Johan Fredrik af Lundblad on Kristina and Karl Gustav, part 3

Source:

Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 55 to 62, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825

https://books.google.com/books?id=1N1AAAAAcAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Konung+Carl+X+Gustafs+Historia+1825&source=gbs_navlinks_s

The account:

Det femmanna Råd, hvilket under ledning af Axel Oxenstjerna fört från GUSTAF ADOLFS död under Drottningens minderårighet styrelsen, hade redan i December 1644 nedlagt sin makt i hennes händer. Hon var då på sitt adertonde år, ett under bland sitt kön, till insigter, kunskaper, och sin omfattande blick, liksom sedermera till sina nycker utan like i Europa. Alla de motgångar, som CARL GUSTAF hittills rönt, allt det motstånd, hvilket det Pfaltziska huset funnit, så ofta det sökt ett utvidgadt inflytande inom Sverige, hade endast varit en följd af Oxenstjernas och Rådets ovilja, men sedan Drottningen var kommen till myndiga år, hoppades icke blott CARL GUSTAF, utan äfven hans fader, att hon ej skulle dröja att gifva en gärd åt slägtskapen eller en belöning åt troheten af en visad kärlek. Efter tvenne månaders resa ankom CARL GUSTAF till Stockholm, hvarest han emottogs med all möjling aktning. Han fann der CHRISTINA omgifven af nästan all den glans, som stora egenskaper och lysande segrar kunna gifva. Hon var ännu sådan, som då hon lemnade de kloke och upplyste män, hvilka sorgfälligt vårdat hennes ungdom, ty ännu hade icke Magni De la Gardies lättsinne eller maktens berusning haft någon menlig inflytelse på hennes stora anlag.

Snart visade CARL GUSTAF tydligt, det han önskade en uppfyllan af hvad CHRISTINA yttrat i sin uppväxt och att hans anspråk voro på hennes hand. Den sorgfällighet, hvarmed hon omgaf henne, den artighet, hvarmed han sökte behaga, tyckes vara klokhetens och kärlekens gemensamma verk. Det syntes liksom CHRISTINA varit i början mera böjd för ett giftermål med honom, än hon framdeles blef. Hon hade dock icke bestämdt velat förklara sig. Hennes löfte bemantlades alltid under obestämda uttryck, dock på ett sätt, som icke afslog, utan snarare upptände hoppet hos den älskande. Väl uppdrog hon en gång åt Riksdrotsen Grefve Pehr Brahe att ge Prinsen tillkänna, det hon vore böjd för ett giftermål, men dessa ord, i hastighet yttrade, skyndade hon att återtaga.

I det första året af Drottningens regering hade Oxenstjerna haft ett märkbart inflytande på hennes handlingar, men detta aftog, ju mer Magnus De la Gardie steg i ynnest. Genom giftermål [Den 7 Mars 1647.] med CARL GUSTAFS syster, MARIA EUFROSINA, beredde hon åt denne sin förste gunstling ett, som Riks-Canzleren uttrycker sig i sitt bref till sin son Johan, ståtligt parti i vårt land, och ett friare tillträde till sin person. Det förtroliga umgänget emellan ett ungt och eldigt fruntimmer och en till det yttre, af naturen rikt utrustad man, kunde nu bemantlas med slägtskapen till skydd mot det allmänna omdömet. Man borde tro, att denna förbindelse emellan det De la Gardiska och Pfaltziska huset skulle äfven bidraga till en lycklig utgång af CARL GUSTAFS planer. Men Magnus De la Gardie, långt ifrån att understödja Prinsen, var i stället hans hemlige motståndare. Sjelf icke utan äregiriga afsigter, undergräfde han allt, hvad CARL GUSTAF företog sig, så mycket lättare, som han alltid var i kännedom deraf.

Den första följd af Magni De la Gardies stigande makt var en oenighet emellan de herrskande slägterne i Rådet. Det delade sig emellan Oxenstjerna och De la Gardie. Den förre hade ett verksamt medhåll af Gustaf Horn, af en mängd slägtingar och vänner, till den senare sällade sig Pehr Brahe, Torstenson, och alla, som hatade Oxenstjernas makt. Äfven Pfaltziska huset gaf styrka åt De la Gardies parti, och Drottningen sjelf tillhörde detsamma. Med grämelse såg den gamle Oxenstjerna denna förändring hos GUSTAF ADOLFS dotter, men såsom klok statsman öfverlemnade han sig åt de allmänna ärendernas gång, under det han ej gjorde Magnus De la Gardie vägen stridig i de mindre och obetydligare ämnen. Riks-Canzlerens anseende och namn var bland nationen och främmande folkslag en makt, som uppvuxit och stadgat sig med Svenska namnets ära, och på grund hvaraf Drottningen ej vågade helt och hållet öfverlemna sig åt sin gunstlings ingifvelser. Den senare var en man, som till sitt ärfda namn lade anseendet af allt, hvarmed lyckan och den yttre makten förbländar. Sjelf icke utan kunskaper visade han aktning för dem hos andra, ej derföre att de genom sitt egit värde kräfde den hos honom, utan emedan de gåfvo honom ett tillfälle att genom utsväfning i frikostighet visa dem ett hägn, som kunde väcka uppmärksamhet och ge honom ryktbarhet. Från en sådan grund utgick skenbarligen allt det goda han gjorde: från samma grund utgingo hans fel och alla hans själs odygder. Opålitlig i allt och af ett krokigt och slingrande uppförande, var han i tysthet föraktad af de allvarsamme, men genom sina rikedomar ansedd af hopen. Han var vitter, artig, högst lysande, qvick och ytlig. Men för honom löpte sanning och lögn, rätt och orätt tillhopa, och för njutningen af ett ögonblick vägde han ej en hel framtids dom. Kortligen hans handlingssätt ägde i allt ej annat än skenet eller det yttre tycket af ärlighet. Till sina öfriga svagheter lade äfven De la Gardie den föraktliga, att visa sig stolt och öfvermodig i medgången, men feg och krypande i motgångens timma, och slutade med att blifva olycklig och vidskeplig.

