Source:
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 90 to 105, by Johan Arckenholtz, 1751; original at the National Library of the Netherlands (Koninklijke Bibliotheek)
Kristina's letter of December 12/22 (Old Style), 1646 to Johan Adler Salvius is here:
Kristina's letter of February 13/23 (Old Style), 1647 to Salvius is here:
Kristina's letter written sometime in 1647 to Salvius is here:
Axel Oxenstierna's letter of December 1/11 (Old Style), 1643 to Johan Oxenstierna is here:
Kristina's letter of September 4/14 (Old Style), 1647 to Salvius is here:
The account:
... Pour reprendre les affaires de Suède, voici une toute autre scéne que nous ouvre l'état où elles étoient alors. Les lettres suivantes de Christine à Mr. Salvius y serviront de prologue & contribueront à mettre le Lecteur mieux au fait. ...
C'est à feu Mr. de Meiern, Conseiller d'Etat d'Hanovre, qu'on est redevable de la communication de ces Lettres & de quelques autres que nous donnerons ci-après que Christine à écrites à Mr. Adler-Salvius, alors Chancelier de sa Cour & son Ambassadeur au Congrès d'Osnabrug. On ne trouve nul vestige de ces lettres dans les Archives de Suède. Elles lui ont été écrites séparément pour lui tenir lieu d'instructions secretes de la Reine, avec laquelle il entretenoit une correspondence particulière. Mr. de Meiern, qui s'est rendu célèbre par la publication des Acta Pacis Westphalicæ en plusieurs Volumes in folio, accompagnée d'un récit historique fort instructif pour éclaircir les affaires sans nombre, qui furent débattuës & réglées dans le Congrès le plus fameux, qu'il y ait jamais eu; a inseré ces lettres de Christine dans le V:me Tome de ces actes, après la préface. Les originaux sont en Suédois. Ils s'y trouvent imprimés avec la traduction en Allemand & paroissent ici traduits du Suédois en François.
Mr. de Meiern regarde ces Lettres comme autant de preuves de l'esprit & du jugement solide de cette grande Reine, & ne doute nullement, que les autres lettres publiées sous son nom ne soïent des productions de la plume même de Christine. On n'a pas lieu d'en douter après un si grand nombre d'autres lettres originales, pas moins belles que celles-ci, dont une grande partie portent les mêmes marques d'autenticité, je veux dire, de petites ratures par-ci par-là: car c'étoit la coutûme de la Reine de ne pas faire des brouillons, comme on en peut même juger par ce qu'elle dit à Mr. Salvius dans ses lettres du 6 Juillet & du 4. Septembre 1647...
A la lecture de ces Lettres, on s'apperçoit que Christine l'entretient familièrement & lui parle à cœur ouvert. Pour en savoir la raison, il est nécessaire de remarquer, que cet Adler-Salvius, quoique né de Parens fort pauvres, s'étoit fraïé le chemin par son mérite personnel au poste de Chancelier de la Cour. La Reine sa Maîtresse lui aïant connu en esprit vaste, cultivé par de belles connoissances, & fort propre aux affaires d'Etat, se l'attacha, dont le Sénat & la Chancellerie du Roïaume, étoient alors pourvus, il fut jugé digne d'être le second Ambassadeur de Suède au Congrès de la paix générale dans l'Empire, où il y avoit mille choses épineuses & tant de différens intérêts à menager. La Reine, qui l'avoit déja honoré de sa confiance, & qui par l'accroissement de celle qu'elle donnoit au jeune Comte Magnus de la Gardie, commençoit à en avoir moins pour le Chancelier Oxenstierna, étoit bien aise de trouver dans la personne d'Adler-Salvius un sujèt capable d'être opposé au premier Ambassadeur à ce Congrès savoir le Comte Jean Oxenstierna, fils du Grand Chancelier.
On aura remarqué ci devant que dans une des lettres de la Reine à son Oncle le Prince Palatin (Cette lettre est du 23. Mai 1641...), elle disoit: que difficilement ces deux Ambassadeurs seroient d'accord: que Salvius exhortoit à la paix, mais qu'il n'en étoit pas de même du Chancelier: d'où l'on peut inférer, que les sentimens de l'un & de l'autre des Ambassadeurs étoient bien différens sur ce point-là, & qu'ils étoient partis pour le Congrès prévenus de cet esprit de contradiction, qui les agita encore plus sur les lieux de la négociation: l'un s'appuïant sur la haute protection de la Reine, & l'autre sur l'autorité de son Père, à qui la direction des affaires étoit confiée presque souverainement.
