Corrado Ricci on Kristina's life in Italy, part 2

Sources:

Cristina di Svezia in Italia, article written by Corrado Ricci for Nuova antologia di scienze, lettere ed arti, volume 41 (125), pages 25 to 29, published by the Direction of Nuova antologia, 1892; original at the Bavarian State Library

https://books.google.com/books?id=wr6lJEO7mjkC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=regina+cristina+di+svezia&source=gbs_navlinks_s

Roma, visioni e figure: con 29 illustrazioni, pages 137 to 142, by Corrado Ricci, 1925; original at Cornell University

https://books.google.com/books?id=j31oPsGNy5IC&newbks=1&newbks_redir=0&dq=regina+cristina+di+svezia&source=gbs_navlinks_s

The article:

I preparativi in Roma erano proceduti con sollecitudine, essendosi lo stesso pontefice adoperato perchè tutto procedesse con attività ed ordine. Compiuta era la carrozza adorna di pitture e di statue dorate, secondo il disegno del Bernini.

Che importava se le spese crescevano e l'erario si esauriva e la peste tornava a serpeggiare? Cristina entrò in Roma per Porta Portese la sera del 20 dicembre, e, seguita da una lunga fiaccolata, andò nel quartiere d'Innocenzo VIII, alla Torre dei Venti. Infinita era la gente accorsa per assistere a quel modo veramente nuovo d'entrare in incognito!

Un agente di Savoia scriveva a Torino che dopo la visita al papa, Cristina si sarebbe ritirata al palazzo Farnese «dove sarà spesata con tutta la famiglia dalla Camera Apostolica per lo spazio di tre mesi che dice volersi trattenere in questa città, se però non le assegnerà a tale effetto, per detto tempo, mille scudi il giorno, come più comunemente si crede oltre il donativo fattole dalla S. S. di una carrozza (quella disegnata dal Bernini) con sei bellissimi corsieri, di una lettiga e di una sedia di velluto turchino, coperta di trine d'argento, con tutti i finimenti compagni».

Finalmente si presentò al papa, al quale dopo tre inchini, baciò il piede e le mani. Egli la sollevò garbatamente e la fece sedere in una sedia reale di velluto cremisi. Tutto ciò, ripetiamo, sempre in incognito, chè l'ingresso solenne in Roma, il trionfo, lo spettacolo coreografico fu solo il 26.

Mentre, di buon mattino, la cavalcata cominciava a mettersi in ordine alla villa Giulia, una pioggia dirotta cadde su Roma. Si pensava già a rimettere la festa quando un bel raggio di sole illuminò la città, e il cielo a poco a poco si schiarì. In breve le strade furono piene d'una folla curiosa, fitta, rumorosa. Cristina non si fece aspettare. «Elle parut comme une Impératrice victorieuse et une conquerante, marchant en triomphe d'une manière glorieuse et superbe.» Il Claretta raccoglie che «aveva una sottana ed un giustacuore di colore sul bigio ricamato d'oro. Una mantelletta nera le copriva gli omeri, forse per celare il difetto di una spalla. Aveva in testa un cappello a larghe falde attorniato da un cordone d'oro». L'inviato di Savoia dice che Cristina cavalcò su sella da donna, mentre l'Arckenholtz trovò ch'era vestita da Amazzone con piume diffuse al cappello e montava su cavallo bianco come un uomo.

Questo il Lilliecorna [sic], al seguito della regina in Fiandra e in Italia, conferma nel suo rapporto a Carlo Gustavo, aggiungendo che le dame romane «étoient surprises de voir la Reine assise à cheval comme un cavalier, portant des culottes chamarées» e si persuasero solo quando seppero ch'ella avea cuore ed abitudini d'eroina, e che sparava cannoni senza batter palpebra. Del resto, quello di cavalcare maschilmente era l'uso costante di Cristina e ne fanno fede gli scritti dei signori di Limiers e di Meiern, il quale ultimo aggiunse anzi che non c'era ragione a maravigliarsi perchè, a' suoi tempi, anche le dame inglesi facevano lo stesso. E la regina per giunta, in molte altre cose metteva tratti virili, e nemmeno facea grande stima delle donne. A Roma, infatti, non dimostrò loro troppo buona accoglienza; le trattò freddamente rispondendo appena al saluto, e passando.

Eppure Girolamo Graziani, già noto per aver pubblicato da un lustro La conquista di Granata, induceva la sua Musa a falsare, in un ritratto di Cristina, i caratteri fisici e morali, lodandola per bellissima e per femminilmente delicata e sentimentale. Alberto Bally, che la vide a Parigi, dettò: «Est fort petite, un peu boiteuse, mal faite de corps, et de visage fort brun... Elle marche à grands pas, s'arrête peu et a la voix fort grosse.» Pareva un maschio, e sapeva di parerlo, e lo diceva. Quando le dame francesi le furono intorno con certa sollecitudine per baciarla, esclamò: «Quelle fureur ont ces Dames à me baiser? Est-ce à cause que je ressemble à un homme?» — Nullameno la carne bruna, anzi fosca di lei, coperta d'una lieve ma fitta lanugine, il profilo risoluto, aspro quasi, di quel volto singolare, dalle sopracciglia troppo arcuate, dal naso troppo lungo, alla bocca larga e al mento sottile ed arguto; in fine, la sua voce baritonale e certe angolosità e durezze di gesto non distoglievano il letterato adulatore dallo scrivere:

«Nevi di Svezia in paragon cedeste

de la mano e del seno al bel candore,

e in paragon de l'aureo crin perdeste

miniere d'India il prezioso onore.

Voi porpore a' suoi labbri e voi men belle

ai suoi begli occhi impallidite, o stelle.»

Superbo quell'aureo crine! Una parrucca gialla sopra il capo spelato ch'ella faceva radere grottescamente! — Vere ciurmerie poetiche compensate in qualche guisa dal celebre e tardo epigramma:

«À sa jupe courte et légère

à son pourpoint, à son collet,

au chapeau chargé d'un plumet,

au ruban ponceau, qui pendoit

et par devant et par derrière,

à sa mine galante et fière

d'Amazone et Avanturière:

à ce né de Consul Romain;

à cette fierté d'héroine,

à ce grand œil tendre et hautain:

soudain je reconnus Christine.

Christine des arts le maintien,

Christine qui céda pour rien

et son roïaume et votre Eglise:

qui connut tout et crut rien;

que le saint Père canonise,

que damnent les Luthérien,

que la gloire immortalise!»

Discesa presso la gradinata di San Pietro salì alla funzione.

L'indomani il papa la trattenne a desinare, in un tavolino poco distante dal suo e un po' più basso, servita da don Antonio della Cueva, dal marchese Bentivoglio e dal conte Francesco Santinelli. Calata nel pomeriggio a visitare le reliquie di San Pietro, passò sul tardi fra le torcie, dalla Torre dei Venti al palazzo Farnese, dove si mostrò ammirata dell'appartamento che le era destinato.

Il papa aveva fatto provvedere a tutto. La cantina era fornita di vini prelibati, e la dispensa, di prosciutti, di cera, di zucchero e cose simili. Ma con lei entrò il disordine, chè alcuni de' suoi servi rubarono sino dei mobili e tagliaron pezzi d'arazzo e fregi e levarono rami dal tetto.

Cristina vi ricevette presto la visita del papa e di molti cardinali con cerimoniale che sarebbe troppo lungo descrivere. Ella certamente si teneva in contegno per quanto poteva, ma la sua natura bizzarra ad ora ad ora prorompeva in atti che, se non indispettivano, imbarazzavano però Sua Santità. Com'era doloroso per lui dover rinunciare alla speranza, nutrita da principio, ch'ella avrebbe vissuta una vita di riserbo, quasi monacale, e sarebbe stata esempio di sobrietà e di virtù in quella Roma dove purtroppo i religiosi erano i primi a fomentare e a nutrire gli scandali!

Non tardava infatti Cristina, scrivendo alla contessa di Sparre, a far un ben triste ritratto della città eterna: «O bella contessa, ci sono statue, obelischi, palazzi sontuosi; ma non ci sono uomini!» [sic]

In una visita a Castel Sant'Angelo lasciò un fondo ai trombettieri perchè suonassero sinfonie all'aurora di ogni dì. Era un uso comune in altre città e da lei forse ammirato in Bologna, come anche era un uso del tempo quello di visitare monasteri ed ospedali. Assai più di queste bazzecole, doveva dunque seccare al nuovo pontefice veder come la nuova cattolica s'abbandonasse spietatamente ai divertimenti del carnevale, che per ciò appunto fu detto il carnevale della regina, e, durante il quale, si corsero undici pallii e si fecero infinite feste da ballo.

Ma l'atto di cui allora più si parlò, fu l'istituzione della sua Accademia Reale, che poi divenne l'Arcadia, nel palazzo Riario, dove più di due secoli e mezzo prima avea subito Caterina Sforza.

All'antica principessa austera, risoluta, dal forte senno politico, subentrava ora la donna del seicento, bizzarra, incostante, solo in una cosa paragonabile all'altra, nel coraggio. — La nuova Accademia surse per tutta iniziativa di Cristina, la quale diede subito norme sane come quelle di bandire la satira personale e i panegirici a lei. Anche dovevano entrarvi uomini ragguardevoli soltanto; ma ella stessa v'introdusse i Santinelli spadroneggianti oramai — in ispecie Francesco — nella sua corte. Essi però sapevano ballare e vestivano elegantemente, due cose che molta parte della nobiltà, anche oggi, apprezza più dell'ingegno.

English translation (my own):

The preparations in Rome had proceeded with solicitude, with the Pontiff himself ensuring that everything progressed efficiently and in an orderly manner. The carriage, adorned with paintings and gilded statues, had been completed according to Bernini's design.

What did it matter if expenses were rising, the treasury was depleted, and the plague was spreading again? Kristina entered Rome through Porta Portese on the evening of December 20, and, followed by a long torchlight procession, went to the district of Innocent VIII, to the Tower of the Winds. An immense crowd had gathered to witness this truly novel way of entering incognito!

An agent from Savoy wrote to Turin that after her visit to the Pope, Kristina would retire to the Palazzo Farnese, "where she and her entire family will be provided for by the Apostolic Chamber for the three months she intends to stay in this city, unless, however, she is assigned a sum of one thousand scudi a day for that period, as is more commonly believed, in addition to the gift given to her by His Holiness of a carriage (the one designed by Bernini) with six beautiful horses, a litter, and a chair of deep blue velvet, covered with silver lace, with all the matching furnishings."

Finally, she presented herself to the Pope, to whom, after three bows, she kissed his foot and hands. He graciously lifted her up and had her sit in a royal chair of crimson velvet. All this, we repeat, was done incognito, since the solemn entry into Rome, the triumph, and the choreographed spectacle only took place on the 26th.

While, early in the morning, the cavalcade was beginning to assemble at Villa Giulia, a torrential rain fell on Rome. They were already considering postponing the festivities when a beautiful ray of sunshine illuminated the city, and the sky gradually cleared. Soon the streets were filled with a curious, dense, and noisy crowd. Kristina did not keep them waiting. "Elle parut comme une Impératrice victorieuse et une conquerante, marchant en triomphe d'une manière glorieuse et superbe." ["She appeared like a victorious Empress and a conqueress, marching in triumph in a glorious and superb manner."] Claretta notes that "she wore a skirt and a bodice of a greyish colour embroidered with gold. A black cape covered her shoulders, perhaps to conceal a defect in one shoulder. On her head she wore a wide-brimmed hat surrounded by a gold cord." The envoy from Savoy says that Kristina rode on a woman's saddle, while Arckenholtz found that she was dressed like an Amazon, with feathers on her hat, and rode a white horse like a man.

This is confirmed by Lilliecrona, who accompanied the Queen to Flanders and Italy in her suite, in his report to Karl Gustav, adding that the Roman ladies "étoient surprises de voir la Reine assise à cheval comme un cavalier, portant des culottes chamarées" ["were surprised to see the Queen sitting on horseback like a cavalier, wearing richly brocaded breeches"], and were only persuaded when they learned that she had the heart and habits of a heroine, and that she fired cannons without batting an eyelid. Moreover, riding in a masculine style was Kristina's constant practice, as evidenced by the writings of Messieurs Limiers and Meiern, the latter of whom added that there was no reason to be surprised because, in his time, even English ladies did the same. And the Queen, furthermore, displayed virile traits in many other things and did not even hold women in high esteem. In Rome, in fact, she did not show them much good reception; she treated them coldly, barely responding to their greetings, and passing them by.

Yet Girolamo Graziani, already known for having published La conquista di Granata five years earlier, induced his Muse to distort, in a portrait of Kristina, her physical and moral characteristics, praising her as beautiful and femininely delicate and sentimental. Albert Bailly, who saw her in Paris, wrote: "Est fort petite, un peu boiteuse, mal faite de corps, et de visage fort brun... Elle marche à grands pas, s'arrête peu et a la voix fort grosse." ["She is very short, slightly lame, poorly built in her body, and has a very brown face... She walks with long strides, rarely stops, and has a very deep voice."]

She looked like a man, and she knew she looked like one, and she said so. When the French ladies surrounded her with a certain eagerness to kiss her, she exclaimed: "Quelle fureur ont ces Dames à me baiser? Est-ce à cause que je ressemble à un homme?" ["What fury these ladies have to kiss me! Is it because I look like a man?"] —

Nevertheless, her dark, even swarthy complexion, covered with a light but thick down, the resolute, almost harsh profile of that singular face, with its overly arched eyebrows, overly long nose, wide mouth and thin, sharp chin; finally, her baritone voice and certain angularities and harshness of gesture did not deter the flattering literatus from writing:

"Nevi di Svezia in paragon cedeste

de la mano e del seno al bel candore,

e in paragon de l'aureo crin perdeste

miniere d'India il prezioso onore.

Voi porpore a' suoi labbri e voi men belle

ai suoi begli occhi impallidite, o stelle."

["Snows of Sweden, you yield in comparison

to the beautiful whiteness of her hand and breast,

and in comparison to her golden hair,

mines of India, you lose your precious honour.

You purples, pale before her lips, and you,

less beautiful stars, grow dim before her lovely eyes."]

That golden hair was superb! A yellow wig on her bald head, which she had grotesquely shaved! — True poetic trickery, compensated in some way by the famous and belated epigram:

"À sa jupe courte et légère

à son pourpoint, à son collet,

au chapeau chargé d'un plumet,

au ruban ponceau, qui pendoit

et par devant et par derrière,

à sa mine galante et fière

d'Amazone et Avanturière:

à ce né de Consul Romain;

à cette fierté d'héroine,

à ce grand œil tendre et hautain:

soudain je reconnus Christine.

Christine des arts le maintien,

Christine qui céda pour rien

et son roïaume et votre Eglise:

qui connut tout et crut rien;

que le saint Père canonise,

que damnent les Luthérien,

que la gloire immortalise!"

["By her short, light skirt,

by her pourpoint, by her collar,

by the hat adorned with a feather,

by the poppy-red ribbon that hung

both in front and behind,

by her gallant and proud bearing

of an Amazon and Adventuress;

by that face of a Roman Consul;

by that heroic pride,

by that large, tender, and haughty eye;

suddenly I recognised Kristina.

Kristina, the embodiment of the arts,

Kristina, who gave away for nothing

both her kingdom and your Church:

who knew everything and believed nothing;

whom the Holy Father canonises,

whom the Lutherans condemn,

whom glory immortalises!"]

She descended the steps of St. Peter's and proceeded to the function.

The next day, the Pope invited her to dine at a little table not far from his own and slightly lower, served by Don Antonio de la Cueva, the Marquis Bentivoglio, and Count Francesco Santinelli. In the afternoon, she went to visit the relics of Saint Peter, and later, by torchlight, she went from the Tower of the Winds to the Palazzo Farnese, where she showed her admiration for the apartment that had been destined for her.

