Georg Nordensvan on Kristina's visit to Paris in September 1656, year 1924

Source:

Drottning Kristinas pariserfärd, article written by Georg Nordensvan for Ord och Bild, trettiotredje årgången: 1924, part 2, pages 109 to 111, 1924; issues donated to Projekt Runeberg from a library in Växjö and from the University Library in Linköping

https://runeberg.org/ordochbild/1924/0129.html

—

Above: Georg Nordensvan.

Posted on September 8, 2026, the 370th anniversary of Kristina's arrival in Paris.

The article:

Drottning Kristinas pariserfärd

Av Georg Nordensvan

FRANSMÄNNEN kalla den genuine parisaren »parisien de Paris» — vi svenskar beteckna den franska typens stockholmska motsvarighet med det mera vulgära ordet rännstensunge, ett ord som F. U. WRANGEL med förkärlek använder om sig själv.

Han har sina barndomsminnen från Stockholms Faubourg St. Germain, excellensernas kvarter vid Stora Trädgårdsgatan, som den då hette. Via Karl den trettondes torg och Blasieholmen sträckte sig hans intresse småningom ut över hela staden. Visserligen hörde han ej till de stillasittande, som förlade sitt sommarnöje i torget och sin brunnsresa till vattenbutiken i västra allén, tvärt om reste han gärna allt ifrån sin ungdom och träffades på 1870-talet i Düsseldorf, Paris och Venedig, men han kom alltid hem igen till sin huvudstad. Hans intressen, studier och författarskap rörde sig först och sist omkring stockholmiana, mera dock kring Holmia antiqua än hodierna, kring Stockholms historia och minnesmärken. Det är en meningslös ödets nyck som flyttat denne i ovanlig grad intresserade och sakkunnige specialist utanför det område, där han var i ordets fulla bemärkelse hemma.

Han var dock ej uteslutande stockholmsforskare, han var därjämte genealog och personhistoriker. Han utgav Personhistorisk tidskrift och Svenska adelns ättartavlor m. m., och sedan han slagit ner sina bopålar i Paris har han huvudsakligen idkat historiskt författarskap och med förkärlek skildrat svenska personligheter på främmande mark.

Han citerade en gång — i sin intressevärda bok »Paris förr och nu», som han utgav 1909 under författarmärket W. Legran — Johan Oxenstiernas hyllning till Frankrike som »utlänningarnas fosterland», det lyckliga land, där hövligheten är naturaliserad, hedern blomstrar, rättvisa skipas, där konst, sång och skämt försköna tillvaron, där olyckan ej tages på allvar, långvarig kärlek ej är på modet och ett mod aldrig är långvarigt. Det var för 300 år sedan en vittberest svensk gjorde dessa iakttagelser.

Ett kapitel i den nämnda boken behandlar »Svensk storfrämmande i Paris på 1600-talet»: Axel Oxenstiernas besök vid Ludvig XIII:s hov 1635 i ändamål att underhandla med Richelieu, Karl X Gustavs studieresa till Paris som ung pfalzgreve 1638 och exdrottning Kristinas första besök hos den unge Ludvig XIV och hos Mazarin, Frankrikes regent 1656. De studier, han där framlägger, har han sedan ytterligare utarbetat i två böcker Axel Oxenstiernas resa till och i Frankrike — utgiven 1914 — och Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656, som nyligen utkommit.

Till boken om Kristina — som givit den omedelbara anledningen till dessa rader — har forskaren samlat hittills oanvänt källmaterial i 33 olika arkiv i Frankrike, 11 i Italien och 2 i Spanien. Att skriva böcker är ej alltid ett latmansgöra. Han har följt drottning Kristinas spår på hennes väg från Marseille norrut genom ett 20-tal små och större städer fram till Paris, och han genomgår mottagningsprogrammet i alla dessa städer med en noggrannhet, som onekligen frestar läsaren att hoppa över ett och annat stycke i texten. Ceremonielet befinnes nämligen vara tröttsamt enahanda — presentationer, deputationer och orationer utan all ända. Men då det höga föremålet ej tröttnade på att i långrandiga bombastiska haranger bli kallad den tionde musan och kyrkans yngsta dotter, som nu övergått till den sanna tron — »till kristendomen», yttrade en av talarna — så bör även läsaren kunna smälta vältaligheten, som i själva verket är i hög grad betecknande för tiden och smaken.

Det faller av sig självt, att denna drottning utan land var föremål för en mängd skvaller och lögnhistorier. Samtida brev- och memoarskrivare omtalade henne gärna som en äventyrerska och intrigör. Högdragen och absolut likgiltig för vad plebs tänkte och tyckte, utmanade hon obesvärat lögnsmideriet och sensationslystnaden. Under sin resa till Paris blev hon naturligtvis föremål för nyfikenhet från höga och låga, hon väckte förvåning och även intresse hos dem som fingo se henne på nära håll, och reseskildraren är ej den ende som blivit en smula intagen i den resande amazonen.

Hon visar sig i denna skildring från sin älskvärdaste sida. Hon var endast 30 år gammal [sic], hennes uppsyn var »ljus och angenäm», mademoiselle de Montpensier fann, att hon såg ut »som en liten vacker gosse». Hon uppträdde med okonstlad värdighet och besvarade förbindligt de mångordiga tirader, hon måste åhöra. De förnäma herrarna och damerna vid drottning Annas hov i Compiègne, som naturligtvis representerade tidens högst stående människoart, tyckas ha mött henne med en viss överlägsenhet. Men hon var dem vuxen. Till en början befanns det, att hon kände till allas släktförhållanden och kärleksintriger, och detta visar ju att hon var en bildad dam, men hon kände även gott till Frankrike, och hon förvånade genom sina kunskaper i en mängd olika ämnen, som hovmänniskorna hade föga begrepp om. Hon försatte dem i en underordnad ställning, som gjorde dem försagda. En rapportör skrev, att hon rörde sig så ledigt och hemvant att det föreföll som vore hon härskarinna på platsen och omgiven av sitt eget hov och inte av Frankrikes.

När man här läser om Kristina, flyga tankarna ofta nog till Gustav III. Det saknas ej likhet de båda emellan. Båda ägde stor begåvning och båda voro fulla av motsägelser. Båda ingåvo beundran och hat, lovsjöngos och smädades. Båda voro oroliga naturer, rastlöst ivriga, upptagna av ständigt nya planer, uppslag, beräkningar. Övermodiga, fåfänga och inbilska voro de. Kristina var lik Gustav III också i sin nöjeslystnad och sin smak för ceremonier — fast hon själv kunde sätta sig över reglerna för ett korrekt uppförande höll hon strängt på etiketten. Men det var endast vid undantagstillfällen hon nedlät sig till att lägga an på att vinna, fängsla, avväpna genom personlig älskvärdighet. Gustav III var mera kvinnligt behagsjuk än Kristina och vida mera skådespelare.

Om Gustav III:s utseende skrev Gjörwell, att hans porträttörer ha svårt att träffa likheten, då hans ansikte så ofta förändrar karaktären. Om Kristina yttrar en fransk ambassadör, att ett enda porträtt ej är tillräckligt för att ge en föreställning om hennes utseende — hennes ansikte förändras efter hennes själs rörelser, så att man knappast känner igen henne.

I ett avseende var hon absolut olik Gustav III: i sin fullkomliga saknad av fosterlandskärlek. —

I boken om Kristinas resa finner man även underhållande skildringar av hennes liv i Rom under hennes första vistelse där, då hon ännu var ny på platsen, residerade i palazzo Farnese, diskuterade filosofi och vetenskaper med kardinaler och lärde, omgav sig med ett hov av tvetydiga figurer och med ett eget garde, som ej heller gjorde sig väl känt, och hade dåliga affärer, så att hon måste sälja eller pantsätta sina dyrbarheter och vigga av själva hans helighet. Det var påven som bekostade hennes resa till dess hon landsteg i Frankrike för att sedan fortsätta som franske konungens gäst. Resan gick sjöledes från Civita Vecchia på fyra påvliga galärer, som roddes av en mängd galärslavar, sammankedjade och eländiga att åse. Några stycken dogo på vägen. För övrigt fylldes de fyra farkosterna av ett brokigt sällskap — vid pass 300 andliga, munkar och pilgrimer, som passat på detta tillfälle att få göra resan över de farliga djupen. Drottningens personliga svit bestod av endast 66 personer av olika nationalitet — det var ett anspråkslöst antal på denna tid. Axel Oxenstierna hade vid sin resa till Frankrike 200 personer i sitt följe. Men när Ludvig XIV med sitt hov begav sig till sin här i Flandern, säges hans sällskap ha uppgått till 15,000 personer.

Hur det gick till att resa på denna tid skildras i ett par lärorika, roande och avskräckande kapitel i de båda reseböckerna.

Axel Oxenstierna liksom Kristina gjorde resan till Paris för att förhandla politik med var sin kardinal, Richelieu och Mazarin, som båda styrde Frankrike med oinskränkt makt. Kristina — yttrar författaren — var underlägsen Mazarin i det avseendet, att hon var ärlig. I ett brev till sin förtrogne i Rom kardinal Azzolino skildrade hon Mazarin som »en försiktig, skicklig och listig man», som »utger sig för att vara en hederlig karl och lyckas ibland att ge sig sken därav». Om Richelieu hade Axel Oxenstierna efter underhandlingarna de båda statsmännen emellan skrivit till sin broder: »Dock hoppas jag, att medan han sålunda vill fiska uti grumligt vatten, skall han själv råka däri över öronen, så att han ej lätt skall återigen komma därutur.»

