Anna Levertin's article recounting her visit to Princesse Murat and reviewing her new biography on Kristina, in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1930

Source:

En fransk bok om drottning Kristina, article written by Anna Levertin for Hufvudstadsbladet, issue 181, page 2, issue of Thursday, July 10, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1832543?term=Kristina&term=drottning&term=Kristinas&term=drottningens&term=drottnings&term=Drottningens&page=2

Hufvudstadsbladet, 10.07.1930 no 181, s. 2 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1832543 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

En fransk bok om

drottning Kristina.

Det välkända förlaget Flammarion i Paris utger sedan flera år tillbaka en berättelseserie som heter „Deras kärlek” och som behandlar kända historiska och konstnärliga personligheters kärleksliv.

Serien inleddes — ära den som äras bör — med „La vie amoureuse de Vénus”, framställt av Francis de Miomandre. Sedermera ha utkommit Ninon de Lenclos av Fernand Noziére, Pierre de Ronsard av Pierre de Nolhac, Casanova av Maurice Rostand, Madame du Barry och Madame Tallien av Paul Revoux, Madame de Pompadour av Marcelle Tinayre, Oscar Wilde av Lucie Delarue-Mardrus, Elisabeth av England och Balsac av J. H. Rosny, Katharina II av prinsessan Murat m. fl.

Att en sådan serie har stor framgång i ett land som Frankrike är ej att undra på — kärlekslivet har icke detroniserats här utan anses ännu som den främsta faktorn i den mänskliga tillvaron — i synnerhet som de trevligt utstyrda små böckerna, vilkas titelblad bär den gemensamma rubriken „La vie amoureuse de ....” äro skrivna endast av goda pennor.

Den stora framgång som prinsessan Murat rönte med sin Katharina har gjort att förlaget ivrigt uppmanat henne att behandla någon annan kunglig personlighets kärlekssaga. Hennes val föll då på drottning Kristina, dels därför att allt som rör Sverige intresserar henne på det högsta, dels därför att denna drottnings levnadssaga verkligen är en av de mest egendomliga i historien. Detta att en envåldshärskarinna i det stora och mäktiga rike, som Sverige då var, av eget skön i sin bästa ålder lämnade tronen för att lik en Ibsenisk hjältinna „leva sitt liv”, är något enastående i världshistorien. Att hon omgav sig med författare och konstnärer från Frankrike och att hon övergick till katolicismen har för den franska författarinnan haft stor dragningskraft. Dessutom var prinsessan Murats stamfader, hertig Henri av Rohan, chef för kalvinisterna i Frankrike, god vän med Gustaf Adolf och ett giftermål var till och med påtänkt mellan honom och den svenske konungens syster, Katharina. — Detta och mycket annat berättade mig prinsessan Murat, när hon tog emot mig i sitt vackra hem och gav mig boken, som då förelåg i korrektur, men som utkommer i dagarna.

Prinsessan tillhör en släkt med stolta traditioner både på fädernet och genom giftermål, och ehuru hon tillbringat hela sin ungdom i den medeltida borgen Josselin i Bretagne, som varit i släktesn [sic] ägo oavbrutet sedan 1400-talet, är hon en ytterst modern företeelse, och hennes salonger uppvisa även en angenäm blandning av gammalt och nytt: Porträtt av Madame de Montespan av Mignard, Marie Leczinska av Tocque, du Barry av Vigée-Lebrun, en pennteckning av familjen Murat tillskriven David häng sida om sida med dukar av Sargent, av Picasso, av van Dongen, av Marie Laurencin och en magnifik gammal brons, framställande den store Condé har till granne en byst av Rodin, föreställande prinsessans far samt är flankerad av skulpturer av Pompon och Maillol.

Och vid sidan av „Scener ur framtidens liv” av Georges Duhamel och Paul Morands „New-York” ligga strödda magnifika gamla böcker i kalvskinnsband, förskrivande sig från sextonhundratalet, som berätta drottning Kristinas levnadssaga. Prinsessan Murat har länge arbetat på boken och gjort forskningar i ett flertal bibliotek.

Ehuru stödd på källskrifter är det en ytterst modern bild hon ger av denna drottning från sextonhundratalets Sverige. „Boken går illa ihop med vår barnaföreställning om den stygga drottning Kristina, som hade „gunstlingar”, som lämnade Sverige vid tjugonio års ålder [sic] och som avsvor den tro för vilken hennes fader givit sitt liv”.

Bokens titel är „La vie amoureuse de Christine de Suède” och underrubriken lyder „La reine Andr*gyne”.

I en tudelning av drottningens psykiska och fysiska väsen liksom i hennes härstamning från Vasar och Brandenburgare ser prinsessan som en äkta Freud-discipel förklaringen till hennes skiftande levnadssaga.

Författarinnan påvisar hurusom hennes underliga uppfostran ej heller bidrog att göra henne harmonisk. Den dystra tiden hos modern, som klädde sina gemak, sina dvärgar och narrar i svart samt hängde hjältekonungens hjärta över sin alkov i ett gyllene skrin, var ej lugnande för ett nervöst barn, och detta var ej heller det övermått av grekisk och romersk litteratur som hennes lärare meddelade henne. När så hennes religiösa känsla tidigt försvann, kanske genom en alltför drastisk påskpredikan om helvetets fasor, så stod hon som envåldsdrottning, en ensam adertonårs flicka, vilken kunde tillfredsställa alla sina infall och dansen begynte!

Författarinnan ger goda porträtt av den vackra Ebba Sparre, av den kvicke Magnus de la Gardie, vilkens familj stammade från Gascogne [sic], av den milde filosofen Descartes, som åtlydde drottningens uppmaning, att skriva såväl ett balettdivertissement som en komedi på vers, kallad Parthenie, som spelades på slottet med stor framgång av Kristina själv, Ebba Sparre och Magnus de la Gardie [sic]. Författarinnan visar också vilket välde hennes franske läkare abbé Bourdelot fick över henne. Han botade hennes hälsa, men genom sin vantro och sitt raljeri drev han henne bort från sina plikter. Samma roll spelade alla de utländska sändebud, som kretsade kring Kristina för att genom smicker tillskansa sig fördelar för egen del och för sina respektive länder. — Man inser när man läser den lilla boken vilken stormaktsställning Sverige då intog. — Av alla utlänningar var den franske ambassadören Charnut [sic] den renhårigaste, han ville drottningens verkliga väl.

Missnöjet mot drottningens leverne och hennes slöseri utbredde sig i landet, och där liksom utomlands utkom en mängd pamfletter om henne. Hennes undersåtar misstrodde henne och själv trivdes hon ej med svenskarna, vilka hon fann tråkiga och okunniga. Och tanken att lämna kronan tog i hennes själ allt fastare form.