The Pope had made sure everything was provided for. The cellar was stocked with fine wines, and the pantry with prosciutto hams, wax, sugar, and similar provisions. But with her arrival came disorder, as some of her servants stole even furniture, cut pieces from tapestries and friezes, and removed beams from the roof.

Kristina soon received a visit from the Pope and many cardinals, with a ceremonial that would be too long to describe. She certainly contained herself as best she could, but her bizarre nature occasionally burst forth in actions that, if not offended, at least embarrassed His Holiness. How painful it was for him to have to abandon the hope, which he had initially cherished, that she would live a life of restraint, almost monastic, and would be an example of sobriety and virtue in that Rome where, unfortunately, the religious were the first to foment and encourage scandals!

Indeed, Kristina did not hesitate to paint a very sad portrait of the Eternal City when writing to the Countess Sparre: "Oh, beautiful Countess, there are statues, obelisks, magnificent palazzi; but there are no men!" [sic]

During a visit to Castel Sant'Angelo, she left a sum of money for the trumpeters to play symphonies at dawn every day. This was a common custom in other cities and perhaps one she admired in Bologna, just as it was also customary at the time to visit monasteries and hospitals. Much more than these trifles, however, what must have annoyed the new Pope was seeing how the new Catholic convert ruthlessly indulged in the revelries of Carnevale, which for this very reason was called the Queen's Carnevale, and during which eleven horse races were held and countless balls took place.

But the act that was most talked about at the time was the establishment of her Royal Academy, which later became the Arcadia, in the Palazzo Riario, where Caterina Sforza had resided more than two and a half centuries earlier.

The austere, resolute, and politically astute princess of old was now replaced by the woman of the seventeenth century, bizarre and inconstant, comparable to the former only in her courage. — The new Academy arose entirely through Kristina's initiative, and she immediately established sound rules, such as banning personal satire and panegyrics addressed to herself. Only distinguished men were to be admitted; but she herself introduced the Santinelli brothers, who by then held sway in her court — especially Francesco. However, they knew how to dance and dressed elegantly, two things that a large part of the nobility, even today, values more than intelligence.

Above: Kristina.

Above: Corrado Ricci, painted by Ettore Tito in 1913.

Note: Palazzo Riario is the old name for the Palazzo Corsini alla Lungara.

Nicolas l'Escalopier on Kristina's visit to Essonne at the house of Louis Hesselin, August 27/September 6 (New Style), 1656

Source:

Relation de ce qui s'est passé à l'arriué de la Reine Christine de Suede, à Essaune en la Maison de Monsieur Hesselin, ensemble la description particuliere du Ballet qui y a esté dansé, le sixiesme Septembre 1656, pages 3 to 8, by Nicolas l'Escalopier, 1656; original at the National Library of France (Bibliothèque nationale de France)

https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k15182106/f3.item.r=Christine%20de%20Su%C3%A8de

The account:

RELATION

DE CE QVI S'EST PASSÉ

A L'ARRIVEE

DE LA REINE

CHRISTINE

DE SVEDE,

A Essaune en la Maison

DE MONSIEVR HESSELIN.

MONSIEVR le Duc de Guise ayant escrit à Monsieur Hesselin Maistre de la Chambre aux deniers du Roy, & Sur-Intendant de ses Plaisirs, que la Reine de Suede auoit receu beaucoup de joye d'apprendre qu'elle auoit preuenu en tout ce qu'il luy eust pû dire de luy, qui estoit connu de cette grande Princesse par vne reputation singuliere, comme l'vn des plus habiles & plus gallands hommes de France, qui fait & entend le mieux toutes choses.

Pour respondre par les effets à cette estime, Monsieur Hesselin se creut obligé de se preparer à la receuoir à sa maniere accoustumée, assez connuë dés long-temps en France pour l'vne des plus spirituelle qui se puissent pratique.

Cette Princesse estant donc arriuée à Essaune le sixiesme Septembre sur les 7. heures du soir, fut conduite dans sa Chambre, où s'estant vn peu reposée, & tesmoignant de l'impatience de voir la Maison, elle en fut visiter tous les endroits, & passa en suite dans les Iardins, trouuant toutes choses si bien entenduës & si agreables, tant dehors que dedans, qu'elle dit: Que l'imagination des Poëtes, & la licence qu'ils se donnent en la description des lieux delicieux, n'approchoit point des beautez qu'elle voyoit: Et comme elle eut remarqué dans la grand'anticourt l'inscription qui est sur la porte du vestibule, «PARVA QVIDEM SED», elle la trouua tres-ingenieuse, & dit; Que la modestie du Maistre estoit injurieuse à la Maison, n'y ayant pas d'apparence qu'il fallust nommer Petit vn lieu dans lequel elle auoit veu tant d'appartemens & lieux differends richement meublez, & où la splendeur & la commodité se rencontroient par tout admirablement: Adjoustant, Qu'elle n'auoit point trouué en Italie (qui est le païs des beaux edifices & comme la mere des magnificences) vne Maison où la Nature & l'Art se fussent alliée plus heureusement & auec plus d'esprit: Elle admira sur tout la beauté & la diuersité des Grottes & des Fontaines si ingenieusement conduites, mesmes jusques dans les Appartemens.

La nuict suruenuë ayant comme enuié à cette Princesse le plaisir que luy donnoit la veuë de ces belles choses, elle en eut bien-tost raison se trouuant soudainement esclairée par vne Colonne de feu qui parut au trauers de mille cristaux à l'entrée d'vne Chambre à l'Italienne, & terminée seulement par vne voûte extremement exhaussée.

En vn moment elle vit vne partie de cette Chambre s'ouurir, & en suite vne multitude infinie de gens dans vne grande Salle, dequoy le Maistre du Logis semblant estonné, & se jettant au trauers pour les repousser, voila que tout à coup & par vn admirable artifice il fut enleué dans la Chambre mesme qui disparut auec tout ce peuple; Et aussi-tost on vit vne Salle ornée de Colonnes Doriques, & d'autres ordres d'Architecture, & en laquelle personne ne paroissoit; surquoy l'exclamation fut telle qu'à moins de voir paroistre en l'air vne Nuée flamboyante pleine d'esclairs & de tonnerre & au dessous les ruïnes d'vne Ville toute en feu, on n'auroit peu faire cesser l'admiration que le premier spectacle auoit excité.

Comme on estoit en cette nouuelle surprise, on veid dans la Nuée sur vn char de triomphe la Renommée, qui estant venüe à trauers l'air jusqu'au milieu de la Salle, deux Enfans aislez luy apporterent des Palmes & des Couronnes auec les Chiffres de la Reyne Christine.

La Renommée ayant fait vn recit, dont la voix & les paroles furent admirées, elle s'enuola d'vn costé & les Enfans de l'autre. A l'instant disparut la Nuée & toutes ces ruïnes de feu, & en leur place on ne vit qu'vn enfoncement d'vne enfilade de portes de plusieurs Appartemens, au bout de la Salle & au trauers, dont le premier estoit gardé par deux Suisses qu'on croyoit y estre seulement representez & feints.

A peine la Genie de la France eut-il fait la premiere Entrée du Ballet, qui n'attira pas moins l'admiration que tout le reste, soit pour la beauté de l'Air ou pour celle de sa danse, qu'on vit ces Suisses de détacher de la muraille, & danser auec tant de justesse & de grace, qu'ils ne le cederent point aux plus adroits des François, les autres Entrées suiuirent selon l'ordre marqué dans le Recit du Ballet, auec plusieurs changemens de Scenes & de perspectiues, tout cela finissant par vne grande Chambre qui parut ornée d'vn lict à Alcoue & autres embellissemens; Au trauers paroissoit vn grand & spacieux parterre, au milieu duquel vn Seigneur Espagnol accourant, se trouua deuancé par deux de sa suite tenant chacun vne Guitarre, se voyant dans cette Chambre fit cognoistre tout ce dont est capable Mr Doliuet, par la beauté de sa danse qu'il finit par vne Sarabande admirable.

En suite parut vne Grotte d'vne profondeur extraordinaire, au dessus de laquelle s'éleuoit vne Montagne de Cypres, & du haut tomboient deux Riuieres effectiues, faisans des Cascades & jets d'eaux d'vne extreme hauteur & grosseur: Ce spectacle finit par vne fleur de Lys d'eau qui se perdit & s'esloigna de la veuë par vne nuée qui portoit vn Concert de vingt-quatre Violons, & d'autant d'autres instrumens, auec les douze heures de la nuict qui deuoient seruir au diuertissement de la Reine, tenant chacune vn flambeau de cire blanche dans leurs Maine: Cette Nuée venant à s'abbaisser on apperceut au dessus s'approcher la Montagne & les Cascades, faisant vn si bel effet à la veuë qu'on ne sçauroit assez bien l'exprimer par le discours. Le grand Chœur de Musique demeura, & les douze heures descendirent de cette Nuée, & s'approcherent de la Reine pour la conduire dans vne autre Grotte, où elle vit tout ce que l'art peut faire de plus merueilleux par l'eleuation de l'eau, & par son bruit qui fut agreablement interrompu par quantité de Haut-bois & de Musettes excellemment concertées.

Cependant les Violons se rendirent dans la Salle de la Comedie où la Reine ayant esté conduite & chacun assis, le fonds du Theatre s'ouurit pour faire voir vn Buffet magnifique plein de Vases, Bassins, Lumieres, & autres ornemens, au dessous desquels estoit vne quantité d'autres Bassins en Pyramides de Fruits & Confitures, composans vne somptueuse Collation, qui fut aussi-tost enleuée par six Amours, & grand nombre de gens qui les porterent à la Reine & à toute l'Assemblée! Et à l'instant les Comediens luy donnerent vn nouueau diuertissement, qu'elle admira tant pour la beauté des vers & pour la decoration du Theatre, que pour les autres ornemens du lieu où il auoit esté dressé.

La Comedie acheuée on fut à peine hors de la Salle, que la Reine & toute l'Assemblée conduite par vn nombre infiny de flambeaux de cire blanche, se trouua sur vn Balcon, au bout d'vn canal plain de jets d'eau, qui parurent à la lueur d'vn grand Feu d'artifice, dont la face representoit tres-distinctement les trois Couronnes & les Chiffres de la Reine, auec cette deuise, «DONAT ET SERVAT», que la seule clarté du Feu faisoit facilement lire, joint mille figures differentes, & mille rayons de feu qui s'esleuoient & se perdoient en l'air, d'où tomboient en suite vn nombre infiny de serpenteaux enflammez, & d'estoilles brillantes, auec vn bruit & vn petillement agreable qui s'entendoit au trauers des Trompettes, Tambours, Haut-bois, Musettes & Violons. Certainement la diuersité de tous ces spectacles si bien entendus, que tout ce qui estoit feint y paroissoit naturel, donna lieu à cette Princesse, dont l'intelligence est si parfaite & la raison si sublime, de juger par la magnificence d'vn particulier domestique de son Roy, quelle doit estre celle de son Maistre, parmy les grandeurs, la puissance & les autres aduantages d'vn si florissant Royaume; Ainsi plaine de joye & d'admiration elle se retira dans sa Chambre esclairée de quantité de flambeaux, qui faisoient vn jour au milieu de la nuict, souhaitant auec impatience le lendemain pour se renouueller le plaisir des beaux objets que les tenebres luy auoient cachez, & dont il nous suffira de dire, Qu'apres qu'on les a bien considerez, on se défie de ses propres yeux, & on doute si ce qu'on a veu est vne verité ou vne illusion.

Mademoiselle se trouua presente à tous ces diuertissements, s'estant rencontrée à Essaune incontinent apres que la Reine y fut arriuée: Elle vint saluër sa Majesté, qui la receut auec beaucoup de ciuilité, l'ayant baisée & en suite embrassée plusieurs fois, luy faisant donner vn Fauteüil aupres d'elle, afin qu'elle prit part au diuertissement qui luy estoit preparé, la traitant toujours en Fille de France.

Dans le rencontre de ce magnifique diuertissement, l'on peut dire sans flatterie que Mr de Moliere s'est surpassé luy mesme, tant par ses beaux vers, & le merueilleux Air du Recit du Ballet lequel fut accompagné d'vne simphonie toute diuine, que par la politesse & la justesse de sa danse, faisant admirer à tout le monde, ce qui rassemble en sa seule personne, vn Poëte galland, vn sçauant Musicien, & vn excellent Danseur.

Le sieur de Gros qui chanta ce beau Recit n'ayant besoin que de sa voix & de sa disposition ordinaire pour charmer les oreilles de tous ceux qui l'entendent, auec la mesme facilité qu'il eut à rauir cette grande Reine, fit aduoüer à tout le reste de ses auditeurs qu'il n'y auoit que luy capable d'entreprendre & d'executer ces merueilles.

Les Sieurs Beauchamp, le Vacher, Des-Airs & Doliuet, ne s'y sont pas rendus moins considerables par la diuersité de leurs danses & les arrificieux démeslez de leurs Entrées, qui exprimoient si naïfuement les personnages qu'ils auoient à representer, que bien qu'ils n'en fussent que des coppies, on les prenoit pour les originaux mesmes: Aussi faut-il confesser que pour conduire vne si belle & grande entreprise à vne si heureuse fin, les ordres qu'ils en auoient receus auec vne joye indicible de Monsieur Hesselin comme de leur Chef, leur auoient seruy d'autant d'ames pour les animer tous à executer ponctuellement les merueilleux projets de son esprit, le plaisir de luy obeïr leur inspirant des choses si belles & si extraordinaire[s] qu'ils ne sont croyables qu'à ceux qui les ont veuë[s]. Et ce qui est encore de plus admirable est la tranquilité auec laquelle ce merueilleux personnage, faisoit agir dans cette incomparable magnificence, plus de deux cens personnes en des occupations toutes differentes.

Le lendemain la Reine estant éueillée Monsieur Hesselin pour ne laisser passer à sa Majesté aucun moment sans quelque nouueau diuertissement luy presenta en particulier, Madame de Saint Thomas qui luy donna le plaisir d'entendre plusieurs Airs Italiens & François accompagnée de M. de Molliere touchant le Tuorbe auec des agréements égaux aux charmes d'vne voix si belle & si forte, qu'elle peut chanter vn Recit de quatre-vingts vers sans rien perdre de sa premiere justesse ny de sa premiere douceur.

Ce diuertissement fut suiuy d'vn autre dont la petite fille de M. de Molliere fut le sujet, & qui dansa au son d'vne Guitarre vne Sarabande auec des batteries de Castagnettes, si ajustées que tout en estoit surprenant: à quoy elle ajousta vne plus grande occasion de se faire admirer, lors qu'elle prit vn Clauesin dont elle joüa tant de diuerses pieces auec vne si rare delicatesse & vn si bel air qu'on ne pouuoit croire qu'vne fille de dix ans eut pû arriver à vn point de perfection, qu'vn autre auroit bien de la peine d'acquerir par vne estude continuelle d'vn pareil temps.

La Reine leut en suite auec plaisir vn Poëme Latin, presenté par Monsieur l'Abbé l'Escalopier, & ayant appris son employ ordinaire, elle luy tesmoigna qu'elle le vouloit entendre prescher.

Sa Majesté trouuant tant de charmes differents en cette Maison incomparable, eust souhaitté y plus de sejour, afin de les pouuoir distinguer auec plus de loisir: Mais l'impatience de voir Paris où elle sçauoit estre attenduë, donna quelque precipitation à sa joye & la fit disner plustost qu'elle n'eust voulu.

Pendant le repas Monsieur Hesselin luy fist encore entendre les vingt-quatre Violons, & par interualles vn Concert de Musique, de Voix, Clauesins, Tuorbes, & autres instruments, dont la Reine fut si fort satisfaite, que l'expression qu'elle en donna en partant au Maistre de la Maison, luy firent perdre le souuenir des peines & des fatigues qu'il auoit souffertes pour rendre toutes choses en leur perfection.

