour quelques gentillesses de sa profession». La reine Christine prit tant de plaisir à son entretien, qu'elle écrivit à S. M. pour la prier de faire relâcher une personne d'un aussi aimable commerce et pourvue de tant d'autres belles qualités (Cf. Intermédiaire des Chercheurs, III, p. 480. On trouve une confirmation des rapports de Ninon avec la reine de Suède dans le Voyage à Paris de deux Hollandais en 1657 et 1658, publié par M. FAUGÈRE, en 1862.). N'était-ce pas faire montre d'une absolue perversion du sens moral?

Si elle s'en était tenue à cette innocente manifestation! Mais elle semblait avoir pris à tâche de braver l'opinion ou de la déconcerter par ses incartades.

Mme de Motteville la peint arrivant à Compiègne avec sa «perruque défrisée, sa chemise d'homme, sa taille un peu bossue, ses mains assez bien faites, mais si crasseuses, qu'il était impossible d'y apercevoir quelque beauté.» Encore la confidente d'Anne d'Autriche est-elle indulgente, à côté de ce qu'a rapporté Brienne (Mémoires, t. II (1828), p. 242[.]), et surtout la Palatine.

Swedish translation (my own):

VI
Hon hade lämnat sina Stater med glädje; knappt hade hon anlänt till Rom förrän hon bara tänkte på att återvända till sitt land. Ett annat kännetecken som framhävs av Kristinas berättelser om de gärningar som hon utförde under sin vistelse i Italien är den ansträngning hon gjorde för att alla skulle tala om hennes minsta gärningar. Behovet av att behålla en viss åsikt om hennes handlingar och gärningar vittnar om en fåfänga bortom all gräns. Hon kände ett behov av att handla i motsats till vanliga varelser och att verka unik i alla sina handlingar såväl som i sin smak och sina åsikter. Den värsta skada man kunde göra henne var att imitera henne.

Ingen varaktig och djup tillgivenhet finns hos henne, förutom kulten av hennes egen person; om man av en risk skulle lägga märke till något drag av generositet, så låg det alltid i tanken att det goda hon gjorde mot andra skulle återspeglas i henne själv.

Egoism, fåfänga och en mani för att visa upp sig, för att »göra sig intressant«, är inte de enda egenskaper som utmärker drottning Kristina. Hennes lättsinnighet och omoral förtjänar också vår uppmärksamhet. Men innan vi tar itu med detta ömtåliga kapitel är det kanske lämpligt att återge en skiss, gjord ur livet, av vår hjältinna, i det ögonblick hon sätter sin fot på fransk mark.

När hon kom till Frankrike i augusti 1656 var Kristina trettio år gammal [sic]. Konungen hade skickat sin överkammarherre, hertig Henri de Guise, för att ta emot henne vid hennes inträde i konungariket. För att underhålla sin suverän och herre skickade han henne följande brev, i vilket han återger sina första intryck av drottningen som han hade fått i uppdrag att följa med:

»Hon är inte lång, men hon har en fyllig figur och en bred bakdel, en vacker arm, vita och välformade händer, men mer en mans än en kvinnas; en hög axel vars defekt hon döljer så väl genom sin klädsel, sin gång och sina handlingars bisarreri att man skulle kunna satsa på den.

Hennes ansikte är stort utan att vara defekt; alla drag är desamma och mycket markerade; näsan är örnlik, munnen ganska stor, men inte obehaglig; hennes tänder är hyfsade, hennes ögon mycket vackra och fulla av eld; hennes hy, trots vissa märken från smittkoppor, är ganska livlig och ganska vacker; ansiktsformen är ganska rimlig, åtföljd av en mycket bisarr frisyr. Det är en mansperuk, mycket stor och mycket högt uppe i pannan, mycket tjock på sidorna, som nedtill har mycket ljusa punkter; toppen av huvudet är en hårväv, och ryggen har något av en kvinnas frisyr. Ibland bär hon hatt.

Hennes snörliv (korsett.), snörd baktill, i en vinkel, är nästan gjord som våra dubbelklänningar; hennes skjort, som sticker ut runtom ovanför kjolen, som hon bär ganska dåligt knuten och inte för rak. Hon är alltid kraftigt pudrad med mycket pomada och bär nästan aldrig handskar.

Hon är skodd som en man, vars tonläge hon har, och nästan alla handlingar. Hon har en stark inställning att spela Amazonas. Hon har minst lika mycket ära och stolthet som den store Gustav, hennes far, kunde ha haft. Hon är mycket ivrig och mycket smekande, talar åtta språk, och huvudsakligen franska, som om hon vore född i Paris. Hon vet mer än någon annan Akademi bredvid Sorbonne; hon är beundransvärt kunnig i måleri som i allt annat; hon känner alla intriger vid vårt hov bättre än jag. Kort sagt, hon är en helt extraordinär person.