Parmi d'autres preuves de l'antipathie des humeurs de ces deux Ministres, il est plaisant de lire le commerce de lettres qu'il eurent ensemble au mois de Novembre & en Décembre en 1641: Oxenstierna se trouvant alors à Stralsund & Salvius à Hambourg. Celui-ci écrivit à l'autre, qu'il conviendroit de donner le tître d'Illustrissime & Excellentissime à Mr. Grotius: (Ambassadeur de Suède, en ce tems, à la Cour de France) parce que selon le cérémonial de toutes les Cours, ce tître convenoit à la dignité d'Ambassadeur, & que cette dignité étoit celle qui approchoit le plus de celle des Rois. Oxenstierna, qui sans doute crût que Mr. Salvius vouloit par-là lui faire comprendre, que le tître d'Excellence étoit également dû à Mr. Salvius, déja nommé pour le second Ambassadeur au Traité de Westphalie & devenu ainsi Collègue de Mr. d'Oxenstierna, au lieu de le satisfaire, lui répondit aigrément, & entre autres choses, qu'il ne le reconnoissoit pas assez propre à lui donner des leçons. Salvius rompit là-dessus brusquement cette correspondance, en disant, qu'il s'en expliqueroit plus amplement une autre fois. A en juger par les entretiens que Salvius eut dans la suite avec Mrs d'Avaux & Servien, Ambassadeurs de France au même Congrès de paix, sur le chapître de Mr. d'Oxenstierna, on diroit qu'il en eut toûjours une dent contre lui. On en voit plusieurs passages que les Ministres de France ont communiqués à leur Cour, & entre autres celui-ci "Mr. Salvius fait des excuses, & dit que Lui & Mr. Rosenhane, qui avoit épouse la Cousine Germaine d'Oxenstierna, font leur possible pour apprivoiser cet homme, mais que celui-ci changeoit tous les jours d'avis.... qu'on devoit considérer que le dit sieur Oxenstierna est le premier des deux; qu'il est Sénateur du Roïaume & qui pis est: (ce sont ses propres termes:) fils du Chancelier. Mr. de Rosenhane plioit les épaules à tous ces discours & témoignoit les approuver entièrement.... Mr. Salvius ajoute, qu'ils crient dans la Chambre, où Mr. d'Oxenstierna gardoit le lit à cause d'une indisposition, comme les Avocats font l'un comme l'autre quand ils sont au bareau, mais qu'après ils vont boire ensemble...."
Quant au fils du Chancelier, il étoit naturel, que le Père le soutint de tout son possible. Le fils, qui prévoïoit les difficultés qu'il rencontreroit à ce Congrès, où il y avoit un cahos immense d'intérêts opposés à débrouiller, & où chacun des Plénipotentiaires craignoit que son adversaire ne se prévalût de ses avances & même de sa facilité à écouter les premiéres propositions; vouloit s'en dispenser & demanda à son Père qu'il envoïât quelqu'autre à sa place à Osnabrug. Sur quoi le Chancelier lui répondit, qu'il n'avoit rien à craindre: que le tout se déveloperoit par la suite du tems, & enfin il lui dit: «An nescis, mi fili, quantilla prudentia regitur Orbis»: «ne sais tu pas mon fils avec combien peu de prudence le monde se régit»: L'Editeur de ce Recueil avoûë qu'il n'a pas vû cette lettre du Chancelier à son fils: mais il en insérera ici une autre traduite en François qui a été déja imprimée & qui a assez de rapport à ce sujèt. Elle est du 1er Décembre 1643. ...