Elle sortit à deux heures d'Essaune, & vint coucher à Conflans au logis de Monsieur le Duc de Richelieu, où les Comediens François representerent le Cinna, & le Vendredy apres son disner se mist en chemin pour Paris.

With modernised spelling:

Relation de ce qui s'est passé à l'arrivée de la reine Christine de Suède à Essonne en la maison de Monsieur Hesselin.

Monsieur le duc de Guise ayant écrit à Monsieur Hesselin, maître de la chambre aux deniers du Roi et surintendant de ses plaisirs, que la reine de Suède avait reçu beaucoup de joie d'apprendre qu'elle avait prévenu en tout ce qu'il lui eût pu dire de lui, qui était connu de cette grande princesse par une réputation singulière, comme l'un des plus habiles et plus galants hommes de France, qui fait et entend le mieux toutes choses.

Pour répondre par les effets à cette estime, Monsieur Hesselin se crut obligé de se préparer à la recevoir à sa manière accoutumée, assez connue dès longtemps en France pour l'une des plus spirituelle qui se puissent pratique.

Cette princesse, étant donc arrivée à Essonne le sixième septembre sur les 7 heures du soir, fut conduite dans sa chambre, où, s'étant un peu reposée et témoignant de l'impatience de voir la maison, elle en fut visiter tous les endroits et passa ensuite dans les jardins, trouvant toutes choses si bien entendues et si agréables, tant dehors que dedans, qu'elle dit que l'imagination des poètes et la licence qu'ils se donnent en la description des lieux délicieux n'approchait point des beautés qu'elle voyait.

Et, comme elle eut remarqué dans la grande anticour l'inscription qui est sur la porte du vestibule, «Parva quidem sed», elle la trouva très ingenieuse et dit que la modestie du maître était injurieuse à la maison, n'y ayant pas d'apparence qu'il fallut nommer petit un lieu dans lequel elle avait vu tant d'appartements et lieux différents richement meublés, et où la splendeur et la commodité se rencontraient partout admirablement, ajoutant qu'elle n'avait point trouvé en Italie (qui est le pays des beaux édifices et comme la mère des magnificences) une maison où la nature et l'art se fussent alliée plus heureusement et avec plus d'esprit.

Elle admira surtout la beauté et la diversité des grottes et des fontaines si ingenieusement conduites, même jusque dans les appartements.

La nuit survenue, ayant comme envié à cette princesse le plaisir que lui donnait la vue de ces belles choses, elle en eut bientôt raison, se trouvant soudainement éclairée par une colonne de feu qui parut au travers de mille cristaux à l'entrée d'une chambre à l'italienne, et terminée seulement par une voûte extrêmement exhaussée.

En un moment elle vit une partie de cette chambre s'ouvrir et ensuite une multitude infinie de gens dans une grande salle, de quoi le maître du logis, semblant étonné et se jetant au travers pour les repousser. Voilà que tout à coup et par un admirable artifice il fut enlevé dans la chambre même, qui disparut avec tout ce peuple!

Et, aussitôt on vit une salle ornée de colonnes doriques et d'autres ordres d'architecture, et en laquelle personne ne paraissait — sur quoi l'exclamation fut telle qu'à moins de voir paraître en l'air une nuée flamboyante pleine d'éclairs et de tonnerre et au-dessous les ruines d'une ville toute en feu, on n'aurait peu faire cesser l'admiration que le premier spectacle avait excité.

Comme on était en cette nouvelle surprise, on veit dans la nuée sur un char de triomphe la Renommée, qui, étant venue à travers l'air jusqu'au milieu de la salle, deux enfants ailés lui apportèrent des palmes et des couronnes avec les chiffres de la reine Christine.

La Renommée ayant fait un récit dont la voix et les paroles furent admirées, elle s'envola d'un côté et les enfants de l'autre. A l'instant disparut la nuée et toutes ces ruines de feu, et en leur place on ne vit qu'un enfoncement d'une enfilade de portes de plusieurs appartements au bout de la salle et au travers, dont le premier était gardé par deux Suisses, qu'on croyait y être seulement représentés et feints.

A peine la génie de la France eut-il fait la premiere entrée du ballet, qui n'attira pas moins l'admiration que tout le reste, soit pour la beauté de l'air ou pour celle de sa danse, qu'on vit ces Suisses de détacher de la muraille et danser avec tant de justesse et de grâce qu'ils ne le céderènt point aux plus adroits des Français. Les autres entrées suivirent selon l'ordre marqué dans le récit du ballet, avec plusieurs changements de scènes et de perspectives, tout cela finissant par une grande chambre qui parut ornée d'un lit à alcove et autres embellissements.

Au travers paraissait un grand et spacieux parterre, au milieu duquel, un seigneur espagnol accourant, se trouva devancé par deux de sa suite tenant chacun une guitare, se voyant dans cette chambre, fit connaître tout ce dont est capable M. d'Olivet par la beauté de sa danse, qu'il finit par une sarabande admirable.

Ensuite parut une grotte d'une profondeur extraordinaire, au-dessus de laquelle s'élevait une montagne de cyprès, et du haut tombaient deux rivières effectives, faisants des cascades et jets d'eaux d'une extrême hauteur et grosseur. Ce spectacle finit par une fleur de lis d'eau qui se perdit et s'éloigna de la vue par une nuée qui portait un concert de vingt-quatre violons et d'autant d'autres instruments, avec les douze heures de la nuit qui devaient servir au divertissement de la reine, tenant chacune un flambeau de cire blanche dans leurs maine.

Cette nuée venant à s'abaisser, on aperçut au-dessus s'approcher la montagne et les cascades, faisant un si bel effet à la vue qu'on ne saurait assez bien l'exprimer par le discours. Le grand chœur de musique demeura, et les douze heures descendirent de cette nuée et s'approchèrent de la reine pour la conduire dans une autre grotte, où elle vit tout ce que l'art put faire de plus merveilleux par l'élevation de l'eau et par son bruit, qui fut agréablement interrompu par quantité de hautbois et de musettes excellemment concertées.

Cependant les violons se rendirent dans la salle de la comédie, où la reine, ayant été conduite et chacun assis, le fonds du théâtre s'ouvrit pour faire voir un buffet magnifique plein de vases, bassins, lumières et autres ornements, au-dessous desquels était une quantité d'autres bassins en pyramides de fruits et confitures, composants une somptueuse collation qui fut aussitôt enlevée par six Amours et grand nombre de gens, qui les portèrent à la reine et à toute l'assemblée.

Et, à l'instant, les comédiens lui donnèrent un nouveau divertissement qu'elle admira tant pour la beauté des vers et pour la décoration du théâtre que pour les autres ornements du lieu où il avait été dressé.

La comédie achevée, on fut à peine hors de la salle que la reine et toute l'assemblée, conduite par un nombre infini de flambeaux de cire blanche, se trouva sur un balcon au bout d'un canal plain de jets d'eau, qui parurent à la lueur d'un grand feu d'artifice, dont la face représentait très distinctement les Trois Couronnes et les chiffres de la reine, avec cette devise: «Donat et servat», que la seule clarté du feu faisait facilement lire, joint mille figures différentes et mille rayons de feu qui s'élevaient et se perdaient en l'air, d'où tombaient ensuite un nombre infini de serpenteaux enflammés et d'étoilles brillantes, avec un bruit et un pétillement agréable qui s'entendait au travers des trompettes, tambours, hautbois, musettes et violons.

Certainement la diversité de tous ces spectacles, si bien entendus que tout ce qui était feint y paraissait naturel, donna lieu à cette princesse, dont l'intelligence est si parfaite et la raison si sublime de juger par la magnificence d'un particulier domestique de son roi quelle doit être celle de son maître, parmi les grandeurs, la puissance et les autres avantages d'un si florissant royaume.

Ainsi, pleine de joie et d'admiration, elle se retira dans sa chambre éclairée de quantité de flambeaux, qui faisaient un jour au milieu de la nuit, souhaitant avec impatience le lendemain pour se renouveler le plaisir des beaux objets que les ténèbres lui avaient cachés, et dont il nous suffira de dire qu'après qu'on les a bien considérés, on se défie de ses propres yeux, et on doute si ce qu'on a vu est une vérité ou une illusion.

Mademoiselle se trouva présente à tous ces divertissements, s'étant rencontrée à Essonne incontinent après que la reine y fut arrivée. Elle vint saluer Sa Majesté, qui la reçut avec beaucoup de civilité, l'ayant baisée et ensuite embrassée plusieurs fois, lui faisant donner un fauteuil auprès d'elle, afin qu'elle prît part au divertissement qui lui était préparé, la traitant toujours en fille de France.

Dans le rencontre de ce magnifique divertissement, l'on peut dire sans flatterie que Monsieur de Molière s'est surpassé lui-même, tant par ses beaux vers et le merveilleux air du récit du ballet lequel fut accompagné d'une symphonie toute divine que par la politesse et la justesse de sa danse, faisant admirer à tout le monde ce qui rassemble en sa seule personne un poète galant, un savant musicien et un excellent danseur.

Le sieur de Gros, qui chanta ce beau récit, n'ayant besoin que de sa voix et de sa disposition ordinaire pour charmer les oreilles de tous ceux qui l'entendent, avec la même facilité qu'il eut à ravir cette grande reine, fit avouer à tout le reste de ses auditeurs qu'il n'y avait que lui capable d'entreprendre et d'exécuter ces merveilles.

Les sieurs Beauchamp, le Vacher, des Airs et Dolivet ne s'y sont pas rendus moins considérables par la diversité de leurs danses et les artificieux démêlés de leurs entrées, qui exprimaient si naïvement les personnages qu'ils avaient à représenter que bien qu'ils n'en fussent que des copies, on les prenait pour les originaux mêmes.

Aussi faut-il confesser que, pour conduire une si belle et grande entreprise à une si heureuse fin, les ordres qu'ils en avaient reçus avec une joie indicible de Monsieur Hesselin, comme de leur chef, leur avaient servi d'autant d'âmes pour les animer tous à exécuter ponctuellement les merveilleux projets de son esprit, le plaisir de lui obéir leur inspirant des choses si belles et si extraordinaire[s] qu'ils ne sont croyables qu'à ceux qui les ont vue[s]. Et ce qui est encore de plus admirable est la tranquilité avec laquelle ce merveilleux personnage faisait agir dans cette incomparable magnificence, plus de deux cent personnes en des occupations toutes différentes.

Le lendemain la reine, étant éveillée Monsieur Hesselin pour ne laisser passer à Sa Majesté aucun moment sans quelque nouveau divertissement, lui présenta en particulier Madame de Saint-Thomas, qui lui donna le plaisir d'entendre plusieurs airs italiens et français, accompagnée de Monsieur de Molière, touchant le théorbe avec des agréements égaux aux charmes d'une voix si belle et si forte qu'elle peut chanter un récit de quatre-vingts vers sans rien perdre de sa première justesse, ni de sa première douceur.

Ce divertissement fut suivi d'un autre dont la petite fille de Monsieur de Molière fut le sujet, et qui dansa au son d'une guitare une sarabande avec des batteries de castagnettes si ajustées que tout en était surprenant, à quoi elle ajouta une plus grande occasion de se faire admirer lorsqu'elle prit un clavecin dont elle joua tant de diverses pièces avec une si rare délicatesse et un si bel air qu'on ne pouvait croire qu'une fille de dix ans eut pu arriver à un point de perfection qu'un autre aurait bien de la peine d'acquérir par une étude continuelle d'un pareil temps.

La reine lut ensuite avec plaisir un poème latin, présenté par Monsieur l'abbé l'Escalopier; et, ayant appris son emploi ordinaire, elle lui témoigna qu'elle le voulait entendre prêcher.

Sa Majesté, trouvant tant de charmes différents en cette maison incomparable, eut souhaité y plus de séjour, afin de les pouvoir distinguer avec plus de loisir; mais l'impatience de voir Paris, où elle savait être attendue, donna quelque précipitation à sa joie et la fit dîner plus tôt qu'elle n'eût voulu.

Pendant le repas Monsieur Hesselin lui fit encore entendre les vingt-quatre violons, et par intervalles un concert de musique, de voix, clavecins, théorbes et autres instruments, dont la reine fut si fort satisfaite que l'expression qu'elle en donna en partant au maître de la maison lui firent perdre le souvenir des peines et des fatigues qu'il avait souffertes pour rendre toutes choses en leur perfection.

Elle sortit à deux heures d'Essonne et vint coucher à Conflans au logis de Monsieur le duc de Richelieu, où les comédiens français représentèrent le Cinna, et le vendredi après son dîner se mit en chemin pour Paris.

Swedish translation (my own):

Redogörelse av vad som skedde vid drottning Kristinas av Sverige ankomst till Essonne i monsieur Hesselins hus.

Monsieur hertigen de Guise skrev till Monsieur Hesselin, mästare i Konungens Räntekammare och föreståndare för hans nöjen, att drottningen av Sverige hade fått stor glädje av att få veta att hon hade förutsett allt han kunde ha sagt till henne om honom, som var känd av denna stora prinsessa genom ett enastående rykte, som en av de duktigaste, bästa och tappraste män i Frankrike.

För att bemöta denna aktning med effekter, ansåg sig monsieur Hesselin vara förpliktad att förbereda sig för att ta emot henne på sitt vana sätt, känt sedan länge i Frankrike som en av de mest spirituella som kan utövas.

Denna prinsessa, efter att ha anlänt till Essonne den 6 september vid klockan 7 på kvällen, fördes till sin kammare, där hon, efter att ha vilat lite och betygat otålighet att se huset, gick för att besöka alla ställena och gick sedan ut i trädgårdarna och fann allt så genomtänkt och så behagligt, både utomhus och inomhus, att hon sade att poeternas fantasi och den licens de tar för att beskriva förtjusande platser inte närmade sig de skönheter hon såg.

Och, som hon i det stora förhovet hade lagt märke till inskriptionen som finns på dörren till förstugan, »Parva quidem sed«, fann hon den mycket ingenjös och sade att mästarens blygsamhet var skadlig för huset, att det såg ut som att det var nödvändigt att kalla ett litet ställe där hon hade sett så många appartemanger och olika platser rikt möblerade, och där prakt och kommoditeter möttes överallt beundransvärt, och tillade att hon inte funnit i Italien (som är de vackra byggnadernas land och så att säga storhetens moder) ett hus där naturen och konsten hade förenat sig lyckligare och med mer espri.

Hon beundrade särskilt skönheten och diversiteten hos grottorna och fontänerna så ingenjöst konducerade, även in i appartemangerna.

När natten föll, efter att ha avundat denna prinsessa det nöje som åsynen av dessa vackra saker gav henne, fick hon snart anledning att göra det, och hon fann sig plötsligt upplyst av en eldpelare som dök upp genom tusen kristaller vid ingången till en kammare i italiensk stil, som endast slutade i ett extremt högt valv.

I ett ögonblick såg hon en del av denna kammare öppnas och sedan en oändlig mängd människor i en stor sal, vid vilken logimästaren, som tycktes förvånad, kastade sig igenom för att driva dem tillbaka. Plötsligt, och av en beundransvärd konst, fördes han in i själva kammaren, som försvann med alla dessa människor!

Och omedelbart sågs en kammare dekorerad med doriska kolonner och andra arkitekturorder, och i vilken ingen syntes — varpå utropet var sådant att man inte kunde hejda den beundran som det första spektaklet hade väckt, om inte ett flammande moln fullt av blixtar och åska dök upp i luften och under ruinerna av en stad helt i brand.

När man befann sig i denna nya överraskning, såg man Fama i molnet på en triumfvagn, som, efter att ha kommit genom luften till mitten av kammaren, två bevingade barn förde hennes handflator och kronor med drottning Kristinas chiffer.