Utan att synbarligen inblanda sig i Rådets stridigheter tillbragte CARL GUSTAF efter sin ankomst till Sverige den mesta tiden af nära tvenne år på Stegeborgs slott hos fadren. Han hade icke kunnat vinna några säkrare löften af CHRISTINA, än dem han redan hade före sin afresa till arméen. Det syntes från hennes sida icke mer vara kärlek utan endast aktning, som fästade henne vid CARL GUSTAF, ty ju enträgnare han var, ju återhållsammare syntes hon. Om sommaren 1647 lät hon genom Biskopen Johan Mathiæ tillsäga CARL GUSTAF, att hon ville följande våren utsända honom som Generalissimus till arméen. CARL GUSTAF svarade genom densamme, att i fall Drottningen tillät honom att återgå till arméen, så önskade han ju förr dess häldre och redan om hösten begifva sig dit. Drottningen gaf honom ånyo tillkänna, att om han ville draga ut i höst, vore hon väl ej deremot, men i den händelse måste han åtnöja sig med samma tjenst, som han haft förut, Öfverstetjensten.

Vi känna trenne samtal, som den unge Pfaltz-Grefven tid efter annan haft med CHRISTINA, hvilka till någon del upplysa deras inbördes förhållanden. I det första [Den 10 Aug.], hvilket Drottningen sjelf fordrat, frågade hon CARL GUSTAF, om hans fader gifvit sitt samtycke till hans beslut, att så hastigt begifva sig till kriget: då han dertill gaf ett jakande svar och sökte framslå något om giftermålet, afvände hon med färdighet all fråga derom och hade ingen ting att tillägga utom sin lyckönskan till den förestående resan, hvarefter de åtskiljdes. CARL GUSTAF underrättades tvenne dagar härefter genom Fältherren De la Gardie, att Drottningen onådigt upptagit beslutet af hans hastiga utresa, att hon yttrat, det hon väl märkte Prinsens afsigt endast vara att härmedelst förmå henne till ett bestämdt svar rörande giftermålet, men att, om han fortfor i sitt beslut och han nu utginge till en honom ovärdig plats vid arméen, då ej någon högre för närvarande var ledig, skulle all vidare fråga om detsamma förfalla och hela saken alldeles anses för död. CARL GUSTAF förlägen häröfver anmodade Johan Matthiæ att ursäkta honom hos Drottningen och öfvertyga henne, att hans afsigt med den hastiga utresan till kriget endast varit den, att snart göra sig mera förtjent af fäderneslandet och dess regentinna, och att han önskade endast härtill hennes samtycke eller råd. Med detta ärende var Biskoppen tvenne gånger hos Drottningen, men hon svarade, att hon ej kunde lemna några råd, att Prinsen sjelf vore sin lyckas smed, men att han skulle veta påminna sig, hvad hon tillförene sagt, om han på detta viset ginge ut i kriget. Derjemte lät hon förstå, att hon alldeles slagit giftermålet ur hågen. Detta förorsakade väl CARL GUSTAF något hufvudbry, men han beslöt att i Matthiæ närvaro muntligen tala med Drottningen. Detta andra samtal föreföll mellan predikningarne på en bönedag. Drottningen visade till en början mycken köld. Då han med en förälskad Riddares undergifvenhet nedlade sitt öde i hennes hand, lät hon sin ovilja falla, blef åter nådig, och CARL GUSTAF blef i Stockholm öfver vintern, i afvaktan på hvad hon ville göra för hans väl.

English translation (my own):

The Council of five men, which, under Axel Oxenstierna's leadership, had led the government from the death of Gustav Adolf during the Queen's minority, had already in December 1644 placed its power in her hands. She was then in her eighteenth year, a wonder among her sex for her insights, her knowledge and her comprehensive eye, as well as later for her caprices unparalleled in Europe.

All the setbacks that Karl Gustav had so far encountered, all the opposition that the Palatine House found, as often as it sought an extended influence within Sweden, had only been a consequence of Oxenstierna's and the Council's reluctance, but since the Queen had come of age, not only Karl Gustav, but also his father, hoped that she would not delay in giving a deed to the family or a reward to the fidelity of a love shown.

After a two-month journey, Karl Gustav arrived in Stockholm, where he was received with the utmost respect. There he found Kristina surrounded by almost all the glory that great qualities and brilliant victories can give. She was still such as when she left the wise and enlightened men who carefully nursed her youth, for neither the frivolity of Magnus de la Gardie nor the intoxication of power had yet had any malevolent influence on her great disposition.

Soon Karl Gustav clearly showed that he wanted a fulfillment of what Kristina had said in her upbringing and that his claim was on her hand. The care with which she surrounded her, the politeness with which he sought to please her, seem to be the joint work of wisdom and love. It seemed as if Kristina was in the beginning more inclined to marry him than she later became. However, she had definitely not wanted to explain herself. Her promise was always couched in indefinite terms, however, in a way that did not reject, but rather kindled the hope of the lover. She did once instruct the Grand Steward Count Per Brahe to let the Prince know that she was inclined to marriage; but she hastened to withdraw these words, spoken in haste.

In the first year of the Queen's reign Oxenstierna had had a noticeable influence on her actions, but this waned the more Magnus de la Gardie rose in favour. By a marriage [on March 7, 1647] with Karl Gustav's sister Marie Euphrosyne, she prepared for him her first favourite a, as the Grand Chancellor expresses himself in his letter to his son Johan, stately party in our country, and freer access to her person.