On ne sauroit dire si cette lettre a été fidélement traduite; mais quand cela seroit, il paroît, qu'il n'y a pas de justesse dans la conclusion, que l'Editeur des Négociations secretes de Munster & d'Osnabrug en veut tirer, & qu'il dit: que les Suédois se servoient de leurs armes en Allemagne, sous prétexte de la Religion; pour s'approprier & conserver la Principauté de Poméranie & se la rendre héréditaire, car qui est ce qui ne voit pas que le Chancelier pose ici comme la base du Traité la restitution de l'Allemagne dans l'état où elle étoit avant la guerre? & il dit avec grande raison, que nul, de quelque Religion qu'il puisse être, n'en pourroit blâmer ni reprendre la Suède. Cela étant fait, & sous cette condition, trouvera-t-on étrange, que le Chancelier songeât à quelque satisfaction pour la Suède, en considération de tant de fraix faits & de tant de sang Suédois répandu dans le cours de cette guerre? Feu le Roi Gustave-Adolphe s'étoit déja expliqué long-tems auparavant sur le principal but que devoit avoir la Suède en entreprenant la guerre d'Allemagne. Sa longue lettre de trois feuilles écrite de sa propre main en 1630 au Chancelier, se réduit à cette maxime générale: "qu'il faut faire en sorte, que l'on puisse vivre en repos en Suède, sans craindre quelque ennemi du dehors: que le repos de la Suède étant assuré, autant que ses voisins resteront tranquilles dans la possession de leurs païs, le grand objèt sera de parvenir à une paix sûre, qui affermisse les Etats de l'Empire dans leur état naturel, desorte, que l'Electeur de Saxe y demeure Electeur comme il a été, que le Duc de Holstein reste Duc de Holstein, le Duc de Meklenbourg, Duc de Meklenbourg, & ainsi des autres. Car aussi long-tems qu'il jouïroit tranquillement de ce qui leur appartient, la Suède pourra aussi compter de n'être pas inquiétée, & de n'avoir rien à craindre."
Tout ceci n'a été dit qu'en passant, pour faire voir combien peu les Ministres de France ont été équitables en taxant toûjours la conduite du Ministère de Suède durant la Négociation de la Paix de Westphalie. Car pour les Etats de l'Empire, la plupart d'entr'eux seront encore du sentiment du Duc de Rohan qui dit: que "l'Allemagne ne peut jamais se séparer de la Suède, sans une tache éternelle d'ingratitude, aïant reçu de là ce qu'elle n'osoit plus espérer, se trouvant déja engloutie dans l'abîme d'une si dure servitude, quand le Roi Gustave-Adolphe, montré seulement au monde au travers de tant de nuages, fit paroître à cette province désolée le soleil de sa délivrance."
Mais pour revenir aux Ministres de Suède au Congrès, la jalousie qui régnoit entre ces deux Ambassadeurs avoit beaucoup de rapport avec la contrariété qui étoit encore plus grande entre les deux Ambassadeurs de France, au même Congrès, Mr. le Comte d'Avaux & Mr. Servien: le premier étant le Créature de la Reine-Mère & l'autre celle du Cardinal Mazarin. Christine qui le savoit fort-bien, ne manqua pas de faire à celui-ci des politesses, dont sa lettre à Mr. Salvius du 4. Septembre 1647 fait foi. ...
On peut juger par cette lettre de Christine, qu'elle vouloit être bien tant auprès de la Reine-Mère de France & auprès du Cardinal, qu'auprès des deux Ambassadeurs François, qui étoient si animés l'un contre l'autre. Il y eut néanmoins cette différence entre les Ministres des deux Cours, que les querelles entre les Ambassadeurs de Suède, n'allérent pas à une rupture ouverte, comme entre ceux de France: ce qui à la fin obligea leur Cour de les séparer. Il y a tout un Traité imprimé là-dessus & quoique fit la Cour de France, elle ne put jamais les réconcilier tout de bon. ...
Toutes ces exhortations ne purent rien sur leurs esprits trop ulcérés. Ils se brouillérent encore, se réunirent & se brouillérent de nouveau. Le Comte d'Avaux s'en expliqua tout nèt à la Reine-Mère en lui écrivant "Je recevrai respectueusement l'ordre qu'il plaira à votre Majesté de me donner, soit de m'en retourner en France, soit de demeurer ici avec un autre Collégue: car il est bien vrai, que le Sr. Servien & moi n'y pourrons plus servir conjointement sans un trop grand préjudice des intérêts de la France & de l'honneur de la Nation."
Les Ministres de Suède craignant les suites fâcheuses que cette desunion pourroit avoir pour la cause commune, firent là-dessus des remontrances au Comte d'Avaux, en réponse à sa lettre de congé. "Nous laissons", lui dirent-ils, "à la prudence de V. E. à considérer, si le bien commun, si celui de toute la Chrêtienté & de tous les Alliés, si l'amour même de la Patrie, si l'estime qu'elle s'est acquise par ses travaux de tant d'années, peuvent permettre, que dans le commencement le plus vif du Traité, elle abandonne la chose publique sous le semblant d'y être obligée pour ses affaires particuliéres & par une pique personnelle. Si elle en use de la sorte, elle augmentera nos soupçons, & elle nous fera perdre l'espérance de faire une paix honnête & glorieuse pour les deux Roïaume. Nous attendons de meilleures choses de V. E. la recommendant toûjours très-affectueusement à la grace de Dieu."
