Sources:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 121 to 138, by Anders Fryxell, 1841
The account:
År 1579 föddes i en by nära Wadstena den ryktbare häfdatecknaren Johan Messenius. Enligt ovännernas uppgift var fadern Johan Tordsson, mjölnare och hästtjuf, modern spinnerska från någon backstuga utanför Örebro. Den förre blef invecklad i partistriderna under Johan den tredjes tid samt omkring 1588 halshuggen för stämplingar mot fäderneslandet.
Det var vid denna tiden, som påfvarna Paul den fjerde och Pius den femte, sjelfve hänförde af brinnande nit för katolska läran och af öfvertygelse om dess sanning, sökt befria henne från flere villfarelser och bland dess presterskap sprida renare tänkesätt och seder, samt en varmare håg för de affallna protestanternas omvändelse. I följe af denna uppifrån gående förnyelser blefvo katolska undervisningsverken förbättrade, hvarjemte en mängd sjelfuppoffrande männer utskickades för att arbeta på lärans spridande. Genom det föråldrade påfveväldet gick åter en flägt af anda och lif, hvilken uppfordrade alla dess anhängare till kraftfulla bemödanden för deras trosbekännelse. Dessa ansträngningar kröntes till en tid med framgång. Det var nu, som katolikerna voro nära att genom Johan den tredje återvinna Sverge; och som i Tyskland den protestantiska läran blef så väl genom predikningar som genom svärd år för år tillbakaträngd, nästan till stränderna af Östersjön; tills ändteligen dels Gustaf Adolfs segrar, dels en hos påfvarna åter inträdande förslappning samt uppkommande oenighet med Österrike om igen vände bladet.
Ett medel, som för ofvannämnde afsigter ej sällan begagnades, var att från de länder, som skulle bearbetas, taga snillrika gossar eller ynglingar och under uppfostran i jesuitiska läroverk ingjuta hos dem så väl varm öfvertygelse om katolska lärans sanning, som brinnande nit för dess utbredande; och att sedan skicka dem tillbaka till fäderneslandet för att arbeta på dess omvändelse. Sådana voro utom många andra kloster-Lasse under Johans tid, Petrosa m. fl. under Karl den nionde; och under Gustaf Adolf, studenterna Campanius och Antelius, hvilka blefvo halshuggna för hemliga stämplingar med katolikerna och med den afsatta Wasa-grenen. En sådan blef också den unga fäderlosa Johan Messenius. Han sattes vid 10 års ålder i Wadstena skola, och väckte der genom lyckliga natursgåfvor uppmärksamhet hos sina lärare, hvilka synas hafva hyst hemlig tillgifvenhet för katolska bekännelsen; ty det var i och omkring det gamla Brigittiner-klostret, som denna längst bibehöll sig i folkets sinnen. Troligen var det genom dessa lärare, som jesuiterna fingo anvisning på den qvicka gossen. Wid 16 års ålder blef han utförd till den bekanta jesuiter-skolan i Braunsberg, hvilken var anlaggd förnämligast med beräkning på nordens återomvändande. Hastigt och med beröm gick Messenius genom hela läroverket, vistades sedermera någon tid dels i Danmark, dels vid hofvet i Krakau; besökte derpå Rom och Ingolstadt, der han utnämndes till doktor i filosofien, likasom i Prag af kejsaren till Poëta Cæsareus. Sedan återvände han till Dantzig och öppnade der en undervisningsanstalt.
Johan Messenius hade eldigt lynne, snabb fattningsgåfva och mycken lätthet att uttrycka sig, i synnerhet på latinska språket, och det både i vers och prosa. Uti historia, talarekonst samt tidens filosofiska och teologiska lärobyggnader var han väl hemmastadd, såsom det höfdes en blifvande apostel. Derjemnte hade han otrolig både förmåga och lust till arbete. Men bredvid dessa förtjenster funnos stora fel; en gränslös och löjlig sjelfkärlek, hvilken i allt, som rörde egen person, ledde till de orimligaste påståenden, till verkeliga osanningar; ytterligare en oärlighet, eller åtminstone opålitlighet både i ord och gerning, en följd, som det tycktes, af både egna anlag, och af jesuiternas vacklande sedolära; slutligen en oro, en bitterhet, en trätlystnad, hvilken aldrig lemnade hvarken honom eller andra i fred och som i förening med hans vankelmod och oärlighet förr eller sednare skulle oundgängeligen störta sin innehafvare i olyckan. Sådan var mer eller mindre hela slägten; och alla dess öden hafva tillsammans blifvit kallade en förklaring öfver det gamla ordspråket: »arga kattor få rifvet skinn«.
I Danzig inträdde Messenius i äktenskap med Lucia Grothusen, dotter af konung Sigismunds aflidne lärare Arnold Grothusen. Lucia var en ganska egensinnig och häftig qvinna; hvarförutan Tegel påstår, att hon före äktenskapet fört ett lättfärdigt lefverne och skaffat sig flera oäkta barn. Hennes far hade af konungarna Johan och Sigismund erhållit många hemman i förläning. Sedermera blef han inför Karl den nionde anklagad för förräderi samt ohörd dömd från alla sina gods, hvilka skänktes åt konungens gunstling, Chesnecopherus.
År 1608, således medan Karl den nionde ännu lefde, beslöto Messenius och Lucia Grothusen att flytta tillbaka till Sverge; några säga derföre, att Messenius icke uti Polen gjort så stor olycka, som han väntat; och måhända hade han också der genom sitt egna uppförande retat ovänner och laggt hinder i vägen för sin framgång. Men i det strängt lutherska Sverge, och under Karl den nionde, var för honom, jesuiternas lärjunge, och för Grothusens dotter än mindre lycka att vänta. Afsigten synes hafva varit den hos jesuiterna vanliga att med fördöljande af verkliga tänkesätt insmyga i landet, vinna antingen öfverhetens eller ungdomens förtroende och sålunda komma i tillfälle att förbereda katolska lärans återinträde. Redan i yngre år, hade Messenius sjelf skrifvit smädeverser mot Karl den nionde och nu, efter sin ankomst till Danzig umgicks han förtroligt med denna konungs bittraste fiender, de båda Possarna, Göran Knutsson och Göran Nilsson, af hvilka den sednare skrifvit den ryktbara smädeskriften Hertig Karls slagtarebänk. Samma år Messenius reste till Sverge, stodo dessa bägge herrar fadder åt hans äldsta son. Också vågade han icke in uti sitt fädernesland, förr än Lucia rest förut och åt honom utverkat konungens tillåtelse.
Wid ankomsten till Stockholm uppvisade han hedrande kunskapsbetyg och gjorde dessutom allt för att ställa sig in hos den tidens mägtiga. Han uppsatte ett slägregister, hvaruti påstods, att Karl den nionde härstammade från den ryktbare Antenor i Troja. Han sammandrog uti Karls anda en afhandling om orsakerna till tvisten mellan denne och Sigismund, samt öfversatte på latin och utgaf från trycket den i Linköping 1600 fällda dödsdomen öfver Sigismunds anhängare. Äfven sökte han den mägtige Erik Tegels ynnest; tillegnade en af sina böcker åt honom, en annan åt hans hustru; uppsökte bref och handlingar till faderns, Göran Perssons försvar, och skref öfver gunstlingens vapen, de tre tegelstenarna, följande vers:
Strictus calec later, trinus tostusque probatam
In regem signat in patriamque fidem.
Oaktadt alla dessa Messenii bemödanden fruktade likväl Karl den nionde en dold tillgifvenhet för Sigismund och katolska läran. För att lugna dessa farhågor aflade Messenius trohetsed mot konung Karl, och utfästade sig dervid att aldrig mer hafva gemenskap med katolikerna eller med de polska Wasarna. Tillika utgaf han tvänne serskilda skrifter, i hvilka han mot jesuiterna framkastade hårda beskyllningar och bittert ovett. Den ena har rimmad tittel så lydande:
Retorsjon och Gensvars-Skrift
Emot den lögn och skamlig dikt,
Som Lucifer med sitt samfund
Hafver utsändt af helvetsgrund,
Och genom den Jesuitiske Orden
Sverge till spot är spunnen vorden.
o. s. v.