Jag skall följa med henne till hovet på vägen till Paris; så att Ni kan bedöma själv. Jag tror att jag inte har glömt något av hennes måleri, förutom att hon ibland bär ett svärd med buffelkrage, och att hennes peruk är svart, och att hon bara har en halsduk av samma slags runt halsen.« (Le Château de Compiègne, av VATOUT, s. 397-399.).

Hur föga smickrande detta porträtt än må vara, verkar det ha tonats ytterligare ner på sina ställen. I ett brev som bevarats på Harleian Library och reproducerats av Bachaumont, framstår Kristinas fysionomi som deformerad till den grad att den liknar en karikatyr.

»Hennes storlek är fullständigt oregelbunden; hon är böjd, hon har ena höften som är arkitektonisk, hon haltar, hennes näsa är längre än hennes fot, hennes ögon är ganska vackra, men hon har inte god syn; hon skrattar med sådan otrevlighet att hennes ansikte skrynklar ihop sig som ett pergamentark placerat på glödande kol; hon har ena bröstet en halv fot lägre än det andra och så djupt ner på axeln att det verkar som om halva hennes bröstkorg är helt platt. Hon stinker ärligt nog för att tvinga dem som närmar sig henne att vara försiktiga och skydda sig med händerna.

»Hennes klädsel är inte mindre märkvärdig än hennes persons, ty för att skilja sig från sitt kön bär hon mycket korta kjolar, med justaucorps, hatt, herrkrage eller näsduk som hon knyter likt en kavalerist; och när hon bär en kravatt som damerna, försummar hon inte att dra åt skjortan upp till hakan och bära en liten herrkrage med manschetter, som vi bär, så att man, när man ser henne gå med sin svarta peruk, sin korta kjol, sitt slutna bröst och sina höga axlar, skulle kunna säga att det är ett förklätt ansikte.«

Hon hade tagit herrkläder år 1654, för att friare kunna företa sin långa serie resor genom Europa.

I Rom blev man inte så lite förvånad över att se henne rida på en vit häst som en man. I Paris var hon också till häst, alltid grensle över hästen.

I Venedig hade hon uppträtt i knäbyxor; i Wien brukade hon uppträda i turkiska byxor (La Femme en culotte, av John GRAND-CARTERET, s. 68.).

Hennes extravaganta klädsel, som man kan läsa beskrivningen, var förmodligen inte så extravagant när man såg den, för man vande sig snabbt vid den. Kristina, trots att hon verkade vara en man klädd till kvinna, eller en kvinna förklädd till man, besatt en gåva som alltid vunnit fransmännens hjärtan, förförelsens gåva. Men hennes naturlighet tog snart över igen, och efter att ha visat upp alla sina sinnens graciösa egenskaper, kunde hon plötsligt, mitt i en församling, släppa lös ett av de där något fria orden som skandaliserade de närvarande. Detta var vad som hände henne särskilt på Louvren, i närvaro av hertigen de Guise och andra stora hovherrar, dagen före hennes avresa från Paris (Causeries d'un curieux, av FEUILLET DE CONCHES, vol. II, s. 413.).

När hon lämnade huvudstaden stannade hon till i Lagny, uttryckligen för att besöka den berömda Ninon de l'Enclos, »återtagen, på Konungens befallning, i ett kloster, för några vänligheter i samband med sitt yrke«. Drottning Kristina fann sådant nöje i hennes samtal att hon skrev till Hans Majestät för att begära frigivning av en person av sådant älskvärt sällskap och utrustad med så många andra fina egenskaper (Jfr. Intermédiaire des Chercheurs, III, s. 480. Vi finner bekräftelse på Ninons relationer med Sveriges drottning i Voyage à Paris de deux Hollandais år 1657 och 1658, utgiven av M. FAUGÈRE år 1862.). Var inte detta ett exempel på en absolut förvrängning av den moraliska känslan?

Om hon bara hade hållit fast vid denna oskyldiga manifestation! Men hon verkade ha tagit sig friheten att trotsa den allmänna opinionen eller att förvirra den med sina eskapader.

Madame de Motteville målar upp henne när hon anländer till Compiègne med sin »frissiga peruk, sin mansskjorta, sin lätt puckelryggiga taille, sina händer ganska välgjorda, men så smutsiga att det var omöjligt att uppfatta någon skönhet i dem«. Anna av Österrikes förtrogna är ännu mer överseende, jämfört med vad Brienne (Mémoires, vol. II (1828), s. 242.), och särskilt la Palatine, rapporterade.