Tout cela ne servit de rien auprès de lui: & à la fin Mr. Servien prévalant dans l'esprit du Cardinal, réussit si bien par des tours peu dignes de son caractère, dont il se servit contre d'Avaux, qu'il le fit tomber dans la disgrace de sa Cour.
Swedish translation (my own):
... För att återvända till Sveriges angelägenheter, här är en helt annan scen som det tillstånd de befann sig i öppnar upp för oss. Följande brev från Kristina till herr Salvius kommer att fungera som en prolog och bidra till att hålla läsaren bättre uppdaterad. ...
Det är till avlidne herr von Meiern, Statsråd i Hannover, som man står i tacksamhetsskuld för meddelandet av dessa brev och några andra som vi kommer att ge nedan som Kristina skrev till herr Adler Salvius, hennes dåvarande hovkansler och ambassadör vid Osnabrücks kongress. Inga spår efter dessa brev finns i Riksarkivet. De skrevs till honom separat för att tjäna som hemliga instruktioner från drottningen, med vilken han förde en privat korrespondens. Herr von Meiern, som blev känd för utgivningen av Acta Pacis Westphalicæ i flera volymer i folio, åtföljd av en mycket lärorik historisk redogörelse för att klargöra de otaliga angelägenheter som diskuterades och avgjordes i den mest berömda kongress som någonsin funnits, infogade dessa brev från Kristina i femte bandet av dessa akter, efter förordet. Originalen är på svenska. De är tryckta där med den tyska översättningen och förekommer här översatta från svenska till franska.
Herr von Meiern betraktar dessa brev som så många bevis på denna stora drottnings ande och fasta omdöme och hyser ingen tvekan om att de andra breven som publiceras under hennes namn är produktioner av Kristinas egen penna. Det finns ingen anledning att betvivla det efter ett så stort antal andra originalbrev, inte mindre vackra än dessa, av vilka en stor del bära samma äkthetsmärken, jag menar här små raderingar, då det var drottningens sed att inte göra utkast, som man till och med kan bedöma av vad hon sade till herr Salvius i sina brev den 6 juli och den 4 september 1647...
När man läser de här breven uppfattar man att Kristina talar till honom bekant och talar till honom från hjärtat. För att veta orsaken är det nödvändigt att notera att denne Adler Salvius, även om han föddes av mycket fattiga föräldrar, genom sina personliga förtjänster hade tagit sig fram till posten som hovkansler. Drottningen, hans härskarinna, som hade känt honom som en vidsträckt espri, odlad av fin kunskap och mycket lämpad för statliga angelägenheter, fäste sig vid honom, med vilken Rådet och Rikets Kansli försågs. Han bedömdes värdig att vara den andra svenska ambassadören vid Allmänna Fredskongressen i Imperiet, där det fanns tusen svåra frågor och så många olika intressen att ta hand om. Drottningen, som redan hedrat honom med sitt förtroende, och som genom ökningen av det som hon gav den unge greve Magnus de la Gardie, började få mindre för Rikskanslern Oxenstierna, var mycket nöjd att finna i Adler Salvii person en undersåtare som kunde stå emot den förste ambassadören vid denna kongress, nämligen greve Johan Oxenstierna, Rikskanslerns son.
Man torde ha märkt ovan att hon i ett av breven från drottningen till sin farbror pfalzgreven (Detta brev är daterat 23 maj 1641...) sade att det skulle vara svårt för dessa två ambassadörer att komma överens, att Salvius uppmanade till fred, men att det inte var detsamma för kanslern, varav man kan sluta sig till att känslorna hos den ene och den andra av ambassadörerna var mycket olika på denna punkt, och att de hade rest till kongressen varnade för denna motsägelseanda, som agiterade dem ännu mer på förhandlingsplatsen — den ene förlitade sig på drottningens höga skydd och den andre på hans faders auktoritet, åt vilken handhavandet av angelägenheterna nästan suveränt anförtrotts.
Bland andra bevis på antipatien mot dessa två ministrars humör är det trevligt att läsa den brevväxling som de hade tillsammans i november och december 1641, då Oxenstierna låg i Stralsund och Salvius i Hamburg. Den sistnämnde skrev till den andre, att det vore lämpligt att ge titeln mest lysande och förnämsta till herr Grotius (Sveriges ambassadör, vid den tiden, vid Frankrikes hov) emedan enligt alla hovceremonierna denna titel passade ambassadörens värdighet, och att denna värdighet var den som närmade sig den kungliga.