Det är svårt att säga, om Messenii omvändelse var sann eller låtsad; om hans smicker mot Karl och hans bitterhet mot jesuiterna var verklig öfvertygelse, eller verkligt lycksökeri på svensk protestantisk botten, eller ock blott förställning, för att dölja den hemliga jesuiten. De två sista gissningarna äro troligast. I alla händelser var dock hans uppförande föraktligt; antingen en falskhet och förställning nästan utan exempel; eller ock en mot fordna vänner och välgörare visad otacksamhet, värdig en politisk vindfångare.
Emellertid lyckades det honom att insöfva konungens misstroende och i följe deraf vinna befordran till professor uti Uppsala högskola. Här utmärkte han sig i många hänseenden på ett ganska berömligt sätt. Hans flit var outtröttelig. Inom kort utgaf han i sin vettenskap en mängd skrifter, hvilka då för tiden spridde mycket och nytt ljus. Derjemnte meddelade han undervisning nära åtta timmar hvarje dag; och det med sådan liflighet, att en mängd åhörare strömmade till lärosalen. Uppsala hade förut knappast varit vittne till en sådan verksamhet. Messenius syntes ensam arbeta mer både för vettenskaperna och för ungdomen, än alla de öfriga professorerna tillsammans.
Men snart uppstodo obehagliga tvister. En mängd af högadeln hade satt sina barn under Messenii vård. Han lät dem med försummande af de grundligare vettenskaperna förnämligast undervisas i lättare ämnen samt i dansa, rida och fäkta, äfven spela komedier. Sedan ville han, i strid emot stadgad lag, att dylika ynglingar skulle antagas till studenter utan föregången vederbörlig examen; »ty«, sade han, »de, som jag vill inskrifva, äro likaså skickliga, som de förut gillade.« Äfven tillät han sina lärjungar mycket sjelfsvåld. Åke Tott, den sedermera så bekanta Gustaf Adolfs snöplog, sprang ostraffad med dragen värja kring gatorna. Han och hans kamrater sönderslogo fenster, öfverföllo oskyldiga menniskor, togo bönder och spände dem för käror; till och med att de engång med våld befriade några fångar ur slottshäktet. Stundom blefvo de väl af Messenius agade; men deremot hände ock, att han tog i försvar både sina lärjungar och andra studenter, som för osedligt lefverne blifvit från högskolan förvista. När konsistorium sände bud efter de oroliga piltarna för att varna eller straffa dem, svarade Messenius, att ynglingarna vore lemnade i hans enskilda vård; konsistorium hade med dem ingenting att göra. Om de skulle anklagas och dömas, borde och kunde sådant ske, endast af rikets råd. Detta Messenii sätt att behandla adelsgossarna stämde alldeles öfverens med jesuiternas samtida uppförande i andra länder, der de genom smicker, egennytta eller hänförelse sökte för sig och sina planer vinna, efter olika omständigheter, än folkspartiet, än hofvet, men oftast adeln.
Också i andra förhållanden gaf Messenius anledning till klagomål. Han yttrade offentligen, att han i lärdom vore alla de andra professorerna öfverlägsen. Han påstod, det han af kejsaren blifvit adlad; och ehuru det ej kunde bevisas, fordrade han dock i stöd a[f] samma adelskap plats öfver icke allenast alla de andra professorerna utan ock öfver akademiens rektor. Han till och med vägrade att åtlyda hvad erkebiskopen och konsistorium befallt; och då han kallades att i domkapitlet infinna och förklara sig, svarade han: »jag gifver både erkebiskopen och hela konsistorium sju tusan d—r.«
Då Messenius 1609 kom till Uppsala, fann han der före sig som professor den ryktbare Johannes Rudbeck. De voro båda unga, Messenius 30, Rudbeck 28 år, dertill lifliga, verksamma, och hvar och en med sin dryga del af egensinnighet och sjelfförtroende. Mellan tvänne dylika personer, ställda vid sidan af hvarandra, kunde tvister ej länge uteblifva. Sådana började också genast efter Messenii ankomst. Rudbeck utgaf en disputation, hvari han angrep jesuiterna. Messenius och måhända ej utan skäl ansåg den riktad också mot sin person. Han blef missnöjd och drog sig tillbaka från de andra professorerna. Kort derefter ville han under Distingen hålla en disputation. Den skulle försiggå på ovanlig dag och beledsagas af musik, allt, som det tycktes, för att väcka uppseende hos det församlade marknadsfolket. Konsistorium bad honom icke införa några nyheter. Han svarade, att man hade öfver honom ingenting att befalla. Konsistorium frågade: »om icke äfven han vore en akademiens medlem?« »Jo«, svarade Messenius, »det är jag visst, och dertill just den förnämsta och jag borde derföre här icke lyda, utan befalla.« Rudbeck sade: «I skolen icke förhäfva eder; ty eget beröm luktar illa.« Slutet neml. för denna gången blef, att Messenius och Rudbeck af kansleren förmanades till förlikning och förliklighet, och tvisten skulle anses bilaggd.
Men elden glödde under askan. Rudbeck, sporrad af Messenii exempel, antog också en hop enskilda lärjungar, hvilkas tillgifvenhet han genom nit och skicklighet visste i hög grad vinna. Mellan de tvänne gosssvärmarna uppkommo esomoftast trätor och slagsmål, dels å lärarnes vägnar, dels för piltarnes egna gnabberier; och Rudbeckianer och Messenianer, så kallades de, störde med sitt oväsende högskolan länge och på ett obehagligt sätt. Konsistorium ville göra slut på bullret, och förböd både Messenius och Rudbeck att hafva några enskilda lärjungar. Den sednare lydde; men när den förre blef genom vaktmästaren kallad för att få del af beslutet, svarade han: »jag gifver både erkebiskopen och alla professorerna sju tusan d—r.« När vaktmästaren återkom med detta besked, sände konsistorium tvenne prestmän att för Messenius tillkännagifva det fattade beslutet; men äfven dessa fingo ordagrannt samma svar.