Det var en ärlig mans fromma önskan. Den gick naturligtvis ej i uppfyllelse. Även i våra yttersta tiders statsstyrekonst ger fiske i grumligt vatten de mest lysande och ärofulla resultat.

[F. U. WRANGEL: Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.]

English translation (my own):

Queen Kristina's journey to Paris

By Georg Nordensvan

THE FRENCH call the genuine Parisian "parisien de Paris" — we Swedes designate the Stockholm equivalent of the French type with the more vulgar word rännstensunge [street urchin], a word that F. U. WRANGEL fondly uses about himself.

He has childhood memories of Stockholm's Faubourg St. Germain, the district of the excellencies on Stora Trädgårdsgatan, as it was then called. Via Karl den trettondes torg and Blasieholmen, his interest gradually extended to the entire city. Admittedly, he was not one of the sedentary people who placed their summer fun in the square and their well-trip to the water shop in the western avenue, on the contrary, he liked to travel from his youth and in the 1870s met in Düsseldorf, Paris and Venice, but he always came home again to his capital city. His interests, studies and writing revolved first and foremost around Stockholmiana, more around Holmia antiqua than hodierna, around Stockholm's history and monuments. It is a meaningless twist of fate that has moved this unusually interested and expert specialist outside the area where he was, in the full sense of the word, at home.

However, he was not exclusively a Stockholm researcher; he was also a genealogist and personal historian. He published Personhistorisk tidskrift and Svenska adelns ättartavlor, etc., and since he settled in Paris he has mainly pursued historical writing and has a fondness for depicting Swedish personalities on foreign soil.

He once quoted — in his interesting book "Paris förr och nu", which he published in 1909 under the pen name W. Legran — Johan Oxenstierna's tribute to France as "the homeland of foreigners", the happy country where politeness is naturalised, honour flourishes, justice is done, where art, song and jokes beautify life, where misfortune is not taken seriously, long-lasting love is not in fashion, and courage is never long-lasting. It was 300 years ago that a well-travelled Swede made these observations.

A chapter in the aforementioned book deals with "Svensk storfrämmande i Paris på 1600-talet": Axel Oxenstierna's visit to Louis XIII's court in 1635 for the purpose of negotiating with Richelieu, Karl X Gustav's study journey to Paris as a young Count Palatine in 1638 and ex-Queen Kristina's first visit to the young Louis XIV and to Mazarin, the Regent of France in 1656. The studies he presents there have since been further elaborated in two books: Axel Oxenstiernas resa till och i Frankrike — published in 1914 — and Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656, which have recently been published.

For the book about Kristina — which has provided the immediate reason for these lines — the researcher has collected previously unused source material in 33 different archives in France, 11 in Italy, and 2 in Spain. Writing books is not always a lazy job. He has followed Queen Kristina's footsteps, on her way from Marseille north through some 20 small and large cities to Paris; and he goes through the reception program in all these cities with a thoroughness that undoubtedly tempts the reader to skip a paragraph or two in the text. The ceremonial is found to be tiresomely monotonous — presentations, deputations and orations without end. But since the lofty object did not tire of being called in long-winded, bombastic harangues the tenth Muse and the youngest daughter of the Church, who had now converted to the true faith — "to Christianity", one of the orators said — the reader should also be able to digest the eloquence, which is in fact highly indicative of the time and taste.

It goes without saying that this queen without a country was the subject of a multitude of gossip and mendacious stories. Contemporary letter writers and memoirists liked to refer to her as an adventuress and intriguer. Arrogant and absolutely indifferent to what the plebs thought and felt, she effortlessly challenged the fabrication of lies and the desire for sensationalism. During her trip to Paris, she naturally became the object of curiosity from high and low; she aroused surprise and even interest in those who got to see her up close; and the travel writer is not the only one who has become a little taken with the travelling Amazon.

She appears in this description from her most amiable side. She was only 30 years old [sic], her appearance was "bright and pleasant"; Mademoiselle de Montpensier found that she looked "like a pretty little boy". She behaved with artless dignity and answered obligingly the long-winded tirades she had to listen to. The noble lords and ladies at Queen Anne's court in Compiègne, who naturally represented the highest standing of the people of the time, seem to have met her with a certain superiority. But she was more mature than them. At first it was found that she knew everyone's family relations and love intrigues, and this shows that she was an educated lady; but she also knew France well, and she surprised with her knowledge of a wide variety of subjects, of which the courtiers had little idea. She placed them in a subordinate position, which made them timid. One reporter wrote that she moved so freely and at home that it seemed as if she were the mistress of the place and surrounded by her own court and not by France's.

When one reads about Kristina here, thoughts often fly to Gustav III. There is no lack of similarity between the two. Both possessed great talent, and both were full of contradictions. Both aroused admiration and hatred, were praised and reviled. Both were anxious natures, restlessly eager, constantly occupied with new plans, ideas, calculations. They were arrogant, vain and conceited. Kristina was also like Gustav III in her lust for pleasure and her taste for ceremony — although she herself could set herself above the rules of correct conduct, she strictly adhered to etiquette. But it was only on exceptional occasions that she condescended to set about winning, captivating, disarming through personal amiability. Gustav III was more femininely eager to please than Kristina and far more of an actor.

Regarding Gustav III's appearance, Gjörwell wrote that his portraitists had difficulty in achieving a likeness, as his face so often changed his character. Regarding Kristina, a French ambassador stated that a single portrait was not sufficient to give an idea of her appearance — her face changed according to the movements of her soul, so that one could hardly recognise her.

In one respect she was absolutely unlike Gustav III: in her complete lack of patriotism. —

In the book about Kristina's journey, one also finds entertaining descriptions of her life in Rome during her first stay there, when she was still new to the place, residing in the Palazzo Farnese, discussing philosophy and sciences with cardinals and learned men, surrounding herself with a court of ambiguous figures, and with her own guard, who also did not make themselves known; and she had bad affairs, so that she had to sell or pawn her valuables and borrow from His Holiness himself. It was the Pope who paid for her journey until she landed in France and then continued as the guest of the French King. The journey was by sea from Civitavecchia on four papal galleys, rowed by a multitude of galley slaves, chained together and miserable to look at. A few died on the way. Moreover, the four vessels were filled with a motley company — around 300 clergymen, monks and pilgrims, who took this opportunity to make the journey across the dangerous depths. The Queen's personal suite consisted of only 66 people of different nationalities — a modest number at that time. Axel Oxenstierna had 200 people in his suite on his journey to France. But when Louis XIV and his court set out for his army in Flanders, his party is said to have amounted to 15,000 people.

How it was to travel at this time is described in a couple of instructive, entertaining and discouraging chapters in both travel books.

Axel Oxenstierna, like Kristina, made the trip to Paris to negotiate politics with their respective cardinals, Richelieu and Mazarin, who both ruled France with unlimited power. Kristina — the author states — was inferior to Mazarin in the respect that she was honest. In a letter to her confidant in Rome, Cardinal Azzolino, she described Mazarin as "a cautious, skillful and cunning man", who "pretends to be an honest man and sometimes manages to give the appearance of it". About Richelieu, Axel Oxenstierna had written to his brother after the negotiations between the two statesmen: "However, I hope that while he thus wants to fish in murky water, he himself will fall into it over his ears, so that he will not easily get out of it again."

It was the pious wish of an honest man. It was, of course, not fulfilled. Even in the statecraft of our extreme times, fishing in murky water yields the most brilliant and glorious results.

[F. U. WRANGEL: Drottning Kristinas resa från Rom till franska hovet 1656. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.]

Carl Grimberg on Kristina and learned men and her reputation in Europe, part 2

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 463 to 465, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0465.html

The account:

Tidens störste filosof hade Kristina, som sagt, jäktat ihjäl — i all välmening likvisst —; och han var blott en av de många, som den märkvärdiga kvinnan tröttade ut. Hur länge skulle hon själv stå ut med sina våldsamma kastningar mellan själs- och kroppsansträngningar utan ens närmelsevis tillräcklig sömn? En dag var gränsen nådd för naturens tålamod, och sjukdomarna kommo. Den ena avlöste den andra, men isynnerhet led drottningen svårt av frossan, denna lömska febersjukdom, som var så vanlig förr i tiden i det vattensjuka mellansvenska sjölandets råa klimat, innan detta förbättrats genom torrläggning och uppodling. Sjukdomen kom och gick, men till sist ville den icke släppa sitt tag. Med året 1651 inställde sig plötsligt svimningar, som till sist kunde räcka en hel timme och för flera timmar betaga henne talförmågan. Den underbara drivhusplantan höll på att tvina bort.

Då beslöt man sig för att från Paris tillkalla en berömd läkare. Han kom, såg och segrade över sjukdomen. Det var på nyåret 1652. Hans namn var Bourdelot.

Bourdelot fann genast vid sin hitkomst, att drottningen var överansträngd och behövde omväxling. Därför nöjde han sig icke med att ordinera lättare diet med brunnsdrickning och bad utan föreskrev framför allt ett gladare liv: mindre studier och mera nöjen!