Oxenstierna, som otvivelaktigt trodde, att lord Salvius därigenom ville få honom att förstå, att excellenstiteln i lika hög grad tillkom lord Salvius, redan uppkallad efter den andre ambassadören i Westfalen och som därmed blivit kollega till herr Oxenstierna, i stället för att tillfredsställa honom, svarade honom surt, och bland annat, att han inte kände igen honom tillräckligt kvalificerad för att ge honom lektioner.
Salvius avbröt därpå plötsligt denna korrespondens och sa att han skulle förklara sig mer fullständigt en annan gång. Att döma av de samtal som Salvius därefter hade med messieurs d'Avaux och Servien, Frankrikes ambassadörer vid samma fredskongress, om herr Oxenstiernas kapitel, skulle man säga att han alltid hade ett agg mot honom. Man ser flera passager som Frankrikes ministrar meddelade till sitt hov, och bland annat denna:
»Herr Salvius gör ursäkter och säger att han och herr Rosenhane, som hade gift sig med Oxenstiernas kusine, gör sitt bästa för att tämja denne man, men att han ändrade sig varje dag.... att man bör tänka på att nämnde herr Oxenstierna är den förste av de två; att han är en riksråd, och vad värre är« (detta är hans egna ord) »är han kanslerns son. Herr Rosenhane ryckte på axlarna åt alla dessa tal och vittnade om att de helt och hållet hade godkänt dem.... Herr Salvius tillägger att de ropar i kammaren, där herr Oxenstierna låg i sängen på grund av opasslighet, som advokaterna gör mot varandra när de är i baren, men att de efteråt går och dricker tillsammans....«
Beträffande kanslerns son, var det naturligt att fadern med all kraft stödde honom. Sonen, som förutsåg de svårigheter han skulle stöta på vid denna kongress, där det rådde ett enormt kaos av motstridiga intressen att reda ut, och där var och en av de befullmäktigade fruktade att hans motståndare skulle dra fördel av hans framsteg och till och med av hans möjlighet att lyssna till de första förslagen, ville avstå från det och bad sin far skicka någon annan i hans ställe till Osnabrück.
Varpå kanslern svarade honom att han inte hade något att frukta, att allt skulle utvecklas med tiden; och slutligen sade han till honom: »An nescis, mi fili, quantilla prudentia regitur orbis?« — »Vet du inte, min son, med vilken liten försiktighet världen styrs?«
Redaktören för denna samling bekänner att han inte har sett detta brev från kanslern till sin son, men han kommer här att lägga in ett annat översatt till franska, som redan är tryckt och som har nog med detta ämne att göra. Den är daterad den 1 december 1643. ...
Det är inte möjligt att säga om detta brev har blivit troget översatt; men även om så vore fallet, tycks det inte finnas någon rättvisa i slutsatsen som redaktören för Négociations secrètes de Münster et d'Osnabrück vill härleda från den, och att han säger att svenskarna använde sina vapen i Tyskland, under förevändning av religion, att tillägna sig och bevara furstendömet Pommern och göra det ärftligt, för vem är det som inte ser att Rikskanslern här ställer till grund för fördraget återställandet av Tyskland i den stat där det var före kriget?
Och han säger med stor anledning att ingen, oavsett religion han kan vara, skulle kunna skylla på eller tillrättavisa Sverige för det. Detta görs, och under detta villkor, kommer det att befinnas märkligt, att rikskanslern skulle tänka sig någon tillfredsställelse för Sverige, med hänsyn till så många uppkomna utgifter och så mycket svenskt blod som utgjutits under detta krigs lopp?
Den salige konung Gustav Adolf hade redan långt tidigare förklarat sig om det huvudsakliga syfte som Sverige skulle ha för att föra kriget i Tyskland. Hans långa bref på tre ark skrivna i egen hand 1630 till rikskanslern, reduceras till denna allmänna maxim: att det är nödvändigt att se till att man kan leva i fred i Sverige, utan fruktan för någon fiende utifrån; att, då Sveriges fred är tillförsäkrad, så länge dess grannar förblir lugna i sina länders ägo, det stora syftet blir att komma till en säker fred, som kommer att stärka Imperiets Ständer i deras naturliga tillstånd, så att kurfursten av Sachsen förblir kurfurste där som han varit, att hertigen av Holstein förblir hertig av Holstein, hertigen av Mecklenburg förblir hertig av Mecklenburg, och så vidare med de andra. Ty så länge han i fred skulle njuta av det som tillhör dem, kommer Sverige också att kunna räkna med att inte vara orolig och inte ha något att frukta.