Kanske var det den pamflett, som utkom under titeln „Den store Cyrus” och som smugits in i hennes sovgemak, som kom bägaren att rinna över. I densamma förekom en viss Cléobuline, som Kristina igenkände såsom identisk med sig själv och vars andliga och kroppsliga svagheter förlöjligades. Hon insåg att det måste ha varit de la Gardie som prisgivit henne, och gunstlingen förvisades genast från hovet [sic]. I det brev, som hon skrev till den franske ambassadören, och som verkligen är nobelt i tonen, säger hon bland annat: att denna fantasi sysselsatt henne mycket, och att hon först sedan hon tänkt på den i åtta år sätter den i verket. Vidare, att denna hennes handling ej kan dömas efter gängse maximer .... att han ej skulle vara orolig för hennes skull, ty hon är i säkerhet och att hennes lycka icke är beroende av makten.

Drottningens filosofiska läggning hindrade henne ej för att ha sinne för realiteter. Hon lät packa in sina ägodelar rubb och stubb. De hade till största delen inköpts för allmänna medel såsom tavlor av Veronese, Raphael, Tizian, underbara gobelänger, smycken, silver, ja till och med sin säng och sina kökskärl.

Hon lämnade efter sig en skuld om tio miljoner kronor, en summa så enorm på den tiden att den bragte riket till ruinens brant. Dessutom försäkrade hon sig om en ränta om nära en miljon genom avkastningen från delar av Pommern, öarna Gotland, m. fl. svenska besittningar. —

Därjämte fordrade hon, och erhöll suverän höghetsrätt över sina uppvaktande och sina tjänare. Hon använde sig också av den i största utsträckning. Monaldesc[h]i betraktade hon såsom hörande till de sina som hon hade rätt att döda. Voltaire skrev om detta mord: „Det var icke en drottning som straffade en undersåte, utan en kvinna som slutade ett galant äventyr med ett mord.”

Så får man läsa om drottningens fantastiska färd genom Europa, föga uppbygglig i sanning. Hon sover i tarvliga värdshus och blandar sig med marknadsfolket, och dock pockar hon ständigt på att bli mottagen, som det anstod en furstinna. Kristinas mångåriga vistelse i den eviga staden går prinsessan hastigt förbi, hon dröjer endast vid hennes förhållande till kardinal Azzolini, vilken enligt författarinnan var Kristinas verkliga kärlek. Det var i hans armar hon drog sin sista suck med orden: „Jag tackar dig min Gud att den nåden blivit mig beskärd att inse sanningen och att ha blivit förd in på frälsningens väg.” [sic]

Boken om Kristina ingår i serien „Deras kärlek”, det bör man icke glömma — och det tillåter författaren oss icke heller att glömma! Hon vill förklara drottningens karaktär och framvisa hurusom denna trots sin upplösta moral dock var en personlighet, vilkens mod, sanningskärlek och intelligens man måste beundra.

Bland de många episoder som framdragas vill jag återgiva en som verkligen är värd att uppmärksammas. Den är den skrivelse som kardinal Azzolini sänder till den påvliga nuntien i Warschau, där Kristina, som nu överskridit de fyratio, på hans uppmaning söker den lediga polska tronen. — I Italien önskade man bli henne kvitt och på samma gång draga fördel av hennes ställning.

Kardinalen uppmanar nuntien att på allt sätt gynna denna plan. Han ber honom framhålla att om polackerna fruktade att Kristina ej skall skänka landet arvingar så är detta hopp dock ingalunda uteslutet.

„La vie amoureuse de Christine de Suède[”] innehåller flera intressanta brev av drottningens hand samt detaljer som klarlägga hennes karaktär. Rytmen i boken, liksom stilen är så pass gallisk att man har svårt att se det svenska sextonhundratalshovet i denna belysning. Men de stora undantagen ha intet begränsat fosterland, och så som Kristina framställes blir hon en senfödd renässansfigur med sina hjärterötter i Italien.

Anna Levertin.

English translation (my own):

A French book about

Queen Kristina.

The well-known publisher Flammarion in Paris has been publishing a series of stories called "Their Love" for several years now, which deals with the love lives of famous historical and artistic figures.

The series began — honour to whom honour is due — with "La vie amoureuse de Vénus", produced by Francis de Miomandre. Since then, Ninon de l'Enclos by Fernand Nozière, Pierre de Ronsard by Pierre de Nolhac, Casanova by Maurice Rostand, Madame du Barry and Madame Tallien by Paul Revoux, Madame de Pompadour by Marcelle Tinayre, Oscar Wilde by Lucie Delarue-Mardrus, Elizabeth of England and Balzac by J. H. Rosny, Catherine II by Princesse Murat, and others have been published.

That such a series is so successful in a country like France is not surprising — love life has not been dethroned here, but is still considered the most important factor in human existence — especially as the nicely decorated little books, whose title pages bear the common title "La vie amoureuse de ....", are written only by good pens.

The great success that Princesse Murat had with her Catherine has led the publisher to eagerly urge her to treat the love story of another royal personality. Her choice then fell on Queen Kristina, partly because everything that concerns Sweden interests her in the highest degree, and partly because this Queen's life story is truly one of the most peculiar in history. The fact that an absolute ruler in the great and powerful kingdom that Sweden was at that time, of her own free will, in her prime, left the throne to "live her life" like an Ibsenian heroine, is something unique in world history. The fact that she surrounded herself with writers and artists from France and that she converted to Catholicism had a great appeal for the French author. In addition, Princess Murat's ancestor, Duke Henri of Rohan, head of the Calvinists in France, was a good friend of Gustav Adolf and a marriage was even planned between him and the Swedish King's sister, Katarina. — This and much more was told to me by Princesse Murat when she received me in her beautiful home and gave me the book, which was then in proofreading, but which is being published in days.

La Princesse belongs to a family with proud traditions both on her father's side and through marriage, and although she spent her entire youth in the medieval castle of Josselin in Brittany, which has been in the family's possession continuously since the 15th century, she is an extremely modern phenomenon, and her salons also display a pleasant mixture of old and new: Portraits of Madame de Montespan by Mignard, Marie Leczinska by Tocque, du Barry by Vigée-Lebrun, a pencil drawing of the Murat family attributed to David hang side by side with canvases by Sargent, by Picasso, by van Dongen, by Marie Laurencin and a magnificent old bronze, depicting the great Condé, is flanked by a bust by Rodin, depicting la Princesse's father, and is flanked by sculptures by Pompon and Maillol.

And next to "Scènes de la vie future" by Georges Duhamel and Paul Morand's "New York" lie magnificent old books in calfskin bindings, dating from the 17th century, which tell the story of Queen Kristina's life. Princesse Murat has been working on the book for a long time and has done research in several libraries.

Although based on source writings, it is an extremely modern picture she gives of this queen from seventeenth-century Sweden. "The book does not fit well with our childhood idea of the naughty Queen Kristina, who had 'favourites', who left Sweden at the age of twenty-nine [sic] and who abjured the faith for which her father had given his life".

The title of the book is "La vie amoureuse de Christine de Suède", and the subtitle is "La reine Andr*gyne".