The intimate association between a young and fiery lady and an outwardly, naturally richly endowed man, could now be treated with the kinship as a protection against public judgment. One should believe that this connection between the House of de la Gardie and the Palatine House would also contribute to a happy outcome of Karl Gustav's plans.

But Magnus de la Gardie, far from supporting the Prince, was instead his secret opponent. Not without ambitious intentions himself, he undermined everything that Karl Gustav undertook, all the more easily, as he was always aware of it.

The first consequence of the rising power of Magnus de la Gardie was a dissension among the ruling families in the Council. It was divided between Oxenstierna and de la Gardie. The former had the active support of Gustaf Horn, a number of relatives and friends, the latter was joined by Per Brahe, Torstensson, and everyone who hated Oxenstierna's power. The Palatine House also gave strength to de la Gardie's party, and the Queen herself belonged to the same.

With indignation the old Oxenstierna saw this change in the daughter of Gustav Adolf, but as a wise statesman he left himself to the course of public affairs, while he did not make Magnus de la Gardie's way quarrelsome in the smaller and more insignificant matters.

The Grand Chancellor's reputation and name among the nation and foreign peoples was a power which had grown up and established itself with the honour of the Swedish name, and because of which the Queen did not dare to submit herself completely to the submissions of her favourite. The latter was a man who added to his inherited name the reputation of everything with which fortune and external power dazzle. Himself not without knowledge, he showed respect for them in others, not because they demanded it from him through their own worth, but because they gave him an opportunity to show them, by debauchery in liberality, an enclosure that could attract attention and give him notoriety.

From such a foundation proceeded, apparently, all the good he did: from the same foundation proceeded his faults and all the vices of his soul. Untrustworthy in everything and of a crooked and meandering demeanour, he was quietly despised by the serious, but respected by the crowd because of his wealth. He was clever, polite, highly brilliant, witty and superficial. But for him truth and lies, right and wrong, ran together, and for the pleasure of a moment he did not weigh the judgment of an entire future. In short, his course of action possessed nothing but the appearance or outward appearance of honesty.

To his other weaknesses de la Gardie also added the contemptible one of showing himself proud and haughty in prosperity, but cowardly and cowering in the hour of adversity, and he ended by becoming unhappy and superstitious.

Without apparently getting involved in the Council's disputes, after his arrival in Sweden, Karl Gustav spent most of the nearly two years at Stegeborg Castle with his father. He had not been able to win any more certain promises from Kristina than those he already gotten before his departure for the army. It seemed on her part no longer to be love, but only respect, which attached her to Karl Gustav, for the more insistent he was, the more restrained she seemed.

In the summer of 1647, she had Karl Gustav told through Bishop Johannes Matthiæ that she wanted to send him as generalissimo to the army the following spring. Karl Gustav replied through the same that if the Queen allowed him to return to the army, he wished to go there sooner than later and already in the autumn. The Queen let him know again that if he wanted to retire in the autumn, she would not be against it, but that in that event he would have to be content with the same service he had before, the service of colonel.

We know three conversations that the young Count Palatine had from time to time with Kristina, which to some extent shed light on their mutual relations. In the first [on August 10], which the Queen herself demanded, she asked Karl Gustav if his father had given his consent to his decision to go to war so hastily. When he gave an affirmative answer and sought to suggest something about marriage, she skillfully averted all questions about it and had nothing to add but her good wishes for the impending journey, after which they parted.

Karl Gustav was informed two days after this by General de la Gardie that the Queen had taken the decision of his hasty departure ungraciously, that she had expressed what she well perceived was the Prince's intention only to thereby induce her to a definite answer concerning the marriage, but that if he persisted in his decision, and if he now went out to a place unworthy of him in the army, as no higher place was currently free, any further question about the same would lapse and the whole matter would be considered dead.

Karl Gustav, upset about this, requested Johannes Matthiæ to apologise to the Queen and to persuade her that his intention with the hasty departure for the war was only to soon make himself more worthy of the Fatherland and its ruler, and that he only wanted her consent or advice. On this matter the Bishop was twice with the Queen, but she replied that she could not leave any advice, that the Prince himself would be the smith of his own luck, but that he would be able to remember what she had said if he went out in this way in the war.

Then she let it be understood that she had completely given up on marriage. This certainly caused Karl Gustav some serious trouble, but he decided to speak by mouth with the Queen in Matthiæ's presence. This second conversation occurred between the sermons on a day of prayer. At first the Queen showed great coldness. When, with the submission of a knight in love, he placed his fate in her hand, she dropped her animosity, became gracious again, and Karl Gustav remained in Stockholm over the winter, awaiting what she wanted to do for his welfare.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.

Johan Fredrik af Lundblad on Kristina and Karl Gustav, part 2

Source:

Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 22 to 26, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825

https://books.google.com/books?id=1N1AAAAAcAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Konung+Carl+X+Gustafs+Historia+1825&source=gbs_navlinks_s

The account:

