Friday, August 1, 2025

G. Valbert (Victor Cherbuliez) on Kristina's correspondence with Cardinal Decio Azzolino, year 1899, part 1

Source:

La reine Christine de Suède et sa correspondance avec le cardinal Azzolino, article written by G. Valbert (Victor Cherbuliez) for Revue des deux mondes, LXIXe année, quatrième période: tome cent cinquante-troisième, pages 205 to 211, 1899; original at Lyons Public Library (Bibliothèque jésuite des Fontaines)


The article:

LA REINE CHRISTINE DE SUÈDE
ET SA
CORRESPONDANCE AVEC LE CARDINAL AZZOLINO
—
Les élèves des écoles primaires savent que la fameuse reine Christine de Suède abdiqua à l'âge de vingt-huit ans [sic], qu'au grand scandale de la Scandinavie et à la grande surprise de l'Europe cette fille de Gustave-Adolphe se convertit au catholicisme et alla finir ses jours à Rome; ils savent aussi qu'au cours d'un voyage en France, elle fit assassiner Monaldesco dans une galerie du palais de Fontainebleau. Ceux qui ont approfondi son histoire savent beaucoup d'autres choses encore; mais ils ne sont pas sûrs de savoir exactement quelle sorte de femme était Christine et quel jugement il faut porter sur elle.

Il n'est pas de reine dont ses contemporains et la postérité aient parlé plus diversement: «On lui a prodigué les louanges, et le blâme ne lui a pas été épargné», nous dit son dernier biographe, M. le baron de Bildt, ministre de Suède et Norvège à Rome. «En général cependant, les opinions lui ont été peu sympathiques. Les protestans ne lui ont pas pardonné sa conversion, et les catholiques lui ont reproché d'avoir trompé leur attente en ne devenant pas une sainte. Elle a froissé les Suédois par son manque de patriotisme et les Italiens en se refusant à respecteur leurs traditions... Elle a surtout excité l'étonnement; elle a traversé l'Europe comme une énigme vivante, ne laissant après elle que le souvenir d'une apparition excentrique et mystérieuse.» M. de Bildt, à qui je ne reprocherai que de s'être montré bien sévère pour quelques-uns de ses prédécesseurs, s'est appliqué à deviner cette énigme. Il n'a pas écrit une biographie en forme, il s'est contenté de retracer les grandes lignes de l'histoire de Christine après son abdication, en étudiant et débattant les principales questions qu'on a soulevées à son sujet, et, à l'aide d'une correspondance inédite, il nous fait pénétrer plus avant dans la connaissance d'un caractère étrange, difficile à déchiffrer (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). Mais il ne se pique pas d'avoir éclairci tous les points obscurs. A vrai dire, il y a un fond de mystère dans la nature humaine, et ce ne sont pas seulement les reines de Suède qui donnent matière à controverse. Passant notre vie avec nous-mêmes, nous nous flattons de nous connaître, et nous mourons sans avoir entièrement débrouillé notre chaos.

Les admirateurs de Christine l'ont représentée comme une femme d'une intelligence supérieure, qui, passionnée pour les arts, les sciences et les lettres, «aima mieux commercer avec des hommes qui pensent que de commander à des hommes sans lettres et sans génie.» Ils admirent en elle une jeune reine donnant à l'univers l'exemple mémorable du mépris d'une couronne, renonçant à la souveraineté pour vivre libre et tranquille. N'a-t-elle pas écrit un jour qu'elle aimerait mieux manger à Rome son pain tout sec et n'avoir qu'une femme de chambre pour la servir que de posséder tous les royaumes et tous les trésors du monde? Et cependant elle n'a jamais pensé ni vécu en philosophe.

Elle s'ennuyait en Suède, elle se déplaisait à Stockholm; incapable de surmonter ses dégoûts, elle s'en alla. On l'avait bourrée de livres dès son enfance, mais personne ne s'était avisé de lui donner la notion du devoir, et, se souciant peu de ses sujets, elle pensait n'avoir d'obligations à remplir qu'envers elle-même. Elle pouvait dire, elle aussi: «J'ai beau frapper du pied, rien ne sort qu'une vie triste et unie... J'ai un coin de folie, qui n'est pas encore bien mort.» Assurément sa folie était noble; mais ni les arts ni les sciences ne suffisaient à remplir son cœur, à occuper son esprit éternellement inquiet. Je doute qu'elle ait été un seul jour contente d'elle-même et des autres. Elle demandait au monde plus qu'il ne peut donner; elle était de la race des princesses dont les bottines ont des sceptres pour agrafes, et aspirant à une sorte de gloire surhumaine, elle ne fut ni libre ni tranquille.

Elle n'a jamais méprisé les couronnes. Comme le remarque M. de Bildt, elle se considéra toujours comme une souveraine régnante. La royauté était à ses yeux une qualité «personnelle, inaliénable et indépendante de la possession d'un territoire.» Elle poussait jusqu'à la superstition le culte de l'étiquette, et, de son propre aveu, elle était assez orgueilleuse pour croire que tout lui était dû. Elle avait déclaré dans l'acte d'abdication qu'après comme avant, elle restait exempte «de toute sujétion et obéissance et n'était responsable qu'à Dieu de ses actions.» Aussi était-ce à Dieu seul qu'elle entendait répondre de l'assassinat de Monaldesco, et Dieu l'inquiétait peu; elle n'avait aucune difficulté à craindre de ce côté: «Il m'aurait punie«, écrivait-elle, «si j'avais pardonné au traître son énorme délit.» Quand Mazarin lui fit représenter par Chanut qu'elle ferait bien, dans son propre intérêt, de masquer la vérité en attribuant la mort du marquis à une rixe survenue entre ses courtisans, elle lui répondit: «Pour l'action que j'ai faite avec Monaldesco, je vous dis que, si je ne l'avais faite, je ne me coucherais pas ce soir sans la faire, et je n'ai nulle raison de m'en repentir, mais j'en ai plus de cent mille d'en être ravie.» Au surplus, il est presque certain que, pendant la minorité de Charles XI, dont la santé donnait des inquiétudes, elle caressa la folle espérance de recouvrer cette couronne dont elle avait fait si bon marché. On sait aussi qu'elle avait rêvé de devenir reine de Naples avec l'aide de la France; plus tard, elle rêvera de devenir reine de Pologne. Elle admirait Descartes; mais la philosophie n'eut jamais rien à voir ni dans ses imaginations ni dans ses renoncemens. Durant toute sa vie, elle fit peu de cas de ce qu'elle avait, et, désirant ce qu'elle ne pouvait avoir, elle courut toujours après une ombre.

Si ses panégyristes lui ont attribué une élévation dans les sentimens, une magnanimité qu'elle ne se piquait point d'avoir, ses détracteurs ont été souvent injustes à son égard. Que dirons-nous des protestans qui lui reprochaient amèrement d'avoir abjuré la foi dont son père avait été l'héroïque et glorieux champion? Que dirons-nous des catholiques qui se plaignaient que la nouvelle convertie les compromît, qu'elle ne fût point une sainte? En avait-elle pris l'engagement? Le pape Alexandre VII s'était fait de grandes illusions. Il se figurait que, dévorée du zèle de la maison du Seigneur, cette dévote couronnée ne prendrait à cœur que les pratiques religieuses, qu'elle édifierait la chrétienté par sa ferveur et ses obéissances, qu'il pourrait l'offrir triomphalement en spectacle aux hérétiques et qu'un jour elle grossirait la liste des saints du paradis. Il était si sûr de son fait qu'il avait recommandé aux cardinaux, en plein consistoire, de veiller sur leur conduite, pour ne la point scandaliser. Il la connaissait peu, elle s'était réfugiée à Rome pour y cultiver ses goûts et avec le ferme propos d'y être heureuse, et une grande liberté d'allures et de langage était nécessaire à son bonheur. Elle écrira en 1666: «Je vous prie de dire au Père Fozio, de ma part, qu'il perd son temps à prier Dieu que je devienne sainte, car je n'aurai jamais assez de vertu pour l'être, ni assez d'infamie pour le feindre.»

On raconte qu'elle était venue au monde sous la forme d'un petit être velu, qu'on la prit d'abord pour un garçon, qu'on ne s'avisa de la méprise qu'après avoir annoncé au roi Gustave-Adolphe la naissance d'un héritier. Plus tard, des semeurs de méchans bruits la firent passer pour un andr*g*ne. Et cependant elle était bien femme. Ce qui caractérise la plupart des femmes, c'est que dans les grandes circonstances de la vie, les raisons décisives sont pour elle les raisons d'à côté, et ce sont les raisons d'à côté qui ont décidé de la conversation de Christine. Elle a déclaré elle-même qu'elle ne trouvait rien à redire dans le dogme luthérien. Mais le protestantisme contristait, chagrinait sa vive imagination. Elle s'accommodait mal de la nudité des églises, de la sécheresse du culte, de la fastidieuse longueur des sermons et aussi du droit de censure que prétendait exercer sur elle un clergé intolérant et peu lettré. «On avait remplacé le pape en chair et en os», dit M. de Bildt, «par un pape en papier, qu'on appelait les livres symboliques de l'Église, et pour ce pape on réclamait la même omnipotence spirituelle que pour l'ancien.» Le pape en chair et en os lui paraissait plus acceptable et plus engageant que le pape en papier.

Dès sa première jeunesse elle avait conçu des doutes; elle s'était persuadé «que les hommes faisaient parler Dieu à leur mode, qu'ils voulaient la tromper et lui faire peur pour la gouverner à leur façon.» Cependant elle avait besoin d'une religion. Non seulement le catholicisme la séduisit par l'éclat de ses cérémonies, par l'attrait qu'a la confession pour une âme qui aime à se raconter; s'étant promis de ne jamais se marier, elle lui savait gré de glorifier le célibat. Croira-t-on que Descartes fut aussi pour quelque chose dans sa résolution suprême? Il était mort, quatre mois après son arrivée à Stockholm, avec toutes les marques d'une vraie piété. Elle en conclut qu'une religion professée par le plus grand penseur du temps était digne de l'être par une femme qui se considérait volontiers comme un grand homme: «Nous certifions par les présentes», dira-t-elle dix-sept ans plus tard, «qu'il a beaucoup contribué à notre glorieuse conversion.» Il n'en faut pas moins reconnaître que, si les raisons d'à côté la décidèrent, elle s'attacha fermement à l'Église apostolique et romaine. Elle l'aima parce qu'on lui interdisait de l'aimer. Elle eut toujours l'esprit de contradiction, et toujours elle se fit un plaisir de scandaliser son prochain; plus on la blâmait, plus elle se butait. Le catholicisme eut pour elle les souveraines douceurs du fruit défendu. En ceci encore, la femme qu'on avait prise pour un garçon était bien femme.

Mais cette catholique pratiquante ne fut jamais une catholique docile et souple; elle eut toujours le tempérament protestant; elle raisonnait, elle argumentait, elle ergotait, et les obéissances de l'esprit et du cœur n'étaient pas son fait. Si elle acceptait le dogme, elle n'accepta point la domination du prêtre; elle se réservait le bénéfice d'inventaire et le droit de dire librement et crûment leurs vérités à ses conducteurs spirituels. Elle ne ménageait les épigrammes ni à son confesseur ni aux desservans de sa chapelle: «Samedi passé, D. Carlo Conti mourut après une maladie de cinq mois, qui n'a jamais été connue du médecin. Il m'a donné peu d'édification durant sa vie et moins en sa mort. Dieu fasse grâce et miséricorde à sa pauvre âme! D. Arbostino a donné en cette occasion toutes les preuves du plus grand et du plus sot animal du monde, et je ne crains la mort en ces lieux que pour avoir le malheur de mourir entre les mains de cette bête.» Elle ne croira pas s'abaisser en obtenant une pension du Saint-Siège; mais elle dénoncera impitoyablement les abus de la cour papale et les scandales du népotisme; quand elle a mis son bonnet de travers, il faut que sa bile s'évapore: «N'est-ce pas une pitié et une honte que de voir tant de millions des trésors de l'Église employés au luxe et aux appétits désordonnés de gens de rien, qui viennent de temps en temps s'assouvir du sang et des sueurs des pauvres, épuiser l'Église et son État pour nourrir des chiens, des chevaux, des b..., des ruffians et autres de ces sortes de canailles?...» Et elle s'écrie: «Pauvre Rome! pauvre Église, où ont régné autrefois tant de vertus!»