In a dichotomy of the Queen's mental and physical makeup, as well as in her lineage from Vasas and Brandenburgers, la Princesse, as a true disciple of Freud, sees the explanation for her shifting life story.

The author shows how her strange upbringing did not contribute to making her harmonious either. The gloomy time with her mother, who dressed her chambers, her dwarfs and buffoons in black and hung the heart of the hero king over her alcove in a golden casket, were not soothing for a nervous child, and neither was the excess of Greek and Roman literature that her teachers introduced to her. When her religious feeling disappeared early, perhaps through an overly drastic Easter sermon about the horrors of Hell, she stood as an absolute queen, a lonely eighteen year old girl who could satisfy her every whim, and the dance began!

The author gives good portraits of the beautiful Ebba Sparre, of the witty Magnus de la Gardie, whose family came from Gascony [sic], of the gentle philosopher Descartes, who obeyed the Queen's call to write both a ballet divertissement and a comedy in verse, called Parthénie, which was performed at the castle with great success by Kristina herself, Ebba Sparre and Magnus de la Gardie [sic]. The author also shows what power her French physician, the abbé Bourdelot, had over her. He cured her health, but through his unbelief and his taunting he drove her away from her duties. The same role was played by all the foreign envoys who circled around Kristina in order to obtain benefits for themselves and their respective countries through flattery. — When one reads the little book, one realises what a great power position Sweden then occupied. — Of all the foreigners, the French ambassador Chanut was the most pure-hearted, he wanted the Queen's true well-being.

Discontent with the Queen's lifestyle and her extravagance spread throughout the country, and there, as well as abroad, a multitude of pamphlets were published about her. Her subjects distrusted her, and she herself did not like the Swedes, whom she found boring and ignorant. And the idea of quitting the crown took on an ever firmer form in her soul.

Perhaps it was the pamphlet, which was published under the title "The Great Cyrus" and which was smuggled into her bedroom, that made the cup run over. In it appeared a certain Cléobuline, whom Kristina recognised as identical with herself and whose mental and physical weaknesses were ridiculed. She realised that it must have been de la Gardie who had betrayed her, and the favourite was immediately expelled from court [sic]. In the letter which she wrote to the French ambassador, which is truly noble in tone, she says, among other things: that this fantasy occupied her a great deal, and that she only put it into practice after having thought about it for eight years. Furthermore, that this act of hers cannot be judged by common maxims .... that he should not be anxious for her, because she is safe and that her happiness does not depend on power.

The Queen's philosophical disposition did not prevent her from having a sense of reality. She had her belongings packed up neatly. They had been mostly purchased with public funds, such as paintings by Veronese, Raphael, Titian, wonderful tapestries, jewelry, silver, and even her bed and kitchen utensils.

She left behind a debt of ten million kronor, a sum so enormous at the time that it brought the kingdom to the brink of ruin. In addition, she secured an interest of nearly a million through the yield from parts of Pomerania, the islands of Gotland, and other Swedish possessions. —

She also demanded and received sovereign authority over her courtiers and servants. She also used it to the greatest extent. She considered Monaldeschi as one of her own whom she had the right to kill. Voltaire wrote of this murder: "It was not a queen who punished a subject, but a woman who ended a gallant adventure with a murder."

Thus we read about the Queen's fantastic journey through Europe, which was not very edifying in truth. She slept in shabby inns and mixed with the market people, and yet she constantly insisted on being received, as befitted a princess. Kristina's many years of stay in the Eternal City passed quickly by the princess, she only lingered on her relationship with Cardinal Azzolino, who, according to the author, was Kristina's true love. It was in his arms that she drew her last sigh with the words: "I thank You, my God, that the grace has been granted me to realise the truth and to have been led onto the path of salvation." [sic]

The book about Kristina is part of the series "Their Love", we should not forget that — and the author does not allow us to forget it either! She wants to explain the Queen's character and show how, despite her dissolute morals, she was a personality whose courage, love of truth, and intelligence must be admired.

Among the many episodes that are brought forward, I would like to cite one that is truly worthy of attention. It is the letter that Cardinal Azzolino sends to the papal nuncio in Warsaw, where Kristina, now over forty, is seeking the vacant Polish throne at his request. — In Italy they wanted to get rid of her and at the same time take advantage of her position.

The Cardinal urges the nuncio to support this plan in every way. He asks him to point out that if the Poles feared that Kristina would not give the country heirs, this hope is by no means excluded.

"La vie amoureuse de Christine de Suède" contains several interesting letters from the Queen's hand and details that clarify her character. The rhythm of the book, as well as the style, is so Gallic that it is difficult to see the Swedish court of the seventeenth century in this light. But the major exceptions have no limited homeland, and as Kristina is portrayed, she becomes a late-born Renaissance figure with her heart-roots in Italy.

Anna Levertin.

Ragnar Sjöberg on the late Fredrik Ulrik Wrangel's recently published book on Kristina's first visit to France, in "Åbo Underrättelser" newspaper, year 1930

Source:

Resedrottningen utan krona o. mynt, article written by Ragnar Sjöberg for Åbo Underrättelser, issue 228, page 3, issue of Monday, August 25, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1719120?term=drottning&term=Kristina&term=Drottning&term=Kristinas&term=drottningen&page=3

Åbo Underrättelser, 25.08.1930 no 228, s. 3 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1719120 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Resedrottningen utan krona o. mynt

Av Ragnar Sjöberg.

KRISTINA AV SVERIGE PRESENTERAD FÖR FRANKRIKE AV I DAG.

—

Det händer verkligen ibland, att även böcker ha sina öden. I dagarna har på det franska förlaget Firmin-Didot & Cie utkommit en vackert illustrerad volym, Première visite de Christine de Suède à la cour de France, försedd med ett företal av Sveriges minister i Paris, greve Ehrensvärd, och i detta fall kan man med gott samvete tillämpa den gamla nötta frasen. Författaren är den numera avlidne paris-svensken greve F. U. Wrangel, lika hemmastadd bland Stockholms som bland Seinestadens kulturminnen, lika god kännare av den franska som den svenska adelns ättartavlor, lika vederhäftig och elegant skribent på gallisk tunga som på eget modersmål. Volymen avhandlar den resa drottning Kristina året 1656 företog till drottning Annas, kardinal Mazarins, Ludvig den fjortondes och de otaliga sköna, fronderande damernas hov i Compiègne, den är skriven på franska och ursprungligen avsedd för en fransk publik men först efter den lärde grevens död har den nått fram till tryckpressarna; däremot finns det sedan länge en svensk översättning.

En liten kvinna med en böjd örnnäsa.