Vid sin ankomst to Sverige [1640] önskade han [CARL GUSTAF] att strax komma i full verksamhet och blifva använd vid Svenska arméen, hvars vapen under Baner hade en så ärofull framgång i Tyskland. Men härvid mötte honom åtskilliga svårigheter. Väl föreslogo Rådsherrarne för Drottningen, att den unge Prinsen skulle inträda i Rådet efter Gabriel Gabrielson Oxenstjerna, och således få ett tillfälle att taga en närmare kännedom om rikets angelägenheter, men detta var en fint af detsamma och icke dess verkliga önskan. Snarare var afsigten dermed endast att utforska Drottningens tänkesätt och att erfara, om hon verkligen, som ryktet förmälte, hade tycke för sin återkomne slägtinge. Derföre öfverlemnades frågan åt hennes afgörande, hon, som annars, såsom minderårig, ej hade någon yttrande rätt. Men antingen såg CHRISTINA, ehuru ung hon var, snaran, eller önskade hon genom Prins CARLS aflägsnande från sin sida, undvika ett bestämdt svar på hans ständiga kärleks-förklaringar. Hon afböjde hans utnämning under förevänning, att hon ej ville, det man skulle hafva något skäl att förebrå den furstliga familjen för att eftertrakta ett med-regentskap. Under afvaktan hvad framtiden kunde medföra, besökte CARL härpå sin gamle lärare Lenæus i Upsala och bodde i hans hus, hvarest Akademiens ledamöter uppvaktade honom och firade hans närvaro. Samma dag som han återkom till hufvudstaden [I April månad 1641.], lekte han med den unga Drottningen uti en af slottsträdgårdarne Riddarespelet, och hade dervid den olyckan att bryta benet nästan vid samma ställe som året förut [Under en ridt i November 1640.], då hästen under en ridt störtade under honom. Han hölls nu flera månader vid sängen och förlorade hoppet att åtfölja Lennart Torstenson, som skulle gå att ersätta den förlust Svenska krigsmakten lidit genom Baners frånfälle. Likväl blef han så återstäld, att han med sin bror Prins ADOLF kunde öfvervara tropparnes öfningar före deras öfvergång till Tyskland, men sjelf måste han qvarblifva i Sverige. Ingen kunde lättare än Prinsen öfvertygas, huru ogerna han var sedd bredvid sidan af Drottningen. Väl visade man honom en hop yttre ärebetygelser, som tillkommo den furstliga värdigheten, men då dessa icke gå af hjertat, såra de snarare, än de smickra. För öfrigt ville man hvarken bestämma sig rörande hans utresa eller gifva honom någon passande inrikes befattning. JOHAN CASIMIR lemnade derföre Stegeborg och begaf sig till Stockholm för att befordra sina och sonens önskningar. Sedan han med Prinsen anmält sig för regeringens ledamöter och tackat dem för deras omvårdnad om honom både under dess resor och sjukdom, bad han den vara betänkt på medel, hvarigenom sonen skulle kunna afbörda sig alla förbindelser derför och visa sig värdig Drottningens godhet, tilläggande slutligen: "hela mitt hus har ingen annan tillflykt näst Gud än Sverige, och vi anse oss alla liksom hemma i detta land". Hvarken den grånade Furstens tal eller närvaron af Prinsen, systersonen till GUSTAF ADOLF, gjorde någon verkan på det Aristokratiska Rådet. Aristokrater lemna aldrig deras mål ur sigte, och då de regera under konunganamnet, är deras välde, som GUSTAF ADOLF yttrade sig, hårdhändt. Axel Oxenstjerna gaf efter någon rådplägning med Regeringsherrarne ett höfligt och kallt svar. Å Rådets vägnar begärte han för öfrigt vidare öfverläggningstid och bad derjemte Pfaltz-Grefven något tydligare uttrycka sin mening. Med undertryckt ton förklarade Pfaltz-Grefven sin önskan endast vara den, att sonen skulle få gå i Fältherren Jakob De la Gardies och Riks-Amiralen Gyllenhjelms skola och begagna sig af Riks-Canzlerens råd, hvartill de hvar och en särskilt i allmänna uttryck gåfvo ett samtycke.

JOHAN CASIMIR begaf sig åter till sina egendomar, föga nöjd med sättet, hvarpå han af Rådsherrarne blifvit emottagen. Han insåg tydligt, att desse betraktade honom ej annorlunda än som en utländsk Furste, hvilken oroligheterna i Tyskland tvungit att för någon tid söka sin säkerhet i Sverige, samt att de slutligen genom sin halsstarrighet ville liksom tvinga Prinsen att försöka sig i utländsk tjenst. Men derifrån afhölls denne af större föremål, af CHRISTINA och hennes thron. Hela vintren och frampå våren [1642] qvarblef han i Stockholm, som det synes med hjertat fullt af kärlek och hufvudet af planer. Men obemärkt döljde han dem, liksom grufvan sina skatter. Under denna tid såg han aldrig Oxenstjerna, hvilken stolt och kallsinnig, liksom med flit undvek honom. Prinsen lät sig ingen ting märka, utan visade sig nöjd mot alla, liksom hade han ingen ting saknat och ingenting önskat. Deraf kom det sig, att han oriktigt bedömdes af Oxenstjerna, för hvars öga annars allting ljusnade. Riks-Canzleren ansåg väl Prinsen för en yngling, som med modersmjölken insupit högt flygande tankar och af fadren ärft hat mot Aristokratien, men hvad som bodde för öfrigt i den unge Örnen, det anade ingalunda den gamle.

English translation (my own):

On his arrival in Sweden [in 1640] he [Karl Gustav] wished to immediately come into full operation and be used by the Swedish army, whose arms under Banér had such an honorable success in Germany. But in this he encountered numerous difficulties. The councilmen suggested to the Queen that the young prince should enter the Council after Gabriel Gabrielsson Oxenstierna and thus get an opportunity to gain a closer knowledge of the kingdom's affairs, but this was a nicety of the same and not its real desire. Rather, the intention was thus only to explore the Queen's mindset and to find out if she really, as rumour had it, had a liking for her returned relative. Before that, the question was left to her to decide, she, who otherwise, as a minor, had no right to express herself.

But Kristina, young though she was, either saw the snare, or she wished, by Prince Karl's removal from her side, to avoid a definite answer to his constant declarations of love. She declined his appointment on the pretext that she did not want any reason to reproach the princely family for seeking a co-regency.