S'il est prouvé qu'elle ne fut pas une sainte, faut-il ajouter foi aux médisances des plus acharnés de ses détracteurs? Croirons-nous qu'elle avait abdiqué pour être libre de toute chaîne, qu'elle fut une femme sans mœurs et, comme l'affirmait un contemporain, la maggior putana del mondo? Quand on examine les choses de près, on découvre que la plupart des histoires qui ont couru sur son compte ne sont que des commérages de portiers ou, pour mieux dire, des légendes fabriquées de toutes pièces par des courtisans tombés en disgrâce. On a longtemps attribué l'inimité de Monaldesco et de Santinelli à une jalousie d'amans, qui se disputaient le cœur de leur reine, et le meurtre du grand écuyer aux ressentimens d'une maîtresse outragée. Il passe aujourd'hui pour constant que la galanterie ne joua aucun rôle dans cette affaire. Christine commit son crime dans le temps où elle négociait avec la cour de France pour s'assurer la couronne de Naples, et tout porte à croire qu'elle soupçonnait Monaldesco d'avoir vendu ses secrets à l'Espagne: «L'amour», dit M. de Bildt, «n'a été pour rien dans la mort du malheureux écuyer; c'est une légende accréditée par les poètes et les romanciers, et pas autre chose.»

A l'instigation d'un de ses amis, Christine avait entrepris d'écrire l'histoire de sa vie et l'avait dédiée à Dieu, qui seul lui paraissait digne de recevoir ses confidences. Elle s'y peignait avec complaisance comme une femme dont les passions étaient vives, mais qui, par une faveur divine, avait résisté à ses entraînemens: «Mon tempérament impétueux et ardent ne m'a pas donné moins de penchant à l'amour qu'à l'ambition... Mais mon ambition, ma fierté incapable de se soumettre à personne, mon orgueil méprisant tout, m'ont servi de merveilleux préservatifs. Aussi, quelque proche que j'aie été du précipice, votre puissante main m'en a retirée. Vous savez, quoi qu'en puissent dire l'envie et la médisance, que je suis innocente de toutes les impostures dont elles ont voulu noircir ma vie.» Cependant, parmi toutes les accusations portées contre elle, il en est une qui paraît fondée. On la soupçonnait à Rome d'avoir une intrigue galante avec un cardinal, et les documens publiés par M. de Bildt en font foi, on ne la soupçonnait point à tort. Elle a aimé une fois au moins dans sa vie, et son amant fut un prince de l'Église.

Le cardinal qui eut la gloire d'attendrir ce cœur, et de réduire à l'obéissance un orgueil qui méprisait tout, se nommait Decio Azzolino. Né en 1623 à Fermo, dans les Marches, il appartenait à une famille de petite noblesse. Il fit rapidement son chemin. Le pape Innocent X l'éleva à la pourpre en 1654; treize ans plus tard, Clément IX l'appelait au secrétariat d'État. Beau, bien fait, de grands yeux très parlans, la physionomie fière et charmante, fort lettré, tournant agréablement le vers, aimant les arts, connaisseur en tableaux, il avait tout pour plaire à Christine. Aux dons qui séduisent il joignait des qualités solides et le génie des affaires. Il s'appliqua à mettre un peu d'ordre dans celles de son amie, dont les diamans étaient souvent chez le prêteur des gages. Dès la première heure il exerça sur elle un irrésistible ascendant; il était le seul homme qui pût se vanter de la gouverner, de la dominer: «Désormais devant lui la fière reine cède, se prosterne et s'humilie; elle accepte de lui, avec la soumission la plus complète, reproches et réprimandes... A son esprit inquiet, à son âme mal équilibrée, à ses nerfs irritables, il fallait la direction d'un homme calme, pondéré et maître de soi.» Elle l'institua son légataire universel, en lui intimant l'ordre de brûler tous ses papiers. Mais il mourut deux mois environ après elle, en juin 1689, sans avoir eu le temps de détruire la correspondance qu'elle avait entretenue avec lui pendant le séjour qu'elle fit à Hambourg de 1666 à 1668.

Dans cette curieuse correspondance, conservée dans les archives de la famille, et que M. de Bildt vient de publier, les questions d'affaires tiennent une grande place. Christine ne sut jamais compter, les soucis d'argent ont été la plaie de sa vie; jusqu'à sa mort, elle s'est débattue dans les embarras et les détresses. Par l'acte d'abdication, elle s'était réservé les revenus de quelques provinces, qu'elle faisait administrer par ses propres agens, et sur lesquelles elle exerçait des droits limités de souveraineté; mais il se trouva que ses revenus restaient toujours fort au-dessus de ses évaluations, et qu'au surplus ils avaient beaucoup de peine à rentrer. La Suède était une mauvaise payeuse, et Christine était horriblement dépensière; ajoutons que, se connaissant peu en hommes, elle s'entourait d'escrocs, qui la pillaient à l'envi. Elle a dit un jour «qu'on change de voleurs en changeant de ministres, que, s'il y a des exceptions à cette règle, elles sont rares.» Elle n'avait plus de ministres à sa solde; mais banquiers, serviteurs, courtisans, administrateurs de ses biens, tout le monde la volait sans vergogne, et elle se flattait en vain de faire rendre gorge à ses larrons. Dans ses nécessités, elle s'ingéniait à trouver la pierre philosophale et, comme elle, le cardinal Azzolino était un alchimiste passionné. L'alchimie ne l'enrichit point, son laboratoire demeura toujours un pays maigre et stérile. Que vaut dans le monde une reine dont les caisses sont vides? «On accuse Mazarin d'être avare», avait-elle écrit en 1656, «mais je ne le crois pas. Je crois qu'il estime l'argent et en fait compte, comme le doit faire un chacun qui connaît la puissance de cette âme du monde qui régit toutes choses.» Azzolino ne se laissait pas de lui prêcher l'économie, et, grâce à cet homme d'ordre, son budget fut parfois en équilibre; mais il lui prenait bientôt une lubie qui dérangeait tout. Elle ne sut jamais résister à ses fantaisies, qui étaient toujours coûteuses.

Swedish translation (my own):

DROTTNING KRISTINA AV SVERIGE
OCH HENNES
KORRESPONDENS MED KARDINAL AZZOLINO
—
Elever i grundskolan vet att den berömda drottningen Kristina av Sverige abdikerade vid tjugoåtta års ålder [sic], att denna dotter till Gustav Adolf, till stor skandal i Skandinavien och stor förvåning i Europa, konverterade till katolicismen och slutade sina dagar i Rom; de vet också att hon under en resa till Frankrike lät mörda Monaldesco på ett galleri i Fontainebleau-palatset. De som har studerat hennes historia på djupet vet mycket annat; men de är inte säkra på att de vet exakt vilken sorts kvinna Kristina var och vilken bedömning man bör göra av henne.

Det finns ingen drottning som hennes samtida och efterkommande har talat mer mångsidigt om: »Hon har blivit överöst med beröm, och skulden har inte sparats«, berättar hennes siste levnadstecknare, baron Bildt, minister för Sverige och Norge i Rom. »I allmänhet har åsikterna dock varit lite sympatiska för henne. Protestanterna förlät henne inte för hennes omvändelse, och katolikerna kritiserade henne för att ha lurat deras förväntningar genom att inte bli ett helgon. Hon kränkte svenskarna med sin brist på patriotism, och italienarna genom att vägra respektera deras traditioner... Hon väckte hon särskilt förvåning. Hon korsade Europa som en levande gåta, ibland vandrade hon från ett land till ett annat utan uppenbart mål, agerade utan att någon gissade motivet till hennes handlingar och lämnade bara minnet av en excentrisk och mystisk andesyn bakom sig.«

Herr Bildt, som jag bara vill förebrå för att ha varit mycket sträng mot några av sina föregångare, har ägnat sig åt att spå denna gåta. Han har inte skrivit någon formell biografi, han har nöjt sig med att återge de stora dragningarna i Kristinas historia efter hennes abdikation, studerat och debatterat de viktigaste frågorna som har väckts om henne, och med hjälp av opublicerad korrespondens fördjupar han oss i kunskapen om en märklig karaktär, svår att tyda (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). Men han påstår sig inte ha klargjort alla dunkla punkter. I sanning finns det ett djup av mystik i den mänskliga naturen, och det är inte bara Sveriges drottningar som ger upphov till kontroverser. Genom att tillbringa våra liv med oss själva smickrar vi oss själva med att vi känner oss själva, och vi dör utan att helt ha nyst upp vårt kaos.

Kristinas beundrare har framställt henne som en kvinna med överlägsen intelligens, som, passionerad för konst, vetenskap och litteratur, »föredrog att handla med män som tänker hellre än att befalla män utan läskunnighet och utan geni.« De beundrar i henne en ung drottning som ger universum det minnesvärda exemplet på förakt för en krona, och som avstår från suveränitet för att leva fritt och lugnt. Skrev hon inte en dag att hon hellre skulle äta sitt torra bröd i Rom och ha bara en kammarjungfru att betjäna sig än att äga alla kungadömen och alla världens skatter? Och ändå tänkte eller levde hon aldrig som filosof.

Hon hade tråkigt i Sverige, hon var missnöjd med Stockholm; oförmögen att övervinna sin avsky, lämnade hon. Man hade proppat henne med böcker sedan barndomen, men ingen hade tänkt på att ge henne en uppfattning om plikt, och eftersom hon brydde sig föga om sina undersåtar, trodde hon att hon inte hade några skyldigheter att uppfylla förutom mot sig själv. Även hon kunde säga: »Oavsett hur hårt jag stampar med foten, kommer inget ut annat än ett sorgligt och okomplicerat liv... Jag har en smula galenskap, som ännu inte är helt dött.«

Visst var hennes galenskap ädel; men varken konsten eller vetenskapen var tillräckligt för att fylla hennes hjärta, för att sysselsätta hennes evigt ostilla sinne. Jag tvivlar på att hon någonsin var nöjd med sig själv eller med andra. Hon bad världen om mer än den kan ge; hon var av släktet av prinsessor vars damstövlar har spiror som spännen, och i strävan efter ett slags övermänsklig ära var hon varken fri eller lugn.

Hon föraktade aldrig kronor. Som herr Bildt påpekar, betraktade hon sig alltid som en regerande suverän. Kungligheten var i hennes ögon en egenskap »personlig, oförytterlig och oberoende av besittningen av ett territorium«. Hon drev etikettkulten till vidskepelse, och enligt egen utsago var hon stolt nog att tro att allt tillhörde henne. Hon hade i abdikationen förklarat att hon, efteråt liksom tidigare, förblev befriad »från all subjektion och lydnad och endast var ansvarig inför Gud för sina handlingar«.