I en av salarna i Palazzo Farnese i Rom sitter en liten kvinna med en majestätisk, böjd örnnäsa och en väldig lockperuk på det rakade huvudet; tårarna rinna utefter kinderna, då och då torkar hon bort dem och betraktar ömt ett porträtt, som hon håller i handen. Man vet inte, om det föreställer den elegante världsmannen och politikern kardinal Azzolino eller Frankrikes unge konung, Ludvig den fjortonde. Båda versionerna ha skäl för sig, ty damen med örnnäsan är drottning Kristina, Sveriges förra drottning, och hela Rom viskar, att kardinalen är hennes älskare, och hela Rom vet, att hon står i begrepp att resa till Frankrike för att undgå pesten, som rasar i den heliga staden.

Drottning Kristina, som ansåg sig höjd över alla kvinnliga svagheter, hade inte för vana att gråta; för övrigt kunde det tyckas, att hon just nu hade mindre anledning därtill än någonsin. Hade hon inte nyss gjort sitt intåg i den heliga staden och mottagits med en glans och ståt och med ett jubel, som sällan fallit på en dödligs lott? Hon var ju ett levande bevis på, att den allena saliggörande kyrkan inom kort skulle segra; ingen som sett den svenske kättarkungens dotter böja knä och kyssa den heliga faderns fiskarring kunde tvivla på den saken.

Men Kristina saknade inte alldeles skäl att känna sig missmodig. Till Rom hade hon kommit som den spanske ministern Pimentels skyddsling onda tungor ville även i detta fall göra gällande, att det rådde ett ännu intimare förhållande mellan de båda; vi veta numera, att ryktet var fullständigt gripet ur luften — men på sista tiden hade hon råkat under franskt inflytande, något som sågs med allt annat än blida ögon av den helige fadern, Alexander den sjunde.

Tankarna virvlade om i Kristinas intensivt arbetande hjärna. Borde hon inte resa upp till Norden och tala med kusinen, den tjocke Karl Gustav? Han hade ju en gång älskat henne, men ändå alltid visat sig vara en resonabel karl. Och var det inte försmädligt att vara drottning utan krona? Neapels kungakrona var ingen dålig ersättning för Vasarnas...

Majestätet från det pestsmittade Rom.

Så bröt pesten ut i Rom, och Kristina beslöt sig för att sätta planen i verket. Hon skulle resa upp till Karl Gustav och pressa ur honom mynt som man pressar saften ur en citron. Hon skulle taga vägen genom Frankrike och tala med kardinal Mazarin, den allsmäktige premiärministern och vinna honom för de neapolitanska planerna. Hon hade redan satt lockbetet på kroken: Ludvig den fjortondes yngre bror, hertigen av Anjou, skulle få bli hennes efterträdare.

Låt oss här förbigå de tusen och en svårigheter den energisprudlande drottningen hade att övervinna innan hon kom i väg. Hon sålde hästar, smycken och möbler, av påven fick hon en gåva på tiotusen guldécus, och en galär, La Padrona, ställdes till hennes förfogande, ty hon hade för avsikt att sjöledes begiva sig till någon fransk Medelhavshamn, förslagsvis Marseille.

Kristina reste med ett följe på åttio personer — hon kom således inte som „en resande student” som den fantasifulla franska författarinnan Arvède Barine uttrycker sig — men inte desto mindre var resan ingen lusttur. En färd med en galär var prövande till och med för sextonhundratalsmänniskornas härdade nerver. Det stank av slavarnas nakna, svettiga kroppar, vart man tog vägen hörde man deras stönanden, rasslet av kedjor och vinandet av slavdrivarnas piskor. Blåste det upp till storm, var man ofta räddningslöst förlorad, ty sjödugliga voro de tunga, klumpiga fartygen minst av allt.

Gustaf Adolf stor, Kristina större.

Det var inga jubelrop som hälsade Kristina vid ankomsten till den stora franska hamnstaden, åtminstone från allmänhetens sida. En hotfull folkmassa samlade sig nere vid kajen och ville hindra det svenska majestätet att landstiga; man visste, att hon kom från det pestsmittade Rom. Men desto artigare var mottagandet från myndigheternas sida, och det betydde säkerligen mest för Kristina.

På dammiga landsvägar ringlar den långa karavanen långsamt framåt. Man rastar i Avignon, den glada påvestaden, där herrarna påstås giva sina hustrur samma frihet, som de fordra för egen räkning. Man gör halt i Montèlimar, där den äktenskapliga troheten, om man får sätta sin lit till samtida källor, är orubblig, och där fruarna ha ända till två dussin telningar — „vare sig detta är en följd av den äktenskapliga troheten eller beroende på någon egendomlighet i jordmån”.

Den 8 september närmade sig den svenska drottningen och hennes svit huvudstaden. Redan tidigt på morgonen voro alla åskådarläktarna fyllda, och folket strömmade i väldiga hopar ut genom stadsporten i hopp att få se en skymt av den ryktbara damen, som avsagt sig en krona. Man fick beväpna sig med tålamod, ty det var redan mörkt när tåget närmade sig. Under dånande kanonsalut, eskorterad av femtontusen man, ridande på ett bländvitt, arabiskt fullblod, klädd i en guldbroderad, scharlakansröd livrock, grå kjol med fransar och galoner, svart, plymagerad hatt på en blond peruk och med en stav i handen gjorde Kristina sitt intåg. Paris' främste ämbetsman, monsieur Vedeau de Grandmont, hälsade henne med orden: „Madame, denne furste (Gustaf Adolf) var mycket stor, dock mindre i och för sig själv än genom eder, han var för eders majestät vad morgonrodnaden är för den lysande stjärna den förebådar, ty den förkunnar för människorna ett ännu mera lysande sken...”

Den gången hade Kristina inte ett ord av kritik. I stället lyfte hon flera gånger på hatten till tecken på sitt välbehag. Så red hon vidare genom rader av flämtande facklor till Notre-Dame, sedan hon på vägen dit hälsats av Henrik den fjärded dotter Henriette, Karl den förstes av England olyckliga gemål.

I Compiègne sammanträffade Kristina äntligen med den unge kung Ludvig och hans mor, drottning Anna. Hon var inte längre den tjusande Anna av Österrike, som Dumas odödliggjort i „De tre musketörerna”. Hon var nu en äldre, fet, liten dam, som inte intresserade sig för annat än hovskvallret. Det enda hon hade kvar från sina glansdagar var de underbart vackra händerna, alltjämt hennes stolthet.

Hittills ha vi endast talat om fester och lysande mottagningar, men som vi påminna oss, hade Kristina en allvarlig avsikt med sin resa. Nu som alltid voro hennes planer dömda att gå upp i rök. Kardinal Mazarin mottog henne artigt och satt i timmar och diskuterade det neapolitanska äventyret med henne. Han hade givetvis inte minsta tanke på att inlåta sig på något så fantastiskt, men smidig som han var, vek han undan, och Kristina visste aldrig var hon hade honom. Först längre fram blev det klart för henne, att hos den franske premiärministern stod intet att vinna.