Fama, efter att ha givit en berättelse vars röst och ord beundrades, flög hon iväg åt ena sidan och barnen till den andra. Genast försvann molnet och alla dessa eldruiner, och i deras ställe sågs endast öppnandet av en serie dörrar till flera lägenheter i slutet av rummet och tvärs över det, av vilka den första bevakades av två schweizare, som man trodde bara var representerade och låtsades där.

Knappast hade Frankrikes geni gjort balettens första entré, som väckte inte mindre beundran än alla de andra, vare sig för arians skönhet eller för dansens skönhet, att dessa schweizare sågs lossa sig från väggen och dansa med sådan precision och elegans, att de inte var underlägsna de skickligaste av fransmännen. De övriga ingångarna följde efter den ordning som markerats i balettens berättelse, med flera scen- och perspektivbyten, allt detta slutade med ett stort rum som såg ut att vara prydt med en alkovssäng och annan utsmyckning.

Tvärs över dök en stor och rymlig parterr upp, i mitten av vilken en spansk herre sprang upp, befann sig föregås av två av sina följe, med varsin gitarr. När han såg sig själv i detta rum visade han allt som monsieur d'Olivet är kapabel till genom skönheten i sin dans, som han avslutade med en beundransvärd saraband.

Sedan dök upp en grotta av utomordentligt djup, ovanför vilken reste sig ett berg av cypresser, och från toppen föll två effektiva floder, som skapade kaskader och vattenstrålar av en extrem höjd och storlek. Detta skådespel slutade med en liljeblomma av vatten som förlorades och flyttades bort från synen av ett moln som bar en konsert med tjugofyra violiner och lika många andra instrument, med de tolv timmarna på natten som skulle tjäna till drottningens underhållning, var och en med en fackla av vitt vax i sina händer.

När detta moln sänkte sig sågs berget och vattenfallen närma sig ovanför, vilket skapade en så vacker effekt på utsikten att den inte kan uttryckas tillräckligt i ord. Den stora musikkören fanns kvar, och de tolv timmarna steg ner från detta moln och närmade sig drottningen för att leda henne in i en annan grotta, där hon såg allt det förunderligaste konsten kunde göra av vattnets höjd och av dess brus, som behagligt avbröts av en mängd håbojor och musetter, som var utmärkt koncerterade.

Emellertid gick fiolerna in i komedisalen, där, efter att drottningen förts dit och alla hade satt sig, öppnades baksidan av teatern för att avslöja en magnifik buffé fylld med vaser, bassänger, ljus och andra prydnadsföremål, under vilka det fanns en mängd andra pyramidformade bassänger med frukt och konfekt, som utgjorde en överdådig kollation som omedelbart avlägsnades av sex amoriner och ett stort antal människor, som bar dem till drottningen och hela församlingen.

Och omedelbart gav skådespelarna henne en ny underhållning som hon beundrade lika mycket för skönheten i verserna och utsmyckningen av teatern som för de andra prydnaderna på platsen där den hade satts upp.

Komedin var över, de var knappt ute ur salen när drottningen och hela församlingen, ledda av ett oändligt antal vita vaxfacklor, befann sig på en balkong vid slutet av en kanal full av vattenstrålar, som framträdde i ljuset av ett stort fyrverkeri, vars ansikte mycket tydligt representerade de Tre Kronorna och drottningens chiffer, med detta motto: »Donat et servit«, som enbart eldens ljus gjorde lätt att läsa. Till den förenades tusen olika gestalter och tusen strålar av eld, som steg och försvann i luften, från vilka sedan föll ett oändligt antal flammande ormar och lysande stjärnor, med ett brus och ett behagligt gnistrande som hördes genom trumpeterna, trummorna, håbojorna, musetterna och fiolerna.

Visserligen gav mångfalden av alla dessa skådespel, så väl förstått att allt som låtsades verkade naturligt, upphov till denna prinsessa, vars intelligens är så perfekt och vars förnuft så sublimt, att bedöma efter storheten hos en privat tjänare till konungen vad hans herres måste vara, bland storheten, makten och de andra fördelarna hos ett sådant rike.

Så, full av glädje och beundran, drog hon sig tillbaka till sin kammare, upplyst av ett antal facklor, som gjorde en dag mitt i natten, otåligt önskande att nästa dag skulle förnya njutningen av de vackra föremål som mörkret hade gömt för henne, och om vilka det får räcka att säga, att sedan man väl övervägt dem, misstror man sina egna ögon, och man tvivlar på om det man sett är en sanning eller en illusion.

Mademoiselle var närvarande vid alla dessa underhållningar och möttes i Essonne omedelbart efter att drottningen anlänt dit. Hon kom för att hälsa Hennes Majestät, som tog emot henne med stor artighet, efter att ha kysst och sedan omfamnat henne flera gånger, och givit henne en fåtölj bredvid sig så att hon kunde delta i den underhållning som förberetts för henne, och alltid behandlat henne som en dotter av Frankrike.

I mötet med denna magnifika underhållning kan man utan smicker säga att monsieur Molière överträffade sig själv lika mycket genom sina vackra verser och den fantastiska arian i balettens recit, som ackompanjerades av en helt gudomlig symfoni, som genom artigheten och noggrannheten i hans dans, vilket fick alla att beundra vad som förenar i honom en enda person: en galant poet, en lärd musiker och en utmärkt dansare.

Monsieur de Gros, som sjöng denna vackra recit, behövde bara sin röst och sitt vanliga sinnelag för att charmera allas hördes öron, med samma lätthet som han hänförde denna stora drottning, och fick alla sina övriga lyssnare att erkänna att han var den ende som var kapabel att företa sig och utföra dessa underverk.

Messieurs Beauchamp, le Vacher, des Airs och Dolivet var inte mindre kända för mångfalden i sina danser och de konstfulla vändningarna i sina entréer, som så naivt uttryckte de karaktärer de hade att representera att de, trots att de bara var kopior, själva togs för original.

Det måste också erkännas att, för att leda ett så vackert och stort företag till ett så lyckligt slut, hade de order de mottagit med outsäglig glädje från monsieur Hesselin, liksom från sin ledare, tjänat som så många själar för att besjäla dem alla att punktligt utföra hans sinnes fantastiska projekt, nöjet att lyda honom inspirerat dem med saker så vackra och så extraordinära att de bara är trovärdiga för dem som har sett dem. Och vad som är ännu mer beundransvärt är det lugn med vilket denna fantastiska personage fick mer än tvåhundra människor att verka i denna ojämförliga prakt, i helt olika sysselsättningar.

Denna underhållning följdes av en annan där monsieur de Molières lilla flicka var föremålet, och som dansade en saraband till ljudet av en gitarr med kastanjetter så välstämda att allt i den var överraskande, till vilket hon lade ytterligare ett tillfälle att göra sig beundrad när hon tog upp en klavecin på vilken hon spelade så många olika stycken med en sådan sällsynt delikatesse och en så vacker air att man inte kunde tro att en tioårig flicka kunde ha nått en punkt av perfektion som en annan skulle ha stora svårigheter att uppnå genom kontinuerliga studier under så lång tid.

Drottningen läste sedan med glädje en latinsk dikt, framlagd av monsieur abbén l'Escalopier; och efter att ha lärt sig dess vanliga användning, sade hon till honom att hon ville höra honom predika den.

Hennes Majestät, som fann så många olika charmar i detta ojämförliga hus, skulle ha önskat stanna där längre för att kunna njuta av dem med mer avkoppling; men otåligheten att se Paris, där hon visste att hon väntades, gav lite av sin glädje och fick henne att äta middag tidigare än hon skulle ha önskat.

Under måltiden lät monsieur Hesselin henne återigen höra de tjugofyra violinerna, och med jämna mellanrum en konsert med musik, röster, klavecin, teorber och andra instrument, med vilka drottningen var så nöjd att det uttryck hon gav husets herre när hon gick fick honom att tappa minnet av de mödor och den trötthet han hade lidit för att återställa allt till fullkomlighet.

Hon lämnade Essonne klockan två och gav sig av och lade sig i Conflans, hos herr hertigen av Richelieu, där de franska komedianterna uppförde Cinna, och på fredagen, efter middagen, begav hon sig till Paris.

English translation (my own):

Relation of what happened on the arrival of Queen Kristina of Sweden in Essonne at the house of Monsieur Hesselin.

Monsieur the Duke de Guise wrote to Monsieur Hesselin, master of the King's Chamber of Funds and superintendent of his pleasures, that the Queen of Sweden had received great joy in learning that she had anticipated everything he could have said to her about him, who was known to this great princess by a singular reputation, as one of the most able and gallant men in France, who does and understands all things best.

To respond by effects to this esteem, Monsieur Hesselin believed himself obliged to prepare to receive her in his accustomed manner, well-known for a long time in France as one of the most witty that can be practiced.

This princess, having arrived in Essonne on September 6 at around 7 o'clock in the evening, was taken to her chamber, where, having rested a little and testifying impatience to see the house, she went to visit all the places and then went into the gardens, finding everything so well thought-out and so agreeable, both outdoors and indoors, that she said that the imagination of poets and the license they take in describing delightful places did not approach the beauties she saw.

And, as she had noticed in the great antecourt the inscription which is on the door of the vestibule, "Parva quidem sed", she found it very ingenious and said that the modesty of the master was injurious to the house, there being no appearance that it was necessary to call small a place in which she had seen so many apartments and different places richly furnished, and where splendour and commodity met everywhere admirably, adding that she had not found in Italy (which is the country of beautiful buildings and, as it were, the mother of magnificence) a house where nature and art had allied themselves more happily and with more esprit.

She especially admired the beauty and diversity of the grottoes and fountains so ingeniously conducted, even into the apartments.

When night fell, having envied this princess the pleasure that the sight of these beautiful things gave her, she soon had reason to do so, finding herself suddenly illuminated by a column of fire which appeared through a thousand crystals at the entrance to a chamber in the Italian style, ending only in an extremely high vault.

In a moment she saw a part of this chamber open and then an infinite multitude of people in a large hall, at which the master of the lodging, seeming astonished, threw himself through to drive them back. Suddenly, and by an admirable artifice, he was taken into the chamber itself, which disappeared with all these people!

And immediately a chamber was seen decorated with Doric columns and other orders of architecture, and in which no one appeared — whereupon the exclamation was such that, unless a flaming cloud full of lightning and thunder appeared in the air and below the ruins of a city all on fire, one could not stop the admiration which the first spectacle had excited.

As one was in this new surprise, one saw Fame in the cloud on a triumphal chariot, who, having come through the air to the middle of the chamber, two winged children brought her palms and crowns with the ciphers of Queen Kristina.

Fame having given a story whose voice and words were admired, she flew off to one side and the children to the other. Instantly the cloud and all those ruins of fire disappeared, and in their place was seen only the opening of a series of doors of several apartments at the end of the room and across it, the first of which was guarded by two Swisses, who were believed to be only represented and feigned there.

Hardly had the genius of France made the first entrance of the ballet, which attracted no less admiration than all the rest, whether for the beauty of the aria or for that of its dancing, that these Swisses were seen to detach themselves from the wall and dance with such precision and grace that they were not inferior to the most skillful of the French. The other entrances followed according to the order marked in the narrative of the ballet, with several changes of scene and perspective, all this ending with a large room which appeared to be adorned with an alcove bed and other embellishments.

Across appeared a large and spacious parterre, in the middle of which, a Spanish lord running up, found himself preceded by two of his retinue, each holding a guitar. Seeing himself in this room, he showed all that Monsieur d'Olivet is capable of by the beauty of his dance, which he finished with an admirable sarabande.

Then appeared a grotto of extraordinary depth, above which rose a mountain of cypress trees, and from the top fell two effective rivers, making cascades and jets of water of an extreme height and size. This spectacle ended with a fleur-de-lis of water which was lost and moved away from sight by a cloud which carried a concert of twenty-four violins and as many other instruments, with the twelve hours of the night which were to serve for the Queen's entertainment, each holding a torch of white wax in their hands.

As this cloud was lowering, the mountain and the waterfalls were seen approaching above, creating such a beautiful effect on the view that it cannot be sufficiently expressed in words. The great choir of music remained, and the twelve hours descended from this cloud and approached the Queen to lead her into another grotto, where she saw all the most marvellous things art could do by the elevation of the water and by its noise, which was agreeably interrupted by a quantity of oboes and musettes excellently concerted.

Meanwhile, the violins went into the comedy hall, where, the Queen having been led there and everyone having been seated, the back of the theater opened to reveal a magnificent buffet filled with vases, basins, lights, and other ornaments, beneath which were a quantity of other pyramid-shaped basins of fruit and sweetmeats, making up a sumptuous collation that was immediately removed by six Cupids and a large number of people, who carried them to the Queen and the entire assembly.

And, immediately, the actors gave her a new entertainment that she admired as much for the beauty of the verses and the decoration of the theater as for the other ornaments of the place where it had been set up.

The comedy over, they were hardly out of the hall when the Queen and the whole assembly, led by an infinite number of white wax torches, found themselves on a balcony at the end of a canal full of jets of water, which appeared in the light of a great firework, the face of which very distinctly represented the Three Crowns and the Queen's ciphers, with this motto: "Donat et servat", which the light of the fire alone made easily read. Joined to it were a thousand different figures and a thousand rays of fire which rose and disappeared in the air, from which then fell an infinite number of flaming serpents and brilliant stars, with a noise and a pleasant sparkling which was heard through the trumpets, drums, oboes, musettes and violins.

Certainly the diversity of all these spectacles, so well understood that everything that was feigned seemed natural, gave rise to this princess, whose intelligence is so perfect and whose reason so sublime, to judge by the magnificence of a private domestic of the King what that of his master must be, among the greatness, the power and the other advantages of such a flourishing kingdom.

So, full of joy and admiration, she withdrew to her chamber, lit by a number of torches, which made a day in the middle of the night, impatiently wishing for the next day to renew the pleasure of the beautiful objects that the darkness had hidden from her, and of which it will suffice to say that after one has considered them well, one distrusts one's own eyes, and one doubts whether what one has seen is a truth or an illusion.

Mademoiselle was present at all these entertainments, being met at Essonne immediately after the Queen had arrived there. She came to greet Her Majesty, who received her with great civility, having kissed and then embraced her several times, having given her an armchair near her so that she could take part in the entertainment that was prepared for her, always treating her as a daughter of France.

In the rencontre of this magnificent entertainment, one can say without flattery that Monsieur Molière surpassed himself as much by his beautiful verses and the marvellous aria of the recit of the ballet which was accompanied by a quite divine symphony as by the politeness and the accuracy of his dancing, making everyone admire what unites in his one person a gallant poet, a learned musician and an excellent dancer.

Monsieur de Gros, who sang this beautiful recit, needing only his voice and his ordinary disposition to charm the ears of all those who heard him, with the same ease with which he ravished this great Queen, made all the rest of his listeners admit that he was the only one capable of undertaking and executing these marvels.

Messieurs Beauchamp, le Vacher, des Airs and Dolivet were no less notable for the diversity of their dances and the artful twists and turns of their entrances, which so naively expressed the characters they had to represent that, although they were only copies, they were taken for the originals themselves.

It must also be confessed that, in order to lead such a beautiful and great enterprise to such a happy end, the orders they had received with unspeakable joy from Monsieur Hesselin, as from their leader, had served as so many souls to animate them all to punctually execute the marvellous projects of his mind, the pleasure of obeying him inspiring them with things so beautiful and so extraordinary that they are only believable to those who have seen them. And what is even more admirable is the tranquility with which this marvellous personage made more than two hundred people act in this incomparable magnificence, in completely different occupations.