Det var således Gud allena hon tänkte stå till svars för mordet på Monaldesco, och Gud oroade henne föga; hon hade ingen svårighet att frukta på denna sida: »Han skulle ha straffat mig«, skrev hon, »om jag hade förlåtit förrädaren hans enorma brott.«

När Mazarin lät Chanut föreställa henne att hon, i sitt eget intresse, skulle göra klokt i att dölja sanningen genom att tillskriva markisens död ett slagsmål som hade brutit ut mellan hennes hovmän, svarade hon:

»Vad gäller den handling jag har gjort mot Monaldesco, säger jag Er att om jag inte hade begått den, skulle jag inte gå och lägga mig ikväll utan att ha gjort det, och jag har ingen anledning att ångra det, men jag har mer än hundra tusen anledningar att vara förtjust över det.«

Dessutom är det nästan säkert att hon under Karl XI:s minoritet, vars hälsa orsakade oro, omhuldade det vansinniga hoppet om att återfå den krona som hon hade gjort så billig. Vi vet också att hon hade drömt om att bli drottning av Neapel med Frankrikes hjälp; senare skulle hon drömma om att bli drottning av Polen. Hon beundrade Descartes; men filosofi hade aldrig något att göra med vare sig hennes fantasi eller hennes avsägelser. Under hela sitt liv brydde hon sig föga om vad hon hade, och eftersom hon åtrådde det hon inte kunde få, sprang hon alltid efter en skugga.

Om hennes panegyriker tillskrev henne en upphöjd känsla, en storsinthet som hon inte var stolt över att ha, var hennes belackare ofta orättvisa mot henne. Vad skall vi säga om protestanterna som bittert förebrådde henne för att ha avsvärjt den tro som hennes far hade varit den heroiske och ärorike förkämpen för? Vad skall vi säga om katolikerna som klagade över att den nykonvertit komprometterade dem, att hon inte var ett helgon? Hade hon avgivit löftet? Påven Alexander VII hade haft stora illusioner. Han föreställde sig att denna krönta anhängare, uppslukad av iver för Herrens hus, endast skulle ta till sig religiösa sedvänjor, att hon skulle uppbygga kristendomen genom sin glöd och sin lydnad, att han kunde erbjuda henne triumferande som ett skådespel för kättarna och att hon en dag skulle utöka listan över helgon i paradiset.

Han var så säker på sin ståndpunkt att han hade rekommenderat kardinalerna, mitt i konsistorium, att se upp med deras uppförande för att inte skandalisera henne. Han kände henne föga; hon hade sökt sin tillflykt till Rom för att odla sin smak och med den fasta avsikten att vara lycklig där, och stor frihet i sätt och språk var nödvändig för hennes lycka. Hon skrev 1666: »Jag ber Er att säga till fader Fozio, å mina vägnar, att han slösar bort sin tid med att be till Gud att jag skall bli ett helgon, ty jag kommer aldrig att ha tillräckligt med dygd för att vara ett, inte heller tillräckligt med vanärande för att låtsas det.«

Det sägs att hon kom till världen i form av en liten, luden varelse, att hon först antogs för en pojke, och att misstaget först insågs efter att någon hade meddelat kung Gustav Adolf att en arvinge var född. Senare utgav några illvilliga ryktesspridare henne för att vara andr*g*n. Och ändå var hon verkligen en kvinna.

Det som kännetecknar de flesta kvinnor är att under livets stora omständigheter är de avgörande skälen för henne sidans skäl, och det är sidans skäl som avgjorde Kristinas samtal. Hon själv förklarade att hon inte fann något att kritisera i den lutherska dogmen. Men protestantismen bedrövde och plågade hennes livliga fantasi. Hon fann det svårt att hantera kyrkornas nakenhet, gudstjänstens torrhet, predikningarnas tråkiga längd och även den censurrätt som ett intolerant och obildat prästerskap påstod sig utöva över henne. »Påven i kött och blod hade ersatts«, säger herr Bildt, »av en papperspåve, som kallades Kyrkans symboliska böcker, och för denne påve krävdes samma andliga allmakt som för den gamla.«

Påven i kött och blod verkade för henne mer acceptabel och mer engagerande än papperspåven.

Ända från sin tidigaste ungdom hade hon haft tvivel; hon hade övertygat sig själv om att »människorna fick Gud att tala på sitt eget sätt, att de ville bedra och skrämma henne för att styra henne på sitt eget sätt.« Men hon behövde en religion. Inte bara förförde katolicismen henne med sina ceremoniers prakt, med den dragningskraft som bikten har på en själ som älskar att berätta sin historia; efter att ha lovat sig själv att aldrig gifta sig, var hon tacksam mot den för att den förhärligade celibatet.

Skulle någon tro att Descartes också hade något att göra med hennes högsta beslutsamhet? Han dog, fyra månader efter sin ankomst till Stockholm, med alla tecken på sann fromhet. Hon drog slutsatsen att en religion som bekändes av tidens största tänkare var värdig att bekännas av en kvinna som gärna ansåg sig vara en stor man: »Vi intygar härmed«, skulle hon säga sjutton år senare, »att han bidrog mycket till Vår ärorika omvändelse.«

Det måste ändå erkännas att, om de bortomstående skälen avgjorde henne, så anslöt hon sig starkt till den apostoliska och romerska Kyrkan. Hon älskade den eftersom hon var förbjuden att älska den. Hon hade alltid en motsägelsefull anda, och hon fann alltid nöje i att skandalisera sin granne; ju mer hon fick skulden, desto mer envis var hon. Katolicismen hade för henne den förbjudna fruktens suveräna sötma. Även i detta var kvinnan som hade tagits för en pojke verkligen en kvinna.

Men denna praktiserande katolik var aldrig en foglig och smidig katolik; hon hade alltid ett protestantiskt temperament; hon resonerade, hon argumenterade, hon smågnabbades, och lydnad i sinne och hjärta passade henne inte. Om hon accepterade dogmer, accepterade hon inte prästens dominans; hon förbehöll sig fördelen av inventering och rätten att fritt och grovt tala deras sanningar till sina andliga vägledare. Hon sparade inga epigram vare sig till sin biktfader eller till prästerna i sitt kapell:

»Förra lördagen dog don Carlo Conti efter en sjukdom på fem månader, som läkaren aldrig kände till. Han har givit mig föga uppbyggelse under sitt liv och mindre i sin död. Gud vare nåd och barmhärtighet över hans stackars själ! Don Arbostino har vid detta tillfälle gett alla bevis på det största och mest dumma djuret i världen, och jag fruktar döden på dessa platser bara för att ha olyckan att dö i händerna på detta odjur.«

Hon vill inte tro att hon förnedrar sig själv genom att få en pension från Heliga Stolen; men hon kommer skoningslöst att fördöma det påvliga hovets övergrepp och nepotismens skandaler; när hon har satt på sig hatten på fel sätt måste hennes galla försvinna:

»Är det inte synd och skam att se så många miljoner av Kyrkans skatter användas för lyx och oordnade aptiter hos människor utan tillgångar, som då och då kommer för att tillfredsställa sig med de fattigas blod och svett, för att utmatta Kyrkan och dess Stat för att mata hundar, hästar, [bardasse], skurkar och andra sådana skurkar?...«

Och hon ropar: »Stackars Rom! stackars Kyrka, där så många dygder en gång regerade!«

Om det bevisas att hon inte var ett helgon, skall vi då tro på skvallret från hennes mest ivriga belackare? Skall vi tro att hon abdikerade för att bli fri från alla bojor, att hon var en kvinna utan moral och, som en samtida bekräftade, la maggior putana del mondo [världens största slampa]? När vi granskar saker noggrant upptäcker vi att de flesta historier som har cirkulerat om henne inte är något annat än skvaller bland portvakter eller, för att uttrycka det bättre, legender fabricerade av helt tyg av hovmän som hade fallit i onåd.

Fiendskapen mellan Monaldesco och Santinelli tillskrevs länge älskarnas svartsjuka, som slogs om sin drottnings hjärta, och mordet på den överstallmästaren till en upprörd älskarinnas förbittring. Det anses nu vara fastställt att tapperhet inte spelade någon roll i denna affär. Kristina begick sitt brott vid den tidpunkt då hon förhandlade med det franska hovet för att säkra Neapels krona, och allt tyder på att hon misstänkte Monaldesco för att ha sålt sina hemligheter till Spanien: »Kärleken«, säger herr Bildt, »hade ingenting att göra med den olycklige stallmästarens död; det är en legend som erkänns av diktare och romanförfattare, och inget annat.«

På initiativ av en av sina vänner hade Kristina åtagit sig att skriva sin livsberättelse och tillägnat den Gud, som allena verkade värdig att ta emot hennes förtroenden. Hon framställde sig självbelåtet som en kvinna vars passioner var livliga, men som genom gudomlig ynnest hade motstått hennes frestelser:

»Mitt besinningslösa och brinnande temperament har givit mig inte mindre böjelse för kärlek än för ambition... Men min ambition, min stolthet, oförmögen att underkasta mig någon, min stolthet, som föraktar allt, har tjänat mig som underbara konserveringsmedel. Hur nära jag än har varit stupet, har Din mäktiga hand dragit mig tillbaka. Du vet, vad avund och skvaller än må säga, att jag är oskyldig till alla de bedrägerier med vilka de har försökt svärta ner mitt liv.«

Men bland alla anklagelser som riktats mot henne finns det en som verkar välgrundad. Hon misstänktes i Rom för att ha en romantisk intrig med en kardinal, och de dokument som publicerats av herr Bildt vittnar om detta; hon misstänktes inte felaktigt. Hon älskade minst en gång i sitt liv, och hennes älskare var en Kyrkans prins.

Kardinalen som hade äran att mjukna upp detta hjärta och att lyda en stolthet som föraktade allt, hette Decio Azzolino. Född 1623 i Fermo i Marche, tillhörde han en familj av lägre adel. Han tog sig snabbt fram. Påven Innocentius X upphöjde honom till purpurfärgad 1654; tretton år senare kallade Clemens IX honom till Statssekretariatet.

Vacker, välformad, med stora, mycket vältaliga ögon, ett stolt och charmigt ansikte, mycket beläst, med en trevlig versstil, en konstälskare, en finsmakare av målningar, han hade allt för att behaga Kristina. Till de förföriska gåvorna lade han solida egenskaper och ett geni för affärer. Han ägnade sig åt att skapa lite ordning i sin väninnas affärer, vars diamanter ofta fanns hos pantlånaren.

Från första timmen utövade han en oemotståndlig herravälde över henne; Han var den enda mannen som kunde skryta med att styra henne, att dominera henne: »Hädanefter ger den stolta drottningen viker inför honom, faller ner och ödmjukar sig; hon tar emot från honom, med den mest fullständiga underkastelse, förebråelser och tillrättavisningar... Hennes rastlösa sinne, hennes obalanserade själ, hennes irriterade nerver krävde ledning av en lugn, balanserad och självbehärskad man.«

Hon utsåg honom till sin ensam testamentstagare och beordrade honom att bränna alla hennes papper. Men han dog ungefär två månader efter henne, i juni 1689, utan att ha hunnit förstöra den korrespondens hon hade fört med honom under sin vistelse i Hamburg från 1666 till 1668.

I denna märkliga korrespondens, som bevarats i familjens arkiv och som hr. Bildt just har publicerat, upptar frågor om affärer en stor plats. Kristina visste aldrig hur man skulle redogöra, pengabekymmer var hennes livs bane; fram till sin död kämpade hon i förlägenhet och nöd. Genom abdikationen hade hon reserverat för sig inkomsterna från några provinser, som hon hade administrerat av sina egna ombud och över vilka hon utövade begränsade suveränitetsrättigheter; men det visade sig att hennes inkomster alltid låg långt över hennes uppskattningar, och att de dessutom hade stora svårigheter att komma in.

Sverige var en dålig betalare, och Kristina var fruktansvärt slösaktig; låt oss tillägga att hon, eftersom hon visste lite om män, omgav sig med bedragare, som plundrade henne efter behag. Hon sade en gång att »man byter tjuvar genom att byta ministrar, och att om det finns undantag från denna regel är de sällsynta.« Hon hade inte längre ministrar i sin lön; men bankirer, tjänare, hovmän, förvaltare av hennes egendom, alla rånade henne skamlöst, och hon smickrade sig förgäves med att hon skulle få sina tjuvar att betala.