Han var själv en glad sällskapsmänniska, som kunde fördriva en ledig stund med att sjunga och spela gitarr. Hans skämtsamma lynne gick ej sällan ut över de lärde vid hovet. Så fanns där bland de vise männen en berömd kännare av de gamla folkens musik och en annan, som var auktoritet i frågan om deras danser. En dag övertalade Bourdelot drottningen att befalla dem giva en föreställning i antik dans och sång. Men kännaren på den forntida folkmusikens område hade, såsom det kan hända i dylika fall, ej ett spår till röst, och lika erbarmligt ställt var det med den andres danstalang. Drottningens befallning måste emellertid åtlydas: föreställningen gick av stapeln, och hovet fick sig ett outsläckligt skratt. Varpå han, som kände till de antika sångerna, hotade slå ihjäl Bourdelot men fick umgälla sitt försök att sätta hotelsen i verket med utvisning från Sverige.

De lärdes och vises sol höll på att gå ned, och Bourdelots, läkarens och den angenäme sällskapskarlens dag hade gått upp över Stockholms horisont.

Det är klart, att Bourdelot icke skulle bli populär bland de andra utlänningarna vid hovet, och förtalet satte tungorna i gång. Han beskylldes för att ha fört drottningen in i nöjeslystnadens virvel, in på gudsförnekelsens väg, och det viskades om ett otillbörligt inflytande, som han skulle utöva både över drottningens person och över hennes politik. Men rannsakar man de svenska källor, som ha något historiskt värde, finner man, att det ena påståendet lika litet är sant som det andra. Det var ju en helt naturlig sak, att Kristina skulle visa tacksamhet och tillgivenhet mot den hon betraktade som sitt livs räddare; och särskilt i nervsjukdomar gäller det ju för läkaren att i grund lära känna den sjukes själstillstånd, om han skall kunna bringa bot. Brevväxlingen mellan drottningen och läkaren ger heller icke minsta stöd för de rykten, som personliga och politiska avundsmän till Bourdelot utspredo.

English translation (my own):

Kristina had rushed the greatest philosopher of the time, as has been said, to his death — in all good intentions, of course — and he was only one of the many whom the remarkable woman exhausted. How long could she herself endure her violent tosses and turns between mental and physical exertion without even nearly enough sleep? One day the limit of nature's patience was reached, and the illnesses came. One succeeded another, but the Queen suffered severely from the chills in particular, that insidious feverish disease, which was so common in the old days in the raw climate of the waterlogged central Swedish sea country, before this was improved by drainage and cultivation. The illness came and went, but in the end it would not let go of its hold. With the year 1651, fainting spells suddenly set in, which could eventually last a whole hour and for several hours rob her of the ability to speak. The wonderful hothouse plant was about to wither away.

Then it was decided to call a famous doctor from Paris. He came, he saw, he conquered the illness. It was in the New Year 1652. His name was Bourdelot.

Bourdelot immediately found upon his arrival that the Queen was overworked and needed variety. Therefore, he was not content with prescribing a lighter diet with drinking spring water and bathing, but above all prescribed a happier life: less study and more pleasure!

He himself was a cheerful, sociable person who could pass a leisurely moment singing and playing the guitar. His jocular disposition often rubbed off on the scholars at court. Among the wise men there was a famous connoisseur of the music of the ancient peoples and another who was an authority on their dances. One day Bourdelot persuaded the Queen to order them to give a performance of ancient dance and song. But the connoisseur of ancient folk music had, as can happen in such cases, no voice, and the other's dancing talent was equally pitiful.

The Queen's command had to be obeyed, however: the performance took place, and the court was in an unquenchable state of laughter. Whereupon he, who knew the ancient songs, threatened to kill Bourdelot, but his attempt to carry out the threat was met with expulsion from Sweden.

The sun of the learned and wise was setting, and the day of Bourdelot, the physician and the agreeable companion, had risen over the horizon of Stockholm.

It is clear that Bourdelot would not be popular among the other foreigners at court, and slander set tongues wagging. He was accused of having led the Queen into the vortex of hedonism, into the path of atheism, and there were whispers of an undue influence that he was supposed to exercise both over the Queen's person and over her politics. But if one examines the Swedish sources that have any historical value, one finds that one claim is as little true as the other. It was quite natural that Kristina should show gratitude and affection for the one she regarded as the saviour of her life; and especially in nervous diseases it is important for the physician to get to know the patient's state of mind in depth if he is to be able to bring about a cure. The exchange of letters between the Queen and the doctor also does not provide the slightest support for the rumours that Bourdelot's personal and political enemies spread.

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.

Carl Grimberg on Kristina and learned men and her reputation in Europe, part 1

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 460 to 463, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0462.html

The account:

»Nordens Minerva» i kretsen av Europas lärda män.

SNART genljöd Europa av beundran över den unga flicka, som styrde den nyvordna stormakten i Norden. Whitelocke berättar i sin dagbok om följande samtal mellan honom och Cromwell, den engelska republikens styresman: »Säg mig», yttrade den store protektorn, »är drottningen av Sverige en kvinna med så stora egenskaper, som det berättas här?» Whitelocke svarade: »Hon är i sanning, Sire, en utmärkt kvinna, äger en ovanlig begåvning, kan flera språk, är hemma i de flesta vetenskaper, isynnerhet i historien, och har bland alla, som jag känner, icke sin like i statskunskapen.»

Kristina njöt av att vara berömd, ja för henne var det ett livsbehov att veta, att folk talade om henne överallt. Men för en ärelystnad av det slaget givs ingen rast eller ro. Till varje pris måste en sådan natur skaffa människorna nya anledningar att falla i häpnad, om ej i beundran, över henne. I krig kunde hon ju icke vinna ny ära. Men hennes ovanliga begåvning och kunskapstörst anvisade henne en annan väg. Skulle hon ej kunna som drottning få följa sin böjelse? Genom vapenbragder hade det svenska folket gjort sig ett namn ute i världen. Ett återstod dock ännu: i Sveriges karga jordmån hade den högre kulturen icke kunnat slå rot. Men varför skulle ej så kunna ske? Var det ej, som om Försynen utvalt den store härförarens dotter för en dylik uppgift, satt henne till vårdarinna av vetenskap och konst uppe i Nordanlanden? Ett hov, där drottningen lyste som en stjärna i kretsen av Europas berömdheter inom den lärda världen, det var något för Gustav Adolfs dotter, det.

Hela skaror av vetenskapsmän, särskilt fransmän, antogo Kristinas inbjudningar att komma till Stockholm, och den ene drog den andre med sig. Det var ett ideligt kommande och gående av lärda herrar, och för dem alla höll drottningen öppet hus. Tidtals skall hon ha haft ett helt tjog av dem omkring sig. De hade lämnat hem och hustru och barn för att få skåda den nya vishetsgudinnan på Sveriges tron, »den nordiska Minerva» och allt vad för vackert de nu kunde hitta på att kalla henne. För hennes skull hade de under veckor kastats omkring på ett stormigt hav i små bräckliga fartyg eller skakats ömma och ledbrutna på ohyggliga landsvägar; ja till och med den fruktade kölden i Nordanlanden vågade dessa Söderns barn trotsa, i den ljuva förvissning, att Sveriges drottning skulle rikligt löna deras mödor.

Snart fanns det väl ingen ryktbar vetenskapsman i Europa, som Kristina ej åtminstone försökt komma i beröring med. Huvudet högre än dem alla var fransmannen Cartesius, en av de största filosofer, som någonsin funnits.

Han utgår i sin filosofi från att man skall tvivla på allt; på allt vad man lärt, ja på allt vad man hör och ser. Hur ofta — säger han — bedraga oss ej våra sinnen! Men den, som en gång bedragit oss, bruka vi ju aldrig skänka fullt förtroende. Detsamma bör då gälla om våra fem sinnen: vad ha vi väl för säkerhet för att de ej alltid bedraga oss? Det händer ju, att vi i drömmen tycka oss se ting, som ej finnas; vi se dem tydligt utan att veta, att vi blott drömma. Vad ha vi väl för garanti för att ej hela livet är en dröm?

Tvivla därför på allt! »Jag betvivlar», säger Cartesius, »att världen är sådan, som mina sinnen visa mig den. Jag betvivlar, att det alls finns några föremål utanför mig, att jag själv har en kropp, ja att två gånger två är fyra. Men ett ting är det omöjligt för mig att betvivla, det nämligen, att jag själv tvivlar. Jag tvivlar, alltså är jag till. Detta är den första och vissaste av alla kunskaper.»

Sedan Cartesius ur själva tvivlet vunnit denna fasta utgångspunkt, arbetar han sig småningom fram till de säkra kunskaperna, d. v. s. sådana, som den tänkande människan förvärvat sig genom egen prövning och kritik, i motsats till inlärt minnesgods. Och vid sökandet efter kunskap hänvisar han till en kunskapskälla av sannare och högre art än våra sinnen, nämligen vad han kallar »medfödda idéer» i själens djup. Såsom den högsta av dessa idéer sätter han Guds-idéen och anför flere filosofiska bevis för Guds existens. »Eftersom nu Gud är sannfärdig, kan han icke bedraga människan, vilken han skapat och givit förnuft. Följaktligen finns för människan ytterligare möjlighet att vinna sann kunskap, nämligen om allt sådant, som hon inför förnuftets prövande domstol känner sig förnimma klart och tydligt.»

Kristina lyckades efter en lång tids brevväxling och enträgna inbjudningar få även Cartesius till Stockholm, på hösten 1649. Det var alls icke någon möglig kammarlärd, den skarpsinnige tänkare, med vilken Sveriges drottning nu fick tillfälle att personligen diskutera livets högsta frågor. Cartesius var en fin och belevad världsman. Han hade varit militär i Tillys armé och åtnjöt ett stadgat anseende ej blott som filosof utan även som fruntimmerskarl. Men säkerligen hade aldrig någon kvinna så egoistiskt lagt beslag på honom som hans kungliga beundrarinna i Stockholm. Klockan fem på morgnarna måste han infinna sig i hennes bibliotek för att undervisa och diskutera med henne. Och han, som lagt sig till med den sanne världsmannens bekväma vänor! Han frös i de mörka och kalla rummen på Stockholms slott, så han skakade, och efter fyra månader fick han lunginflammation och dog.