Vid denna tid hade akademien en beständig rektor och styresman vid namn Raumannus. Denne var dock i allmänhet svag och eftergifvande, serdeles vid i fråga varande tillfälle, då han visade allt för mycken partiskhet för Messenius. Det härutaf förorsakade missnöjet mot Raumannus ökades och sträckte sig snart till högre ort. Han blef afsatt och akademien befalltes sjelf välja årlig rektor. Det berättas, att Messenius då for till Stockholm för att åt sig utverka detta ämbete, men förgäfves. Efter något tvistande valdes Rudbeck. Messenius blef derföre mycket uppbragt och påstod, att rektor borde väljas af studenterna sjelfva; eljest vore dess ämbete icke lagligt. Utnämningen blef det oaktadt beståndande. Kort derefter och vid anträdet till sysslan höll Rudbeck ett tal, hvari han för studenterna förklarade innehållet af deras ed, samt förmanade dem till ett stilla och sedligt lefverne. Deras trätor, slagsmål, öfvermod och omåttlighet, sade han, passade mera vilda djur än förståndiga menniskor. Messenius, hvilken åtföljd af en hop lärjungar, infunnit sig som åhörare, afbröt talet flere gånger med hvisslingar och annat buller samt ropade vid ofvannämnde uttryck: »du skymfar mina lärjungar och rikets ungdom. Du ljuger, du är en åsna, en narr, en galning, en Jute, en bottenjute!« Rudbecks far var nemligen född uti Holstein, och detta uppträde tilldrog sig 1612, då det under kriget rådde en häftig förbittring mot Danskarna. Ett så oanständigt beteende kunde ej lemnas utan åtal. Messenius kallades inför konsistorium och kom. Man ärnade gifva honom en allvarsam skrapa, men det blef tvärtom han, som företog sig att utdela skraporna. Han började berömma sina arbeten och sade, att de öfriga professorerne gjort ingenting. Han framkastade mot Rudbeck flere beskyllningar, af hvilka några voro eller tyckas hafva varit alldeles osanna, t. ex. att Rudbeck som student i Wittenberg slagit ihjel en menniska; att han i följe af förra tvisten med Messenius 1609 måst göra afbön o. s. v. Då erkebiskopen yrkade straff öfver de brottsliga lärjungarna, svarade Messenius: »det mägtar du icke åstadkomma, om du också vägde tio gånger så mycket, som du gör.« Ordvexlingen blef slutligen så häftig, att Messenius till Rudbeck utropade: »du förrädare, du skurk, du erkejute.« Rudbeck svarade: »du sjelf är en förrädare, en skurk, en jesuit.« Messenius, utom sig af raseri, utmanade på stående fot Rudbeck till envige och sände bud efter sin värja. Johannes Rudbeck ville som prest icke mottaga utmaningen; men hans broder Jakob, hvilken ej af kragen hindrades, erböd sig i broderns ställe. Striden blef dock hindrad, och Messenius aflägsnade sig. Men Lucia Grothusen, när hon af budet, som skulle hämta värjan, fick höra tvisten omtalas, skickade genast efter Messenianerna, som voro ute på Kungsängen och lekte. Sjelf skyndade hon till konsistorium, trängde ditin, fann professorerna ännu tillsammans och öfveröste dem med ovett. De svarade lugnt och förmådde henne ändtligen lemna rummet. Men emellertid hade Messenianerna återkommit och väpnat sig med värjor och bössor, hvarefter de anställde mycket buller och oro i staden.
Detta skamliga uppträde blef snart och allmänt bekant samt väckte missnöje hos alla förståndigare, serdeles hos regeringen. »Om jag«, sade Gustaf Adolf, »icke genom egen erfarenhet visste, huru nyttiga och nödvändiga vettenskaperna äro, skulle jag genast upplösa hela högskolan.« Han sände oförtöfvadt Axel Oxenstjerna och Johan Skytte jemnte några biskopar för att anställa undersökning. Messenius blef då af erkebiskopen, af Rudbeck, och af de andra professorerna anklagad för ofvannämnde förseelser, samt dessutom af Oxenstjerna beslagen med några under försvaret gjorda falska uppgifter. Han var illa deran, och måste af biskoparna mottaga allvarsamma föreställningar. Angående lärjungarna fällde Oxenstjerna på stället den dom; att de, som blifvit studenter, borde efter akademiens lag straffas, och de andra piltarna läggas under skolefärlan. För öfrigt lemnades afgörandet åt konungen.
Detta var ej lätt. Båda hufvudmännen för trätan voro i andra hänseenden ovanligt skickliga och dugliga män; Messenius den mest felaktige, kanske ock den mest förtjente. Man fruktade, att gå miste om den nytta, som riket kunde hämta af deras utmärkta egenskaper. Man hoppades, att år och andra förhållanden skulle lugna sinnena. Gustaf Adolf stannade derföre vid mildare åtgerder. De båda felande varnades och skildes från högskolan. Rudbeck kallades till hofpredikant och blef sedermera biskop i Westerås; och hafva vi uti föregående berättelse anfört mycket om hans sednare lefnad. Messenius fick riksarkivet i Stockholm under sin vård och utnämndes året derpå till ofrälse bisittare uti Svea hofrätt.
Gustaf Adolf hoppades genom denna åtgerd tillbakaföra lugnet inom Uppsala högskola. Så skedde ock, men endast småningom, ty ännu flere år derefter fortforo dyningarna af den föregående stormen.
Knappt hade Messenius varit två år i Stockholm, förrän han också det invecklat sig uti flere ganska häftiga tvister; i synnerhet emot just de Karl den niondes gunstlingar, hvilka han vid sin ankomst till riket mest smickrat, neml. en Tegel, Chesnecopherus, Sven Månsson Eketräd m. fl., derjemnte mot åtskilliga andra män. Redan straxt efter Karl den niondes död gjorde Messenius anspråk på de gårdar, Arnold Grothusen fordom innehaft, men Chesnecopherus sedermera erhållit. Gustaf Adolf kunde ej återkalla sin fars gåfva; men erböd andra hemman i stället. Lucia Grothusen afslog denna ersättning, hvarvid saken förblef. Likväl skänkte konungen åt Messenius en uti Stockholm belägen byggning, som Grothusen förut innehaft. Tvisten mot Chesnecopherus fortfor dock, men kunde ej bringas till något slut. —
Än mera uppseende väckte rättegången mot Tegel. Denne hade hos Karl den nionde föregifvit, att en hop i Stockholm varande husgeråd tillhörde konung Sigismund, på hvilken grund Karl skänkte det alltsammans åt Tegel. Nu påstod Messenius, att uppgiften varit falsk, och att lösörena tillhördt Grothusen, hvarföre han fordrade dem tillbaka. Rättegången fördes med bitterhet och vanhedrande smädelser å ömse sidor, så att domstolen förklarade sig aldrig hafva öfvervarit sådana uppträden. Serdeles lärorikt var att höra, huru Messenius och Tegel ömsesidigt beskyllde hvarandra att genom osanningar hafva uppretat konung Karl emot de år 1600 aflifvade herrarnes enkor och anhöriga. Gustaf Adolf, harmsen öfver den förargelse, som härigenom uppkom, ålade båda parterna tystnad. Men uti Theatrum Nobilitatis, en bok, som Messenius året derpå utgaf, passade han tillfället till hämnd och inryckte allehanda förklenande uppgifter mot Tegels far, den bekante, af Messenius förut berömde Göran Persson. Tegel deremot uppsatte om Johan Messenius en berättelse, hvilken innehåller en mängd äreröriga beskyllningar.
Våren 1616 upptäcktes åtskilliga förrädiska stämplingar med den fördrifna grenen af Wasahuset. En vid namn Jöns Hansson, vanligen kallad Jöns Papista, blef jemnte några andra öfverbevist om förbuden brefvexling med nämnde parti, samt att hafva infört och kringspridt flere nidskrifter mot Karl den nionde och Gustaf Adolf. Af dessa och deras anhängare blef Messenius angifven som delaktig i nämnde stämplingar. De påstodo, att han hållit hemliga sammankomster med åtskilliga i Stockholm dolda katoliker och andre missnöjda; att han genom berörde Jöns Papista trenne serskilda gånger haft bud till polska Wasarna; att han uppmanat dem till fiendtligt infall i Sverge m. m. Messenius deremot påstod, att han brefvexlat endast med några slägtingar, och om enskilda angelägenheter; och att han sökt genom Jöns Papista till Sverge återbekomma flere historiska skrifter, som biskop Brask vid sin flykt medfört till Danzig. — Handlingarna vid den långvariga undersökningen härom äro ej tillfinnandes, så att ingen numera kan afgöra, till hvad grad Messenius var skyldig. Oskyldig var han icke; ty han blef öfverbevist om den förbudna brefvexlingen, och dessutom fanns uti denna sednare en skrifvelse, hvari han försäkrade, det han ännu i själ och hjerta vore katolska läran tillgifven, fastän förhållandet i Sverge tvungit honom till låtsad afsägelse. Hela brefvexlingen och isynnerhet detta sista yttrande stod i rak motsats mot den ed, han 1609 aflaggt. Efter en lång rättegång och flere förhör, blef han d. 20 Aug. 1616 af hofrätten dömd, att, såsom den der brutit mot sin trohetsed och mot rikets antagna stadgar, straffas till lifvet. Dock tillstyrktes mildring, i fall han med tolf manna ed gitte styrka, att berörde brefvexling icke blifvit förd i ond afsigt. I sådant fall öfverlemnades till konungens godtfinnande att efter omständigheterna bestämma straffet. Utslaget är underskrifvet af tio domare, deribland Magnus Brahe, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte.