While waiting for what the future might bring, Karl then visited his old teacher Lenæus in Uppsala and lived in his house, where the members of the Academy courted him and celebrated his presence. On the same day that he returned to the capital [in the month of April 1641], he played with the young Queen in one of the castle gardens the knight game and thereby had the misfortune of breaking his leg almost at the same place as the year before [during a ride in November 1640], when the horse fell under him during a ride. He was now kept in bed for several months and lost hope of accompanying Lennart Torstensson, who would replace the loss the Swedish armed forces suffered through Banér's death.

Nevertheless, he was so recovered that he and his brother Prince Adolf could attend the troops' exercises before their transfer to Germany, but he himself had to remain in Sweden. No one could be more easily convinced than the Prince how ungladly he was seen next to the side of the Queen. One showed him many external honours that added to the princely dignity, but when these do not come from the heart, they hurt rather than flatter. For the rest, they neither wanted to decide on his departure nor give him a suitable domestic position.

Johan Kasimir therefore left Stegeborg and went to Stockholm to further his and his son's wishes. After presenting himself with the Prince to the members of the regency and thanking them for their care of him both during his journeys and illness, he asked them to consider means by which the son could unburden himself of all obligations therefor and show himself worthy of the Queen's kindness, adding finally: "My whole house has no other refuge than God but Sweden, and we all consider ourselves at home in this country".

Neither the grey-haired prince's speech nor the presence of the Prince, the nephew of Gustav Adolf, had any effect on the aristocratic Council. Aristocrats never lose sight of their goal, and when they rule under the name of king, their rule, as Gustav Adolf expressed, is harsh.

Axel Oxenstierna, after some consultation with the gentlemen of the regency, gave a polite and cold answer. On behalf of the Council, he requested for further deliberation time and therefore asked the Count Palatine to express his opinion somewhat more clearly.

In a subdued tone, the Count Palatine explained his wish was only that the son would be allowed to attend the school of General Jakob de la Gardie and Grand Admiral Gyllenhielm and avail himself of the Grand Chancellor's advice, to which they each gave their consent in a general expression.

Johan Kasimir went back to his estates, not satisfied with the manner in which he had been received by the lords of the Council. He clearly realised that these regarded him no differently than as a foreign prince, whom the unrest in Germany had forced to seek safety in Sweden for a time, and that finally, through their stubbornness, they wanted to force the Prince to try his hand at foreign service. But from there this was held back by bigger things, by Kristina and her throne.

All winter and early spring [1642] he stayed in Stockholm, as it seems, with his heart full of love and his head full of plans. But unnoticed he hid them, like the mine its treasures. During this time he never saw Oxenstierna, who was proud and cold-hearted, as if avoiding him on purpose. The prince did not allow anything to be noticed about himself, but showed himself content to everyone, as if he lacked nothing and wanted nothing.

Hence it came about that he was wrongly judged by Oxenstierna, for whose eyes otherwise everything brightened. The Grand Chancellor considered the Prince to be a young man who had imbibed high-flying thoughts with his mother's milk and inherited from his father a hatred of the aristocracy, but what else lived in the young eagle, the old man had no idea.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.

Johan Fredrik af Lundblad on Kristina and Karl Gustav, part 1

Source:

Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 5 to 14, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825

https://books.google.com/books?id=1N1AAAAAcAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Konung+Carl+X+Gustafs+Historia+1825&source=gbs_navlinks_s

The account:

... Kort efter Prinsens födelse [den 8 November 1622] flyttade föräldrarne till Stegeborg, ett urgammalt och i våra häfder ofta omtaladt slott, som låg ej långt från Söderköping vid hafsviken Slättbacken på en holme i Östersjön, men hvaraf nu endast ruiner äro qvar. Det var öfverlemnadt åt JOHAN CASIMIR, som underpant för brudskatten. Här, i Stockholm, på Bråborgshus, och på Skenäs vid Bråviken i Östergöthland, det senare stället en präktig kungsgård, som efter Enke-Drottningens död skänktes till Pfaltz-Grefven, förflöto CARL GUSTAFS ungdomsår. Öfver dessa äga vi få eller nästan inga underrättelser. Förlusten deraf kan äfven i det hela anses ringa. Hvad barnet eller gossen gör, är i sig sjelf obetydligt, och om någon gång deri verkligen legat förebud till kommande storhet och snille, så har den merändels legat så dunkel, att endast framtiden varit förklaringen öfver dess text. Det enda hvad vi i afseende på CARL GUSTAFS första ungdom veta, är, att en enkel uppfostran, som var isynnerhet moderns verk, och en efter barndomsåren lämpad undervisning utvecklade hans anlag, och att tidigt i hans böjelser och lekar röjde sig en bestämdhet och kraft, som ingaf fadren snarare vördnad än kärlek, och hvaraf äfven GUSTAF ADOLF ej sällan skall hafva funnit sig road.

Prinsen var nu kommen till de åren, då han kunde umbära fruntimrens, och borde öfverlemnas åt lärares och mäns vård [1634]. Bengt Baaz, sedan adlad under namn af Ekehjelm, utnämdes till hans läromästare. Valet af Hofmästare, eller hvad vi nu kalla Guvernör, föll först på Johan Drake till Intorp, en ädling med grundlig kännedom af klassiska litteraturen och dessutom mångsidigt bildad genom vidsträckta resor, sedermera på Gustaf Bosson Bååt, en på sin tid ej mindre för sin lärdom och skicklighet aktad man. Begge dogo i sin bästa ålder [1636], sörjde af sin lärjunge, och deras plats fylldes af Johan Johansson Rosenhane till Stenhammar och Måsebo. Smickret, som ljuger, ytligheten, som skryter, voro fjerran förviste, och de utmärkte och mogne män, hvilka vakade öfver Prinsens seder, voro sjelfve lefvande efterdömen af sina föreskrifter. Härtill njöt den unge CARL GUSTAF äfven uppmärksamhet och tillsyn af Riks-Rådet Johan Skytte, den samme, som bildat den store GUSTAF. Uti sin brefvexling med Furstinnan CATHARINA ber han henne låta använda samma lärosätt, som var brukadt med GUSTAF ADOLF och som han äfven nyttjat med fördel vid sina egna söners uppfostran.