Rotfast blev för resten ingen av de lärda gästerna i Sverige. Kristina saknade medel att i längden hålla dem kvar. Så länge det fanns guld i skattkammaren, öste hon ut det med fulla händer — ty att sköta pengar var något, som hon aldrig lärde sig. Men Sveriges skattkammare var långt ifrån outtömlig; och när guldströmmen började sina, avtog märkbart intresset hos många bland de lärda främlingarna. Den ene efter den andre av flyttfåglarna försvann utan att ha haft något större inflytande på vår andliga odling. Deras roll i skådespelet hade huvudsakligen varit att förströ drottningen själv, tända rökelse till hennes ära och tjäna som dekorationer vid hennes hov.

Två av de lärda män, som Kristina inkallade till Sverige, blevo professorer vid Uppsala universitet. Men högskolan hade föga glädje av dem, ty de levde i ständiga tvister med sin omgivning. Särskilt betänkligt stod det till med sämjan i lärdomsstaden den tid av halvtannat år, som den berömde professorn i romersk vältalighet Boeclerus från Strassburg levde och verkade där. Han hade knappt börjat sin verksamhet, förrän studenterna voro som besatta. Anledningen säges ha varit den, att Boeclerus en gång vid slutet av en föreläsning yttrat: »Jag skulle tillägga mera, om dessa svenska pundhuvuden kunde fatta det.» En av studenterna hade genast svarat: »Vi hava icke blott förstått allt vad Ni hittills sagt, utan vi skola också förstå allt vad Ni härefter kan komma att säga.» Och efter föreläsningens slut avtackade studenterna sin lärare genom att undfägna honom med stut.

Deras känslor gåvo sig ytterligare luft genom att de ett par gånger kastade in stenar genom fönstret i professorns bostad. Ja, den gode Boeclerus påstår till och med, att de skjutit med bössa mot hans familj därinne, och vädjade till självaste drottningen såsom den enda, som förmådde skydda honom.

Kristina avlät också ett mycket skarpt brev till det akademiska konsistoriet i anledning av »den galenskap och det oväsen, som studenterna begynt, i det de icke allenast nattetid kastat stenar in i Boecleri rum, där hans små barn lågo, utan ock fördristat sig skjuta det ena lodet efter det andra genom hans fönster». De akademiska fäderna ålades att kraftigt straffa den brottslige, androm till varnagel.

Det kungliga brevet mottogs med harm av vederbörande, och förbittringen blev så mycket större, som en undersökning i Boecleri hus syntes utvisa, att hemfriden aldrig störts genom någon bösskula. Någon straffåtgärd blev det ej heller av, och lugnare förhållanden inträdde åter, då Boeclerus, överhopad med skänker av drottningen, for hem till sitt land igen, där han redan förut ådagalagt sin oförmåga att leva i sämja med sina medmänniskor.

English translation (my own):

"The Minerva of the North" in the circle of European scholars.

EUROPE soon echoed with admiration for the young girl who ruled the newly-established great power in the North. Whitelocke tells in his diary of the following conversation between him and Cromwell, the ruler of the English Commonwealth:

"I pray, tell me", said the great Protector, "is the Queen [of Sweden] a lady of such rare parts as is reported of her?"

Whitelocke replied: "Truly, Sir, she is a lady excellently qualified, of rare abilities of mind, perfect in many languages, and most sorts of learning, especially history, and, beyond compare with any person whom I have known, understanding the affairs and interests of all the states and princes [of Christendom]."

Kristina enjoyed being famous; indeed, for her it was a necessity of life to know that people were talking about her everywhere. But for an ambition of that kind, there is no rest or peace. At any price such a nature must provide people with new reasons to fall in amazement, if not in admiration, over her. In war she could not win new glory. But her unusual talent and thirst for knowledge showed her another path. Could she not, as queen, be allowed to follow her inclination? Through feats of arms the Swedish people had made a name for themselves in the world.

One thing remained, however: in the barren soil of Sweden, higher culture had not been able to take root. But why should that not be possible? Was it not as if Providence had chosen the daughter of the great army leader for such a task, and had placed her as the guardianess of science and art up in the Northern lands? A court where the Queen shone like a star in the circle of Europe's celebrities within the learned world, that was something for Gustav Adolf's daughter.

Whole crowds of scientists, especially Frenchmen, accepted Kristina's invitations to come to Stockholm, and one drew the other with him. There was a constant coming and going of learned gentlemen, and the Queen kept an open house for all of them. At one time she is said to have had a full score of them around her. They had left home and their wives and children to see the new goddess of wisdom on the throne of Sweden, "the Nordic Minerva", and whatever beautiful things they could think of to call her. For her sake they had been tossed about on a stormy sea for weeks in small fragile ships or shaken sore and broken-jointed on terrible country roads; indeed, even the dreaded cold of the Northern lands these children of the South dared to defy, in the sweet certainty that the Queen of Sweden would richly reward their labours.

Soon there was hardly a renowned scientist in Europe that Kristina had not at least tried to get in touch with. Head and shoulders above them all was the Frenchman Descartes, one of the greatest philosophers who has ever lived.

He starts his philosophy from the fact that one should doubt everything; everything one has learned, yes, everything one hears and sees. How often — he says — do our senses deceive us! But we never give full confidence to someone who has deceived us once. The same should apply to our five senses: what assurance do we have that they do not always deceive us? It happens that in dreams we think we see things that do not exist; we see them clearly without knowing that we are only dreaming. What guarantee do we have that our whole life is not a dream?

Therefore, to doubt everything! "I doubt", says Descartes, "that the world is such as my senses show it to me. I doubt that there are any objects at all outside me, that I myself have a body, yes, that two times two make four. But one thing it is impossible for me to doubt, namely, that I myself doubt. I doubt, therefore I exist. This is the first and most certain of all knowledges."

After Descartes gained this firm starting point from doubt itself, he gradually works his way up to certain knowledge, i.e. such as the thinking man has acquired through his own trial and criticism, as opposed to learned memory. And in the search for knowledge he refers to a source of knowledge of a truer and higher kind than our senses, namely what he calls "innate ideas" in the depths of the soul. As the highest of these ideas he places the idea of God and gives several philosophical proofs for the existence of God. "Since now God is truthful, He cannot deceive man, whom He has created and given reason. Consequently, there is further opportunity for man to gain true knowledge, namely about everything that he feels he perceives clearly and distinctly before the examining tribunal of reason."

After a long exchange of letters and persistent invitations, Kristina managed to get Descartes to Stockholm in the autumn of 1649. It was not some moldy court scholar at all, the sharp-witted thinker, with whom the Queen of Sweden now had the opportunity to personally discuss the highest questions of life. Descartes was a fine and cultured man of the world. He had been a soldier in Tilly's army and enjoyed a well-established reputation not only as a philosopher, but also as a ladies' man.

But certainly no woman had ever so selfishly taken possession of him as his royal admirer in Stockholm. At five in the morning he had to appear in her library to teach and discuss with her. And he, who had settled down with the comfortable friends of the true man of the world! He froze in the dark and cold rooms of Stockholm Castle, so that he shivered, and after four months he contracted lung inflammation and died.

None of the learned guests remained permanently in Sweden. Kristina lacked the means to keep them there for long. As long as there was gold in the treasury, she poured it out with full hands — for managing money was something she never learned. But Sweden's treasury was far from inexhaustible; and when the stream of gold began to run dry, the interest of many of the learned foreigners noticeably diminished. One after another of the migratory birds disappeared without having had any major influence on our spiritual cultivation. Their role in the spectacle had mainly been to entertain the Queen herself, light incense in her honour, and serve as decorations at her court.

Two of the learned men whom Kristina summoned to Sweden became professors at Uppsala University. But the University had little pleasure in them, for they lived in constant disputes with their surroundings. The state of harmony in the city of learning was particularly precarious during the year and a half that the famous professor of Roman eloquence, Boeckler, from Strassburg, lived and worked there. He had hardly begun his work before the students were as if possessed. The reason is said to have been that Boeckler once said at the end of a lecture: "I would add more if these Swedish poundheads could understand it."

One of the students had immediately replied: "We have not only understood everything you have said so far, but we will also understand everything you may say from now on."

And after the lecture was over, the students thanked their teacher by showering him with beatings.

Their feelings were further vented by their throwing stones through the window of the professor's residence a couple of times. Indeed, the good Boeckler even claims that they fired a gun at his family inside, and he appealed to the Queen herself as the only one who could protect him.

Kristina also sent a very sharp letter to the academic consistory on the occasion of "the madness and the noise that the students have started, in that they have not only thrown stones into Boeckler's room at night, where his small children were lying, but have also dared to shoot one bullet after another through his window". The academic fathers were ordered to severely punish the criminal, and even as a warning example to others.

The royal letter was received with indignation by those concerned, and the resentment became all the greater, as an investigation in Boeckler's house seemed to show that the peace of the house had never been disturbed by a single gunshot. No punitive action was taken, and calmer conditions returned when Boeckler, showered with gifts from the Queen, returned to his country, where he had already demonstrated his inability to live in harmony with his fellow men.