English translation (my own):

VI
She had quit her States with joy; barely had she arrived in Rome than she thought only of returning to her country. Another of the characteristics placed in the light by the account of the deeds accomplished by Kristina during her stay in Italy is the effort she made to ensure that everyone talked about her least actions. The need to maintain the opinion about her actions and deeds testifies to a vanity beyond all measure. She felt the need to act contrary to ordinary creatures and to appear singular in all her actions as well as in her tastes and her opinions. The worst injury that one could do to her was to imitate her.

No lasting and deep affection is found in her, apart from the cult of her own person; if, by hazard, one notes some trait of generosity, it was always in the thought that the good she did to others would reflect on herself.

Egoism, vanity and a mania for putting herself on display, for "making herself interesting", are not the only characteristics that distinguish Queen Kristina. Her frivolity and immorality also merit our attention. But, before tackling this delicate chapter, perhaps it is appropriate to reproduce a sketch, made from life, of our heroine, at the moment when she sets foot on French soil.

At the time she came to France, in August 1656, Kristina was thirty years old [sic]. The King had sent his grand chamberlain, Duke Henri de Guise, to receive her upon her entry into the kingdom. To entertain his sovereign and master, he sent her the following letter, in which he recounts his first impressions of the queen he had been charged with accompanying:

"She is not tall, but she has a full figure and a broad rump, a beautiful arm, white and well-formed hands, but more a man's than a woman's; a high shoulder whose defect she hides so well by the bizarrery of her dress, her gait and her actions that one could make bets on it.

Her face is large without being defective; all the features are the same and very marked; the nose is aquiline, the mouth rather large, but not unpleasant; her teeth are passable, her eyes very beautiful and full of fire; her complexion, notwithstanding some marks from smallpox, is quite lively and quite beautiful; the shape of the face is quite reasonable, accompanied by a very bizarre hairstyle. It is a man's wig, very large and very high on the forehead, very thick on the sides, which at the bottom has very light points; the top of the head is a fabric of hair, and the back has something of a woman's hairstyle. Sometimes she wears a hat.

Her bodice (corset.), laced at the back, at an angle, is almost made like our doublets; her chemise, coming out all around above her skirt, which she wears rather badly tied and not too straight. She is always heavily powdered with a lot of pomade and almost never wears gloves.

She is shod like a man, whose tone of voice she has, and almost all of the actions. She greatly affects to play the Amazon. She has at least as much glory and pride as the great Gustav, her father, could have had. She is very eager and very caressing, speaks eight languages, and mainly French, as if she had been born in Paris. She knows more than any other Academy next to the Sorbonne; she is admirably knowledgeable in painting as in all other things; she knows all the intrigues of our court better than I do. In short, she is a completely extraordinary person.

I will accompany her to court by the road to Paris; so you will be able to judge for yourself. I believe I have forgotten nothing of her painting, except that she sometimes carries a sword with a buffalo collar, and that her wig is black, and that she has only a scarf of the same around her throat." (Le Château de Compiègne, by VATOUT, pp. 397-399.).

However little flattering this portrait may be, it seems to have been further toned down in places. In a letter preserved at the Harleian Library, and reproduced by Bachaumont, Kristina's physiognomy appears to us deformed to the point of caricature.

"Her size is completely irregular; she is stooped, she has one hip out of architecture, she limps, her nose is longer than her foot, her eyes are quite beautiful, but she does not have good eyesight; she laughs with such bad grace that her face crumples up like a piece of parchment placed on hot coals; she has one bubby [breast] half a foot lower than the other and so deep on her shoulder that it seems that half her chest is absolutely flat. She stinks honestly enough to oblige those who approach her to be careful and to shield themselves with their hands.

"The way she is dressed is no less extraordinary than that of her person, for, to distinguish herself from her sex, she wears very short skirts, with a justaucorps, a hat, a man's collar or a handkerchief which she ties like a cavalier that goes in part; and when she wears a cravat like the ladies, she does not fail to close her chemise up to the chin and to wear a small man's collar with cuffs such as we wear, so that, seeing her walk with her black wig, her short skirt, her closed chest and her high shoulder, one would say that it is a disguised face."

She had taken men's clothes in 1654, in order to be able to undertake more freely her long series of journeys across Europe.

In Rome, one was not a little surprised to see her riding a white horse like a man. In Paris, she was also on horseback, always astride.

In Venice, she had appeared in breeches; in Vienna, she would appear in Turkish-style pants (La Femme en culotte, by John GRAND-CARTERET, p. 68.).