Den försäkran, de tolf edsgerningsmännen skulle underskrifva, innehöll, att de läst alla de bref, Messenius till utrikes ort afsändt, och att i dessa funnes ingenting mot konungen och riket. Messenius klagade, ehuru förgäfves, att dessa ordalag vore alldeles för stränga. De ändrades ej, och Messenius lärer ej heller kunnat framställa det erforderliga antalet af borgersmän.
Ännu låg afgörandet hos konungen. Efter åtskilliga, i egen person anställda förhör, beslöt Gustaf Adolf att inspärra Messenius i lifstidsfängelse. Hustru och barn bådo om nåd, men fåfängt. Äfven några bland rådsherrarna talade om den dömdes lärda förtjenster och tillstyrkte mildare straff. Men Gustaf Adolf var mot honom ganska uppbragt. »Han är visserligen en lärd man«, sade konungen, »och har som sådan gjort och kunde måhända ännu göra mycken nytta. Men f—n hänger i både honom och i hustrun; derföre skall man sätta dem så, att det onda gryet icke skador.«
Händelsevis skulle denna tiden ståthållaren öfver Uleå och Kajaneborgs län, herr Erik Hare, från Stockholm återvända till Österbotten. Han fick befallning att medföra Messenius med hustru och barn, och att sedan inställa dem i fängsligt förvar på Kajaneborg. Den 15 October 1616 seglade de från Stockholm, och anlände till Wasa den 21 i samma månad. Sedan frost och snö banat skogsvägarna, anträddes resan derifrån mot Österbottens vidsträckta ödemarker. Den 30 Nov. anlände Messenius till Kajaneborg.
Sexton mil öster om Uleå, långt upp i skogarna mellan Uleåträsk och ryska gränsen låg Kajaneborgs fästning. Inga andra vägar än rid- och gångstigar ledde dit. Inga eller få grannar funnos och innebyggarne, af ursprungligen finsk stam, förstodo icke ens det svenska språket. Midt i en brusande och aldrig tillfrusen slakfors, och med vattenfall ofvan och nedan, låg fästningsborgen, uppförd dels på en liten ö, dels på pålar, så att vattnet strömmade under några af dess rum. Sådan var den ort, som åt den lärde och eldige Messenius anvisades till lifstidsfängelse.
I början fick han behålla sin son jemnte en annan gosse, med hvilkas undervisning han sysselsatte sig; men efter några år blefvo också de tagna från hans sällskap. Gustaf Adolf misstänkte honom äfven i denna ensamhet, och lät derföre anställa forskningar efter förbuden brefvexling, samt gaf slottsbefälet förnyad tillsägelse om noga uppsigt öfver fången. I allmänhet tyckes det, som konungen nu mera mot Messenius hyst en häftig och djupt rotad ovilja.
Det dröjde ej länge, förrän Messenius också här råkade i häftiga tvister med sin omgifning.
»Ståthållaren, Erik Hara,
Red mig värre än en Mara«:
skrifver han i en af sina versböcker. Genom Helge, ståthållarens måg, blef behandlingen än svårare. Messenius anför deröfver följande klagomål. För att öka ensamheten och obehaget bortförde man icke blott hans barn, utan ock hans tjenare och till och med de vaktkarlar, som visade mildare sinnelag. Af rått timmer byggdes öfver strömmen ett nytt fängelse, så lågt, att vattnet ofta steg upp under golfvet. På ena sidan var ladugården, hvars gödselhög låg under Messenii fönster; på andra sidan anvisades till skafferi en brädskrubb, förut af soldaterna använd till det smutsigaste ändamål. Då Messenius ej kunde förmås att godvilligt flytta till detta nya fängelserum, blef han med våld ditburen, hvarvid kläderna sönderrefvos och ena refbenet skadades. En annan gång borttog Helge den yxa, hvarmed Messenius sjelf huggit sin ved, samt bannade en soldat, som lånade honom sin tälgknif i stället. Helge uppmanade knektarna att som tidsfördrif kasta stenar på Messenius. En full soldat sårade en gång pigan, Helge sjelf hustrun. »Det gör ingen ting«, sade Helge, »om till och med Messenius i egen person skulle tillsätta lifvet.« De bref, i hvilka denne sednare klagade för regeringen, lät Helge hela åren ligga vid dörren, utan att vilja upptaga än mindre framskaffa dem.
Från 1616 till 1635, det vill säga i nitton år, satt Messenius innestängd på Kajaneborgs fästning, blottställd för alla de obehagligheter, som hårdhet i luftstreck, fängelse och behandling kunna medföra. Att han dervid icke helt och hållet dukade under, för detta har han att tacka dels sin maka, hvilken med berömvärd trohet följde och vårdade honom i fängelset, dels sin beständiga verksamhet. Man hade tillåtit honom medtaga en mängd böcker och handskrifter, samt att begagna papper och bläck, så mycket han ville. Detta medförde lyckliga följder för honom och för Sverge. Han föll på den tanken, att använda sin ensamhet till författande af fäderneslandets historia. Före honom funnos endast spridda, ofullständiga försök; han ville sammansmälta dem till ett enda stort arbete, egnadt att sprida ljus öfver fosterlandet och öfver dess öden. Scondia Illustrata skulle det derföre heta. Oförtrutet började han genast det stora arbetet, och det blef hans tidsfördrif, hans lust, hans ära. Under fängelseåren fulländade han icke blott sjelfva rikshistorien intill sin egen tid, utan ock en mängd andra arbeten, rörande fäderneslandet, så att hela verket tillhopa utgjorde tjugu böcker. Många förut gängse villomeningar blefvo rättade, och fastän hans äldre historia var mycket felaktig, hade han dock rörande de sista århundradena iakttagit en berömd noggrannhet och oväld, så att hans skrift ännu utgör för nämnde tid en af de förnämsta källorna. Den ägde dessutom förtjensten af en lätt och redig framställning, så att hon med nöje begagnades. Då arbetet skrefs, hade man i Sverge icke haft något dermed förlikneligt. Messenius tillade, att dess like skulle ej heller någonsin komma. En annan gång, och vid annan sinnesstämning yttrade han: »Gud har ålaggt mig detta svåra fängelse, dels som straff för mina synder, dels på det Svea rikes historia sålunda en gång skulle blifva skrifven.«
Mot slutet af fängelsetiden och vid annalkande ålderdom återvände Messenius till sin ungdoms tro, den katolska läran. I ett af sina då skrifne arbeten säger han: »Jag erkänner härmedelst offentligt inför Gud och menniskor, att jag med min tro omfattar den romersk-katolska bekännelsen, såsom varande den enda sanna, samt den, utom hvilken ingen menniska kan blifva salig. Jag tackar Gud, att han ryckt mig, såsom ett får bland de nitionio, ur ödemarken till det lefvande ordets källa och till den sanna tron, hvari jag vill både lefva och dö. Jag förklarar också härmedelst, att, hvad jag mot nämnde bekännelse talat, skrifvit och gjort, det har alltsammans skett af nödtvång och skrymteri samt mot min bättre öfvertygelse; ty beder jag alla himmelens helgon att hos Gud mana godt för mig och utverka förlåtelse så väl för denna, som andra mina synder.« Åren förut hade han i Gustaf Wasas och Karl den niondes historia likväl yttrat sig fördelagtigt för lutherska bekännelsen. Man vet ej orsaken till denna hastiga omvändning, denna sista bekännelse; om den var verklig ånger och öfvertygelse, eller om den står i sammanhang med Gustaf Adolfs just då inträffade död, och med hoppet, att Polska Wasagrenen och katolska läran skulle nu återigen blifva rådande i Sverge. Märkligt är ock, att då han förut med mycket smicker tillegnat hvarje sin bok åt Gustaf Adolf, vände han efter dess död genast bladet om, klagar öfver sitt oskyldiga fängelse, och kallar den afsatta Sigismund för Sverges värdigaste konung. Mannens opålitlighet visar sig emellertid så väl af nämnde hans trosbekännelse, som deraf, att han tills vidare höll densamma hemlig.