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.

Excerpt on Kristina from article on Nordic female figures in the modern consciousness, written by Alexander Öhquist for "Vår Kvinnor" magazine, year 1924

Source:

Nordiska kvinnogestalter i det moderna medvetandet, article written by Alexander Öhquist for Våra Kvinnor, issue 10-11, page 221, issue of May 26, 1924; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/779013?term=drottning&term=Kristina&term=drottningen&term=Kristinas&page=7

Våra Kvinnor, 26.05.1924 no 10-11, s. 221 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/779013 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article excerpt:

... En nordisk kvinnogestalt av helt annan typ [än den heliga Birgitta] är drottning Kristina, som nästan på året tre hundra år efter Birgitta slog sig ned i Rom och kom även hon att utöva ett icke ringa inflytande på det italienska kulturlivet. Var Birgitta, liksom Selma Lagerlöf, en drömmerska, så företrädde Kristina den nordiska kvinnotyp, som är företrädesvis intellektuellt betonad, handlingskraftig, en smula excentrisk och hänsynslös. Hon erinrar om vissa gestalter i den norska litteraturen bl. a. hos Ibsen. Det är något i hennes natur som påminner om Hilde Wangel och Hedda Gabler. Med den sistnämnda har hon gemensamt det bottenlösa föraktet för kälkborgerligheten och en viss överkultiverad förfining. Om Hilde Wangel återigen erinrar det friska och hurtiga i hennes väsen, som t. ex. då Kristina egenhändigt avfyrar en kanon mot en romersk kardinals hus, därför att han misshagade henne. Man kommer att tänka på en rapp skärgårdstös, som smäller till med en örfil en närgången kavaljer. Och vilken äktsvensk humor ligger ej i den situation, som uppstod, då påven omgav Kristina med en skara kardinaler, som skulle hålla den nordiska vildfågeln inom etikettens inhägnad, men i stället blev det kardinalerna, som av drottningen fördes på villovägar!

Det är inte utan att man i Kristinas frigjorda uppträdande och livliga intellektuella intressen upptäcker vissa paralleller med den moderna kvinnosaksrörelsen. Hon var en i allo »emanciperad» kvinna. Hon vågade vara sig själv i en tid då kvinnan, även på samhällets höjder, även den lärda kvinnan levde instängd i de hävdvunna fördomarnas jungfrubur. Kristina däremot levde precis som det behagade henne, nära nog i enlighet med den moderna individualismens principer. På det er*tiska livets område förverkligade hon, sedan hon kommit till Rom, Ellen Keys idéer. Hon avskydde ett äktenskap utan kärlek och var ända till sin död kardinal Azzolinos trogna älskarinna.

Men hon gick ingalunda upp i er*tiken. I Rom samlade hon tidens förnämsta lärda, konstnärer och poeter omkring sig, köpte alla konst- och bokskatter hon kunde komma åt och utövade genom den akademi hon år 1674 grundlade i Rom ett rätt betydande inflytande på det intellektuella livet i Italien. Vilket snille måste denna kvinna ha varit då hon, en långväga främling från ett avlägset land kunde utföra en märklig kulturgärning på främmande mark och inom en så hög civilisation som den barocktidens Italien representerade!

Vilken glans faller ej över nordens kvinnor då man betänker att Birgitta genom styrkan av sin religiösa inspiration påverkat den italienska och därigenom överhuvud den västerländska konsten och att Kristina genom sin intelligens, kunskapsrikedom och sitt initiativ inverkat befruktande på det intellektuella livet i Italien!

Birgittas av höga drömmar omstrålade bild har redan så gott som försvunnit ur det moderna medvetandet. Detta kan däremot inte sägas om Kristinas av den friborna lidelsens och den obundna tankens stormar omsusade gestalt. ...

English translation (my own):

... A Nordic female figure of a completely different type [than Saint Birgitta] is Queen Kristina, who settled in Rome almost three hundred years after Birgitta and also came to exert no small influence on Italian cultural life. While Birgitta, like Selma Lagerlöf, was a dreamer, Kristina represented the Nordic female type which is primarily intellectually focused, energetic, a little eccentric and ruthless. She is reminiscent of certain figures in Norwegian literature, among others, by Ibsen. There is something in her nature that is reminiscent of Hilde Wangel and Hedda Gabler. With the latter, she has in common the bottomless contempt for the bourgeois and a certain over-cultivated refinement. Of Hilde Wangel again reminds the fresh and quick-wittedness in her being, such as when Kristina herself fires a cannon at the house of a Roman cardinal because he displeased her. One comes to mind a dashing archipelago girl who slaps a fresh cavalier in the face. And what genuine Swedish humour is there in the situation that arose when the Pope surrounded Kristina with a group of cardinals who were supposed to keep the Nordic wild bird within the confines of etiquette, but instead it was the cardinals who were led astray by the Queen!

It is not without reason that in Kristina's liberated demeanour and lively intellectual interests one discovers certain parallels with the modern women's movement. She was an all-around "emancipated" woman. She dared to be herself at a time when women, even at the heights of society, even educated women, lived locked in the virgin's cage of long-established prejudices. Kristina, on the other hand, lived exactly as she pleased, almost in accordance with the principles of modern individualism. In the area of er*tic life, after arriving in Rome, she put Ellen Key's ideas into practice. She abhorred a marriage without love and was Cardinal Azzolino's faithful lover until her death.

But she was by no means absorbed in er*ticism. In Rome she gathered the most distinguished scholars, artists and poets of the time around her, bought all the art and book treasures she could get her hands on and, through the Academy she founded in Rome in 1674, exerted a fairly significant influence on intellectual life in Italy. What a genius this woman must have been when she, a long-distance foreigner from a distant country, could perform a remarkable cultural feat on foreign soil and within such a high civilisation as the Italy of the Baroque era represented!

What glory falls upon the women of the North when one considers that Birgitta, through the strength of her religious inspiration, influenced Italian and thus Western art in general, and that Kristina, through her intelligence, wealth of knowledge and initiative, had a fruitful effect on intellectual life in Italy!

Birgitta's image, irradiated by lofty dreams, has already all but disappeared from modern consciousness. This, however, cannot be said of Kristina's figure, suffused by the storms of free-born passion and unfettered thought. ...

Lasse Lut on a story about Gian Rinaldo Monaldeschi's ghost haunting Fontainebleau Palace, in "Allas Krönika" magazine, year 1924

Source:

Spöket i „Hjortarnas Galleri”, eller Monaldescos svärd och pansarskjorta, article written by Lasse Lut for Allas Krönika, issue 1, pages 7 to 8, issue of January 5, 1924; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/720313?term=drottning&term=Kristina&term=Drottningen&term=drottningen&page=9

Allas Krönika, 05.01.1924 no 1, s. 7-8 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/720313 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

WARNING: GRAPHIC VIOLENCE.

The article:

SPÖKET I „HJORTARNAS GALLERI”

ELLER MONALDESCOS SVÄRD OCH PANSARSKJORTA.

Det var vår i Paris 1921. Men vilken vår!

Aprilhimlen såg ut som tusen gamla skurtrasor; tid efter annan tömde den ur sig något kallt och klibbigt, som kunde kallas snö.

I förtvivlan kastade vi oss en sådan självm*rdseftermiddag över en kutting sherry nere hos Père Duvernois, Mont Parnasse. På något sätt måste ju solen fås fram.

Men ingenting hjälpte. Inom en timme var konversationen mekaniskt nere i grådasket, närmare bestämt på kapitlet spöken.

Henry Sundman deklarerade öppen anslutning till tron på spökenas existens. Han hade t. o. m. sett fotografier av spöken. Vid ingången till Hampton Court säljas sådana till 2 pence stycket. Och på dem ser man den fagra drottning Jane Seymour, som Henrik VIII Blåskägg tog livet av, och som nu går igen, ända tills domens dag varder kommande.

— Jag har också sett spöken, replikerade Max Rautell instämmande. Det var på Imatra en gång. Där såg jag med egna ögon Volodja Janson supera med en ryssinna, trots att hela Helsingfors visste, att han den dagen var på gäddsvirvel i Porkala. Det kunde ej vara annat än ett spöke.

Men Ture Stenman strök med förargelse den mörka locken från diktarpannan.

— Spökfotografier, alibispöken, usch sådant snafs! Kunna vi icke tala om de allvarsamma spökena, dem vi alla se, när fantasin spelar? Vad äro spökena annat än syner, dem vi se, när poeten i vårt inre någon gång vaknar upp ur sin dvala. Jag såg i går de hemskaste spöken en människa kan se. Det var ute i Fontainebleau.

Ture Stenman såg sig omkring. Auditoriet utlovade hörsamhet.

— Jag tog tåget dit ut i går. Jag ville titta ett slag på Filip den sköne, och så ville jag också se Napoleon mönstra sitt gamla garde. D. v. s. jag ville se spöken. Men huru det var intresserade mig de franska konungarnas jakt på hjortarna i den berömda skogen så, att jag kom till slottet först vid skymningen. In kom jag i alla fall, men bäst det var meddelades mig, att slottet skulle stängas. Jag räckte 20 francs åt en av funktionärerna.

— Jag har icke hunnit se allt. Det är långt hit från Paris, ni förstår.

— Men här spökar efter mörkrets inbrott.

— Så mycket bättre. Kan ni arrangera mig ett rendez-vous med Marie-Antoinette så blir det en tia till. För kejsarinnan Eugenie ger jag gärna det dubbla, förutsatt att kejsaren icke stör oss.