Allt detta har bara sagts i förbigående, för att visa hur lite Frankrikes ministrar var rättvisa i att alltid kritisera det svenska ministeriets uppträdande under förhandlingen om westfaliska freden. Ty vad Imperiets Ständer beträffar, så kommer de flesta av dem fortfarande att vara av hertigen de Rohans känsla, som säger att Tyskland aldrig kan skilja sig från Sverige utan en evig fläck av otacksamhet, efter att ha fått därifrån vad det inte längre vågade att hoppas på, att redan befinna sig uppslukad av en så hård träldoms avgrund, när konung Gustav Adolf, endast visad för världen genom så många moln, lät framstå för denna ödsliga provins som dess befrielsesol.
Men för att återvända till Sveriges ministrar på kongressen, så hade den avundsjuka som rådde mellan dessa två ambassadörer mycket att göra med den förtret som var ännu större mellan Frankrikes två ambassadörer, vid samma kongress, monsieur greven d'Avaux och monsieur Servien: den första var drottningmoderns kreatur och den andra kardinal Mazarins kreatur. Kristina, som visste detta mycket väl, underlät inte att visa sistnämnda artighet, varav hennes brev till herr Salvius den 4 september 1647 är ett bevis. ...
Vi kan av detta brev från Kristina bedöma att hon ville vara på lika god fot med både Frankrikes drottningmodern och kardinalen som hon var med de två franska ambassadörerna, som var så livliga mot varandra. Det fanns likväl denna skillnad mellan de båda domstolarnas ministrar: att stridigheterna mellan Sveriges ambassadörer inte gick till ett öppet brott, som Frankrikes, som till sist tvingade deras hov att skilja dem åt. Det finns en hel avhandling tryckt om detta, och vad Frankrikes hov än gjorde, kunde den aldrig förena dem fullständigt. ...
Alla dessa uppmaningar kunde inte göra något åt deras alltför sårade sinnen. De bråkade igen, återförenades och bråkade igen. Greven d'Avaux förklarade detta för drottningmodern genom att skriva till henne:
»Jag kommer med respekt ta emot befallningen som det behagar Ers Majestät att ge mig, antingen att återvända till Frankrike eller att stanna här med en annan medbroder, för det är helt sant att monsieur Servien och jag inte längre kommer att kunna tjäna tillsammans utan alltför stor skada för Frankrikes intressen och för nationens ära.«
Sveriges ministrar, som fruktade de olyckliga följder som denna splittring kunde få för den gemensamma saken, gjorde remonstrationer i detta ämne till greve d'Avaux, som svar på hans avskedsbrev.
»Vi lämnar det«, sade de till honom, »till Ers Excellens' försiktighet att överväga om det allmänna bästa, om hela kristenhetens och alla allierades, om kärleken till Fäderneslandet självt, om den aktning som Ni har förvärvat av Er arbete på så många år, kan tillåta att Ni i den livligaste början av fördraget överger den offentliga angelägenheten under sken av att vara tvungen att göra det för Era speciella angelägenheter och genom en personlig pik. Om Ni gör det, så kommer Ni att öka våra misstankar, och Ni kommer att få oss att tappa hoppet om att skapa en ärlig och härlig fred för de två konungadömena. Vi förväntar oss bättre saker från Ers Excellens och rekommenderar Er alltid mycket kärleksfullt till Guds nåd.«
Allt detta var honom till ingen nytta; och till sist lyckades monsieur Servien, som rådde i kardinalens sinne, så väl genom knep som var ovärdiga för hans karaktär som han använde mot d'Avaux att han förde honom i onåd vid hans hov.
English translation (my own):
... To return to the affairs of Sweden, here is a completely different scene which the state in which they were then opens up to us. The following letters from Kristina to Lord Salvius will serve as a prologue and will contribute to bringing the reader better up to date. ...
It is to the late Lord von Meiern, State Councilor of Hanover, that one is indebted for the communication of these letters and some others that we will give below that Kristina wrote to Lord Adler Salvius, then Chancellor of her Court and her ambassador at the Congress of Osnabrück. No vestige of these letters can be found in the Swedish Archives. They were written to him separately to serve as secret instructions from the Queen, with whom he maintained a private correspondence. Lord von Meiern, who became famous for the publication of Acta Pacis Westphalicæ in several volumes in folio, accompanied by a very instructive historical account to clarify the countless affairs which were debated and settled in the most famous congress that there ever was, inserted these letters from Kristina in the fifth volume of these acts, after the preface. The originals are in Swedish. They are printed there with the German translation and appear here translated from Swedish into French.