Skild från hofvets nöjen, midt ibland Svenska folket, tillbragte Prins CARL de vigtigaste läroåren, der, hvarest den vilda bergskedjan Kålmården med sina då nästan ogenomträngliga skogar höjde sig öfver det flacka landet, på Bråbergs och Skenäs kungsgårdar. De gamles skrifter, af hvilka han isynnerhet älskade Xenophons och Livii, bildade hans själ och gåfvo stadga åt hans smak och omdöme. På de lediga mellanstunderne roade han sig med soldat-öfningar, och med det, som kunde stärka de fysiska krafterne. Liksom den fjerde HENRIK som barn sprang på Béarns berg med de unga herdarne, och, klädd som de, öfvade deras lekar, så tillbragte äfven här CARL GUSTAF sin ungdom med landets och naturens oförderfvade söner. Den kloka modern, hvars planer gingo vidt, visste rätt väl, att det träd, som skall vexa högt i Norden, måste vexa vildt i dess skogar. För öfrigt vandes Prinsen redan tidigt vid den yttersta sparsamhet. Denna var till och med synlig i dess klädsel. Äfven förmanade CATHARINA honom till denna dygd, isynnerhet så nödvändig för honom i hänseende till de mindre stora tillgångar han för framtiden kunde hafva att påräkna. Det var äfven nu under denna CARL GUSTAFS uppfostrings-tid, som det dagliga umgänget och tillfället till förtroenden beredde den första vänskap emellan honom och den unga CHRISTINA. Vid sin afresa till kriget i Tyskland (1630) hade GUSTAF ADOLF öfverlemnat denna sin enda dotter åt sin syster CATHARINA, för hvars klokhet han hyste ett rättvist förtroende. Denna omständighet förde nu de furstliga barnen ofta tillsamman, och af de flera yttranden, som återfinnas i Prinsens brefvexlingar, inhemtar man, att han redan i barndomen fått löften om hennes kärlek, på hvilka han sedan som yngling grundade sitt frieri till henne.

Åt JOHAN CASIMIR hade GUSTAF ADOLF öfverlemnat förvaltningen af Rikets penningeverk, under krigets utförande i Tyskland. Den förre hade dervid ådagalagt ett nit, som bevittnade hans redlighet och varit gagnande för landet. Kostnaden till tvenne års fälttåg hade gått ur skattkammaren, utan att denna blifvit tömd, eller att tryckande skatter blifvit lagda på folket, och vid Konungens död funnos der ännu qvar åtta tunnor guld, hvardera räknad till 100,000 Riksdaler i silfver. Men genom GUSTAF ADOLFS fall vid Lützen, miste icke allenast CARL GUSTAF, hvilken redan i vaggan erfarit prof af hans frikostighet, en mägtig ledare af sina öden, utan äfven sjelfva Pfaltz-Grefven förlorade ett skydd emot Rådets afund och makt. Rådet gjorde ej mera afseende på den skicklighet, hvarmed Pfaltz-Grefven under de tvenne åren uppfyllt den store Konungens förtroende: tvertom syntes det nu sinnadt, att från hvarje allmän befattning vilja aflägsna en Furste, af hvars sparsamhet ej var något att vänta, och genom hvars nära slägtskap med Konungahuset, man befarade anspråk på förmynderskapet öfver CHRISTINA. Härigenom skulle han möjligtvis en gång kunna föra sonen uppå Sveriges thron, dit hans afsigter, efter Rådets misstankar, troddes syfta.

Också varade det ej länge, förrän Pfaltz-Grefven skiljdes icke blott från styrelsen af Drätselverket, hvilket, förenadt med Riks-Skattmästare-Embetet, uppdrogs åt Riks-Canzlerens kusin Gabriel Bengtsson Oxenstjerna till Mörby och Lindholmen, utan han utestängdes äfven från Förmyndare-Regeringen, som det hette, genom GUSTAF ADOLFS vilja. Monarken skall hafva yttrat den för Axel Oxenstjerna i Aug. 1627, då han stod i Preussen och hade vid Dirschau af en kula blifvit illa, och, som han sjelf trodde, dödligt sårad i halsen. Han frågade nemligen Oxenstjerna, hvem ständerna skulle efter hans död välja och taga till Sveriges Konung. Då Riks-Canzleren yttrade, att ständerne och hans val fölle antingen på JOHAN CASIMIR eller hans son, skulle han fått till svar: "Gud bevare eder och ständerne från dylika Consilier, ty J måge vara visse derpå, om J ena dagen krönen endera af dem till Eder Konung, så lären J några dagar derefter visserligen ångra't." Ett Femmanna-Råd, sammansatt af Riks-Drotsen Magnus Brahe, Riksmarsken Jakob De la Gardie, Riks-Amiralen Carl Carlson Gyllenhjelm, Riks-Skattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstjerna och Riks-Canzleren Axel Oxenstjerna, emottog på denna grund hela rikets styrelse under CHRISTINAS minderårighet. Icke mer deltagande i dess angelägenheter, utan nu, som först, en enskild medborgare, återvände Pfaltz-Grefven till sina egendomar. Att han ej var nöjd med sin ställning och med det offentligt visade misstroendet, hvilket äfven väckt menighetens uppmärksamhet, och att han bar ovilja mot en mäktig och dryg adel, som föraktade allt utländskt, inser man tydligt. Också mellan Riks-Canzleren, som ledt saken till denna utgång och Pfaltsiska huset uppstod från detta ögonblick ett hemligt hat; likvisst högaktade den unge CARL GUSTAF i honom alltid mera tidens största Statsman, än han i honom hatade en outtröttlig motståndare af sin slägt.