I sin nöd strävade hon efter att finna de vises sten, och liksom henne var kardinal Azzolino en passionerad alkemist. Alkemin berikade henne inte; hans laboratorium förblev alltid ett magert och sterilt land. Vad är en drottning vars kassakistor är tomma värda i världen? »Mazarin anklagas för att vara girig«, skrev hon 1656, »men jag tror inte på det. Jag tror att han värdesätter pengar och tar hänsyn till dem, som alla som känner kraften i denna världens själ som styr allting måste göra.«

Azzolino slutade aldrig predika ekonomi för henne, och tack vare denne ordningsman var hennes budget ibland balanserad; men ett infall grep henne snart som rubbade allt. Hon visste aldrig hur hon skulle motstå sina nycker, som alltid var kostsamma.

English translation (my own):

QUEEN KRISTINA OF SWEDEN
AND HER
CORRESPONDENCE WITH CARDINAL AZZOLINO
—
Primary school students know that the famous Queen Kristina of Sweden abdicated at the age of twenty-eight years [sic], that, to the great scandal of Scandinavia and the great surprise of Europe, this daughter of Gustav Adolf converted to Catholicism and ended her days in Rome; they also know that, during a journey to France, she had Monaldesco assassinated in a gallery of the Palace of Fontainebleau. Those who have studied her history in depth know many other things; but they are not sure of knowing exactly what kind of woman Kristina was and what judgement should be made of her.

There is no queen of whom her contemporaries and posterity have spoken more diversely: "She has been lavished with praise, and blame has not been spared", her last biographer, Baron Bildt, Minister of Sweden and Norway in Rome, tells us. "In general, however, opinions have been little sympathetic to her. The Protestants did not forgive her for her conversion, and the Catholics criticised her for having deceived their expectations by not becoming a saint. She offended the Swedes with her lack of patriotism, and the Italians by refusing to respect their traditions... She especially aroused astonishment. She traversed Europe like a living enigma, sometimes wandering from one country to another without apparent aim, acting without anyone guessing the motive of her actions and leaving behind only the memory of an eccentric and mysterious apparition."

Mr. Bildt, whom I will only reproach for having been very severe towards some of his predecessors, has applied himself to divining this enigma. He has not written a formal biography, he has contented himself with retracing the broad outlines of Kristina's story after her abdication, studying and debating the main questions that have been raised about her, and, with the help of unpublished correspondence, he takes us deeper into the knowledge of a strange character, difficult to decipher (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites (1666-1668), avec une introduction et des notes par le baron de Bildt. Paris, 1899; librairie Plon.). But he does not claim to have clarified all the obscure points. In truth, there is a depth of mystery in human nature, and it is not only queens of Sweden who give rise to controversy. Spending our lives with ourselves, we flatter ourselves that we know ourselves, and we die without having entirely unraveled our chaos.

Kristina's admirers have portrayed her as a woman of superior intelligence, who, passionate about the arts, sciences and literature, "preferred to commerce with men who think rather than command men without lettres and without genius." They admire in her a young queen who gives the universe the memorable example of contempt for a crown, renouncing sovereignty to live free and tranquilly. Did she not write one day that she would rather eat her dry bread in Rome and have only one chambermaid to serve her than to possess all the kingdoms and all the treasures of the world? And yet she never thought or lived as a philosopher.

She was bored in Sweden, she was displeased with Stockholm; unable to overcome her disgust, she left. One had stuffed her with books since her childhood, but no one had thought to give her the notion of duty, and, caring little for her subjects, she thought she had no obligations to fulfill except to herself. She too could say: "No matter how hard I stomp my foot, nothing comes out but a sad and uncomplicated life... I have a smidge of madness, which is not yet quite dead."

Certainly her madness was noble; but neither the arts nor the sciences were enough to fill her heart, to occupy her eternally inquiet mind. I doubt that she was ever content with herself or with others. She asked the world for more than it can give; she was of the race of princesses whose bottines have scepters for clasps, and, aspiring to a sort of superhuman glory, she was neither free nor tranquil.

She never despised crowns. As Mr. Bildt remarks, she always considered herself a reigning sovereign. Royalty was in her eyes a quality "personal, inalienable and independent of the possession of a territory." She pushed the cult of etiquette to the point of superstition, and, by her own admission, she was proud enough to believe that everything was due to her. She had declared in the act of abdication that, afterwards as before, she remained exempt "from all subjection and obedience and was responsible only to God for her actions."

Thus it was to God alone that she intended to answer for the assassination of Monaldesco, and God worried her little; she had no difficulty in fearing on this side: "He would have punished me", she wrote, "if I had forgiven the traitor his enormous crime."

When Mazarin had Chanut represent to her that she would do well, in her own interest, to mask the truth by attributing the death of the Marquis to a brawl which had broken out between her courtiers, she replied:

"As for the action I have done with Monaldesco, I tell you that if I had not committed it, I would not be going to bed this evening without having done it, and I have no reason to repent of it, but I have more than a hundred thousand reasons to be delighted with it."

Moreover, it is almost certain that, during the minority of Karl XI, whose health was causing concern, she cherished the mad hope of recovering the crown which she had made so cheap. We also know that she had dreamed of becoming Queen of Naples with the help of France; later, she would dream of becoming Queen of Poland. She admired Descartes; but philosophy never had anything to do with either her imaginations or her renunciations. Throughout her life she cared little for what she had, and, desiring what she could not have, she was always running after a shadow.

If her panegyrists attributed to her an elevation in sentiments, a magnanimity that she did not pride herself on having, her detractors were often unjust towards her. What shall we say of the Protestants who bitterly reproached her for having abjured the faith of which her father had been the heroic and glorious champion? What shall we say of the Catholics who complained that the new convert compromised them, that she was not a saint? Had she made the commitment? Pope Alexander VII had had great illusions. He imagined that, consumed by the zeal of the house of the Lord, this crowned devotee would take to heart only religious practices, that she would edify Christianity by her fervour and her obedience, that he could offer her triumphantly as a spectacle to the heretics and that one day she would swell the list of saints in Paradise.

He was so sure of his position that he had recommended to the cardinals, in the middle of the Consistorium, to watch their conduct, so as not to scandalise her. He knew her little; she had taken refuge in Rome to cultivate her tastes and with the firm intention of being happy there, and great freedom of manner and language was necessary for her happiness. She wrote in 1666: "I beg you to tell Father Fozio, on my behalf, that he is wasting his time praying to God that I become a saint, for I will never have enough virtue to be one, nor enough infamy to feign it."

It is said that she came into the world in the form of a little, hairy creature, that she was first taken for a boy, and that the mistake was only realised after one had announced to King Gustav Adolf the birth of an heir. Later, some malicious rumourmongers made her out to be an andr*g*ne. And yet she was indeed a woman.

What characterises most women is that in the great circumstances of life, the decisive reasons are for her the reasons of the side, and it is the reasons of the side that decided Kristina's conversation. She herself declared that she found nothing to criticise in Lutheran dogma. But Protestantism saddened and grieved her lively imagination. She found it difficult to cope with the nakedness of the churches, the dryness of the worship, the tedious length of the sermons, and also with the right of censorship that an intolerant and uneducated clergy claimed to exercise over her. "The Pope in flesh and blood had been replaced", says Mr. Bildt, "by a paper pope, who was called the symbolic books of the Church, and for this pope the same spiritual omnipotence was demanded as for the old one."

The Pope in flesh and blood seemed to her more acceptable and more engaging than the paper pope.

From her earliest youth she had conceived doubts; she had persuaded herself "that men made God speak in their own way, that they wanted to deceive and frighten her in order to govern her in their own way." However, she needed a religion. Not only did Catholicism seduce her with the splendour of its ceremonies, with the attraction that confession has for a soul that loves to tell its story; having promised herself never to marry, she was grateful to it for glorifying celibacy.

Will anyone believe that Descartes also had something to do with her supreme resolution? He died, four months after his arrival in Stockholm, with all the marks of true piety. She concluded that a religion professed by the greatest thinker of the time was worthy of being professed by a woman who gladly considered herself a great man: "We hereby certify", she would say seventeen years later, "that he contributed greatly to Our glorious conversion."

It must nevertheless be recognised that, if the reasons beyond decided her, she firmly attached herself to the Apostolic and Roman Church. She loved it because she was forbidden to love it. She always had a spirit of contradiction, and she always took pleasure in scandalising her neighbour; the more she was blamed, the more she was stubborn. Catholicism had for her the sovereign sweetness of the forbidden fruit. In this, too, the woman who had been taken for a boy was indeed a woman.

But this practicing Catholic was never a docile and supple Catholic; she always had a Protestant temperament; she reasoned, she argued, she quibbled, and obedience of mind and heart was not for her. If she accepted dogma, she did not accept the domination of the priest; she reserved for herself the benefit of inventory and the right to freely and crudely speak their truths to her spiritual guides. She spared no epigrams either to her confessor or to the priests of her chapel:

"Last Saturday, Don Carlo Conti died after an illness of five months, which was never known to the doctor. He has given me little edification during his life and less in his death. God have grace and mercy on his poor soul! Don Arbostino has given on this occasion all the proofs of the greatest and most foolish animal in the world, and I fear death in these places only to have the misfortune of dying in the hands of this beast."

She will not believe she is abasing herself by obtaining a pension from the Holy See; but she will mercilessly denounce the abuses of the Papal court and the scandals of nepotism; when she has put her hat on the wrong way, her bile must evaporate:

"Is it not a pity and a shame to see so many millions of the Church's treasures used for the luxury and disordered appetites of people of no means, who come from time to time to satisfy themselves with the blood and sweat of the poor, to exhaust the Church and its State to feed dogs, horses, [bardasse], ruffians and other such scoundrels?..."

And she cries: "Poor Rome! poor Church, where so many virtues once reigned!"

If it is proven that she was not a saint, should we believe the gossip of her most ardent detractors? Should we believe that she abdicated so as to be free from all chains, that she was a woman without morals and, as a contemporary affirmed, la maggior putana del mondo [the greatest whore in the world]? When we examine things closely, we discover that most of the stories that have circulated about her are nothing more than gossip among portiers or, to put it better, legends fabricated from whole cloth by courtiers who had fallen into disgrace.

The enmity between Monaldesco and Santinelli was long attributed to the jealousy of lovers, who were fighting over the heart of their queen, and the murder of the grand equerry to the resentment of an outraged mistress. It is now considered established that gallantry played no part in this affair. Kristina committed her crime at the time when she was negotiating with the court of France to secure the crown of Naples, and everything suggests that she suspected Monaldesco of having sold her secrets to Spain: "Love", says Mr. Bildt, "had nothing to do with the death of the unfortunate equerry; it is a legend accredited by poets and novelists, and nothing else."

At the instigation of one of her friends, Kristina had undertaken to write the story of her life and dedicated it to God, who alone seemed worthy to receive her confidences. She portrayed herself with complacency as a woman whose passions were lively, but who, by divine favour, had resisted her temptations:

"My impetuous and ardent temperament has given me no less penchant for love than for ambition... But my ambition, my pride, incapable of submitting to anyone, my pride, despising everything, have served me as marvelous preservatives. Also, however close I have been to the precipice, Your powerful hand has pulled me back. You know, whatever envy and gossip may say, that I am innocent of all the impostures with which they have sought to blacken my life."

However, among all the accusations made against her, there is one that seems well-founded. She was suspected in Rome of having a romantic intrigue with a cardinal, and the documents published by Mr. Bildt attest to this; she was not wrongly suspected. She loved at least once in her life, and her lover was a prince of the Church.

The cardinal who had the glory of softening this heart, and of reducing to obedience a pride that despised everything, was named Decio Azzolino. Born in 1623 in Fermo, in the Marches, he belonged to a family of minor nobility. He quickly made his way. Pope Innocent X raised him to the purple in 1654; thirteen years later, Clement IX called him to the secretariat of State.

Handsome, well-formed, with large, very eloquent eyes, a proud and charming countenance, very well-read, with a pleasant turn of verse, a lover of the arts, a connoisseur of paintings, he had everything to please Kristina. To the gifts that seduce, he added solid qualities and a genius for affairs. He applied himself to putting a little order in those of his lady friend, whose diamonds were often at the pawnbroker's.