Lord von Meiern regards these letters as so many proofs of the spirit and solid judgment of this great queen and has no doubt that the other letters published under her name are productions of Kristina's own pen. There is no reason to doubt it after such a large number of other original letters, no less beautiful than these, a large part of which bear the same marks of authenticity, I mean small erasures here, as it was the Queen's custom not to make drafts, as one can even judge by what she said to Lord Salvius in her letters of July 6 and September 4, 1647...
When reading these letters, one perceives that Kristina speaks to him familiarly and speaks to him from the heart. To know the reason, it is necessary to note that this Adler Salvius, although born of very poor parents, had made his way through his personal merit to the post of Court Chancellor. The Queen, his mistress, having known him as a vast esprit, cultivated by fine knowledge and very suited to affairs of state, attached herself to him, with whom the Senate and the Chancellery of the Realm were then provided. He was judged worthy of being the second Swedish ambassador to the General Peace Congress in the Empire, where there were a thousand thorny issues and so many different interests to take care of. The Queen, who had already honoured him with her confidence, and who by the increase of that which she gave to the young Count Magnus de la Gardie, began to have less for the Chancellor Oxenstierna, was very pleased to find in the person of Adler Salvius a subject capable of being opposed to the first ambassador to this Congress namely Count Johan Oxenstierna, the son of the Grand Chancellor.
One will have noticed above that in one of the letters from the Queen to her uncle the Prince Palatine (This letter is dated May 23, 1641...), she said that it would be difficult for these two ambassadors to agree, that Salvius urged for peace, but that it was not the same for the Chancellor, from which one can infer that the feelings of one and the other of the ambassadors were very different on this point, and that they had left for the Congress warned of this spirit of contradiction, which agitated them even more on the scene of the negotiation — one relying on the high protection of the Queen, and the other on the authority of his father, to whom the management of affairs was entrusted almost sovereignly.
Among other proofs of the antipathy of the humours of these two ministers, it is pleasant to read the exchange of letters which they had together in the month of November and December in 1641, Oxenstierna being then at Stralsund and Salvius at Hamburg. The latter wrote to the other, that it would be appropriate to give the title of Most Illustrious and Most Excellent to Lord Grotius (ambassador of Sweden, at that time, at the court of France) because according to the ceremonial of all courts, this title suited the dignity of ambassador, and that this dignity was the one which approached most closely to that of Kings.
Oxenstierna, who doubtless believed that Lord Salvius wanted to make him understand by this that the title of Excellency was equally due to Lord Salvius, already named for the second ambassador to the Treaty of Westphalia and who had thus become colleague of Lord Oxenstierna, instead of satisfying him, replied to him sourly, and among other things, that he did not recognise him sufficiently qualified to give him lessons.
Salvius thereupon abruptly broke off this correspondence, saying, that he would explain himself more fully another time. Judging by the conversations that Salvius had subsequently with Messieurs d'Avaux and Servien, ambassadors of France to the same peace congress, on the chapter of Lord Oxenstierna, one would say that he always had a grudge against him. One sees several passages that the ministers of France communicated to their court, and among others this one:
"Lord Salvius makes excuses and says that he and Lord Rosenhane, who had married Oxenstierna's first cousin, are doing their best to tame this man, but that he changed his mind every day.... that one should consider that the said Lord Oxenstierna is the first of the two; that he is a senator of the Kingdom, and what is worse" (these are his own words) "the Chancellor's son. Lord Rosenhane shrugged his shoulders at all these speeches and testified to approving them entirely.... Lord Salvius adds that they shout in the chamber, where Lord Oxenstierna was staying in bed because of an indisposition, as the lawyers do one to the other when they are at the bar, but that afterwards they go to drink together...."
As for the Chancellor's son, it was natural that his father should support him with all his might. The son, who foresaw the difficulties he would encounter at this congress, where there was an immense chaos of opposing interests to sort out, and where each of the plenipotentiaries feared that his adversary would take advantage of his advances and even of his facility in listening to the first propositions, wanted to dispense with it and asked his father to send someone else in his place to Osnabrück.
Whereupon the Chancellor answered him that he had nothing to fear, that everything would develop in the course of time; and finally he said to him: "An nescis, mi fili, quantilla prudentia regitur orbis?"— "Do you not know, my son, with what little prudence the world is ruled?"
The editor of this collection confesses that he has not seen this letter from the Chancellor to his son, but he will insert here another one translated into French, which has already been printed and which has enough to do with this subject. It is dated December 1, 1643. ...