This entertainment was followed by another in which Monsieur de Molière's little girl was the subject, and who danced a saraband to the sound of a guitar with castanets so well tuned that everything in it was surprising, to which she added a greater occasion to make herself admired when she took up a harpsichord on which she played so many different pieces with such rare delicacy and such a beautiful air that one could not believe that a ten year old girl could have reached a point of perfection that another would have great difficulty in acquiring through continual study for such a long time.

The Queen then read with pleasure a Latin poem, presented by Monsieur the abbé l'Escalopier; and, having learned its ordinary use, she told him that she wanted to hear him preach it.

Her Majesty, finding so many different charms in this incomparable house, would have wished to stay there longer, in order to be able to distinguish them with more leisure; but the impatience of seeing Paris, where she knew she was waited for, gave some precipitation to her joy and made her dine earlier than she would have wanted.

During the meal, Monsieur Hesselin again let her hear the twenty-four violins, and at intervals a concert of music, voices, harpsichords, theorbos and other instruments, with which the Queen was so greatly satisfied that the expression she gave to the master of the house as she left made him lose the memory of the pains and fatigues he had suffered to restore all things to perfection.

She left Essonne at two o'clock and came to sleep at Conflans at the home of Monsieur the Duke de Richelieu, where the French comedians performed Cinna, and on Friday, after her dinner, set off for Paris.

Above: Kristina.

Above: Mademoiselle de Montpensier.

Above: Louis Hesselin.

Notes: Mademoiselle = Anne Marie Louise d'Orléans, Mademoiselle de Montpensier (1627-1693). She famously wrote about her meeting with Kristina at Essonne and a vivid description of her in her memoirs.

Beauchamp = Pierre Beauchamp (1631-1705), a French choreographer, dancer and composer, and the probable inventer of Beauchamp-Feuillet notation.

Dolivet = Hilaire Dolivet.

Cinna = a tragedy by Pierre Corneille, written for the Théâtre du Marais in 1641 and published two years later.

Kristina in Otto Mannerfelt's biography of Johan Ekeblad, part 1

Source:

Johan Ekeblad: Hofjunkare hos Drottning Kristina: En personhistorisk studie af Otto Mannerfelt, pages 20 to 28; pages 33 to 34; and pages 36 to 51, by Otto Mannerfelt, 1903; courtesy of the Swedish Royal Library (Kungliga biblioteket) via Litteraturbanken.se

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/MannerfeltO/titlar/JohanEkebladHofjunkare/sida/20/faksimil

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/MannerfeltO/titlar/JohanEkebladHofjunkare/sida/33/faksimil

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/MannerfeltO/titlar/JohanEkebladHofjunkare/sida/36/faksimil

The account:

[... Äfven om Johan icke under sin utländska vistelse [i Frankrike] begått några svårare förseelser, kände han dock med sig, att tiden icke varit väl använd, samt att han genom sina stora utgifter försatt föräldrarne i mycken oro och bekymmer. Det är sålunda för mycket att säga, det hemkomsten till Stola, som ägde rum sent en vacker sommarafton i början af juni månad 1649, var ett återupprepande af »den förlorade sonens» återkomst, men onekligen har det funnits likheter. I allt fall har ett sammanträffande ägt rum mellan fader och son, som sedan för deras återstående lifstid har haft ett outplånligt inflytande. Från denna dag har umgänget, oaktadt en åldersskilnad af nära fyratio år, blifvit icke blott det hjärtligaste man kan tänka sig, utan äfven mer förtroligt och öppet än hvad det förut varit.]

På den glada stämning, återseendet af hemmet medförde, följde efter några dagar känslan af enformighet och tomhet, då den ena dagen gick lik den andra utan all sysselsättning. Dessutom måste någon frukt inhöstas af den dyra resan. En inkomstbringande tjänst borde sålunda sökas. Alla vägar stodo ju visserligen öppna, men hvilken skulle beträdas? Ja, det var icke annat än unga »munskör Jan» måste ånyo packa sina korgar och sadla sina hästar samt liksom andra hans jämnåriga begifva sig till Stockholm för att genom vän och väns vänner få någon anställning. Visserligen hade öfverste Christoffer många inflytelserika anförvanter däruppe och visserligen kunde han, som så litet förbättrat sin ekonomi under kriget i jämförsele [sic] med många andra hans kamrater, hafva rätt att begära en ynnest för sin son — men han visste, att det var litet hopp därom, ty alla inflytelserika personer voro så öfverlupna af från kriget hemvändande öfvertalige och därför lönlösa officerare. En, som dock aldrig tröttnat i sin välvilja mot familjen och hvars inflytande städse var lika stort hos alla, var Lennart Torstensson, som, ehuru innehafvare af generalguvernörsämbetet i Vestergötland m. fl. landskap, dock såsom riksråd ständigt vistades i Stockholm eller på de närbelägna godsen Ulfsunda och Lennartsnäs.

Till Johans utrustning för Stockholmsresan hörde sålunda ett till den fräjdade fältmarskalken stäldt rekommendationsbref från Christoffer, som började med följande öfverskrift: «Fältmarskalken, Generalguvernören, mäktige patron och högtärade Herr Broder».

Den 10 Juli lämnade Johan hemmet och hade till en början sällskap af fadern till Svänneby mellan Sköfde och Mariestad, där Christoffers syster Kristina, änka efter jägmästaren Erik Krabbe, bodde. Från landshöfdingen i Skaraborgs län, som denna tid hade Götala till residens, men vanligen vistades på sin gård Hönssäter, herr Harald Stake, erhölls ett pass för resan. Sådant tillförsäkrade den resande icke blott rätt att obehindradt färdas förbi alla tullportar i städerna, där dock passet skulle uppvisas, utan det gaf jämväl rättighet att vid skjutshållen bekomma det antal hästar (fordenskap), som passet angaf. Så fick en öfverste sex hästar, men antagligen fick unga Johan åtnöja sig med två. Den person, som vid skjutshållen skulle anskaffa hästarna, benämnes af Johan »rättare» och var en slags fjärdingsmän. Drottningen hade visserligen på allmogens besvär förbjudit att i onödan lämna pass med rätt till fria hästar, men den myndige och något själfrådige general Harald på Hönssäter har satt sig öfver denna befallning. Från Svänneby anträddes nu den 14 resan upp öfver Hofva mot »Tivägen», och undan gick det, som det gällt för brinnande lifvet. I vår tid, då kommunikationerna äro så goda, underskattar man vanligen de fortskaffningsmedel, som fordom användes. Trots att vägarne ofta voro dåliga, och trots att för såväl män som kvinnor, det vanligaste fortskaffningssättet var i sadeln på hästryggen — färd i vagn förekommer denna tid i Vestergötland, men var ovanligt, ja, t. o. m. vintertid reds oftare än åkning i släde förekom — trots allt detta gick färden långt hastigare, än hvad man nu tror. Åtta mil om dagen var ej ovanligt, och fjorton mil ansågs som visserligen en dryg dagsled, men dock ej som ett rekord. Att resorna kunde så snabbt utföras ådagalägger förutom en stor vana och härdighet hos resenärerna därjämte och kanske i första hand, att hästmaterialet måtte denna tid varit ovanligt godt. De stora bragder, som det svenska rytteriet utförde, i dessa tider, synas ock bevisa att den svenska hästen var förträfflig. I sitt sällskap hade Johan fransmannen Latour, som nog kunde vara »à la mode» att hafva i Stockholm, men nu på resan, då han ej kunde meddela sig med någon, icke var till någon vidare nytta. Han fick dock föra den handhäst, som bar korgarne med resgodset. När vid Hofva ett sammanträffande ägde rum med en dräng, som varit anstäld i Frankrike hos en af kamraterna vid Saumur-kompaniet, var detta en så viktig tilldragelse, att det beskrifves uti det bref, där resan omtalas. Han togs med i sällskapet, men själf red Johan alltid före och lät denne rida efter med fransosen och korgarne. Första dagen gick färden till närheten af Örebro, som följande dag passerades, och påtecknades passen utan prut där af slottsfogden i landshöfdingens frånvaro. Ytterligare tre dagars färd återstod, som utan vidare äfventyr ägde rum. I Vesterås vägrade dock landshöfdingen Stiernsköld att underskrifva passen, men då Johan fick personligt företräde inför honom, och då han erinrade sig »kära farkär», då blef han medgörligare, och sedan han kommit underfund med, att Johan hade nyheter att omtala rörande de »parisiska handlingarne» (frond-upproret), blef Johan t. o. m. kvarbjuden till måltids, men »jag högg strax fort» säger den unge resenären och kom som sagdt den 18 fram till Stockholm. Vid det sista skjutsstället hade rättaren anvisat hästar, som voro så långt ur vägen, att Johan fann det fördelaktigare att lega hästar detta skjutshåll. Denna resa har fullständigare omnämnts för att lemna ett bidrag till bedömandet af hur sådana denna tid tedde sig. Någon gång begagnades äfven hjuldon. Så skedde t. ex. på en resa i april 1651 då vägen från Svänneby till Stockholm tillryggalades på fyra dagar oaktadt, som han säger, »hästarne voro på åkern». Ironiskt säges, att kärran var god att åka uti på de utmärkta vägarne. I allmänhet innehålla icke brefven någon vidare underrättelse om de talrika färderna kors och tvärs i landet. Äfventyren under dem, förutom alldagliga tilldragelser, voro färre än man är frestad tro. En enda gång omtalar Johan, efter en resa i januari 1652 genom Östergötland, att en 14 eller 15 druckna bönder därstädes öfverfallit honom och hans medföljare med hvar sin gode stafver och trodde visst, att de gjort kol på honom, om han inte haft sin egne gode häst och att han genast tog till pistolerna i hölstren, ty då förstodo de, att det var allvar med och »gåfvo sig till skogs och lämnade både hatt och hätta, men jag hoppas», tillägger han, som om intet passerat, »att ett par skälmar skola intet rosa af marknaden, som jag af deras spår märka kunde, där de hade fälats fram i skogen».

Johans första sammanträffande i Stockholm blef med hans gamle vänner och olyckskamrater från Saumur, Klas Tott och Axel Leijonhufvud. Nu lefdes under några dagar glada lifvet igen med spel på bollhuset och »andra lustiga tidsfördrif». De hade nämligen ej heller ännu fått någon anställning, men stodo i begrepp att medfölja riksrådet Bengt Skyttes beskickning till Köpenhamn. Hade Johan kommit tidigare, så hade han fått medfölja, nu var det försent.

En vecka fick nu gå tillända, innan Johan gjorde den vigtiga uppvaktningen hos Lennart Torstensson. I sällskap med sin frände och kamrat från Saumur Gösta Posse, son till öfverståthållaren Knut, vandrade han en söndags e. m. på den långa träbron öfver Norrström, hvarifrån Torstenssonska husets (nuvarande arfprinsens palats) vackra fasad var synlig, och ju mer han närmade sig detsamma, desto mer klappade hjärtat vid tanken på att inom få ögonblick stå ansikte mot ansikte med denne så högt uppburne herre. Lennart Torstensson mottog honom öppet och hjärtligt. Sedan rekommendationsbrefvet genomlästs, bjöd han Johan vara välkommen till Stockholm och förbjöd honom, »att gå till disk någon annan stans» så länge han var i staden. Deltagande frågade han efter modern och brodern Clas, som under Leipziger-fälttåget 1642 och sedan »uppvaktat» honom. Hvad Johans framtid anginge så voro nu intet annat att tänka på än en hofjunkaretjänst hos hennes majestät. Godt det ginge, många afvisas därifrån. Sedermera kanske någon förmånlig anställning vid militien kunde erhållas. Själf ville den välvillige herren skrifva till drottningen, och brefvet kunde af Posse öfverlämnas, när drottningen återkom från Svartsjö, där hon nu tillbrakte söndagarne.

Två dagar härefter har Johan för första gången under denna period i sitt lif förestälts för drottningen, och berättar han härom, att »rätt som jag lyktat farkärs bref, kom Totten och tog mig med sig till att följa drottningen i inre gården, hvilket vi ock gjorde och var det helt lustigt med lutespel och annat». Man finner häraf, att ännu 1649 så litet etikett fanns vid hofvet, att en så nyanstäld hofman, som Klas Tott då var, kunde helt enkelt dit medtaga en god vän, ty ännu var Johan ej antagen vid hofvet. Svårigheter härför hade nämligen yppat sig. Riksmarskalken Åke Axelsson (Natt och Dag), om hvilken Johan antyder att han endast var benägen att hjälpa »sina egne», hade afrådt drottningen att nu antaga någon hofjunkare utan uppskjuta därmed. Sålunda förgick den ena veckan efter den andra, utan att något besked lämnades. Men tack vare Torstenssons medlande och genom öfverståthållarens (Knut Posses) biträde, fick Johan ändtligen af hofmarskalken Gabriel Oxenstierna den 9 september den underrättelsen, att han antagits till hofjunkare i hennes maj:ts hof.

Hos Christoffer målare på Södermalm strax vid S. Maria kyrka hade Johan erhållit bostad för sig och Latour samt ytterligare en uppassare, som han måste hafva. Som vägen var så lång till slottet, höll han sig häst och färdades ridande dit. Såväl han själf som hans betjänter intogo sina måltider hos »borgmästaren», antingen det nu verkligen var hos Stockholms borgmästare, som på något sätt höll värdshus, eller, hvilket är troligare, att härmed menas någon tjänsteman på slottet. Kosthållet var emellertid dyrt: det utgjorde för honom själf en riksdaler och lika mycket för betjänterna om dagen. Var han någon gång borta, afdrogs det vid betalningen.

De långa färderna mellan slottet och bostaden blefvo besvärliga, och snart fick Johan flytta in i öfverståthållarens vid slottet belägna hus eller ock möjligen i ett af rummen uti hans under balettsalen belägna boställsvåning och fick härför betala en rdr i veckan.

—

[... Ehuru Johan ofta säger, att han i brefven fritt uttalar sin mening, och detta otvifvelaktigt till en viss grad är sannt, behöfver man ej å andra sidan läsa många bref för att finna, det Johan var mycket försiktig i sina uttalanden. Det var mycket, som en person i hans ställning med dagligt tillträde till de högste i samhället fick höra och se, som ej åtminstone i bref fick nämnas. Tiden var dessutom mycket orolig och upprörd. Ränkerna drefvo i synnerhet vid hofvet sitt spel. Särskildt synes den Messeniska rättegången (1651) väckt Johans uppmärksamhet på vikten af att ej vara för öppenhjärtig. Han skrifver sålunda den 28 januari 1652, att han intet har att omtala »emedan hvar och en här vid hofvet sig väl omser, förr än han något säger af den varnagel de af Messenii död fattat hafva. Är ock nyligen en af våra hofpredikanter, mäster Per benämd, af både med tjänst och prästsysslan, att han för mycket i sin predikan om de orättfärdiga domar talat hafver, liksom han velat försvara Messenii grofva gärningar». Dessutom har det ej legat i Johans skaplynne att vara hvarken skvalleraktig eller elak. Han gladdes icke uti orättfärdigheten. Omtalas någon gång svårare brott eller skandaler, sker det med tydlig motvilja. ...]

—

De upplysningar Johan Ekeblads bref lämna om Drottning Kristinas hof äro allt för ofullständiga för att medgifva en uttömmande skildring af vare sig dess personal eller lifvet inom detsamma. Dock antydes nästan i hvarje bref något därom, men alltid under den förutsättning, att brefmottagaren är förut känd med de viktigaste förhållandena och bruken.

Under hela den period, hvarom nu är fråga, har nästan utan undantag hofvet hållits på Stockholms gamla slott. Visserligen företog drottningen, som kändt, ofta sina utflykter, till en början till Svartsjö eller Nyköpings slott, och sedan hon af Magnus de la Gardie i början af 1653 erhållit Jakobsdal (nu Karlberg) äfven med stor förkärlek på någon kortare tid hit, men för öfrigt hölls hofvet oftast i Stockholm. Undantag utgöra sensommaren 1653, då pesten utbrutit i Stockholm och drottningen därför vistades i Östergötland, samt under riksdagen i Upsala 1654.