Kristinas hemresa skedde utan all officiell ståt. Omgiven av några få uppvaktande herrar, färdades hon i snabba dagsmarscher söderut. Då hon stod i begrepp att lämna det gästfria Frankrike, skrev hon ett tacksägelsebrev till kardinalen, där det heter: „Låt mig slippa att uttala de tacksägelser, jag är eder skyldig, och tillåt mig att med dessa rader försäkra eder om, att jag evigt skall bevara minnet av den förbindelse, i vilken jag står till eder”.

English translation (my own):

The itinerant Queen without a crown or coins

By Ragnar Sjöberg.

KRISTINA OF SWEDEN PRESENTED TO THE FRANCE OF TODAY.

—

It really happens sometimes that even books have their fates. Recently, the French publisher Firmin-Didot & Cie has published a beautifully illustrated volume, Première visite de Christine de Suède à la cour de France, with a foreword by Sweden's minister in Paris, Count Ehrensvärd, and in this case one can with good conscience apply the old worn-out phrase. The author is the now deceased Parisian-Swedish Count F. U. Wrangel, equally at home among the cultural monuments of Stockholm as among the Seine city, equally connoisseur of the genealogical tables of the French as well as the Swedish nobility, equally reliable and elegant writer in the Gallic tongue as in his own mother tongue. The volume discusses the journey Queen Kristina made in 1656 to the court of Queen Anne, Cardinal Mazarin, Louis XIV and the countless beautiful Fronde ladies at Compiègne. It is written in French and originally intended for a French audience, but only after the death of the learned Count did it reach the printing presses; however, a Swedish translation has long existed.

A little woman with a hooked, aquiline nose.

In one of the halls of the Palazzo Farnese in Rome sits a little woman with a majestic, hooked, aquiline nose and a huge, curly wig on her shaved head; tears are running down her cheeks, now and then she wipes them away and looks tenderly at a portrait she holds in her hand. It is not known whether it represents the elegant worldly man and politician Cardinal Azzolino or the young king of France, Louis XIV. Both versions have their reasons, for the lady with the hooked, aquiline nose is Queen Kristina, the former queen of Sweden, and all Rome whispers that the cardinal is her lover, and all Rome knows that she is about to travel to France to escape the plague that is raging in the Holy City.

Queen Kristina, who considered herself above all feminine weaknesses, was not in the habit of crying; moreover, it might seem that she had less reason to do so at this moment than ever. Had she not just made her entry into the holy city and been received with a splendour and pomp and with a jubilation that has rarely fallen to the lot of a mortal? She was living proof that the only saving Church would soon triumph; no one who had seen the daughter of the Swedish heretic king bend her knee and kiss the Holy Father's fisherman's ring could doubt that.

But Kristina was not entirely without reason to feel discouraged. She had come to Rome as the protégée of the Spanish minister Pimentel. Evil tongues wanted to assert in this case too that there was an even more intimate relationship between the two; we now know that the rumour was completely taken out of thin air — but as of late she had come under French influence, something which was viewed with anything but kind eyes by the Holy Father, Alexander VII.

Thoughts swirled around in Kristina's intensely working brain. Should she not travel up to the North and talk to her cousin, the fat Karl Gustav? He had once loved her, but he had always shown himself to be a reasonable man. And was it not disgraceful to be a queen without a crown? The royal crown of Naples was no bad substitute for that of the Vasas...

The Majesty from plague-stricken Rome.

Then the plague broke out in Rome, and Kristina decided to put the plan into action. She would travel up to Karl Gustav and squeeze coins out of him like juice from a lemon. She would make her way through France and speak to Cardinal Mazarin, the all-powerful prime minister, and win him over to her Neapolitan plans. She had already set the bait: Louis XIV's younger brother, the Duke of Anjou, would be her successor.

Let us pass over here the thousand and one difficulties the energetic, exuberant Queen had to overcome before she set out. She sold horses, jewelry and furniture, the Pope gave her a gift of ten thousand gold écus, and a galley, La Padrona, was placed at her disposal, for she intended to sail to some French Mediterranean port, perhaps Marseille.

Kristina traveled with a suite of eighty people — she did not come as a "traveling student", as the imaginative French writer Arvède Barine puts it — but nevertheless, the journey was no pleasure trip. A journey on a galley was trying even for the hardened nerves of the people of the seventeenth century. It stank of the naked, sweaty bodies of the slaves; wherever one went one could hear their groans, the rattle of chains and the whine of the slave drivers' whips. If a storm blew up, one was often hopelessly lost, for the heavy, clumsy ships were the least seaworthy of all.

Gustav Adolf is great, Kristina is greater.

There were no cheers that greeted Kristina upon her arrival in the great French port city, at least from the public. A threatening crowd gathered down by the quay and wanted to prevent the Swedish majesty from disembarking; it was known that she came from plague-ridden Rome. But her reception from the authorities was all the more polite, and that certainly meant the most to Kristina.

On dusty country roads the long caravan winds slowly forward. They rest in Avignon, the happy papal city, where the lords are said to give their wives the same freedom that they demand for themselves. They stop at Montèlimar, where marital fidelity, if we may trust contemporary sources, is unwavering, and where the wives have up to two dozen children — "whether this is a consequence of marital fidelity or due to some peculiarity of the soil".

On September 8, the Swedish Queen and her suite approached the capital. Early in the morning, all the stands were filled, and the people poured out in huge crowds through the city gate in the hope of catching a glimpse of the famous lady who had renounced a crown. One had to arm oneself with patience, for it was already dark when the train approached. Under thunderous cannon salutes, escorted by fifteen thousand men, riding a dazzling white, thoroughbred Arabian horse, dressed in a gold-embroidered, scarlet livery, grey skirt with fringes and galloons, black, plumed hat on a blond wig and with a staff in her hand, Kristina made her entrance. The chief official of Paris, Monsieur Vedeau de Grandmont, greeted her with the words: "Madame, this prince (Gustav Adolf) was very great, though less in and for himself than through you; he was to Your Majesty what the morning glow is to the bright star it heralds, for it announces to men an even more brilliant radiance..."

That time Kristina did not have a word of criticism. Instead, she raised her hat several times as a sign of her pleasure. Then she rode on through rows of panting torches to Notre Dame, having been greeted on the way there by Henry IV's daughter Henrietta, the unfortunate wife of Charles I of England.

At Compiègne, Kristina finally met the young King Louis and his mother, Queen Anne. She was no longer the charming Anne of Austria, immortalised by Dumas in "The Three Musketeers". She was now an older, fat, little lady, interested in nothing but court gossip. The only thing she had left from her glory days were her wonderfully beautiful hands, still her pride.

So far we have only spoken of parties and brilliant receptions, but as we recall, Kristina had a serious intention with her journey. Now, as always, her plans were doomed to go up in smoke. Cardinal Mazarin received her politely and sat for hours discussing the Neapolitan adventure with her. He, of course, had not the slightest thought of getting involved in something so fantastical, but, agile as he was, he dodged, and Kristina never knew where she had him. Only later did it become clear to her that there was nothing to be gained with the French prime minister.