Flere gånger hade Messenius till Gustaf Adolf afskickat skrifteliga klagomål, dock utan att dermed någonting hufvudsakligt uträtta. Först året efter konungens död fick han genom förmyndarestyrelsen någon lindring uti sitt fängelse. Emellertid hade han i flere bref talat om sitt nu färdiga arbete, om dess nytta, dess förträfflighet; samt begärt, att regeringen måtte taga kännedom, till och med afskrift deraf, och till belöning återgifva honom friheten. Ståthållaren Wernstedt, en af Erik Hares efterträdare, yrkade i synnerhet härpå. Regeringen lät derföre i slutet af 1635 föra Messenius från Kajaneborg fram till Uleå, samt der tilldela honom dubbelt underhåll mot förut. Tillika ditskickades en kunnig man att öfverse och afskrifva arbetet, på det man måtte få någon säker kännedom om dess värde. I början gick allting godt och väl; men snart föll Messenius på den misstanken, att regeringen ämnade sjelf utgifva arbetet och sålunda taga äran och lönen från författaren. Han började derföre att som villkor för fortsatt afskrifvande fordra frihet för sin fängslade son, och äfven tillstånd för sig sjelf att resa, hvart han ville. Regeringen, förtretad öfver dessa nya fordringar, hotade att åter sända honom till Kajaneborg, derest han ej bättre hölle sitt löfte och värderade den redan tillgodonjutna välgerningen. Midt under brefvexlingen kom döden och gjorde slut på både denna och alla andra Messenii tvister och motgångar. Han afled i Uleå mot slutet af år 1636. Lucia Grothusen begärde tillstånd att föra stoftet till Wadstena, de Svenska katolikernas käraste hviloplats. Regeringen hade ej mycket deremot; men, som inga lik numera begrofves i Wadstena kloster, och dessutom jorden öfver allt hörde Herranom till, så ansåg man bäst, att Messenius jordfästades i Uleå. Så skedde. Öfver grafven sattes hans porträtt, och följande af honom sjelf författade rader:
»Här under hvila sig Doctoris Johanni Messenii ben:
Själen i Guds rike, men ryktet kring hela verlden.«
För det nämnde historiske arbetet böd regeringen åt Lucia Grothusen femhundrade riksdaler; men hon afslog anbudet, skyndade med handskriften ur riket, och ville sedan ej återlemna den utan mot sonens frihet. Endast på detta villkor och efter mycket besvär kunde man bekomma arbetet tillbaka. Det blef dock länge outgifvet, dels kanske af motvilja för den oupphörligt stämplande slägten; dels emedan Messenius icke gjort Svenska folket så gammalt, som det snart derefter rådande tänkesättet fordrade. Olof Rudbeck, han som utgaf den beryktade Atlantican, och som påstod, att Adam och Eva lefvat i Sverge, afstyrkte i ämbetsväg tryckandet af Messenii Scondia, emedan hon i fäderneslandets historia kullstötte, hvad man med så mycket arbete uppfört. Först år 1700 blef den laggd under pressen. Detta sena utgifvande, samt det latinska språket äro orsaker, hvarföre boken icke väckt så mycken och så allmän uppmärksamhet, som den förtjenar.
Efter Messenius har man från trycket utgifna ej mindre än 58 serskilda skrifter. Mycket ryktbara äro hans dramatiska arbeten. Meningen var att uti 50 serskilda skådespel framställa hela Svenska historien; men endast sex hunno fullbordas, bland hvilka de flesta blefvo af hans lärjungar uppförda, och den tiden mycket omtyckta.
English translation (my own):
In 1579, the notorious historian Johannes Messenius was born in a village near Vadstena. According to his enemies' information, his father was Johan Thordson, a miller and horse thief; his mother was a spinner from some hillside cottage outside Örebro. The former became entangled in the party conflicts during the time of Johan III and in around 1588 was beheaded for conspiring against the Fatherland.
It was at this time that Popes Paul IV and Pius V, themselves carried away by burning zeal for Catholic doctrine and by conviction of its truth, sought to free it from several errors and spread among its clergy purer ways of thinking and manners, as well as a warmer care for the conversion of apostate Protestants. As a result of this top-down renewal, Catholic teaching works were improved, everywhere a multitude of self-sacrificing men were sent out to work on spreading the doctrine. Through the antiquated papacy again went a wave of spirit and life, which urged all its adherents to vigorous efforts for their profession of faith. These efforts were crowned with a time of success. It was now that the Catholics were close to regaining Sweden through Johan III; and, as in Germany, the Protestant doctrine was driven back year by year, both by sermons and by the sword, almost to the shores of the Baltic, until finally partly Gustav Adolf's victories, partly a re-emergence of laxity on the part of the popes and emerging discord with Austria, again turned the page.
A means, which for the above-mentioned purposes was not infrequently used, was to take from the countries that were to be cultivated brilliant boys or youths and, while being brought up in Jesuit teachings, instill in them both a warm conviction of the truth of Catholic doctrine, as well as a burning zeal for its propagation; and then to send them back to the Fatherland to work for its conversion. Apart from many others such were Cloister-Lasse during Johan's time, Petrosa and others. under Karl IX; and under Gustav Adolf the students Campanius and Antelius, who were beheaded for secret alliances with the Catholics and with the deposed Vasa branch.
The young fatherless Johan Messenius also became one of these. He was sent at the age of 10 to the Vadstena school, and there, by lucky gifts of nature, he attracted the attention of his teachers, who seem to have harboured a secret affection for the Catholic confession, for it was in and around the old Brigittine monastery that it remained the longest in the minds of the people.
It was probably through these teachers that the Jesuits learned about the clever boy. At the age of 16, he was sent to the well-known Jesuit school in Braunsberg, which was laid out primarily with a view to the re-conversion of the North. Messenius quickly and with praise went through the whole body of learning, then stayed for some time partly in Denmark, partly at the court in Krakow; then he visited Rome and Ingolstadt, where he was appointed doctor of philosophy, as well as in Prague by the Emperor to Poëta Cæsareus. Then he returned to Danzig and opened an educational institution there.
Johannes Messenius had a fiery temper, quick perception and great ease of expression, especially in the Latin language, both in verse and prose. In history, oratory and the philosophical and theological doctrines of the time, he was well at home, just as a would-be apostle should be. Furthermore, he had both incredible ability and desire for work. But beside these merits there were great faults: a boundless and ridiculous self-love, which in everything that touched one's own person, led to the most unreasonable assertions, to real untruths; another dishonesty, or at least unreliability both in word and deed, a consequence, as it seemed, both of his own inclinations, and of the faltering secular doctrine of the Jesuits; finally, a restlessness, a bitterness, a quarrelsomeness, which never left him or others in peace and which, in combination with his vacillation and dishonesty sooner or later would inevitably plunge its possessor into misfortune. Such was more or less true of the whole family; and all its fates together have been called an explanation of the old proverb: "angry cats get torn skin".
In Danzig, Messenius entered into marriage with Lucia Grothusen, daughter of King Sigismund's late teacher Arnold Grothusen. Lucia was a rather headstrong and fierce woman; in addition to which Tegel claims that before the marriage she led an easy life and had several illegitimate children. Her father had received many manors in fiefs from the kings Johan and Sigismund. Later, he was accused of treason before Karl IX and sentenced unheard to lose all his estates, which were given to the King's favourite, Chesnecopherus.