Stockholms slott bestod denna tid af en massa under olika tider tillkomna byggnader, som alla, belägna inom en stor ringmur, grupperade sig omkring två borggårdar, lilla och stora borggården. Den lilla borggården, som var sydligast, hyste på sitt område det gamla höga tornet »tre kronor» och omgafs i vester af den flygel, som inrymde slottets ståtligaste gemak «rikssalen». Söder om borggården låg en byggnadslänga, som sträckte sig ned åt strömmen och framför sig hade slottsträdgården. Inom denna byggnadskomplex fanns ett gemak, som kallades fyrkanten. Vid denna tid och intill våren 1652 bebodde drottningen den södra delen af slottet, men synes då flyttat till den del däraf, som omgaf stora borggårdens vestra sida, sålunda midt emot rikskansleren Axel Oxenstjernas hus. Här hade tillförene Johan III och nu sist riksmarskalken grefve Magnus de la Gardie bott. Orsaken till ombytet af bostad angifver Ekeblad varit, att drottningens förra bostad skulle nedrifvas, och att där i stället skulle uppföras ett torn liknande det «som vetter åt Vaktmästarns (frih. Hans Wachtmeisters) hus», sålunda nordöstra tornet[.]

I samma länga, i hvilken drottningen nu inflyttade, funnos lokaler för en del ämbetsverk. I byggnaden på stora borggårdens östra sida var i nedra våningen öfverståthållarens (Knut Posse) bostad och i de öfre våningarne den ofta anlitade balettsalen m. m. På stora borggårdens norra sida fanns den egendomliga byggnad, som inrymde slottets köksafdelning och slottskyrkan och som intill takåsen var försedd med ett långt galleri, den bland annat i Heidenstams »Carolinerna» omnämnda, för sina spökscener kända s. k. »gröna gången».

Förutom rikssalen och slottskyrkan omnämnas af Ekeblad följande platser i slottet: »inregården» och »ute i fyrkanten» eller »i fyrkanten». Med »inregården», där hofvet om sommaren vistades någon gång och där »lutespel och annat» förekom, menas nog slottsträdgården eller ock möjligen galleriet vid stora borggårdens södra sida. Med »fyrkanten» förstods ett större samlingsrum, som var, såsom förut nämts, beläget i sydöstra delen af slottet. Bland öfriga intill fyrkanten gränsande rum märkas: drottningens studerkammare, matsal, stengolfvet och östra förmaket, där vakten uppehöll sig, samt det innanför fyrkanten belägna blå kabinettet.

Personligen synes drottningen hafva lämnat föreskrifter rörande hofvets tjänstgöring och dess sammansättning. Men gifvet är, att därjämte hofchefen har utöfvat stort inflytande. Redan före regenttillträdet eller år 1643 utsågs till riksmarskalk Axel Oxenstiernas svåger Åke Axelsson (Natt och Dag). Att han ej af Ekeblad fått ett godt eftermäle, är förut nämdt, och ofta framstår han i brefven som, trots sin höga ställning, obetydlig och genom sin snikenhet löjlig. Särskildt väckte den gamle mannens begär efter rikt gifte samtidens åtnöje. När han 1652 blifvit änkeman, förlofvade han sig sju veckor efter sin frus begrafning med den gamla 50-åriga kammarjungfrun (höffröken) Ebba Hansdotter, men inom kort afled äfven hon, och den 24 november 1652 skrifver Ekeblad, att hon i drottningens närvaro förliden söndag begrofs i Riddarholmskyrkan »bland hjältarne». Fästmannen var bedröfvad, men, »när hon insattes, kastade han ögonen på fruntimrens rad och säges det nu, att han upprepat hvad som skedde vid första fruns begrafning, nämligen att han valt en ny, Kirstin Kurck, som är uti nästa grad efter syster jungfru Ebba både uti ålder och nåder». Men ryktet tog miste, ty i nästa bref får Ekeblad omtala, att hr Åke är förlofvad med Anna Cruus, och tillägger »han krusar inte mycket därmed, förrän han hugger till ser jag fölle.»

Kort efter kröningen i december 1650 bestämde drottningen sig för att vidtaga stora förändringar inom hofvet, och erhöllo då riksmarskalken, hofmarskalken Gabriel Gabrielsson Oxenstierna samt en mängd kammarherrar och hofjunkare afsked. Om grefve Magnus de la Gardie »gick ett stort tal» eller rykte, att han skulle blifva riksmarskalk, och i början af 1651 utnämdes han härtill. De la Gardie är ej känd för att hafva kunnat bringa reda och ordning uti något af de många värf, som föllo på hans lott, och utgör hofförvaltningen under de två år, den stod under hans chefsskap, ingalunda något undantag härifrån. De la Gardie införde om möjligt mer lyx vid hofvet, och hans sinne för byggnadsverksamhet gjorde sig gällande, i det att flere reparationer företogos af gemaken. Kosthållet blef ock förbättradt, och erhöll drottningen från denna tid t. ex. dagligen konfekt till middagsmålet, något som förut under Herr Åkes tid bestods blott om söndagarna.

De gamla slottssederna från de äldre Vasa-medlemmarnes tid fingo ock nu vika för tidsenligare hofbruk. Professor M. Weibull har i sitt arbete »Om memoires de Chanut» angifvit detta sålunda:

»Det svenska hofvet hade haft mindre utvecklade former än de öfriga moderna monarkiernas hof. Långt in i drottning Kristinas regering ända till 1652 stod ännu på gammalt häfdvunnet sätt tillträdet till kungl. slottet öppet för en hvar på samma sätt som till privata hus; det kunde hända, att drottningen, som för sig enskildt förfogade blott öfver sängkammare och kabinett, blef så att säga belägrad utanför sin egen dörr af ansökande. Men från 1652, just vid tidpunkten af Bourdelots och Pimentels ankomst, inträdde en total förändring i dessa förhållanden. Det sattes hinder för inträdet i gemaken, det ordnades en försal — en »antichambre« efter mönstret af den kejserliga i Wien — hofpersonalen ökades, och nya stora hofcharger infördes efter mönster från de andra hofven».

Förgäfves söker man i Ekeblads bref någon redogörelse för dessa stora förändringar, ehuru han ofta under åren 1651-1652 skrifver om »de onyttiga hofostadigheterna», och därvid omtalar, dels såsom förut nämts, hur förra året största delen af hofpersonalen afskedades, bland andra flere kammarherrar och 12 hofjunkare, dock hade h. m:t »gjort mig den nåden att behålla mig kvar i sin tjänst» bland de 4 hofjunkarne, som voro kvar på slottet, dels huru samma år slottstrumpetaren och pukeslagaren afdankats, »så att det intet mera blåsas skall för maten, hvarför går det nu så stilla till, att man intet vet hvarefter [man skall] rätta sig. Drottningen äter nu ock sällan ute.» Den 10 januari 1653 omtalar han, att en förändring med personalen ånyo ägt rum och att nya hofcharger införts. Hofjunkarne hade då klassificerats i skänkjunkrar och försneidare, af hvilka Ekeblad tilldelats den senare tjänsten.

Vid början af 1653 blef drottningens kusin, hertig Adolf Johan, de la Gardies efterträdare som riksmarskalk. Under hans tid fortfor och tilltog oredan inom hofvet, och växte till en sådan grad, att under drottningens sista regeringsår hofpersonalen ej kunde utfå sina löner. Slutligen erhöll hertigen-riksmarskalken i Upsala i januari 1654 en tillrättavisning af drottningen, efter hvilken han i vredesmod reste sin väg och lämnade hofvet, som för öfrigt kort därefter upplöstes.

Hvaruti bestod en hofjunkares tjänstgöring, frågar man sig och får då det svaret, att den sönderföll för denne som för den öfriga uppvaktningen uti tvänne slag, nämligen dels ett direkt tjänande och dels skyldigheten att vare sig i mindre eller större samkväm deltaga i sällskapslifvet inom hofvet. Den förra delen benämndes att »akta på» hennes majestät vid måltider och under resor. De så att säga offentliga måltider, som drottningen intog, omnämnas ofta. Än heter det t. ex. den 1 december 1652, att »drottningen kommer ut hvar middag och hvar afton i fyrkanten och diskuterar med dem sig där finna låta af allehanda nationer, men hon äter aldrig ute. Är ock rikskanslären esomoftast till hennes kammare hos henne. Rikshofmästare Uhlfeld, de spanska och holländska gesandter med den polska kanslärn äro H. K. M. till stor ro och tidsfördrif». Kort härefter (den 5 januari 1653) omtalas åter, att »H. M. vill ock nu begynna att hålla måltid offentligen, dock en gång om dagen, men än har det intet kunnat ske, emedan H. M. icke alls ting väl uppe varit hafver. Hon far ock ut esomoftast i vagn om nätterna i detta månskensväder. Den ena gatan upp den andra neder till att så förlusta sig.» I juli s. å. heter det åter, att drottningen är inkommen till slottet och äter middagarne kl. 12 ute offentligen.

Vid de ofta påkommande resorna, vare sig att de nu skedde i vagn eller lika ofta till häst, skulle alltid några hofjunkare medfölja. Som resorna skedde med skyndsamhet, var denna tjänstgöring ganska ansträngande.

Drottningens kvinliga hof skall ej hafva varit stort. Bland hoffruntimren synes hon hafva satt stort värde på den sköna Ebba Sparre, som blef gift med rikskammarherren Jakob de la Gardie, och omtalas, att hon äfven som gift var bosatt på slottet. Föröfrigt antydes, att drottningen satte stort värde på vackert utseende hos sin kvinliga uppvaktning. Kort före sin tronafsägelse under vistandet i Upsala den 22 mars 1654 afskedade hon hela sitt kvinliga hof »utom den engelska fröken, holländska jungfrun Louise samt lilla Maria Wrangel». Under drottningens svåra sjuklighet vintern 1650 fick äfven den manliga hofpersonalen vaka öfver henne om nätterna.

En tjänstgöring, öfver hvilken ofta klagades, var hofjunkarnes skyldighet att gå omkring i staden och bjuda riksråd jämte andra de högste till hoffästerna. Dessa bestodo icke blott i de ofta återkommande s. k. baletterna eller banketterna (fästmåltider) utan äfven af hofbröllop och hofbegrafningar, ty det fanns jämväl sådana. Tidens sed var nämligen, att en aflidens jordafärd skulle firas med en stor fäst, och afled någon af hofvets personal, anställdes af drottningen denna begrafningsfäst.

Hvad som emellertid tog hofpersonalens mästa tid och krafter i anspråk, var dessa hoffäster och i synnerhet de s. k. baletterna. Med balett förstods denna tid en scenisk föreställning, i hvilken ingick dans, mimik och musik. Jämte musiken var det ofta skrifna verser, som af någon upplästes, under det vissa scener utfördes. Aktörer i dessa framställningar voro alla i hofvet från och med de högste till de lägste. Drottning Kristina var mycket road däraf, och äfven hertig Adolf Johan uppträdde gerna i baletterna, men hans äldre broder tronföljaren Karl Gustaf finnes icke omtalad såsom deltagare däri. Däremot omtalas, att vid en fäst hos den senare det förekom dans, och tillägger Ekeblad: »bal kallas det». För öfrigt var vanlig dans ett sällskapsnöje, som utom hofvet alltid synes förekommit såväl i Stockholm som på landet vid större samkväm, i synnerhet vid bröllopen. De mest betydande baletter, som gåfvos under denna tid voro: mårtensdagen 1649, på drottningens födelsedag den 8 december s. å. till firande af freden, den 8 dec. 1650 hos hertig Karl Gustaf, på våren 1655, 8 december s. å. på slottet och i januari 1653 med anledning af Ebba Sparres bröllop.

Af dessa beskrifves fästen hos hertigen på följande sätt. Där gick mycket präktigt till; under taket uti salen, där banketten stod, var med granris flätadt ett skogshult fullt med citroner, pomeranser, granater, äpplen och päron. Åtta anrättningar buros fram till drottningens bord. Det vankades ock allehanda musik, och från kl. 6 då banketten började och till kl. 8 följande dag serverades vin. Vid midnattstiden steg drottningen upp från bordet och gick jämte samtliga gäster till nedra våningen och åsåg därifrån under tre timmars tid ett fyrverkeri, som afbrändes på vattnet midt emot hertigens palats. Under tiden hade i bankettsalen uppbyggts ett 'theatrum', hvari nu en balett dansades och efter baletten 'andra ordinära danser'. Baletten kallades »Le Bœuf Rotti» eller den stekte oxen, och var afsedd att återgifva hur det året förut vid kröningen tillgått, då allmänheten å stortorget undfägnats med en helstekt oxe. För öfrigt förekommo i denna baletten förutom antikens alla hjältar, såsom Cesar, Alexander (Klas Tott) m. fl. jämväl hvarjehanda dygder såsom Prudentia, Justitia, Temperentia och Fortitudo, den senare spelad af Ekeblad. Fästen fortfor ännu flera timmar, och först kl. 7 på morgonen reste drottningen därifrån.

Baletten, som uppfördes i mars 1650, och i hvilken drottningen deltog, har noggrannare beskrifvits. Den synes hafva sönderfallit i 13 scener eller taflor. I den första uppträder Cupido (drottningens kammarpage Apelgren); i andra tablån uppträder Diana, som framställes af drottningen åtföljd af några nymfer (hofdamer); i tredje får man se Venus (Ebba Sparre) med ett par amoriner (barnen Wachtmeister) och Cupido; i femte scenen dansar Apollo (hertig Adolf) med Diana; i en scen får man skåda »hela världen», framställd af hofvets kavaljerer och damer; ofta uppträder ånyo Venus, en gång t. o. m. i sällskap med »Aesculapius» (Svante Banér); sist uppträda i trettonde scenen Diana och Pallas (hofmarskalkens grefvinna). Baletterna kunde äfven afse att framställa humoristiska ämnen, såsom en vid namn »Gudarnes Liberaliteter»; därvid alla dansade i, som han säger, »Gudars hapit». »Tre spöken förekommo: gasten, necken och tomten, som framställde sitt beklagliga lif i Lappland, dit de af hennes majestät drifvits.» Gasten var, säger Ekeblad, »gräseligen lång karl väl dubbelt så lång, som den hvilken framställde Polifæmus vid grefve Magni upptåg vid kröningen. Necken var framställd som en katt eller katta med lång rumpa. Tomtegubben var öfver måttan liten, så att man såg endast hatten och fötterna på honom, allt var tämligen putsligt.» Denna balett uppfördes den 8 december 1652.

Ehuruväl Ekeblad några gånger med en viss beundran omtalar dessa baletter, är dock hans omdöme i allmänhet om dem, att de äro förutom tidsödande, genom den långa tid inöfvandet kräfde, dessutom ett tomt och narraktigt nöje. Så yttrar han en gång, att brodern Clas, som i april 1650 stod i begrepp att resa hem från Stockholm, skall omtala de nye balettdansarne, som hafva dansats i inre gården och på slottet och annat mera sådant som väl otroligt synes [»]men dock, Gud bättre, sannt vara måtte efter där många vittnen till äro.»

Då en gång den 29 januari 1651 de verser, som föredrogos vid sista baletten medsändes, tillägges »hvarutaf min kärafarkär väl döma kan, hvad det för en fåfänglighet vara måtte att använda så många pänningar på sådant narri.»

Ännu ett exempel må anföras på det värde. Ekeblad satte på dessa nöjen, uttryckt i följande något drastiska ordalag: »En ny balett är i verket och skall snart dansas. Ett par nya skor äro ock i verket för Johan Ekeblad — mig tyckes att dessa två tiender äro af lika importens.»