Kristina's journey home was without any official pomp. Surrounded by a few courtiers, she traveled in quick day marches towards the south. When she was about to leave hospitable France, she wrote a letter of thanks to the Cardinal, which reads: "Let me not express the thanks I owe you, and allow me to assure you with these lines that I will forever preserve the memory of the relationship in which I stand to you."

Gurli Sevón-Rosenbröijer's review of Princesse Murat's biography of Kristina, in "Astra" magazine, year 1930

Source:

Ännu en bok om drottning Kristina: Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède, review written by Gurli Sevón-Rosenbröijer for Astra: årgång XII, pages 345 to 346, issue of August 1, 1930; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/732506?term=Kristina&term=drottning&term=Drottningens&term=drottningens&term=Kristinas&term=drottnings&page=3

Astra, 01.08.1930 no 16, s. 345-346 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/732506 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The review:

Ännu en bok om drottning Kristina:

Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède

Förlaget Flammarions omtyckta serie »Leurs amours» har utökats med ett nytt verk av prinsessan Murat, författarinna till det talangfulla arbetet om la Grande Catherine. Framgång uppmuntrar och prinsessan Murat har inte varit rädd för att den här gången ta itu med en av de mest omskrivna, mest gåtfulla kvinnor, som väckt uppseende på historiens jättescen. Boken är rolig även om den inte kommer med några häpnadsväckande nyheter. Ämnet är för övrigt så saftigt att knappast ens den torraste läroboksförfattare skulle lyckas förvanska det.

Tillsammans med konung Gustav Adolf och hans bildsköna gemål, Maria Eleonora, gick hela Sverige under hösten 1626 och väntade på att en arvprins skulle födas. Den 8 december var den stora stunden inne och barnet drog in i kungaborgen under pomp och ståt och i övrigt under samma plåga och möda som alla andra barn. Angelägen om att vara Hans Majestät till behag rusade man så snart det bruna och ludna byltet upphävt sitt första starka skrik, till konungen och lyckönskade honom till hans sons födelse. Det undersåtliga nitet hade slarvat i väg. Konungen tog dock det fatala misstaget med gott humör. »Hon får ett gott huvud», sade hon, »hon lurade oss allesammans». Den förutsägelsen skulle slå in till en grad som den höge fadern aldrig kunnat drömma om. På ett alldeles annat sätt reagerade modern, som i barnet endast sett ett uppfyllande av den avgudade makens önskan om en arvtagare. I Maria Eleonoras hjärta flammade en enda lidelse, så stark att den förbrände alla andra känslor, det var kärleken till Gustaf Adolf. Moderskärlek var för henne ett okänt begrepp, hon ville helst inte se för sina ögon denna fula varelse, vars blotta ankomst till världen måste ha varit en missräkning för hennes älskare.

Konungen, som kände sin hustru och älskade sin dotter, tog själv hennes uppfostran om hand och föreskrev att hon i allt skulle handledas som en pojke. Denne förutseende man ville rätta naturens misstag och skydda Sveriges rike för följderna därav. Han tog den lilla ungen med på sina resor, förtjustes när hon klappade i händerna åt kanonernas salut och kunde icke återhålla strömmande tårar när han för sista gången lyfte sin tvååriga dotter [sic] i sina armar före avresan till Tyskland. Under kriget hinner han följa med hennes studier och ännu aftonen före Lützen [sic] skriver han till sin bästa vän Axel Oxenstierna och ber denne undandraga prinsessan moderns inflytande i händelse av en olycka. Denna uppmaning var sannerligen nödvändig, ty i sin vansinniga sorg över makens död hade Maria Eleonora kommit ihåg att hon hade ett levande minne av honom i Kristina, och hon hade tvingat det arma barnet att stänga in sig tillsammans med henne i den med svarta draperier förtäckta våning där hon sörjde Gustaf Adolf. Från sitt sjunde till sitt tionde år levde flickan i denna mörka atmosfär, som uppfylldes blott av änkedrottningens snyftningar och klagan. Man kan icke förvåna sig om hennes karaktär rönte inflytande av en sådan uppfostran.

Kristinas enda glädje var studierna. Sällan har ett vetgirigare, mer begåvat barn vuxit upp i någon kungaborg. Det dröjde inte länge förrän hon citerades som ett underverk av lärdom i hela Europa. Enligt sin egen uppgift tillbringade hon ända till tolv timmar om dagen med ansträngande studier och sov — tre timmar. Mat, dryck och kläder intresserade henne knappast alls, vilda ritter så mycket mera. De vördnadsvärda riksråden, som ansvarade för hennes uppfostran, hade inte lätta dagar och snart nog lät hon dem känna av att hon var drottningen. Den unga flickan hade auktoritet och lärde sig tidigt att befalla.

Den vilda flickan, som älskade att klä sig som en pojke, hade till lekkamrat sin kusin, Karl Gustaf, och mellan de båda barnen rådde en vänskap, som från gossens sida snart övergick till en varmare känsla. Han påminde henne ideligen om ett gammalt löfte att hon skulle bli hans hustru, men ju äldre hon blev desto mindre hågad var hon att inlösa ett sådant barnsligt löfte. Tvärtom visade hon en allt starkare motvilja mot äktenskapet. Underordna sig en man, aldrig! Prinsessan Murat uppehåller sig rätt länge vid Kristinas passionerade vänskap för den vackra Ebba Sparre och citerar de ord drottningen vid denna tid lancerade: »Själen har intet kön.»

I alla fall blev Ebba snart en smula åsidosatt för en man, den lysande Magnus Gabriel de la Gardie, som till och med under en vistelse vid franska hovet fått rykte om sig att vara en av den tidens mest fulländade kavaljerer. Huru bortskämd Kristina än var genom umgänget med de intelligenta och lärda män hon förstått att samla omkring sig och vilka Magnus Gabriel var betydligt underlägsen, blev hon dock alldeles förtrollad av hans bildsköna yttre och hans spirituella konversation. Han lyckades roa henne och huru lärd hon än var, tyckte hon om att bli road. Han fick henne att skratta högt med sin löjliga imitation av riksråd och andra vördnadsbjudande herrar och han var bedårande att se på. Kristina flirtade med honom och slösade oförtjänta gunstbevis på honom precis som förälskade män och kvinnor gjort i alla tider. Den blonde Magnus Gabriel fjädrade sig och hoppades på mera än flirt. Men hans hopp kom på skam, Kristina behöll huvudet kallt, om också med svårighet, och troligen för att undvika ett nederlag i manliga armar sände hon gunstlingen i spetsen för en beskickning till Frankrike. Denna seger kostade henne själv bittra tårar och först när hon var säker på att ha övervunnit frestelsen att kyssa hans röda läppar kallade hon honom tillbaka och gifte bort honom med sin kusin Maria Euphrosyne.