In 1608, while Karl IX was still alive, Messenius and Lucia Grothusen decided to move back to Sweden; some say therefore that Messenius did not cause as great a calamity in Poland as he had expected; and perhaps there too, by his own behaviour, he had irritated enemies and placed obstacles in the way of his success. But in the strictly Lutheran Sweden, and under Karl IX for him, the disciple of the Jesuits, and for Grothusen's daughter, even less happiness was to be expected.
The intention seems to have been the usual one, with the Jesuits to sneak into the country by concealing their true mindset, win either the trust of the government or the youth and thus get an opportunity to prepare for the re-entry of Catholic doctrine. Already in his younger years, Messenius himself had written slanderous verses against Karl IX, and now, after his arrival in Danzig, he intimately associated with this King's bitterest enemies: the two Posses, Göran Knutsson and Göran Nilsson, the latter of whom wrote the notorious slanderous writing Duke Karl's slaughter bench. In the same year Messenius traveled to Sweden, these two lords were godfathers to his eldest son. Nor did he venture into his native country until Lucia had gone before and procured for him the King's permission.
Upon his arrival in Stockholm, he showed honourable testimonies of knowledge and also did everything to ingratiate himself with the powerful people of the time. He set up a family register in which it was claimed that Karl IX was descended from the notorious Antenor of Troy. He compiled a treatise in Karl's spirit on the causes of the dispute between him and Sigismund, he and translated into Latin and published from the print the death sentence passed in Linköping in 1600 on Sigismund's followers. He also sought the favour of the mighty Erik Tegel; he dedicated one of his books to him, another to his wife. He sought out letters and documents in defense of his father, Göran Persson, and wrote the following verse over the favourite's weapon, the three tilestones:
Strictus calec later, trinus tostusque probatam
In regem signat in patriamque fidem.
Notwithstanding all Messenius' efforts, Karl IX still feared a hidden affection for Sigismund and Catholic doctrine. To calm these fears, Messenius swore an oath of allegiance to King Karl, thereby vowing never again to have communion with the Catholics or with the Polish Vasas. At the same time, he published two separate writings, in which he hurled harsh accusations and bitter slander against the Jesuits. One has a rhyming title that reads:
Retortion and reply letter
Against that lie and shameful poem
Which Lucifer with his community
Has sent from the bottom of Hell,
And through the Jesuit Order
Has been spun to mock Sweden.
Etc.
It is difficult to say, whether Messenius' conversion was true or feigned; whether his flattery towards Karl and his bitterness towards the Jesuits were real convictions or real fortune-seeking on Swedish Protestant grounds, or also mere pretense to hide the secret Jesuit. The last two guesses are the most likely. In all events, however, his conduct was contemptible; either a falsehood and pretense almost without example; or also an ingratitude shown to former friends and benefactors, worthy of a political wind-catcher.
However, he succeeded in appeasing the King's mistrust and, as a result, won a promotion to professor at Uppsala University. Here he distinguished himself in many respects in a rather commendable manner. His diligence was indefatigable. Before long, he published a number of writings on his science, which at the time shed much and new light. Then he announced teaching close to eight hours every day, and that with such liveliness that a multitude of listeners flocked to the classroom. Uppsala had hardly witnessed such an activity before. Messenius alone seemed to work more both for the sciences and for the youth than all the other professors combined.
But soon unpleasant disputes arose. A number of the high nobility had put their children under Messenius' care. Neglecting the more fundamental sciences, he had them mainly taught in lighter subjects and in dancing, riding and fencing, also playing comedies. Then he wanted, contrary to established law, that such youths should be admitted as students without the previous proper degree; "for", he said, "those whom I want to enroll are just as skilled as they liked before."
He also allowed his disciples much self-violence. Åke Tott, the later so familiar snowplow of Gustav Adolf, ran unpunished with a drawn sword around the streets. He and his comrades broke windows, assaulted innocent people, took peasants and tied them to carts, even that they once forcibly freed some prisoners from the castle jail. Sometimes they were well disciplined by Messenius, but on the other hand it also happened that he defended both his disciples and other students who had been expelled from the college for immoral behaviour.
When the Consistorium sent for the unruly boys to warn or punish them, Messenius replied that the youths were left to his individual care; the Consistorium had nothing to do with them. If they were to be accused and judged, such should and could be done only by the Council of the Realm. This Messenius' way of treating the nobles was completely in line with the contemporary behaviour of the Jesuits in other countries, where through flattery, self-interest or rapture they sought to win for themselves and their plans, depending on different circumstances than the people's party, than the court, but usually the nobility.
Also in other circumstances Messenius gave cause for complaint. He publicly declared that he was superior in learning to all the other professors. He claimed that he had been ennobled by the Emperor; and although it could not be proven, he nevertheless claimed, in support of the same nobility, a place over not only all the other professors but also over the rector of the Academy. He even refused to obey what the Archbishop and Consistorium commanded; and when he was called to appear in the judgment chapter and explain himself, he replied: "I give both the Archbishop and the entire Consistorium seven thousand devils."
When Messenius came to Uppsala in 1609, he found there before him as a professor the notorious Johannes Rudbeck. They were both young, Messenius 30, Rudbeck 28, lively, active, and each with his fair share of stubbornness and self-confidence. Between two such persons, placed next to each other, disputes could not long be absent.
They also began immediately after Messenius' arrival. Rudbeck published a disputation in which he attacked the Jesuits. Messenius, and perhaps not without reason, considered it also aimed at his person. He became dissatisfied and withdrew from the other professors.
Shortly thereafter, he wanted to hold a defense during the Disting. It would take place on an unusual day and be accompanied by music, everything, it seemed, to arouse attention among the assembled market people. The Consistorium asked him not to introduce any news. He replied that they had nothing to command over him. The Consistorium asked: "Not even if he were also a member of the Academy?"
"No", answered Messenius, "I am certain of it, and moreover, the most important, and therefore I should not obey, but command in this."
Rudbeck said: "Do not exalt yourself, because self-praise has a bad smell."
The end for this time, namely, was that Messenius and Rudbeck were exhorted by the Chancellor to conciliation, and the dispute was to be considered settled.
But the fire glowed beneath the ashes. Rudbeck, spurred on by Messenius' example, also adopted a group of individual disciples, whose devotion he knew how to win to a great extent by zeal and skill. Between the two crowds of boys, quarrels and fights often arose, partly on behalf of the teachers, partly because of the cadets' own antics; and Rudbeckians and Messenians, so they were called, with their noise disturbed the college for a long time and in an unpleasant manner.
The Consistorium wanted to put an end to the noise and forbade both Messenius and Rudbeck to have any individual disciples. The follower obeyed; but when the former was summoned through the warden to be informed of the decision, he replied: "I give both the Archbishop and all the professors seven thousand devils."
When the warden returned with this message, the Consistorium sent two priests to announce to Messenius what had been decided the decision; but even they received verbatim the same answer.
At this time the Academy had a permanent rector and governor named Raumannus. The latter, however, was generally weak and yielding, especially on the occasion in question, when he showed too much partiality for Messenius. The resulting discontent against Raumannus was increased and soon spread to higher places. He was deposed, and the Academy was ordered to elect an annual rector. It is said that Messenius then went to Stockholm to obtain this office for himself, but in vain.
After some dispute, Rudbeck was elected. Messenius was therefore very upset and claimed that the rector should be chosen by the students themselves; otherwise its office would not be lawful. The appointment remained in place regardless. Shortly thereafter, and upon entering the job, Rudbeck gave a speech, in which he explained to the students the content of their oath, and exhorted them to a quiet and moral life. Their brawls, fights, arrogance and intemperance, he said, were more suited to wild animals than sensible people.
Messenius, who was accompanied by a group of disciples, who had appeared as an audience, interrupted the speech several times with whistles and other noise and shouted at the above-mentioned expression: "You insult my disciples and the youth of the kingdom. You're lying, you're an ass, a fool, a lunatic, a Jute, a lowly Jute!"
Rudbeck's father was actually born in Holstein, and this incident happened in 1612, when there was fierce resentment against the Danes during the war.