From the first hour he exercised an irresistible ascendancy over her; he was the only man who could boast of governing her, of dominating her: "Henceforth before him the proud queen yields, prostrates herself and humbles herself; she accepts from him, with the most complete submission, reproaches and reprimands... Her restless mind, her unbalanced soul, her irritable nerves, required the direction of a calm, balanced and self-controlled man."

She appointed him her sole legatee, ordering him to burn all her papers. But he died about two months after her, in June 1689, without having had time to destroy the correspondence she had maintained with him during her stay in Hamburg from 1666 to 1668.

In this curious correspondence, preserved in the family's archives, and which Mr. Bildt has just published, questions of affairs occupy a large place. Kristina never knew how to account, money worries were the bane of her life; until her death, she struggled in embarrassment and distress. By the act of abdication, she had reserved for herself the revenues of a few provinces, which she had administered by her own agents, and over which she exercised limited rights of sovereignty; but it turned out that her revenues always remained well above her estimates, and that, moreover, they had great difficulty in coming in.

Sweden was a bad payer, and Kristina was horribly spendthrift; let us add that, knowing little about men, she surrounded herself with swindlers, who plundered her at will. She once said that "one changes thieves by changing ministers, and that, if there are exceptions to this rule, they are rare." She no longer had ministers in her pay; but bankers, servants, courtiers, administrators of her property, everyone robbed her shamelessly, and she flattered herself in vain that she would make her thieves pay up.

In her necessities, she strove to find the philosopher's stone, and, like her, Cardinal Azzolino was a passionate alchemist. Alchemy did not enrich her; his laboratory always remained a meager and sterile land. What is a queen whose coffers are empty worth in the world? "Mazarin is accused of being avaricious", she wrote in 1656, "but I do not believe it. I believe that he values money and takes it into account, as everyone who knows the power of this soul of the world which governs all things must do."

Azzolino never stopped preaching economy to her, and thanks to this man of order, her budget was sometimes balanced; but a whim soon took her that upset everything. She never knew how to resist her fancies, which were always costly.


Above: Kristina.


Above: Cardinal Decio Azzolino.


Above: G. Valbert (Victor Cherbuliez).

G. Valbert (Victor Cherbuliez) on Kristina's correspondence with Cardinal Decio Azzolino, year 1899, part 2

Source:

La reine Christine de Suède et sa correspondance avec le cardinal Azzolino, article written by G. Valbert (Victor Cherbuliez) for Revue des deux mondes, LXIXe année, quatrième période: tome cent cinquante-troisième, pages 211 to 216, 1899; original at Lyons Public Library (Bibliothèque jésuite des Fontaines)


The article:

[Dans cette curieuse correspondance, conservée dans les archives de la famille, et que M. de Bildt vient de publier, les questions d'affaires tiennent une grande place. Christine ne sut jamais compter, les soucis d'argent ont été la plaie de sa vie; jusqu'à sa mort, elle s'est débattue dans les embarras et les détresses. Par l'acte d'abdication, elle s'était réservé les revenus de quelques provinces, qu'elle faisait administrer par ses propres agens, et sur lesquelles elle exerçait des droits limités de souveraineté; mais il se trouva que ses revenus restaient toujours fort au-dessus de ses évaluations, et qu'au surplus ils avaient beaucoup de peine à rentrer. La Suède était une mauvaise payeuse, et Christine était horriblement dépensière; ajoutons que, se connaissant peu en hommes, elle s'entourait d'escrocs, qui la pillaient à l'envi. Elle a dit un jour «qu'on change de voleurs en changeant de ministres, que, s'il y a des exceptions à cette règle, elles sont rares.» Elle n'avait plus de ministres à sa solde; mais banquiers, serviteurs, courtisans, administrateurs de ses biens, tout le monde la volait sans vergogne, et elle se flattait en vain de faire rendre gorge à ses larrons. Dans ses nécessités, elle s'ingéniait à trouver la pierre philosophale et, comme elle, le cardinal Azzolino était un alchimiste passionné. L'alchimie ne l'enrichit point, son laboratoire demeura toujours un pays maigre et stérile. Que vaut dans le monde une reine dont les caisses sont vides? «On accuse Mazarin d'être avare», avait-elle écrit en 1656, «mais je ne le crois pas. Je crois qu'il estime l'argent et en fait compte, comme le doit faire un chacun qui connaît la puissance de cette âme du monde qui régit toutes choses.» Azzolino ne se laissait pas de lui prêcher l'économie, et, grâce à cet homme d'ordre, son budget fut parfois en équilibre; mais il lui prenait bientôt une lubie qui dérangeait tout. Elle ne sut jamais résister à ses fantaisies, qui étaient toujours coûteuses.]

Elle s'était rendue à Hambourg en 1666, pour prendre des arrangemens avec un homme de finance, Manoël Texeira, dans les mains duquel elle avait concentré peu à peu l'administration de sa fortune; c'était son principal receveur, chargé de toucher et de lui faire tenir ses revenus. Elle comptait profiter de son séjour dans l'Allemagne du Nord pour faire une pointe en Suède; elle s'était promis d'arracher au gouvernement suédois des concessions qui auraient mis fin à ses embarras. Son attente fut déçue: le gouvernement suédois était peu disposé à obliger une renégate, dont il redoutait les intrigues, et elle ne put faire dans son pays natal qu'une courte apparition. «Toute sa vie, après l'abdication», dit son biographe, «ne fut qu'une série d'échecs.» Elle raisonnait admirablement sur la politique générale de l'Europe, sa correspondance avec Azzolino abonde en considérations sur les affaires du temps qui font honneur à sa perspicacité. Mais, dans la conduite de sa vie, elle n'était point politique; elle s'abandonnait trop à ses passions, à son humeur. Elle écrivait au cardinal «que les péchés d'omission sont tous mortels en ceux qui gouvernent.» Péchés d'omission, péchés de commission, on la prit souvent en faute. Plus habile à former des plans qu'à les exécuter, elle était riche en idées; ce qui lui manquait, c'était la main légère et heureuse.

Elle était arrivée à Hambourg après trente et un jours de voyage, fraîche, alerte, fière d'avoir mis sur les dents toutes les personnes de sa suite: «Vous m'accusez de voyager comme un esprit», écrira-t-elle au cardinal en 1668, «et que cette manière tue tous ceux qui ont du corps; mais j'ai à vous demander si vous aimez mieux me faire mourir ou faire mourir les autres, car il est certain que de voyager à ma mode les fera crever et que, si je voyage à la leur, j'en mourrai aussi.» Elle ne tarda pas à s'apercevoir que, comme tout le monde, elle avait un corps. Elle souffrait d'une douleur au côté, maigrissait: tourmentée par la soif, elle passait des journées entières enfermée dans sa chambre, où elle dînait, travaillait, faisait dire la messe et donnait ses audiences. La mélancolie la rougeait; un médecin italien définissait son mal «un accident hypocondriaque,» et declarait que tout venait de l'âme. Elle regrettait Rome, sa vraie patrie, et le beau cardinal qui avait su trouver le chemin de son cœur. Aussi bien les hivers du Nord, dont elle s'était désaccoutumée, lui paraissaient terribles: «A l'heure que je vous écris, il faut tenir l'encre continuellement auprès du feu pour l'empêcher de se glacer. Mes doigts sont si gelés que je ne saurais tenir la plume, et en vérité je crois que tout gèle, jusqu'à l'esprit, en ce pays qu'on peut dire maudit de Dieu en toutes les manières.» Et pourtant, par amour du paradoxe, quoi qu'on pût lui dire, elle avait toujours la tête nue, ne portait jamais de fourrures, s'obstinait à dormir dans une chambre sans feu.

Ce n'est pas seulement du climat qu'elle se plaint et d'un pays sauvage où l'on ne trouve que «des citrons pourris;» elle professe un souverain mépris pour tous les habitans «de la puante et barbare Allemagne.» Elle déclare «qu'il vaut mieux être hérétique qu'Allemand, car enfin un hérétique peut devenir catholique, mais une bête ne peut jamais devenir raisonnable.» Elle a décidé que, «de tous les animaux qui sont au monde, il n'y en a point qui ressemblent moins à l'homme que les Allemands,» qu'ils sont tous stupides et ivrognes: «J'ai un avertissement à vous donner pour le Conclave, et c'est, puisque vous y aurez trois Allemands, que l'on fasse grande provision de vin, et que l'on sache que ces messieurs ont besoin de plus de vin en un jour que tout le reste du Sacré-Collège n'en consommera tout le temps que durera le Conclave. Au reste, qu'on ne fasse pas grand cas de leur parole, car, s'ils la donnent quand ils sont ivres, ils la rétractent quand ils sont à jeun, et tout ce qu'ils font à jeun est nul quand ils sont ivres.» Elle traite les Allemandes d'ânesses à deux pieds. Elle en a découvert une qui, de peur de se gâter la vue, a juré de ne plus lire qu'un seul livre, intitulé: Compendium de la philosophie d'Aristote. Tel est le génie des Allemandes: le latin «ne sert qu'à les rendre plus sottes que la nature ne les fait à l'ordinaire... Je crains de perdre l'air du pays, car je vois les Italiens qui le prennent, et par là je crains qu'il ne soit contagieux.» Elle est devenue Romaine dans l'âme et regarde de haut en bas quiconque a eu le malheur et la honte de naître au nord des Alpes.

Elle méprise les barbares et elle éprouve une sincère indignation contre tout mortel assez audacieux pour entrer en contestation avec elle, pour discuter ses ordres et ses caprices, ou assez sot pour ne pas comprendre que la reine Christine de Suède était une femme unique, qui avait reçu du ciel le don précieux d'avoir toujours raison. Les plus grands personnages sont à ses yeux des cirons, et elle n'est tenue à rien envers qui que ce soit. Elle avait eu, contrairement aux lois du pays, la prétention d'exercer librement son culte durant son séjour en Suède. On lui fit savoir qu'on ne lui permettrait pas même d'aller ostensiblement entendre la messe chez l'ambassadeur de France; on exigeait qu'elle se rendît chez lui sous le prétexte de lui faire visite: «— Quoi!» s'écria-t-elle, «moi, moi, j'irais rendre visite à Pomponne! S'il me proposait cela, je lui ferais donner des coups de bâton, même en présence de son propre roi.» Sa personne lui est sacrée, et tout lui est permis; elle ne reconnaît d'autre loi que son bon plaisir. Non seulement elle s'arroge le droit de faire bâtonner Pomponne, elle se croit autorisée en toute circonstance à se faire justice à elle-même, à retrancher du nombre des vivans quiconque, comme Monaldesco, a trahi sa confiance, ou lui a manqué de respect. «Il m'est plus facile», disait-elle, «d'étrangler les gens que de les craindre.» Elle écrit à Azzolino, le 20 août 1668: «Si le marquis del Monte est coupable des crimes dont l'on accuse, il est indigne de vivre et de me servir. Je vous l'envoie pour se justifier auprès de vous ou pour mourir. Prononcez-en l'arrêt, et soyez certain que je l'exécuterai.» Un alchimiste la soupçonna d'avoir voulu le faire tuer: «Comme je n'en avais jamais eu la pensée, cela me scandalisa fort.» Elle aurait pu l'avoir, mais elle ne l'avait pas eue, et elle en voulait à cet alchimiste d'être un esprit obtus et de porter des jugemens téméraires.

Il était écrit pourtant qu'un jour elle aurait son roman et trouverait son maître, qu'un jour cette reine superbe apprendrait à courber son front, à ployer ses genoux: «— Mon cœur vous sera fidèle jusqu'à la mort... Je souffre tout de vous... Je ferai voir à toute la terre que vous m'êtes plus considérable que tous les rois du monde ensemble... On ne vous a pas dit la vérité, je lis fort peu, et, si l'on vous eût dit que je me promène les nuits entières toute seule dans ma chambre, on vous aurait moins trompé; et on vous aurait dit encore plus vrai, si l'on vous eût assuré que je passe les nuits à pleurer mes malheurs; mais ce secret n'est connu que de vous et de moi... Je veux vivre et mourir votre esclave.»