När han sedermera flere år härefter var med i det stora slaget vid Warschau och skulle beskrifva detta för fadern, erinrade han sig dessa baletter och yttrar skämtsamt, att »jag må bekänna det var värdt till att försumma den bästa balett som dansades hos drottning Kristina för att få se den sköna fältslaktningen.»

Jämte baletterna förekommo andra sällskapsnöjen under de olika benämningarne »värdskap» och »upptåg», alla lika däruti, att de började kl. 6 på aftonen och oftast afslutades först följande morgon kl. 6 eller 7, till hvilken tid drottningen oftast höll ut. »Värdskapen» voro tillika ett slags skådespel, som hade sitt ursprung från Tyskland och bestodo däruti, att gästerna erhöllo små sedlar, på hvilka stod antecknadt någon roll såsom »en spanjor», »en tjänstepiga», »en hofnarr» o. s. v., hvilken roll sedan under aftonen skulle i kostym utföras i någon tableau eller balett.

Ett annat slag af skådespel, de s. k. ringränningarne, hvilka utfördes till häst i den s. k. »rännarebanan», belägen där nu teknologiska institutet har sin byggnad, omtalas emellanåt. En sådan ägde rum Kristinadagen 1651, då Klas Tott vann det af drottningen utsatta priset — 1,000 dukater. Fästen fortsattes med balett på rikssalen, hvarifrån ett fyrverkeri mellan slottet och rikskanslärens hus åskådades. En annan ringränning ägde rum på drottningens födelsedag den 8 december 1652 och anfördes af hertig Adolf, Klas Tott och Sternberg [sic]. Första priset togs af Sternberg, andra af grefve Jakob de la Gardie, tredje af Tott. Prisen utgjordes af drottningens namnchiffer, ett dubbelt C i diamanter.

Man kan ju tycka, att hofjunkaretjänsten sålunda var synnerligen obetydlig. I hofvet var, som Ekeblad en gång säger, »mycket att göra och litet eller intet att förrätta». Men dels på grund af det noggranna urval, som gjordes, innan någon i allmänhet antogs i hoftjänst, och dels på grund af den grundliga människo- och världskännedom, som förvärfvades under ett dagligt umgänge med icke blott landets högsta och förnämsta män och kvinnor, utan jämväl med den mängd lärda och framstående utländingar, som nu gästade vårt land, var hoftjänsten en skola, där statens förnämste tjänstemän så i de diplomatiska som i de andra ämbetsmannagrenarne utbildades. Någon viss rangordning fanns ju icke ännu, men såväl kammarherrarne som kammarjunkarne i hennes maj:ts hof åtnjöto i förhållande till sin ålder en hög samhällsställning. Sålunda var den vanliga befordran från den förra graden en landshöfdingestol eller därmed jämförlig tjänst, och de senare hugnades ofta med majors eller åtminstone kaptens grad i armén eller högre diplomatcharger. Förutom sålunda den framtida förmån en hofjunkaretjänst kunde lämna, fanns dock ännu ett skäl, som kunde göra tjänsten dräglig, och det var den tillgifvenhet för drottningens person, som åtminstone Ekeblad hyste. Så skrifver han i ett förtroligt bref till brodern den 26 december 1652. »Hennes maj:ts hofjunkare (hvilken charge nu intet stort värderas) oansedt den äran att tjäna en så heroisk och brav prinsessa, som vår drottning är, är mig kärare än den förnämsta chargen därförutan».

Man kan icke förutsätta, att ett godt kamratskap skulle kunna förefinnas bland den brokiga skara, som tillhörde drottning Kristinas hof. Där voro blandade högförnäma män med uppkomlingar af den nya skrifvar-adeln, rika och fattiga och — de som icke minst åstadkommo villervallan — alla dessa utländingar, bland hvilka till och med funnos jesuiter. Drottningen hade ett särskildt omak med att hålla dessa jäsande element i styr. Ofta förekommo tvister med ty åtföljande slagsmål eller dueller, hvarom mer längre fram. Dylika förseelser straffades på olika sätt. Oftast kom den skyldige i drottningens onåd, hvarmed då följde en tids förvisande från hofvet, någon gång ett entledigande för alltid.

Ekeblad har ej haft några svårare stridigheter att utstå, åtminstone de första åren. På god fot har han stått såväl med de inflytelserike Klas Tott, Gabriel Gabrielsson Oxenstjerna, Axel Sparre, som äfven med sin hofjunkarekamrat Per Lillie. Med den senare delade han det missödet att hösten 1652 i hofrätten bötfällas till 100 d:rs böter för en nidvisa, som de sammanskrifvit.

Utsatt för en intrig, om hvilken Ekeblad ej nämner, hvaruti den bestått eller från hvem den utgått, råkade han kort efter drottningens ankomst till Upsala 1654 i hennes onåd och fick lämna hofvet, men åtnjöt förmånen före tronafsägelsen, att få upprättelse och var sålunda tjänstgörande eller närvarande, när drottningen i Upsala nedlade kronan.

English translation (my own):

[... Even if Johan did not commit anything serious during his stay abroad [in France], he nevertheless felt that his time had not been well spent and that, through his great expenses, he had caused his parents much anxiety and worry. It is thus too much to say that the return home to Stola, which took place late on a beautiful summer evening at the beginning of June 1649, was a repetition of the return of the "prodigal son", but there were undoubtedly similarities. In any case, a meeting took place between father and son, which since had an indelible influence on the rest of their lives. From that day on, the relationship, despite an age difference of almost forty years, became not only the most cordial one can imagine, but also more confidential and open than it had been before.]

The happy mood brought by the return to home was followed after a few days by a feeling of monotony and emptiness, as one day passed like another without any activity. In addition, some fruit had to be harvested from the expensive journey. A lucrative job had to be sought. All roads were certainly open, but which one should be taken? Yes, it was nothing more than young "Monsieur Jan" having to pack his baskets and saddle his horses again and, like others of his age, set off for Stockholm to find employment through friends and friends of friends.

It is true that Colonel Christoffer had many influential relatives up there, and it is true that he, who had improved his finances so little during the war in comparison with many of his comrades, might have the right to ask for a favour for his son — but he knew that there was little hope of that, for all influential persons were so overrun by the overworked and therefore unpaid officers returning from the war.

One, however, who never tired of his good will towards the family, and whose influence was always equally great with everyone, was Lennart Torstensson, who, although holding the office of governor general in Västergötland and other provinces, as a councilman of the Realm, constantly resided in Stockholm or on the nearby estates of Ulvsunda and Lennartsnäs.

Johan's equipment for the journey to Stockholm thus included a letter of recommendation from Christoffer addressed to the honoured field marshal, which began with the following heading: "Field Marshal, Governor General, powerful patron and highly honoured Lord Brother".

On July 10, Johan left home and was initially accompanied by his father to Svenneby, between Skövde and Mariestad, where Christoffer's sister Kristina, widow of the forester Erik Krabbe, lived. A passport for the journey was obtained from the county governor of Skaraborg County, who at that time had Götala as his residence, but usually stayed at his estate Hönssäter, Lord Harald Stake.

This not only ensured the traveler the right to travel unhindered past all customs gates in the cities, where the passport had to be shown, but it also gave the right to obtain the number of horses (transportation) at the carriage stops that the passport stated. So a colonel got six horses, but young Johan probably had to be content with two. The person who was to procure the horses at the carriage stops is called by Johan "the foreman" and was a kind of quartermaster. The Queen had indeed, at the request of the common people, forbidden the unnecessary issuance of passports with the right to free horses, but the authoritative and somewhat stubborn General Harald at Hönssäter overrode this order.

From Svenneby on the 14th, the journey up over Hova towards "Tivägen" was now undertaken, and it went as befits a burning life. In our time, when communications are so good, people usually underestimate the means of transport that were used in the past. Despite the fact that the roads were often bad, and despite the fact that for both men and women the most common means of transport was in the saddle on horseback — travel in a carriage was occurring at this time in Västergötland, but was unusual, even in winter time riding was more common than riding in a sleigh — despite all this, the journey went much faster than is now believed. Eighty miles a day was not unusual, and fourteen miles was considered to be a good day's journey, but not a record.

That the journeys could be made so quickly reveals, in addition to a great deal of experience and endurance on the part of the travellers, and perhaps primarily, that the horse stock at that time must have been unusually good. The great feats that the Swedish cavalry performed in those times also seem to prove that the Swedish horse was excellent.

In his company Johan had the Frenchman Latour, who might have been "à la mode" to have in Stockholm, but now on the journey, when he could not communicate with anyone, was of no further use. He was, however, allowed to lead the packhorse that carried the baskets with the luggage. When at Hova a meeting took place with a servant who had been employed in France by one of the comrades of the Saumur company, this was such an important event that it is described in the letter where the journey is mentioned. He was taken with the company, but Johan himself always rode ahead and let him ride behind with the Frenchman and the baskets.

The first day the journey went to the vicinity of Örebro, which was passed the following day, and the passports were signed without haggling there by the bailiff of the castle in the absence of the county governor. A further three days of journey remained, which took place without further incident. In Västerås, however, the county governor Stiernsköld refused to sign the passports, but when Johan was given personal precedence before him, and when he remembered "dear Father", he became more pliable, and after he had learned that Johan had news to tell concerning the "Parisian actions" (the Fronde uprising), Johan was even invited to stay for a meal, but "I immediately took off", says the young traveller, and as mentioned, arrived in Stockholm on the 18th.

At the last carriage stop the foreman had assigned horses that were so far out of the way that Johan found it more advantageous to put horses in this carriage stop. This journey has been mentioned more fully in order to contribute to the assessment of how such journeys were at that time. Sometimes wheeled vehicles were also used. This happened, for example, on a journey in April 1651 when the road from Svenneby to Stockholm was covered in four days, despite, as he says, "the horses being in the field". Ironically, it is said that the cart was good to drive on the excellent roads.

In general, the letters do not contain any further information about the numerous journeys across the country. The adventures during them, apart from everyday events, were fewer than one is tempted to believe. Only once does Johan mention, after a journey in January 1652 through Östergötland, that 14 or 15 drunken peasants there attacked him and his companions with each their own good staffs and certainly thought that they had made coal on him, if he had not had his own good horse and that he immediately reached for the pistols in the holsters, because then they understood that it was serious and "went to the forest and left both hat and hood, but I hope", he adds, as if nothing had happened, "that a couple of scoundrels will not get anything from the market, which I could notice from their tracks, where they had been trailed in the forest".

Johan's first meeting in Stockholm was with his old friends and comrades-in-arms from Saumur, Claes Tott and Axel Leijonhufvud. Now for a few days they lived happily again with games at the ball house and "other amusing pastimes". They had not yet found any employment, but were about to accompany the councilman Bengt Skytte's mission to Copenhagen. If Johan had arrived earlier, he would have been allowed to accompany him, now it was too late.

A week had to pass before Johan made the important attendance on Lennart Torstensson. In the company of his kinsman and comrade from Saumur Gösta Posse, son of the chief governor Knut, he walked one Sunday afternoon on the long wooden bridge over Norrström, from where the beautiful facade of the Torstensson house (the current palace of the Hereditary Prince) was visible; and the closer he got to it, the more his heart beat at the thought of standing face to face with this highly respected gentleman in a few moments.

Lennart Torstensson received him openly and cordially. After the letter of recommendation had been read, he invited Johan to be welcome to Stockholm and forbade him to "take a dish anywhere else" as long as he was in the city. In participating, he asked about his mother and brother Claes, who had "attended" him during the Leipzig campaign in 1642 and afterwards. As for Johan's future, there was nothing else to think about now than a court junker's position with Her Majesty. It went well, many are rejected from there. Later perhaps some advantageous position in the militia could be obtained. The benevolent gentleman himself wanted to write to the Queen, and the letter could be handed over by Posse when the Queen returned from Svartsjö, where she now spent Sundays.

Two days later, Johan was introduced to the Queen for the first time during this period of his life, and he tells us about this that "just as I had read my father's letter, Tott came and took me with him to follow the Queen into the inner courtyard, which we did, and it was quite fun with lute-playing and other things".

We can see from this that even in 1649 there was so little etiquette at court that a newly appointed courtier, such as Claes Tott at the time, could simply bring a good friend there, because Johan had not yet been accepted at court. Difficulties had arisen due to this. The Grand Marshal of the Realm, Åke Axelsson (Natt och Dag), about whom Johan indicates that he was only inclined to help "his own", had advised the Queen not to accept any court junker now, but to postpone it. Thus one week passed after the other without any news being given. But thanks to Torstensson's mediation and through the assistance of the chief magistrate (Knut Posse), Johan finally received from Court Marshal Gabriel Oxenstierna on September 9 the notification that he had been accepted as a court junker at Her Majesty's court.

With Christoffer the painter on Södermalm, right next to Sankt Maria Church, Johan had obtained accommodation for himself and Latour, as well as another attendant, whom he had to have. As the way to the castle was so long, he kept a horse and traveled there on horseback. Both he and his servants took their meals at the "mayor's", whether it was really at the mayor's, who in some way kept an inn, or, which is more likely, that this means some official at the castle. The board was expensive, however: it amounted to one riksdaler for himself and the same amount for the servants per day. If he was ever away, it was deducted when paying.

The long journeys between the castle and the residence became burdensome, and soon Johan had to move into the chief governor's house located by the castle or possibly into one of the rooms in his living quarters located under the ballet hall, and for this he had to pay one riksdaler a week.

—

[... Although Johan often says that he freely expresses his opinion in his letters, and this is undoubtedly true to a certain extent, on the other hand, one does not need to read many letters to find that Johan was very cautious in his statements. There was much that a person in his position with daily access to the highest in society could hear and see that was not allowed to be mentioned in letters at least. The era was also very anxious and agitated. Plots were especially at play at court.

The Messenian trial (1651) seems to have particularly awakened Johan's attention to the importance of not being too open. He writes thus on January 28, 1652 that he has nothing to say "because everyone here at court looks well to themselves before they say anything about the warning example they have received from the death of Messenius. And recently one of our court preachers, Master Per, has been deprived both of his service and his priestly duties because he spoke too much in his sermon about the unjust judgments, as though he wanted to defend Messenius' gross deeds".

Furthermore, it was not in Johan's nature to be either gossipy or mean. He did not rejoice in injustice. If more serious crimes or scandals are ever mentioned, it is with obvious reluctance. ...]

—

The information Johan Ekeblad's letters provide about Queen Kristina's court is far too incomplete to allow for an exhaustive description of either its personnel or life within it. However, almost every letter hints at something about it, but always on the condition that the recipient of the letter is already familiar with the most important conditions and customs.

During the entire period in question, the court was almost without exception held at Stockholm's old castle. It is true that the Queen, as is well known, often made her excursions, at first to Svartsjö or Nyköping Castle; and after she had received Jakobsdal (now Karlberg) from Magnus de la Gardie at the beginning of 1653, she also came here with great preference for a short time, but otherwise the court was most often held in Stockholm. The exceptions were the late summer of 1653, when the plague broke out in Stockholm and the Queen therefore stayed in Östergötland, and during the Riksdag in Upsala in 1654.

Stockholm Castle at this time consisted of a mass of buildings added at different times, all of which, located within a large ring wall, were grouped around two courtyards, the little and the big courtyard. The little courtyard, which was the southernmost, housed the old high tower "Tre Kronor" ["Three Crowns"] on its territory and was surrounded to the west by the wing that housed the castle's most magnificent room, the "Hall of State". South of the courtyard was a row of buildings that extended down to the stream and had the castle garden in front of it. Within this complex of buildings was a room called Fyrkanten [The Square].