Such indecent behaviour could not be left without prosecution. Messenius was summoned before the consistory and came. They wanted to give him a serious scraping, but it turned out to be the opposite, he who undertook to distribute the scrapings. He began to praise his work and said that the other professors had done nothing. He made several accusations against Rudbeck, some of which were or seem to have been completely untrue, for example, that Rudbeck killed a man as a student in Wittenberg; that as a result of the previous dispute with Messenius in 1609, he must make absolution etc.
When the Archbishop demanded punishment for the delinquent disciples, Messenius replied: "You cannot achieve that, even if you weighed ten times as much as you do."
The exchange of words finally became so fierce that Messenius exclaimed to Rudbeck: "You traitor, you scoundrel, you arch-Jute!"
Rudbeck answered: "You yourself are a traitor, a scoundrel, a Jesuit."
Messenius, beside himself with rage, on his feet challenged Rudbeck to a duel and sent for his sword. As a priest, Johannes Rudbeck did not want to accept the challenge; but his brother Jakob, who was not hindered by the collar, offered himself in his brother's place. The battle was prevented, however, and Messenius withdrew.
But Lucia Grothusen, when she heard the dispute mentioned by the messenger who was to fetch the sword, immediately sent for the Messenians, who were out playing at Kungsängen. She herself hastened to the consistory, forced her way in, found the professors still together, and unwisely outvoted them. They answered calmly and finally got her to leave the room. However, the Messenians had returned and armed themselves with swords and guns, after which they employed much noise and disturbance in the city.
This disgraceful behaviour soon became widely known and aroused the displeasure of all the wiser, especially the government. "If I", said Gustav Adolf, "did not know from my own experience how useful and necessary the sciences are, I would immediately dissolve the entire university."
He immediately sent Axel Oxenstierna and Johan Skytte along with some bishops to start an investigation. Messenius was then accused by the Archbishop, by Rudbeck, and by the other professors of the above-mentioned misdemeanours, and also by Oxenstierna seized with some false information made during the defense. He was enraged at it and had to receive serious warnings from the bishops. Regarding the disciples, Oxenstierna passed that judgment on the spot; that those who had become students should, according to the academy's law, be punished, and the other cadets be suspended from school. For the rest, the decision was left to the King.
This was not easy. Both the chief men of the quarrel were in other respects unusually skillful and capable men; Messenius the most mistaken, perhaps also the most deserving. It was feared that they would miss out on the benefit that the kingdom could derive from their excellent qualities. It was hoped that years and other conditions would calm the minds. Gustav Adolf therefore stopped at milder measures. Both offenders were warned and separated from the university. Rudbeck was called to court preacher and later became bishop of Västerås; and we have in the previous history stated much about his later life.
Messenius received the National Archives in Stockholm under his care and was appointed the following year as a commoner assistant judge in the Swedish Court of Appeals.
Gustav Adolf hoped through this action to restore calm within Uppsala University. This happened, but only gradually, for for several years afterwards the swells of the previous storm continued.
Messenius had barely been in Stockholm for two years before he too became involved in several rather heated disputes; in particular against the very favourites of Karl IX, whom he had flattered the most upon his arrival in the kingdom, namely, a Tegel, Chesnecopherus, Sven Månsson Eketräd and others, as well as against several other men. Immediately after Karl IX's death, Messenius laid claim to the farms that Arnold Grothusen had formerly held, but Chesnecopherus had later received. Gustav Adolf could not revoke his father's gift; but offered another homestead instead. Lucia Grothusen refused this compensation, whereupon the matter remained. Nevertheless, the king gave Messenius a building located in Stockholm, which Grothusen had previously held. The dispute against Chesnecopherus continued, but could not be brought to any conclusion. —
The trial against Tegel caused even more sensation. He had pretended to Karl IX that a collection of household goods in Stockholm belonged to King Sigismund, on which basis Karl gave it all to Tegel. Now Messenius claimed that the information was false, and that the movables belonged to Grothusen, for which reason he demanded their return. The trial was conducted with bitterness and dishonourable insults on both sides, so much so that the court declared that it had never witnessed such behaviour. It was quite instructive to hear how Messenius and Tegel mutually accused each other of having, through untruths, angered King Karl against the widows and relatives of the lords who had been executed in 1600. Gustaf Adolf, resentful of the outrage that this had caused, imposed silence on both parties.
But in Theatrum Nobilitatis, a book that Messenius published the following year, he seized the opportunity for revenge and included all sorts of disparaging information against Tegel's father, the well-known Göran Persson, previously praised by Messenius. Tegel, on the other hand, composed a story about Johannes Messenius, which contains a number of scandalous accusations.
In the spring of 1616, several treasonous denunciations were discovered with the expelled branch of the House of Vasa. A man named Jöns Hansson, commonly called Jöns the Papist, was, along with some others, convicted of the forbidden correspondence with the aforementioned party, and of having introduced and circulated several pamphlets against Karl IX and Gustav Adolf. By these and their followers, Messenius was accused of being involved in the aforementioned denunciations. They alleged that he had held secret meetings with several Catholics and other discontented people hidden in Stockholm; that through Jöns the Papist he had sent three separate messages to the Polish Vasas; that he had urged them to invade Sweden, etc.
Messenius, on the other hand, claimed that he had only corresponded with a few relatives, and about private matters, and that he had sought through Jöns the Papist to return to Sweden several historical writings, which Bishop Brask had brought with him to Danzig on his flight. —
The documents of the long investigation into this matter are not extant, so that no one can now determine to what extent Messenius was guilty. He was not innocent; for he was convicted of the forbidden correspondence, and moreover, in this later letter there was a letter in which he assured that he was still devoted to the Catholic doctrine in soul and heart, although the situation in Sweden had forced him to pretend to renounce it. The entire correspondence, and especially this last statement, stood in direct contradiction to the oath he had taken in 1609.
After a long trial and several interrogations, on August 20, 1616, he was sentenced to death by the Court of Appeal, as he who had broken his oath of allegiance and against the adopted statutes of the kingdom. However, mitigation was approved, in case he gave an oath with the strength of twelve men, that the exchange of letters in question was not conducted with evil intent. In such a case it was left to the King's discretion to determine the punishment according to the circumstances. The verdict is signed by ten judges, including Magnus Brahe, Axel Oxenstierna and Johan Skytte.
The declaration which the twelve sworn men were to sign stated that they had read all the letters which Messenius had sent abroad, and that in them there was nothing against the King and the kingdom. Messenius complained, though in vain, that these words were far too strict. They were not changed, and Messenius is said to have been unable to produce the required number of citizens.
The decision still lay with the King. After several interrogations, personally appointed, Gustav Adolf decided to imprison Messenius for life. His wife and children begged for mercy, but in vain. Even some of the councilmen spoke of the learned merits of the condemned man and recommended a milder sentence. But Gustav Adolf was quite angry with him.
"He is certainly a learned man," said the King, "and as such has done and could perhaps still do much good. But the Devil hang both him and his wife; they must therefore be put in such a way that the evil dawn does not harm them."
By chance, at this time the governor of Uleå and Kajaneborg County, Lord Erik Hare, was returning from Stockholm to Ostrobothnia. He was ordered to bring Messenius with his wife and children, and then to put them in prison at Kajaneborg. On October 15, 1616 they sailed from Stockholm, and arrived at Vasa on the 21st of the same month. After frost and snow had paved the forest roads, the journey from there towards the vast wastelands of Ostrobothnia was begun. On November 30, Messenius arrived at Kajaneborg.
Sixteen miles east of Uleå, far up in the forests between Uleå Marsh and the Russian border, lay the fortress of Kajaneborg. No other roads than bridleways and footpaths led there. There were no or few neighbors and the inhabitants, originally of Finnish stock, did not even understand the Swedish language. In the middle of a roaring and never frozen rapid, and with waterfalls above and below, lay the fortress castle, built partly on a small island, partly on piles, so that the water flowed under some of its rooms. Such was the place that the learned and fiery Messenius was assigned for life imprisonment.