Her extravagant attire, as one might read the description, was probably not so extravagant when seen, for one quickly became accustomed to it. Kristina, although appearing to be a man dressed as a woman, or a woman disguised as a man, possessed a gift that has always won the hearts of the French, the gift of seduction. But her naturalness soon took over again, and after having displayed all the graces of her mind, she would suddenly let escape, in the middle of an assembly, one of those somewhat free words that scandalised those present. This is what happened to her notably at the Louvre, in the presence of the Duke de Guise and other great lords of the court, the day before her departure from Paris (Causeries d'un curieux, by FEUILLET DE CONCHES, vol. II, p. 413.).

On leaving the capital, she stopped at Lagny, expressly to visit the famous Ninon de l'Enclos, "reclused, by order of the King, in a monastery, for some kindnesses of her profession". Queen Kristina took such pleasure in her conversation that she wrote to His Majesty to request the release of a person of such amiable company and endowed with so many other fine qualities (Cf. Intermédiaire des Chercheurs, III, p. 480. We find confirmation of Ninon's relations with the Queen of Sweden in the Voyage à Paris de deux Hollandais in 1657 and 1658, published by M. FAUGÈRE, in 1862.). Was this not a demonstration of an absolute perversion of the moral sense?

If only she had stuck to this innocent manifestation! But she seemed to have taken it upon herself to defy public opinion or to disconcert it with her escapades.

Madame de Motteville paints her arriving at Compiègne with her "frizzy wig, her man's shirt, her slightly hunchbacked figure, her hands quite well-formed, but so filthy that it was impossible to perceive any beauty in them". Anne of Austria's confidante is even more indulgent, compared to what Brienne (Mémoires, vol. II (1828), p. 242.), and especially the Princess Palatine, reported.


Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 5

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 204 to 206, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

V
Un des traits principaux qui caractérisent les névropathes, c'est la manie ambulatoire. Ils sont mobiles, inquiets, allant de ville en ville, courant de pays en pays, ne trouvant jamais l'abri où se fixer. Christine qui, après son abdication, ne songe qu'à goûter dans sa plénitude les charmes d'une liberté sans limites, n'a plus qu'un désir: celui de vaguer librement à travers le monde, sans liens ni contrainte.

Elle part d'abord pour la Flandre [sic] et arrive, dans la première semaine de l'année 1654 [sic], à Anvers. Quelques jours après [sic], elle fait son entrée à Bruxelles: dans cette dernière ville, elle se livre à mille excentricités.

Tantôt elle se mettait à faire diverses grimaces à la multitude qui la suivait pour la voir. Tantôt elle changeait de costume dans le carrosse même, avec l'adresse d'un clown, pour dérouter les badauds, qui ne s'y reconnaissaient plus. Tantôt elle lâchait quelque juron au moment le plus solennel, ou quelque plaisanterie graveleuse, digne d'une jeune personne qui savait Martial par cœur à vingt-trois ans. Tantôt elle prenait soudain une posture de cabaret et éclatait de rire au nez du grand personnage qui lui parlait (Princesses et Grandes Dames, par ARVÈDE BARINE.).

C'est à Bruxelles, où elle s'attarda plusieurs mois, qu'elle fit abjuration du luthéranisme, pour se convertir au catholicisme.

Doit-on mettre au nombre des étrangetés dont elle était coutumière ce brusque changement de religion? Fut-elle attirée, avec son âme d'artiste, par la pompe et les cérémonies du culte nouveau auquel elle se vouait? Ce qu'on peut dire, c'est qu'elle n'eut qu'une dévotion de surface, et les dignitaires de l'Église eux-mêmes ne s'y trompèrent pas. Mais une aussi puissante recrue n'était pas de celles qu'on dédaigne. Peut-être aussi le fond de religiosité mystique qu'elle tenait de son père Gustave-Adolphe, la prédisposait-elle à une conversion qui, de prime abord, était bien faite pour déconcerter ceux qui n'étaient point préparés à ce nouvel avatar.

Elle entendait, d'ailleurs, composer avec la religion, comme avec les autres convenances sociales. Elle écrivait à une de ses amies: «Enfin je n'écoute plus de sermons; je méprise tous les orateurs; après ce que dit Salomon, tout le reste n'est que sottise; car chacun doit vivre content, en mangeant, buvant et chantant». C'est bien là sa devise: ne se gêner en rien, quelque dommage qu'en puisse éprouver autrui. Son caprice seul fait loi.