— Nej, min herre, de båda damerna sova hos Gud, men det är Monaldesco, som går igen. Och han gör det just här där vi stå, i Hjortarnas galleri. Vill ni stanna en stund, så var så god! Ni kommer ut den där vägen. — Här står förresten Monaldescos svärd, och därunder ser ni den olyckliges pansarskjorta.

Mannen försvann med tassande steg.

Monaldesco, Gallerie des Cerfs, 1657, 10 november, exdrottning Kristina av Sverige — mord!

Dessa anakronistiska filmtexter draga för min syn i fosforescerande ljus.

Och plötsligt flammar det mörka galleriet upp.

Där står drottning Kristina, Gustav Adolfs dotter, alias greve Dona. Hon bär icke kjol, bevars, hon är manligt överbelastad, hon har stövlar och sporrar och en vapenrock, i handen en käpp av ebenholz. Hon har ju aldrig velat gifta sig, enär det varit omöjligt att veta, om hon komme att föda en Nero eller en Augustus. Och ingen man har någonsin av allvarsamma historiker erkänts som härskare av hennes hjärta. Men det viskas också i historien —

Det viskas om Francesco Mario Santinelli [sic], som är Hennes Majestäts sändebud i Rom. Han skall där negociera i syfte att upphöja »suddrottningen« på Neapels tron. Men Santinelli är en lögnare, en skurk, ett fä.

Man visar också om den elegante hovmannen och markisen Gia[n] Rinaldo Monaldesco della Cervara, exdrottningens hovstallmästare. Han är det lilla hovets mest framträdande person, och har tidigare spelat en politisk roll i Rom.

Baron Bildt, som i Florens genomgått hennes korrespondens med Kardinal Azzolino, försäkrar, att dessa viskningar äro missvisande. Voltaire däremot har satt lit till dem.

Jag ser alltså drottning Kristina i Hjortarnas galleri. Hon samtalar till synes lugnt med Monaldesco, och Francesco Santinellis broder, som är chef för hennes livvakt och för resten dödsfiende till Monaldesco.

I fjärran stå två knektar.

In träder så fader Lebel, åt vilken Kristina några dagar tidigare anförtrott en packe brev.

Det är åska i luften.

Kristina griper breven, som Lebel av en händelse har med sig. Hon håller dem framför Monaldesco och spörjer med vrede:

— Vill ni icke erkänna dessa brev?

Monaldesco avvisar frågan. Handstilen är icke hans.

Drottningen tror honom icke.

Han blir häftig, han blir dramatisk och vill göra rätt för sig.

Men drottningen hör honom icke.

Santinelli och de två knektarna närma sig med dragna värjor. Monaldesco begynner förstå, att det gäller livet. Han kastar sig till drottningens fötter, han ber om misskund, han följer henne genom det långa, långa galleriet.

Hon hör på hans förklaringar, hon tar del av hans argument. Men det slutar med ett kallt ord till fader Lebel:

— Käre fader, jag drager mig tillbaka och överlämnar denne man åt eder. Bered honom på döden och tag vård om hans själ!

Så börjar dödskampen.

Men Kristina är kall och likgiltig.

Saken skall ha sin gång. Hon har sin kungliga rätt att utan domstol låta avrätta en otrogen tjänare. (En otrogen älskare skulle romantikerna säga.)

Tre värjor tränga mot Monaldescos bröst. Men han bär en pansarskjorta. Den är ogenomtränglig.

Värjorna drabba hans huvud. Blodet flyter i strömmar. Den olycklige visar bödlarna sin hals: Gör pinan kort, — där finnes intet skyddande pansartyg!

Äntligen är avrättningen slutförd. Hjortarnas galleri har blivit besudlat med blod, som aldrig kan tvättas bort.

Jag gick in i närmaste kabinett, där Kristina väntade.

— Det är fullbordat, sade jag. Hyser ni ingen ånger?

— Det har man frågat mig nu i över 200 år. Och jag svarar som jag svarade Mazarin: »Om jag ej nu gjort vad jag gjort, skulle jag ej lägga mig en enda kväll utan att ha gjort det. Jag har intet skäl att ångra det, men mer än hundratusen att vara förtjust däröver.»

— Och vad var då Monaldescos brott? sporde jag.

— Det är min hemlighet, som ingen behöver veta. Jag är icke skyldig att redovisa, jag hade makt över mina tjänares liv, ty jag var en suverän, om än jag avsagt mig Sverges tron.

Det hade blivit mörkt i Hjortarnas galleri. Endast någon ensam stjärnas ljus glimmade i ett svärdsfäste och kom en pansarskjorta att glittra.

Det var Monaldescos svärd och hans vid halsen sargade pansarklädnad.

Ture Stenman rörde igen vid sherrykuttingens sprund.

Lasse Lut.

English translation (my own):

THE GHOST IN THE "GALERIE DES CERFS"

OR, MONALDESCO'S SWORD AND SHIRT OF ARMOUR.

It was spring in Paris in 1921. But what a spring!

The April sky looked like a thousand old rags; from time to time it emptied something cold and sticky, which could be called snow.

In desperation, we threw ourselves into a s*icidal afternoon over a glass of sherry down at Père Duvernois's, Mont Parnasse. Somehow the sun had to come out.

But nothing helped. Within an hour the conversation had mechanically descended into a pit of tears, specifically on the chapter of ghosts.

Henry Sundman openly declared his adherence to the belief in the existence of ghosts. He had even seen photographs of ghosts. At the entrance to Hampton Court, such are sold for 2 pence each. And on them one sees the fair Queen Jane Seymour, whom Henry VIII Bluebeard killed, and who is now walking again, until the day of judgement comes.

"I've seen ghosts too", Max Rautell replied in agreement. "It was in Imatra once. There I saw with my own eyes Volodya Janson having supper with a Russian woman, even though all of Helsinki knew that he was fishing for pike in Porkkala that day. It couldn't be anything other than a ghost."

But Ture Stenman indignantly brushed the dark locks from his poet forehead.

"Ghost photographs, alibi ghosts, ugh, such nonsense! Can't we talk about the serious ghosts, the ones we all see when the imagination plays? What are ghosts but visions, the ones we see when the poet in our inner being sometimes wakes up from his slumber? Yesterday I saw the most horrible ghosts a human being can see. It was out at Fontainebleau."

Ture Stenman looked around. The auditorium promised to listen.

"I took the train out there yesterday. I wanted to take a look at Philip the Fair, and I also wanted to see Napoleon muster his old guard. That is, I wanted to see ghosts. But somehow the French kings' hunt for deer in the famous forest interested me so much that I didn't get to the castle until dusk. I got in anyway, but as soon as it was over I was told that the castle would be closed. I handed 20 francs to one of the officials.

'I haven't had time to see everything. It's a long way to here from Paris, you understand.'

'But here it's haunted after dark.'

'All the better. If you can arrange for me a rendezvous with Marie Antoinette, it will be another ten. For the Empress Eugénie, I will gladly give double, provided the Emperor does not disturb us.'

'No, Monsieur, the two ladies are asleep with God, but it is Monaldesco who walks again. And he is doing it right here where we are standing, in the Galerie des Cerfs. If you want to stay a moment, please! You will come out that way. — Here, by the way, is Monaldesco's sword, and underneath you see the unfortunate man's shirt of armour.'

The man disappeared with stomping steps.

Monaldesco, Galerie des Cerfs, 1657, November 10, ex-Queen Kristina of Sweden — murder!

These anachronistic film texts dazzle my vision in phosphorescent light.

And suddenly the dark gallery bursts into flames.

There stands Queen Kristina, the daughter of Gustav Adolf, alias Count Dohna. She wears no skirt, —gosh!, — she is overburdened with masculinity, she has boots and spurs and a buffcoat, in her hand an ebony staff. She has never wanted to marry, since it has been impossible to know whether she will give birth to a Nero or an Augustus. And no man has ever been recognised by serious historians as the ruler of her heart. But it is also whispered in history —

There are whispers about Francesco Maria Santinelli, who is Her Majesty's envoy in Rome. He is there to negotiate with the aim of exalting the 'Queen of the South' to the throne of Naples. But Santinelli is a liar, a scoundrel, a beast.

It also tells about the elegant courtier and marquis Gian Rinaldo Monaldesco della Cervara, the ex-Queen's court equerry. He is the most prominent person at the little court, and he has previously played a political role in Rome.

Baron Bildt, who in Florence has gone through her correspondence with Cardinal Azzolino, assures us that these whispers are misleading. Voltaire, on the other hand, has placed his trust in them.

So I see Queen Kristina in the Galerie des Cerfs. She is apparently having a calm conversation with Monaldesco, and with Francesco Santinelli's brother, who is the head of her bodyguards and otherwise a mortal enemy of Monaldesco.

In the distance stand two mercenaries.

In comes Father le Bel, to whom Kristina has entrusted a package of letters, a few days earlier.

There is thunder in the air.

Kristina seizes the letters, which le Bel happens to have with him. She holds them up in front of Monaldesco and asks angrily:

'Will you not recognise these letters?'

Monaldesco rejects the question. The handwriting is not his.

The Queen does not believe him.

He gets passionate, he gets dramatic and wants to do himself justice.

But the Queen does not hear him.

Santinelli and the two mercenaries approach with drawn swords. Monaldesco begins to understand that his life is at stake. He throws himself at the Queen's feet, he begs for mercy, he follows her through the long, long gallery.