At first he was allowed to keep his son and another boy with whose education he occupied himself, but after a few years they were also taken from his company. Gustav Adolf was suspicious of him even in this solitude and therefore had investigations started into the forbidden correspondence and gave the castle commander renewed orders to keep a close watch on the prisoner. In general, it seems that the King now harboured a fierce and deep-rooted dislike towards Messenius.
It was not long before Messenius also got into heated arguments with his entourage.
"The governor, Erik Hara,
R*de me worse than a mara",
he writes in one of his verse books. Through Helge, the governor's son-in-law, the treatment became even more difficult. Messenius makes the following complaints about this. To increase his loneliness and discomfort, not only his children were taken away, but also his servants and even those guards who showed a milder disposition. A new prison was built of raw timber across the stream, so low that the water often rose under the floor. On one side was the barn, whose manure pile lay under Messenius' window; on the other side was assigned as a pantry a wooden scrub, previously used by the soldiers for the dirtiest purposes. When Messenius could not be persuaded to voluntarily move to this new prison room, he was forcibly carried there, whereupon his clothes were torn and one of his ribs was injured.
Another time Helge took away the axe with which Messenius himself had chopped his wood, and cursed a soldier who lent him his tallow knife instead. Helge urged the footsoldiers to throw stones at Messenius as a pastime. A drunken soldier once wounded the maid, Helge himself his wife.
"It does not matter", said Helge, "if even Messenius himself were to take his life."
The letters in which this man later complained to the government Helge left lying by the door for years, without wanting to accept them, much less produce them.
From 1616 to 1635 — that is, for nineteen years, — Messenius was confined in the fortress of Kajaneborg, exposed to all the unpleasantness that harshness in weather, imprisonment and treatment can bring. That he did not completely succumb, he had to thank partly his wife, who with commendable fidelity followed and cared for him in prison, and partly his constant activity. He had been allowed to take a number of books and manuscripts with him, and to use paper and ink as much as he wanted. This had happy consequences for him and for Sweden. He came up with the idea of using his solitude to write a history of the fatherland. Before him were only scattered, incomplete attempts; he wanted to merge them into one great work, suitable to shed light on the fatherland and its fate. Scondia Illustrata, it would therefore be called.
Untiringly he immediately began the great work, and it became his pastime, his pleasure, his glory. During the years of imprisonment he not only completed the history of the kingdom up to his own time, but also a number of other works concerning the Fatherland, so that the whole work together constituted twenty books. Many previously common misconceptions were corrected, and although his older history was very inaccurate, he had nevertheless observed a famous accuracy and impartiality concerning the last centuries, so that his work still constitutes one of the most important sources for the time mentioned. It also had the merit of an easy and straightforward presentation, so that it was used with pleasure.
When the work was written, there had been nothing comparable in Sweden. Messenius added that its equal would never come. Another time, and in a different frame of mind, he said: "God has imposed this difficult prison on me, partly as punishment for my sins, and partly so that the history of the Swedish kingdom may one day be written."
Towards the end of his imprisonment and approaching old age, Messenius returned to the faith of his youth, the Catholic doctrine. In one of his works written at that time, he says:
"I hereby publicly acknowledge before God and men that I embrace with my faith the Roman Catholic confession as being the only true one, and that without it no man can be saved. I thank God that He has snatched me, like one sheep among ninety-nine, out of the wilderness to the source of the living word and to the true faith, in which I want both to live and to die. I also hereby declare that whatever I have spoken, written and done against the said confession has all been done out of necessity and hypocrisy and against my better conviction; for I pray all the saints in Heaven to intercede for me with God and to obtain forgiveness for this as well as for my other sins."
Years before, in the history of Gustav Vasa and Karl IX, he had nevertheless spoken favourably of the Lutheran confession. The reason for this hasty conversion, this last confession, is not known; neither is it known whether it was genuine repentance and conviction or whether it is connected with the death of Gustav Adolf, which had just occurred, and with the hope that the Polish Vasa branch and the Catholic doctrine would now once again prevail in Sweden.
It is also remarkable that, while he had previously devoted each of his books to Gustav Adolf with much flattery. After his death, he immediately turned the page, complained about his innocent imprisonment, and called the deposed Sigismund Sweden's most worthy king. The man's unreliability is, however, shown both by his aforementioned confession of faith and by the fact that he kept it secret for the time being.
Messenius had sent written complaints to Gustav Adolf several times, but without accomplishing anything substantial. It was not until the year after the King's death that he received any relief from his imprisonment through the regency government. However, in several letters he had spoken of his now completed work, of its usefulness, its excellence; and he requested that the government take note of it, even a copy of it, and as a reward restore his freedom. Governor Wernstedt, one of Erik Hare's successors, was particularly insistent on this.
Therefore, at the end of 1635, the regency had Messenius brought from Kajaneborg to Uleå, and there awarded him double the maintenance he had received before. At the same time, a skilled man was sent there to translate and copy the work, so that some certain knowledge of its value could be gained.
At first all went well; but soon Messenius suspected that the regency intended to publish the work itself and thus take the honour and salary from the author. He therefore began to demand, as a condition for continued copying, freedom for his imprisoned son, and also permission for himself to travel wherever he wished. The regency, annoyed by these new demands, threatened to send him back to Kajaneborg unless he kept his promise better and valued the beneficence already enjoyed. In the midst of the exchange of letters, death came and put an end to both this and all other of Messenius' disputes and setbacks. He died in Uleå, towards the end of the year 1636.
Lucia Grothusen requested permission to take his body to Vadstena, the dearest resting place of the Swedish Catholics. The regency had not much against it; but, as no bodies are now buried in Vadstena monastery, and moreover the earth above all belonged to the Lord, it was considered best that Messenius be buried in Uleå. And so it was done. Above the grave was placed his portrait, and the following lines written by him himself:
"Hereunder rest the bones of Dr. Johannes Messenius:
His soul is in the kingdom of God, but his fame is around the whole world."
For the aforementioned historical work, the regency offered Lucia Grothusen five hundred riksdalers; but she refused the offer, hurried the manuscript out of the kingdom, and would not return it except in exchange for her son's freedom. Only on this condition and after much trouble could the work be returned. However, it remained unpublished for a long time, partly perhaps out of dislike for the incessantly conspiring family, partly because Messenius had not made the Swedish people as old as the soon-to-be prevailing way of thinking demanded.
Olof Rudbeck, who published the notorious Atlantica, and who claimed that Adam and Eve had lived in Sweden, officially discouraged the printing of Messenius' Scondia because it overthrew in the history of the Fatherland what had been built up with so much work. It was not until 1700 that it was put under the press. This late publication, as well as the Latin language, are reasons why the book has not attracted as much and as general attention as it deserves.
After Messenius, no less than 58 separate writings have been published. His dramatic works are very famous. The intention was to present the whole of Swedish history in 50 separate plays; but only six were completed, among which most were performed by his disciples, and they were very popular at that time.
Above: Johannes Messenius.
Above: Anders Fryxell.
Notes: Johannes Messenius' mother was Birgitta Andersdotter.
Danzig is the German name for what is now the Polish city of Gdańsk.
"Strictus calec later, trinus tostusque probatam, In regem signat in patriamque fidem." = »Tegelstenarne tre, eldhärdade, fasta, beteckna Pröfvad trohet emot konung och fädernesland.« ("The three tilestones, fire-hardened, solid, denote tested loyalty to king and fatherland.")
Uleå, or Uleåborg, is the Swedish name for the Finnish city of Oulu, in the North Ostrobothnia region.
Kajaneborg is the old Swedish name for the Finnish town of Kajaani, in the Kainuu region.
Vasa is the Swedish name for the Swedish city of Vaasa, in the Ostrobothnia region.