Ses contradictions ne se comptent pas: aujourd'hui elle veut ce qu'elle ne voulait pas hier; elle ne voudra plus demain ce qu'elle exige à l'heure présente. Il est des moments où elle se fâche avec les personnages qui la dominent de tout leur prestige, comme le pape; d'autres où elle se montre avec eux humble et soumise, prête à implorer son pardon. Ces changements d'humeur reconnaissent les causes les plus futiles. Bien qu'elle se flatte d'être éprise de liberté et de simplicité, elle ne peut tolérer qu'on manque devant elle au moindre détail du cérémonial: la plupart de ses brouilles avec les ambassadeurs des puissances étrangères n'ont guère d'autre motif.

Swedish translation (my own):

V
Ett av de viktigaste dragen som kännetecknar neuropater är ambulatorisk mani. De är rörliga, rastlösa, de reser från stad till stad, springer från land till land och hittar aldrig ett skydd att slå sig ner i. Kristina, som efter sin abdikation bara drömmer om att i sin fulla utsträckning charmen av en frihet utan gränser, har bara en önskan: att vandra fritt över världen, utan band eller begränsningar.

Hon reste först till Flandern [sic] och anlände till Antwerpen under den första veckan 1654 [sic]. Några dagar senare [sic] gick hon in i Bryssel: i den senare staden hängav hon sig åt tusen excentriciteter.

Ibland grimaserade hon åt folkmassan som följde efter henne. Ibland bytte hon dräkt i själva vagnen, med en clowns skicklighet, för att förvirra åskådarna, som inte längre kände igen sig själva. Ibland sade hon en svordom i det mest allvarliga ögonblicket, eller något grovt skämt, värdigt en ung person som kunde Martial utantill vid tjugotre års ålder. Ibland intog hon plötsligt en kabaréställning och brast ut i skratt mitt i ansiktet på den stora personlighet som talade till henne (Princesses et Grandes Dames, av ARVÈDE BARINE.).

Det var i Bryssel, där hon stannade i flera månader, som hon avsägde sig lutheranismen och konverterade till katolicismen.

Borde vi räkna in detta plötsliga religionsbyte bland de märkligheter hon var van vid? Attraherades hon, med sin konstnärssjäl, av pompa och ståt och ceremonier i den nya kult som hon ägnade sig åt? Vad vi kan säga är att hon bara hade en ytlig hängivenhet, och Kyrkans dignitärer själva misstog sig inte. Men en sådan mäktig rekryt var inte en att förakta. Kanske var det också den mystiska religiositet hon ärvde från sin far Gustav Adolf som predisponerade henne för en omvändelse som vid första anblicken var väl ägnad att förvirra dem som inte var förberedda på denna nya avatar.

Hon hade dessutom för avsikt att kompromissa med religionen, liksom med andra sociala konventioner. Hon skrev till en av sina väninnor: »Äntligen lyssnar jag inte längre på predikningar; jag föraktar alla talare; efter vad Salomo säger är allt annat bara dårskap; ty alla borde leva nöjda med att äta, dricka och sjunga.«

Detta är verkligen hennes motto: att inte hålla tillbaka något, oavsett vilken skada det kan göra andra. Hennes nycker är enbart lag.

Hennes motsägelser är otaliga: idag vill hon ha vad hon inte ville ha igår; imorgon kommer hon inte längre att vilja ha vad hon kräver i denna stund. Det finns stunder då hon blir arg på de människor som dominerar henne med all deras prestige, till exempel påven; från andra, när hon visar sig ödmjuk och undergiven mot dem, är hon redo att be om deras förlåtelse. Dessa humörsvängningar erkänner de mest meningslösa orsakerna. Även om hon smickrar sig med att hon är förtjust i frihet och enkelhet, kan hon inte tolerera att man utelämnar den minsta detalj av ceremoniellet inför henne: de flesta av hennes gräl med utländska makters ambassadörer har knappast något annat motiv.

English translation (my own):

V
One of the main traits that characterises neuropaths is ambulatory mania. They are mobile, restless, going from city to city, running from country to country, never finding shelter in which to settle. Kristina, who, after her abdication, only dreams of tasting in its fullness the charms of a freedom without limits, has only one desire: to wander freely throughout the world, without ties or constraints.

She first left for Flanders [sic] and arrived in Antwerp in the first week of 1654 [sic]. A few days later [sic], she entered Brussels: in this latter city, she indulged in a thousand eccentricities.

Sometimes she would pull various grimaces at the crowd that followed her to see her. Sometimes she would change her costume in the carriage itself, with the skill of a clown, to confuse the onlookers, who no longer recognised themselves. Sometimes she would let out some swear word at the most solemn moment, or some crude joke, worthy of a young person who knew Martial by heart at twenty-three. Sometimes she would suddenly assume a cabaret posture and burst out laughing in the face of the great personage who was speaking to her (Princesses et Grandes Dames, by ARVÈDE BARINE.).