Ständigt och jämt pinade riksråden Kristina med äktenskapsfrågan. Till och med hennes gamla religionslärare Johannes Matthiae sändes till henne för att förehålla henne den skyldighet hon hade att sätta barn i världen. Kristina blev slutligen otålig och förklarade på det bestämdaste, att hon aldrig skulle gifta sig. »Skälet härför förtiger jag och vill endast säga eder, att mitt sinne ej är sådant.« För att lösa barnfrågan föreslog hon att Karl Gustaf skulle bli tronföljare och genomdrev med sin kända energi detta impopulära förslag.

Allt detta bråk, den omöjliga ekonomiska situationen — Kristina var en slöserska av kungliga mått — de sociala stridigheterna, det kalla landet, som Kristina egentligen aldrig älskat, allt gjorde att hon började längta efter att slippa hela eländet och bli en »fri människa». Prinsessan Murat har naturligt nog icke ingått på någon analys av drottningens förhållande till sitt folk, detta folk som dottern aldrig lärde sig förstå på samma sätt som hennes store fader gjort det. För Kristina tedde sig de kärva svenskarna som okunniga bönder och jämförelsen mellan dem och de lärda utlänningar hon inkallade utföll alltid till de senares fördel. Kristina älskade glans och prakt. Redan som barn avskydde hon de torra predikningarna i de nakna kyrkorna och bragte den stackars Matthiae till förtvivlan med sina fyndigt formulerade frågor. De män hon mest beundrade voro katoliker. Till och med Descartes, tvivlaren, var en rättrogen kyrkans son. På det hållet gavs det svar, där fanns stämning, prakt och lärdom. Och Rom dröjde icke att sända sina bästa jägare för att fånga sådant högvilt. Visserligen ställde Kristina också till jesuiterna så snärjande frågor att kyrkan ofta förtvivlade om detta får, men hennes beslut var fattat fastän hon roade sig med att leka. Hon visste mycket väl vad hennes religionsförändring betydde för hela den katolska världen.

Drottningens avsägelse av kronan skedde under pomp och ståt. Kristina var icke den, som ställde sitt ljus under ena skäppo. Hennes sista tal till ständerna var så lysande att tårarna trillade utför böndernas barkade kinder. Hon var också upprörd själv, den 28 åriga furstinnan [sic], som avsade sig ett helt rike för att bli en fri människa. Men mycket snart glömde hon sin rörelse för njutningen att kunna följa alla sina infall. Under resan från Sverige lät hon klippa sitt praktfulla hår, klädde sig som en man, sjöng skabrösa visor, tog in på illa beryktade vårdshus och gjorde sin kur för en massa vackra flickor. Överallt väckte hon ett ofantligt uppseende och efter hennes offentliga övergång till katolicismen liknade hennes resa till Rom mest ett glänsande triumftåg. Hela Europa sysselsatte sig med hennes göranden och låtanden, vilket var alldeles i Kristinas smak. Prinsessan Murat berättar rätt utförligt om hennes kända äventyr i Frankrike och påpekar kanske onödigt mycket hennes lidelsefulla känslor för flere vackra kvinnor hon mötte på sin väg. Till och med blev hon förtjust i Ninon. Inför Kristinas privatliv under dessa år vill man inte gärna tänka på vad hennes fader, den ädle Gustav Adolf, skulle tänkt därom.

Monaldeschi-dramat i Fontainebleau behandlas utförligt och kommer författarinnan att fälla följande omdöme: »Dessa perversa kvinnor, lockade av artificiella paradis, äro oftare blodtörstiga än andra kvinnor. Sällan mottagliga för medlidande ha de mindre känslighet och söka ofta en njutning i hämnden.»

I en bok, som heter La vie Amoureuse de Christine de Suède, måste naturligtvis det egendomliga kärleksäventyret med kardinal Azzolino inta en betydande plats. Att Kristina verkligen var hans älskarinna har prinsessan Murat lika litet som någon annan av de oräkneliga biograferna kunnat bevisa, men tydligt är att hon tror det. I alla händelser hade Kristina funnit sin herre och i hennes dyrkan finner man något av moderns allt uppslukande lidelse för Gustaf Adolf. Denna själviska och kalla kvinna, som aldrig kunnat göra något för andra, hon glömmer helt sitt jag för denne man. »Jag vill leva och dö som Er slav» skriver hon till honom. Och försvunnen är hennes orimliga stolthet då hon skriver: »I förhållande till mig är Ni allsmäktig, och huru Ni än finner för gott att behandla mig skall jag aldrig klaga.» Det finnes tusen bevis på Kristinas ytlighet och obeständighet, men nitton år efter sin bekantskap med Azzolino skriver hon: »Han är mig kärare än mitt liv; han förmår allt hos mig.» Genom livets stormiga bränningar har drottning Kristina seglat sin farkost mot kärlekens och ödmjukhetens hamn. Vilket sublimt slut på ett så stort människoöde. Enligt mitt anspråkslösa omdöme har prinsessan Murat icke förstått att ge slutet av sin bok den glans som ämnet är värt. Kristina, äventyrens drottning, den stolta självkära ärelystna Kristina — lugn och stilla på dödsbädden med blicken följande den älskade, som natt och dag vakar över henne, finnes det en bild, mer värd en stor författares penna? I denna drottnings själsutveckling har kärleken ännu en gång visat sin underbara makt över människorna.

Gurli Sevón-Rosenbröijer.

English translation (my own):

Yet another book about Queen Kristina:

Princesse Murat: La vie Amoureuse de Christine de Suède

The publisher Flammarion's popular series "Leurs amours" has been expanded with a new work by Princesse Murat, author of the talented work on la Grande Catherine. Success is encouraging and Princesse Murat has not been afraid to tackle this time one of the most talked about, most enigmatic women who has caused a stir on the giant stage of history. The book is amusing, even if it does not come with any astonishing news. The subject is, moreover, so juicy that even the driest textbook author would hardly manage to distort it.

Together with King Gustav Adolf and his beautiful wife, Maria Eleonora, all of Sweden went through the autumn of 1626, waiting for a hereditary prince to be born. On December 8 the great moment arrived, and the child entered the royal castle amidst pomp and circumstance, and otherwise under the same pain and toil as all other children. Eager to please His Majesty, as soon as the brown and hairy bundle had stopped its first loud cry, people rushed to the King and congratulated him on the birth of his son. The submissive zeal had gone astray. However, the King took the fatal mistake in good humour. "She will have a good head", she said, "she has fooled us all". That prediction would come true to a degree that the noble father could never have dreamed of.

The mother, who saw in the child only a fulfillment of her idolised husband's wish for an heir, reacted in a completely different way. In Maria Eleonora's heart burned one single passion, so strong that it burned away all other feelings: it was her love for Gustav Adolf. Motherly love was an unknown concept to her, she would rather not see before her eyes this ugly creature whose mere arrival into the world must have been a misfortune for her lover.