It is not possible to say whether this letter has been faithfully translated; but even if it were, it appears that there is no justice in the conclusion that the editor of Négociations secrètes de Münster et d'Osnabrück wants to derive from it, and that he says that the Swedes used their weapons in Germany, under the pretext of religion, to appropriate and preserve the principality of Pomerania and make it hereditary, because who is there who does not see that the Chancellor here poses as the basis of the treaty the restitution of Germany in the state in which it was before the war?
And he says with great reason that no one, of whatever religion he may be, could blame or reprimand Sweden for it. This being done, and under this condition, will it be found strange that the Chancellor should think of some satisfaction for Sweden, in consideration of so many expenses incurred and so much Swedish blood shed in the course of this war?
The late King Gustav Adolf had already explained himself long before on the principal aim that Sweden should have in undertaking the war in Germany. His long letter of three sheets written in his own hand in 1630 to the Chancellor, is reduced to this general maxim: that it is necessary to ensure that one can live in peace in Sweden, without fear of any enemy from outside; that, the peace of Sweden being assured, as long as its neighbors remain tranquil in the possession of their countries, the great object will be to arrive at a sure peace, which will strengthen the Estates of the Empire in their natural state, so that the Elector of Saxony remains Elector there as he has been, that the Duke of Holstein remains Duke of Holstein, the Duke of Mecklenburg remains the Duke of Mecklenburg, and so on with the others. For, as long as he would enjoy peacefully what belongs to them, Sweden will also be able to count on not being worried and having nothing to fear.
All this has been said only in passing, to show how little the ministers of France were equitable in always criticising the conduct of the ministry of Sweden during the negotiation of the Peace of Westphalia. For as for the Estates of the Empire, most of them will still be of the sentiment of the Duke de Rohan, who says that Germany can never separate itself from Sweden without an eternal stain of ingratitude, having received from there what it no longer dared to hope for, finding itself already engulfed in the abyss of such a hard servitude, when King Gustav Adolf, shown only to the world through so many clouds, made appear to this desolate province the sun of its deliverance.
But to return to the ministers of Sweden at the Congress, the jealousy which reigned between these two ambassadors had much to do with the annoyance which was even greater between the two ambassadors of France, at the same Congress, Monsieur the Count d'Avaux and Monsieur Servien: the first being the creature of the Queen Mother and the other that of Cardinal Mazarin. Kristina, who knew this very well, did not fail to show the latter politeness, of which her letter to Lord Salvius of September 4, 1647 is proof. ...
We can judge from this letter from Kristina that she wanted to be on as good terms with both the Queen Mother of France and the Cardinal as she was with the two French ambassadors, who were so animated against each other. There was nevertheless this difference between the ministers of the two courts: that the quarrels between the ambassadors of Sweden did not go to an open rupture, as did those of France, which in the end obliged their court to separate them. There is a whole treatise printed on this, and whatever the Court of France did, it could never reconcile them completely. ...
All these exhortations could do nothing to their overly ulcerated minds. They quarrelled again, reunited, and quarrelled again. The Count d'Avaux explained this to the Queen Mother by writing to her:
"I will respectfully receive the order that it pleases Your Majesty to give me, either to return to France, or to remain here with another colleague; for it is quite true that Monsieur Servien and I will no longer be able to serve jointly without too great a prejudice to the interests of France and to the honour of the nation."
The ministers of Sweden, fearing the unfortunate consequences that this disunion could have for the common cause, made remonstrances on this subject to Count d'Avaux, in response to his letter of dismissal.
"We leave it", they said to him, "to Your Excellency's prudence to consider whether the common good, whether that of all Christendom and all the Allies, whether the love of the Fatherland itself, whether the esteem that you have acquired by your work of so many years, can permit that in the most lively beginning of the treaty, you abandon the public affair under the pretense of being obliged to do so for your particular affairs and by a personal pique. If you do so, you will increase our suspicions, and you will make us lose the hope of making an honest and glorious peace for the two Kingdoms. We expect better things from Your Excellency, always recommending you very affectionately to the grace of God."
All this was of no use to him; and in the end, Monsieur Servien, prevailing in the mind of the Cardinal, succeeded so well by tricks unworthy of his character, which he used against d'Avaux, that he brought him into disgrace at his court.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Johan Oxenstierna.
Above: Johan Adler Salvius.
Above: Claude de Mesmes, Count d'Avaux.
Above: Abel Servien.
Above: Johan Arckenholtz.
.jpg)
.png)
,%20by%20S%C3%A9bastien%20Bourdon.JPG)