Det är svårt att inse bevekelsegrunderna till detta Oxenstjernas handlingssätt mot JOHAN CASIMIR, dock tro vi oss med skäl kunna påstå, att han i känslan af sin förmåga önskade att ensam styra riket. Han var född att herrska, emedan han var vis, och han herrskade, emedan en kraft så öfverlägsen som hans, måste göra sig plats, hvarhelst den framställde sig. Ehuru han ej bar konungsliga namnet, var han dock i sjelfva verket från Konungens död till CHRISTINAS myndiga år regerande herre öfver Svenska folket. Rådet var till en stor del sammansatt af hans slägtingar, vänner eller gunstlingar, och ehuru desse, såsom utmärkte och insigtsfulle män, voro af honom oberoende, hyste de likväl en sådan aktning för hans klokhet, att de i rådslagen snarare tycktes lyda hans vilja än följa sin egen öfvertygelse. Hade deremot JOHAN CASIMIR fått säte bland förmyndarne, så hade Oxenstjerna i honom sett en man, som kanske icke alltid fogat sig efter hans önskningar, och, hvilken, såsom slägtinge af konungahuset och genom sin Gemål redan ägande inflytelse på den unga Drottningen, lätteligen kunnat bilda sig ett parti, motvägande Riks-Canzlerens.

Pfaltz-Grefven önskade att göra Rikets Ständer räkenskap för sin förvaltning af de allmänna medlen, förmodligen för att af dem åtnjuta större prof af rättvisa, men det Aristokratiska Rådet, hvilket såg hans afsigter, afböjde verkställigheten deraf under förevänning, att det var Konungen och icke Ständerne, som förordnat honom att förestå kammaren och att således för de senare ingen räkenskap borde göras. Redan häraf kan man se, att detsamma fruktade, det denna Furste skulle närma sig folkets Ombud, hvilka buro vördnad för alla, som hörde till Wasaslägten, och dessutom då, som alltid, hatade allt missbruk af makten. Väl visade Rådet honom städse den yttre aktningen i ord, men icke i gerning, som Fursten sjelf klagar öfver i ett samtal med Tungel. Då han en gång till Riks-Råderne hemställde, huru han skulle uppföda sina söner, antingen efter Tyskt eller Svenskt bruk, gåfvo de till svar, väl begripande hvad han förstod med denna fråga: att denna uppfostran vore en sak, som anginge honom och icke Svea Rikes Råd, och att han som fader väl borde veta sättet att upptukta sina barn. Deraf såg han nu fullkomligt, huru tänkesätten voro, och att han måste öfverlemna sina söners öden åt tidens utveckling. Han antydde väl den afsigten att återgå till Tyskland, men då han fann, att Rådet långt ifrån att sätta sig mot ett sådant aflägsnande, snarare var färdigt att tillstyrka det, inställde han både hotelserne och rustningarne dertill, och blef åtminstone till utseende en stilla åskådare af händelserne under Förmyndare-Regeringen.

English translation (my own):

... Shortly after the Prince's birth [on November 8, 1622], his parents moved to Stegeborg, an ancient and often mentioned castle in our books, which was not far from Söderköping by the Slättbacken Bay on an islet in the Baltic Sea, but of which only ruins remain. It was left to Johan Kasimir as collateral for the bride tax. Here, in Stockholm, at Bråborgshus, and at Skenäs by Bråviken in Östergötland, the latter a magnificent royal estate, which after the death of the Dowager Queen was given to the Count Palatine, the years of Karl Gustav's youth passed. We have little or almost no information about these.

The loss from this can also be considered minor on the whole. What the child or the boy does is in itself insignificant, and if at any time there really was a harbinger of future greatness and genius, it has mostly been so obscure that only the future has been the explanation for its text. The only thing we know about Karl Gustav's early youth is that a simple upbringing, which was especially the work of his mother, and an education suited to the years of childhood developed his disposition, and that early in his inclinations and games a determination and strength revealed themselves, which instilled in his father rather reverence than love, and by which even Gustav Adolf must not infrequently have found himself amused.

The Prince had now reached the age when he could do without the burden of ladies and should be left to the care of teachers and men [in 1634]. Bengt Baaz, then ennobled under the name of Ekehjelm, was appointed his tutor. The choice of court master, or what we now call governor, first fell on Johan Drake of Intorp, a nobleman with a thorough knowledge of classical literature and also diversely formed through extensive travels, later on Gustaf Bosson Bååt, a man, for his time, no less respected for his learning and skill. Both died in their prime [in 1636], mourned by their disciple, and their place was filled by Johan Johansson Rosenhane of Stenhammar and Måsebo.

Flattery, which lies, and superficiality, which boasts, were banished far away, and the distinguished and mature men who watched over the Prince's manners were themselves living descendants of their precepts. In addition, the young Karl Gustav also enjoyed the attention and supervision of the councilman Johan Skytte, the same one who formed the great Gustav. In his correspondence with Princess Katarina, he asks her to let him use the same teaching method that was used with Gustav Adolf and which he also used to advantage in the upbringing of his own sons.

Separated from the pleasures of the court, in the midst of the Swedish people, Prince Karl spent the most important learning years there, where the wild Kolmården mountain range with its then almost impenetrable forests rose above the flat land, on the royal estates of Bråberg and Skenäs. The writings of the ancients, of which he especially loved Xenophon and Livy, formed his soul and gave a constitution to his taste and judgment. In the free intervals he amused himself with soldier's exercises, and with that which could strengthen the physical powers.