It was in Brussels, where she stayed for several months, that she renounced Lutheranism and converted to Catholicism.

Should we include this sudden change of religion among the strangenesses she was accustomed to? Was she attracted, with her artist's soul, by the pomp and ceremonies of the new cult to which she devoted herself? What we can say is that she had only a superficial devotion, and the dignitaries of the Church themselves were not mistaken. But such a powerful recruit was not one to be disdained. Perhaps also the mystical religiosity she inherited from her father Gustav Adolf predisposed her to a conversion which, at first glance, was well calculated to disconcert those who were not prepared for this new avatar.

She intended, moreover, to compromise with religion, as with other social conventions. She wrote to one of her girlfriends: "Finally, I no longer listen to sermons; I despise all orators; after what Solomon says, all the rest is only foolishness; for everyone should live content in eating, drinking and singing."

This is indeed her motto: not to hold back in anything, whatever harm it might do to others. Her caprice alone is law.

Her contradictions are innumerable: today she wants what she did not want yesterday; tomorrow she will no longer want what she demands at the present hour. There are moments when she becomes angry with the people who dominate her with all their prestige, like the Pope; from others, when she shows herself humble and submissive towards them, she is ready to implore their forgiveness. These changes of mood recognise the most futile causes. Although she flatters herself that she is fond of freedom and simplicity, she cannot tolerate that one omits the least detail of ceremonial before her: most of her quarrels with the ambassadors of foreign powers have hardly any other motive.


Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.

Thursday, July 24, 2025

Augustin Cabanès' biography of Kristina from the standpoint of her "sanity" and her psychology and mental health, year 1905, part 4

Source:

Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 200 to 204, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan


The biography:

IV
Un des premiers favoris qu'on lui ait prêtés est le médecin français Bourdelot, que Saumaise avait indiqué à la reine comme un homme d'un savoir étendu et de bon conseil. Pierre Michon Bourdelot était loin de justifier le jugement flatteur qu'on portait sur lui. Au peu de science que le bonhomme avait, il suppléait par son habileté et son esprit, celui surtout de distraire la reine, dont il eut l'adresse de traiter le moral, plutôt que le physique.

Au milieu de tous les doctes personnages qui entourait Christine, Bourdelot n'occupait qu'un médiocre rang; mais la reine, qui aimait à se délasser de trop sévères entretiens, se plaisait en sa compagnie. Après avoir chanté sur la guitare quelque vaudeville ou quelque vilanelle, il jetait parmi les savants la pomme de discorde, tandis que la peintre Sébastien Bourdon croquait d'un trait rapide les ridicules et les travers de chacun.

Bien que Christine éprouvât plus que de l'admiration, du respect pour la plupart d'entre eux; qu'elle écoutât avec déférence Descartes, «ce mortel, dont on eût fait un dieu», comme disait La Fontaine; le latiniste Isaac Vossius, qui lui avait enseigné la langue grecque et qu'elle avait nommé son bibliothécaire; le spirituel Naudé; Chevreau, qu'elle avait fait le secrétaire de ses commandements et l'ordonnateur de ses fêtes; Huet, le futur évêque d'Avranches, un bel-esprit doublé d'un profond érudit; Claude de Saumaise qui, par l'universalité de ses connaissances, dépassait tous ses collègues, elle ne dédaignait pas de se dérider de temps à autre, et Bourdelot, qui savait l'influence de la distraction sur la santé, pour un tempérament nerveux surtout, ne pouvait que l'encourager dans ses innocentes fantaisies: ne s'avisa-t-elle pas, un jour, de forcer Saumaise, toujours vêtu jusqu'alors avec une extrême simplicité, à ne paraître à la cour qu'en habit militaire, avec cuirasse de peau de buffle, justaucorps et haut-de-chausses de drap rouge, chapeau gris à plumes flottantes (Mémoires de Huet, éd. Ch. NISARD; Paris, 1853.)? Et un autre jour, ne lui plût-il pas de contraindre Bochart, le grave Bochart, toujours prêt à prendre feu sur une question de philosophie ou d'histoire, à jouer au volant avec elle, tandis que Meibomius chantait un air de cette musique des anciens, sur laquelle il avait écrit un gros livre? Une autre fois ne força-t-elle pas ce dernier à exécuter avec Naudé une danse de la Grèce antique, comme jadis le grammairien Jules-César Scaliger, bravant le poids d'une armure, avait dansé la pyrrhique guerrière devant la cour de Maximilien Ier d'Allemagne (Causeries d'un curieux, par F. FEUILLET DE CONCHES, t. II, p. 418.)?