The King, who knew his wife and loved his daughter, took charge of her upbringing himself and prescribed that she should be taught in everything like a boy. This farsighted man wanted to correct nature's mistake and protect the kingdom of Sweden from its consequences. He took the little child with him on his travels, was delighted when she clapped her hands at the cannon salute, and could not hold back tears when he lifted his two year old daughter [sic] in his arms for the last time before leaving for Germany. During the war he managed to follow her studies, and the evening before Lützen [sic] he wrote to his best friend Axel Oxenstierna and asked him to remove the influence of the princess's mother in the event of a misfortune. This request was truly necessary, because in her insane grief over her husband's death, Maria Eleonora had remembered that she had a living memory of him in Kristina, and she had forced the poor child to sequester herself together with her in the black-draped room where she mourned Gustav Adolf. From her seventh to her tenth year the girl lived in this dark atmosphere, which was filled only by the sobs and lamentations of the Dowager Queen. It is not surprising if her character was influenced by such an upbringing.

Kristina's only joy was her studies. Seldom has a more inquisitive, more gifted child grown up in any royal castle. It was not long before she was cited as a miracle of learning throughout Europe. According to her own account, she spent up to twelve hours a day in strenuous studies and slept — three hours. Food, drink and clothing hardly interested her at all, wild rides much more. The venerable councilmen of the realm, who were responsible for her upbringing, did not have easy days, and soon enough she let them know that she was the Queen. The young girl had authority and learned early to command.

The wild girl, who loved to dress like a boy, had as a playmate her cousin, Karl Gustav, and between the two children there was a friendship which, on the boy's part, soon turned into a warmer feeling. He constantly reminded her of an old promise that she would become his wife, but the older she became, the less she was willing to fulfill such a childish promise. On the contrary, she showed an increasingly strong aversion to marriage. Submit herself to a man, never! Princesse Murat dwells at length on Kristina's passionate friendship for the beautiful Ebba Sparre and quotes the words the Queen uttered at this time: "The soul is not of any sex."

In any case, Ebba soon became somewhat supplanted by a man, the brilliant Magnus Gabriel de la Gardie, who, even during a stay at the French court, gained a reputation as one of the most accomplished cavaliers of the time. However spoiled Kristina was by the association with the intelligent and learned men she had managed to gather around her and whom Magnus Gabriel was considerably inferior to, she was nevertheless completely enchanted by his picturesque appearance and his witty conversation. He managed to amuse her, and however learned she was, she liked to be amused. He made her laugh out loud at his ridiculous imitation of councilmen and other awe-inspiring gentlemen, and he was adorable to look at. Kristina flirted with him and lavished undeserved favours on him just as men and women in love have done in all times. The blond Magnus Gabriel was showing off and hoping for more than flirtation. But his hopes were dashed, Kristina kept her cool, if with difficulty, and, probably to avoid defeat in male arms, she sent her favourite at the head of an embassy to France. This victory cost her bitter tears, and only when she was sure she had overcome the temptation to kiss his red lips did she call him back and marry him to her cousin Marie Euphrosyne.

The councilmen constantly tormented Kristina with the question of marriage. Even her old religious teacher, Johannes Matthiæ, was sent to her to remind her of her obligation to bring children into the world. Kristina finally became impatient and declared most firmly that she would never marry. "I will not give the reason for this and only want to tell you that my mind is not of that nature." To solve the question of children, she proposed that Karl Gustav should become heir to the throne, and with her well-known energy she pushed through this unpopular proposal.

All this trouble, the impossible financial situation — Kristina was a spendthrift of royal proportions — the social strife, the cold country, which Kristina never really loved, all made her begin to long to escape all the misery and become a "free person". Princess Murat has naturally not entered into any analysis of the Queen's relationship to her people, this people whom her daughter never learned to understand in the same way that her great father had done. To Kristina, the harsh Swedes seemed like ignorant peasants, and the comparison between them and the learned foreigners she summoned always turned out in the latter's favour. Kristina loved splendour. Even as a child, she detested the dry sermons in the bare churches and drove poor Matthiæ to despair with her ingeniously formulated questions.

The men she admired most were Catholics. Even Descartes, the doubter, was a staunch son of the Church. That was where the answers were given, there was atmosphere, splendour and learning. And Rome did not hesitate to send its best hunters to capture such high game. It is true that Kristina also asked the Jesuits such enticing questions that the Church often despaired of this sheep, but her decision was made, although she amused herself by playing. She knew very well what her change of religion meant for the entire Catholic world.

The Queen's abdication of the crown took place with pomp and circumstance. Kristina was not the one who put her light under a bushel. Her last speech to the Estates was so brilliant that tears rolled down the ruddy cheeks of the peasants. She was also upset herself, the 28 year old princess [sic], who renounced an entire kingdom to become a free person. But very soon she forgot her emotion for the pleasure of being able to follow her every whim. During the journey from Sweden she had her magnificent hair cut, dressed like a man, sang scabrous songs, entered ill-reputed inns, and courted a lot of beautiful girls. She caused an immense sensation everywhere, and after her public conversion to Catholicism her journey to Rome resembled more than a glittering triumphal procession. All of Europe was occupied with her doings and sayings, which was entirely to Kristina's taste. Princesse Murat tells quite extensively about her famous adventures in France and perhaps unnecessarily points out her passionate feelings for several beautiful women she met on her way. She even became fond of Ninon. In view of Kristina's private life during these years, one does not like to think about what her father, the noble Gustav Adolf, would have thought about it.

The Monaldeschi drama at Fontainebleau is discussed in detail, and the author makes the following judgement: "These perverse women, attracted by artificial paradises, are more often bloodthirsty than other women. Rarely susceptible to pity, they have less sensitivity and often seek pleasure in revenge."

In a book called La vie Amoureuse de Christine de Suède, the strange love affair with Cardinal Azzolino must of course occupy a prominent place. That Kristina was really his lover has been proved by Princesse Murat as little as by any other of the countless biographers, but it is clear that she believes it. In any case, Kristina had found her master, and in her adoration one finds something of her mother's all-consuming passion for Gustav Adolf. This selfish and cold woman, who has never been able to do anything for others, completely forgets her ego for this man. "I want to live and die as your slave", she writes to him. And her unreasonable pride has disappeared when she writes: "In relation to me you are omnipotent, and however you see fit to treat me, I shall never complain."

There are a thousand proofs of Kristina's superficiality and inconstancy, but nineteen years after her acquaintance with Azzolino, she writes: "He is dearer to me than my life; he can do anything with me."

Through the stormy waves of life, Queen Kristina has sailed her vessel towards the harbour of love and humility. What a sublime end to such a great human destiny. In my humble opinion, Princesse Murat has not understood how to give the end of her book the brilliance that the subject deserves. Kristina, the queen of adventures, the proud, self-loving, ambitious Kristina — calm and quiet on her deathbed with her gaze following the beloved man who watches over her night and day, is there a picture more worthy of the pen of a great writer? In the development of this Queen's soul, love has once again shown its wonderful power over human beings.

Gurli Sevón-Rosenbröijer.