Just as Henry IV ran as a child on Béarn's mountain with the young shepherds, and, dressed like them, practiced their games, so here also Karl Gustav spent his youth with the uncorrupted sons of the country and nature. His wise mother, whose plans went far, knew very well that the tree that will grow tall in the North must grow wild in its forests. Besides, the Prince was already used to extreme thrift early on. This was even visible in its clothing. Katarina also admonished him to this virtue, especially so necessary for him in regard to the small assets he could count on for the future.

It was also now during this time of Karl Gustav's upbringing that the daily socialising and the opportunity for confidence prepared the first friendship between him and the young Kristina. On his departure for the war in Germany (1630), Gustav Adolf had left this his only daughter to his sister Katarina, in whose wisdom he had just confidence. This circumstance now often brought the princely children together, and from the several statements found in the Prince's correspondence, it can be gathered that he already received promises of her love in childhood, on which he then based his proposal to her as a youth.

To Johan Kasimir, Gustav Adolf had entrusted the management of the Realm's monetary system during the war in Germany. The former had thereby displayed a zeal which testified to his honesty and was beneficial to the country. The cost of two years' campaigns had gone out of the treasury without it being emptied, or oppressive taxes being imposed on the people, and upon the King's death there were still eight barrels of gold, each valued at 100,000 riksdalers in silver.

But through Gustav Adolf's fall at Lützen, not only did Karl Gustav, who already in the cradle experienced proof of his liberality, lose a powerful leader of his destinies, but also the Count Palatine himself lost a protection against the Council's aversion and power. The Council no longer considered the skill with which the Count Palatine had fulfilled the great King's trust during the two years; on the contrary, it now seemed to be the intention to remove from every general position a prince of whose thrift nothing was to be expected and by whose close kinship with the Royal House one feared a claim to the guardianship over Kristina. Through this, he might possibly one day bring his son to the throne of Sweden, where his intentions, according to the Council's suspicions, were believed to aim.

It also did not last long until the Count Palatine was not only separated from the board of the finances, which, combined with the office of Grand Treasurer, was assigned to the Grand Chancellor's cousin, Gabriel Bengtsson Oxenstierna of Mörby and Lindholmen, but he was also excluded from the regency government, as it was called, by Gustaf Adolf's will.

The monarch is supposed to have expressed it to Axel Oxenstierna in August 1627, when he was stationed in Prussia and had been sickened by a bullet at Dirschau, and, as he himself believed, fatally wounded in the throat. Namely, he asked Oxenstierna who the Estates would choose after his death and take as king of Sweden. When the Grand Chancellor declared that the Estates and his choice fell either to Johan Kasimir or his son, he is supposed to have received the answer:

"God preserve you and the Estates from such counsels, for you may be sure of that if you one day crown either of them as your king, then you will certainly regret it a few days later."

A council of five men, composed of Grand Steward Magnus Brahe, Grand Constable Jakob de la Gardie, Grand Admiral Carl Carlsson Gyllenhielm, Grand Treasurer Gabriel Bengtsson Oxenstierna and Grand Chancellor Axel Oxenstierna, received on this basis the entire kingdom's government during Kristina's minority.

No longer participating in its affairs, but now, like at first, a private citizen, the Count Palatine returned to his estates. That he was not satisfied with his position and with the publicly shown mistrust, which also attracted the attention of the public, and that he bore a dislike to a powerful and rude nobility who despised everything foreign, is clearly understood.

Also, there arose from this moment a secret hatred between the Grand Chancellor, who led the matter to this conclusion, and the Palatine House; nevertheless, the young Karl Gustav always respected in him more the greatest statesman of the time than he hated in him a tireless opponent of his clan.

It is difficult to see the motives behind this Oxenstierna's course of action towards Johan Kasimir; however, we think we can reasonably claim that he, feeling his ability, wanted to rule the kingdom alone. He was born to rule because he was wise, and he ruled because a power as superior as his had to make room wherever it presented itself. Although he did not bear the royal name, he was in fact the reigning lord of the Swedish people from the King's death until Christina came of age. The Council was largely composed of his relatives, friends or favourites, and although they, as excellent and insightful men, were independent of him, they still had such a respect for his prudence that in the acts of the Council they seemed rather to obey his will than follow their own convictions.

If, on the other hand, Johan Kasimir had been given a seat among the guardians, Oxenstierna would have seen in him a man who perhaps did not always conform to his wishes, and who, as a relative of the royal house and through his consort already possessing influence over the young Queen, could easily form a party counterbalancing that of the Grand Chancellor.

The Count Palatine wished to make the Estates of the Realm accountable for their management of the public funds, presumably to enjoy from them a greater degree of justice, but the aristocratic Council, seeing his intentions, declined the execution thereof under the pretense that it was the King and not the Estates who appointed him to preside over the Chamber and that thus for the latter no account should be made.

Already from this one can see that the same feared that this prince would approach the people's representative, who had respect for all who belonged to the Vasa family, and moreover then, as always, hated all abuse of power. The Council did always show him outward respect in words, but not in deed, which the Prince himself complains about in a conversation with Tungel. When he once asked the councilmen how he should raise his sons, either according to German or Swedish customs, they answered, well understanding what he understood by this question: that this upbringing was a matter that determined him and not the Council of the Kingdom of Sweden, and that as a father he should know the way to discipline his children.

From this he now saw perfectly what the mindsets were like, and that he had to leave the fates of his sons to the development of time. He intimated the intention of returning to Germany, but when he found that the Council, far from opposing such a removal, was rather ready to support it, he suspended both threats and armour to it and became, at least in appearance, a quiet spectator of the events during the time of the regency government.