Ce n'étaient que purs caprices de reine; car il est à noter que, tant qu'elle fut sur le trône, Christine n'a été ni une «Messaline, esclave sans retenue d'un tempérament impérieux, ni une Catherine II aux sens puissants et exigeants». Elle n'est alors qu'une jeune femme à la santé chétive, organisant sa vie aux mépris des lois de l'hygiène, surexcitant son cerveau et ses nerfs, recherchant des satisfactions d'orgueil et d'amour-propre, avide de flatteries et d'applaudissements, jouissant de sa supériorité intellectuelle autant que matérielle, active sans relâche, menant du même train endiablé les affaires, les études et les divertissements... On a bourré son cerveau de lectures, mais personne ne lui a appris à aimer, et elle marche dans la vie, dure et froide, sans tendresse, sans miséricorde, sans patriotisme; en somme, une égoïste névropathe (Baron de BILDT, op. cit.).

A quoi imputer une telle absence de sentiments élevés, un pareil tempérament, sinon à une éducation qui a été des plus imparfaites? On avait soigné la culture de l'esprit, on avait totalement négligé celle de l'âme et du cœur.

En descendant volontairement du trône, Christine entendait désormais vivre sans contrainte, et se laisser aller aux seuls penchants de ses instincts. Le frein moral ne la retenant plus, déliée de toutes les entraves qu'imposent les règlements et l'étiquette des cours, elle s'abandonnera sans retenue à la névrose, qui reprendra tout son empire et la possédera sans partage.

Swedish translation (my own):

IV
En av de första favoriterna som lånades ut till henne var den franske läkaren Bourdelot, som Saumaise hade rekommenderat till drottningen som en man med omfattande kunskap och goda råd. Pierre Michon Bourdelot var långt ifrån att rättfärdiga den smickrande bedömning som fälldes av honom. Den lilla vetenskap den gode mannen hade, kompenserade han med sin skicklighet och kvickhet, särskilt när det gällde att distrahera drottningen, vars moraliska hälsa, snarare än hennes fysiska, han hade förmågan att behandla.

Bland alla lärda män som omgav Kristina intog Bourdelot endast en medioker rang; men drottningen, som gärna kopplade av från alltför stränga samtal, njöt av hans sällskap. Efter att ha sjungit någon vaudeville eller någon vilanell på gitarr, kastade han splittringens äpple bland de lärda, medan målaren Sébastien Bourdon snabbt skissade det löjliga och bristerna hos varje.

Även om Kristina kände mer än beundran, respekt för de flesta av dem, lyssnade hon med vördnad till Descartes, »den dödlige som skulle ha blivit till en gud«, som La Fontaine sade; latinisten Isaac Vossius, som hade lärt henne grekiska och som hon hade utsett till sin bibliotekarie; den kvicke Naudé; Chevreau, som hon hade utsett till sekreterare för sina bud och organisatör av sina fester; Huet, den blivande biskopen av Avranches, en kvickhet och en djupgående forskare; Claude Saumaise, som genom sin universella kunskap överträffade alla sina kollegor, föraktade inte att muntra upp sig då och då, och Bourdelot, som kände till distraktionernas inverkan på hälsan, särskilt för ett nervöst temperament, kunde bara uppmuntra henne i hennes oskyldiga fantasier: tänkte hon inte en dag tvinga Saumaise, som dittills alltid var klädd med extrem enkelhet, att infinna sig vid hovet endast i militärklädsel, med en buffelskinnskyrasse, justaucorps och haut-de-chausses av rött tyg, och en grå hatt med svävande fjädrar (Mémoires de Huet, red. Ch. NISARD; Paris, 1853.)?

Och en annan dag, behagade det henne inte att tvinga Bochart, den allvarlige Bochart, alltid redo att fatta eld i en filosofisk eller historisk fråga, att spela fjäderboll med henne, medan Meibomius sjöng en ton av den musik från antiken, om vilken han hade skrivit en stor bok?

En annan gång, tvingade hon inte den senare att framföra en dans från antikens Grekland med Naudé, liksom grammatikern Jules-César Scaliger en gång, trotsande tyngden av en rustning, hade dansat Pyrrhuskriget inför Maximilian I:s hov av Tyskland (Causeries d'un curieux, av F. FEUILLET DE CONCHES, vol. II, s. 418.)?