Nous n'avons pas les lettres du cardinal, il a eu soin de les détruire; mais les réponses de Christine en révèlent suffisamment le sens et la teneur, et, quoique l'éditeur de cette correspondance ait refusé de se prononcer, il ne peut y avoir aucun doute sur la nature de leurs relations et le degré de leur intimité. Elle l'appelle son amant et lui prodigue les déclarations; mais sans cesse elle se plaint de lui, elle lui reproche ses froideurs, sa réserve, ses civilités cérémonieuses, elle le trouve changé à ne pas le reconnaître. Nous pouvons être certains qu'il s'est prêté quelque temps à un caprice de reine qui flattait sa vanité, qu'il en a apprécié en gourmet la piquante saveur, mais qu'il n'a pas tardé à se déprendre, à se ravoir. Sa Roxane l'inquiétait, il a craint qu'elle ne compromît son avenir; elle méprisait les précautions; loin de sauver les apparences, elle semblait chercher le scandale. Il l'a jugée encombrante; cet ambitieux n'a pas voulu sacrifier sa fortune politique à une liaison périlleuse, dont il commençait à se lasser. Il a battu en retraite, il a allégué la dignité de son caractère, les bienséances ecclésiastiques, les exigences de la morale. — «Si mon amitié vous importune, je vous proteste que je chercherai la mort pour vous en délivrer, et qu'elle me sera moins insupportable que les sentimens de mépris et d'indignité que vous me témoignez... On se lasse de tout en ce monde, et les félicités importunent quelquefois autant que les malheurs.»

Aux doléances, elle joint les ironies; elle le nargue, elle le persifle: — «Vous m'édifiez par les méditations théologiques et morales que vous tirez de tous les accidens qui arrivent, et je ne doute pas que votre esprit ait été tout en Dieu, à son ordinaire, durant que vous avez vu réciter la comédie chez l'ambassadeur de France, et que les deux demoiselles qui y ont récité et sont accoutumées de donner tant de plaisir à tout Rome, ne vous aient donné de la mortification en attirant vos yeux sur elles. Mais je m'imagine qu'elles se vont bientôt consigner entre les mains du cardinal Barberini pour être mises dans les converties après être sorties des vôtres... Je sais, il y a longtemps, que je dois mourir, et quand le Père Zucchi ne m'en aurait jamais parlé, je n'aurais pas laissé d'en être persuadée; c'est pourquoi je vous prie de ne me faire plus de sermons là-dessus, car je n'aime pas les homélies... Votre lettre du 15 janvier me fait connaître que vous êtes enfin devenu saint tout de bon et je m'en réjouis avec vous. Je vous promets de travailler durant votre vie au procès de votre canonisation, à condition qu'après ma mort vous travailliez au mien.» Aux ironies succèdent les amertumes: «Vous ne haïssez rien tant que ma présence; mais n'en parlons plus, vous êtes pour longtemps hors de danger... Si Hambourg n'est pas assez éloigné de Rome pour satisfaire à votre cruauté, j'irai au bout du monde pour n'en revenir jamais.»

Le roi de Pologne, Jean-Casimir, ayant annoncé son intention d'abdiquer, elle avait posé sa candidature au trône vacant. «Si Dieu m'appelle à ce trône», disait-elle, «j'espère de faire parler de moi et d'y acquérir de la gloire.» Mais elle ajoutait: «S'il le veut autrement, je serai contente aussi.» Ardente à former des projets, prompte à s'en dégoûter, ses plus beaux desseins n'étaient que des passe-temps destinés à tromper son éternelle inquiétude, et on a eu raison de dire que le résultat le plus net de toutes ses entreprises était un insuccès et des montagnes de papier. Le cardinal avait pris à cœur l'affaire de Pologne; ce secrétaire d'État du pape Clément IX s'était remué, agité pour assurer à Christine la succession de Jean-Casimir. Il est permis de croire que, dans cette occurrence, il s'occupait moins de lui être agréable que de l'éloigner. Elle s'en doutait: «J'ai quasi envie de me plaindre de vous et de l'empressement que vous avez pour l'affaire. Est-ce que vous avez envie de vous défaire de moi?» Et elle lui signifiait qu'elle entendait l'emmener à Varsovie, qu'il serait son Mazarin, que, lui offrit-on la couronne de l'univers, elle refuserait tout plutôt que de renoncer aux douceurs de sa société. Plaignons le cardinal Azzolino. Sa turbulente et orageuse maîtresse, qui parlait couramment huit langues, ne sut jamais parler celle de l'amour. Le charme lui manquait; dans les momens où elle est le plus femme, quelque chose nous fait souvenir qu'elle était venue au monde sous la forme d'un petit être velu.

Cette intellectuelle déséquillibrée, qui fut amoureuse d'un cardinal, n'a jamais pris au sérieux, comme le dit fort bien M. de Bildt, que le culte de son moi, poussé jusqu'à l'idolâtrie. Si elle croyait fermement en Dieu, c'est qu'il lui paraissait nécessaire que la reine Christine de Suède eût au ciel un spectateur et un témoin. Dans les premiers jours du mois de mai 1680, pendant qu'installée définitivement à Rome, elle y mâchait son frein, une adorable femme, qui ne lui ressemblait que par l'étendue de son esprit et de ses curiosités et l'abondance de ses lectures, descendait paisiblement la Loire, tête à tête avec un vieil abbé, dans un carrosse posé de travers sur un bateau. Quoique le pays qu'elle traversait fût pour elle une vieille connaissance, elle croyait le découvrir; tout lui était nouveau; elle remarquait pour la première fois les ponts, les accidens de terrain, les détours de la rivière, elle admirait les champs et les bois, la fraîcheur des ombrages, le vert naissant du printemps, elle se taisait pour écouter les rossignols, et elle écrivait d'Ingrande à sa fille: «Je ne m'accoutume point à la beauté de ce pays; vous en seriez surprise vous-même, comme si vous ne l'aviez jamais vu. Il y a des âges où l'on ne regarde que soi.» Je ne crois pas que Christine ait jamais perdu une heure à contempler un paysage, que jamais elle se soit tue pour écouter un rossignol. L'âge où l'on ne regarde que soi, où l'on n'écoute que soi, a duré pour elle jusqu'à sa mort, elle n'a jamais détaché sa vue d'une reine découronnée, qui, se tenant pour le centre de l'univers, employait les hommes et les choses à amuser ses ennuis.

Elle a dit un jour «qu'il naît des bergers avec des âmes royales et des rois avec des âmes de faquins.» Le caractère des âmes royales est d'être capables de se donner à une idée, à un devoir; elle ne s'est donnée qu'à ses caprices. Dure, sèche, profondément personnelle, indifférente aux destinées de son pays, inutile au monde, inutile à elle-même, son grand esprit ne lui a servi de rien. Elle a cherché sa gloire et son bonheur, et son bonheur fut un fantôme, sa gloire une de ces fumées âcres qui rougissent les yeux.
G. VALBERT.

Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):

[I denna märkliga korrespondens, som bevarats i familjens arkiv och som hr. Bildt just har publicerat, upptar frågor om affärer en stor plats. Kristina visste aldrig hur man skulle redogöra, pengabekymmer var hennes livs bane; fram till sin död kämpade hon i förlägenhet och nöd. Genom abdikationen hade hon reserverat för sig inkomsterna från några provinser, som hon hade administrerat av sina egna ombud och över vilka hon utövade begränsade suveränitetsrättigheter; men det visade sig att hennes inkomster alltid låg långt över hennes uppskattningar, och att de dessutom hade stora svårigheter att komma in.

Sverige var en dålig betalare, och Kristina var fruktansvärt slösaktig; låt oss tillägga att hon, eftersom hon visste lite om män, omgav sig med bedragare, som plundrade henne efter behag. Hon sade en gång att »man byter tjuvar genom att byta ministrar, och att om det finns undantag från denna regel är de sällsynta.« Hon hade inte längre ministrar i sin lön; men bankirer, tjänare, hovmän, förvaltare av hennes egendom, alla rånade henne skamlöst, och hon smickrade sig förgäves med att hon skulle få sina tjuvar att betala.

I sin nöd strävade hon efter att finna de vises sten, och liksom henne var kardinal Azzolino en passionerad alkemist. Alkemin berikade henne inte; hans laboratorium förblev alltid ett magert och sterilt land. Vad är en drottning vars kassakistor är tomma värda i världen? »Mazarin anklagas för att vara girig«, skrev hon 1656, »men jag tror inte på det. Jag tror att han värdesätter pengar och tar hänsyn till dem, som alla som känner kraften i denna världens själ som styr allting måste göra.«

Azzolino slutade aldrig predika ekonomi för henne, och tack vare denne ordningsman var hennes budget ibland balanserad; men ett infall grep henne snart som rubbade allt. Hon visste aldrig hur hon skulle motstå sina nycker, som alltid var kostsamma.]

Hon hade rest till Hamburg 1666 för att göra uppgörelser med en finansman, Manuel Texeira, i vars händer hon gradvis hade koncentrerat förvaltningen av sin förmögenhet; han var hennes huvudförvaltare, ansvarig för att driva in och se till att hennes inkomster utbetalades till henne. Hon avsåg att utnyttja sin vistelse i norra Tyskland för att göra en resa till Sverige; hon hade lovat sig själv att utkräva eftergifter från den svenska regeringen som skulle ha satt stopp för hennes bördor.

Hennes förväntningar besviknades: den svenska regeringen var föga benägen att tillmötesgå en avfälling, vars intriger den fruktade, och hon kunde bara göra ett kort framträdande i sitt fosterland.

»Hela hennes liv, efter abdikationen«, säger hennes levnadstecknare, »var inget annat än en rad misslyckanden.«

Hon resonerade beundransvärt om Europas allmänna politik; hennes korrespondens med Azzolino är rik på betraktelser om tidens angelägenheter som hedrar hennes skarpsinne.

Men i sitt liv var hon inte politisk; hon gav sig alltför mycket hän åt sina passioner, sitt humör. Hon skrev till kardinalen »att underlåtenhetssynder alla är dödliga för dem som styr.« Underlåtenhetssynder, handlingssynder, hon befanns ofta skyldig. Mer skicklig på att utforma planer än att genomföra dem, hon var rik på idéer; vad hon saknade var en lätt och glad hand.

Hon anlände till Hamburg efter trettioen dagars resa, frisk, pigg och stolt över att ha gjort alla i sitt följe oroliga: »Ni anklagar mig för att resa som en ande«, skrev hon till kardinalen 1668, »och att denna väg dödar alla som har en kropp; men jag måste fråga Er om Ni föredrar att döda mig eller andra, för det är säkert att en resa på min väg kommer att döda dem och att om jag reser på deras, kommer jag också att dö.«

Hon insåg snart att hon, liksom alla andra, hade ju en kropp. Hon led av smärta i sidan, gick ner i vikt: plågad av törst tillbringade hon hela dagar instängd i sitt rum, där hon åt middag, arbetade, lät mässa hållas och gav audiens. Melankoli rodnade; en italiensk läkare definierade hennes sjukdom som »en hypokondrisk accident« och förklarade att allt kom från själen. Hon saknade Rom, sitt sanna fädernesland, och den stilige kardinalen som hade funnit vägen till hennes hjärta. De norra vintrarna, som hon hade blivit ovan vid, verkade också fruktansvärda för henne:

»När jag skriver till Er måste man ständigt hålla bläcket nära elden för att förhindra att det fryser. Mina fingrar är så frusna att jag inte kan hålla pennan, och i sanning tror jag att allt fryser, till och med sinnet, i detta land som man kan säga är förbannat av Gud på alla sätt.«

Och ändå, för paradoxens skull, vad någon än måtte säga till henne, hade hon alltid huvudet bart, bar aldrig päls och envist envist sovande i ett rum utan eld.