She listens to his explanations, she shares his arguments. But it ends with a cold word to Father le Bel:

'Dear Father, I withdraw and hand this man over to you. Prepare him for death and take care of his soul!'

So the deadly struggle begins.

But Kristina is cold and indifferent.

The matter must take its course. She has the royal right to execute an unfaithful servant without trial. (An unfaithful lover, the romantics would say.)

Three swords pierce Monaldesco's chest. But he wears a shirt of armour. It is impenetrable.

The swords strike his head. The blood flows in streams. The unfortunate man shows his neck to the executioners: Make the agony short, — there's no protective armour there!

Finally the execution is complete. The Galerie des Cerfs has been stained with blood that can never be washed away.

I went into the nearest cabinet, where Kristina was waiting.

'It is done', I said. 'Have you no contrition?'

'That has been asked of me for over 200 years now. And I answer as I answered Mazarin: 'If I had not done what I have done now, I would not go to bed a single night without having done it. I have no reason to regret it, but more than a hundred thousand to be delighted with it.''

'And what was Monaldesco's crime?' I asked.

'That is my secret, which no one needs to know. I am not obliged to account for it; I had power over the lives of my servants, for I was a sovereign, even though I renounced the throne of Sweden.'

It had become dark in the Galerie des Cerfs. Only the light of a lone star glimmered in a sword hilt, and a shirt of armour glittered.

It was Monaldesco's sword and his armour, torn at the neck."

Ture Stenman touched the crack of the sherry glass again.

Lasse Lut.

Carl Grimberg on Kristina's physical hardiness and characteristic masculinity

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 457 to 459, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0459.html

The account:

Bland de egenskaper hos den märkliga kvinnan, som mest frapperat både samtid och eftervärld, var hennes förmåga att stå ut med kroppsliga ansträngningar. Den gränsade till det otroliga. Såsom Chanut berättar, kunde hon spränga fram till häst i tio timmar om dagen, och genom sitt nattvak tröttade hon ut de starkaste karlar. Man märker hennes belåtenhet, då hon tecknar sig detta till minnes i sin självbiografi: »De ädlingar och fröknar, som tillhörde min uppvaktning, voro förtvivlade över det sätt, varpå jag tröttade ut dem. Jag lämnade dem ingen ro, varken natt eller dag; och då mina fröknar sökte avråda mig från att föra ett så ansträngande liv, skrattade jag åt dem och sade: 'Om I ären sömniga, så gån till vila! Jag behöver er icke'!»

Kristinas påfallande pojkaktighet i flickåren och hennes manhaftiga later som kvinna ha föranlett en och annan författare till misstankar rörande hennes kön. Någon som helst verklig grund därtill finns emellertid icke. Att kläda henne i kjolar, om hon varit skapad att bära pojkkläder, därtill fanns ju icke någon rimlig anledning för hennes föräldrar — snarare då till motsatta förfaringssättet. Hennes själsläggning är för övrigt, som närmare skall visa sig, så alltigenom feminin, att ingen kan misstaga sig därom. Ett av de bästa bevisen är för övrigt hennes egen självbiografi, som omöjligen skulle kunna ha skrivits av någon annan än en verklig kvinna. För den som ändå tvivlar må som avgörande bevis anföras de dagliga anteckningarna av den läkare, som var henne följaktig under tiden 1666-68. Däri redogöres med månatliga mellanrum för de förändringar i det kroppsliga tillståndet, vilka känneteckna kvinnan.

Skulle ännu finnas rum för tvivel, så bör en blick på Bourdons härliga porträtt av Kristina vara avgörande. Den bilden lär ingen man kunna likgiltigt betrakta.

Själv tackade Kristina i sin självbiografi Gud för att han låtit henne födas till flicka, »så mycket mera», tillägger hon, »som Du i Din nåd bevarat mig från mitt köns svagheter, i det Du utrustat både min kropp för övrigt och min själ med manliga egenskaper. Du har begagnat Dig av mitt kön för att rädda mig undan mitt fäderneslands laster och utsvävningar. Om det varit Din vilja, att jag skulle blivit man, så hade måhända landets vanor och mina följeslagares föredöme fördärvat mig. Jag skulle måhända ha, som så många andra, dränkt alla dygder och gåvor, som Du givit mig, i vin. Sannolikt hade också mitt eldiga och livliga temperament inlett mig i utsvävningar med kvinnor, ur vilka det skulle blivit svårt att frigöra sig.»

I våra dagar med de friare former för kvinnans uppträdande, som sporten och kamratskapet mellan könen medfört, skulle Kristina säkerligen icke alls ha framkallat sådant uppseende som på sin egen tid. Hon skulle helt enkelt ha inrangerats under typen »modern sportskvinna». Den manhaftiga amerikanska missen, som på egen hand flackar all världen omkring, den engelska suffragetten, som ingenting fruktar, ingenting skyr, och slutligen också den nu föråldrade typ av vår egen emancipationskvinna, som karrikerats med kortklippt hår, blå glasögon och karlliknande dräkt — alla erbjuda de sina beröringspunkter med fallet Kristina av Sverige. Hennes fula vana att späcka sitt tal med svordomar var på den tiden icke något speciellt manligt fel. Hon undskyllde sig själv med att det ej var ovanligt bland svenska adelsdamer, och tidens brevsamlingar intyga sanningen av drottningens ord. ...

English translation (my own):

Among the qualities of this remarkable woman that most struck both contemporaries and posterity was her ability to endure physical exertion. It bordered on the incredible. As Chanut tells it, she could ride a horse for ten hours a day, and through her night vigils she exhausted the strongest men. Her satisfaction is evident when she notes this in her autobiography:

"The nobles and ladies who were part of my court were in despair at the way in which I exhausted them. I gave them no rest, neither night nor day; and when my ladies tried to dissuade me from leading such a strenuous life, I laughed at them and said: 'If you are sleepy, go to bed! I don't need you'!"

Kristina's striking boyishness in her girlhood and her manly appearance as a woman have led some writers to have suspicions about her sex. However, there is no real basis for this. There was no reasonable reason for her parents to dress her in skirts, if she had been created to wear boys' clothes — rather the opposite procedure. Her disposition is, moreover, as will become clear, so thoroughly feminine that no one can mistake it. One of the best pieces of evidence is her own autobiography, which could not possibly have been written by anyone other than a real woman. For those who still doubt, the daily notes of the doctor who accompanied her during the period 1666-68 may be cited as decisive evidence. In them, the changes in the physical condition that characterise the woman are explained at monthly intervals.

If there is still room for doubt, a look at Bourdon's glorious portrait of Kristina should be decisive. No one can look at that picture indifferently.

In her autobiography, Kristina herself thanked God for allowing her to be born a girl, "all the more so", she adds, "as You in Your grace have preserved me from the weaknesses of my sex, in that You have equipped both my body and my soul with masculine qualities. You have used my sex to save me from the vices and debauchery of my fatherland. If it had been Your will that I should have been a man, perhaps the customs of the country and the example of my companions would have corrupted me. I would perhaps have, like so many others, drowned all the virtues and gifts that You have given me in wine. My fiery and lively temperament would probably have also led me into debauchery with women, from which it would have been difficult to free myself."

In our day, with the freer forms of women's behaviour brought about by sport and the camaraderie between the sexes, Kristina would certainly not have aroused the kind of attention she did in her own time. She would simply have been classified under the type of "modern sportswoman". The manly American miss, who wanders the world on her own, the English suffragette, who fears nothing, shuns nothing, and finally also the now obsolete type of our own emancipation woman, who is caricatured with short-cropped hair, blue glasses and manly clothing — all offer their points of contact with the case of Kristina of Sweden. Her ugly habit of peppering her speech with swear words was not at that time a particularly masculine fault. She excused herself by saying that it was not uncommon among Swedish noblewomen, and the collections of letters from the time attest to the truth of the Queen's words. ...

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.

Carl Grimberg on Kristina's appearance, character and personality as a young adult according to Pierre Hector Chanut, Father Carl Alexander Mannerscheid and Bulstrode Whitelocke

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 454 to 457, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0456.html

The account:

Den teckning av Kristinas utseende och sätt, som blivit mest ryktbar, härrör från franska sändebudet Chanut, som i ett brev till sin regering från början av år 1648 skildrar det intryck den 21-åriga drottningen gjorde på en både skarpsynt och entusiastisk främling från stora världen. Vi anföra därur följande: »Första gången man ser henne väcker hon ej den beundran som vid närmare betraktande. Ett enda porträtt är ej tillräckligt att ge föreställning om hennes utseende; hennes ansikte förändras alltefter hennes själsrörelser, så att man knappt igenkänner henne från det ena ögonblicket till det andra. Men merendels synes hon tankfull, och hur än själsrörelserna skifta, bibehåller hon alltid något ljust och angenämt. Hennes röst blir stundom kraftigare, än hennes köns plägar vara. Växten är under medellängd, vilket mindre skulle synas, om hon begagnade fruntimmersskor; men för att bekvämare gå och rida brukar hon skor utan klackar såsom karlarne. Hon fäster ingen vikt vid sin dräkt; på en kvart är hon klädd och i vardagslag utgöra en kam och en bandstump hennes enda hårprydnad. Dock passar hennes vårdslöst hängande hår ej illa till hennes ansikte, som hon icke bryr sig om att skydda mot varken sol, blåst eller regn.