At this time, and until the spring of 1652, the Queen lived in the southern part of the castle, but then seems to have moved to the part of it that surrounded the western side of the big courtyard, thus directly opposite the house of the Grand Chancellor Axel Oxenstierna. Here, Johan III, and now most recently the Grand Marshal, Count Magnus de la Gardie, had previously lived. The reason for the change of residence, according to Ekeblad, was that the Queen's former residence was to be demolished and that a tower similar to the one "facing Vaktmästares (Baron Hans Wachtmeister's) house" was to be built in its place, thus the northeastern tower.

In the same building, which the Queen now moved into, there were premises for some official work. In the building on the eastern side of the big courtyard, on the lower floor was the residence of the chief governor (Knut Posse), and on the upper floors was the often used ballet hall, etc. On the northern side of the big courtyard was the peculiar building that housed the castle's kitchen department and the castle chapel and which was equipped with a long gallery next to the roof ridge, the so-called "green corridor", mentioned in Heidenstam's "Carolines", among other things, and known for its ghost scenes.

In addition to the Hall of State and the castle chapel, Ekeblad mentions the following places in the castle: "the inner courtyard" and "outside the Square" or "in the Square". By "the inner courtyard", where the court sometimes stayed in the summer and where "lute-playing and other things" took place, is probably meant the castle garden or possibly the gallery on the south side of the big courtyard. By "the Square" was meant a larger gathering room, which was, as mentioned before, located in the southeast part of the castle. Among other rooms bordering the square are: the Queen's study, the dining hall, the stone floor and the eastern antechamber, where the guard stayed, as well as the Blue Cabinet located inside the Square.

The Queen personally seems to have issued regulations concerning the service of the court and its composition. But the fact is that the head of the court also exercised great influence. Even before the accession of the ruler, or in 1643, Axel Oxenstierna's brother-in-law Åke Axelsson (Natt och Dag) was appointed as Grand Marshal of the Realm. That he did not receive a good reputation from Ekeblad has been mentioned before, and he often appears in the letters as, despite his high position, insignificant and ridiculous through his cunning.

The old man's desire for a rich wife in particular aroused the amusement of his contemporaries. When he became a widower in 1652, he became engaged seven weeks after his wife's funeral to the 50 year old chambermaid (court maid) Ebba Hansdotter, but she also died shortly afterwards; and on November 24, 1652 Ekeblad writes that she was buried in the Queen's presence last Sunday in Riddarholm Church "among the heroes".

The fiancé was saddened, but "when she was laid to rest, he cast his eyes on the line of ladies, and it is now said that he has repeated what happened at the funeral of his first wife, namely that he chose a new one, Kerstin Kurck, who is next in rank to her sister Lady Ebba both in age and grace".

But the rumour was wrong, for in the next letter Ekeblad mentions that Lord Åke is engaged to Anna Cruus, and adds: "he won't fuss much about it until he succeeds, as I see."

Shortly after the coronation in December 1650, the Queen decided to make major changes within the court, and then the Grand Marshal of the Realm, Court Marshal Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, and a number of chamberlains and court officers were dismissed. Count Magnus de la Gardie "had a great deal of talk" or rumour that he would become Grand Marshal of the Realm, and at the beginning of 1651 he was appointed to this position.

De la Gardie is not known for having been able to bring order and order to any of the many jobs that fell to his lot, and the court administration, during the two years it was under his leadership, is by no means an exception to this. De la Gardie introduced more luxury to the court if possible, and his sense of building activity was evident in the fact that several repairs were made to the rooms. The diet was also improved, and from this time the Queen received, for example, daily sweetmeats for luncheon, something that previously during Lord Åke's time was only available on Sundays.

The old castle customs from the time of the older Vasa family members also now gave way to more contemporary court customs. Professor M. Weibull has stated this in his work "On Mémoires de Chanut" as follows:

"The Swedish court had had less developed forms than the courts of other modern monarchies. Long into Queen Kristina's reign, up to 1652, access to the royal castle was still, in the old traditional way, open to everyone in the same way as private houses were; it could happen that the Queen, who had only the bedchamber and cabinet to herself, was, so to speak, besieged outside her own door by applicants. But from 1652, precisely at the time of the arrival of Bourdelot and Pimentel, a total change occurred in these conditions. Barriers were placed to the entrance to her apartments, an antechamber was arranged — after the pattern of the imperial one in Vienna —, the court personnel was increased, and new large court charges were introduced, after the patterns of the other courts."

In vain one searches for any account of these great changes in Ekeblad's letters, although he does often write during the years 1651-1652 about "the useless instabilities at court", and in doing so mentions, as previously mentioned, how last year most of the court personnel were dismissed, including several chamberlains and 12 court junkers, yet Her Majesty had "done me the grace of keeping me in her service" among the 4 court officers who remained at the castle, and how in the same year the castle trumpeters and the drummers were dismissed, "so that there will be no more blowing at mealtimes, wherefore is it now so quiet that one does not know what to do. The Queen now rarely eats outside either."

On January 10, 1653 he mentions that a change in the personnel has taken place again and that new court charges have been introduced. The courtiers had then been classified into cupbearers and carvers, of which Ekeblad had been assigned to the latter service.

At the beginning of 1653, the Queen's cousin, Duke Adolf Johan, succeeded de la Gardie as Grand Marshal of the Realm. During his time, the disorder within the court continued and increased, and it grew to such a degree that, during the final year of the Queen's reign, the court staff could not receive their salaries. Finally, in January 1654, the Duke-Grand Marshal of the Realm received a reprimand from the Queen at Uppsala, after which he angrily departed and left the court; this was resolved shortly afterwards.

What was the service of a courtier?, one asks oneself, and then one gets the answer that it was divided, for him as for the rest of the courtiers, into two kinds: namely, partly a direct service and partly the obligation to participate in social life within the court, whether in smaller or larger social gatherings. The former part was called "attending" Her Majesty at meals and during journeys.

The so-called public meals that the Queen took are often mentioned. It is still said, for example, on December 1, 1652, that "the Queen comes out every noon and every evening to the Square and discusses with those who find themselves there from all sorts of nations, but she never eats outside. The Grand Chancellor is also most often in her chamber with her. The courtier Ulfeldt and the Spanish and Dutch envoys with the Polish Chancellor are sources of great amusement and pastime to Her Majesty."

Shortly afterwards (January 5, 1653) it is mentioned again that "Her Majesty also wants to begin to hold meals in public, but once a day, but nothing has been able to happen yet, because Her Majesty has not been well at all. She also goes out most often in a carriage at night in this moonlight weather. One street up and the other down to amuse herself."

In July of that year it is said again that the Queen has entered the castle and eats luncheon at 12 o'clock noon in public.

During the frequently occurring journeys, whether they were by carriage or, just as often, on horseback, some courtiers always had to accompany them. As the journeys were made in haste, this duty of service was quite strenuous.

The Queen's female court cannot have been large. Among the court ladies, she seems to have placed great value on the beautiful Ebba Sparre, who married the grand chamberlain Jakob de la Gardie; and it is said that she still lived at the castle even when she was married. It is also suggested that the Queen placed great value on the beautiful appearance of her female courtiers. Shortly before her abdication, during her stay in Uppsala on March 22, 1654, she dismissed her entire female court "except for the English lady, the Dutch maiden Louise, and little Maria Wrangel".

During the Queen's serious illness in the winter of 1650, the male court staff also had to watch over her at night.

A duty that was often complained about was the duty of the court junkers to go around the city and invite the councilmen and other dignitaries to the court feasts. These consisted not only of the frequently recurring so-called ballets or banquets (feast meals), but also of court weddings and court funerals, for there were also such. The custom of the time was that the funeral of a deceased person should be celebrated with a large feast, and if someone from the court staff died, this funeral feast was arranged by the Queen.

What, however, took up the most time and energy of the court personnel were these court parties, and especially the so-called ballets. At that time, ballet was understood to mean a stage performance that included dancing, mimicry and music. Along with the music, there were often written verses that were read by someone while certain scenes were performed. The actors in these performances were all at court, from the highest to the lowest. Queen Kristina was very amused by it, and Duke Adolf Johan also liked to appear in the ballets, but his older brother, the heir to the throne, Karl Gustav, is not mentioned as a participant in them. However, it is mentioned that at a party at the latter's there was dancing, and Ekeblad adds: "it is called a ball".

For the rest, ordinary dancing was a social pleasure that outside the court always seems to have occurred both in Stockholm and in the countryside at larger social gatherings, especially at weddings. The most significant ballets given during this time were: on St. Martin's Day 1649; on the Queen's birthday, December 8, 1649, in celebration of peace; on December 8, 1650, at Duke Karl Gustaf's; in the spring of 1655; December 8, 1649 at the castle; and in January 1653, on the occasion of Ebba Sparre's wedding.

Of these, the Duke's feasts are described in the following way. There was much splendour; under the ceiling of the hall where the banquet was held, a forest grove full of lemons, oranges, pomegranates, apples and pears was woven with fir branches. Eight dishes were brought to the Queen's table. There was also all kinds of music, and from 6 o'clock when the banquet began and until 8 o'clock the following day wine was served. At midnight the Queen rose from the table and went with all the guests to the lower floor and from there watched for three hours a fireworks display, which was set off on the water opposite the Duke's castle.

In the meantime a "theater" had been built in the banquet hall, in which a ballet was now danced and after the ballet "other ordinary dances". The ballet was called "Le Bœuf Rôti", or The Roasted Ox, and was intended to reproduce how the coronation had taken place the previous year, when the public in the main square had been treated to a whole roasted ox. Moreover, in this ballet, in addition to all the heroes of antiquity, such as Caesar, Alexander (Claes Tott) and others, there were also all sorts of virtues, such as Prudentia, Justitia, Temperentia and Fortitudo, the latter played by Ekeblad. The feast continued for several more hours, and it was not until 7 o'clock in the morning that the Queen left.

The ballet which was performed in March 1650, and in which the Queen participated, has been described in more detail. It seems to have been broken up into 13 scenes or tableaux. In the first, Cupid (the Queen's chamber pageboy Appelgren) appears; in the second tableau, Diana appears, who is portrayed by the Queen accompanied by some nymphs (court ladies); in the third, Venus (Ebba Sparre) is seen with a pair of cupids (Wachtmeister's children) and Cupid; in the fifth scene, Apollo (Duke Adolf) dances with Diana; in one scene, "the whole world" is seen, portrayed by the court's cavaliers and ladies; Venus often appears again, once even in the company of "Aesculapius" (Svante Banér); finally, in the thirteenth scene, Diana and Pallas (the court marshal's countess) appear.

The ballets could also be intended to present humorous subjects, such as one called "The Liberalities of the Gods"; whereupon everyone danced in, as he says, "in the habit of the gods."

"Three ghosts appeared: the ghost, the näck, and the tomte, who depicted their deplorable life in Lappland, where they had been driven by Her Majesty."

The ghost was, says Ekeblad, "a hideously tall man, probably twice as tall as the one who portrayed Polyphemus at Count Magnus' pageant at the coronation. The näck was depicted as a tomcat or a she-cat with a long rump. The old tomte was exceedingly small, so that only his hat and feet were visible; everything was rather funny."

This ballet was performed on December 8, 1652.

Although Ekeblad sometimes speaks of these ballets with a certain admiration, his general opinion of them is that, in addition to being time-consuming, due to the long time required for practice, they are also an empty and foolish pleasure. He once states that his brother Claes, who in April 1650 was about to travel home from Stockholm, should mention the new ballet dancers who had been danced in the inner courtyard and at the castle and other things that may seem incredible, "but still, God willing, it must be true, as there are many witnesses to it".

When once on January 29, 1651, the verses that were recited at the last ballet were sent along, it was added "from which my dear Father can well judge what a vanity it must be to spend so much money on such nonsense".

Yet another example of that value may be given. Ekeblad put on these pleasures, expressed in the following somewhat drastic terms: "A new ballet is in the works and will soon be danced. A pair of new shoes are also in the works for Johan Ekeblad — it seems to me that these two pieces of news are of equal importance."

When, several years later, he participated in the great Battle of Warsaw and had to describe it to his father, he remembered these ballets and jokingly said, "I must confess that it was worth neglecting the best ballet that was danced at Queen Kristina's in order to see the beautiful slaughter on the battlefield."

In addition to the ballets, there were other social entertainments under the various names of "Wirtschaft" and "procession", all similar in that they began at 6 o'clock in the evening and usually did not end until the following morning at 6 or 7 o'clock, until which time the queen usually stayed. "Wirtschafts" were also a kind of spectacle, which originated in Germany and consisted in the guests receiving small notes, on which was written some role such as "a Spaniard", "a maid", "a court jester", etc., which role was then to be performed in costume in some tableau or ballet during the evening.

Another type of spectacle, the so-called ring races, which were performed on horseback in the so-called "runners' track", located where the Technological Institute now has its building, is occasionally mentioned. One such took place on Kristina Day in 1651, when Claes Tott won the prize set by the Queen — 1,000 ducats. The festivities continued with a ballet in the Hall of State, from which a fireworks display between the castle and the Grand Chancellor's house could be viewed.

Another ring race took place on the Queen's birthday, December 8, 1652, and was led by Duke Adolf, Claes Tott and Steinberg. The first prize was taken by Steinberg, the second by Count Jakob de la Gardie, the third by Tott. The prize consisted of the Queen's name cipher, a double C in diamonds.

One might think that the court clerk's service was thus extremely insignificant. At court, as Ekeblad once said, "there was much to do and little or nothing to accomplish". But partly because of the careful selection that was made before anyone was generally accepted into court service, and partly because of the thorough knowledge of people and the world that was acquired during daily association not only with the country's highest and most distinguished men and women, but also with the multitude of learned and distinguished foreigners who were now visiting our country, the court service was a school where the state's most distinguished officials were trained in both the diplomatic and other branches of civil service.

There was no definite ranking as yet, but both the chamberlains and the chamber junkers at Her Majesty's court enjoyed a high social position in relation to their age. Thus, the usual promotion from the former rank was a province governor's chair or a comparable position, and the latter were often rewarded with the rank of major or at least captain in the army or higher diplomatic posts. In addition to the future advantage that a court junker's position could provide, there was, however, another reason that could make the position bearable, and that was the affection for the Queen's person which at least Ekeblad harboured.

Thus he writes in a confidential letter to his brother on December 26, 1652.

"Being Her Majesty's court junker (the which position is now not highly valued), regardless of the honour of serving such a heroic and brave princess as our Queen is, is dearer to me than the most distinguished position outside it."

One cannot assume that good fellowship could be found among the motley crowd that belonged to Queen Kristina's court. There were mixed men of high rank with upstarts of the new clerical nobility, rich and poor and — those who not least caused the confusion — all these foreigners, among whom there were even Jesuits. The Queen had a particular difficulty in keeping these fermenting elements in check. Disputes often occurred, with accompanying fights or duels, about which more later. Such offenses were punished in various ways. Most often the guilty man fell into the Queen's disgrace, which then resulted in a temporary banishment from court, sometimes a dismissal forever.

Ekeblad did not have any difficult conflicts to endure, at least in the first few years. He had been on good terms with the influential Claes Tott, Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, Axel Sparre, as well as with his court junker friend Per Lillie. With the latter he shared the misfortune of being fined 100 dalers in the court in the autumn of 1652 for a slanderous poem they had written together.

Exposed to an intrigue, about which Ekeblad does not mention what it consisted of or from whom it originated, he fell into the Queen's disgrace shortly after her arrival in Uppsala in 1654 and had to leave court, but enjoyed the privilege before the abdication of being rehabilitated and was thus on duty or present when the Queen in Uppsala laid down the crown.

Above: Kristina.

Above: Johan Ekeblad.

Above: Christoffer Ekeblad.

Above: Otto Mannerfelt.

Notes: Ulriksdal is the modern name for Jakobsdal Castle.

"The Spanish and Dutch envoys with the Polish Chancellor" = Antonio Pimentel; Coenraad van Beuningen; and Hieronim Radziejowski.