Det är inte bara klimatet hon klagar över och ett vildsint land där man bara hittar »ruttna citroner«; hon bekänner sig till ett suveränt förakt för alla invånare »i det stinkande och barbariska Tyskland«. Hon förklarar »att det är bättre att vara kättare än tysk, för trots allt kan en kättare ju bli katolik, men ett odjur kan aldrig bli förnuftigt.« Hon har bestämt att »av alla djur i världen finns det inget som liknar människan mindre än tyskarna«, att de alla är dumma och drinkare:

»Jag har en varning att ge Er inför Konklaven, och det är, eftersom Ni kommer att ha tre tyskar där, att ett stort lager vin görs, och att det skall vara känt att dessa herrar behöver mer vin på en dag än resten av det Heliga Kollegiet kommer att konsumera under hela konklavens varaktighet. Dessutom, låt ingen göra mycket av deras ord, för om de ger det när de är berusade, tar de tillbaka det när de är nyktra, och allt de gör när de är nyktra är ogiltigt när de är berusade.«

Hon behandlar tyska kvinnor som tvåbenta åsnor. Hon upptäckte en som, av rädsla för att förstöra sin syn, har svurit att bara läsa en bok med titeln: Kompendium av Aristoteles filosofi. Sådan är den tyska kvinnans ingenium: Latin »tjänar bara till att göra dem mer dumma än naturen vanligtvis gör dem... Jag är rädd för att förlora landets luft, ty jag ser italienarna som tar den, och genom det fruktar jag att den är smittsam.«

Hon har blivit romersk i själen och ser ner på alla som har haft olyckan och skammen att födas norr om Alperna.

Hon föraktar barbarer och känner en uppriktig indignation mot varje dödlig som är djärv nog att inleda en dispyt med henne, att ifrågasätta hennes befallningar och hennes nycker, eller dum nog att inte förstå att drottning Kristina av Sverige var en unik kvinna, som hade fått den dyrbara gåvan att alltid ha rätt från himlen. De största människorna är i hennes ögon löss, och hon har ingen skyldighet mot någon. Hon hade, i strid med landets lagar, påstått sig fritt kunna utöva sin religion under sin vistelse i Sverige. Hon fick veta att hon inte ens skulle få gå och höra mässa i den franske ambassadörens hem; hon var tvungen att gå till hans hus under förevändning att besöka honom:

»— Vad!« ropade hon, »mig, mig, jag skulle gå och besöka Pomponne! Om han föreslog det för mig, skulle jag låta honom slås med en batong, även i närvaro av hans egen kung.«

Hennes person är helig för henne, och allt är tillåtet för henne; hon erkänner ingen lag utöver sitt eget behag. Hon tillskansar sig inte bara rätten att få Pomponne slagen, hon anser sig under alla omständigheter ha rätt att ta rättvisan i egna händer, att från de levandes antal undanröja vem som helst, likt Monaldesco, som har förrått hennes förtroende eller underlåtit att respektera henne. »Det är lättare för mig«, sade hon, »att strypa människor än att frukta dem.«

Hon skrev till Azzolino den 20 augusti 1668: »Om markisen del Monte är skyldig till de brott han anklagas för, är han ovärdig att leva och att tjäna mig. Jag skickar honom till Er för att rättfärdiga sig inför Er eller dö. Avkunna domen och var säker på att jag kommer att verkställa den.«

En alkemist misstänkte henne för att ha velat döda honom: »Eftersom jag aldrig hade tänkt på det, skandaliserade det mig mycket.« Hon kunde ha fått det, men det hade hon inte, och hon ogillade denna alkemist för att han var trög och fällde förhastade domar.

Ändå stod det skrivet att hon en dag skulle få sin roman och finna sin herre, att denna högdragna drottning en dag skulle lära sig att böja pannan, att knäböja sina knän:

»Mitt hjärta skall vara troget mot Er till döden... Jag lider allt från Er... Jag skall visa hela jorden att Ni är viktigare för mig än alla världens kungar tillsammans... Man har inte sagt sanningen till Er, jag läser väldigt lite, och om man hade sagt till Er att jag tillbringar hela natten ensam i mitt rum, skulle Ni ha blivit mindre bedragen; och man skulle ha sagt ännu mer sanning till Er, om man hade försäkrat Er om att jag tillbringar nätterna med att gråta över mina olyckor; men denna hemlighet är känd endast för Er och mig... Jag vill leva och dö som Er slav.«

Vi har inte kardinalens brev; han var noga med att förstöra dem; men Kristinas svar avslöjar tillräckligt deras innebörd och innehåll, och även om utgivaren av denna korrespondens har vägrat att uttala sig, kan det inte råda något tvivel om deras förhållandes natur och graden av deras intimitet. Hon kallar honom sin älskare och överöser honom med uttalanden; men hon klagar ständigt på honom, hon förebrår honom för hans kyla, hans tillbakadragenhet, hans ceremoniella artigheter, hon finner honom förändrad till den grad att han inte känner igen honom. Vi kan vara säkra på att han en tid lät sig följa en drottninglik nyck som smickrade hans fåfänga, att han uppskattade dess pikanta smak som en gourmet, men att han snart befriades från den, för att återhämta sig.

Hans Roxana oroade honom, han fruktade att hon skulle kompromissa med hans framtid; hon föraktade försiktighetsåtgärder; långt ifrån att rädda skenet verkade hon gärna söka skandal. Han ansåg henne otymplig; denne ambitiöse man ville inte offra sin politiska förmögenhet till en farlig förbindelse, som han började tröttna på. Han drog sig tillbaka, han vädjade om sin karaktärs värdighet, den kyrkliga anständigheten, moralens krav. — »Om min vänskap besvärar Er, protesterar jag att jag kommer att söka döden för att befria Er från den, och att den kommer att vara mindre outhärdlig för mig än de känslor av förakt och förödmjukelse som Ni visar mig... Man tröttnar på allt i denna värld, och lyckor besvärar en ibland lika mycket som olyckor.«

Till klagomålen lägger hon ironi; hon hånar honom, hon eggar honom vidare: —

»Ni uppbygger mig genom de teologiska och moraliska meditationer som Ni får från alla olyckor som händer, och jag tvivlar inte på att Ert sinne har varit helt och hållet i Gud, som vanligt, medan Ni såg komedin reciteras hos den franske ambassadören, och att de två unga damerna som reciterade den och är vana vid att ge hela Rom så mycket glädje inte förödmjukade Er genom att dra Era ögon till dem. Men jag föreställer mig att de snart kommer att överlämnas till kardinal Barberinis händer för att placeras bland konvertiterna efter att ha lämnat Era...

Jag har länge vetat att jag måste dö, och även om fader Zucchi aldrig hade talat med mig om det, skulle jag inte ha slutat att vara övertygad om det; det är därför jag ber Er att inte hålla fler predikningar om detta ämne, för jag gillar ju inte homilier...

Ert brev av den 15 januari informerar mig om att Ni äntligen har blivit ett helgon på allvar och jag glädjes med Er. Jag lovar att arbeta under Ert liv på processen för Er helgonförklaring, på villkor att Ni efter min död arbetar med min.«

Ironi följs av bitterhet:

»Ni hatar ingenting så mycket som min närvaro; men låt oss inte tala om det mer, Ni är utom fara för länge sedan... Om Hamburg inte är tillräckligt långt från Rom för att tillfredsställa Er grymhet, kommer jag att gå till jordens ände och aldrig återvända därifrån.«

Polens konung, Johan Kasimir, hade tillkännagivit sin avsikt att abdikera och hade anmält sin kandidatur till den lediga tronen. »Om Gud kallar mig till denna tron«, sade hon, »hoppas jag kunna göra mig ett namn och vinna ära där.« Men hon tillade: »Om han vill det annorlunda, kommer jag också att vara nöjd.«

Ivrig i att utforma projekt, snabb att bli äcklad av dem, var hennes vackraste planer bara tidsfördriv avsedda att lura hennes eviga oro, och det har varit riktigt att säga att det tydligaste resultatet av alla hennes företag var misslyckanden och pappersberg.

Kardinalen hade tagit den polska affären på hjärtat; denne Statssekreterare hos påven Clemens IX hade varit upprörd, upprörd över att säkra Kristina Johan Kasimirs tronföljd. Det är tillåtet att tro att han i detta fall var mindre angelägen om att behaga henne än att hålla henne borta. Hon misstänkte det: »Jag vill nästan klaga på Er och Er iver för saken. Smäktar Ni efter att bli av med mig?«

Och hon berättade för honom att hon tänkte ta honom till Warszawa, att han skulle bli hennes Mazarin, att om hon erbjöds universums krona, skulle hon vägra allt hellre än att avsäga sig sitt sällskaps nöjen. Låt oss tycka synd om kardinal Azzolino. Hans turbulenta och stormiga älskarinna, som talade åtta språk flytande, visste aldrig hur man talade kärlekens språk. Hon saknade charm; i de stunder då hon är som mest kvinnlig, påminner något oss om att hon kom till världen i form av en liten, luden varelse.

Denna obalanserade intellektuella, som var förälskad i en kardinal, tog aldrig på allvar, som herr Bildt så träffande uttrycker det, något annat än sin jagkult, driven till avgudadyrkans gräns. Om hon trodde fullt och fast på Gud, var det för att det verkade nödvändigt för henne att drottning Kristina av Sverige skulle ha en åskådare och ett vittne i himlen.

Under de första dagarna i maj 1680, medan hon var permanent bosatt i Rom, tuggade en bedårande kvinna, som bara liknade henne i vidden av sitt sinne, sina kuriositeter och sin överflöd av läsning, fridfullt nerför Loire, tête-à-tête med en gammal abbot, i en vagn placerad snett på en båt. Även om landet hon korsade var en gammal bekantskap för henne, trodde hon att hon upptäckte det; allt var nytt för henne; hon lade för första gången märke till broarna, den ojämna terrängen, flodens krökar, hon beundrade fälten och skogarna, skuggans friskhet, vårens spirande grönska, hon var tyst för att lyssna på näktergalarna, och hon skrev från Ingrande till sin dotter: »Jag är inte van vid detta lands skönhet; Ni själv skulle bli förvånad, som om Ni aldrig hade sett det. Det finns åldrar då man bara ser på sig själv.«

Jag tror inte att Kristina någonsin förlorade en timme med att betrakta ett landskap, att hon någonsin tystnade för att lyssna på en näktergal. Den ålder då man bara ser på sig själv, då man bara lyssnar på sig själv, varade för henne till hennes död, hon tog aldrig blicken från en avkrönt drottning, som, i sin egen åsikt att vara universums mittpunkt, anställde män och saker för att roa sin uttråkning.

Hon sade en gång att »det finns herdar födda med kungliga själar och kungar med skurkars själar.« Kungliga själars karaktär är att kunna ge sig hän åt en idé, åt en plikt; hon hängivnade sig bara åt sina nycker. Hård, torr, djupt personlig, likgiltig inför sitt lands öde, värdelös för världen, värdelös för sig själv, hennes stora sinne var oanvändbart för henne. Hon sökte sin ära och sin lycka, och hennes lycka var ett fantom, hennes ära en av de där frätande ångorna som rodnar ögonen.
G. VALBERT.

English translation (my own):

[In this curious correspondence, preserved in the family's archives, and which Mr. Bildt has just published, questions of affairs occupy a large place. Kristina never knew how to account, money worries were the bane of her life; until her death, she struggled in embarrassment and distress. By the act of abdication, she had reserved for herself the revenues of a few provinces, which she had administered by her own agents, and over which she exercised limited rights of sovereignty; but it turned out that her revenues always remained well above her estimates, and that, moreover, they had great difficulty in coming in.