Naturen har ej nekat henne någon egenskap, som skulle pryda en ung riddare. Hon är outtröttlig i lantliga tidsfördriv och kan under en jakt sitta till häst i tio timmar i sträck. Det finns ingen i Sverige, som säkrare än hon fäller en hare i språnget. Varken köld eller hetta generar henne. Hennes föda är enkel, vårdslösad och utan läckerheter. Hon är girig om sin tid och sover blott fem timmar» — en siffra som Kristina själv, när hon e gång läste skildringen, ändrade till tre timmar. »Hon talar sällan med damer. Då de infinna sig vid någon allmän uppvaktning, lämnar hon dem efter några artigheter för att underhålla sig med herrarne — så van är hon vid mera allvarliga samtal.

Hon har en beundransvärd lätthet att fatta och ett minne så starkt, att hon stundom missbrukar det. Hon har stort nöje av att se omkring sig lärda män och höra dem behandla svåra vetenskapliga frågor. Då yttrar hon aldrig sin mening, förrän alla andra talat, och gör det då väl, med få ord. Det är otroligt, vilket välde hon har över rådet. Rådsherrarne själva förvåna sig ofta däröver, och det är överraskande att se en ung flicka vända så gamla och kloka rådgivares sinnen hur hon behagar.»

Må vara att det är inmängt en del fransysk artighet i detta porträtt — den som tecknat det är dock gripen av verklig beundran, och man må komma ihåg, att det är en ministerberättelse med officiell karaktär, skriven på beställning från sändebudets egen regering. Bland källskrifterna till vår historia är detta aktstycke ett av de allra intressantaste. Tänk om vi ägde en dylik teckning av Gustav II Adolf, försedd med hans egenhändiga anmärkningar!

Chanuts intryck av Kristina bekräftas och kompletteras genom den skildring, som fem år senare nedskrevs av spanske ministern Pimentels biktfader. För honom är Sveriges drottning »ett underverk och en av vår tids ojämförliga märkvärdigheter». Han talar om hennes höga panna, hennes genomträngande blick och örnnäsa. Även han fäster sig vid hennes likgiltighet för sin toalett: »Hennes hår friseras endast en gång i veckan — tidtals blott en gång var fjortonde dag. Om söndagarna ägnar hon en halvtimme åt sin toalett, om vardagarna endast en kvart. Då jag samtalat med henne, har jag ofta märkt, att hennes linne haft bläckfläckar och stundom till och med varit trasigt. Då hon erinras om att hon verkligen icke borde vara så vårdslös, svarar hon, att den saken lämnar hon åt folk, som har tid därtill.

Utom hennes kön finnes intet kvinnligt hos henne. Hennes röst, hennes sätt att tala, hennes gång, hennes stil, hela hennes uppträdande — allt är fullkomligt manligt.

Det är henne en pina att äta middag i sällskap, och då hon spisar ensam, stannar hon blott en halv timme till bords. Hon dricker aldrig annat än vatten, och man hör henne aldrig kritisera maten eller anmärka, om den är väl eller illa lagad.

Då hon samtalar med någon, är hon vanligen så otvunget förtrolig, att man icke skulle kunna taga henne för en hög dam, än mindre för en drottning. Hon är den första, som vänder sig till dem, med vilka hon vill samtala, skyndar fram till dem, tager dem i handen, skrattar och pratar med dem. Detta oaktat inger hon så stor vördnad, att många män känna sig lika rädda inför henne, som om de vore barn. Jag har», fortsätter vår sagesman, »sett henne övergå från ett förtroligt samtal till det allvar, som anstår kungligheten, ja från den ena ytterligheten till den andra, så att jag knappt kunnat tro mina ögon.»

Vid slutet av samma år som denna skildring gjordes mottog Kristina i audiens ett sändebud från England. Hans namn var Whitelocke. Efter åtskilliga vedermödor, om vilka vi i annat sammanhang få tala, anlände han till Uppsala, där hovet då var samlat, och erhöll dagen före julafton företräde hos drottningen, som »satt i rummets övre ända på en präktig, med karmosinröd sammet klädd stol under en himmel av samma tyg. Det första han kom in i rummet tog han av sig hatten» — skriver Whitelocke i sin dagbok, där han alltid talar om sig själv i tredje person. »Därpå tog drottningen av sig mössan, alldeles på manligt sätt, och gick några steg framåt på mattan.» Whitelocke lade nu märke till att hennes kjol var »av enkelt grått tyg, och över densamma bar hon en jacka, sådan männen bära, av samma tyg.» Om halsen hade hon en halsduk av ett svart band, »sådan som soldater och sjömän stundom bära. Hennes hår var benat och hängde löst kring hennes huvud. Hon bar en svart sammetsmössa, kantad med sobel och uppvikt enligt landets sed, och hon tog den på och av sig, alldeles som männen pläga göra. Hennes ansikte var livfullt men något blekt. Hon hade någonting mycket majestätiskt i sitt skick, och ehuru hon var något under medellängd, voro hennes min och hållning mycket imponerande.»

English translation (my own):

The most famous description of Kristina's appearance and ways comes from the French envoy Chanut, who in a letter to his government from the beginning of 1648 describes the impression the 21 year old Queen made on a sharp-sighted and enthusiastic foreigner from the big world. We quote the following from it:

"The first time one sees her, she does not arouse the admiration that one gets on closer inspection. A single portrait is not enough to give an idea of her appearance; her face changes according to the movements of her soul, so that one hardly recognises her from one moment to the next. But for the most part she seems pensive, and no matter how the movements of her soul change, she always maintains something bright and pleasant.

Her voice is sometimes stronger than that of her sex is accustomed to be. Her height is below the middle height, which would be less noticeable if she wore women's shoes; but, in order to walk and ride more comfortably, she wears shoes without heels like the men do. She attaches no importance to her attire; she is dressed in a quarter of an hour, and in everyday life a comb and a ribbon constitute her only hair ornament. However, her carelessly hanging hair does not go badly with her face, which she does not bother to protect from either sun, wind or rain.

Nature has not denied her any quality that would adorn a young cavalier. She is indefatigable in rural pastimes and can sit on horseback for ten hours at a time during a hunt. There is no one in Sweden who is more certain than she in felling a hare in the act of running. Neither cold nor heat bothers her. Her food is simple, careless and without delicacies. She is avaricious with her time and sleeps for only five hours" — a figure that Kristina herself, when she once read the description, changed to three hours.

"She rarely speaks to ladies. When they appear at some public attendance, she leaves them after a few courtesies to converse with the gentlemen — so accustomed is she to more serious conversations.

She has an admirable facility of comprehension and a memory so strong that she sometimes abuses it. She takes great pleasure in seeing learned men around her and hearing them treat difficult scientific questions. Then she never expresses her opinion until everyone else has spoken, and then she does so well and in a few words. It is incredible what power she has over the Council. The councilmen themselves are often surprised at it, and it is astonishing to see a young girl turn the minds of such old and wise advisors as she pleases."

It may be that there is a certain amount of French politeness in this portrait — the person who drew it is, however, seized with real admiration, and it must be remembered that it is a ministerial report of an official nature, written on order from the envoy's own government. Among the source documents for our history, this document is one of the most interesting. Imagine if we had such a drawing of Gustav II Adolf, provided with his own handwritten notes!

Chanut's impression of Kristina is confirmed and supplemented by the description written down five years later by the confessor of the Spanish minister Pimentel. For him, the Queen of Sweden is "a marvel and one of the incomparable wonders of our time". He speaks of her high forehead, her piercing gaze and aquiline nose. He also notes her indifference to her toilet:

"Her hair is done only once a week — sometimes only once every fortnight. On Sundays she devotes half an hour to her toilet, on weekdays only a quarter of an hour. When I have talked with her, I have often noticed that her linen had ink stains and was sometimes even torn. When she is reminded that she really should not be so careless, she replies that she leaves that matter to people who have time for it.

Apart from her sex, there is nothing feminine about her. Her voice, her way of speaking, her walk, her style, her whole demeanour — everything is completely masculine.

It is a torture for her to eat dinner in company, and when she eats alone she stays at the table for only half an hour. She never drinks anything but water, and one never hears her criticise the food or comment on whether it is well or badly cooked.

When she converses with someone, she is usually so unforcedly intimate that one could not take her for a great lady, much less for a queen. She is the first to turn to those with whom she wishes to speak, rushes up to them, takes them by the hand, laughs and chats with them. Despite this, she inspires so much awe that many men feel as afraid of her as if they were children."

"I have", continues our source, "seen her pass from an intimate conversation to the seriousness that befits royalty, even from one extreme to the other, so that I could hardly believe my eyes."

At the end of the same year that this description was made, Kristina received in audience an envoy from England. His name was Whitelocke. After several tribulations, of which we shall speak in another context, he arrived at Uppsala, where the court was then assembled, and on the day before Christmas Eve obtained the presence of the Queen, who was "sitting at the upper end of the room upon a chair of state, covered with crimson velvet, under a canopy of the same. The first thing he did when he came within this room was to put off his hat", writes Whitelocke in his diary, where he always speaks of himself in the third person. "Then the Queen put off her cap, after the fashion of men, and came a few steps forward upon the footcarpet."

Whitelocke now noticed that her skirt was "of plain grey stuff, and over it she wore a jacket, such as men wear, of the same stuff." Around her neck she had a scarf of a black ribbon, "as soldiers and mariners sometimes use to wear. Her hair was braided and hung loose upon her head. She wore a black velvet cap lined with sables and turned up after the fashion of the country, and she used to put it on and off as men do their hats. Her countenance was sprightly but somewhat pale. There was much of majesty in her demeanour, and though she were of the smaller size, her mien and carriage were very noble."

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.