Detta var bara rena drottningsliga infall; för det är värt att notera att så länge hon satt på tronen var Kristina varken en »Messalina, en ohämmad slav med ett härsklystet temperament, eller en Katarina II, med starka och krävande sinnen«. Hon var då bara en ung kvinna med dålig hälsa, som organiserade sitt liv i strid med hygienlagarna, överpirrade sin hjärna och sina nerver, sökte tillfredsställelsen av stolthet och självkärlek, ivrig efter smicker och applåder, njöt av sin intellektuella såväl som materiella överlägsenhet, outtröttligt aktiv, ledde affärer, studier och nöjen i samma frenetiska takt... Hennes hjärna var proppfull av läsningar, men ingen lärde henne att älska, och hon gick genom livet, härdad och kall, utan ömhet, utan barmhärtighet, utan patriotism; sammanfattningsvis en neuropatisk egoist (Baron BILDT, op. cit.).

Vad kan en sådan brist på upphöjda känslor, ett sådant temperament, tillskrivas, om inte en utbildning som var av den yttersta ofullkomlighet? Man hade sörjt för sinnets odling, men man hade fullständigt försummat själens och hjärtats.

Genom att frivilligt stiga ner från tronen avsåg Kristina att från och med nu leva utan tvång och ge sig hän åt sina instinkters böjelser. Den moraliska bromsen inte längre håller henne tillbaka, hon är befriad från alla bojor som hovens regler och etikett påtvingar henne, kommer hon att överlämna sig utan hämningar åt neurosen, som kommer att återta hela sitt välde och äga henne utan att dela med sig.

English translation (my own):

IV
One of the first favourites lended to her was the French physician Bourdelot, whom Saumaise had recommended to the Queen as a man of extensive knowledge and good counsel. Pierre Michon Bourdelot was far from justifying the flattering judgement that was made of him. What little science the good man had, he made up for with his skill and wit, especially that of distracting the Queen, whose moral health, rather than her physical health, he had the skill to treat.

Among all the learned men who surrounded Kristina, Bourdelot occupied only a mediocre rank; but the Queen, who liked to relax from too severe conversations, took pleasure in his company. After singing some vaudeville or some vilanelle on the guitar, he would throw the apple of discord among the scholars, while the painter Sébastien Bourdon would quickly sketch the ridiculousnesses and the failings of each.

Although Kristina felt more than admiration, respect for most of them, she listened with deference to Descartes, "that mortal who would have been made a god", as La Fontaine said; the Latinist Isaac Vossius, who had taught her Greek and whom she had appointed her librarian; the witty Naudé; Chevreau, whom she had made the secretary of her commandments and the organiser of her feasts; Huet, the future Bishop of Avranches, a wit and a profound scholar; Claude Saumaise, who, by the universality of his knowledge, surpassed all his colleagues, she did not disdain to cheer up from time to time, and Bourdelot, who knew the influence of distraction on health, especially for a nervous temperament, could only encourage her in her innocent fantasies: did she not think, one day, to force Saumaise, always dressed until then with extreme simplicity, to appear at court only in military dress, with a buffalo skin cuirasse, justaucorps and haut-de-chausses of red cloth, and a grey hat with floating feathers (Mémoires de Huet, ed. Ch. NISARD; Paris, 1853.)?

And, another day, did it not please her to force Bochart, the grave Bochart, always ready to catch fire over a question of philosophy or history, to play shuttlecock with her, while Meibomius sang an air of that music of the ancients, on which he had written a large book?

Another time, did she not force the latter to perform with Naudé a dance from ancient Greece, as once the grammarian Jules-César Scaliger, braving the weight of armour, had danced the Pyrrhic War before the court of Maximilian I of Germany (Causeries d'un curieux, by F. FEUILLET DE CONCHES, vol. II, p. 418.)?

These were only pure queenly whims; for it is worth noting that, as long as she was on the throne, Kristina was neither a "Messalina, an unrestrained slave of an imperious temperament, nor a Catherine II, with powerful and demanding senses". She was then only a young woman in poor health, organising her life in defiance of the laws of hygiene, overexciting her brain and her nerves, seeking satisfactions of pride and self-love, eager for flattery and applause, enjoying her intellectual as well as material superiority, tirelessly active, leading affairs, studies and entertainments at the same frenzied pace... Her brain was stuffed with readings, but no one taught her to love, and she walked through life, hard and cold, without tenderness, without mercy, without patriotism; in sum, a neuropathic egoist (Baron BILDT, op. cit.).

To what can such a lack of elevated feelings, such a temperament, be attributed, if not to an education which was of the most imperfect? One had taken care of the cultivation of the mind, but one had totally neglected that of the soul and the heart.

By voluntarily descending from the throne, Kristina intended from now on to live without constraint, and to give herself over to the penchants of her instincts alone. The moral brake no longer holding her back, freed from all the shackles imposed by the rules and etiquette of courts, she will abandon herself without restraint to neurosis, which will regain all its empire and possess her without sharing.


Above: Kristina.


Above: Augustin Cabanès.