Sweden was a bad payer, and Kristina was horribly spendthrift; let us add that, knowing little about men, she surrounded herself with swindlers, who plundered her at will. She once said that "one changes thieves by changing ministers, and that, if there are exceptions to this rule, they are rare." She no longer had ministers in her pay; but bankers, servants, courtiers, administrators of her property, everyone robbed her shamelessly, and she flattered herself in vain that she would make her thieves pay up.

In her necessities, she strove to find the philosopher's stone, and, like her, Cardinal Azzolino was a passionate alchemist. Alchemy did not enrich her; his laboratory always remained a meager and sterile land. What is a queen whose coffers are empty worth in the world? "Mazarin is accused of being avaricious", she wrote in 1656, "but I do not believe it. I believe that he values money and takes it into account, as everyone who knows the power of this soul of the world which governs all things must do."

Azzolino never stopped preaching economy to her, and thanks to this man of order, her budget was sometimes balanced; but a whim soon took her that upset everything. She never knew how to resist her fancies, which were always costly.]

She had gone to Hamburg in 1666 to make arrangements with a man of finance, Manuel Texeira, in whose hands she had gradually concentrated the administration of her fortune; he was her principal receiver, responsible for collecting and ensuring that her income was paid to her. She intended to take advantage of her stay in northern Germany to make a journey to Sweden; she had promised herself to wrest concessions from the Swedish government that would have put an end to her burdens.

Her expectation was disappointed: the Swedish government was little disposed to oblige a renegade, whose intrigues it feared, and she was only able to make a brief appearance in her native country.

"Her whole life, after the abdication", says her biographer, "was nothing but a series of failures."

She reasoned admirably on the general politics of Europe; her correspondence with Azzolino abounds in considerations on the affairs of the time that do honour to her perspicacity.

But in the conduct of her life, she was not political; she gave herself up too much to her passions, to her moods. She wrote to the cardinal "that sins of omission are all mortal in those who govern." Sins of omission, sins of commission, she was often found at fault. More skilled at forming plans than at executing them, she was rich in ideas; what she lacked was a light and happy hand.

She arrived in Hamburg after thirty-one days of travel, fresh, alert, proud of having put all the people in her suite on edge: "You accuse me of traveling like a spirit", she wrote to the Cardinal in 1668, "and that this way kills all those who have a body; but I have to ask you if you prefer to kill me or others, because it is certain that traveling in my way will kill them and that, if I travel in theirs, I will die too."

She soon realised that, like everyone else, she did have a body. She suffered from a pain in her side, was losing weight: tormented by thirst, she spent entire days shut in her room, where she dined, worked, had Mass said and gave her audiences. Melancholy flushed her; an Italian doctor defined her illness as "a hypochondriac accident", and declared that everything came from the soul. She missed Rome, her true fatherland, and the handsome cardinal who had found the way to her heart. The northern winters, to which she had become unaccustomed, also seemed terrible to her:

"As I write to you, one must continually hold the ink near the fire to prevent it from freezing. My fingers are so frozen that I cannot hold the pen, and in truth I believe that everything is freezing, even the mind, in this country that one might say is cursed by God in every way."

And yet, for the love of paradox, whatever anyone might say to her, she always had her head bare, never wore furs, and obstinately persisted in sleeping in a room without a fire.

It is not only the climate that she complains about and a savage country where one finds only "rotten lemons"; she professes a sovereign contempt for all the inhabitants "of the stinking and barbaric Germany." She declares "that it is better to be a heretic than a German, for, after all, a heretic can become a Catholic, but a beast can never become reasonable." She has decided that, "of all the animals in the world, there are none that resemble man less than the Germans", that they are all stupid and drunkards:

"I have a warning to give you for the Conclave, and that is, since you will have three Germans there, that a large supply of wine be made, and that it be known that these gentlemen need more wine in one day than the rest of the Sacred College will consume for the entire duration of the Conclave. Besides, let no one make much of their word, for, if they give it when they are drunk, they retract it when they are sober, and everything they do when sober is null when they are drunk."

She treats German women like two-legged donkeys. She discovered one who, for fear of ruining her eyesight, has sworn to read only one book, entitled: Compendium of the Philosophy of Aristotle. Such is the genius of German women: Latin "only serves to make them more foolish than nature ordinarily makes them... I fear losing the air of the country, for I see the Italians who take it, and by that I fear that it is contagious."

She has become Roman in soul and looks down on anyone who has had the misfortune and shame to be born north of the Alps.

She despises barbarians and feels a sincere indignation against any mortal audacious enough to enter into dispute with her, to question her orders and her whims, or foolish enough not to understand that Queen Kristina of Sweden was a unique woman, who had received from Heaven the precious gift of always being right. The greatest people are, in her eyes, lice, and she is under no obligation to anyone. She had, contrary to the laws of the country, claimed to be able to freely exercise her religion during her stay in Sweden. She was informed that she would not even be allowed to ostentatiously go to hear Mass at the home of the French ambassador; she was required to go to his house under the pretext of paying him a visit:

"— What!" she cried, "Me, me, I would go and pay Pomponne a visit! If he proposed that to me, I would have him beaten with a baton, even in the presence of his own king."

Her person is sacred to her, and everything is permitted to her; she recognises no law other than her own pleasure. Not only does she arrogate to herself the right to have Pomponne beaten, she believes herself authorised in all circumstances to take justice into her own hands, to remove from the number of the living anyone, like Monaldesco, who has betrayed her confidence, or has failed to respect her. "It is easier for me", she said, "to strangle people than to fear them."

She wrote to Azzolino on August 20, 1668: "If the Marquis del Monte is guilty of the crimes of which he is accused, he is unworthy of living and of serving me. I send him to you to justify himself to you or to die. Pronounce the sentence, and be certain that I will execute it."

An alchemist suspected her of having wanted to have him killed: "As I had never thought of it, it greatly scandalised me." She could have had it, but she had not, and she resented this alchemist for being obtuse and making rash judgements.

Yet it was written that one day she would have her novel and find her master, that one day this superb queen would learn to bow her brow, to bend her knees:

"My heart will be faithful to you until death... I suffer everything from you... I will show the whole earth that you are more important to me than all the kings of the world put together... One has not told you the truth, I read very little, and if one had told you that I spend all night alone in my room, you would have been less deceived; and one would have told you even more truth, if one had assured you that I spend the nights weeping over my misfortunes; but this secret is known only to you and me... I want to live and die as your slave."

We do not have the Cardinal's letters; he took care to destroy them; but Kristina's replies sufficiently reveal their meaning and content, and, although the publisher of this correspondence has refused to pronounce himself, there can be no doubt about the nature of their relationship and the degree of their intimacy. She calls him her lover and lavishes declarations on him; but she constantly complains about him, she reproaches him for his coldness, his reserve, his ceremonious civilities, she finds him changed to the point of not recognising him. We can be certain that he lent himself for a time to a queenly whim that flattered his vanity, that he appreciated its piquant flavour like a gourmet, but that he was soon freed from it, to recover.

His Roxana worried him, he feared that she would compromise his future; she scorned precautions; far from saving appearances, she seemed to seek scandal. He considered her cumbersome; this ambitious man did not want to sacrifice his political fortune to a perilous liaison, of which he was beginning to tire. He retreated, he pleaded the dignity of his character, ecclesiastical propriety, the demands of morality. — "If my friendship bothers you, I protest that I will seek death to deliver you from it, and that it will be less unbearable to me than the feelings of contempt and indignity that you show me... One tires of everything in this world, and felicities sometimes bother one as much as misfortune."

To the complaints, she adds irony; she taunts him, she goads him on: —

"You edify me by the theological and moral meditations that you derive from all the accidents that happen, and I do not doubt that your mind has been entirely in God, as usual, while you saw the comedy recited at the French ambassador's, and that the two young ladies who recited it and are accustomed to giving so much pleasure to all of Rome did not give you mortification by drawing your eyes to them. But I imagine that they will soon be consigned to the hands of Cardinal Barberini to be placed among the converts after leaving yours...

I have known for a long time that I must die, and even if Father Zucchi had never spoken to me about it, I would not have ceased to be persuaded of it; that is why I beg you not to give me any more sermons on this subject, for I do not like homilies...

Your letter of January 15 informs me that you have finally become a saint in earnest and I rejoice with you. I promise to work during your life on the process of your canonisation, on condition that after my death you work on mine."

Irony is followed by bitterness:

"You hate nothing so much as my presence; but let us not speak of it any more, you are out of danger for a long time... If Hamburg is not far enough from Rome to satisfy your cruelty, I will go to the ends of the earth and never return from there."

The King of Poland, Jan Kazimierz, having announced his intention to abdicate, she had submitted her candidacy for the vacant throne. "If God calls me to this throne", she said, "I hope to make a name for myself and to acquire glory there." But she added: "If He wills it otherwise, I will be content too."

Ardent in forming projects, quick to become disgusted with them, her most beautiful designs were only pastimes intended to deceive her eternal anxiety, and it has been right to say that the clearest result of all her enterprises was failure and mountains of paper.

The Cardinal had taken the Polish affair to heart; this secretary of state of Pope Clement IX had been stirring, agitated to assure for Kristina the succession of Jan Kazimierz. It is permissible to believe that, in this instance, he was less concerned with pleasing her than with keeping her away. She suspected it: "I almost want to complain about you and your eagerness for the matter. Are you longing to get rid of me?"

And she told him that she intended to take him to Warsaw, that he would be her Mazarin, that, if she were offered the crown of the universe, she would refuse everything rather than renounce the pleasures of her society. Let us pity Cardinal Azzolino. His turbulent and stormy mistress, who spoke eight languages fluently, never knew how to speak the language of love. She lacked charm; in the moments when she is most womanly, something reminds us that she came into the world in the form of a little, hairy being.

This unbalanced intellectual, who was in love with a cardinal, never took seriously, as Mr. Bildt so aptly puts it, anything but the cult of her ego, pushed to the point of idolatry. If she firmly believed in God, it was because it seemed necessary to her that Queen Kristina of Sweden should have a spectator and a witness in Heaven.

In the first days of May 1680, while she was settled permanently in Rome, there chewing her bridle, an adorable woman, who resembled her only in the breadth of her mind and her curiosities and the abundance of her reading, was peacefully going down the Loire, tête-à-tête with an old abbot, in a carriage placed askew on a boat. Although the country she was crossing was an old acquaintance for her, she believed she was discovering it; everything was new to her; she noticed for the first time the bridges, the uneven terrain, the bends in the river, she admired the fields and the woods, the freshness of the shade, the nascent green of spring, she was silent to listen to the nightingales, and she wrote from Ingrande to her daughter: "I am not accustomed to the beauty of this country; you yourself would be surprised, as if you had never seen it. There are ages when one looks only at oneself."

I do not believe that Kristina ever lost an hour contemplating a landscape, that she ever fell silent to listen to a nightingale. The age when one looks only at oneself, when one listens only to oneself, lasted for her until her death, she never took her eyes off a decrowned queen, who, holding herself to be the center of the universe, employed men and things to amuse her boredom.

She once said that "there are shepherds born with royal souls and kings with the souls of scoundrels." The character of royal souls is to be capable of giving themselves to an idea, to a duty; she gave herself only to her caprices. Hard, dry, deeply personal, indifferent to the destiny of her country, useless to the world, useless to herself, her great mind was of no use to her. She sought her glory and her happiness, and her happiness was a phantom, her glory one of those acrid fumes that redden the eyes.
G. VALBERT.


Above: Kristina.


Above: Cardinal Decio Azzolino.


Above: G. Valbert (Victor Cherbuliez).

Note: The woman writing to her daughter in May 1680 about her enchantment with the French countryside was the famous marquise Marie de Rabutin-Chantal, Madame de Sévigné (1626-1696). Her daughter was Françoise-Marguerite de Sévigné, Countess de Grignan (1646-1705).